FUF i Världen No 20 2016 by Föreningen för Utvecklingsfrågor

FUF-korrespondenterna No 20 2016

FUF I VÄRLDEN FUFkorrespondenterna är Föreningen för Utvecklingsfrågors satsning på att låta unga människor ute i världen göra sina röster hörda och dela med sig av sina erfarenheter. Genom webbtidningen FUF i Världen, bloggen fufkorrespondenterna.com och Instagramkontot @fufkorrespondenterna vill FUF bredda svensk utrikesrapportering och fördjupa debatten, samt ge läsarna en unik inblick i aktuella händelser runt om i världen. I Mfuleni, Kapstaden tros orsaker till attacker mot migranter vara bl.a. frustration över arbetslöshet och bristfälliga boenden. Foto: Hazel Suttill

Främlingsfientligheten frodas i regnbågsnationen CARL BRADSHAW - SYDAFRIKA

Våld och diskriminering hör till migranters vardag i Sydafrika. Många anser att det är de sociala klyftorna i samhället som föder främlingsfientlighet och få tror på en politisk lösning inom en snar framtid. – Politikerna och media reagerar när vi mördas på gatorna, men vad gör de åt problemet, säger Liziuzayani som kommer från Malawi. Solen bränner på männen vid vägkanten. De kommer från Malawi och Zimbabwe och saknar uppehållstillstånd i Sydafrika. Två stycken plockas upp av en bil medan de övriga tålmodigt väntar kvar. De är dagsverkesarbetare. En småföretagare inom byggbranschen berättar att hen enbart betalar migranter cirka 150 Rand (76 kronor) i dagslön medan en sydafrikan som utför samma arbetsuppgifter får 400 Rand. – Det är ett lönsamt upplägg för alla parter, säger hen. Till skillnad från sydafrikaner saknar

de flesta migranter erfarenhet. De bör vara tacksamma för jobb. Bakhile kommer från Zimbabwe och kör taxi i Kapstaden. Han håller inte med om att migranter bör vara tacksamma för att få arbete. – Jag kom hit utan någonting. I början sov jag utomhus. Jag kämpar hela tiden för att tjäna pengar som jag skickar hem till min familj. Den enda person som har hjälpt mig sedan jag kommit hit är jag själv. Bakhile menar att de låga lönerna bland migranter inte har att göra med brist på erfarenhet. – Om du är i Sydafrika illegalt så har du ingen möjlighet att ställa krav på en arbetsgivare, säger han. Många utnyttjar det. Våldet behöver synliggöras Allteftersom Sydafrika har blivit en attraktiv destination för människor på jakt efter ett bättre liv

anklagar många sydafrikaner de nyanlända för att späda på sociala problem såsom kriminalitet och arbetslöshet.

Demokratiska republiken Kongo 2002. Tidigare bodde han i kåkstaden Mfuleni.

– Alla som kommer från Nigeria är inte kriminella, skrattar Oluwa som själv är nigerian. I Sydafrika har vi fått ett rykte om oss att vara kriminella och våldsamma, men ofta är det sydafrikaner som är våldsamma mot oss. Folk behandlar nigerianer som smuts.

– Jag har sett andra utlänningar trakasseras och misshandlas åtskilliga gånger och folk runtomkring förhåller sig alltid passiva. Det är lägre risk att något sådant skulle hända där jag bor nu. Folk har det bättre ställt och känner sig inte hotade på samma sätt. Men i kåkstäderna tror många att vi stjäl deras jobb. De vill inte ha oss här. Jag har tur eftersom människor ofta tror att jag är sydafrikan. Jag säger till mina barn att de måste smälta in i samhället för deras egen säkerhet. Om man bryter mot normen är man ofta mer utsatt.

Röster som fördömer främlingsfientligheten i Sydafrika har främst låtit sig höras när situationen har eskalerat. Under främlingsfientliga upplopp 2008 och 2015 miste minst 7 respektive 62 människor livet. Dåden förfärade människor och nyhetsbyråer världen över fördömde våldet. Professor Loren Landau från University of the Witwatersrand är expert på migration och främlingsfientlighet. Han hävdar i en artikel i The Washington Post att mord på migranter inte hör till ovanligheterna. Hundratals migranter har mördats sedan 2008 och enbart en av gärningsmännen har dömts för mord. – Våldet bubblar under ytan hela tiden, säger Liziuzayani som ursprungligen är från Malawi. Politikerna och media reagerar när vi mördas på gatorna men vad gör de åt problemet? Om ingen pratar om vad som händer så kommer inget att förändras. Ett samhälle med sociala klyftor Många migranter tror att grunden till problemet med främlingsfientlighet i Sydafrika finns i landets socio-politiska klimat. Sydafrika är ett av världens mest ojämnlika länder. Under de främlingsfientliga utbrotten 2008 och 2015 skedde de allra flesta attackerna i storstädernas kåkstäder. Enligt Sydafrikas människorättskommission beror detta på frustration över arbetslöshet och bristfälliga boenden, samt på att lokala grupper hetsar folk mot migranter för att skaffa sig inflytande. Många migranter menar att situationen inte har förbättrats. Jerry flydde från

Migranter riskerar att utsättas för främlingsfientlighet på Kapstaden gator.

Foto: Hazel Suttill

En lång väg kvar att gå Sydafrika ses av många som den afrikanska symbolen för frigörelse och möjlighet. ”En regnbågsnation i fred med sig själv och världen”, sa Nelson Mandela i sitt segertal efter valet 1994. När Sydafrikas president Jacob Zuma förra året hävdade att “Sydafrika inte har ett problem med flyktingar...” kan det tyckas ligga helt i linje med Mandelas vision. Men uttalandet står i stark kontrast till vad många migranter själva upplever. Trots att Zuma och hans parti ANC har fördömt våldet mot migranter hörs andra röster som hävdar att främlingsfientligheten även finns i maktens korridorer. Trevor Ncube kommer från Zimbabwe och äger idag den sydafrikanska tidningen Mail & Guardian. Han beskriver hur afrofobi gör sig till känna bland individer med nära band till Zuma-administrationen och hävdar att attacker på utlänningar inte är spontana utan ofta planerade. När jag frågar Bakhile om hur han ser på beskrivningen av Sydafrika som en regnsbågsnation skrattar han. – Kanske blir det så i framtiden men det är inte verklighet idag.

Många migranter från t.ex. Zimbabwe och Malawi. utnyttjas som billig arbetskraft i Sydafrika

Foto: Carl Bradshaw

HANNA WIDÉN - SYDAFRIKA

Remitteringar på migrantens villkor Kan remitteringar vara den nya vägen till utveckling? Den frågan ställer sig nu forskare runt om i världen. Remitteringar syftar vanligtvis på de pengar som migranter skickar till sina familjer i hemländerna. Världsbanken uppskattar att remitteringstransaktionerna i år kommer att överstiga 700 miljoner dollar. Det är betydligt mer än alla länders totala bistånd.

och arbetsvillkoren är långt ifrån humana. Samtidigt menar migranterna att de inte har något val. Situationen är värre i Zimbabwe och deras familjer är beroende av pengarna de skickar hem. Många menar att det är deras migrantstatus som är orsaken till problemen. De utnyttjas som arbetskraft och deras tillfälliga uppehållstillstånd innebär en stor osäkerhet.

Mitt i alla hyllningar om remitteringar vill jag dock lyfta något som verkar ha glömts bort i debatten. Diskussionerna handlar ofta om vad effekten av dessa pengar är, men frågan om var pengarna faktiskt kommer ifrån ställs sällan.

Missförstå mig inte, jag tror att remitteringar kan föra med sig mycket gott, särskilt eftersom pengarna når utsatta människor direkt. Men migranten ska inte behöva betala med sitt eget välmående. Fokus måste flyttas från pengarna till människan. Endast då kan vi nå ett lyckat resultat. Vi bör fråga oss: hur vi i mottagarländerna kan ge migranten fler rättigheter? Ett bättre liv för migranterna ger i sin tur ger även ett bättre liv för deras familjer. Hanna Widén. Foto: Privat

I Sydafrika träffade jag under hösten flera migranter från Zimbabwe. De berättade om sin flykt från ett land där det inte finns några jobb, inga pengar och ingen mat. 2008 var krisen ett faktum med en arbetslöshet på 90 procent. En fjärdedel av Zimbabwes invånare uppskattas ha korsat gränsen i jakten på ett bättre liv.

VIKTOR LÖFGREN - UKRAINA

För många stämde inte verkligheten överens med drömmen de haft om Sydafrika. Det har varit svårt att få jobb

Ukraina tar motvilliga myrsteg för HBT-rättigheter I skuggan av konflikten i östra Ukraina och den ryska annekteringen av Krimhalvön pågår en långsam och bräcklig politisk förändring gällande homo-, bi- och transsexuellas (HBT) rättigheter. Sedan regimskiftet 2014 har frågan blivit en nationell angelägenhet, mycket som följd av EU:s krav på reformer i utbyte mot visumfrihet. I november förra året beslutade det ukrainska parlamentet, radan, att anta en historisk lagändring som gör det olagligt med arbetsplatsdiskriminering av HBT-personer. Men beslutet satt hårt inne. Lagändringen antogs efter sju voteringsförsök under morgonen den 12 november. Innan förslaget slutligen antogs hade talmannen vädjat till radanledamöterna genom att förtydliga att förslaget inte skulle innebära ett hot mot det traditionella äktenskapet. Utanför parlamentsbyggnaden stod ett tiotal förväntansfulla aktivister insvepta i regnbågsflaggor och hållande handskrivna plakat med budskap om mänskliga rättigheter och jämställdhet. En av aktivisterna var Juri Jourski som är koordinator på organisationen Gay Alliance Ukraine, en påverkansgrupp för HBT-personers rättigheter. Jag träffar honom en månad efter parlamentsbeslutet på en utav Kievs många bufférestauranger. Doften av kålsoppa och kokt bovetegröt är genomträngande, men Juri dricker bara te när han berättar om den nyligen antagna lagen.

– Vi har kämpat för en antidiskrimineringslag sedan 2003, men det är först nu när EU har börjat ställa krav som besluten börjar fattas. Stödet för våra frågor hos det politiska etablissemanget är fortfarande mycket svagt. Som så många andra i Kiev deltog Jourski i det folkliga upproret som avsatte den pro-ryske presidenten Viktor Janukovitj i februari 2014. Euromajdan som rörelsen snabbt döptes till (efter torget Majdan som demonstranterna samlades på), började som en reaktion på Janukovitjs plötsliga beslut i slutet av 2013 att inte skriva ett associeringsavtal med EU och istället närma sig Ryssland. Tidigt blev rörelsen dock lika mycket en resning mot en genomkorrupt maktelit som inte drog sig för att svara demonstranterna med kraftigt övervåld. Efter att Janukovitj avsatts undertecknade den nytillträdda pro-europeiska regeringen omedelbart associationsavtalet med EU. Det är den huvudsakliga anledningen till att HBT-frågan överhuvudtaget behandlas av Ukrainas högsta politiska beslutsfattare. Inom ramen för associeringsavtalet har EU lovat Ukraina visumfrihet i utbyte mot flera politiska reformer, varav antidiskrimineringslagen är en. Politikernas vilja att kompromissa i HBT-frågor för att komma närmare EU kanske illustreras bäst av Juri Lutsen-

kos, ordförande för det största regeringspartiet, uttalande om att han hellre ser ”prideparader på Kersjatik (Kievs huvudgatan) än ryska pansarvagnar”. I somras hölls en Prideparad som sanktionerades av självaste president Pero Porotjenko, något som skulle vara otänkbart under Janukovitjs tid vid makten. Samtidigt påpekar Jourski att det politiska livet efter Euromajdan inte har bara förbättrat de politiska förutsättningarna för HBT-rörelsen. - Kriget har radikaliserat samhället. Vi i Gay Alliance Ukraine har fått flera lokalkontor och evenemang attackerade av ultranationalister bara det senaste året. Innan Euromajdan kunde vi åtminstone räkna med att våra privata evenemang lämnades ifred. Majdans radikaler Den ökande radikaliseringen av högernationalistiska grupper personifieras avVadim Kovadlo. Han är en reslig ung man som är inne på tredje året av sin utbildning i dataprogrammering vid Kievs ekonomiska universitet. Förra året tog han ett uppehåll från sina studier för att strida i en frivilligbataljon på fronten i Ukrainas östra Donbassregion. Vi möts på Majdan och han guidar mig till de platser där sammandrabbningarna mellan aktivister och poliser var som hårdast. En bränd husfasad och fotografier på dödade demonstranter vittnar om ett land som inte är redo att släppa taget om revolutionsyran som genomsyrade samhället de kalla vintermånaderna 2013/2014. Kovadlo fick ett politiskt uppvaknade under Euromajdan. För honom handlade revolutionen inte så mycket om EU som om återfödandet av den ukrainska nationen och kulturen - en kultur baserad på traditionella könsroller och familjevärderingar. – Jag bryr mig inte om vad folk gör privat, men vi ska inte öppet stödja homosexualitet. Det skadar viktiga familjevärderingar. Dessutom är det överhuvudtaget inte en prioriterad fråga nu när vi befinner oss i krig. Kovadlo ger utryck för en vanlig föreställning om HBTaktivister som verklighetsfrånvända kosmopoliter som inte bryr sig om Ukrainas bästa.

– HBT-personer är inte de som åker ut till fronten och strider för Ukraina. De är bekväma storstadsbor med väldigt liten förankring i samhället. Patriotism och HBT-rättigheter hand i hand? Ksenja, 23 år och lokal koordinator på ett av Gay Alliance Ukraines verksamhetscenter i centrala Kiev, passar dåligt in på Kovadlos nidbild av HBT-aktivister. Hon flydde från Krim och är en av de enligt FN 1,5 miljoner ukrainare som befinner sig på flykt i sitt eget land. Ksenja har aldrig besökt Europa och känner stark samhörighet med den ukrainska nationen på ett sätt som delvis är kopplad till hennes sexuella identitet. – Jag är patriot och vill inte bo i Ryssland. Men situationen för mig som lesbisk på Krim blev ohållbar. Jag intervjuar Ksenja i en soffa bredvid flera tonåringar som målar banderoller och diskuterar centrets senaste filmvisning. Många av Ksenjas HBT-kompisar flydde från Krim av ren rädsla för de ryska anti-gaypropaganda-lagarna som ska skydda barn från homosexualitet och främja traditionella familjevärderingar. Enligt Ksenja har lagen använts för att omhänderta barn från samkönade par skrivna på samma adress. – När jag bodde på Krim brukade vi arrangera gayfester två gånger i månaden på klubbar i någon av Krims största städer. Vi annonserade det öppet på Facebook och Vkontakte (rysk social media). Sedan annekteringen i mars 2014 har bara en sådan fest hållits och den planerades i hemlighet. Samtidigt som Ksenja ser det som otänkbart att leva i ett ryskt Krim gör hon sig inga illusioner om att homofobin i Ukraina, som hon menar är starkast på landsbygden, kommer försvinna snabbt. Genom utbildning tror hon ändå att många kommer att inse att homosexualitet inte är en avart. Men på kort sikt är det anpassandet till EU:s regleringar som ger mest konkreta resultat. – Majdan och närmandet till EU har öppnat en politisk möjlighet för HBT-rörelsen. Men vi har mycket långt kvar.

Upproret Majdan och det efterföljande närmandet till EU har öppnat en politisk möjlighet för HBT-rörelsen i Ukraina.

Foto: Ivan Bandura, Flickr

SOFIA FÖRSTER - VIETNAM

Delade meningar om nytt frihandelsavtal Vietnam kommer inom de närmaste åren att ingå i Trans-Pacific Partnership (TPP), ett nytt frihandelsavtal med syfte att öka handeln mellan tolv länder i Stillahavsregionen. Experter på ledande ekonomiska institut förutspår att landet kan bli en av de största vinnarna på avtalet på grund av ökad export av främst kläder och skor. Andra menar att grupper av landets fattiga, småskaliga bönder kan komma att påverkas negativt. Hoang Tuan Cuong är landchef för biståndsorganisationen We Effect som sedan 2010 bedriver projekt för att minska fattigdomen bland småskaliga bönder i Vietnam. Enligt Hoang kommer TPP innebära både utmaningar och möjligheter för dem. Hoang Tuan Cuong.

Foto: We Effect

– Bönder vars varor håller en relativt hög kvalitet och låg prissättning jämfört med motsvarande varor producerade i andra länder som ingår i avtalet kommer att få tillgång till fler marknader i och med borttagandet av handelshinder, som kvoter och tariffer. Däremot förväntas konkurrensen öka för bönder vars varor, på grund av till exempel odlingsförhållanden, är av sämre kvalitet, berättar Hoang. En majoritet av Vietnams småskaliga bönder är medlemmar i kooperativ som erbjuder tjänster som rabatter på till exempel bekämpningsmedel och utsäde eller köp av böndernas varor.

Trans-Pacific Partnership (TPP)

Ett frihandelsavtal med syfte att öka handeln i Stillahavsregionen. Tolv länder ingår, bland annat Australien, Japan, Malaysia, Mexiko, USA och Vietnam. Förutom borttagandet av kvoter och tariffer avser även TPP att stärka arbetares rättigheter och skyddet av miljön i medlemsländerna. Nu pågår en ratificeringsprocess där ländernas lagstiftande organ ska enas om innehåll och godkänna de olika komponenterna. Under denna process är det kritiskt att alla delar av samhället, inklusive civilsamhället, får ta del av innehållet och får en chans att påverka vad som klubbas igenom.

Hoang anser att det är staten som måste öka jordbrukarnas motståndskraft mot kraftigare utländsk konkurrens. Enligt avtalet tillåts dock inte staten skydda jordbrukarna med subventioner. Vägen måste istället gå genom förbättrade produktionsmetoder och utbildning av bönderna. Detta leder till bättre kvalitet på varor, vilket ger förbättrad konkurrenskraft på den öppna marknaden. Experters uttalanden om att Vietnam kommer att bli en av avtalets största vinnare beror, enligt Hoang, på vilket perspektiv man har. Från de småskaliga böndernas perspektiv rör det sig snarare om ett vagt antagande. – Utan aktiva åtgärder från staten kommer det knappast bli några stora vinster för denna redan utsatta grupp, säger han.

– De kooperativa böndernas möjlighet att dra fördel av avtalet beror till stor del på var i landet de bor, säger Hoang. Bönder verksamma kring det bördiga Mekongdeltat i söder tillhör ofta kooperativ med god ekonomi som har råd att köpa böndernas jordbruksprodukter till stabila och konkurrenskraftiga priser för vidareförsäljning till inhemska företag eller exportörer. Kooperativ i norra Vietnam däremot, där större delen av landets etniska minoriteter också återfinns, är i regel fattigare och har därför oftast inte råd att köpa böndernas varor. Dessa bönder brukar antingen sälja sina varor på den lokala marknaden där fluktuerande marknadspriser råder, eller till mellanhänder som ofta utnyttjar sitt maktövertag genom att pressa ner priserna. – Trots att vi på We Effect arbetar för att ge fattiga bönder ökade färdigheter i prisförhandling liksom tillgång till bättre marknader ligger det största ansvaret för att skydda bönderna hos den vietnamesiska staten, menar Hoang.

De småskaliga vietnamesiska bönderna kan förlora på TPP om inte staten hjälper till.

Foto: Sofia Förster

JOHANNA KVIST - BURMA

Fler kvinnor i Burmas parlament än någonsin tidigare I november 2015 hölls det första fria valet i Burma. Aung San Suu Kyis och hennes parti tog hem en jordskredsseger i en majoritet av landets delstater. Från att tidigare ha haft omkring sex procent kvinnor i parlamentet intas betydligt fler platser av kvinnliga politiker när det nya parlamentet tillträdde i februari. Men nu väntar också stora utmaningar för de kvinnliga ledamöterna. Strax över 6000 kandidater ställde upp i Burmas första fria val 2015. Av dem var 13 procent kvinnor. Antalet kvinnliga parlamentsledamöter har därmed fördubblats jämfört med förra mandatperioden. Det finns förhoppningar om att de kvinnliga politikerna ska lyfta frågor som tidigare inte fått ta plats på dagordningen. En sådan fråga är våld i nära relationer, ett problem som det sällan talas högt om. Även om det inte bara är en kvinnofråga finns det hopp om att det är just de kvinnliga politikerna som måste ta upp frågan för att den ska uppmärksammas. – Jämställdhet är nödvändigt för att uppnå fred och skapa utveckling i Burma. Våld mot kvinnor upphöra. Ett första steg mot detta är att det finns politiker som representerar kvinnors erfarenheter och intressen. Det är nu som vi kan börja resan mot att stoppa diskrimineringen av kvinnor, säger Man Ngaih Dim från delstaten Chin. Många i det burmesiska samhället har en konservativ syn på kvinnans roll. Detta trots att en av världens mest kända politiska ledare, Aung San Suu Kyi, är kvinna. Generellt

anses mannen vara den naturliga ledaren, både i hemmet och i samhället, något som har påverkat antalet politiskt aktiva kvinnor. En kvinnas uppgift anses ofta vara att ta hand om hemmet och familjen, och när en kvinna väljer att träda in i politiken kan hon betraktas som en dålig dotter, fru eller mamma. Många utmaningar väntar nu de kvinnliga politikerna. De måste jobba hårt för att bevisa att även kvinnor Konst med Aung San Foto: Johanna Kvist kan vara politiker och Suu Kyi, utanför hennes ledare. En av Burmas partis högkvarter. unga kvinnliga politiker, May Zon som är ordförande i ungdomsförbundet Youth for a New Society, ser dock positivt på framtiden. – Burmas politiskt aktiva kvinnor har fortfarande en lång väg kvar att gå innan de får fullt förtroende som politiker. Valresultatet och det ökade antalet kvinnor som inrättar sig i parlamentet i februari är dock ett stort steg i rätt riktning mot jämställdhet och demokrati.

Många deltagare på ett seminarium om våld mot kvinnor i samhället Tonzang, november 2015.

Foto: Johanna Kvist

CAROLINE NORDVALL - INDIEN

Radiostationen som låter marginaliserade röster höras I Indien diskrimineras många olika samhällsgrupper. Kvinnor och ”kastlösa” är särskilt utsatta och exkluderas ofta från samhällsdebatten. I byn Pastapur drivs Indiens första oberoende radiostation av en lokal kvinnogrupp under ledning av Narsamma Masanagari. Här får alla röster komma till tals. På den indiska landsbygden växer allt fler lokala kvinnogrupper fram där medlemmarna nästan uteslutande är kvinnor från de lägre kasten eller daliter (personer längst ner i kastsystemet, ibland kallade ”kastlösa”). De flesta har aldrig gått i skolan och är inte läskunniga. I byn Pastapur i centrala Indien bildades för 30 år sedan en kvinnogrupp med syftet att återuppliva gammal kunskap om traditionella odlingsmetoder. För tio år sedan började medlemmarna dokumentera sina möten och sända ut dessa via radio. Indiens första oberoende radiostation, Community Media Trust, var född.

Foto: Caroline Nordvall

forskare som får prata med varandra om ett ämne utifrån olika infallsvinklar. Vi pratar även om hälsofrågor, exempelvis om örtmedicin eller hälsofrågor för unga tjejer. Det kan även handla om våld mot kvinnor. Trots att radiostationen enbart styrs av kvinnor bjuder vi ibland in män till samtalen. Vi har även många manliga lyssnare. Varför är radiostationen viktig? – Den här radion är till för kvinnor, daliter och människor på landsbygden. Det här är de mest exkluderade rösterna som aldrig får höras i media. Mainstream-media tar inte upp icke läskunniga kvinnors perspektiv eller ger plats åt kvinnor på landsbygden, trots att det finns enormt mycket kunskap om jordbruk här. Vårt syfte är att lyfta fram dessa röster.

“Mainstreammedia tar inte upp icke läskunniga kvinnors perspektiv eller ger plats åt kvinnor på landsbygden.” Narsamma Masanagari

Narsamma Masanagari leder de dagliga sändningarna på Community Media Trust i Pastapur.

Sång och musik spelar en viktig roll i radiosändningarna och instrument används ofta.

Foto: Caroline Nordvall

Hur gick det till när radiostationen bildades? – Det hela började i samband med ett besök av UNESCO som kom hit och organiserade en workshop om utbildning i förhållande till läskunnighet. Temat var ”kan en person som inte är läskunnig ändå vara utbildad?”. Det här drog till sig stort intresse från media som kom hit och dokumenterade workshopen. Då började vi fråga oss om inte vi skulle kunna dokumentera våra egna historier istället. Efter en brainstorming bland medlemmarna presenterades förslaget om radiosändningar för UNESCO, som stödde initiativet. Kort därefter startades regelbundna sändningar. Idag når vi ut till ungefär 150 byar inom en radie av 30 kilometer. Vilka ämnen diskuterar ni under programmen? – Vi pratar framförallt om jordbruk och lokala kulturella evenemang och festligheter. Vi sjunger alltid! Sång och musik är starkt förankrat i samhället och är en naturlig del av kulturen. Ofta bjuder vi in en jordbrukare och en

Hur kan arbetet med att stärka kvinnor fortsätta på bred front? – Jag har inget exakt svar på den frågan. Människors tankesätt måste ändras. Folk säger att kvinnor måste komma fram som ledare, men situationen är annorlunda i praktiken. Underhållningsmedia exploaterar kvinnor på alla möjliga sätt. De har inget jämställdhetsperspektiv. Jag är rädd att situationen kommer att förvärras ytterligare de kommande åren. Civilsamhället kan spela en progressiv roll, men jag är osäker på om det är tillräckligt. Situationen för kvinnor kan bara ändras genom ökad genusmedvetenhet bland folk.

Pastapur i centrala Indien i delstaten Telangana.

INGEL HIRV - PORTUGAL

Var femte portugis bor utomlands Under åren 2013 och 2014 emigrerade cirka 110 000 personer per år från Portugal. Detta är nästan tre gånger så mycket som för 15 år sedan. Med en ungdomsarbetslöshet på över 30 procent verkar landet oförmöget att ta till vara på sin unga, kvalificerade befolkning. Den pågående emigrationsvågen kommer att lämna bakom sig ett land med hög medelålder och få välutbildade unga som kan driva landet framåt. Enligt en rapport av OEm är Portugal idag det EU-land med flest emigranter i proportion till befolkningen. Totalt har över 2 miljoner portugiser, 20 procent av befolkningen, emigrerat och bor idag utanför sitt födelseland. Enligt nyhetsbyrån Reuters har arbetslösheten i Portugal sjunkit från 18 procent 2013 till 12 procent 2015, men ungdomsarbetslösheten ligger fortfarande på över 30 procent. Pedro, 22 år, studerar idag i Portugal men planerar att göra karriär utomlands. – Många portugisiska universitet förbereder idag studenterna för internationella karriärer. Flest emigranter i Europa De flesta portugiser emigrerar inom Europa. Storbritannien är den populäraste destinationen, följt av Schweiz, Frankrike och Tyskland. Utanför Europa föredrar portugiserna de forna kolonierna Angola, Moçambique och Brasilien.

FAKTARUTA Sveriges nettomigration (20112015): 272 626 (Världsbanken) Portugals nettomigration (20112015): -140 000 (Världsbanken) Antal portugiser som emigrerade 2014: 134 624 (Instituto Nacional de Estatística, INE), 110 000 (OEm)

skatteintäkter. En allmänt åldrande befolkning kommer senare att belasta pensionssystemet. Enligt Reuters uppskattats Portugals kostnader för utbildning, som andra länder kommer att skörda frukterna av, att uppgå till minst 11,5 miljarder dollar. – Landet har kastat bort tio års värde av offentliga investeringar i högre utbildning, menar Luisa Cerdeira, lärare i nationalekonomi vid Lissabons universitet.

Emigranterna är övervägande unga, nyutexaminerade och sällan med avsikten att återvända till Portugal. Tiago, 32, emigrerade till Paris 2012. – Jag emigrerade framförallt för att jag gifte mig och min man bodde i Frankrike, men även för att företaget jag arbetade för inte erbjöd mig några karriärutvecklingsmöjligheter. Jag ser inte mig själv återvända till Portugal inom den närmaste framtiden. Eduardo, 31, hade sedan innan den ekonomiska krisen i Portugal ett bra arbete vilket han är tacksam för. – Majoriteten av mina vänner har emigrerat. En av dem är sjuksköterska och tjänade 700 euro i månaden i Portugal. Nu tjänar hon nästan 4000 euro i London. De flesta emigrerar för jobbmöjligheterna. Många är arbetslösa, andra vill tjäna mer. Om den här trenden fortsätter kommer Portugal tvingas leva mer på turism och mindre på andra industrier som kanske främjar en mer hållbar ekonomisk utveckling. Turismsektorn förlitar sig på variabler som varierar under året, som till exempel säsongerna och den sociala miljön. Kostsamt för Portugal Den kompetensflykt som emigrationen av välutbildade unga innebär är förödande för Portugals ekonomi. Konsekvenserna innebär hundratals miljoner euro i förlorade

Ungdomsarbetslösheten är över 30 procent i Portugal och många unga lämnar landet.

Foto: Neil Moralee, Flickr

Namnen i artikeln är inte personernas riktiga namn.

VERA MÖRNER- VIETNAM

Framgångar för HBT-rörelsen i Vietnam Den vietnamesiska staten agerar för ökad respekt för homo-, bi- och transsexuellas (HBT-personers) rättigheter. Bakom utvecklingen står bland annat en ung, aktiv och initiativrik HBTrörelse. – Till dess att alla behandlas lika har vi arbete kvar att göra, säger en aktivist. Den 24 november 2015 röstade det vietnamesiska parlamentet igenom att transsexuella ska ha rätt att ändra sitt kön i de nationella identitetshandlingarna, en lag som kommer att gälla från och med januari 2017. Innan lagen fastslås finns utrymme för att ytterligare erkänna HBT-personers rättigheter. En förändring som organisationen Institute for Studies of Society, Economics and Environment (iSEE) hoppas på är en legalisering av könskorrigerande operationer i landet, något som idag är förbjudet. iSEE är en utav en handfull aktörer som tillsammans utgör den vietnamesiska HBT-rörelsen. Organisationen har i nära två år fört ett omfattande påverkansarbete för transsexuellas rättigheter gentemot det styrande kommunistpartiet och de 500 parlamentsledamöterna. Innan dess drev rörelsen en kampanj om legalisering av samkönade äktenskap. Kampanjen nådde brett ut i samhället och beskrivs av aktivister som avgörande för att senare kunna föra upp transsexuellas rättigheter på dagordningen. – Vid den tiden undrade alla om Vietnam skulle bli det första landet i Sydostasien att legalisera samkönat äktenskap. Politikerna var tvungna att sätta sig in, och lära sig om, HBT-frågor, berättar en av aktivisterna på iSEE i Hanoi.

Trots lyckat påverkansarbete nådde man inte hela vägen fram. I juni 2013 beslutade parlamentet att det tidigare förbudet mot samkönat äktenskap skulle strykas ur lagtexten men samtidigt omfattar landets äktenskapslag fortfarande inte HBT-personer. Trots detta har policyförändringen setts som en betydelsefull framgång för HBT-rörelsen.

Den vietnamesiska Foto: Vera Mörner HBT- rörelsens färgstarka kampanjer har påverkat attityder i samhället.

– Det arbete vi gjorde med att lyfta frågan i samhället, att prata med politiker, att synas på gator och i media, det var det viktiga, säger aktivisten Dao som är engagerad i en HBT-organisation i Ho Chi Minh City. Samtidigt är rörelsens arbete långt ifrån enkelt. Vietnam betraktas som en av Asiens mest auktoritära regimer och att direkt motsätta sig kommunistpartiets politik är olagligt. Mötes- och organisationsfriheten är kraftigt begränsad och större sammankomster kontrolleras av statsmakten. Ett sätt för HBT-rörelsen att arbeta har varit att förändra attityderna i samhället. – Mycket tid och kraft har lagts på att skapa en positiv bild av HBT-personer i samhället och på att samla och stärka gruppen. Vi måste få människor att komma ut så att samhället förstår att det inte är något ovanligt eller udda, utan att vem som helst kan vara HBT, berättar Dao. Tack vare HBT-rörelsens arbete har synen på homo-, bi- och transsexualitet förändras och en större acceptans finns nu i det vietnamesiska samhället. Det menar internationella organisationer och diplomater i Vietnam som följer arbetet. – Den vietnamesiska HBT-rörelsen har aldrig varit starkare, säger Sveriges ambassadör i Vietnam Camilla Mellander på en konferens i Hanoi, kort efter att den nya lagen om transsexuellas rättigheter röstats igenom.

HBT-rörelsens kampanjer har fått genomslag i det vietnamesiska samhället.

Foto: Huy Luong, Flickr

AGNAR KJELLER - PARAGUAY

Jorden och makten Brukbar mark är en av de största källorna till makt i världen. Detta är tydligt i Latinamerika. I Paraguay, ett av de mest ojämnlika och fattiga länderna i Sydamerika, äger ungefär 3 procent av jordägarna mer än 90 procent av den odlingsbara jorden. Rötterna till dagens situation går långt tillbaka i tiden. I kriget mellan Paraguay och de allierade Argentina, Brasilien och Urugauy på 1800-talet förlorade landet enorma arealer. För att betala skulderna efter kriget sålde staten miljontals hektar mark till investerare från andra länder. På den banan har det fortsatt. Under Stroessner, den diktatur som har varat längst i Latinamerika (35 år), skänktes statligt ägd mark till militärer och utländska företag.

ANNA JÄRNETEG - INDIEN

Flera av dagens största landägare sitter på ledande positioner och fortsätter att välkomna utländska markköp. Detta ligger i linje med den ökade efterfrågan på mark i världen. Samtidigt har jordbruksproduktionen blivit mer intensiva, kapitalkrävande och mekaniserad. 94 procent av den odlingsbara jorden ockuperas av jordbruksproduktion för export. Först var det sockret, sedan gummit och efter det bomullen som var den stora exportgrödan. Idag är sojan monarken. I småjordbruket går det 5 arbetare på 3 hektar mark, i det mekaniserade jordbruket är det 1 arbetare per 500 hektar. Exportörer är priviligierade eftersom

Samtidigt innebär den pågående urbaniseringen en utarmning av landsbygden i flera avseenden. Många ungdomar ser ingen framtid på landsbygden och beger sig till städerna i hopp om ett bättre liv. Miljoner paraguayaner har migrerat till andra länder. Den skeva jordägarstrukturen lämnar hundratusentals människor i fattigdom och spär därför på denna utveckling. Den orättvisa maktbalansen för även med sig stora samhälleliga och ekologiska kostnader. Missriktade statliga projekt till familjer på landsbygden har saknat lokal förankring och gett dåliga resultat. En centraliserad politik med svaga lokala institutioner har hämmat den lokala utvecklingen. Utmaningarna för civilsamhället och de som strävar efter en mer hållbar landsbygdsutveckling är sannerligen stora.

Krönikör Agnar Kjeller

Foto: Privat

De återvinner Kolkatas avfall med livet som insats I Kolkata lyser återvinningsstationerna med sin frånvaro. Soporna hamnar istället på någon av stadens alla soptippar. Kommunens sophantering täcker ungefär 60 procent av stadens hushåll. Resten av sophanteringen sköts av så kallade rag-pickers som tar stora risker när de hanterar stadens avfall. Det mest effektiva sättet att få en inblick i Kolkatas sophanteringsproblem är förmodligen att ta sig ut på en av stadens myllrande gator. Trottoarer och gator kantas av plastflaskor och matrester. Kring de många gatustånden ligger papperstallrikar utspridda tillsammans med lerkoppar som testånden serverar chai i. Indien ligger på tredje plats över de största avfallsproducerande länderna i världen. Med en växande medelklass förväntas förbrukningen av bland annat plast, papper och elektronik att öka. Trots detta tycks kommunerna, som har det yttersta ansvaret för soporna, oförmögna att möta behovet av en ansvarsfull sophantering. I Kolkata, som ligger i Västbengalen i nordöstra Indien, hanterar kom-

jordbrukspolitiken ger dem skattelättnader. Småjordbrukaren kämpar för sin överlevnad.

munen sophämtningen i 60 procent av alla hushåll. Det avfall som man hämtar sorteras inte, utan samtliga sopor, oavsett material, dumpas på de enorma soptippar som omger staden. Soptipparna ger inte bara ifrån sig en stank och ser otrevliga ut, de är även skadliga för människor och miljö eftersom de avger metangas och förgiftar jorden och grundvattnet.

Kolkata beräknas ha över 16 000 rag-pickers. Många av dem är barn.

Foto: Adeel Anwer, Flickr

Sanjukta Dutta är 37 år och har bott i Kolkata i hela sitt liv. – Kolkata är smutsigt och fult. Alla vill ha ett renare Kolkata, säger hon. Precis som i många andra länder har ett informellt återvinningssystem uppstått. Systemet bygger på att de fattigaste invånarna, ofta från de lägre kasten, fungerar som förmedlare av återvinningsbart material. Dessa mellanhänder, ofta kallade rag-pickers, rör sig mellan bostadsområden och köper återvinningsbart material från hushållen som de sedan sorterar och säljer till industrier. – Det är det enda sättet för oss att hålla rent i hemmet utan att behöva slänga soporna på gatan. Dessutom är det ett sätt att hjälpa dem som behöver pengarna så att de kan få ett bättre liv. Det är ju deras levebröd, menar Dutta. Det jobb som rag-pickers gör varje dag är avgörande för att

invånarna i Kolkata ska kunna återvinna sina sopor. Men det har ett pris. De utsätts för många risker varje dag. Avfallet som de hanterar är ofta giftigt och kan ge dödliga sjukdomar. Speciellt illa är det för dem som samlar sopor på soptippar. Eftersom systemet är oreglerat är risken att inte sälja tillräckligt med material varje dag, och därför inte ha råd att köpa mat, hela tiden överhängande. Någon lösning verkar inte vara i sikte. I oktober 2014 lanserade Indiens premiärminister Narendra Modi en kampanj för att städa upp i Indiens städer. I kampanjen uppmuntrade presidenten invånarna att städa upp på gatorna. Dutta är dock inte helt nöjd med resultatet. – Kampanjen har inte lyckats komma åt det riktiga problemet. Om befolkningen städar sina gator så är det jättebra, men soporna kommer ju ändå att hamna på en soptipp i slutändan.

FUF-KORRESPONDENTERNA Följ FUF-korrespondenterna i webbtidningen FUF i Världen, på bloggen fufkorrespondenterna.com och på Instagramkontot @fufkorrespondenterna! Ska du ut i världen och vill bli FUF-korrespondent? Maila oss på fuf@fuf.se!

REDIGERING OCH LAYOUT Isabella Axelsson Anna Sjöberg Tibblin VILL DU BLI FUF-KORRESPONDENT? LÄS MER Kontakta fuf@fuf.se www.fuf.se www.fufkorrespondenterna.com VILL DU ANNONSERA I FUF I VÄRLDEN? @fufkorrespondenterna (Instagram) Kontakta fuf@fuf.se Detta material är helt eller delvis finansierat av Sida, Styrelsen för Internationellt Utvecklingssamarbete. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvaret är uteslutande författarens.

Ta klivet in i bist책ndsv채rlden