FUF i Världen no 22 2016 by Föreningen för Utvecklingsfrågor

FUF-korrespondenterna No 22 2016

FUF I VÄRLDEN FUFkorrespondenterna är Föreningen för Utvecklingsfrågors satsning på att låta unga människor ute i världen göra sina röster hörda och dela med sig av sina erfarenheter. Genom webbtidningen FUF i Världen, bloggen fufkorrespondenterna.com och Instagramkontot @fufkorrespondenterna vill FUF bredda svensk utrikesrapportering och fördjupa debatten, samt ge läsarna en unik inblick i aktuella händelser runt om i världen. För många kvinnor i Colombia är det svårt att förena politiska uppdrag på hög nivå med det ansvar de förväntas ta över hem och familj.

Svårt att vara kvinna och politiker i Colombia EMMA BUSTOS - COLOMBIA

Efter decennier av väpnade konflikter, droger och våld har politiken stabiliserats och ett relativt progressivt samhälle har vuxit fram i Colombia. För kvinnor i politiken har dock lite förändrats och priset är fortfarande högt för de som ger sig in i det politiska spelet. I den colombianska politiken ses kvinnor ofta som wild cards både av väljare och manliga politiker. Som nykomlingar på den politiska arenan måste de konstant balansera sin kvinnliga identitet som kan vara både en fördel och en nackdel, berättar senatorn Paola Holguín när vi sätter oss ned på ett café i regeringskvarteren i Bogotá för att tala om hur det är att vara kvinna och politiker i Colombia. – Kvinnor ses allmänt som mer lojala, ärliga och vårdande och därför som mer kompetenta inom områden som välfärd, skola och sjukvård. Men det är en svår balansgång eftersom lojalitet och ärlighet inte anses vara bra överlevnadsme-

kanismer i den colombianska politiken. Väljare tror inte att vi kvinnor har vad som krävs för att överleva i denna tuffa värld. Samtidigt blir vi kritiserade och misstänkliggjorda om vi är för macho och går utanför den förväntade ramen för hur en kvinna ska uppträda. Det personliga blir politiskt En orsak till kvinnors låga representation är att många inte vill kandidera till politiska poster. Många menar att det i princip är omöjligt att förena politiska uppdrag på hög nivå med det ansvar som kvinnor förväntas ta över familj och hem. Politikerlivet har utformats för män som traditionellt sett tagit minimalt med ansvar för hem och familj. Därför finns ingen etablerad struktur för hur ett politiskt uppdrag kan förenas med ansvar för barn. Sammanträden som inte slutar förrän vid midnatt, långa resor och obefintlig föräldraledighet är några exempel på hinder. Det har till och med hänt att kvinnliga ledamöter som gått på föräldraledighet har förlorat sin plats i kongressen. Många kvinnliga

ledare söker sig istället till civilsamhället, näringslivet eller statsförvaltningen. Där är villkoren bättre och utsattheten mindre. – Jag har velat bli politiker sedan jag var en liten flicka. Jag visste att det skulle innebära en uppoffring och har därför alltid varit inställd på att jag inte kommer skaffa man eller familj. Jag hade aldrig kunnat uppnå det jag uppnått om jag hade haft en familj att ta hand om, fortsätter Holguín medan hon ställer ner kaffekoppen för att med märkbar Paola Holguín har gjort stora Foto: Privat frustration berätta uppoffringar för att uppnå sin dröm att bli politiker. om hur flickor med politikerdrömmar kommer fram på valmöten och oroligt frågar om man måste välja mellan familj och karriär för att bli politiker. Även om Paola Holguín verkar ha accepterat sin situation väl, så är familjen något som många kvinnor inte är beredda att ge upp i det familjefokuserade Colombia. “Tamal, Lechona y Cerveza” – Vi har inte politiska partier i Colombia, vi har politiska företag, säger en colombiansk före detta FN-medarbetare som arbetat i över 40 länder men som nu har återvänt till

sitt hemland för att pensionera sig. Han berättar om klientelismen som fortfarande dominerar det politiska livet i Colombia. Klientelism ett uttryck som används för att beskriva hur tjänster, varor och pengar utbyts mot röster och politiska löften. Traditionell mat, sprit och öl, Tamal, lechona y cerveza (i folkmun förkortat TLC), serveras på valmöten och i fattiga hem för att uppmuntra folk till att rösta på en viss kandidat eller ett visst parti. I ett land där förtroendet för politiken är lågt, och fattigdomen hög, är tröskeln för att sälja sin röst för ett par flaskor öl nästintill obefintlig. Förutom det uppenbara demokratiska problemet drabbas även kandiderande kvinnor eftersom de sällan har de resurser eller kontakter som krävs för att delta i de illegala nätverk av politiker som möjliggör klientelismen. – Jag insåg snabbt att det inte var någon idé för mig att försöka driva kampanj som mina manliga partikamrater. Eftersom jag finansierade min kampanj med egna pengar hade jag inte i närheten av samma resurser som de. Istället har jag behövt utforma en innovativ och resurseffektiv kampanj för att på billiga sätt att nå ut till befolkningen, till exempel via sociala medier, berättar en kvinnlig kongressledamot som vill vara anonym. Att vara politiker i Colombia innebär att man oavsett kön måste förhålla sig till ett system präglat av korruption, våld och machokultur. Men systemet är format av och för män, och kvinnor har ofta svårt att hitta sin plats i systemet. Trots omfattande reformer för att förbättra deras situation i och utanför politiken sker framsteg långsamt. Under tiden får Colombias kvinnor på egen hand fortsätta navigera längs med snåriga vägar för att bryta sig in i maktens korridorer.

På torget utanför den colombianska kongressen flockas duvorna, men innanför portarna domineras politiken av hökar.

Foto: Daniele Pieroni, Flickr

NATASHA WRANG - UGANDA

Vi måste prata om mens Simmaren Fu Yuanhui fick stor uppmärksamhet under OS i Rio 2016. Varför? För att hon berättade att hon fick sin mens dagen innan sitt lopp. Jag är inte överraskad över de starka reaktionerna. Mens förknippas världen över med skam. Vi skäms alla när vi blöder igenom. Så var det även för tjejerna jag pratade med i norra Uganda. Det värsta de kunde tänka sig var en synlig mensfläck på sina kläder. De gör allt för att dölja sin mens. Jag var hemma hos en av tjejerna. Hon delar toalett med tio till tjugo andra personer. Ett litet fyrkantigt lerhus. Inuti är sikten begränsad. Det lilla dagsljus som sipprar in när dörren stängs gör det svårt att se både toaletthålet i golvet och hennes kläder. Det finns sällan toalettpapper, vatten eller tvål nära toaletten. Blir händer eller kläder nerblodade måste hon gå in till köket eller till brunnen och hämta vatten. Då är risken stor att någon ser henne.

CARL BRADSHAW - TJECKIEN

Så här ser verkligheten ut för många av tjejerna som jag pratade med. Synlig mens gör att tjejerna blir märkta och

retade. Läckande mensskydd är en så stor skräck att de ibland skippar skolan. Ett effektivt sätt att bryta tabun är att börja prata om det. Vi måste prata öppet om mens. Prata om vad som händer med våra kroppar utan att det känns skamligt. Prata om problemen som uppstår när mens måste hanteras i hemlighet. Vi blir starkare av att dela erfarenheter med varandra. Vi får viktig kunskap om våra kroppar och undgår därmed mänskligt lidande. Den dagen vi pratar öppet om mens får menstruerande makten att själva bestämma över den. Det borde inte vara annat än en självklarhet. Både för Fu Yuanhui och för tjejerna i Uganda. Natasha Wrang

Foto: Privat

Knarket flödar fritt i Prag I april 2016 enades FN:s generalförsamling om en mer tolerant narkotikapolitik. Tjeckien har sedan 2010 varit ett av världens mest drogliberala länder och har redan applicerat flertalet av FN:s nya strategier. Att situationen gällande narkotika har förbättrats i Tjeckien är dock en sanning med modifikation. Bland Prags invånare råder delade meningar om narkotikapolitik och om hur droganvändande påverkar människor i länder där narkotikan produceras. Det är en sval juninatt och vi befinner oss på nattklubben Chapeau Rouge i centrala Prag. Efter ett par kalla Staropramen går jag in på toaletten där ett par killar står och säljer cannabis, kokain och ecstasy. Detta är ingen engångsföreteelse och det är inte bara Chapeau Rouge som agerar plattform för illegal droghandel. Trots att du inte kan välja och vraka bland hashbrownies från en laminerad meny som i Amsterdam, har Tjeckien bland det högsta antalet cannabisanvändare i hela Europa. Uteställena står sällan själva för försäljningen, men droger är numera ofta en del av själva varumärket för en cool klubb. Fransyskan Lizzy som arbetar som konsult kommer ofta hit. – Jag älskar Chapeau Rouge, säger hon. De har bra musik. Ibland har de salsakvällar och riktigt bra ”näsgodis”. Detta är ett av mina favoritställen. Att det finns bra droger här gör ju stället extra populärt.

Hon visar mig en liten påse som hon säger att hon har köpt vid toaletterna. – Ingen bryr sig, skrattar hon när hon ser mig höja på ögonbrynen. Droger på nattklubbar kan tyckas vara universellt, men faktum är att Tjeckien har kommit att bli ett av världens mest drogliberala länder. Du slipper åtal om du skulle bli haffad av polisen med en mindre mängd narkotika för eget bruk. Precis som i Portugal är detta en taktik för att kunna fokusera på tunga brottslingar, istället för på brukare. Men till skillnad från framgången i Portugal är Tjeckien fortfarande en pilgrimsort för alla som vill ”in i dimman”.

Prag är en populär destination för den som enkelt vill få tag på narkotika.

Foto: Carl Bradshaw

Nere vid floden Vltava sitter jag med Pragbon Jiri. Han håller sig borta från tyngre droger, men har rökt marijuana sedan han var 16. – Detta är mitt favoritställe att röka gräs på. Jag älskar utsikten. Det är många i Prag som gillar gräs, men de flesta är expats och turister. Det är många som vill hit för gräsets skull och en del kommer även för andra droger, säger han och ler. Alla vet att myndigheterna inte är så strikta. Polisen kommer hit ibland, men de bryr sig inte om mig. Jag säljer inte något. Allt handlar om individuell frihet. Vi har levt under förtryck länge (under Sovjetunionen) men nu är det slut på det. Individens frihet får globala konsekvenser FN har tidigare drivit en hårdare linje mot narkotika och satte 1998 upp målet att göra världen fri från droger år 2008. Efter mötet UN General Assembly Special Session on Drugs (UNGASS) i våras har det dock givits mer utrymme åt vård och rehabilitering i deklarationen. UNGASS var planerat att hållas år 2019, men Colombia, Guatemala och Mexiko har drivit på för att tidigarelägga mötet. Dessa är några av de länder som förespråkar ett perspektiv med fokus på männskliga rättigheter istället för på totalförbud, som de hävdar enbart förvärrar situationen. Enligt Manuel från Colombia, det land som producerar mest kokain i världen, handlar dock inte problemet enbart om förbudspolitik. Manuel har bott i Prag länge och arbetat på flera nattklubbar i staden. – Det gör mig besviken när jag ser människor här, britter, tyskar, tjecker, amerikanare, ta droger. Det är en förolämpning mot alla som lider och dör på grund av våldet som drogtillverkningen för med sig i Colombia och resten av Latinamerika. Om folk i väst hade låtit bli att ta all skit så hade människor i Colombia inte levt som vi gör. Många hemma planterar cocabuskar för att överleva, men här har folk ett eget val. Det värsta är att det är så många människor som talar om rättvisa, men när det kommer till droger

Droger är ofta en del av själva varumärket för en cool klubb i Prag.

Partydrogerna i Prag har en mörk baksida.

Foto: Pixabay

gäller plötsligt helt andra spelregler. Jag har mött många vettiga människor som beter sig helt annorlunda när det kommer till droger. Då lever de inte längre som de lär. Även juridikstudenten Antonia från Mexiko som är på genomresa i Prag ogillar den höga toleransen för droger. Vi sitter på en bänk utanför nattklubben Shotgun i stadsdelen Zizkov och Antonia är minst sagt förbryllad. – Det är väldigt märkligt att se människor ta droger överallt. Så är det inte i Mexiko. Människor dör varje dag på grund av kartellerna. I Prag finns inga karteller som gör att folk är rädda för att gå ut på kvällen. Det är inte deras land eller deras familjer som drabbas. På frågan om hon håller med om liberaliseringen av narkotika i Tjeckien gynnar samhället skakar hon på huvudet. – Nej. De som tjänar på det är alla som enkelt vill kunna få tag på droger. Alla pratar om att hjälpa de som har fastnat i droganvändande och hur synd det är om dem. Människor som mördas och tvingas att försörja sig genom droger är de verkliga offren. Det är precis som att göra det lagligt att köpa sex, men att göra det olagligt att sälja det. Namnen i reportaget är inte personernas riktiga.

Foto: Pexels

KLARA ELZVIK - MALAWI

När regnet inte kommer Det senaste året har präglats av extrem torka och svält i södra och östra Afrika. Året innan drabbades samma område av översvämnningar och bortspolade skördar. Malawi är ett av de länder som drabbats hårt av klimatförändringarna. Lokalbefolkningen vittnar om hur situationen förvärrats under de senaste fem åren när regnperioderna började förändras.

Svårt att förstå varför klimatet förändras För de lokala bönderna betyder klimatförändringarna att regnet inte kommer som det brukade. Det blir kallare eller varmare än vanligt. Skörden torkar bort på fältet och oron för ständig hunger det kommande året växer. Byborna ser, känner och förstår att förändring sker, men de vet inte varför. Estere Mapinda är 47 år och bor med sina fem barnbarn i södra Malawi.

Vi befinner oss mellan bergskedjan Mulanje på gränsen till Moçambique och den kantiga Zombaplatån i Shirehöglandet. Området kallas Mpasa och ligger i södra Malawi. Det är en plats som, till följd av dess geografiska placering mellan två bergsmassiv, drabbas extra hårt när regnet inte kommer. 2016 har varit ett tufft år då väderfenomenet El Niño i samverkan med klimatförändringarna har resulterat i extrem torka och uteblivna skördar. Det går inte längre att lita på regnsäsongerna och därför är det svårt att planera odlingen för ett lyckat resultat. ”Det är klimatförändringarnas fel att inte regnet kommer.” Denna sägning har cirkulerat i byarna sedan regnet slutade komma som vanligt för drygt fem år sedan.

– På grund av regnet har vi inte någon mat det här året.

George Kondwani jobbar ideellt som tolk för ett odlingsprojekt i södra Malawi. I år står en stor del av befolkningen helt utan den majsskörd som deras dagliga försörjning bygger på. Globala organisationer varnar för svältkatastrof, och enligt den statliga amerikanska biståndsmyndigheten USAID:s varningssystem kommer 50 miljoner människor i södra Afrika att drabbas. Girison Mchelewata är ledare i en by med 170 familjer i Mpasa. Han uppskattar att minst 57 av dessa familjer inte kommer ha mat för dagen inom de kommande veckorna och är bekymrad för hur framtiden kommer se ut.

Mapinda skrattar lite generat när hon förklarar att människor runt om i hennes by pratar om klimatförändring men egentligen förstår de inte vad det faktiskt innebär. Många i området kring Mpasa är medvetna om att avskogning är ett problem, men de vet inte riktigt varför, det berättar tolken Kondwani. – De vet att det är dåligt att hugga ner för mycket träd. Samtidigt gör alla det för att överleva. Folk svälter och behöver mat för dagen. Då är det svårt att komma med långsiktiga råd. Kondwani säger att han varken dömer eller förlåter de som orsakar klimatförändringarna. – Vi skyller inte på någon. Men vissa av oss vet vilka som bär skulden mer än andra. Det är inte vårt fel att regnet inte kommer. Det är inte mitt land som förorenar och värmer upp världen. Men det är vi här i Malawi som lever med konsekvenserna varje dag.

– Den absolut största utmaningen för vårt område är att se till att hela befolkningen har mat. Det går inte som det ser ut just nu.

I Mpasa har många brunnar torkat ut och byborna måste gå till grannbyarna för att hämta vatten.

Foto: Klara Elzvik

Estere Mapinda visar sin köksträdgård där hon bland annat odlar kål, spenat, bönor och sötpotatis.

Foto: Klara Elzvik

KARA HERMEZ & BERNADET MATI - IRAK

Urfolken hotas i Irak Irak bestod en gång av många olika folkgrupper, men har efter invasionen 2003 kommit att bli en polariserad och sekteristisk stat där urfolken och minoriteternas rättigheter hotas. Att det en gång i tiden har bott judar i landet är ett minne blott, och mandeér som har levt där i tusentals år existerar inte längre till följd av förföljelser. På samma sätt fortsätter nu de sista urfolken och minoriteterna att försvinna ur landet. I Nahla-dalen i norra Irak ligger sju assyriska byar omringade av berg och grönska. Naturen i området domineras av granatäppelträd, fikonträd och vindruvsrankor. Folket som bor här räknas till ett av världens ursprungsfolk. De är välkomnande människor som gärna delger sina berättelser över en kopp te och hemmagjord yoghurt och ost. Men det finns ett problem som har drabbat byborna som de konstant oroar sig över och talar om. En av de största utmaningarna som urfolken och minoriteterna, däribland assyrier och yezidier, möter är systematiska konfiskeringar av mark. Det förtryck av dem som sker under kurdiskt styre i norra Irak skapar en oro inför framtiden för dessa grupper. Ekonomin i de kurdiska delarna av norra Irak har under senare år blomstrat, bland annat tack vare olika utvecklingsprojekt som har handlat om att anlägga vägar och flygplatser. Områdets assyrier menar dock att utvecklingen sker på bekostnad av dem och andra minoriteter som ofta tvingas lämna sin mark till förmån för dessa utvecklingsprojekt. I april i år arrangerade Nahlabor en demonstration mot landkonfiskeringarna. Människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) rapporterade att tusentals demonstranter förhindrades att delta i demonstrationen av kurdiska säkerhetsstyrkor som blockade vägarna in till Erbil. 23-årige Sargon deltog i demonstrationen. – Jag känner mig frustrerad över situationen. De personer som försöker konfiskera vår mark är kusiner med Masoud Barzani i den kurdiska regionala regeringen, och därför lyssnar ingen på oss. Vi vet inte vad vi ska göra.

Många har hissat den assyriska flaggan som en protest mot landkofiskeringarna.

Foto: Kara Hermez, Bernadet Mati

Enligt rapporten från HRW är detta inte det enda övergrepp mot assyrier som har skett i år. Assyrierna i området har vänt sig till berörda myndigheter som polis och regering utan att ha fått några svar. I och med Iraks utvecklings- och uppbyggnadsfas efter kriget, och dagens utmaningar med IS framfart, hamnar övergreppen på minoriteterna i skymundan. Sargon berättar om sin oro för att Irak ska bli tomt på mångfald och pluralism. – Om assyrierna försvinner, försvinner också mångtusenåriga kulturer, språk och traditioner. Detta vore en förlust, inte bara för Irak, utan för hela världen. Ankawa-ungdomar engagerar sig mot orättvisor Vi sitter på kaféet Eskilstuna i Erbil-förorten Ankawa tillsammans med en grupp ungdomar. Kaféet är modernt och gatan som det ligger på ser ut som vilken gata som helst i Stockholm. När man sitter där och sippar på en kaffe med mjölk är det svårt att förstå att man befinner sig på ett kafé i Irak, inte långt från IS. Ungdomsgruppen bildades på grund av alla orättvisor som sker i området. I början mötte de motstånd från lokalbefolkningen på grund av rädsla för repressalier. Det kurdiska regionala styrets enda flygplats ligger i Ankawa. Ungdomarna berättar att denna flygplats är olovligen byggd på assyrisk mark. De som ägde marken har inte fått någon ersättning för bygget. – Detta gjordes av regeringen och de gjorde det just för att de kan och för att vi inte kan stå emot. Människorna som har fått sin mark konfiskerad vågar inte säga emot, säger 25-årige Enkido, som är läkarstudent. Rädslan för fortsatt förtryck är ständigt närvarande i assyriernas vardag. Detta lamslår utvecklingsmöjligheter och tar bort framtidstron. – Vi vill leva i ett Irak där också vi som urfolk får lov att leva och utveckla vår kultur vidare, säger Enkido.

Marta bakar bröd på traditionsenligt vis.

Foto: Kara Hermez, Berndet Mati.

Sargon och Enkido heter egentligen något annat.

ERICA PELLFOLK - ETIOPIEN

Ny etiopisk lag hotar yttrandefrihet Den ökända anti-terrorlagen i Etiopien har använts flitigt mot journalister. Nu har en ny lag antagits som gör det ännu lättare för regeringen att åtala personer för vad som publiceras på internet. – Hela idén hotar yttrandefriheten, menar journalisten Tesfalem Waldyes som har suttit fängslad i Etiopien. I juni antog Etiopien en ny internetlag, Computer Crime Proclamation 2016, som delvis kriminaliserar spridningen av spam och hacking. Många anser dock att lagen är ett sätt för regeringen att utöka sin rätt att kontrollera informationsflödet i landet, bland annat eftersom den kriminaliserar spridningen av sådant som ”orsakar rädsla, hot mot eller psykisk påfrestning på en annan person” Den etiopiske frilansjournalisten Tesfalem Waldyes menar att det största problemet med etiopiska lagar är att de är svåra att tolka. Tesfalem satt själv fängslad i Addis Abeba i 15 månader anklagad för terrorism på grund av texter han publicerat. Efter upprepade rättegångar och förhör släpptes han till slut. Då var det den ökända Tesfalem Waldyes har Foto: Privat antiterror lagen från 2009 suttit fängslad i Etiopien. som utnyttjades, samma lag som användes mot de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson sommaren 2011. Tesfalem menar att den nya internetlagen är en förlängning av den gamla lagen. – Regeringen visar inga tecken på att bli mer accepterande och den nya lagen kommer att användas lika hårt som den

Oppositionen tystas ner av den etiopiska regeringen genom en ny internetlag.

gamla mot människor som publicerar regeringskritik på sociala medier, säger han. Regeringen har vid två tillfällen, i samband med sommarens uppror, stängt ner sociala medier och internet i landet, något som tyder på att de vill ha ökad kontroll. – Terrorism och journalism är två olika saker, säger Tesfalem som känner en frustration över hur lite frihet journalister har i landet och hur ofta de anklagas för terrorism. Enligt Tesfalem är det största hindret för journalister i Etiopien bristen på frihet. Ett annat är bristen på tillgänglighet till krisdrabbade områden. Det händer ofta att regeringen nekar journalister tillträde till områden utanför Addis Abeba. – Regeringen vill ha glada nyheter, cover ups, säger Tesfalem. Flera självständiga tidningar har stängts ner, radiokanaler fokuserar på nöje, och staten äger alla TV-kanaler. Ytterligare ett hinder för journalister är informationsinsamling. Etiopierna har starka misstankar om att regeringen avlyssnar deras telefoner och spionerar, så få vågar ge vittnesmål, ingen vill uppge sitt namn eller kopplas till någon organisation. – Alla är rädda, säger Tesfalem. Det är svårt att få information från någon, både regeringen och befolkningen. Till sist har vi problemet med självcensurering, menar Tesfalem. Han förhåller sig till antiterrorlagen, presslagen, cyberlagen och tidigare fängslanden när han skriver - allt för att skydda sig själv. Han kan aldrig vara säker på vilken av lagarna som kan komma att användas mot honom nästa gång.

Foto: Andrew Heavens, Flickr

MARIA LUNDIN OSVALDS - INDONESIEN

Lokalt samarbete i praktiken Effektivt bistånd innebär ofta lokalt anpassade lösningar och lokalt ägarskap. I östra Indonesien finns den från början svenskregistrerade organisationen Pelita Foundation som bedriver engelskundervisning för barn och unga. Vad innebär lokalt samarbete i praktiken för en liten organisation som denna?

engelskaklasserna. De hade också kontakt med personer från Indonesien som arbetar med bistånd. För att skapa en organisation tillsammans med och för byn består organisationens styrelse av ett antal äldre, väl respekterade män från byn. Även om kvinnor från byn deltar i organisationens aktiviteter är de tyvärr inte aktiva i styrelsen. Kvinnorna saknar idag det politiska inflytande som krävs.

Rachael Conroy arbetar på den icke-statliga biståndsorganisationen Pelita Foundation i byn Gerupuk på ön Lombok. De bedriver främst engelskundervisning för barn och unga och stödjer ungdomar med stipendier. Frågan om hur en västerländsk biståndsorganisation kan samverka med lokalsamhället är central för organisationer som denna.

Enligt Bertil Odén förefaller inte Pelita Foundations verksamhet kontroversiell. Samtidigt säger Odén att det ofta är svårt att identifiera möjliga religiösa eller etniska komplikationer innan en verksamhet startar.

I Paris 2005 enades ett hundratal givar- och samarbetsländer om den så kallade Parisdeklarationen. Deklarationen innebär ett ökat fokus på effektivitet och resultatredovisning inom bistånd. Nationellt ägandeskap bör öka och externa lösningar måste anpassas till det lokala sammanhang där de ska implementeras. Bertil Odén, expert på biståndsfrågor, menar att en verksamhet utan lokalt ägarskap oftast kollapsar kort tid efter det att den utifrån kommande, finansierande parten lämnat. Conroy berättar om hur Pelita Foundations grundare Karin Olofsson och Olle Sandström involverade det lokala samhället när organisationen skulle startas. – De pratade med äldre och väl respekterade personer i byn och med de barn och föräldrar som kom på de första

Lokalt ägarskap är centralt för långsiktigt arbete.

Foto: Maria Lundin Osvalds

– Uppstår det ett problem som är kulturellt eller politiskt känsligt ringer jag till styrelsemedlemmarna, berättar Conroy. Tillsammans handskas vi med situationen. Vad som är svårt att hantera är det stora antalet äktenskap mellan tonåringar. Många unga väljer frivilligt att gifta sig i en tidig ålder. Tyvärr slutar det ofta tidigt i skilsmässa, vilket leder till flera negativa sociala konsekvenser för framförallt kvinnorna och de barn som fötts i äktenskapet. Odén menar att det är viktigt att en organisation har en plan för hur ansvaret för verksamheten ska överföras till de lokala aktörerna. Det har Pelita Foundation enligt Conroy. – Nu har vi två lokalanställda. Målet är att inom en snar framtid överlämna organisationsstyrningen till lokalt förankrade personer uppväxta i Gerupuk. Därutöver har vi ett så kallat ”feeder system”, där de ungdomar som får ett stipendium förväntas agera som mentorer för de yngre.

Rachael Conroy (till höger) under en engelskalektion. Foto: Maria Lundin Osvalds

FRIDA LIND - USA

Unga saknar fortfarande röst i FN Uppföljningen av de globala utvecklingsmålen. Undertecknandet av Parisavtalet. Sverige invalt i Säkerhetsrådet. Detta var några av höjdpunkterna från min händelserika praktik på Sveriges representation vid FN:s högkvarter i New York. En plats där världsledare, diplomater, eldsjälar och kändisar samlas för att tillsammans arbeta för fred och säkerhet, hållbar utveckling och mänskliga rättigheter. En karriärdröm som gick i uppfyllelse. Jag deltog flera gånger på möten och konferenser som handlade om unga och utvecklingsfrågor, och jag måste säga att jag blev positivt överraskad över att se att ungas röster börjar bli mer och mer inkluderade i FN-systemet. Som FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon poängterade vid dessa möten: – Unga är mer än offer för fattigdom och ekonomisk nedgång. De kan vara aktörer som gör skillnad. Unga människor är dagens ledare. Unga är viktiga aktörer för att uppnå de globala utvecklingsmålen. En del initiativ har tagits i FN de senaste åren som syftar till att inkludera unga. Sedan 2013 finns det till exempel ett ungdomssändebud, Ahmad Alhendawi, som har i uppgift att lyfta ungas behov och rättigheter samt ge råd till FN:s generalsekreterare gällande ungdomsfrågor. På vissa FN-möten fanns det även unga talare på plats, och de höll alltid inspirerande tal eller berättade starka historier om sin kamp för mänskliga rättigheter. Jag minns särskilt en ung kvinna som hade fått hela sin kropp bränd av syra. Hon stod framför oss i generalförsamlingen med rak

rygg och berättade om sin kamp för att överleva attacken, och om hur hon sedan hade hittat styrkan att fortsätta arbeta för kvinnors rättigheter. En ung hjältinna. Men trots att FN har börjat bjuda in unga talare till en del möten och FN:s generalsekreterare säger att ungas röst är viktig, så är det en lång väg kvar att gå innan unga är välrepresenterade i FN-systemet. På FN:s högnivåforum för hållbar utveckling i juli deltog endast 6 ungdomsdelegater från 6 av FN:s 193 medlemsländer. Detta måste ändras. Och på många FN-möten närvarar inga ungdomsdelegater. De unga som finns på plats är främst praktikanter som representerar ett land eller en organisation och endast har i uppgift att rapportera om vad som sägs på mötet till sin arbetsgrupp. De har ingen röst. Alla har inte heller möjlighet att göra praktik på FN:s högkvarter. Sällan får praktikanten någon ekonomisk ersättning, vilket leder till att endast de personer som själva har råd att finansiera sin praktik, kan söka. Idag består halva världens befolkning av unga människor under 30 år. Vi unga spelar en avgörande roll för att nå hållbar utveckling. Fler positiva steg bör tas för att på allvar inkludera oss i de processer som rör vår framtid. Vi är dagens ledare.

Krönikör Frida Lind är positivt överraskad över att ungas röster hörs mer, men anser att unga fortfarande saknar verkligt inflytande i FN.

Frida Lind

Foto: Privat

Foto: Frida Lind

ERIKA LEJON FLODIN - UGANDA

Varje dag förlorar över 800 nyfödda barn sina mammor – Det viktigaste för att säkra ett barns överlevad är att mamman överlever förlossningen. Det säger Zaina Naigaga som jobbar som frivillig socialarbetare i distriktet Mayuge i sydvästra Uganda. Under de senaste åren har Naigaga sett mödrars hälsa förbättras i Mayuge. – En stor del av framgångarna beror på ökad kunskap och ett förbättrat samarbete mellan parterna som jobbar med hälsofrågor i distriktet. Tillsammans med elva andra frivilliga socialarbetare har Naigaga fått grundläggande utbildning i mödrars och barns hälsa. Kunskapen använder de för att ge råd till gravida kvinnor och mödrar i byarna som de besöker. Fattigdom och brist på kunskap och egenmakt är ofta bakomliggande faktorer till mödradödlighet. Därför informerar socialarbetarna bland annat om preventivmedelsanvändning, riskerna med tonårsgraviditeter samt vikten av att förbereda sig praktiskt och ekonomiskt för förlossningen. De frivilliga socialarbetarna fungerar som en länk mellan den lokala kliniken och familjerna i byarna. Tack vare informationsinsatserna väljer fler och fler kvinnor att föda på klinik, men oavsett var födseln äger rum behöver kvinnorna själva ta med sig nödvändig utrustning till förlossningen. Efter fyra besök hos en barnmorska får därför de blivande mammorna i Mayuge ett så kallat Maama-kit innehållande gummihandskar, rakblad, bomull, tvål, lakan, desinfektionsmedel samt en folder med hälsoinformation. Distributionen av Maama-kit har överlag fungerat bra, men periodvis har lagren tagit slut. Detta, och det faktum att det saknas tillgång till vatten och el på kliniken i Maygue, leder till att både kvinnor och barn dagligen utsätts för hälsorisker. Dessutom leder bristen på personal till att kliniken måste hålla stängt under kvällar och helger. Trots att många komplikationer som uppstår i samband med graviditet och förlossning ofta kan förebyggas är mödradödligheten globalt sett hög med omkring 300 000 dödsfall per år. 99 procent av alla kvinnor som dör under graviditeten och förlossningen lever i låginkomstländer, varav tre fjärdelar i Afrika. Inkluderingen av mödradödlighet i millenniemålen gjorde att det uppmärksammades men trots det minskade inte antalet mammor som dör i samband med förlossning i önskvärd takt. I de nya globala

Zaina Naigaga med sin dotter efter en utbildningsdag på kliniken i Mania i Mayugedistriktet

Foto: Erika Lejon Flodin

målen för hållbar utveckling ingår mödradödlighet som ett delmål i det tredje målet om hälsa. Om målet ska nås innebär det en minskning av mödradödligheten med ungefär två tredjedelar. Gemensamt föräldraansvar Mödrahälsa beskrivs ofta som en förhållandevis okontroversiell del av området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR), eftersom det inte anses utmana maktstrukturer, utan främst betonar kvinnors funktion som mödrar. Naigagas erfarenhet är dock att traditionella könsroller kan påverkas i samband med informationsinsatser kring mödrahälsa, och hon poängterar därför vikten av att inkludera hela samhället i det hälsofrämjande arbetet. – Flera av oss har stött på motstånd från män eftersom kvinnors ökade kunskap och makt kan leda till rollkonflikter i traditionella samhällen. I de flesta fall har dock männen ändrat uppfattning efter att de blivit uppmuntrade att delta vid informationsmöten och förkontroller. – Under samtalen blir det uppenbart att deras familj och hela samhället tjänar på hälsoinsatserna, säger Naigagas. Ett sätt att engagera papporna i graviditeten är att låta par där bägge föräldrarna närvarar vid för- och efterkontroller gå före i kön. Ett annat sätt är att anställa fler manliga socialarbetare. I Mayuge är två av tolv frivilliga socialarbetare män, vilket har gjort att traditionella könsroller har börjat diskuteras och ifrågasättas. För att de frivilliga socialarbetarnas arbete ska fortsätta att vara framgångsrikt tror Naigaga framförallt på fortsatta utbildnings- och informationsinsatser. Bara då kan stereotyper luckras upp och både mammor och pappor förstå vikten av ett gemensamt föräldraansvar. Trots att det enligt Naigaga återstår mycket arbete ser hon ljust på framtiden.

De frivilliga socialarbetarna jobbar aktivt med att informera om vikten av gemensamt föräldraansvar.

Foto: Erika Lejon Flodin

– De senaste årens positiva resultat ger mig motivation att arbeta vidare för att fler mödrar ska överleva sin förlossning.

PRAKTIKANTPROGRAMMET Är du student och intresserad av globala frågor och utvecklingssamarbete? Vill du utöver dina teoretiska studier få inblick i vad som sker på arbetsplatser som sysslar med dessa frågor? Då ska du söka till FUF:s praktikantprogram! Är du intresserad av att göra praktik? Mer information finns på www.fuf.se Arbetar du på en arbetsplats och vill ha en praktikant genom FUF? Mejla: praktik@fuf.se

Har du viktiga kunskaper eller perspektiv om utvecklingsfrågor? Eller har du personliga erfarenheter av Sveriges roll i världen? Vi vill vi att fler sakkunniga ska engagera sig i den offentliga debatten. Vill du debattera? Mejla: debattera@bistandsdebatten.se

REDIGERING OCH LAYOUT Isabella Axelsson Anna Sjöberg Tibblin VILL DU BLI FUF-KORRESPONDENT? LÄS MER Kontakta fuf@fuf.se www.fuf.se www.fufkorrespondenterna.com VILL DU ANNONSERA I FUF I VÄRLDEN? @fufkorrespondenterna (Instagram) Kontakta fuf@fuf.se

Detta material är helt eller delvis finansierat av Sida, Styrelsen för Internationellt Utvecklingssamarbete. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvaret är uteslutande författarens.