FUF i Världen no 23 2016 by Föreningen för Utvecklingsfrågor

FUF-korrespondenterna No 23 2016

FUF I VÄRLDEN FUFkorrespondenterna är Föreningen för Utvecklingsfrågors satsning på att låta unga människor ute i världen göra sina röster hörda och dela med sig av sina erfarenheter. Genom webbtidningen FUF i Världen, bloggen fufkorrespondenterna.com och Instagramkontot @fufkorrespondenterna vill FUF bredda svensk utrikesrapportering och fördjupa debatten, samt ge läsarna en unik inblick i aktuella händelser runt om i världen. Foto: Jeff Attaway, Flickr

Arbetslöshet, migration & drömmar HENRIETTA FLODELL - SENEGAL

”He wants to go to Italy”. Vi sitter i sömmerskan Marietous familjehem, äter nationalrätten thieboudienne och pratar om hennes systersons framtidsmöjligheter. Om hur få jobb det finns för unga i Senegal, om att systersonen och flera av hans vänner är arbetslösa trots dubbla masterutbildningar, och om att det inte känns riktigt rätt att så många utlänningar här i huvudstaden Dakar tydligen har jobb. För jobb finns det ju, säger hon, men då måste man ha studerat utomlands. Så Pap, som hennes systerson heter, vill åka till Italien för att skaffa sig en framtid. Jag vet inte vad jag ska säga. Ska jag berätta om de högerpopulistiska vindarna som blåser i Europa, om Italiens dåliga ekonomi? Ska jag berätta att även om Pap lyckas ta sig till Italien så är han kanske ändå dömd till ett liv i utanförskap? För jag förstår ju varför han vill åka. Senegal upplever, som många andra länder i Afrika, något av en paradoxal utveckling. Landet har en snabbt växande ekonomi och nationalekonomer hade förutspått ökade arbetstillfällen som ett resultat av tillväxten. Istället är det tvärtom. Framtidsutsikterna för unga senegaleser är usla. Trots hög standard på utbildningar och en

överlag välutbildad generation unga, är arbetslösheten bland högskoleutbildade ungdomar 30 procent. Och för många som har jobb räcker inte lönen att leva på. Särskilt hårt drabbade är unga kvinnor som, även om de har friheten att utbilda sig och arbeta, också förväntas ta hand om hemmet. Jag frågar Marietou varför hon tror att så många unga har svårt att hitta jobb. Hon vet inte riktigt säger hon, men tycker ändå att det känns konstigt att det är så många icke-senegaleser som jobbar här. – Vi borde kunna jobba i vårt eget land, säger hon. På det lokala språket wolof var toubab ursprungligen ett ord som användes för att beskriva de franska kolonisatörerna, men används idag lite mer frikostigt för att inbegripa samtliga utbölingar. Och visst är det många fler toubabs i Dakar än i många andra afrikanska huvudstäder idag. Långvarig fred och ett stabilt demokratiskt styrelseskick har gjort att många utländska företag, intresseorganisationer och ambassader

har valt att ha sina västafrikanska baser här i Dakar. Fred och demokrati tilltalar också utländska investerare, och allt fler investeringsbolag tar steget in på den afrikanska marknaden via Senegal.

EDITH PERMÉN - ARMENIEN

På många sätt ställer den här utvecklingen antagandet om den fria marknadens goda kraft på sin spets. Överallt i Dakar syns spår av pengarna som strömmar in i landet. Den klassiska ljudkulissen av tutande taxibilar och dunkande jazzmusik blandas nu med bankandet och borrandet från byggarbetsplatser. Men vilka är det egentligen som bygger? Och för vem? Jag vet inte, men jag kan gissa. Jag undrar till exempel hur mycket av investeringsbolagens kapital som kommer senegaleserna till gagn? Hur många arbetstillfällen som skapas för senegaleser? Varför prisnivåerna i Dakar är långt över genomsnittet i Afrika? Vem äger lyxvillorna längs med strandpromenaden? Och vilka har jobben som Pap och hans vänner är mer än kvalificerade för?

Jag lyssnar på Håkan Hellströms senaste album när jag promenerar längs de sandiga gatorna i Dakar och rycker till när jag hör raden ”Afrika kommer resa sig”. ”I sprickorna kommer ljuset in, jag tror man kan kalla det gryning”, går refrängen. Och jag hoppas ju det, men den melodin nynnar inte de unga senegaleserna på just nu i alla fall.

Krönikör Henrietta Flodell.

Kvinnans oskuld - hela samhällets ensak I Armenien är stigmat kring kvinnlig sexualitet stort. Den kvinnliga oskulden inför bröllopet är inte en privat angelägenhet för bröllopsparet, utan rör ofta hela samhället. Trots ansträngningar från civilsamhället fortsätter operationer för att ”återställa” oskulden för kvinnor att vara vanliga. Men i huvudstaden Yerevan börjar situationen sakta att förändras. Ryktet säger att en av de vanligaste operationerna i Armenien är ”återställning” av mödomshinnan. Att verifiera detta påstående har dock varit omöjligt. Sexologen Anna Nikoghogsyan förklarar att det råder stor brist på information kring genomförda operationer i Armenien. – Ju mer du frågar, desto mindre kommer du att få reda på.

”Återställning” av mödomshinnan, preventivmedel och abort är fortfarande tabubelagda ämnen i Armenien. Att ”återställa” kvinnors oskuld genom operation görs över hela världen, men på olika sätt. I Armenien handlar det om att säkerställa att kvinnan blöder på bröllopsnatten. – Slidkransen, mödomshinnan, är någonting som täcker sidorna av slidan. Om kvinnan är oskuld kommer bristningar i kransen att uppstå och därför blöder kvinnan alltid vid det första samlaget, förklarar Marina Voskanyan som arbetar som gynekolog på Armenian-American Wellness Center i Yerevan. Den privata kliniken ligger i centrala Yerevan och riktar sig till kvinnor. Trots att det inte är olagligt att genomföra en så kallad återställning av mödomshinnan på kvinnor i Armenien så utförs inte operationen på just denna klinik.

Operationer för att “återställa” oskulden sägs vara vanliga i Armenien, men det finns ingen statestik över hur många operationer som utförs.

Foto: Privat

Foto: seapachi, Flickr

Marina Voskanyan förklarar att det inte ingår i deras uppdrag från den amerikanska staten. – Under mina år som gynekolog på andra kliniker har jag ofta fått frågan från mina patienter om jag kan genomföra oskuldskontroller och ”återställning” av slidkransen. Vid en gynekologisk undersökning kan jag som läkare avgöra om slidkransen har brustit eller inte. Om patienten har önskat så har vi återställt den genom en enkel operation, säger Voskanyan. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) i Sverige menar att det är en omöjlighet att kontrollera om en kvinna är oskuld. Detta är något som Voskanyan inte håller med om, utan hävdar att hon med hundra procents säkerhet kan bestämma detta genom en gynekologisk undersökning. – Etiskt är jag kluven till återställning av oskulden genom operation, precis som jag är till att genomföra aborter. Jag vet om att kvinnan kan tvingas möta fruktansvärda konsekvenser om hennes nya familj får reda på att hon inte är oskuld. Å andra sidan är det en onödig och konservativ tradition som vi kvinnor skulle klara oss bra utan. Män kan göra vad de vill i detta samhälle medan kvinnor är begränsade i allt. Är hon inte oskuld kan hon behöva leva ensam hela sitt liv. Därför skuldbelägger jag inte läkare som utför operationen. För vissa kvinnor är det livsavgörande, säger Voskanyan. Tabun och bristande sexualundervisning Karina, som inte vill uppge sitt efternamn, arbetar som journalist i Armenien. Hon är uppvuxen i norra delen av landet, i en stad som heter Vanadzor. Under sin skoltid hade Karina aldrig någon sexualundervisning. Böckerna som användes var alla från Sovjetunionen. En gång fanns där ett avsnitt om människokroppen minns hon, men det hoppade läraren över. I Karinas hem pratades det aldrig någonsin om sex. – Eftersom ingen förklarade någonting för mig växte jag upp med uppfattningen att sex är någonting dåligt och skrämmande. Jag var medveten om att jag skulle varit tvungen att operera mig om jag haft samlag innan giftermål eller blivit utsatt för våldtäkt. Jag har flera vänner från min hemstad som har gjort operationen. Jag flyttade från Vanadzor till Yerevan för att slippa kraven på mig som kvinna och min sexualitet. Här i Yerevan är det lite lättare, men det är verkligen absurt. Det har aldrig varit accepterat för mig som kvinna att utforska eller uttrycka min sexualitet. Ani Jilozian arbetar på kvinnorättsorganisationen Women’s Support Center i Yerevan. – Det råder en akut brist på sexualundervisning i skolorna i Armenien. Flickor hör istället myter och stereotyper om deras kroppar och sexualitet från familjen och samhället. Därifrån förmedlas också kravet på flickans ”renhet”, det vill säga oskuld, säger Jilozian.

Kvinnlig sexualitet är ofta tabubelagt i Armenien.

Foto: Edith Permén

minns en oskuldskontroll hon gjorde för många år sedan. – Nästan hela byn satt och väntade utanför i väntrummet. Om bruden inte blöder på bröllopsnatten angår det alla, och alla kommer att få veta. Sexolog Anna Nikoghasyan, som tidigare arbetade på kvinnorättsorganisationen Society Without Violence, menar att kravet på kvinnlig oskuld bara är ett av flera uttryck för kvinnoförtryck i samhället. Att kontrollera den kvinnliga sexualiteten är ett sätt att kontrollera kvinnans frihet och njutning. – Även om du lyckas bevisa din oskuld under bröllopsnatten kommer din kvinnliga sexualitet aldrig att vara lika fri som mannens i detta land, säger hon. Långsam förbättring men mycket kvar att göra Jilozian från kvinnorättsorganisationen Women’s Support Center märker dock av en långsam förbättring. Fler vågar utmana de traditionella könsrollerna, och även om få talar om kvinnlig sexualitet så tror Jilozian att det kan förändras när mer liberala idéer sprider sig i samhället. – För att kunna förändra dessa skadliga normer måste vi jobba både kort- och långsiktigt. Vi behöver satsa mer på sexualundervisning och utbildning om kvinnans rätt till sin kropp. Vi på kvinnorättsorganisationerna når först och främst flickor och kvinnor, men det finns ett stort behov av att även samtala med pojkar och män i Armenien. Jilozian anser att fokus bör ligga på de kvinnor som är särskilt utsatta, till exempel kvinnor med funktionsnedsättningar, kvinnor som är hivsmittade, kvinnor på landsbygden, HBTQI+-personer och etniska minoriteter. Även lagstiftning som skyddar kvinnor är viktigt för att arbeta långsiktigt. Både Jilozian och Nikoghasyan betonar att det finns ett stort behov av att utveckla jämställdhetsperspektivet på institutioner i allmänhet, men i synnerhet på hälso- och utbildningsinstitutioner.

Vid giftermålet är den kvinnliga oskulden inte en privat angelägenhet för bröllopsparet. På den armeniska landsbygden kan hela samhället vara inblandat. Voskanyan

SARA STRANDELL DALIUS - ETIOPIEN

Feminism anses hota den etiopiska kulturen De senaste åren har kvinnors situation i Etiopien förbättrats på flera områden. Trots det är landet fortfarande ett av de minst jämställda i världen. Enligt kvinnorättsaktivisten Mehret Okubay är den största utmaningen att feminism anses vara en västerländsk värdering som utgör ett hot mot den etiopiska kulturen. Mehret Okubay är 23 år gammal och bor i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Hon är en av ledarna för den feministiska studentorganisationen Yellow Movement. Organisationen vill skapa diskussion kring normer och traditioner som de anser missgynnar både män och kvinnor. Två gånger i veckan ställer de upp ett bord vid universitet i Addis Abeba och pratar med studenter. Ämnen de diskuterar kan vara varför män inte gråter lika ofta som kvinnor, tabun kring mens och kravet på kvinnans oskuld innan äktenskap. Mehret berättar att organisationen väljer att lyfta vardagsfrågor som alla kan relatera till. – Vi vill att fler ska våga ifrågasätta föreställningar om hur män och kvinnor ska bete sig. Alltför ofta accepterar vi normer och traditioner som påverkar samhället negativt, säger Mehret. De senaste åren har antalet kvinnor som utbildar sig, driver företag och väljs till politiska poster ökat i Etiopien. Det har även blivit mindre vanligt med kvinnlig könsstympning och barnäktenskap. Trots dessa förändringar hamnar Etiopien på plats 109 av 144 länder i årets Global Gender Gap Report. Rapporten mäter skillnader mellan mäns och kvinnors möjligheter vad gäller ekonomi, utbildning, hälsa och politik.

Mehret Okubay menar att feminism ofta uppfattas som en västerländsk idé i Etiopien.

Jämställdhet – en västerländsk värdering – Den största utmaningen i Etiopien är att många anser att jämställdhet är en västerländsk värdering. De menar att idén inte är etiopisk och att den därför hotar vår kultur, berättar Mehret. Mehret tycker att det är ironiskt att feminismen kritiseras för att inte vara etiopisk eftersom landet redan är influerat av det globala Nord. De flesta i Etiopien använder exempelvis västerländska kläder och undervisningen vid universiteten sker på engelska.

Organisationen Yellow Movement arbetar för att fler unga ska börja ifrågasätta könsnormer.

Foto: Sara Strandell Dalius

Foto: Yellow Movement, Facebook

– När ett nytt fenomen, till exempel internet, kommer till Etiopien pratar vi inte om varifrån det kommer. Då diskuterar vi endast om det är användbart för samhället eller inte. Det borde vara precis samma sak med feminismen. En stor del av Yellow Movements arbete går ut på att visa att idéer om jämställdhet inte är något nytt i det etiopiska samhället, berättar Mehret.

KRISTIN KÄHÄRI MALMQVIST - INDONESIEN

–Det finns inget ”rätt” sätt att vara etiopier på. I vår historia finns flera starka och självständiga kvinnor. En av dem är drottning Taitu som bidrog till att Etiopien

aldrig kolonialiserades. Ingen skulle påstå att hon inte var etiopisk nog. Mehret menar att ett samhälle alltid borde sträva efter att förbättras. Även om det är viktigt att bevara den etiopiska kulturen och landets traditioner ska människor inte sluta utvecklas. – Att ifrågasätta vårt sätt att leva och behandla varandra är en bra början för att uppnå jämställdhet överallt i världen. Det är lika aktuellt i Etiopien som i Sverige.

En dans i kvinnlig empowerment Jag kliver in i den dunkelt upplysta träningssalen. Den saknar luftkonditionering, det är varmt och svetten rinner redan innan passet har börjat. In kommer kvinna efter kvinna som alla genomgår samma procedur: hijab (sjal som täcker hår, hals och axlar) av och minishorts på. Plötsligt börjar musiken dåna ur två stora högtalare ”Hey Mr. Policeman, I don’t want no trouble…”, sjunger Eva Simons medan vi dansar oss ännu mer svettiga i takt till musiken. Jag blickar ut över salen. Stämningen är uppsluppen och det är mer ös i denna lilla träningssal än jag någonsin har upplevt på ett dansgolv. Synen av alla kvinnor som röjer järnet gör mig förvånad – det här var inte vad jag hade väntat mig av den oansenliga inrättning som den här batikaffären/ skönhetssalongen/träningslokalen utgörs av. Så vad hade jag då förväntat mig av Yogyakarta, specialprovinsen på Java, i landet med världens största muslimska befolkning? Jag är här för att göra ett fältarbete om dengueprevention och har under den korta tid jag tillbringat här slagits av hur många färgstarka kvinnor på höga positioner som jag har kommit i kontakt med. I vårt team är kvinnorna i majoritet. Vi är starka tillsammans och ibland känns det som att det är vi mot världen – vi mot denguespridande myggor. Innan jag började jobba nära dessa indonesiska

Zumba - kvinnlig empowerment enligt krönikör Kristin Kähäri Malmqvist.

kvinnor hade jag en vag föreställning om ett samhälle där kvinnor inte hade någon framträdande roll. Jag kunde inte ha haft mer fel. På District Health Office, som är en viktig aktör i det denguepreventiva arbetet, utgörs 59 procent av personalen av kvinnor. Flera kvinnor sitter på ledande positioner. I det denguepreventiva arbetet, där lokalsamhällena är centrala, har kvinnorna en nyckelroll eftersom de ofta har makt att påverka familjerna. Zumbapasset lider mot sitt slut. Jag går förbi en kvinna som drar på sig sin hijab och sina batikmönstrade kläder igen. Hon åker iväg på sin scooter och jag går hemåt med ett leende på läpparna. Det slår mig att de här kvinnorna, som precis har dansat sig igenom fredagskvällen, antagligen känner sig lika starka och fyllda av energi som jag gör just nu. Det här kallar jag kvinnlig empowerment.

Krönikör Kristin Kähäri Malmqvist

Foto: Kristin Kähäri Malmqvist

HANNA FJELLSTRÖM - UGANDA

Kaffebönder har svårt att investera I Uganda är kaffe en av de viktigaste exportvarorna och småskaliga kaffeodlare står för nästan all produktion. För att jordbruket ska utvecklas och fattigdom bekämpas måste odlarna själva kunna investera i sina gårdar. – Det är ett stort problem att odlarna inte har tillgång till krediter, säger Clessy Ndaula som är chef för ett utvecklingsprojekt. Svenskar älskar kaffe. Tillsammans med finnarna är vi världens mest kaffedrickande folk. Varje svensk dricker i genomsnitt tre och en halv kopp kaffe per dag och vi betalar gärna dyrt för att kaffet vi dricker ska vara av god kvalitet. Den svenska kaffemarknaden omsätter idag över en miljard kronor. Samtidigt lever många av världens kaffeodlare i extrem fattigdom. I Afrika söder om Sahara är fattigdomen som mest utspridd bland bönder på landsbygden. Just därför sägs det att investeringar inom jordbruk är det bästa och mest effektiva sättet att bekämpa fattigdom i området på. Trots detta har få investeringar gjorts inom jordbruket under

de senaste decennierna, och biståndet till jordbruk har minskat. Avsaknaden av investeringar har lett till en stagnerande jordbruksproduktion i många låginkomstländer. 1,5 miljoner hushåll i Uganda är beroende av kaffe som sin största och ofta enda inkomstkälla. Det är ett vanligt antagande att dåliga kaffeskördar är en bidragande orsak till den utbredda fattigdomen på landsbygden. I Uganda produceras 550 kilo kaffe per hektar, jämfört med Vietnam som producerar 2,5 ton per hektar. Kaffeprojekt ska bidra till utveckling Privata företag och organisationer investerar pengar i kaffesektorn i Uganda. Runtom i Kasesedistriktet i västra Uganda finns idag många projekt som syftar till att förbättra konkurrenskraften och livsvillkoren för kaffeodlarna. Clessy Ndaula är chef för ett projekt som erbjuder utbildning och praktisk träning till kaffeodlarna. Genom demonstrationsfält där gammal och ny odlingsteknik används parallellt blir fördelarna med den nya tekniken tydliga för kaffeodlarna.

1,5 miljoner hushåll i Uganda är beroende av kaffe som sin största och ofta enda inkomstkälla.

Foto: Hanna Fjellström

Clessy Nduala vill förbättra för Ugandas kaffeodlare.

Foto: Hanna Fjellström

– Många kaffebönder är lågutbildade och har inte tillgång till information om moderna odlingstekniker. De odlar kaffe precis som de alltid har gjort och det fungerar inte. Det behövs ny kunskap och moderna tekniker för att skörden ska bli större, säger Ndaula. Det viktigaste för utvecklingen av jordbruk och bekämpningen av fattigdom är att odlarna själva kan investera i sina gårdar. Även om odlarna som deltagit i projektet nu har kunskap om hur man ska gå tillväga för att öka skörden så har de inte alltid pengar för att investera i exempelvis verktyg eller gödsel. – Fattigdom och avsaknad av en stadig inkomst leder till att många kaffebönder skördar i förtid och säljer kaffet till ett pris långt under dess potentiella värde, säger Ndaula. Han berättar att odlarna som ingår i deras projekt numera säljer sitt kaffe i grupp för att komma upp i större volymer och få ett bättre pris. Odlarna tar kaffet till kontoret i byn, kontoret hittar en köpare, kaffet transporteras vidare och sedan får gruppen pengar när kaffet når en köpare i huvudstaden Kampala. Detta kan dock ta upp till flera

Kaffebonden Margaret Kasereka tvingas skörda i förtid.

Foto: Hanna Fjellström

veckor vilket gör att odlarna måste vänta på pengar, något de inte alltid har råd att göra. – Projekt som drivs runtom i distriktet är bra och hjälper kaffeodlarna, men det viktigaste för utveckling är möjligheten för bönderna att själva investera i sina gårdar. För att fler ska kunna tänka ”business” och investera i sina kaffeodlingar krävs att det finns tillgång till krediter, säger Ndaula. Margaret Kasereka, kaffeodlare i Kasesedistriktet, har deltagit i projektet i två år och hennes liv har förbättrats markant. Hon använder sig av sin nya kunskap och hennes skördar har blivit större. Tack vare intäkterna från sitt kaffe kan hon betala skolavgifter och köpa mat till barnen och hon har även investerat i verktyg till gården. Ändå ser hon uppgiven ut när jag möter henne på hennes gård. Hon har inga pengar just nu. Skolan har redan börjat och skolavgifterna ska betalas. – Regnet har inte kommit än och mina träd är inte redo för skörd. Jag känner mig tvingad att skörda i förtid och sälja till mellanhänder även om jag vet att jag inte borde, säger Kasereka.

Dåliga kaffeskördar är en bidragande orsak till den utbredda fattigdomen på landsbygden i Uganda.

Foto: Rod Waddington, Flickr

SOFIA TRIANA FLORES - SYDKOREA

Kvinnomordet som väckte debatt om jämställdhet i Sydkorea I maj i år blev en 23-årig kvinna brutalt mördad utanför Gangnam tågstation i Sydkoreas huvudstad Seoul. Kvinnan var tidigare okänd för gärningsmannen och motivet bakom dådet var enligt gärningsmannen att han kände sig “ignorerad av kvinnor”. Uttalandet väckte starka känslor hos det sydkoreanska folket och den efterföljande debatten kom att handla om huruvida mordet var en del av ett större samhällsproblem eller ett isolerat fall. Mannen, som hade väntat i en timme på att en kvinna skulle dyka upp, hoppade på kvinnan som var på väg hem efter att ha tillbringat kvällen med sina vänner i en karaokebar. Han knivhögg henne flera gånger och kvinnan avled kort tid efter av skadorna. Övervakningskameran som dokumenterade händelsen avslöjade mannens identitet och han arresterades dagen efter mordet. Den 34-årige gärningsmannen sa till polisen att han begick brottet för att han under sitt liv “blivit ignorerad” och “känt sig förminskad” av kvinnor. Polisen menar att händelsen inte kan klassas som ett hatbrott, utan som ett brott drivet av mental ohälsa i form av vanföreställningar och hallucinationer. Mannen är sedan tidigare diagnostiserad med schizofreni och har varit intagen på sjukhus sex gånger. Han slutade ta sin medicin efter att han blev utskriven från sjukhuset i januari, något som kan ha förvärrat sjukdomstillståndet. Trots detta kvarstår frågan om huruvida hans mentala tillstånd ensamt kan förklara varför han hyste sådant hat gentemot kvinnor. Platsen där mordet inträffade pryddes efter händelsen av

post-it-lappar med hälsningar och blommor. Men bland de vackra orden och blommorna syndes även rädsla och oro. På de färgglada post-it-lapparna stod saker som “det kunde ha varit jag”. Denna oro och ilska spred sig även till sociala medier där människor använde sig av hashtaggen #JagÖverlevde för att poängtera att det kunde ha hänt vem som helst. Vissa hävdar att händelsen representerar det stora gap som finns mellan män och kvinnor i samhället, medan andra hävdar att det var en engångsföreteelse och att skulden därför endast bör läggas på gärningsmannen. Demonstrationer och motdemonstrationer har hållits vid platsen där kvinnan mördades och internetbaserade extremistgrupper har gett sig in i debatten, något som ytterligare har polariserat debatten. Sydkorea rankas på plats 115 av 145 länder inom området jämställdhet enligt Gender Gap Index som tas fram av World Economic Forum. Några av de områden som Sydkorea rankas lågt inom är löneskillnader mellan män och kvinnor, politiskt deltagande och representation på ledarpositioner inom näringslivet. Våld mot kvinnor är också utbrett. Även om antalet anmälda fall av kvinnomisshandel har ökat efter att man infört nya lagar går endast 40 procent av fallen vidare till rättegång. Enligt en rapport från FN utsätts 44 procent av kvinnorna i Sydkorea för någon typ av psykisk eller fysisk misshandel och sexuella övergrepp i hemmet. Enligt rapporten är det vanligt att kvinnorna inte anmäler på grund av en utbredd uppfattning att sådana problem bör lösas inom familjen. Det återstå att se om den diskussion kring kvinnors rättigheter och livsvillkor som har blossat upp efter mordet kan komma att ändra detta.

Minnesplatsen där en ung kvinna mördades - en händelse som startade en jämställdhetsdebatt i Sydkorea.

SANDRA BROBORN - MEXIKO

Goda framtidsutsikter för högutbildade i Mexiko Klyftorna mellan invånarna i Mexikos större städer och på landsbygden är stora. Hälften av landets befolkning lever i fattigdom. Trots detta är framtidsutsikterna för de ungdomar som har möjlighet att studera vidare och växer upp i familjer med god ekonomi. Mexiko är ett land drabbat av korruption, droghandel och våld. Enligt en studie gjord av den amerikanska tankesmedjan Pew Research Center är många mexikaner missnöjda med detta. 81 procent anger att de är missnöjda med det höga antalet brott, och 71 procent anser att illegala droger är ett stort problem. Många mexikaner migrerar till USA. Enligt en rapport gjord av The Migration Policy Institute 2014, bor fler än 11,7 miljoner mexikanska immigranter i USA och gruppen utgör en knapp tredjedel av alla immigranter som bor i USA. Jag träffar Jorge Ceballos, en 22-årig juridikstudent, en solig fredagseftermiddag på hans favoritcafé i Cholula, i centrala Mexiko. Han delar inte drömmen om att ta sig till USA för att förbättra sina livsvillkor, utan känner en stolthet över att vara mexikan. – Det är inte bara för att det är mitt land, utan också för att det finns så många möjligheter här. Kulturen är väldigt speciell med olika traditioner och världskänd gastronomi samtidigt som vi talar ett av världsspråken: spanska. Ceballos tycker att det finns en bild av att Mexiko är väldigt fattigt, men han menar att landet snarare är väldigt rikt. Det är till exempel ett av de länder i världen som tar emot flest turister årligen. Det stora problemet är de snedfördelade resurserna. – I Mexiko bor 121 miljoner människor men endast en fjärdedel har tillräckliga möjligheter för att kunna göra karriär. Enligt organisationen OECD (The Organization for Economic Cooperation and Development) är arbetslösheten

Drömmen om USA lockar inte alla mexikaner.

Ceballos ser positivt på framtida arbetsmöjligheter.

Foto: Sandra Broborn

låg jämförd med många andra länder. I början på 2016 låg den på 4,2 procent vilket ligger under världsgenomsnittet på 8,1 procent. Om du har rätt socioekonomisk bakgrund och en högre utbildning är möjligheterna att få arbete goda eftersom du inte behöver konkurrera med den stora del av befolkningen som inte har studerat vidare. I Sverige är konkurrensen om arbete är hård eftersom många utbildar sig. Ceballos berättar om sin syster som studerade arkitektur under ett år i Stockholm. – Hela familjen tyckte att hon borde stannat kvar i Sverige, men hon valde ändå att återvända till Mexiko. Det var enklare för henne att hitta ett arbete i Mexiko med en utlandstermin i ryggen, än vad det skulle vara för henne i Stockholm. Där skulle hon ha behövt konkurrera med välutbildade svenskar samt tvingas bo långt utanför stadskärnan. I Mexiko kan hon hitta ett bra arbete, köpa hus och ha en egen bil, för samma pengar.

Foto: Sandra Broborn

FUF-KORRESPONDENTERNA Följ FUF-korrespondenterna i webbtidningen FUF i Världen, på bloggen fufkorrespondenterna.com och på Instagramkontot @fufkorrespondenterna! Ska du ut i världen och vill bli FUF-korrespondent? Maila oss på fuf@fuf.se!

PRAKTIKANTPROGRAMMET Är du student och intresserad av globala frågor och utvecklingssamarbete? Vill du utöver dina teoretiska studier få inblick i vad som sker på arbetsplatser som sysslar med dessa frågor? Då ska du söka till FUF:s praktikantprogram! Är du intresserad av att göra praktik? Mer information finns på www.fuf.se Arbetar du på en arbetsplats och vill ha en praktikant genom FUF? Mejla: praktik@fuf.se

Har du viktiga kunskaper eller perspektiv om utvecklingsfrågor? Eller har du personliga erfarenheter av Sveriges roll i världen? Vi vill vi att fler sakkunniga ska engagera sig i den offentliga debatten. Vill du debattera? Mejla: debattera@bistandsdebatten.se

REDIGERING OCH LAYOUT Isabella Axelsson Anna Sjöberg Tibblin VILL DU BLI FUF-KORRESPONDENT? LÄS MER Kontakta fuf@fuf.se www.fuf.se www.fufkorrespondenterna.com VILL DU ANNONSERA I FUF I VÄRLDEN? @fufkorrespondenterna (Instagram) Kontakta fuf@fuf.se

Detta material är helt eller delvis finansierat av Sida, Styrelsen för Internationellt Utvecklingssamarbete. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvaret är uteslutande författarens.