FUF i Världen no 25 2017 by Föreningen för Utvecklingsfrågor

FUF-korrespondenterna No 25 2017

FUF I VÄRLDEN FUFkorrespondenterna är Föreningen för Utvecklingsfrågors satsning på att låta unga människor ute i världen göra sina röster hörda och dela med sig av sina erfarenheter. Genom webbtidningen FUF i Världen, bloggen fufkorrespondenterna.com och Instagramkontot @fufkorrespondenterna vill FUF bredda svensk utrikesrapportering och fördjupa debatten, samt ge läsarna en unik inblick i aktuella händelser runt om i världen. Foto: rytc, Flickr.

Baksidan av Toscanas läderindustri MY AHLKVIST - ITALIEN

Santa Croce-distriktet utanför Florens står för nästan en tredjedel av Italiens läderproduktion och ger jobb åt tusentals arbetare, varav många immigranter. Men att arbetsvillkoren, enligt en rapport från Fair Action, är undermåliga är ingenting industrin vill låtsas om. Regnet smattrar mot kullerstenarna på torget Piazza Santo Spirito i Florens. På uteserveringarna sitter amerikanska turister och dricker cappuccino och surfar på skinnskalsbeklädda mobiltelefoner. Ett stenkast bort visar renässanspalatset Palazzo Pitti en utställning om Florens mode genom tiderna. Att Florens är en modestad råder det ingen tvekan om – det märks på de många märkesbutikerna som ligger på rad på huvudgatorna, och på tillströmningen av utländska studenter som pluggar modedesign. Gucci och Prada är typexempel på företag som gör goda affärer här i staden. Stora delar av modeindustrin kretsar kring läder, vilket bland annat märks på de otaliga butiker specialiserade på skinnvaror med neonfärgade ”Made in Tuscany”-skyltar i fönstren. Lädergarveri är en väletablerad industri i Italien.

År 2014 stod landet för nästan en femtedel av världens produktion av garvat läder enligt Fair Actions rapport A tough story of Leather - a journey into the tanning industry via the Santa Croce District. Av denna stod Toscana, eller mer specifikt Santa Croce-distriktet mellan Pisa och Florens (inte att förväxla med den florentinska stadsdelen Santa Croce), för 28 procent. Toscanas garveriindustri har vuxit fram ur en tradition av små familjeföretag och garverierna är särskilt fokuserade på skor och kläder. För arbetsgivarna i Santa Croces garverier har anställningsmöjligheterna ökat de senaste åren. De tidigare fasta heltidsanställningarna har blivit till deltid- och korttidskontrakt, och mängden bemanningsanställda har ökat väsentligt. Bemanningsanställda är i Italien billigare att anställa eftersom de inte omfat-

tas av socialförsäkringssystemet. Situationen blir, för de arbetsgivare som har möjlighet att ge arbetare jobb från dag till dag, flexibel och enkel. För arbetarna är den desto prekärare. Långa dagar, helgarbete och undermåligt arbetsklimat är vanligt, allt under osäkra eller obefintliga kontraktsformer. Rapporten visar att drygt hälften av de nästan 3500 bemanningsanställda i Santa Croce-området år 2014 var födda utanför EU. Gruppen som arbetar i fabrikerna har de senaste åren skiftat från att tidigare främst bestå av syditalienare till att nu domineras av senegaleser. Detta, menar de arbetsgivare som Fair Action talat med, beror på senegalesernas förmåga att jobba hårt utan att klaga. Tillbaka till Piazza Santo Spirito. Modestudenten Catherine Boulay från Montreal i Kanada har precis som tusentals andra kommit till Florens för att försöka sig på en karriär inom mode. Hon planerar att genomföra en treåring utbildning på endast åtta månader på skolan Istituto Marangoni. Hon sippar på sitt kaffe och sveper kappan tätare om kroppen. – Vi pratar inte speciellt mycket om läder, utan har fokuserat på silke, ull och andra material. Men jag vet att viss framställning av läder inte är särskilt etisk mot djuren. Jag har också sett en del dokumentärer om hur det går till på fabriker i Bangladesh, och den typen av exploatering av människor vill jag inte vara med och bidra till. Samtidigt känner jag inte att jag som konsument har makt att påverka särskilt mycket. Senare när jag arbetar som designer kan jag säkert påverka genom vilka material och fabriker jag väljer att jobba med. Jag frågar om hon vet någonting om att samma typ av exploatering pågår här i Toscana. – Nej, det visste jag inte. Såklart kände jag till att Florens var en läderstad, men jag vet egentligen ingenting om produktionen i sig. På Mercato Nuovo, en av många marknadsplatser i Florens, radar stånden med läderprodukter upp sig. Alla de försäljare jag pratar med säger att deras verksamhet är familjeägd. Ändå vet nästan ingen hur fabrikerna ser ut, bara en av dem har varit på en fabrik. Hon hävdar att villkoren på den fabrik hon veckovis besöker är bra – att arbetarna, oberoende av om de är italienare eller immigranter, jobbar 8 timmar per dag och att fabriken är stängd på helgerna.

Stadsdelen Santa Croce vimlar av läderbutiker.

Läderväskor på Mercato Nuovo.

Foto: My Ahlkvist.

– I Italien är villkoren bra. Inte som i Kina och Bangladesh, säger hon. Men enligt Fair Action är arbetet i de italienska garverierna hårt, smutsigt och tungt. – Vi är som citroner, säger en av de intervjuade i rapporten, de pressar ur saften och slänger sen bort oss. I marknadsplatsens väldoftande gångar, där semesterskratten blandas med ropen om billigare priser säger alla anställda jag talar med samma sak: i vårt familjeföretag är villkoren bra. Samtidigt ler de alla överseende och skakar på huvudet när jag frågar om de skulle kunna tänka sig att jobba i produktionen istället för att sälja det färdiga lädret.

Foto: Simone Berna, Flickr.

SANNA BLOMGREN - INDIEN

Livshotande klimatförändringar Vi är på väg hem från kontoret. Den smala asfaltsvägen slingrar sig fram genom det vackra landskapet. Jordens rödbruna färg möter klätterväxternas djupgröna, palmbladen vajar i vinden, i horisonten – bergstoppar. Ni fattar grejen. Vår chaufför Sebastian saktar plötsligt in och stannar till vid ett av fälten. Fyra ståtliga påfåglar gömmer sig i växtligheten. – Det här är mitt fält. Jag försökte odla majs, men det är alldeles för torrt, så nu har jag lämnat det åt påfåglarna, säger han skrockande. Landskapet i Tamil Nadu i sydöstra Indien är förvisso hänförande vackert, men det är också ett landskap som, liksom andra delar av Indien, de senaste åren har drabbats hårt av klimatförändringar. Det regnar allt mindre under monsunperioderna och blir så torrt att till och med aloe veran har börjat sloka. “Fler än 270 000 bönder har tagit sina liv här sen mitten av 90-talet”

NICOLE MODIGH & ALEXANDRA HEDENGREN - NEPAL

Två tredjedelar av Indiens befolkning livnär sig på jordbruk. Majoriteten är småskaliga bönder som bor på den fattiga landsbygden. Sebastian har en inkomstkälla utöver sin majsodling – han är chaufför och vaktmästare på organisationen där jag gör praktik – så han klarar sig. Men de flesta bönderna är fortfarande beroende av den inkomst som deras skördar ger dem. Klimatförändringarna har

lett till att mängder av bönder de senaste åren har känt sig tvingade att låna pengar för att investera i nya skördar när de förra uteblev. Grejen är bara den att om nästa skörd också uteblir finns det inga pengar att betala tillbaka lånet med. Självmord bland bönder som fastnat i kreditmarknadens onda cirkel är vanligt förekommande här i Indien. Fler än 270 000 bönder har tagit sina liv här sedan mitten av 90-talet enligt studien Every thirty minutes. Farmer suicides, human rights and the agrarian crisis in India från 2012. Skammen som följer med att inte kunna försörja sig själv och sin familj leder helt enkelt till att många inte ser någon annan utväg. Det står i skarp kontrast till det vackra indiska landskapet och är svårt att greppa för någon som, liksom jag själv, är van vid att det finns ett skyddsnät för den som behöver. Klimatförändringarna märks även i Sverige, men här i Indien är de skrämmande påtagliga. Livshotande, till och med. I förlängningen är det inte bara de indiska bönderna som drabbas – utan hela planeten. Låt oss inte lämna den åt påfåglarna.

Krönikör Sanna Blomgren.

Foto: Privat.

60 sekunder som förändrade allt 60 sekunder. Ett ögonblick som kan förvandlas till en evighet när en jordbävning plötsligt raserar verkligheten. 2015 hände just detta i Nepal. Två år senare är minnena från katastrofen fortfarande närvarande och utmaningarna stora. Mellan stormakterna Kina och Indien ligger det lilla landet Nepal. Här finns flera av världens högsta bergstoppar och en färgstark kultur i kontrast till de dovt blå bergen. På 60 sekunder längs en av gatorna i Kathmandu hinner man möta ett tjugotal glittrande ögon, minst lika många leenden, säga namasté fem gånger och skapa kryddiga doftminnen som varar hela livet. Nepal är också ett av världens fattigaste länder som sen länge kämpar med politisk oro, dödliga folksjukdomar och ödeläggande naturkatastrofer. En ovanlig lördag Lördag är den enda helgdagen i Nepal. Då spelar barnen fotboll och kollar på bollywoodfilm medan de vuxna

besöker tempel och tillbringar tid med familjen. Men lördagen den 25 april 2015 var ingen vanlig lördag. 11.56 började marken att skälva. Jordmassorna rasade över slätterna och byggnader föll likt korthus över chanslösa invånare. Under 60 sekunder tog jordbävningen nära 9 000 liv och fler än 17 000 människor skadades. Det var den värsta naturkatastrofen på 100 år. Dessa 60 sekunder lever numera kvar i varje gathörn, i form av gravhögar av vad som en gång varit skolor, hus och arbetsplatser. Återuppbyggandet är långt ifrån avslutat, i vissa fall knappt påbörjat. Lång återuppbyggnad Leela Gurung driver organisationen Kevin Rohan Memorial Eco Foundation tillsammans med sin make Krishna. Deras jobb är vanligtvis koncentrerat kring socialt arbete som utveckling av skolor och utbildning av bönder och lärare, men efter jordbävningen har de istället ägnat sig åt återuppbyggnad och försökt att avlasta drabbade familjer.

Leela Gurung har sen jordbävningen arbetat med återuppbyggnad och att avlasta drabbade familjer.

Foto: Alexandra Hedengren.

Leela’s blick vandrar iväg när hon börjar berätta om den ödesdigra dagen. Hon var ensam hemma när väggarna började skaka. – Jag minns att jag instinktivt tänkte på min dotter Kristy. Oron över hur min familj mådde var större än oron för mitt eget liv. Så fort alla var i säkerhet började ett slitsamt arbete, dygnet runt, mitt i den kallaste och regnigaste av årstider för att se till att människor fick tak över huvudet och trösta de som förlorat allt. Över 750 000 hem blev förstörda under jordbävningen. De hundratals enkla skjul som Leela då var med och byggde är fortfarande det som många kallar hem, trots att de inte alls är rustade för kalla vintrar. Hon berättar att mycket bistånd inte når fram till de som behöver hjälp och att många ännu inte fått ersättning för sina förstörda hus. Därför låter många demonstrativt förstört material från sina hus ligga kvar på marken.

Återuppbyggnadsarbetet efter jordbävningen för två år sen pågår fortfarande.

Tej Bikram Shahi drabbades av depression och posttraumatisk stressyndrom efter jordbävningen.

Foto: Nicole Modigh.

Rasad inre och yttre trygghet På en minut ödeläggs ett helt land. Utvecklingen stannar, panik uppstår och mångas liv blir aldrig detsamma igen. Människor förlorar sin trygghet, sina familjer, tak över huvudet och inkomstkällor. Dessa 60 sekunder får en enorm påverkan att psykisk ohälsa och panikångest blir vardag för många i år framöver, men solen fortsätter stiga upp över bergen och livet går vidare trots den grymmaste av katastrofer. Tej Bikram Shahi arbetar som manager på barnhemmet HORAC (Home of Rescue and Afflicted Children) och minns tiden efter jordbävningen som tuff och hård. Tej har ständigt ett leende på läpparna men blir snabbt allvarlig när han berättar hur han efter jordbävningen gick igenom en lång period av depression och posttraumatisk stress. Båda är vanliga sjukdomar bland de drabbade. Hjälp är inte helt lätt att få, den hjälp som finns är främst medicinering. Tack vare just mediciner, ett enormt driv och envishet börjar Tej se ljuset igen, två år senare.

Foto: Nicole Modigh.

Jordbävningssäkra framtidsdrömmar Tej berättar att efterfrågan på platserna på barnhemmet har ökat efter jordbävningen. – Innan vi kan ta in fler barn behöver vi vara säkra på att vi erbjuder en trygg miljö med tillgång till kärlek, mat och skolgång för de barn som bor hos oss idag. Efter jordbävningen har trygghet fått en helt ny betydelse Ytterligare en effekt av katastrofen är större konkurrens om mat och skolplatser, något som gör det svårare att ta emot nya barn. Drömmen om att utveckla barnhemmet är stark. Det lyser i Tej ögon när han berättar om det jordbävningssäkra drömhuset där ännu fler flickor och pojkar ska få plats, och om odlingsmöjligheterna på gården

som ska skapa en mer långsiktig, självständig och hållbar tillvaro för barnen på HORAC. Det har gått två år. Nepals gator sjuder återigen av liv och jordens alla färger och dofter. Ruinerna påminner om händelser som ingen ska behöva brottas med. Det är en lång väg kvar innan lugnet kan infinna sig. Framtiden känns trots allt hoppfull då många pratar om hur viktigt det är att stanna kvar och kämpa för ett starkare Nepal. Den allvarliga ton som Tej haft i rösten byts ut mot en varmare, livligare. Han spricker återigen upp i sitt bländande leende när han säger: – Om man har vilja så finns det alltid möjligheter.

EMMA JIDINGER - SCHWEIZ

Många byar drabbades hårt av jordbävningen 2015 och raserade hus ligger fortfarande kvar på marken.

Foto: Nicole Modigh.

När hjälpen stjälper När en naturkatastrof inträffar är det många som vill hjälpa till – individer, organisationer, länder och regionala aktörer. Vid första anblicken kan det stora antalet frivilliga hjälparbetare och internationella organisationer framstå som en välbehövd resurs. Gång på gång har det dock visat sig att ett stort inflöde av plötslig, och ofta oorganiserad, hjälp kan skapa problem vad gäller koordinering och kontroll av insatser. Det kan också sätta onödig press på de lokala och nationella organ som är ansvariga för landets krishantering. Efter jordbävningen i Armenien 1988 saknade många insatsteam förmåga att koordinera sina arbeten och kommunicera med andra organisationer och den ansvariga krishanteringsmyndigheten. Många var bristfälligt utrustade både vad gäller verktyg och kunskap. Fenomenet har uppmärksammats under åren, inte minst efter tsunamin i Thailand. Så sent som 2014, efter cyklonen Pam i Vanuatu, kunde man konstatera att inflödet av hjälp var så stort att landets kapacitet att ta emot och koordinera hjälpen ställdes på sin spets, något som ledde till ineffektivitet och

spänningar mellan nationella organ och internationella aktörer. För att skapa ett mer effektivt system för krisrespons är det därför viktigt att införa minimistandarder för humanitära insatser. Internationella organisationer och nationella insatsteam bör uppfylla vissa krav innan de ger sig av på internationella insatser. Riktlinjer skulle kunna ange vad för typ av utrustning som bör packas för viss typ av insatsaktivitet, vad som förväntas av olika aktörer, hur man bäst kommunicerar med andra nationella team, hur gemensamma kommunikations- och kodsystem fungerar, och mycket mer. Genom att inför en minimistandard för hur olika insatsenheter och organisationer bör utföra sitt arbete i fält ökar vi chansen att bidra till kvalitativ krisrespons, där fler människor får bättre och snabbare hjälp. Krönikör Emma Jidinger.

Foto: Privat.

JULIA HEDBERG & FREJA BERGMAN - SYDAFRIKA

Kvinnor organiserar sig på sydafrikanska vingårdar Arbets- och levnadsvillkoren på vingårdar i Sydafrika är långt ifrån anständiga och kvinnliga lantarbetare är särskilt utsatta. Nu går de samman i kampen för bättre villkor. – Våra röster kommer aldrig höras om vi inte organiserar oss, säger Elsabé Kiewits, deltagare i en kvinnogrupp. Vi svänger upp på en liten grusväg och möts av en skylt Private property. Trespassers will be prosecuted. För att inte bli upptäckta och bortkörda smyger vi oss in på odlingen bakvägen. Täta rader av vinrankor breder ut sig så långt ögat kan nå och bakom dem sträcker sig massiva berg upp mot molnen. Vi möter en grupp kvinnor som står utanför ett litet, nedgånget hus och pratar. Det har börjat skymma och kvinnorna har precis kommit hem från fältet. De är säsongsanställda lantarbetare som arbetar på vingårdar runt omkring vinorten Robertson i Västra Kapprovinsen i Sydafrika. – Vi är en grupp kvinnor som träffas några gånger i månaden. Vi pratar om allt möjligt, mest om problem som uppstår på arbetsplatsen och hur vi ska lösa dem tillsammans, säger Elsabé Kiewits, deltagare i en kvinnogrupp, när vi slår oss ned på husets enda säng. Kvinnogruppen bildades ur en studiecirkel som initierades av fackförbundet CSAAWU (The Commercial, Stevedoring, Agricultural and Allied Workers Union) och lokalorganisationen Mawubuye Land Rights Movement. För kvinnorna innebär träffarna en fristad där de, utan manlig

Kvinnogruppen i Robertson träffas några gånger i månaden för att stärka varandra. Från vänster på bilden ser ni René Valentyn, Catherine Cupido, Kathrina Pyl, Emily Pieterse & Elsabé Kiewits. Foto: Freja Bergman

närvaro, ges möjlighet att diskutera olika utmaningar och lära av varandra. Många lantarbetare på sydafrikanska vingårdar har oanständiga arbetsvillkor och levnadsförhållanden. Husen de bor i är undermåliga och ägs av vingårdsägaren och lönerna går inte att leva på. Kvinnliga lantarbetare är extra utsatta. De har oftast osäkra säsongsanställningar och tjänar mindre än sina manliga kollegor för samma arbete. De får inga bostadskontrakt, som männen ofta får, och riskerar att utsättas för våld och sexuella trakasserier – både på arbetsplatsen och i hemmet. – Våra röster kommer aldrig höras, och vi kommer att fortsätta trampas på av både män och vingårdsägare, om vi inte organiserar oss i kvinnogrupper, studiecirklar och forum, säger Kiewits.

Kvinnliga lantarbetare inom vinindustrin i Sydafrika har ofta osäkra anställningar och lägre löner än sin manliga kollegor.

Foto: Freja Bergman.

Apartheidarvet lever kvar Att som lantarbetare organisera sig kan dock vara svårt. Under apartheid var förhållandet mellan vingårdsägare och lantarbetare “baas en klaas” (herre och tjänare), och slaveri var vanligt förekommande. Facklig organisering var förbjuden för icke-vita arbetare, och det finns därmed ingen historia av organisering i vingårdssamhällena. Trots demokratiseringen efter avskaffandet av apartheidsystemet 1994 lever dessa strukturer till viss del fortfarande kvar. – Det är svårt att bli hörd som enskild arbetare. Som organisation kan vi ställa högre krav på vingårdsägarna. Det är enklare att kämpa för sina rättigheter tillsammans, säger Shirley Davids, kvinnosamordnare på fackförbundet CSAAWU. För kvinnliga lantarbetare kan det vara extra svårt att organisera sig. Kvinnorna är ofta anställda av bemanningsföretag, vilket innebär att de ena dagen arbetar på en vingård och nästa dag på en annan. Detta utgör ett stort hinder för organisering. Ytterligare en utmaning är kvinnors syn på sin egen roll i kampen. – Kvinnor måste börja se sig själva som ledare och inte undergivna. Om de kan leda ett hushåll kan de även leda utanför hemmet, säger Denia Jansen, kvinnosamordnare på Mawubuye Lands Rights Movement bestämt. Jansen lyfter också fram att patriarkala strukturer och traditioner kan innebära att kvinnor får problem i hemmet om männen känner sig hotade av deras självständighet, vilket försvårar och gör det mer riskabelt för dem att organisera sig i kvinnogrupper. Männen till kvinnorna i kvinnogruppen är däremot positiva till deras organisering. – De är nyfikna och även lite avundsjuka. När vi åker iväg på möte försöker de ibland tränga sig in i bilen för att följa med, säger Emily Pieterse, deltagare i kvinnogruppen, och rummet fylls av skratt som överröstar hundskallen utanför. Långsamma steg framåt Situationen på sydafrikanska vingårdar har under de senaste åren blivit allt mer uppmärksammad. Enligt Swedwatch, en organisation som granskar svenska företags verksamhet i låg- och medelinkomstländer, är Sverige

Sverige är en av världens största importörer av sydafrikanskt vin.

Foto: Freja Bergman.

en världens fem största importörer av sydafrikanskt vin. Systembolaget och svenska staten har därmed stor makt att ställa krav på arbets- och levnadsvillkoren för lantarbetarna i vinindustrin. – Vi känner absolut till de svåra förhållandena, vi har varit på plats och granskat och gjort revisioner på flera farmar. Där har vi pågående åtgärdsplaner, säger Ida Ingerö, biträdande presschef på Systembolaget i en intervju till SVT i oktober 2016. Under hösten 2016 påvisade lantarbetarna på Robertson Winery att organisering lönar sig. Trots att de efter en 14 veckor lång strejk inte helt fick igenom sina krav, ledde strejken till vissa förbättringar. En framgång var att de kvinnliga lantarbetarna gick samman och tog en ledande roll under strejken. – De var närvarande varje dag och lät inte männen sätta agendan och leda strejken själva, säger Jansen. När vi lämnar kvinnogruppen har mörkret sänkt sig över oss. Men, precis som med stjärnorna ovan, finns det ljusglimtar i kvinnornas kamp. Det är en lång väg kvar tills arbets- och levnadsvillkoren på sydafrikanska vingårdar lever upp till en rimlig standard, men utvecklingen går åt rätt håll. Om än med långsamma steg. – Jag ser positivt på framtiden. Arbetet vi gör kan inte vara förgäves. Vi ser små förändringar dag för dag, säger Davids i bilen när vi åker därifrån.

Lantarbetare inom vinindustrin i Sydafrika lever ofta under oanständiga arbets- och levnadsvillkor.

Foto: Freja Bergman.

AMANDA HERRSTRÖM - ALBANIEN

Kvinnor sår i ny jord I Albanien har kvinnor traditionsenligt stannat hemma för att ta hand om barn och hushåll. Nu tar de plats på arbetsmarknaden som bönder, arbetande sida vid sida med männen. I Maqellarë i nordöstra Albanien har kvinnorna börjat arbeta som bönder och det har gett resultat. Produktionen har breddats till att även inkludera nötter och äpplen och nu kan bönderna sälja sina produkter på de större marknaderna i Tirana och Elbasan. Att bedriva jordbruk i de nordöstra delarna av landet är inte lätt. Det är kallt och skördarna ger emellanåt inte tillräckligt. Dessutom är andelen människor som lever i fattigdom hög. I ett samhälle som till stor del styrs av patriarkala traditioner har kvinnor begränsats från att bidra till landets utveckling genom jordbruket. Albanska kvinnor arbetar på åkrarna.

Men nu har kvinnor tagit plats i bondeorganisationerna. Här får de möjlighet att gå utbildningar, göra fältbesök och medverka i nätverksträffar tillsammans med männen. Genom kurser i jämställdhet har även männen blivit medvetna om kvinnors rättigheter och börjat inse fördelen med att få hjälp med det slitsamma jordbruksarbetet. Bondeorganisationerna stöds av AgriNet, en albansk, icke-statlig organisation som främjar hållbar social, ekonomisk och miljöutveckling på landsbygden. Bondeorganisationerna möjliggör även för bönderna att knyta kontakter och att nå de större marknaderna. Föreningarna har varit öppna för kvinnor sedan 2014 och nu är 25 av de totalt 65 medlemmarna kvinnor.

Foto: Encyclopædia Britannica Online.

– Bara för några år sedan skulle det vara omöjligt för kvinnor att delta i en bondeorganisation, för att inte tala om att hjälpa till inom jordbruket som de gör nu. En av de kvinnliga medlemmarna ställer sig upp bland bönderna som har samlats till ett möte mellan föreningarna: – Kvinnor har traditionellt stannat hemma. Därför har vi hittills inte kunnat ta del av utbildningarna. Nu tar vi för oss. Och framgångarna är inte enbart männens förtjänst, de är kvinnornas också.

Albanska bönder möts nu av nya utmaningar, som klimatförändringar, och all tillgänglig arbetskraft, inklusive kvinnliga arbetare, behövs för att säkerställa omsättningen. Ramadan, ledare för en bondeorganisation, anser att representationen av kvinnor i organisationen är enastående:

FAKTARUTA Jordbruket utgör en av Albaniens huvudsakliga inkomstkällor och sysselsätter 55 % av den arbetsföra befolkningen (2014). 6 % av bondeorganisationernas odlingar sköts av kvinnor.

Kvinnliga bönder talar under ett möte för en bondeförening i Maqellarë, Albanien.

Foto: Amanda Herrström.

LOUISA DE WET - GHANA

I Ghana missar varannan flicka skolan under mensen Flickor och unga kvinnor i Ghana påverkas ofta negativt av sin menstruation. Det är inte ovanligt att de stannar hemma från skolan under dagarna då de blöder. Detta innebär att många hamnar efter i skolarbetet och har sämre förutsättningar än manliga klasskamrater att färdigutbilda sig. Mens är också en bakomliggande anledning till att många flickor hoppar av skolan när de kommer in i puberteten. När du läser det här har 300 miljoner kvinnor runt om i världen sin mensblödning. Tänk dig hur det är för de som saknar tillgång till mensskydd. – Många flickor missar upp till tre månader av skolan varje år för att dem saknar tillgång till mensskydd. Att missa skolan en vecka varje månad påverkar tjejers utbildning, och i vissa fall hoppar dem av skolan helt. Mer än hälften av flickorna i låginkomstområden håller sig borta från skolan under sin menstruation, vilket motsvarar ungefär 65 procent av alla flickor här i Ghana berättar Efua Acquah Harrison i ett tv-reportage för News Generation Ghana. 14-åriga Sarah går på St. Patricks Anglican Primary School i centrala Ghana. Hon berättar att flickor ofta blir retade på skolan när blod läcker igenom skoluniformen. Många skolor i Ghana saknar dessutom tillgång till separata latriner och toaletter, rinnande vatten och privata utrymmen för att byta mensskydd. De som inte har tillgång till hygienartiklar använder ibland ohygieniska och livsfarliga metoder som utsätter dem för infektionsrisk. Till exempel kan madrassdelar, smutsiga trasor, papper och

Tvättbara tygbindor har en livslängd på 3 år och underlättar vid mens då de minimerar risk för infektioner.

Foto: Louisa de Wet.

löv användas för att absorbera blod. De som har råd att köpa dyra hygienprodukter har svårt att göra sig av med använda bindor och tamponger då många skolor saknar papperskorgar och sophantering Det är vanligtvis män som ansvarar för familjens ekonomi och därför kan det vara svårt för kvinnor och unga flickor att fråga efter pengar för de hygienartiklar som krävs under menstruationsdagar. Days for Girls är en av få organisationer i Ghana som arbetar för att främja flickor och unga kvinnors rätt till sanitet genom att tillverka tvättbara och hygieniska bindor av tyg. På deras sycentrum i Accra produceras hundratals tygbindor varje vecka som distribueras till skolungdomar runt om i landet. Prince Ankrah som jobbar på Days for Girls berättar att det inte är lätt att jobba med menstruationsfrågor i Ghana eftersom ämnet är tabubelagt och svårt att diskutera öppet.

Fler flickor går i skolan när de har tillgång till mensskydd.

Foto: Ben Grey, Flickr.

– Fler aktörer har dock börjat inse kopplingen mellan menstruation och utveckling, vilket märks genom att vi får fler och fler samarbetsförfrågningar från partnerorganisationer som vill köpa produkter eller sponsra distributionen tillsammans med Days for Girls.

Är du samhällsintresserad men ny på det här med globala utvecklingsfrågor? Under en sommarvecka i Härnösand har du möjlighet att lära dig om globala utvecklingsfrågor, de Globala målen och om vad världen, Sverige och du kan göra för att målen ska uppnås. Sommarakademin är ett unikt tillfälle för dig att diskutera världen med andra unga vuxna!

FÖR VEM? Sommarakademin är en mötesplats för dig som är 18-25 år och är intresserad av samhällsfrågor och utvecklingen i världen. Sommarakademin hålls på grundläggare nivå och riktar sig därför till dig som ännu inte är så insatt – men vill lära dig! NÄR? 26-30 juni 2017, inklusive resdagar. HUR? Mer info på fuf.se/seminarieverksamheten/sommarakademin

PRAKTIKANTPROGRAMMET Är du student och intresserad av globala frågor och utvecklingssamarbete? Vill du utöver dina teoretiska studier få inblick i vad som sker på arbetsplatser som sysslar med dessa frågor? Då ska du söka till FUF:s praktikantprogram! Är du intresserad av att göra praktik? Mer information finns på fuf.se Arbetar du på en arbetsplats och vill ha en praktikant genom FUF? Mejla: praktik@fuf.se

Har du viktiga kunskaper eller perspektiv om utvecklingsfrågor? Eller har du personliga erfarenheter av Sveriges roll i världen? Vi vill vi att fler sakkunniga ska engagera sig i den offentliga debatten. Vill du debattera? Mejla: debattera@bistandsdebatten.se

REDIGERING OCH LAYOUT Isabella Axelsson Anna Sjöberg Tibblin VILL DU BLI FUF-KORRESPONDENT? LÄS MER Kontakta fuf@fuf.se www.fuf.se www.fufkorrespondenterna.com VILL DU ANNONSERA I FUF I VÄRLDEN? @fufkorrespondenterna (Instagram) Kontakta fuf@fuf.se Detta material är helt eller delvis finansierat av Sida, Styrelsen för Internationellt Utvecklingssamarbete. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvaret är uteslutande författarens.