1 SIGFRIDSSON I KLARHET ― IMMA
GOTSALA 46 FOTOGRAFIER AV 1 SIGFRIDSSON ALLA RÄTTIGHETER 1 SIGFRIDSSON ISBN 978-91-979005-1-5
ISBN 978-91-979005-2-2
TRYCKT UPPLAGA
E-BOK
DET TREDJE SÅRET Tidigt, redan innan dagen märkt mig igen, kommer det Första såret drivet ur mullen och talar kyligt, i svala, ljusbrutna natten: Är vindsläckta ljusen, käraste sorgvännen du mött, de kvarlämnade spåren i sankmarken Det Andra såret, är om nödvärnen stöpt, övernärt Alltets hopplöst köldslagna famn och har snart förbrukat all min sårbarhet, når in till Tiden och vaknar ständigt krökt: Sorgen har spelat för länge på eget bräde med Livet upplagt vara ett flyktigt intet (Gömda skeenden rotslagna i förskott räcker in hit själva Ödet ställt fullskrivet) Sista flagorna av ömket skrapas ner Köldens grepp har snart vridits rätt Där, över tigande dunklet och skälvande ljusfladdret stiger en skimran: Klarhet, Hemmet till det sista såret
ÄR Ville slumra nere i dalen invid mandelträdens värdiga blom Klinga den alltid längtade harpans toner Men, blev någon annan Önskade stå fri i mörkgrön höstmark, renad från levnadsårens hårda grin Leva och dö fagert som ett höstlöv Men, är vid misstag vigd Blev regnfall, kalla, kallande Vindar, liten till Ödet, en kort väldoft innan döden, likt slaget nässel, brutna citrusblad, höstmarken efter nattregnen Men, kan onekligen älska när något finns att älska
Det vill brista här mellan gruset och lövverket
Finner sämst kärlek Den, vilken inte kan hittas Här duger mig icke svek, renaste kärleken kränkt, ruinernas kläder eller egna viljans strävan dräpt Är lagd öppnad, en ensamt oruttnad, i äppelkorgen lämnad fram till sorgerna Är sällsamt hårt, så sällsamt mjölnad, att bäras iväg från övergivna kvarnarna
Känner alla vajande sipporna Sol kysste; de fagert sloknande, redan slocknade, ställda, där hjärtat buret nästan räckte och till er vägran aldrig varit saknade Är snärjd, slagen ner i släckande futtighet Är gömd, med en onåbar kallhamrad nöd Är grämd, fylld med alla dagarnas intighet Är dimma höjd, omsvept, täckt under svagad vilja Är lysande snön på frusna stammar i minnets nedbrända skogar Är ett stilla nattmoln, upprest lövdoft, vilken aldrig finner Världarna igen Är inlåst, kvarad där blemmor lämnas Är min vinst bortöst, ryckt och svept i en klunk
Håller i Trädet ni vet bär era blad medan vi bryter av grenarna Är detta. Är det ni aldrig kan känna
TILL SANNINGENS FRAGMENT Det bittras innan gryningen finner sin dagg och efter det att daggen druckits (Kunde ändå aldrig lindra nätterna därinne timmarna sträcktes till särlan medan facklorna oömt sökte efter Ljuset) Livet sökte (lämna mig) medan solen stilla släckte sjöröken vid stillatigande rönnen över bäcken Livet kommer (älska mig) i vissheten, i violernas vajande skogsskuggor
I KLARHET
IMMA
GLÄDJE! Smid här i din styrka, var ständigt Viet ädlaste vishet att famna och ljuvande glittra, glimma, I KLARHET — IMMA SANNING! Äran är all kärlek, Livet segrat högt och värdigt genom ensamma hemligheter hällda blodet, I KLARHET — IMMA MAKTER! Öppna vår Verklighet, nu varsamt vidrör skyarnas ristade mylla och vaksamt låt oss stanna kvar, I KLARHET — IMMA
FRIDLYST Skänkte i några värmande glimtar till rara minnen att bära iväg, ynket bort förbi, hägna detta fridlysta, ännu få känna vätade sommarängarna smeka benen, fånga stiltjen invid den vita husknuten i mitt Kyrsta Drömd, blir härnere överallt kallad en drömd En gömd, inuti tvekan; årstiderna håvar mig svunnen Skymtar av Livet dröjer kvar mot bittrande skarnet och gästar ägorna som om detta liv ännu var vid liv, som om en okänd imma hängde vid Livet övergivet, som vore mitt liv ännu kvar i Livet som mitt eget liv Köldklart. En halvt avhakad trägrind gnisslar vind, öppnad in till en glömd gård vars rester kan skymtas Lutad över trälårar bräddade med sättpotatis och morötter, doftande i fyllda kassar med mjöliga äpplen i farstukylan vilket räckte så långt vintern förmådde spä sitt tillstånd Frostslaget. Grusgången glimmar sina sköra isflak, småstenarna fastkilade i frusna sanden blänkte stilla Är snarad sorgvis, grätten, mildögd och mycket bräcklig likt sista äpplet lyst igenkänd grenat kvar sin vintergren synande årets skörd av höstlöv vackert rullade i frosten Står slut, ensamt kvar oförställd inför overklighetens rusk Kliver upp längs med den av trakten bortglömda kolmilan och tänker på vännernas svärd dragna från åkern nedanför Nedan mörkret, nylagda snödrivor i blåbleka vinterkvällen Bryggd eftersken: Döda stjärnors ångerklagan i natten att under glimtvist dröjande dagbräcken förbli — Onåbar
I ÄNNU ETT HÖSTFALL Dröm mig i rönnkransade höstskogars dagrar där skimmer fastnar invid sovande gärden medan en bräckt imma famlar, lyfter — Stiger Och ett mjukt regn sveper — Vårdkasen väser Färdas dimhöljd Snart det randas igen — Igen Vakar tassemark, leker med torrat lövrassel, äter mina tistlar noga och skänker leenden nedan lidna dagarnas grådask skyar speglat Och har ensam fastnat — Där Tiden stannat De nästan obemärkta vågorna i bergsbäcken lyssnar när vid de ljuvande regnstänken, åser skogen glesnas i sakta takt med Hösten och visste att löven skulle falla här — Igen Färdas dimhöljd — Spårlöst Snart det randas igen — Igen Når ett arlat kärr i slött lövfällande, härinne får friden smekande mildra Du, Höstmark, är Dödens vilsna järtecken Och strax hördes Vinternattsvinden ropa
VINTERFÄLLD Låter din nattsnö gnistra Stillar stormen medan isen snarar grenarna
Och det är vinterstilla vid gransuset ovan flyktigt sjungande isar, vid tusentals frusna tjärnar i skogsgläntor
Vinterfälld, rimfrosten biter tag i grenverken likt vi hör våra knarrande steg tystna Lyssna. Tyst nu snöfall, här invid granen äter Vinterfågeln för sitt liv medan Döden vill säga något om sorgerna: — Var den som blev född till snö i ständig tö, den världen skyfamnat iströdda spillrors svar och lämnade mig kvarad, hållbar likt trindsnö, en så allenad, lämnande sorgen över fel gravar Väljer i tårar ett dött hjärta framför ett sjukt Sista synen ömmar marken av blod och sten och kisar över denna så tunnsådda skönhet järnnätterna fryst fast inne i mörkrets sken Vill äga mig intet bortom Frid, dvalans ändetid, vill något högre viljornas lågor sänt här inbränt Väljer i tårar ett levande hjärta före ett dött
REGNAD Skurar tätnar skyarna, träs landskapet Ett slagregn väter skogen, dansar å, böjer blåriset ställt uppå mossade stenar och ränner ilar här intill genom snåren Snavar rötter — Skingrar såren Där! Solstrålefamnade vilda träd gömda bergomkransad ödemark, stärker vad minnet länge hägrat: Gäckat Verkligheten varit grenat
Det ligger en pil i regnet, skjuten, hitförd, fastnad ett försakat hjärta
Sänd tystad, bittrad och levad Stannad.
Regnad i sjö
ETT INSVEPT VINDSPÅR (MINNEN) Bor i mina ord — kommande minnen. (Lever omsådd — lönt till åkerspöke.) När dimstråken nattligt med mig vandrat, från skogar till åkrar sakta letat där bortslitna famntagen tömt hjärtat (Är en fredlös, i smygande nare gömd, övertäckt med nattlövens nötta bleknad)
Ödsligt, dricker Källan innan saknaden blir omistlig Tar fram ett sista ensamstråt. (Drar ner ömkligt, väderbitet, vått mull, in i ett dammigt ruckel nedanför tallåsen där sprucket ljus skär genom träspringorna)
Omärkligt, insvepta vindspår kliver till med kylan
Och intet är mig lämnat kvar — Ogripbart
ALLODJORD Ser mull fylla tyg
Hör diken stilla sippra
Hasar Ödet. Väntar tre soldagar
Bryter nästat dunkel — Sprickor Öppnar trumman — Sprickor Bottenfrusna källor — Sprickor
Gör facklad nattstig där svartklädda fåglar dansar medan månbetten smeker i en Vindkysst skörd
Lyfter, trycker mark och berg hem till Gudablodet
REDAN SÖKER FROSTBETTEN Står omgärdad dimma på gränsmarker grå ovan återskänkta, nattgömda, multnade löv (Lossbrutna, fallna, även dessa föga saknade liv tänker uppstiga med vända vårisflaken) Nattsidan tätnar — Den förlamande kylan fästas
Våren färdas inom, delar sitt vintergömda dödsbröd medan oläkta sår river in min grånaste tomhetsskörd Var här, var här, var här bakbunden en obebolig värld av sorg och kött där bitterhårt sådd ströddes åt isarna att leva bortstött och alltför övernärt träcket; All ljuvhet och äkthet dött Nattsidan tätnar — Den förlamande kylan fästas
Och redan innan stunden för sista höstsucken vaknar söker frostbetten stigarna till slutgiltiga vintermöten så snarlikt sommarblomstret byter av varandra i hagar innan Tiden funnit att ängarna plockats ned av Hösten Kan blott drömma minnas glädje här, stannas, vara färdigsuckad av gryningar och skymningar, inse vissnandets villkor, ständigt oskedd, dröjas, i skönhet skickat bort från början till blomningar Nattsidan tätnar — Den förlamande kylan fästas
MER ÄN KÄRLEK Sällan tar futtiga orden om kärleken levnad, men lämnar i trots kvar nya ruiner överallt. Lyssna hit noga nu, löjelivet: Fel i skallen ger fel i ögonen. Rätt i intet äger rätt till intet. Tig sedan vänligt trögkäften. Råd på råd skrifta svältande sådden ordandes vishet stulen från dumhet däri tröttaste ord begåvats futtighet så likt russin visa vinrankans helhet
Vi vet för väl att varit och haft är oss till föga hämtat så behåll alla era smutsiga, skeva och klenstöpta ord, där all ångrad ”kärlek” alltid tar sin väg hem till hatat Hör skrattet åt att likna ert ömsesidiga fåneri vara vett och finn er sedan att viljan att lära era fel saknas här, likaså att mer än kärlek står inte gåtat: Namnet består.
Ryck från fästet att renaste känslor har här för hårt begagnats, att fagraste slöddret kryper fram före fulaste! Ryck från fästet att lidandet och döden stå allt när! Ta till fästet att Äran överglänser fattiga överlevnaden, att endast Sanning äger oss verklig skönhet!
HÄMNDENS BREV Var i ett sinne ― dröjande, i enkelt nystade orsaker inhyst ett ohjälpligt tomt rum: Väntan. De dragna; korten ligger tvingade och tröstlösa, sällan riktigt dugliga, kvardröjda ett hårt och tiget Ditlagda; taggarna fyller Stigen upp till Skyarna och håller sig glömda för sinnesro och likgiltighet Hugger in; mina skrik på fångstgroparnas sidor och klarar labyrinterna genom att aldrig inträda… Skriver Hem; till Sanningen om bortglömda och tärande Livsvillkoren: Du kräver mig till ensamväxt och hjärtlösheter, att orkeslöst syna saknadens obotliga orsaker! Se här den förstående tolkaren av sin längtan vilken aldrig fruktade känslor kunde dö än mer erkänna sig stannat med vidöppnade blickar och sorgligen kan känslor nu inte trubbas ner i det osköna tynandet framväxt till lidandet medan verkan ständigt samlar simpla ursäkter. Men, vill ändå erbjudas en enda skälig morgondag vilken härnere vägrar älta sönder redan klarlagt. Allt är så dumt… att det endast med ord kan anses vishet vara.
LÄNGST UTE PÅ EN HOLME Längst ute på en holme där havet väter skären står kampen att skydda tankarna från insynen
Mörkad ligger Stigen — Mörkad ligger blicken
Bränner Orden.
Lyfter blicken, slagen den drar till marken att kvara
En vänlös… ty mattat glitter är odugligt
En kärlekslös… ty putsat glitter är befängt
Rör senare vid dammet fallet ödestugegolvet, i lånat nattläger, sliten itu och famnande Intet
Mörkad ligger Gården — Mörkad ligger skogen
Striden hugger.
Lyssnar, hör stillheten vandra över skogens insjö när solkattade månan glänser i träårorna
Står lustdräpt, vacklar, i ljusan sommarnatt framför inre skygga tankar
Drar åt tyngder, hotar, i mörkan sommarnatt där alla Svaren sig frågar
Släpad till Livet märkt igen In i klarhet och imma hälld Hatet så starkt att det vägrar sig fäste att ta strandhuggen nere vid de tio floderna
I NATTFROST DRAGET Gömd i sista vintervistet kom Döden likt en späd och ursäktande gråterska och satt sig i förnimman, i viskanden: Sökte här själva Livet till frände, i det sårbara, i ditt ensamt döende Vi är en lämnad, skugglös storm, trycker våra tärda ord mot mörkret, pressar nattens timmar; lär oss frysa (Blev dragen hit genom markerna i mörkret Släpades över tidsavståndet, stenar och isar) Och kölden har blott min fagerhet i ordet, men tomheten; har sin tomhet fastnad Väven
ATT TILL LIVET TIGGA Kvar vid en längtan stannades våra famntag kvar, i döda ord, tryckta mot åkervätan att vägras gro (Tar vår kärlek ur irrgarnets svar på nattsvärtad mo)
Våra ljuvhetsstunder sökte förgäves efter sina fästen ty hårt vid ruelsen tänker hoppet oss här ensamäga (Solkat och färdigtärt hjärtan i torften tvingats ligga)
Det är mig ett okärat hån att återspegla: Att till Livet tigga
Har väntat, skimrat oss fast i stoftets hjälplöshet, vägrat ointagliga murarna, ställt livlek, befallt oårens ovisa olust en ändlighet: Att brytas hårt och gravas
Dröjer här Lärd Död: Livet smittat genom sitt tärande Har talat ljuvat — rört ett nära skimmer, samt; Värdigt hatat
Köld, älska vårt avsked
LIVSMAKT! KOM VINDAR! STORMAR! KOM LIVSMAKT! I BLOD FRÅN BLOD! KOM TIDENS KRAFT — ODENS MAKT!
GUDARNA ÄR LIVETS OCH DÖDENS VILLKOR STÄNDIGT NÄRVARANDE OCH ÖVERSTÄLLDA!
ÅT FRÄNDESKÄMDA VÄMJELSERNA NEKA TALAN! VRÄK BORT GÖMT I DRÖM OCH ARLAT TILL INTET! LÅT SANNINGEN STUMMA DUNKEL OCH TVEKAN! VIET ÄGER ENSAMT MIDGÅRD OCH VIGER IN LIVET!
STRIDEN SLITER— DREVAR FRAM SLUTGILTIG HÄMND OCH BLODET BLÖTER BARKEN — RINNER RÄTTA SPÅR!
VI ÄDLAR HÄR SANNINGEN, ÄRAN OCH RÄTTEN! VI TAR HEM KÄRLEKEN, FRIHETEN OCH MAKTEN! LAGEN ÄR ATT VI SKA BLI DET VI ÄR!
KOM TIDENS KRAFT — ODENS MAKT! KOM LIVSMAKT! I BLOD FRÅN BLOD! KOM VINDAR! STORMAR!
VÄNTAD Vaknar i stunden då dimman klättrar bergen Skriver tre ord: Inte ett ord — på multnande spröda löven kastvinden rört Skyndar fram, upp, nära intill mandelbloms ny, påfyller lugnet och lämnar av några glädjetårar vilka snart rinner mig bort så fort mot världen att missade stunder av skönhet tar sorg i dagar Örnarna och korparna följer genom dalgången hem till hur Vind smekt molnen en aning — Hem Här — ovan kamomilltäckta stigarnas vindlingar hämtas Fridstigen långt bort från sårens smädare Håll mig ständigt väntad, närvarande och saknad, ägandes minnen värdiga att lämnas ostörda; fortsätta häruppe blomma sött även efter min död
Skiftar — Flyttar synen mellan Ljuset och mörkrets återsken Natten har slitit sig, sänder kärleksord till Universum igen, kyssande stjärnornas ögon mjukt, ömt, förutan tvekan kvar
VINDSIDOR Lever blott i mina höstlöv, vattendrag och moln, som en kysst skörd draget av längtans tystnade löften och som ett ovilligt tigget, hårt nattblommat och slitet Skogen solstrimmade (Drömd i Livets Vindsnara), medan regnet lutade i långsamma, tvekande steg (Ser tinandet, hektiskt droppande under vårsolens makt) I stenlä kommer snart violerna ställas hägnade här igen och sedan blekna, skyggt slokna, under nattsträckorna (Nog om det.) Stegade upp en dagsled och hann bli vacker med skymningen och när sedan regnet varsamt somnade trött intill gryningen nedan räfsande skogstopparna under de gråspräckta skyarna åsågs vårmarken hemvända till att kargt (och sakta) dricka tö Blickade milsvida omkring över halvt snöfläckade kullarna där fårade åkrar stod stilla likt frysta, stannade havsvågor, medan Vindarna slog, tog fart från fyra sidor, sen plötsligt!: I precis rätt stund bryter sig strålar av Solen in över trakten Vårljuva ljuset tändes följsamt (Värmde i fjolårsgräset) och små skuggor bläddrade sig kvickt över bäck och å Har ögonsmekt barrbäddade markers allra fagraste dagar innan nattliga sjöröken stigit runt mjukaste skogsskuggor Nedan regngranars droppande hälsat synen blygaste blom, tillsammans med regnen slitits ner med brustnaste grenar Tåliga grödan på rara skogstegar, var kvar.
GLÄNTAD Seså, ta nu stigen fram — Kom och bli gläntad! Gläntade — tagna från oron, minda glittrat bäckvatten, hinner vi fram, binder hit, dagbräckets ny! Vandrade — fridfyllda med sötkärva stensötesmaken kliver fasta gryningssteg på daggälskad stig! Hänryckta! Vi lirkar regeln av till snårskogarnas gömställen, kvistar äntligt ur detta druckna lidande framräckt ty Glädjen vill inför Livet irrblossas alltför kvickt! Älskande — höjer milt slitna blickar att vårställa vår träda, skönjer skogsstilla suset näras rent av detta ljus Skynda färden, fort klä, kransa oss i levande prakt! Viskande — i kanten av denna glänta äger Sanningen sökt sitt svar intill dovt grönt, ett mjukt svalt, lövjad fager begärelse beskärt med rikaste bärblomstens renaste förälskelse! Vi stegar gläntade fram, rinner källade upp, kom hit, tyst, ty snart är blomningen förbi och åren har oss färdigkysst!
PÅ ROSTÄCKTA SNARORNAS STIG Ogräsknippen att fånga Nässlor att äta Bindlar att bära Murar att riva Livet att gallra
I drucket raglande efter minsta rätt att hålla älskat söker dårhusen ständigt efter det allra sundaste medan slöddret ligger frånvänt med rött äpple trynat Osluga åbäken — Kräken, bökande i bortbytbara Intet, vänder om, ej olikt stinkande och blängande kossor Och svårmodets små skulor ser goda ut i mörkrets vrå medan finaste dräggen nöffar loss till lallande dårvisor Fånarna kräver att jämlika varandra till livet längst ner i trevande efter billiga tankesmycken och livsbagateller Missväxter letas fram: Meningslösa krassa erfarenheter Men, orent kvarstår vara Glädjens sällsyntaste gäster… Ogräsknippen att kasta Nässlor att odla Bindlar att bränna Murar att resa Livet att gallra
FRÅN EN ENSAM NATTSTORM Taggrivna döår läkte irrgångar för många gånger medan gäckande boten strött in hela otyget… Grämelsen, tillsagd vara förbi, lyssnar dövslaget.
Levde alltför dyrt för oälskat, missaktat och oönskat, och om det var tillräckligt eller intet gör nu detsamma ty olevt är att föredra; när ständigt nära är lägre än Intet
Så litet blev mitt liv att ytlig skönhet är Livet och finner mig intet tydligare att hämta häri Så stort är mitt liv att inre även blir sitt yttre vilket finner sig intet tydligare att lämna häri
Döden närmar sig, så förbannat oersättligt, den självklart slutgiltigt oböjliga Väljaren är redan här, omåttligt kär i allt kallat — Livet
ULTIMATUM Å! Ni så lättköpta, maktlösa och skändade, infångade skabbade med olusten fastnade, tömda på rättigheter; Nödtvunget trasade! Ni… Ni! Bortglömda kvar i ett slitet och skämt Ni! Ögonslött dränkta i ständig kvicksand Ni spårlöst lämnade vara handfallna, ni smutsigt veka och ringa, lyss ett slag! Länge nog har önskat letats nere hos oönskat medan inbillningar vittjats tömda på glädjen där falskt funnet tänkvärt kvälja otänkt tyckt och ansträngt spillt kraft på ynkliga behoven Blott misantroper klarar älska vad vår värld blivit medan fråntagna och krossade löften har mortlats ty ogräset självt har trängts i törst efter vårt blod, omkring, och nere, på de smittade källornas plats Och få vågar önska litet mer än duga till kräk… Det är mig ändå bitande bittert att bryta med det sönderslagna samhällets slagna där lytta och yrande kräva Livet lytt vara Näppeligen.
SOM SLITET SKUGGSPEL Inlyssnar. Minns åldrade skogsglansen Regnstänkta mönstren Våta löven famnande marken Smyger norrnatt. Vandrar stigarna, lär ordlös hållbarhet, genom månens målande skogsskuggor över näpen tystnad och vissen lövjord Kvar. Nu i gryning utan ord. Står invid skogsbrynet som en hemlighet, som tröttnat och misslyckat blänkt bråte där sorgerna alltid sitter i tillfälligt fruset Återstår ändå. Fastnad. Är övergivet famnad, alldeles för hårt frånryckt slitande ovisshet oaktat min väna smultrontid villigt återkom och ställde sig längst bort från överflödighet Frihet?
Dröjdes under älskvärt seglande valkmolnen medan betagande backsmultronen i lummet stod hjälplöst fagrade i vädjande efter glömska
Nöd. Lindring: Liv och död.
TOMFÅRAN Har i vintertrött leda tårtänkt, omsluten en döende mans kläder fastnat fryst kåda i stammens bark Har lagt vinterljuset i natthöljd yrsnö, blivit sällsam molnbärare, klarhets gåta, ledande utrotare av skenlivets skenkärlek Har instängd fastnat en alltför härdande levnad där något orört, ofläckat, ständigt ställt sig kvar likt en outsägbarhet; att alltid förvägras ruttnad En tomfåra tar orkeslösa spjärn in till intigheten Har vaskat tankeådern och gripit tag i klarsynen, nämnt vindslitna årens irrfärd, smyckat suckandet Ligger kvar ett tag — Ett tystat sönderfall blott erkänd synlig för seende Objudna iglar dricker, fetmar på ordlidandet i detta sista liv Avstena mig Livets åder Försök nu såra den som är död.
SPRICKORNA Tänker mig ta årtag mellan åkeröarna och fara orörd förbi; i värnlös färd fram till en ny gryning Kvarhållen… medan de skrivna molnen tätnar synen har färdigblänkt vishet grusats och slocknats Kvar inom saknade framtider — när minnen söndrats * Är fragment att sammanfoga Trådslitna skygglapparna att kasta En undangömd stigfinnares åldrade hjärta Vi eller Ni, nödgade gulla med lidandet för dess fulhets skull Vi, har lidit nog, runnit i renaste källådern åt andra Otillräckligheten har gåvat mer än tillräckligt när Döden bitvis fångat oss livsmärkta för länge Har spårat frustrationerna; själva tillståndet, sätter i hjärtan ett rep att snara skabben med Du vet, var så hjärtsvulten, tvingad fagra ögat, överdosera skönheten i en söndertrasad värld där djurlivet nu är ställt eftertraktat att uppnå Du, det måste komma fram vackerdagar hitin snart
Tala.
MIDVINTERNS ÄNDESTEN Mörkret har gömt mina stigar Finner inte Verkligheten vid liv här Ärren, mycket nämnt, alltför väl inne är (Tänder nattlyktan och trampar ovan skaren) Betalade långt mer än livets värden och är driven tusentals år in i Döden Mitt namn: Makternas första resta ändesten Kalken hämtade mig åter lämnad ur Källan hit sorg och flykt ensamt fann mig att levas Vallas genom framställda misslyckanden att timra, fastvärkta minnen där nekat Världarna blivit sakat medan dagarnas bett räknat sig kvar sammanbitet tills vägran tvingades hit; Till ett slutgiltigt rämnat Tjänta smädare sena till nyttiga gravfamningarna glädjas över sin stulna, oförtjänta åldrade storhet, och klungande uppå gaveln sitter tallricksslickarna medan Midgård ruttnat, stelnat, till meningslöshet Satta tryggbänkade glor lömskt denna väntan itu, tigga kärt vad redbart varit till Världarna värt och önskar min närvaro att bitas löst och futtigt, kärvt och slutligt spotta smittorna in efter betten Ristar bergfast att gjort så blir Tiden. Vet att Sanningen är min gravhög. Vet nu eller aldrig. (Släcker nattlyktan och kliver genom skaren)