HAVSTร RAR Laura Popa
Adagio fรถrlag
Av Laura Popa har tidigare utgivits: Berättelser om den musikaliska naturen, 2013 En annorlunda pianoafton på Waldemarsudde, 2013 Rekviem för en romantiker, 2014 Paradisfåglarna, 2014 Viktorianäckrosen, 2015 Kärlek är allt jag har, 2017
I trilogin De Samhöriga ingår: Havstårar Månsången Fjärilsdansen
adagio förlag info@adagioforlag.se www.adagioforlag.se
© Laura Popa 2018 Formgivning: Laura Popa isbn: 978-91-981601-6-1
Kapitel 1
HAVETS SÅNG
Lydia vaknade mitt i natten. Det var havets sång som väckte henne. Tonerna var så låga att de nästan tonade bort innan de nådde hennes öron. Men hon hörde sången. Och visste vad den betydde. Fullmånen lyste in genom fönstret och kastade en bred silverrand av ljus på golvet. Några tunna stråkar av ljus rörde sig lätt över taket. Lydia betraktade dem och spände hörseln. Den svaga sången i fjärran blandade sig med vågornas brus. Det var havet som sjöng. Hon var säker på det. I det svaga ljuset som sipprade in genom de ljusa gardinerna såg hon mörka skuggor krypa över rummets väggar och tak. Hon stirrade ut i mörkret och vågade inte röra sig. Till slut samlade hon mod och sparkade av täcket, hoppade ur sängen och öppnade raskt fönstret. Skuggorna krälade ner på marken vid hennes fötter, slingrade sig som ormar över fönsterkarmen och försvann ut i mörkret. Rapportörerna, tänkte Lydia. De såg ut som mörka fläckar
som rörde på sig och bytte form. De spanade överallt, förföljde alla på ön och registrerade allt de gjorde. På sekunden kunde de förvandla sig till giftiga spindlar och förlama en. De kom alltid med dödsbudskap. Men henne kunde de inte skada. Inte så länge hon hade Elias beskydd. När hon tänkte på Elias frös hon till is. Elias var i livsfara. Det var därför havet sjöng. Som en förvarning. En kylig bris fläktade in i rummet och Lydia huttrade till. Hon hörde vågorna slå mot stranden och kände doften av salt. Ljudet av brytande vågor efterträddes av fullständig tystnad. De ljusa gardinerna fladdrade omkring som vilsna fåglar. Små gula blomblad virvlade in i rummet och fyllde luften med jasmindoft. Hjärtat slog snabbare och pulsen steg. Lydia andades sakta in och lyssnade spänt. Hon pressade händerna över bröstet i ett försök att lugna ner sig. Det var då hon kände att nyckeln i halsbandet var varm och såg att den gav ifrån sig ett svagt rosa skimmer. Elias hade nyligen gett henne ett halsband med ett smycke. Det var en nyckel gjord av rosenkvarts med toppen utformad som ett hjärta. Han bad henne att alltid bära halsbandet. Det beskyddade henne. Om hans liv var i fara skulle nyckeln ge ifrån sig ett nödrop och varna henne. Havet skulle sjunga men det var bara hon som kunde höra sången. Nyckeln skulle visa henne vägen till skrinet och kristallhjärtat.
Med ett skutt klättrade Lydia över fönsterkarmen, hoppade ner och landade ljudlöst. Det var mindre än en meter till marken och den mjuka sanden dämpade ljudet av hennes bara fötter. Lydia tittade sig hastigt omkring. Huset var försjunket i mörker. Inga lampor lyste någonstans. Hennes pappa och lillebror sov i ett rum på andra sidan huset och kunde omöjligen höra henne smyga ut ur huset. Som dragen av en osynlig kraft sprang hon mot havet och gled över sandvallar klädda med växter och taggiga buskar. Sanden kändes kall och fuktig mot hennes fötter. Växternas rötter skar i hennes hud och vinden slet i hennes hår. Då och då hörde hon sången igen. Det var ett mjukt och dämpat ljud i högt tonläge, förtrollande och melankoliskt. Nästan hypnotiskt. Tonerna kändes i hela kroppen som om melodin fanns någonstans i henne och samtidigt utanför och överallt. Lydia hörde plötsligt viskningar bakom henne. Svaga, gälla viskningar. De lät trotsiga, närmast hotfulla. Hon tittade sig omkring. Levande skuggor följde tätt efter henne och omringade henne från alla håll. De ömsom krälade, ömsom skuttade när de kom allt närmare. Det var rapportörerna. De hade följt efter henne. Lydia greppade nyckeln i halsbandet hårt. Nyckeln började glöda i rosa och gav ifrån sig ett starkt ljussken samtidigt som den spred en grådimma omkring henne. Alla skuggor föll liv-
lösa till marken. Hon gav ifrån sig ett glädjeskrik, vände sig om och fortsatte springa. Hennes fötter rörde sig allt snabbare. De hann knappt röra marken. Hennes långa, mörka hår svepte omkring och det vita nattlinnet fladdrade åt alla håll. Vinden ven i öronen och piskade mot hennes ansikte. Men hon kände inte längre kylan. Det var som om nyckeln värmde henne. Då och då fylldes den med ljus och pekade mot de mörka klipporna som ett strålkastarsken. När hon kom fram till strandkanten tog hon sig ner i vattnet och började simma med snabba tag. Armarna snurrade och hon susade genom vattnet i hög fart. Hennes ljusa gestalt slukades snabbt av havets mörker. Efter en stund vände hon sig om och såg sig omkring. Havet såg nästan skimrande ut i månljuset. De mörka skuggorna förföljde inte henne längre. Men då och då hörde hon ett skriande läte uppifrån. De entoniga ljuden gjorde henne stel och nervös. Hon visste inte hur länge hon hade simmat men armarna började värka. Benen blev allt tyngre och tröttare. Hon flämtade och hjärtat dunkade i bröstet med vilda slag. Som i en dimma såg hon de stora klipporna resa sig ur havet som spöklika torn. Nu hörde hon sången igen. Tydligare än någonsin. Nyckeln gav ifrån sig ett lätt skimmer och lyste upp havsbottnen under henne. Lydia visste att nyckelns kraft skulle hjälpa henne att simma under havsytan. Omsluten av ljus och värme sjönk hon ner allt djupare. Hennes andetag blev lugnare
och hon märkte plötsligt att hon inte längre behövde andas. Det var så tyst under havsytan som om hela världen sov. Havsbottnen var täckt av len sand och smårunda stenar som lyste genom det mörka vattnet. Under en stor sten gömd i sanden såg Lydia ett litet föremål. Det var ett skrin i trä med ett lock pyntat med små kristaller som glänste i grön-lila nyanser. Lydia försökte öppna locket men skrinet var låst. Hon böjde sig ner, tog tag i nyckeln från halsbandet och satte den i det lilla nyckelhålet. Hon vred tre gånger åt vänster precis som Elias hade sagt. Locket flög upp. Mitt i skrinet fanns ett litet hjärta i skimrande rosa. Lydia tog hjärtat i sin hand och höll kvar det en stund. Vattnet ringlade sig runt henne och skapade glittrande vågor som spred sig och färgade havet i smaragdgrönt och lila. Havet började vibrera och fylldes av en förtrollande sång. Lydia visste att hjärtats vibrationer skulle nå ända upp till Elias och rädda honom. Försiktigt knäppte hon av halsbandet och trädde på hjärtat tillsammans med nyckeln. Sedan sparkade hon med benen och simmade fort upp mot ytan. Hon virvlade snabbt genom vattnet med en ström av bubblor omkring sig. Om en liten stund skulle nyckeln förlora sin kraft och hon kunde inte längre andas under vattnet. Precis när hon nådde fram till ytan och kippade efter luft kände hon en tung kraft som drog i hennes kropp. Klibbiga armar med vassa klor drog i hennes hår och grävde sig i hennes
hud. Smärtan for som en pil genom henne. Blodet sprutade ur såren och färgade havet i rubinrött. Något kallt och raspigt tog tag om hennes midja, medan ett par klor slet i hennes halsband. I nästa ögonblick var halsbandet med nyckeln och hjärtat borta. Lydia skrek och slog tillbaka. Hon försökte vrida sig loss ur klornas grepp och tryckte sig mot ytan. Men de klibbiga armarna tog tag i hennes fötter igen och drog ner henne. Hundratals ormliknande väsen vävde sig runt hennes armar och ben och förlamade hennes rörelser. Hon kastades omkring och kunde inte slita sig ur deras grepp. Långsamt drogs hon ner i djupet och kunde inte längre andas. Vattnet kvävde henne. Kroppen blev svag och stel. Händerna fladdrade livlösa som skadeskjutna fåglar. Kroppen blev allt tyngre och sjönk till bottnen där den guppade omkring som en trasig docka. Hjärtat dunkade i rasande fart med vilda och obändiga slag. Sedan slocknade det och slutade pumpa blod. Hennes klagoskri dog bort och hon stelnade till. Ögonlocken blev tyngre. Allting började snurra runt henne. En vit fågel med ljusvingar flög med svepande slag över ytan. I svindlande fart dök den plötsligt ner i havet med ett öronbedövande tjut. Armarna som höll i henne släppte henne. Elias, viskade hon. Det var som om en ridå drogs åt sidan och avslöjade en annan verklighet. Som i en film såg hon Elias springa mot henne med utsträckta armar. Han var omsluten av ljus som tycktes strömma från alla håll. Han drog henne intill
sig och omfamnade henne. En varm strålning flödade igenom henne. Lydia drog händerna genom hans hår och kupade händerna runt hans ansikte. Hon lät fingrarna löpa över hans kinder och läppar. De läppar som gjorde henne alldeles elektrisk. Elias tog tag i hennes midja, lyfte upp och snurrade med henne. Han doftade av sommaräng och vilda blommor. Doften blev som en behaglig värme som spred sig i hennes kropp och sköljde över henne. Minnena passerade som scener i en film. Filmsekvenserna kom och gick som tidvatten vid en havsstrand. De kom i fokus och bleknade sedan bort. Som om världen blev något osäkert och undanglidande. Elias röst blev alltmer diffus och omvärlden suddigare. Ljuset som omgav henne slocknade och alla färger suddades bort. Hjärtats sång svävade en stund över havet och tonade bort. Sedan blev det tyst. En gränslös tystnad som slukade allting.