Mänskliga rättigheter i praktiken by Adagio förlag

Mänskliga rättigheter i praktiken

LAURA POPA

Adagio förlag 3

Av Laura Popa har tidigare utgivits: Författarens upphovsrätt, 2017 Konstnärens upphovsrätt, 2017

adagio förlag info@adagioforlag.se www.adagioforlag.se

kopieringsförbud Att mångfaldiga innehållet i denna bok, helt eller delvis, utan medgivande av författaren, är förbjudet enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande, såsom tryckning, kopiering, bandinspelning m.m.

Innehåll

Förkortningar ……………………………………….…..…………… 6 1. Mänskliga rättigheter ………………………………….…………. 7 1.1. En del av folkrätten ……………………….…………………. 7 1.2. Viktiga konventioner ………………………………………… 8 1.3. Konventioner blir svensk rätt ……………………………….. 10 2. Skyddet för mänskliga rättigheter i Sverige …………….……… 13 2.1. Statens ansvar ………………………………………………. 13 2.2. Grundlagar och vanliga lagar ……………………………….. 14 2.2.1. Regeringsformen …………………………………….. 15 2.2.2. Europakonventionen ………………………………….17 2.3. Rättsväsendet ……………………………………………….. 17 2.3.1. Nationella domstolar ………………………………… 18 2.3.2. Polismyndigheten ……………………………………. 20 2.3.3. Åklagarmyndigheten ………………………………… 20 2.4. Justitieombudsmannen ……………………………………... 21 2.5. Justitiekanslern ……………………………….…………….. 22 2.6. Diskrimineringsombudsmannen ……………………………. 23 2.7. Barnombudsmannen …………………………….…………. 24 2.8. Mänskliga rättigheter i praktiken …………….……………... 24 5

3. Internationell granskning av mänskliga rättigheter …….……... 27 3.1. FN:s övervakningsorgan ……………………………………. 28 3.2. Europadomstolen …………………………………………... 30 3.3. Ideella organisationer ……………………….………………. 31 3.3.1. Amnesty ……………………………………………... 31 3.3.2. UNICEF ………………………………………….…. 32 3.3.3. Rädda Barnen ………………………………………... 33 3.3.4. Human Rights Watch ………………………………... 34 4. Europakonventionen …………………………………………… 36 4.1. Rätt till liv …………………………………………….…… 38 4.2. Förbud mot tortyr och omänsklig behandling ……………… 42 4.3. Förbud mot slaveri och tvångsarbete ………………………... 53 4.4. Rätt till frihet och säkerhet …………………………………. 55 4.5. Rätt till en rättvis rättegång ………………………….……… 59 4.6. Inget straff utan lag ………………………………….……… 71 4.7. Rätt till skydd för privat- och familjeliv …………………….. 74 4.8. Tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet ……………….. 92 4.9. Yttrandefrihet …………………………………….………… 94 4.10. Mötesfrihet och föreningsfrihet …………………………... 101 4.11. Rätt att ingå äktenskap …………………………………... 106 4.12. Rätt till effektivt rättsmedel ……………………………… 107 4.13. Förbud mot diskriminering ……………………………… 114 4.14. Skydd för egendom ………………………………………. 117 4.15. Rättigheter i första tilläggsprotokollet………………………125 4.16. Rättigheter i fjärde tilläggsprotokollet ……………………. 127 4.17. Rättigheter i sjunde tilläggsprotokollet ………….………... 129

rättigheter Mänskliga 5. Europadomstolen ……………………………………………… 137 5.1. Typer av klagomål …………………………………………. 139 5.2. Domstolens sammansättning ……………………………… 139 5.3. Domar och beslut …………………………………………. 140 6. Att klaga till Europadomstolen ……………………………….. 141 6.1. Handläggning av klagomål ………………………………... 141 6.1.1. Förlikning ………………………………….………. 142 6.1.2. Skälig gottgörelse …………………………………… 143 6.1.3. Rättegångskostnader och rättshjälp …………………. 144 6.1.4. Interimistiska åtgärder ……………………………… 145 6.1.5. Ändring av dom ……………………………………. 147 6.2. Prövningsvillkor …………………………………………… 147 6.2.1. Staten har ratificerat konventionen …………………. 148 6.2.2. Rättigheter i Europakonventionen ………………….. 148 6.2.3. Personligen drabbad ………………………………... 149 6.2.4. Nationella rättsmedel är uttömda …………………... 150 6.2.5. Tidsfrist om sex månader …………………………… 151 7. Anvisningar för ifyllande av klagoformulär …………………... 152 Ordlista ………………………………………….……………….. 167 Litteratur ………………………………………………………… 172 Internetsidor ………………………………………………….….. 173 Sökordsregister ……………………………………………….….. 175

Förkortningar

BNP Bruttonationalprodukt BO Barnombudsmannen EU Europeiska unionen Europadomstolen Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna Europakonventionen Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna FN Förenta Nationerna HD Högsta Domstolen ILO International Labor Organization JK Justitiekanslern JO Justitieombudsmannen MR Mänskliga rättigheter NJA Nytt Juridiskt Arkiv OSSE Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa PUL Personuppgiftslag RF Regeringsformen SÄPO Säkerhetspolisen TF Tryckfrihetsförordning UNICEF United Nations Childrens’ Fund (FN:s barnfond)

1. Mänskliga rättigheter

1.1. En del av folkrätten De mänskliga rättigheterna är universella och gäller för alla och envar. De slår fast att alla människor, oavsett land, kultur och sammanhang, är födda fria och lika i värde och rättigheter. De mänskliga rättigheterna är en central del av folkrätten, det vill säga den internationella rätten som reglerar staters agerande och förhållandet mellan dem. De reglerar förhållandet mellan staten och enskilda människor och utgör en begränsning av statens makt över individen. I begreppet mänskliga rättigheter ingår tre typer av rättigheter: de grundläggande friheterna, rättigheter till skydd mot övergrepp och rättigheter för att tillgodose de grundläggande behoven. När det gäller de grundläggande friheterna, t.ex. yttrandefrihet, religionsfrihet och rätten till familjeliv, är statsmaktens skyldigheter gentemot den enskilde medborgaren att respektera dessa friheter och skapa utrymme för dem så länge den enskildes frihet inte kränker andras rättigheter. Den andra typen av rättigheter till skydd för övergrepp, t.ex. förbudet mot slaveri och tortyr och rätten att inte bli godtyckligt berövad friheten, kräver att den enskildes integritet respekteras men också att statsmakten erbjuder skydd mot andras kränkningar. Den tredje kategorin av rättigheter, rättigheterna för att tillgodose de grundläggande behoven, ålägger statsmakten ett ansvar för att tillgodose de grundläggande materiella behoven för den enskilde utan diskriminering. Rätten till skälig levnadsstandard, till arbete och till bästa uppnåeliga hälsa är exempel på denna typ av rättighet. 9

rättigheter Mänskliga

1.2. Viktiga konventioner Stater har alltid samarbetat i olika former. Det internationella samarbetet kring de mänskliga rättigheterna har framförallt utvecklats efter andra världskriget. Flera stater hade redan före 1945 egna lagar om medborgarnas rättigheter gentemot staten men det fanns få internationella regler på området. Efter andra världskriget fanns det en växande uppfattning bland de länder som bildade Förenta Nationerna (FN) att världssamfundet måste ta ett gemensamt ansvar för den enskildes mänskliga rättigheter. Syftet med FN var att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Den 10 december 1948 antog FN:s generalförsamling ”Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna” (Universal Declaration of Human Rights), även kallad ”FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna”. Förklaringen är ett unikt internationellt dokument som fastställer att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De rättigheter som anges i förklaringen omfattar alla människor över hela världen oavsett ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. FN:s allmänna förklaring befäster inte bara de mänskliga rättigheternas centrala funktion för det internationella samfundet, enskilda länder och individer, utan även den nära sammankopplingen mellan de mänskliga rättigheterna, demokrati och rättsstatens principer som en förutsättning för fred, frihet och rättvisa. Sedan 1948 har mänskliga rättigheterna utvidgats och preciserats i en rad konventioner. Efter antagandet av FN:s allmänna förklaring ledde det fortsatta internationella arbetet med mänskliga rättigheter till att FN år 1966 antog två separata konventioner, en om medborgerliga och politiska rättigheter, respektive om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Sverige undertecknade konventionerna 1967. 10

Viktiga konventioner Anledningen till att det blev två konventioner kan förklaras utifrån den tudelning i ett väst- och ett östblock som då dominerade världspolitiken. Företrädare för respektive block prioriterade olika rättigheter och lyckades därför inte enas om vad som skulle ingå i en gemensam konvention. En konvention är en juridiskt bindande internationell överenskommelse. Den består vanligtvis av en inledning som beskriver staternas syfte och mål med konventionen. Därefter följer artiklar om individens rättigheter och statens skyldigheter. Konventioner innehåller även information om hur man ansluter sig till den, när den är tillämplig, när den börjar gälla samt kontroll om uppföljning av staters efterlevnad av konventionen. ”FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna” innefattar ett skydd mot ingrepp från statsmakternas sida samt skydd mot maktmissbruk eller godtycke vid myndighetsutövning. Exempel på medborgerliga och politiska rättigheter är: rätt till liv, förbud mot tortyr, slaveri och tvångsarbete, rätt till frihet och säkerhet, rätt till en rättvis rättegång och effektivt rättsmedel, skydd för privat- och familjeliv, rätt till likställdhet mellan makar, tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, yttrandefrihet, förenings- och mötesfrihet, rätt till egendom, rätt till fria val och förbud mot diskriminering. De medborgerliga och politiska rättigheterna kännetecknas av att statsmakten inte ska blanda sig i medborgarnas privatliv, familjeliv, korrespondens eller religionsutövning. Statsmakten ska inte medge tortyr av medborgarna och inte hindra det fria tänkandet eller opinionsbildningen. Den ska inte hindra medborgarnas rörelsefrihet, val av bostadsort eller tillgång till domstolarna. De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna täcker in ett brett spektrum av en människas liv och vardag. De anknyter till centrala politiska frågor om ekonomisk fördelning, arbetsliv, hälsovård, utbildning och familjepolitik samt en tillfredsställande levnadsstandard såsom jämställdhet mellan könen, lika lön för likvärdigt arbete, fackliga rättigheter för att kunna hävda sin rätt, rätt till skolgång samt barns skydd mot exploatering. ”FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter” 11

rättigheter Mänskliga är inriktad på att staten ska göra vissa saker. Staten ska arbeta för att skapa förhållanden som säkrar rätten till arbete, skälig lön, lika ersättning för lika arbete, trygga och sunda arbetsförhållanden, periodiskt betald semester, social trygghet, tillfredsställande levnadsstandard, kostnadsfri grundläggande utbildning, deltagande i det kulturella livet m.m. Inom FN har under åren utarbetats en rad internationella dokument till skydd för särskilt utsatta individer på områden inom vilka det visat sig finnas ett särskilt skyddsbehov, t.ex. konventioner om barns rättigheter, om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, om avskaffande av alla former av rasdiskriminering och konventioner om urfolks rättigheter. En stor majoritet av världens länder, inklusive Sverige, har anslutit sig till konventionerna. Tillsammans utgör dessa konventioner ett universellt ramverk för arbetet med de mänskliga rättigheterna. Sverige är folkrättsligt förpliktad att skydda och främja de rättigheter som omfattas av konventionerna. Det ställs även krav på att de som ratificerat konventionerna rapporterar om hur de efterlevs. Rapportering sker mellan vartannat och vart femte år beroende på konvention.

1.3. Konventioner blir svensk rätt De olika dokumenten om mänskliga rättigheter (MR) är resultatet av förhandlingar mellan stater. Det är enbart stater som kan vara parter till olika dokument om MR och som internationellt kan ställas till svars för kränkningar av MR. De mänskliga rättigheterna finns nedskrivna i olika typer av internationella överenskommelser. Konventioner och protokoll blir juridiskt bindande genom att staterna förklarar sig bundna av dem (ratificerar dem), medan förklaringar och deklarationer utgör politiska förpliktelser. Konventioner är, till skillnad från deklarationer och förklaringar, juridiskt bindande för de stater som förbundit sig att följa konventionerna 12

Konventioner blir svensk rätt vilket innebär att det finns en folkrättslig förpliktelse för staterna att skydda och främja konventionsrättigheterna. En deklaration eller förklaring kan i vissa fall anses juridiskt bindande. Till exempel anses stora delar av ”FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna” vara juridiskt bindande genom sedvanerätt, vilket innebär att staterna har en moralisk skyldighet att följa den. För att en stat ska bli bunden av en konvention behöver staten först underteckna och sedan ratificera konventionen. Undertecknandet kan ses som ett godkännande av konventionens innehåll samt en signal att staten förbereder ratifikation av den. Genom ratifikationen förklarar sig staten sedan bunden av konventionen. Detta görs i de flesta stater av regeringen efter beslut i landets parlament (i Sverige riksdagen). Konventionen träder i kraft när ett visst antal länder har ratificerat den. Internationella överenskommelser blir inte automatiskt en del av svensk rätt. Konventioner som ingåtts av Sverige måste på något sätt införlivas med svensk rätt för att bli gällande inför svenska domstolar och myndigheter. Innan Sverige ratificerar en konvention görs en genomgång av svensk lagstiftning för att se om svenska lagar är i enlighet med konventionen. Ibland ändras svensk lagstiftning för att konventionen i fråga ska kunna ratificeras. Huvudsakligen använts två metoder för att införliva internationella överenskommelser: inkorporering och transformering. Inkorporering innebär att konventionens autentiska text, på ett eller flera språk, blir gällande som svensk lag. Metoden kan endast användas om konventionen är skriven på ett sådant sätt att den kan tillämpas enligt sin ordalydelse. Den enda konvention om mänskliga rättigheter som hittills inkorporerats i svensk rätt är Europakonventionen. Konventionstexten gäller i sin helhet som svensk lag. Transformering är den metod som oftast tillämpas i Sverige. Transformering innebär att texten till en konvention översätts till svenska och sedan tas in i en svensk lag, eller att svenska bestämmelser justeras så att överensstämmelse uppnås med konventionens krav. Till exempel har flera 13

rättigheter Mänskliga av FN:s barnkonventions bestämmelser arbetats in i svensk lagstiftning som föräldrabalken, socialtjänstlagen och utlänningslagen. Överensstämmer en konvention med gällande svensk rätt krävs inte någon transformering eller inkorporering. Detta var fallet med ”FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter” och ”FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter” som Sverige ratificerade 1971.

MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER I SVERIGE De mänskliga rättigheterna verkar som en självklarhet i teorin men hur fungerar de i praktiken? Denna handbok erbjuder en lättillgänglig guide för hur man bevakar sina grundläggande rättigheter som enskild i Sverige och vilka myndigheter och instanser man kan vända sig till när rättigheterna kränks. Boken beskriver vad artiklarna i Europakonventionen betyder och förklarar klagoprocessen i Europadomstolen. Denna grundläggande introduktion kräver inga juridiska förkunskaper och vänder sig till var och en som har ett intresse av att lära sig mer om mänskliga rättigheter, Europakonventionen och Europadomstolen. LAURA POPA är utbildad folkrättsjurist vid Stockholms universitet. Hon är verksam som författare och jurist på Avista Juristbyrå.