Det subtila djupa

Hanna Oldenburg är lågmält målmedveten.

Hon brinner för film, är utbildad filmproducent och vill fokusera på skådespeleri med små gester. Genom sin roll i Ruben Östlunds kritikerrosade Triangle of Sadness fick hon sitt stora genombrott.

Hanna Oldenburg är tjejen från Ekerö som tävlat i ungdomslandslaget i hästhoppning, pluggat i Australien och USA och målar på sin fritid (ja, hon är släkt med skulptören Claes Oldenburg). Trots många talanger vet hon att det är skådespeleriet hon vill arbeta med och ser till att säkra upp sitt yrkesval.

– Det är så svårt att lyckas som skådespelare. För att utveckla mig själv och mina kompetenser gick jag utbildningen till filmproducent i Los Angeles. Jag ville lära mig allt om branschen, om hur den fungerar. Som skådespelare är man lägst ner i hierarkin, man måste få andras tillåtelse att få utöva sitt arbete. Att också kunna producera innebär mer kontroll.

Hanna utstrålar lugn energi och en nyfikenhet på sin omgivning. Hon uttrycker sig eftertänksamt och funderar innan hon svarar på frågorna. Inte av osäkerhet, hon vill bara försäkra sig om att det blir exakt rätt. Hur kom det sig att du fick rollen som besättningsmedlem på lyxjakten i Triangle of Sadness?

– Jag hörde om filmen och frågade produktionsbolaget om det fanns en roll jag kunde provspela för. Jag blev inbjuden till audition i Göteborg och på den vägen är det. Själva inspelningen som sedan följde var helt fantastisk. Ruben Östlund är en otrolig regissör som uppmuntrar mycket till improvisation, vilket är jättespännande. Jag kände direkt en trygghet och en frihet att testa olika saker. Han gör också många tagningar så man får chansen att prova massa olika varianter. Jag är så lyckligt lottad över att ha fått vara med i filmen. Jag visste att den skulle bli uppmärksammad, men kunde nog inte förstå exakt hur stor den skulle bli. För Hanna handlar skådespeleriet inte om uppmärksamhet eller en exhibitionistisk ådra. Att studera mänskliga beteenden och använda sin kropp och sin fantasi för att gestalta olika typer av människor i olika situationer är det hon brinner för. Allra helst gör hon det på film, som hon älskar som medium. – Jag tycker att det är väldigt fint med skådespelare som jobbar mini- malistiskt. Jag vill uttrycka mycket med så små medel som möjligt. Jag jobbar mycket med ögonen. Det ska finnas en känsla och en historia i blicken. Kanske är det därför jag gillar att jobba med film och tv, som kräver mer av ens känsloliv. Det går inte att gömma sig bakom en scen eller ett avstånd. Amy Adams skådespeleri beundrar jag. Hon verkar vara en tystlåten person och det gör sig så fint på film, det subtila djupa.

Hanna har arbetat som skådespelare i över tio år och menar att nu, efter metoo, har åldersfixeringen minskat och acceptansen ökat. – Jag jobbar verkligen i rätt tid. Det som är så härligt med skådespeleri jämfört med modebranschen är att det finns karaktärer som inte behöver vara piffiga, alla åldrar och kroppsformer ska komma till liv. Fast det är klart att man blir självmedveten när man ser sig själv åldras på vita duken. Har jag en dålig hy-dag är det inte jättekul att se mina skavanker i ultrahög upplösning. Jag får lita på fotograf och ljussättare. Och så skyller jag på karaktären. Jag ska se så ut! Det handlar ju inte alltid om att vara snygg i filmroller. Att spela sliten och smutsig är faktiskt ännu roligare.

Hon har lärt sig mycket genom att bli sminkad på jobbet och försöker snappa upp så mycket som möjligt. Det viktigaste är den grundläggande hudvården. Hon räknar upp de olika stegen: rosenvatten, serumet Génifique från Lancôme, en creme från Clarins och primer. Tack vare dem håller makeupen mycket bättre och huden varken är eller ser torr ut. Att ha några smarta beautyhacks i bakfickan kommer väl till pass ibland.

Som när Hanna var i Kanada, där hon först skulle fotograferas, och sedan gå på premiären av Triange of Sadness på Torontos filmfestival.

– Jag glömde hela min necessär på hotellrummet. Det enda jag hade i handväskan var ett rosa läppglans. Jag fick helt enkelt köra på det och applicerade glosset överallt. På kindbenen, läpparna och ögonlocken. Det såg bra ut, som om jag sminkat mig på riktigt. Lite svett på det gjorde att jag fick ett riktigt snygg glow!