Akavas EU-valprogram Ett starkt EU innebär ett starkt Finland by Akava

Ett starkt EU innebär ett starkt Finland

Akavas mål för EU-valet 2019 1

INNEHÅLL Akavas EU-valprogram Ett starkt EU innebär ett starkt Finland

1. En vision mot ett nytt EU

2. Hur skapa ett starktEU?

3. EU:s nya tillväxtstrategi i praktiken: vad förväntar

sig Akava av nästa kommissionsoch

parlamentsperiod? 7 3.1. En kunnigare union

3.2. En globalt ansvarsfull och konkurrenskraftig union 8 3.3. En socialt stark och rättvis union 4. Finland och EU: vilken linje?

9 11

5. Bilaga: Bakgrundsanalys och fler förslag

A. Mycket har uppnåtts, men även vissa fel har gjorts 13 B. Dagens EU: svårigheter och styrkor

C. Framtidsfrågor att lösa

10.4.2018 ISBN: 978-952-7281-07-9 Libris Oy, 2018

IDA PIMENOFF

Akavas EU-valprogram

Ett starkt EU innebär ett starkt Finland 1. En vision mot ett nytt EU Nu går det bättre för EU än på flera år. Man har fått bukt med de ekonomiska kriserna och den ekonomiska tillväxten har återhämtat sig i Europa. Storbritanniens förestående utträde ur EU har förenat medlemsstaterna och även stärkt medborgarnas stöd för unionen. Därför är det nu ett bra tillfälle att blicka framåt. Mycket behöver göras. Ny slags kompetens och starka satsningar på forskning och innovationer är förutsättningar för att man ska kunna svara på den globala konkurrensen med hållbara lösningar. Brytningstiden i arbetslivet och digitaliseringen förutsätter gemensamma europeiska spelregler för arbetsmarknaden. Genom att främja en ansvarsfull, fri och innovativ ekonomi kan Europa visa riktningen för andra. Vilken ställning har Finland i den framtida Europeiska unionen?

Parlamentsvalet och tillsättandet av en ny kommission 2019 är en viktig milstolpe för en fortsatt positiv riktning. Riksdagsvalet i Finland 2019 är en motsvarande inhemsk EU-milstolpe. De finländska ministrarna är beslutsfattare i Bryssel och riksdagen har en viktig uppgift när det gäller att dra upp Finlands Europa-riktlinjer. Akava vill ha ett kunnigt och bildat Europa med stark ekonomisk tillväxt, en välfungerande inre marknad och intern rörlighet. Vårt mål är att Europa ska satsa kraftigt på vetenskap, forskning och hållbar utveckling. Vi hoppas på sådant europeiskt samarbete som ger ett stort mervärde för medborgarna. Kort sagt – en stark europeisk union. Ett starkt EU innebär samtidigt ett starkt Finland eftersom vi är ekonomiskt, politiskt och på många andra sätt mycket beroende av EU. Dessutom går en av våra viktigaste kanaler för att påverka utvecklingen i Europa och världen via unionen. För att visionen om ett starkt Europa ska bli verklighet behöver vi lösningsmodeller och praktiska förslag på hur de ska verkställas. Medborgarna ska delta i denna diskussion, inte bara genom att rösta i val. Akava har från första början varit för Finlands medlemskap i Europeiska unionen och har engagerat sig i dess verksamhet bland annat via europeiska organisationer. Vid behov har förbundet kommit med förbättringsförslag gällande EU:s verksamhet och påverkat olika direktivprojekt. För den så kallade framtidsdiskussionen om EU utarbetades riktlinjerna "En vision mot ett nytt EU" (1.3.2017). Detta dokument är en uppdaterade och reviderad version av riktlinjerna. Med visionen om ett starkt EU vill Akava påverka nästa mandatperiod, som den nya kommissionens handlingsprogram, Europaparlamentet som väljs 2019 och Europadebatten i Finland. Visionen är också bakgrundsmaterial inför Finlands EU-ordförandeskap 2019.

EU har blivit som hälsan: först när den är hotad märker man hur viktig den är.

EUROPEAN COMMISSION

2. Hur skapa ett starkt EU? Att svara på den globala konkurrensen med hållbara och innovativa lösningar, stärka kompetensen och se till rättvisan på den europeiska arbetsmarknaden med hjälp av gemensamma spelregler är grundstenarna i det starka EU som Akava eftersträvar. För att stärka dessa grundstenar behövs målmedvetna åtgärder på många områden och delområden. Fokus borde ligga på förslag om bästa praxis, som visar hur unionens verksamhet ger bästa möjliga vardagsnytta för medborgarna, och på visioner om vilken riktning unionen ska utvecklas i.

EU behöver en ny tillväxtstrategi Det finns ingen enda mirakelmedicin för att skapa ett starkt EU. Ett starkt EU förutsätter arbete på många områden under hela nästa parlaments- och kommissionsperiod. Som underlag för tillväxten behövs helt enkelt en unionsövergripande tillväxtstrategi och visioner om vilken riktning unionen ska styras i.

Akava anser att följande ska vara huvudriktningar: Kompetenstillväxt: Målsättningen i EU:s föregående strategi, det så kallade Lissabonfördraget, om att unionen genom kompetens ska

vara världens mest konkurrenskraftiga region är i dag ett allt mer väsentligt framtidsmål. EU måste göras till ett globalt kunskapscentrum. Inkluderande tillväxt: För att kunna bevara EU, dess inre marknad och den europeiska samhällsmodellen krävs att arbetslösheten vänder neråt, sysselsättningsgraden stiger betydligt och att utslagningen från utbildning minskar kraftigt. Ekonomisk tillväxt: Ett delaktiggörande Europa lyckas inte utan ekonomisk tillväxt och produktivitet, och dessa måste lyftas upp på en högre nivå. Det behöver inte vara ofrånkomligt att EU:s andel av den globala bruttonationalprodukten minskar kraftigt. Tillväxt i konkurrensförmågan: Konkurrenskraftiga anställda, företagare och företag är den bästa vägen för EU att nå framgång i globaliseringen och de allt mer accelererande förändringarna, bland annat den tekniska omvälvningen. Hållbar tillväxt: Dagens konsumtions- och produktionssätt överskrider mångfaldigt hållbarhetsgränserna på lång sikt. Utöver miljöolägenheterna utgör de en tilltagande begränsning för den ekonomiska verksamheten. En världsledande ställning inom detta område öppnar dessutom otaliga nya arbetstillfällen. Tillväxt i demokratin: Europa är demokratins vagga och förhoppningsvis även dess framtid. När det gäller öppenhet ska EU vara en förebild för sina medlemsländer. Autoritära alternativ ska inte tillåtas växa, i synnerhet inte inom EU. Tillväxt i värderingar och rättigheter: EU-gemenskapen står på en grund av gemensamma värden och grundläggande rättigheter och denna ledande ställning ska bevaras och förbättras ytterligare. I dessa värden ingår jämställdhet, rättsstatsprinciper och jämlikhet.

Siffror som exemplifierar tillväxtstrategin EU:s målbild år 2030 kan illustreras med några exempelsiffror: Nuläget (Finland inom parentes)

Målsiffra för EU 2030

22 (0,4) %

22 %

72,5 (74,6) %

80 %

Andel av världens BNP Sysselsättningsgrad 20—64-åringar Arbetslöshet

7,3 (8,4) %

4 %

2 (3) %

4-5 %

Universitet på världens top-20-lista (EU-27, TheTimes Higher Education, World University Ranking)**

0 (0) st.

5 st.

Unga utan examen efter den grundläggande utbildningen*

11 (9,2) %

5 %

Forskning av BNP

Klimatuppvärmning *18—24-åring som inte håller på att utbilda sig ** siffran syftar till EU-27, dvs läget efter Brexit

Högst 1,5 C

Bevarandet av den europeiska samhällsmodellen förutsätter att arbetslösheten vänder neråt, sysselsättningsgraden stiger betydligt och att utslagningen från utbildning minskar kraftigt.

IDA PIMENOFF

3. EU:s nya tillväxtstrategi i praktiken: vad förväntar sig Akava av nästa kommissionsoch parlamentsperiod? Verkställandet av den nya tillväxtstrategin förutsätter en hel del pragmatiska åtgärder. Det nya Europaparlamentet som väljs våren 2019 och den nya Europeiska kommissionen som inleder sitt arbete senhösten 2019 är i nyckelposition i detta arbete. Under nästa femårsperiod ska fokus ligga på att skapa en ny, starkare, kunnigare och säkrare union. Akava föreslår följande:

3.1. En kunnigare union Att stärka kompetensen ska göras till ett genomgripande tema i EU:s politiska arbete. Kunskap skapar en grund för Europas konkurrenskraft och är en förutsättning för att man ska kunna stödja en hållbar tillväxt och öka välfärden. EU kan göras till ett globalt kunskapscentrum. Det är viktigt att fortsätta arbetet med att fram till 2025 bygga upp ett europeiskt utbildningsområde enligt kommissionens förslag våren 2018, men ambitionsnivån måste höjas. Till exempel ska målet

för livslångt lärande (25 procent av befolkningen) höjas till 100 procent och fokus placeras på utbildningens kvalitet. Viktiga mål är också att avsevärt utvidga programmet Erasmus+, öka språkundervisningen och underlätta mobiliteten bland studenterna. I EU-området ska satsningarna på forskning och innovation fördubblas jämfört med dagsläget. Det gäller både det kommande ramprogrammet för forskning och innovation (Horisont post-2020) och de nationella forsknings- och innovationssatsningarna i medlemsstaterna. Att medlemsstaterna är aktiva är viktigt för kompetensfrämjandet. Därför ska den europeiska styrperioden utnyttjas mer effektivt för att stärka de faktorer som förbättrar kompetensen. Nu är det ett bra läge att även förnya strukturerna i EU:s budget så att den ger större stöd åt tillväxt och innovationer samt bättre beredskap för nya hot. Storbritanniens utträde ur unionen medför särskilda svårigheter och gör att man i vilket fall som helst måste omstrukturera finansieringen i EU-budgeten. Därför behövs nya lösningar även för att öka de egna insatserna. I stället för stöd i bevarande syfte ska EU stödja tillväxt och skapandet av nya arbetstillfällen.

3.2. En globalt ansvarsfull och konkurrenskraftig union Investeringsprogrammet, energiunionen, kapitalmarknaden, den framtida trafikinfrastrukturen och andra motsvarande projekt ska slutföras målmedvetet med höga ambitioner. Den inre marknaden ska utvecklas fortlöpande. Tillstånd att utöva yrken, standarder, mobilitet bland yrkesutbildade personer, en smidig näthandel och en fungerande digital ekonomi och dataekonomi liksom marknaden för offentlig upphandling är ämnesområden som i hög grad kräver fortsatt bearbetning. Antalet statsstöd som förvränger konkurrensen måste minskas betydligt. Vilka som är de ledande ekonomierna i framtiden och var arbetstillfällena finns beror på vilka som går i spetsen när det gäller utvecklingen inom robotisering, automatisering, plattformsekonomi, artificiell intelligens, digitalisering, bioekonomi och motsvarande områden. För den nya ekonomin 4.0 behövs ett omfattande EU-program med satsningar på forskning, rätt slags regelverksmiljö, finansieringsmöjligheter och stöd för innovativt tillväxtentreprenörskap. Unionen ska ingå nya handelsavtal som främjar ny tillväxt, nya arbetstillfällen och en regelbaserad globalisering. Det bör emellertid föras öppna förhandlingar om avtalen. Nya avtalspartner ska förutom Pariskonventionen förbinda sig till ILO:s åtta viktigaste konventioner. De som bryter mot konventionerna ska mista sina handelsförmåner.

EU ska vara en föregångare inom cirkulär ekonomi, klimat- och miljölösningar, energisparande och andra projekt för hållbar ekonomi.

Handelsavtalen ska också uppdateras till den digitala ekonomins tidsålder med beaktande av det faktum att kunskapen kommer att vara framtidens viktigaste handelsvara. Man måste komma ur protektionismens cirkel och världshandelsorganisationens förfall måste stoppas, ”Make the WTO Great Again”. Vi behöver en hållbar union. EU ska vara en föregångare inom cirkulär ekonomi, klimat- och miljölösningar, energisparande och andra projekt för hållbar ekonomi. Vi måste konsumera och producera på hållbara sätt. Att den biologiska mångfalden försämras är ett hot, även för ekonomin. EU ska fylla den lucka i globaliseringsfrågorna som uppstod efter att Förenta staterna drog sig tillbaka och stödja FN, utvecklingsbistånd och multilaterala internationella system samt globalt agera utifrån sina värderingar kring demokrati och mänskliga rättigheter.

3.3. En socialt stark och rättvis union Endast en ekonomiskt stark och balanserad union kan trygga bra samhällstjänster och ge sina medborgare ett skyddsnät. Grunden för den ekonomiska och monetära unionen är att få fason på ekonomierna i medlemsländerna (se sidan 18). EU:s projekt för pelaren för sociala rättigheter bör leda till praktiska lagstiftningsinitiativ inom områdena för arbetsliv, arbetarskydd och jämställdhet. Detta ska i synnerhet gälla olika former av ny ekonomi och nytt arbete samt informationssamhällets verksamhet. De som sysselsätter sig själva behöver också ett minimiskydd och skyddet för dem som anmäler missbruk (visselblåsning) bör säkerställas heltäckande på EU-nivå.

Unionen beslutsfattande ska vara effektivt, öppet och demokratiskt förankrat.

Arbetskraftens mobilitet på den inre marknaden är ännu inte helt problemfri. Vi behöver ett europeiskt socialskyddsnummer, ett bättre system för att identifiera yrkesbehörighet och mer kommunikation kring frågor som gäller mobilitet. EU siktar på att bli ett immigrationssamhälle i likhet med Kanada genom en reform av blåkortsdirektivet. Det här förutsätter lyckad integration och att mobiliteten ses som ”hjärnutbyte” i stället för som hjärnflykt. Praxisen för medlemsstaternas investeringsvisum bör harmoniseras. Det bör skapas ett arrangemang som omöjliggör gränsöverskridande skatteflykt, skatteparadisverksamhet och aggressiv skatteplanering. Man måste få bukt med beskattningen av den digitala ekonomin. Det behövs miniminivåer för verksamhetsnära beskattningsformer på den inre marknaden och metoderna för EU:s konkurrenspolitik bör systematiskt utnyttjas för att tygla skadlig skattekonkurrens.

Unionen beslutsfattande ska vara effektivt, öppet och demokratiskt förankrat. Ministerrådets beslut ska grunda sig på kvalificerad majoritet och till exempel i alla frågor som gäller arbetsliv och beskattning ska man kunna frångå kravet på enhällighet. Övervakningen av rättsstaten och demokratins utveckling (artikel 7 i grundfördraget) bör avsevärt stärkas: beslut som gäller dem ska fattas med kvalificerad majoritet i rådet, ett land som gjort sig skyldigt till överträdelser ska förutom rösträtten även mista rätten till EU-medel och EU-domstolen ska ha möjlighet att flytta ett land till en "observationsklass" som i sista hand kan leda till uteslutande ur unionen. Att en säkerhetsunion blir verklighet är viktigt både för medborgarna och för den politiska och ekonomiska stabiliteten: invandring under kontrollerade former, förebyggande av cyber- och terrorhot samt främjandet av stabiliteten i unionens närområden är exempel på de viktigaste frågorna.

EUROPEAN COMMISSION

4. Finland och EU: vilken linje? Det finns anledning att fundera på hurdan ställning Finland har i unionen efter att parlamentsvalet har hållits och den nya kommissionen tillträtt. Akava anser att utgångspunkterna ska vara följande: Ett fortsatt medlemskap i Europeiska unionen och euroområdet har ett brett stöd i Finland. De senaste åren har emellertid visat att man ständigt måste motivera och värna om medlemskapet. Finland får inte bli en randstat i unionens verksamhet. Vi måste aktivt bevaka våra intressen och möjligheter att påverka. Det gör vi bäst genom att delta i beslutsfattandet. Finland ska ha en lösningsorienterad roll. På lång sikt uppfylls egna intressen bäst via gemensamma intressen. Egna och gemensamma intressen står inte i konflikt och är inget nollsummespel. Finland ska stöda ett starkt EU. Ju större inflytande EU har, desto bättre möjligheter har Finland att påverka.

Finland får inte bli en randstat i unionens verksamhet. Egna och gemensamma intressen står inte i konflikt och är inget nollsummespel.

I EU kan Finland starkt främja globaliseringen tillsammans med de andra nordiska länderna. Nationer som skapat en öppen ekonomi och en involverande tillväxt drar nytta av internationellt samarbete. Även om euroländerna är Finlands viktigaste referensgrupp inom unionen, bör vi samarbeta och söka stöd från alla riktningar. EU är ingen landskampsarena. Finlands förmåga att diskutera och behandla olika frågor tillsammans på ett engagerande sätt, särskilt riksdagens starka roll, duger som modell för många. Finlands pragmatiska förhållningssätt får inte innebära att vi bara koncentrerar oss på verkställandet av gjorda beslut, en visionslös teknokrati eller en trångsynt roll som nettobetalare.

5. Bilaga: Bakgrundsanalys och fler förslag A. Mycket har uppnåtts, men även vissa fel har gjorts Under sin över 60-åriga existens har Europeiska gemenskapen och sedermera unionen åstadkommit mycket. Europa har kanske aldrig upplevt en fredsperiod av detta slag, medborgarna har fått möjlighet att röra sig och arbeta fritt över hela kontinenten och gränsöverskridande samarbete förekommer i aldrig tidigare skådad omfattning. Den inre marknaden har underlättat för näringsverksamheten och skapat tillväxt. Utan dem skulle unionens bruttonationalprodukt uppskattningsvis vara hela fem procent mindre än vad den är i dag. Enbart en nedläggning av Schengenområdet skulle innebära årliga tilläggskostnader på många miljarder. I synnerhet för små länder som Finland har det öppnat sig en betydelsefull kanal för att påverka den globala utvecklingen. Utan EU skulle åtgärderna för att dämpa klimatförändringen knappats ha kommit så här långt i Finland. Men allt har ändå inte gått rätt till. Misstron mot EU blev starkare i många arbetstagarorganisationer när arbetslivsverksamheten under José Barrosos kommissionsperiod i praktiken frystes ner. Det mångåriga hemlighållandet kring förhandlingsmandaten om TIPP-avtalet med Förenta staterna och CETA-avtalen med Kanada tärde på medborgarnas förtroende för hela systemet. Trots detta ligger den ursprungliga orsaken till problemen inte nödvändigtvis i själva Europeiska unionen utan i kopplingen till medlemsländerna. Till följd av regeringarnas förhållningssätt gick till exempel arbetet för att motarbeta internationell skattesmitning under en lång tid mycket långsamt framåt. Man kan inte heller lägga skulden på Bryssel eller EU:s ekonomiska politik för att många länder hamnat i ett läge där de tappat konkurrenskraften eller blivit överskuldsatta.

Man kan inte heller lägga skulden på Bryssel eller EU:s ekonomiska politik för att många länder hamnat i ett läge där de tappat konkurrenskraften eller blivit överskuldsatta.

Debatten kring Storbritanniens utträde ur unionen var symptomatisk. När förre premiärministern David Cameron påstod att invandringen från EU är "ohållbar", var nettoinvandringen till öriket endast något större än invandringen till Finland. Även om varje medlemsland är en del av och ingår i EU, har ett anklagande finger riktats obestämt mot EU och fakta ersätts även i Europa med "alternativa fakta".

B. Dagens EU: svårigheter och styrkor Den europeiska gemenskapen präglas av många utmaningar men systemet har också gott om styrkor. Man kan säga att EU befinner sig i ett svall av politiska motsättningar och krafter som drar åt olika håll. Det här är en ytterligare anledning till att EU-beslutsfattarna behöver en klar syn på vilken riktning unionen ska styras i och hur ett starkt EU ska skapas.

Exempel på utmaningar: De ekonomiska problemen är alltjämt betydande och så många som var fjärde EU-medborgare hotas av fattigdom eller marginalisering. Som exempel kan nämnas att Finland fortsättningsvis skuldsätter sig i en snabb takt trots högkonjunkturen. Många projekt (som delningsekonomin) som är viktiga för många arbetsplatser och EU:s globala konkurrenskraft har gång på gång präglats av konflikter. Det slags stöd regeringen och arbetsmarknadsorganisationerna i Finland gav TTIP-avtalet är ytterst sällsynt i Europa. Den ekonomiska och monetära unionen och euroområdet fungerar fortfarande inte bra och man har inte åstadkommit tillräckliga beslut om hur de ska utvecklas när den värsta krisen är förbi. Rörelsen mot EU och populismen utmanar det traditionella politiska beslutsfattandet och hela unionens existens. De har stött på motgångar i vissa nationella val på senare tid, men i andra länder har de återigen skördat framgång. Dessa fenomen kommer inte att försvinna inom en överskådlig framtid. Storbritannien håller på att lämna EU. Även om landet skadar sig själv mest, finns det inga vinnare i det här sammanhanget. Å andra sidan finns det flera nya medlemskandidater, men EU förhåller sig delvis reserverat till en fortsatt utvidgning. I vissa länder anser till och med majoriteten av medborgarna att globaliseringen är ett hot och att EU bidrar till den. Trots att flyktingvågen har avtagit i någon mån, kan inflyttningstrycket söderifrån öka kraftigt i framtiden och orsaka mer spänning mellan medlemsländerna. Relationerna utåt är kanske mer krävande än någonsin, bland annat på grund av Ryssland och Kina. Utvecklingen i Förenta staterna har splittrat sammanhållningen bland västländerna.

EU är alltjämt en omfattande inre marknad, ett kunskapscentrum och i många hänseenden ett av världens mest lockande områden.

I egenskap av värdegemenskap lider EU främst på grund av utvecklingen i Polen och Ungern. Den gemensamma värdegrunden är den som håller samman unionen. Några av de nuvarande medlemsländerna skulle knappas bli antagna om de ansökte om medlemskap i

Europa har många styrkor: Ekonomierna i medlemsländerna har slagit in på en bana av förnyelser, sysselsättningen stiger och arbetslösheten minskar. Det tidigare påståendet om 90 procent av den framtida globala tillväxten kommer att ske utanför EU stämmer inte nödvändigtvis längre. EU är alltjämt en omfattande inre marknad, ett kunskapscentrum och i många hänseenden ett av världens mest lockande områden. Som exempel kan nämnas att hälften av TOP 10-länderna i en innovationsjämförelse som gjordes nyligen (2018 Bloomberg Innovation Index) var EU-stater. I och med Brexit och andra händelser har medborgarnas stöd för EU-medlemskap och euron till och med ökat. Tre fjärdedelar av medborgarna i euroområdet (finländarna medräknat) understöder den ekonomiska och monetära unionen. Försöket att samla 50 000 underskrifter för ett medborgarinitiativ om ett utträde ur EU gick i stöpet i Finland.

Inga fungerande alternativ till EU har kunnat läggas fram.

Trots svårigheterna är EU kapabelt till helt normalt lagstiftningsarbete och producerar dagligt mervärde för medborgare, företagare och medlemsstater. Utbildningsprogrammet Erasmus och forskningsprogrammet Horisont är exempel på framgångshistorier. EU har på senare år blivit allt öppnare och i och med Europaparlamentets stärkta ställning även mer demokratiskt. Sedan 1972 har Europa haft 56 folkomröstningar om EU och resultatet har i de flesta fallen varit ett Ja. I och med internet har vars och ens möjlighet att följa unionens verksamhet ökat avsevärt. EU började klart lägga om kursen i verksamheten i och med JeanClaude Junckers kommission och parlamentsperiod. Enligt en utredning litar medborgarna i medlemsländerna mer på EU än på sina egna regeringar. Påståendet om en "politikens kris" kan inte sägas gälla Europeiska unionen. Insikten om EU:s värde som upprätthållare av fred i Europa har återställts i det allmänna medvetandet. Två tredjedelar av medborgarna i medlemsländerna anser att freden är det viktigaste resultat unionen uppnått. Behovet av Europeiska unionens "tjänster" har inte minskat. EU önskas agera även inom många nya områden (t.ex. digital inre marknad, energiunion, skatteparadis, skydd för dem som anmäler missbruk).

Trots svårigheterna har EU bevarat sin attraktionskraft och medlemsförhandlingar eller avtalsförhandlingar om samarbete förs med cirka tio länder. Inga fungerande alternativ till EU har kunnat läggas fram, trots att det i och med Brexit blir klart vad ett utträde ur unionen innebär.

C. Framtidsfrågor att lösa Med tanke på den nya parlaments- och kommissionsperioden som börjar 2019 har EU utöver det dagliga arbetet med direktiv en hel del frågor som kräver strategiska riktlinjer och långsiktigt arbete. Här följer några exempel:

Makt tillbaka till medlemsländerna eller mer makt till EU? I EU-debatten yrkas det tidvis på ett återtagande av makten från Bryssel, som i samband med diskussionerna om Storbritanniens utträde. Innehållet i förslagen varierar. Oliver Hart som 2016 fick Nobelpriset i ekonomi tillsammans med Bengt Holmström har yrkat på att beslutanderätten gällande handelspolitiken och arbetstagarnas rörlighet bör fråntas EU. Men enligt medborgarna är just den fria rörligheten något av det bästa EU har åstadkommit och en av de största fördelarna. Enligt eurobarometern understöds den fria rörligheten av 81 procent av medborgarna i EU-länderna och av 85 procent av finländarna. Handelspolitiken ses som ett av unionens viktigaste verktyg för att skapa tillväxt och sysselsättning. Reflektionerna av det här slaget om EU:s beslutanderätt – kompetensdiskussioner på brysselslang – är ändlösa, men de har inte lett till allmänt godtagna förslag om minskad makt. Inte heller i de kritiska utredningar som gjorts (den holländska regeringens utredning 2013) har man kommit fram till att föreslå en reducering av unionens behörighet, och EU agerar på allt flera nya områden. På senare tid har vissa länder i östra Centraleuropa krävt makt tillbaka till huvudstäderna, men vad skulle det betyda i praktiken? Medlemsländer, organisationer och medborgare lägger tvärtom fram många önskemål om ytterligare uppgifter för EU. Önskemålen är mångfaldigt fler än kraven på nedläggning. Detta faktum har i hög utsträckning ignorerats i den offentliga debatten. Även om ingen de facto har föreslagit att en EU-förbundsstat ska grundas, svingas denna stämpelyxa titt som tätt (förbundsstat = bestämmanderätten i sista hand om unionens grundfördrag och befogenheter skulle förskjutas från medlemsstaterna till unionsnivå). EU kommer inte att omvandlas till en sådan förbundsstat inom en

Unionens gemensamma arbetsmarknad med fri rörlighet kräver gemensamma spelregler.

överskådlig framtid. EU har emellertid många federala drag, som den gemensamma valutan och centralbanken, försvarsdimensionen, majoritetsbeslutsfattandet samt en omfattande gemensam lagstiftning och EU-rättens företräde.

Förutsättning för att EU ska hålla ihop: alla med Osäkra framtidsutsikter och känslan av att bli en ”loser” inverkade starkt till exempel på utfallet av Brexit-omröstningen. Antalet och andelen marginaliserade och lågutbildade personer av befolkningen i EU-länderna är betydande. I Finland var andelen så kallade NEETunga (20—24-åringar som varken jobbar, studerar eller genomgår utbildning) 17,4 procent år 2016. I ett Europa där befolkningen blir allt äldre är det viktigt att höja sysselsättningsgraden enbart för att kunna upprätthålla välfärdssamhället (ungefär 40 procent av utgifterna för den sociala tryggheten i hela världen härrör från EU-området). Känslan av utanförskap bäddar för populism och alternativa fakta. Motståndet mot den inre marknaden och handelsavtalen väller fram delvis ur samma källor. Att alla medborgare involveras är en förutsättning för en fortsatt EU-integration, politisk stabilitet och bevarandet av den inre marknaden, inte enbart en socialpolitisk fråga. Sett ur detta perspektiv är EU:s viktigaste aktuella projekt den så kallade sociala pelaren och en inkluderande tillväxt i allmänhet. I det här sammanhanget måste man kunna föreställa sig vad EU kan göra. EU har inte makt över socialpolitiken såsom vi uppfattar den i vårt land, men enligt EU:s grundfördrag ska unionen främja minimiarbetsvillkoren och de grundläggande rättigheterna. Unionens gemensamma arbetsmarknad med fri rörlighet kräver gemensamma spelregler. Dessutom kan EU påverka medlemsländernas åtgärder mot arbetslöshet och utanförskap med hjälp av socialfonden och erfarenhetsutbyte. För det fjärde har unionens sociala dimension en viktig roll i samband med EMU, som till exempel utvärderingen av hållbarheten i pensionssystemen och andra motsvarande system. Nya initiativ inom den sociala pelaren behövs åtminstone om följande ämnesområden: revidering av företagsrådsdirektivet, ett ergonomidirektiv som inkluderar psykosociala belastningsfaktorer, revidering av arbetstidsdirektivet, fackföreningarnas rätt till talan, uppdatering av frågorna om lika lön, begränsning av konkurrensförbudsavtal samt trakasserier, våld och arbetsstress. Med tanke på framtiden är det särskilt viktigt att garantera grundläggande rättigheter och minimitrygghet även i nya former av arbete och ekonomi. Annars finns det risk för att man ödslar energi på att lösa tvister i stället för att stödja ekonomin. De ständiga tvisterna om überisering är ett exempel på utveckling i fel riktning.

Den digitala ekonomin 4.0: ludditernas bana skulle leda till självdestruktion När det gäller framtidens ekonomi och arbetsplatser förs kampen om första platsen på fronter som i hög utsträckning handlar om robotisering, automation, artificiell intelligens, plattformsekonomi, digitalisering, smart trafik, miljövänlig energiproduktion, cirkulär ekonomi, blockkedjeteknik och liknande ämnen. Den nya ekonomin 4.0 förlitar sig starkt på dessa områden och resan mot målet går genom många faser av kreativ förstörelse. Det förutspås att produktiviteten kommer att öka rekordartat och omstruktureringstakten accelerera snabbare än någonsin. Den globala arbetsfördelningen under det föregående århundradet grundade sig på en kombination av kunskapen i traditionella industriländer och billigproduktionen i utvecklingsländer. I den nya ekonomin 4.0 rasar denna konstellation och arbetet omfördelas globalt. Det finns risk för att EU i denna konkurrens hamnar i kläm mellan Förenta staterna och Kina. Enligt den senaste statistiken (International Federation of Robotics) utvecklas robotiseringen i Asien trefaldigt i omfattning jämfört med EU-området. Största delen av plattformsekonomins huvudkvarter och koncentrationer finns i Förenta staterna. Arbetstagarorganisationerna i de europeiska länderna har all anledning att oroa sig till exempel för robotiseringen, eftersom utvecklingen är så långsam "på den gamla kontinenten". Men situationen är ingalunda hopplös i Europeiska unionens område. Det världsekonomiska forumet har lyft fram det faktum att ledande företag i världen inom vissa framtidsbranscher har kommit till i små europeiska länder som Sverige och Finland. Dessutom är motståndet mot ny teknik begränsat: man förstår att det skulle leda till självdestruktion att följa samma bana som ludditerna stakade ut när de motsatte sig den första industriella revolutionen. Enligt eurobarometern anser till exempel tre fjärdedelar av EU-medborgarna att internet och digitaliseringen har positiva effekter. I Europa måste vi skapa en fungerande marknad för dessa områden, men hälso- och säkerhetsaspekterna och de etiska frågorna kring de nya teknikerna måste förstås vara i skick. Genom att vidta rätta åtgärder kan vi göra EU till ett tillväxtcentrum för den digitala ekonomin 4.0 och få de globala arbetsplatsströmmarna att vända till baka till "den gamla kontinenten".

Uppenbart behov av kunskapshopp Information, kunskap och innovativ förmåga är nyckelfaktorer för den nya ekonomin och arbetsmarknaden. Dessa är viktiga även för sysselsättningen, ökningen i produktiviteten, bildningen och över

Arbetstagarna i EU-länderna har all anledning att oroa sig till exempel för robotiseringen – för att den utvecklas så långsamt "på den gamla kontinenten".

huvud taget när det handlar om att engagera medborgarna i samhället. Finland och ett antal andra EU-länder har klarat sig minst på en måttlig nivå till exempel i PISA-jämförelser och Europa är alltjämt den ledande producenten av vetenskapliga spetspublikationer (The Science, Research and Innovation Performance of the EU 2018). Ändå finns det anledning till oro. År 2017 passerade Kinas satsningar på forskning de sammanräknade forskningsinvesteringarna i hela EU-området och fler satsningar är att räkna med. Efter andra världskriget har det hisnande uppsvinget i Sydkorea, en gång i tiden ett fattigare land än Kongo, delvis berott på att landet satsar närmare fem procent av sin bruttonationalprodukt på forskning. I början av 2018 beslöt Kanada om en stor omdirigering av resurserna för forskning. I Europa har knappt några motsvarande omslag noterats. I rapporten The Science, Research and Innovation Performance of the EU konstateras vidare att vetenskap och forskning som grundar sig på gammal kunskap inte brukar kunna omvandlas till praktiska resultat. I kommissionens landsutvärdering i mars 2018 får Finland samma anmärkning. Å andra sidan finns det cirka 70 miljoner människor i unionen som har svårt med de grundläggande färdigheterna. Endast 10,7 procent av de vuxna deltar i livslångt lärande. I förteckningen The Times Higher Education World University Ranking, som är en världsomfattande jämförelse av högskolor, finns det inget lärosäte kvar i unionen på TOP 20-listan efter att Storbritannien trätt ut ur EU. Även mot denna bakgrund är det viktigt att EU gör en helomvändning i dessa frågor.

Dags att se över den ekonomiska och monetära unionen och också Finlands EMU-ställningstaganden Den allra hetsigaste EU-debatten har föranletts av krisen på penningmarknaden och de ekonomiska svårigheter den ledde till i medlemsländerna. Reformer kontra stimulanspolitik har stått i fokus för EU:s finanspolitiska strävanden. Nuläget är en blandning av besparingar, reformer och stimulansåtgärder. Paketet för att styra den ekonomiska politiken (six-pack) och paketet för budgetdisciplin (two-pack), syftade till att återställa efterföljandet av stabilitets- och tillväxtavtalets regler, men gränserna töjs vid tolkningen av dem. Detta har underlättat Finlands ställning beträffande procedurerna i EU:s ekonomiska politik, men på nytt försvagat systemets trovärdighet och styrförmåga.

I Europeiska unionen finns det cirka 70 miljoner människor som har svårt med de grundläggande färdigheterna.

Trots att den gemensamma valutan har en stabil popularitet och ekonomin har vänt mot det bättre, är EMU fortfarande en halvfärdig konstruktion. Reformen av den bör grunda sig på en sanering av medlemsländernas (offentliga) ekonomier och banksektorerna och en förbättring av konkurrenskraften. För det andra bör ett land som försummat sin ekonomi möta marknadens reaktioner mer medvetet än hittills, eftersom den politiska styrningen inte räcker till för att få ekonomin på rätt kurs. För det tredje behövs en stärkt och fininställd

bankunion, en motsvarande lyckad sammanslagning av unionens många överlappande tjänster för externa relationer där Europeiska valutafonden och EU:s finansminister agerar förebilder. Det är värt att överväga en mekanism som begränsats till asymmetriska chocker och som skulle ge tillfällig hjälp, till exempel en fond "för sämre dagar" som föreslagits av IMF. Svårt skuldsatta euroländer som försummat att genomföra reformer och mist sin konkurrenskraft måste förstå att en kursändring inte kan undvikas. Å andra sidan skulle ett solidariskt ansvar för skulderna få den ekonomiska och monetära unionen att förvittra. De små nordiska EU-ländernas EMU-riktlinje i dessa frågor (mars 2018) har varit mer än förståelig. Å andra sidan är Europeiska centralbankens verksamhet de facto ett starkt solidariskt ansvar. I EU-budgeten är det solidariska ansvaret 80 procent (struktur- och lantbrukspengar). Dessutom har Finland drivit på utvecklingen mot solidariskt ansvar i den mest tillspetsade formen, dvs. i militära frågor och försvarssammanhang. Det är inte längre bra att stänga in sig i egna, snäva synvinklar, varken i Finland eller i de länder som understött en annorlunda utvecklingslinje för EMU, utan söka en lösning som grundar sig på det gemensamma intresset. Alla behöver gemensamt ansvar för en stark ekonomi, en fungerande ekonomisk och monetär union liksom allt annat utöver skulder.

EU är värt en femma EU:s budget står inför alla tiders utmaningar eftersom minst ungefär 10 miljarder euro per år torde försvinna ur den i och med Storbritanniens utträde. Situationen blir ännu svårare av att inkomsterna i budgeten allt tydligare utgörs av direkta överföringar från medlemsländerna och en minskning av unionens så kallade egna tillgångar. I och med detta förs budgetdiskussionerna med en enögd nettoformel specifikt för varje medlemsland. Sättet kan ha gett något enskilt land kortvariga fördelar, men leder på längre sikt till nackdelar för alla. Schweiz och Norge som fått tillträde till den inre marknaden betalar i praktiken en medlemsavgift, men utan möjligheter att påverka. Finlands verkliga medlemsavgift är 0,14 procent av bruttonationalinkomsten (2016 fick Finland 1 530,8 miljoner euro i olika slags överföringar och betalade 1 828,6 miljoner euro). Varje finländare betalar ungefär 5 euro i månaden för EU-medlemskapet, men om prislappen är 3, 5 eller 8 euro är inte avgörande. Denna begränsade summa innebär att vi till exempel fritt kan exportera produkter till en inre marknad som består av en halv miljard människor, vi får resa och arbeta i hela världsdelen och en union att luta

Det är inte längre bra att stänga in sig i egna, synvinklar, varken i Finland eller i de länder som understött en annorlunda utvecklingslinje för EMU, utan söka en lösning som grundar sig på det gemensamma intresset.

oss tillbaka på i klimatförhandlingar och handelskrig. Nyttan är enorm jämfört med prislappen. Trots det övervakar man också i Finland EUbudgeten alltför mycket enligt den enögda formeln för nettobetalning och en maximering av penningtillförseln går före allt annat. Redan i början av millenniet föreslog en EU-arbetsgrupp på hög nivå ledd av André Sapir (An agenda for growing Europe) en grundlig reform av EU:s budget: bort med stödtänkandet för att i stället sporra tillväxt och kompetens. Dessa tankar har bara i ringa omfattning omsatts i praktiken, delvis just på grund av tänkesättet om nettobetalare. En arbetsgrupp ledd av den italienske professorn Mario Monti tog fram tankar om hur man kunde öka andelen egna tillgångar i unionens budget. Det har alltså lagts fram en hel del förslag och tankar men de har inte lett till förändringar. Utöver anpassningen till Brexit behövs det alltså betydande strukturreformer i EU:s budget. Funktioner som skapar framtid och tillväxt (Erasmus och Horisont) anvisas endast en tiondel av budgeten. Det finns anledning att koppla EU:s medel enligt metoden med morot och piska även till efterlevnaden av de grundläggande rättigheterna samt till genomförandet av de reformer som avtalats om i samband med den ekonomiska och monetära unionen.

Tryck på EU att bli en verklig global aktör Trots att de interna utmaningarna i EU är många, är det möjligt att det största trycket dock kommer utifrån. I det närmaste grannskapet har Ryssland inte gått i en mer demokratisk och rättsstatlig riktning, tvärtom, och landets åtgärder i Ukraina fortsätter att bryta mot internationell rätt. Ur Europeiska unionens synvinkel sett är det besvärligt att man i det östra grannlandet ser "samarbete" som ett slags nollsummespel. Trots det är och förblir landet en rågranne med många möjligheter.

För varje finländare kostar EU lika mycket som ett billigt gymkort.

Förenta staterna har vänt sig inåt i och med den nya administrationens tillträde. EU:s och USA:s planerade ställning som drivkraft i hanteringen av globaliseringen med stöd av TTIP-avtalet har förbytts i osäkerhet. Å andra sidan växlar makthavarna i sinom tid och enligt amerikanerna är hälften av landets 20 viktigaste allierade EU-länder. Europeiska unionens och Förenta staternas samarbete fortsätter och nya TTIP-förhandlingar är att vänta när makten i sinom tid byts i Förenta staterna. Kina har redan öppet anmält sitt intresse för att ta en ledande position i världen. Visst kan man samarbeta med jätten från öst till exempel inom klimat- och handelsfrågor, men i synen på demokrati och grundläggande rättigheter ligger man långt från varandra. Om man ser till värdeökningen inom exporten är Finland i varje fall det EU-land som är näst mest beroende av Kina. Det planerade frihandelsavtalet

mellan Kina och EU är värt att överväga, men man bör inte starta förhandlingar om de inte leder till att förvrängd konkurrens elimineras och de viktigaste ILO-avtalen godkänns. Situationen i Turkiet, Mellanöstern och Afrika är också viktiga frågor i anslutning till EU:s yttre gräns. Vi har en speciell koppling till Turkiet: landet godkändes som medlemskandidat på det av Finland ledda EU-toppmötet i Helsingfors 1999. Att Turkiet blir medlem torde vara lika osannolikt under Finlands kommande EU-ordförandeskapsperiod 2019 som 1999. I Mellanöstern är inget stabilt läge i sikte och i Afrika förutspås folkmängden öka med över 100 000 personer om dagen. För många av dem är Europa som en lysande fyr full av möjligheter och deras drömmars flyttmål. Flyktinginvandringen till följd av kriget i Syrien är kanske bara ett varsel om vad vi har framför oss. Att frågan om Afrika togs upp i samband med presidentvalet i Finland var motiverat. Den grundläggande frågan är om Europeiska unionen kommer att resa sig från att vara en splittrad flock av länder till en stark global aktör. Hittills har EU lyckats med det, till exempel i klimat- och handelspolitiken och i utvecklingssamarbetet. EU har ett stort tryck på sig att växa till en stark global aktör. Att förhindra denna utveckling genom kortsiktiga nationella intressen skulle innebära att alla EU-länder oundvikligen får sämre påverkansmöjligheter på det globala planet. Den grundläggande frågan är om Europeiska unionen kommer att resa sig från att vara en splittrad flock av länder till en stark global aktör.

Den grundläggande frågan är om Europeiska unionen kommer att resa sig från att vara en splittrad flock av länder till en stark global aktör.

â&#x20AC;&#x192; 23