Blekingska nationens Höstblot 2021

”Det var det bästa, det bästa, det bästa vi har hört” – Troligtvis alla någon gång under balen

Oj, oj, oj. Var ska man börja? Detta veckoslut var antagligen det bästa veckoslutet jag någonsin haft. Jag unnar mig tillfället att få berätta om upplevelsen av att delta på ett höstblot i Lund för er. Jag tänker börja med att citera värdinnan ’21 när vi anlänt tillbaka till Helsingfors efter blotveckoslutet: ”jag tror jag aldrig kommer att ha roligt mera”. Jag kan inte annat än instämma.

Hela resan började med båt från Åbo till Stockholm. Från Åbo avgick båten kl. 20:55 och den anlände i Stockholm kl. 6:30. Ett ord sammanfattar båtresan: instabil. Jag vill minnas att jag vaknade runt tre på natten och kände hur båten kraftigt gungade från sida till sida. Det kan bra vara att det var något skumt i GT:n jag tog på Club Vogue, men det kommer man aldrig att få veta.

Efter en svajig båtresa anlände vi trötta men inte bittra till Stockholm på lördagsmorgonen. Sen var det raka vägen till Stockholms Centralstation. Väl på Framme i Lund centralstationen hade vi verkligen inget brått till tåget. Tåget avgick 8:21 från perrongen och då väntade en närmare fyra timmar lång tågresa, från Stockholm till Lund, på oss.

Jag hade inbillat mig att jag skulle få se fina vyer av Sveriges landskap, men bestämde mig i stället för att spänna fast ögonen i sidorna på en bok.

Väl framme på Lund Centralstation blev det inte direkt kalas. Det gick ett antal försök åt att hitta vår kontaktperson, vars egna beskrivning ”jag står i mörk rock och ser ’krapulent’ ut”, inte föll mig som en ”sticka ut ur mängden”-beskrivning. Mörka kappor var inte direkt sällsynta i Lund, och att vara krapulent är ibland omärkbart. Lund Centralstation kommer dock alltid att leva kvar i mitt minne som den tågstation där jag stötte på begreppet ”killgissning”, och det var minsann ett ord jag fick höra lite nu och då under resan. Efter att vi träffade kontaktpersonen skulle vi vägledas till vår inkvartering. Gruppens logi var beläget i området av Blekingska nationens egna föreningshus, även kallat Blekingska. När vi anlände till Blekingska träffade vi föreningen, bekantade oss med medlemmarna och så småningom fick vi lämna av oss väskorna och påbörja förberedelserna inför balen.

Efter att man hade satt balklädseln på sig började försläppet i väntan på bussen till Lundagård där AF-Borgen, dvs festplatsen, befann sig. Ni läste helt rätt, det var alltså en bal på ett jävla slott. Jag skämtar inte, när man steg av bussen och vände nyllet mot slottet fick man nästan kalla kårar av att se ett så spektakulärt och vackert festställe som AF-Borgen. Slottet var upplyst och kön var längre än man trodde. Köandet blev dock kortare än tippat, gruppen hade gissat på en max 40-minuters väntetid, men i själva verket tog det typ 20 minuter.

När man väl var inne i slottet och kapporna hade lämnats i garderoben gick man in till Athen där det bjöds på skumvin, och från detta ställe fick man även ett personligt kuvert vari det fanns drickabiljetter, sångblad samt sittplats-beskrivningen. I Athen minglade man och drack, vissa drack bara ett glas skumvin, men jag vågade försöka fatta tag i ett glas till från bardisken också. Så småningom började massan förflytta sig till Stora Salen, där 478 personer fick plats för detta evenemang.

SF på väg upp till Stora Salen

I år var detta nämligen den största balen i Blekingska nationens historia. Man kan lätt säga att salen inte var den enda som blev packad den kvällen.

Väl vid bordet ”Mjällby” väntade man med spänning på hurdant bordssällskap man skulle ha. Bordssällskapet var en blandning av ”Heruler”, vänföreningar och andra personer från när och fjärran. Sällskapet Herulerna är en förening för tidigare medlemmar i Blekingska nationen i Lund. ”Heruler” kallas då medlemmarna i denna förening. Jag satt omringad av ”Heruler”, där en av dem råkade vara senior, en medlem i Blekingskas styrelse, som även tidigare har varit ProQurator för Blekingska. Hon tittade lite snett på mig när vi diskuterade antalet drickabiljetter, där mitt antal var sju medan resten av bordet hade fyra i genomsnitt. Vad kan man säga, alla biljetter förbrukades. Efter första helan OP var man ändå i dimman, så allt rann ner som vatten därefter.

Alla som satt vid bordet gjorde festen till en dundersuccé. Förutom allmänt snapsande, sjungande och svirande, hade vi underbart delikat mat och förbryllande underhållning. Underhållningen bestod av orkestrar och kvartetter. Kvartetten kallades Kvart1 och var första underhållningen för kvällen. Det kändes som att de aldrig skulle ha fått sluta framför denna publik. Kvällens andra underhållning, en orkester, kan sammanfattas av ett citat från SF-klubbens egna Astrid Nurmi: ”tänkte mig aldrig att man skulle få höra S&M som orkesterversion, och att det var så där bra”. Jag håller med, Bleckhornen levererade enastående underhållning.

Söndagen var lika bra som lördagen, om inte mera rojsig. Söndagen gick ut på att man vakna klockan tolv för att bege sig till övre våningen av Blekingska och där påbörja ballunchen (uttalas Ball-unch). Där fortsatte det som möjligtvis blev på hälft natten innan, det vill säga att svira. Inget mer om ballunchen kan sägas, mellan 12 och 16 levde jag nog rätt sagt i suset och duset.

Ifall man har några frågor om veckoslutet eller annars är intresserad av vad en grupp SF:are gjorde i Lund är det bara att fråga personerna som reste dit, dvs jag och mina medresenärer Amanda Byskata, Astrid Nurmi, Eva-Li Teir, Leif Andersson och Lotta Selänniemi. Flera berättelser finns säkert.

Axel Rantanen

SF-klubbens ordförande ’21, Blekingska nationens Qurator Lowe Smith Jonsson och Källarmästaren Ella Rissle iklädda SF-merch

Jag och min goda vän och Åbo Nations ord -förande Kalle Grönroos, väldigt suddig bild men så var Ballunchen också