Dagens abiturienter är “more than ABIt stressed

Joanna Fuhrmann

FÖR GANSKA EXAKT ett år sen steg jag för första gången in i studentsskrivningssalen. Händerna skakade och jag hade knappt sovit natten före. Böckerna hade följt med mig hela sommaren. Från stranden till prepkurslokalen och när sommaren övergick till höst tog jag dem till skolans läsesal. Den kollektiva paniken och stressen fick de flesta av oss att pressa oss till vårt yttersta. Lampan i läsesalen var ofta tänd till klockan 22 då vaktmästaren gick hem, och vi pluggade ihärdigt fastän vi hade lektioner som började klockan 8 nästa dag. Studentskrivningarna var olidligt nervösa. Varje minut som vi stod och väntade på att bli insläppta i salen kändes smärtsamt långsam. Salen fylldes med ljudet av anteckningspapper som fladdrade då man frenetiskt försökte repetera in i det sista, och vi försökte i vår halvpanik lugna ner varandra men lyckades knappast.

Denna höst traskade jag in för 12:e gången i provsalen. Känslan var snäppet mer avslappnad. Vi var inte längre abiturienter utan studenter och väntetiden användes effektivt till att hämta mera kaffe och skämta med lärarna om vår nya “höjnings-hobby”. Provsituationen kändes mindre jobbig, antagligen för att vi vid det här laget hade en helt annan grund att stå på. Samtidigt bubblar en ny, djupare stress under ytan. Vår andra chans är här och nu - ett till mellanår är inte lockande speciellt då de flesta i första hand aldrig ville ha ett mellanår men ändå blev tvungna att hålla ett.

Förra vårens studentskrivningar blev tyngre än förväntat. Dyningarna av den corona-inducerade så kallade “monsterveckan” syns tydligt i statistiken. Vårens realämnen blev nämligen en vecka tidigare än beräknat och det märks då man granskar antalet anmälningar till höstens provtillfällen. Enligt Studentexamensnämndens statistik så ökade anmälningarna till hösten studentskrivningar i exempelvis

fysik med 134 % jämfört med hösten före. Det här visar hur mycket studentskrivningarna väger med tanke på de fortsatta studiemöjligheterna. Ditt studentexamensbetyg måste vara på toppnivå för att du ska bli beviljad en studieplats. Ifall betyget inte räcker måste man hålla mellanår och sedan komma och höja sina vitsord.

Lite stress kan göra gott och motivera en, men när studentskrivningarna har så stor tyngd i antagningen som nu, kan ett poäng vara avgörande. Det hela skulle vara överkomligt om det bara skulle handla om några månader, men processen är i “bästa” fall nästan ett år lång. Först är det en sommar med läsning, sedan skrivningar i två omgångar medan man slutför sina sista kurser, och efter en kort andningspaus är det dags att förbereda sig för inträdesprov. Den långvariga stress som abiturienterna känner är inte på något sätt hälsosam - den förknippas med psykosomatiska symptom såsom sömnsvårighet och spändhet, nedstämdhet, och i värsta fall burnout. Det är inte hållbart.

Nu menar jag inte att hela gymnasiet är ett enda långt maratonlopp av stress och mentalt illamående. De flesta blir ju ändå studenter och får sin studieplats till slut. Gymnasietiden, särskilt abiturientåret är kantat av goda minnen och vänner. Men det är oroväckande att gymnasister lider av så orimligt mycket stress också på grund av att studentexamensbetygen väger så tungt. Mängden studerande som är oroliga över sitt välmående bara stiger och det nya antagningsförfarandet hjälper inte situationen. Ekvationen går inte ihop. Större uppmärksamhet bör läggas på gymnasisternas välmående och motivation. Det är klart att studentexamensbetygen skall spela en roll men antagningsreformen slog snett i och med att betygen nu är alltför avgörande vad gäller dina fortsatta studiemöjligheter. För att gymnasisterna ska orka med fortsatta studier och jobb så måste de erbjudas tillräckligt med hjälp och stöd under gymnasietiden.