Tiden trampar vatten

William Gräsbeck

MÄNSKLIGHETENS HISTORIA PRÄGLAS av sjukdomar som sprider sig som löpeld över kontinenter och folkslag i olika tidsepoker. Senaste storskaliga pandemi i modern tid är den spanska sjukan vars smittotal är osäkert i första världskrigets skugga men många spekulerar att antalet döda till följd av pandemin var högre än de som föll offer för själva kriget. Med andra ord så är detta inget nytt för mänskligheten, att sjukdomshistoria upprepar sig är inget oförutsägbart, det är helt enkelt vår tur att utsättas för detta. Det som präglat våra vardagliga liv de senaste månaderna behöver de flesta säkert inte påminnas om men är viktigt att diskutera om. Då samhället stängs ner för att försöka råda bot på en fiende som är osynlig och nära intill omöjlig att stoppa har det många allvarliga konsekvenser på alla samhälleliga plan. I denna artikel skriver jag en självreflektion över hur pandemins framfart har påverkat mig och mitt sätt att leva vardagen då en vanlig vardag som vi känner till den inte existerar längre.

För alla så ser studievardagen lite annorlunda ut, det beror på många saker; livssituationen kan se annorlunda ut och vi studerar olika ämnen med flera inriktningar med personliga nyanser. Personligen studerar jag ett ämne som kräver mycket individuellt arbete och mycket självständig inlärning. Jag är en person som inspireras av andra och lär mig bäst genom diskussion och samarbete. Med detta i åtanke har jag medvetet gått in på en lite lugnare takt i studierna så att jag kan koncentrera mig på en sak åt gången. När den balans som jag vant mig vid rubbas, blir det svårt att hitta motivationen att anpassa sig. Prokrastineringen som vi brukade skämta om övergår från ett skämt mellan studievänner till ren ångest. De flesta av oss som studerar har ändå en plan när man gärna vill ut i arbetslivet eller göra något annat, men att skylla på att man blir efter studietakten på covid-19 är både en bra orsak samtidigt som det är en fotboja som gör ens resa till målet långsammare.

Vad än hände våren 2020 så var vi inte som samhälle förberedda på en chock som denna. Det är intressant att se hur en grej så snabbt kan bli ett problem från att vara en sak som händer på andra sidan jordklotet. När coronapandemin tog fart i Finland så var högskolornas hantering av situationen väldigt klumpig och är än denna höst lite oklar, situationen har ändå förbättrats sedan våren. Distansstudier som blev studerandes nya vardag påverkar oss på olika sätt, personligen skulle jag velat se att man fortfarande kunnat garanteras en plats att studera på utanför hemmet. Idag är det som tur möjligt till en viss mån och jag hoppas för min egen skull och säkert många andra studerande att detta inte ändrar. ”Det är sjukt skönt, jag kan vakna två minuter före min föreläsning börjar och sedan göra vad jag vill efteråt” är något som jag hörde på våren flera gånger. Detta citat omformulerades sedan efter ett par veckor till ”Jag blir galen när mitt arbetsrum är samma som mitt fritidsrum, alla dagar känns likadana”. Grejen med att arbeta eller studera på distans är så individuell att vissa har sett coronarestriktionerna som en frälsning medan andra ser det på ett helt motsatt sätt. Jag tyckte de första veckorna att det var skönt att ha en orsak att bara vara hemma och inte behöva grubbla över att man inte gått någonstans på dagen, dock så blev det väldigt snabbt gammalt och min åsikt ändrade. När det som du ser mest fram emot på dagen, är händelsen då du äntligen har slut på mat eller snacks och får åka till butiken, är en väldigt sorglig tanke som blev en verklighet på våren. Som studerande är det inte en garanti att man kan ha ett skilt utrymme för att studera eller arbeta på och det är ett rent faktum att vi som människor har svårt att koncentrera oss på arbete när vi vistas i ett utrymme där det är meningen att vi ska vila och spendera vår fritid på, det är svårt att anpassa sig till sådant om det enda man har i sin etta är en säng och kanske ett matbord.

Den allmänna debatten ändrar hela tiden men det känns som vi glömt bort en väldigt viktig diskussion som dominerade media förra hösten, nämligen ungas försämrade mentala hälsa. Det är något som jag vet att nästan har blivit ett vardagligt ämne att diskutera inom sina vänkretsar och att prata om hur stressad man är eller hur man inte fick någon sömn förra natten har blivit ett vanligare samtalsämne än vem som vann gårdagens hockeymatch eller en artist som släppt ett nytt album. Som jag nämnde i tidigare stycke om dåliga möjligheter till utrymmen att studera på, vilket redan före coronakrisen var ett mycket diskuterat ämne att det finns brist på, har en direkt påverkan på studerandes mentala hälsa och det är bara en av faktorerna.

Det som vi ser i media idag är att det för det mesta är studerande och unga vuxna som exponeras för viruset, medan situationen på våren var helt annorlunda. Studerande tog situationen på allvar när allting började men har ändå ett så starkt behov att upprätthålla sociala kontakter och röra sig omkring att vi är orsaken till smittspridningen på hösten. Detta i sig kan säga att studerande inte är redo för en till nedstängning av samhället.