Mushroom nr 1/2020
R
I O T
M
T
E
M
A
:
A G A
Z
I
N
Anomali
E
Red carpet Gabriel Petterson, 2020
Redaktören har ordet Anomali – ett faktum som strider mot en allmänt accepterad teori eller världsuppfattning. I det här numret möter vi det bisarra, det paradoxala och surrealistiska. Det som bryter mot normen. Det annorlunda kan upplevas konstigt eller rent av skrämmande. Men lär vi känna det främmande förändras ofta vår uppfattning. Ta fenomenet med byxor skurna så att de exponerar halva akterpartiet som plötsligt blev på modet. Inledningsvis var det någonting uppseende väckande, för somliga rent av stötande. Men efter att pionjärerna banat väg för detta osannolika och opraktiska mode (det är kallt om rumpan på vintern) syns det sparbössor överallt på stan så fort någon böjer sig fram för att plocka upp någonting ur matkassen. Samma sak gäller för ar betsbyxor. Såg ett gäng kommunalarbetare stå på rad och rensa rabatten utanför Malmö konsthall. Tre sparbössor på samma gång. Modet gäller för alla åldersgrupper och det går knappt att få tag i andra byxmodeller. Vi har vant oss vid att halvorna ska blottas offentligt. Det som varit av vikande har blivit norm. Men det kan också handla om människor med idéer som går emot strömmen. som ser och vågar ifrågasätta gängse mönster. Om vi är öpp na och mindre dömande för människor med annorlunda livsstilar eller utseenden upptäcker vi att de i mångt och mycket är likadana som oss själva. Med samma slags känslor och längtan. I ett samhälle som drastiskt förändras genom robotisering, digitalisering och automatisering, med överkonsumtion och miljöförstöring är nya inn ovationer vårt hopp mot framtiden. Vi kommer bli änn mer beroende av människor med förmågan att se saker ur annorlunda perspektiv. Därför kan det vara en god idé att vara nyfikna och generösa mot det udda, det avvikande. För kanske är det hos dem vår största tillgång finns inom en snar framtid (de självständiga individer som vägrade att hänga på trenden med för korta byxmidjor). Välkommen till Mushroom Riot Magazine tema Anomali. Andreas Rasmusson
Redaktör och ansvarig utgivare: Andreas Rasmusson, mushroomriotmagazine@gmail.com Numrets formgivare: Sofi Bornheim Tidskriften är satt med Sabon LT Std 10/12pt. Copyright tillhör exklusivt upphovsmannen. Utgiven mars, 2020.
nr 1/2020
Medverkande På omslaget: Framsidan, »Freak« Michael Berkenäs , 2020. Baksidan, »Kråkfågel« Mattias Persson, 2020.
ANDREAS RASMUSSON
SANNA SÖRLING
Portfolio rasmusson.pb.photography
Instagram @ punkrockdullahan
Andreas Rasmusson is photographer with a broad range of experience ranging from com mercial and documentary photography to art. He works with an investigative approach, searching for the beauty within the chipped and frayed. Photographing portraits of people is another one of his crafts. »Every individual character is capable of hundreds of thou sands of facial expressions. Just a minimal change of a muscle in the face can bring out a completely different kind of emotion. This is really fascinating for a portrait photographer.« He holds a bachelor of arts in creative writing from Lund University Sweden.
SANNE DE NEIGE Sanne de Neige är en Malmö baserad konstnär som mestadels arbetar med digi tala eller handklippta kollage.
Sanna illustrerar mest digitalt i blandade program. Hon är självlärd, lär sig fortfarande. Just nu tar hon in spiration från Prince, Hirohiko Araki, Utena och Pushing Daisies. Sanna gillar det som är bissart, roligt och sorgset på samma gång!
LEO A. SÖRLIN
Portfolio www.leo.slemproduktion.se Leo (f.1973) har experimenterat med både analogt och digitalt fotografi sedan 1994. Montage började han med redan under gym nasieåren. Komposition och öga för detaljer är hans signum.Bilderna kännetecknas av drömsk piktorialism och formalism. Abstrakt expressionism möter nysak lighet.
JENNIE ÖSTERBERG Jennie Österberg är en fotograf och kreatör med fokus på innehåll. Hon arbetar med mellanrummet där vi lever och upptäcker ofta saker som inte får plats i den vanliga debatten
MICHAEL BERKENÄS Michael gör sina imponerande detaljrika illustra tioner i program met Paint. Han gillar attt utmana betraktarens fantasi och intresse, gärna genom att chockera.
TOBIAS RASMUSSON Tobias Rasmusson är journalist, produkt utvecklare och etnolog med särskild inrikt ning på kommunikation och konsumtion; kunskaper som hjälpt allt från små lokala matproducenter till globala livsmedelsbolag att kommunicera och skapa nya innovativa produkter. Intresset för mat och dryck har även resulterat i egenut vecklade »KNÖS«, en fermenterad fruktdryck som lanseras inom kort. Han driver även nätmagasinet. Estote Magasin (estote.se)
SOFI BORNHEIM
MATTIAS PERSSON Mattias arbetar med surrealistiska och mörka kompositioner i collageteknik inspirerade av konstnären Otto Dix. »Jag skulle inte kalla mig konventionell även om jag sover de flesta nätter…«. Han företräder saklighetens varande och vill med sin konst vara bitsk och provokativ. För övrigt tycker han att kattbjörnar är ganska söta.
GABRIEL PETTERSSON Gabriel är en konst- och designintresserad sci-fi konnässör med fokus på 3D-modellering och animering. Gabriels verk i detta nummer gestaltar kändisskapets absuridteter uppe på catwalken.
Sofi arbetar till vardags med grafisk design och webb. Med intressere för kreativ typografi Hon inspireras av 1980-talets vhs-kassettsomslag, det elektroniska ljudlandskapet och det neonrökiga mörka bildspråket.
JOHAN HAGMARK Johan är Mushroom Riot Magazines livsfilosof. Mannen som får oss att kliva ner från våra höga hästar när vi försöker imponera på omgivningen med konstiga ord som till exempel anomali. Men han gör det med varmt hjärta som den store humanist han är. Och han kommer inte undan själv. För med en stor portion självdistans skojar han nog allra mest om sig själv.
MANSOOR KIANI Genom sina underfundiga texter utforskar Mansoor existesniella frågor med inspiration från Nietzsche, Darwin och Kafka. Mansoor har en bakgrund inom den grafiska branschen, tv-produktion och litterärt skrivande.
Anomali Jennie Ă–sterberg , 2020
Tentakel en distraktion
TEXT Andreas Rasmusson
HELT APPROPÅ! En svensk uppfinning av Karl Kobusinski är brand varnaren som fungerar även för hörselskadade. Karl kom på idén när hans mor som trots nedsatt hörsel klagade på buller från bilar utanför sitt hus. Karls brandvarnarens kan jämföras med ljudet som hörs när bilburen ungdom med subwoofer i bagaget kommer körande förbi och allt som hörs är basens skallrande. Brandvarnarens lågfrekventa ljud skapar vibrationer som känns i väggar och golv och får lösa föremål att röra på sig.
På min väg till tågstationen stegade en man i full brandmansmundering fram mot mig och frågade: Har du koll på brandvar narna i ditt hem? Kroppshyddan var robust precis så som man tänker sig en brandman. Ansiktet en smula väderbitet. Åldersmäs sigt låg han någonstans kring de femtio. Ögonbrynen var mörka och tjocka med tätt sittande hårstrån med perfekt balanse rade proportioner. Som en spegelbild av varandra. Men ett ensamt grått hårstrå stack ut som en kort liten antenn ur det högra ögonbrynet (det vill säga på vänster sida om man var honom). Ofrivilligt drogs min blick till den där tentakeln. Under hela vårt samtal var det svårt att fokusera på någonting annat än just det där lilla avvikande hårstrået. Jag hörde knappt vad han sa och ur hans perspek tiv verkade jag nog tämligen besynnerlig. Vilket precis var vad det hela var. Besynner ligt. En pincett hade löst hela situationen! Hur kunde han ha missat det där hårstrået framför badrumsspegeln? Eller var det bara en slump att ögonbrynen i övrigt såg så domesticerade ut. Att i själva verket brydde han sig inte alls om sitt utseende. Hans gener hade bara råkat ge honom ett par perfekt harmoniserade ögonbryn och med dem tillhörde det ett ensamt litet spröt som stack ut. Jag kom att tänka på en snigel. Hur den sträcker ut sina tentakler för att
skanna av omgivningen i syftet att försäkra sig om huruvida det är säkert att komma ut ur sitt skal eller ej. Förbryllade båda två sa vi adjö till varandra. Jag gick vidare ner mot tunnelbanan. I handen höll jag en brandvarnare. Jag mindes inte hur jag hade fått den.
Freakshow Michael Berkenäs, 2019
Fotografi av Joseph Merrick. År och fotograf okänt.
Elefantmannen En vanlig människa
TEXT Andreas Rasmusson Joseph Merrick, mer känd som Elefantmannen, visades upp som kuriositet på Freak Shows i det viktorianska England. Huvudet slutade aldrig att växa och höger hand fick formen av en kraftig krabbklo. I unga år arbetade Joseph på en cigarrfabrik, men när sjukdomen förvärrades fick han inte längre vara kvar. Styvmodern ansåg att de inte hade råd att ha kvar honom hemma och inga släktingar var villiga att ta hand om honom. Kvar återstod bara Fattighuset. Missbildningar kring munnen blev allt
värre och problemen med att tala och äta blev kritiska. En operation var enda utvä gen. Såren läkte och och hos Jospeh växte ett hopp om att kunna skaffa sig ett arbete och komma bort från Fattighuset. Efter att Arbetsförmedlingen avvisat honom vid upprepade tillfällen sökte sig Joseph till en ambulerande Freak Show och fick 1884 jobbet som sidoattraktion. Äntligen tjänade Joseph sina egna pengar men jobbet blev kortvarigt. En ny lag infördes av human itära skäl och 1886 förbjöds den här typen av föreställningar i England. Joseph förlo rade återigen möjligheten till att försörja sig själv. Joseph bestämde sig för att ge sig av ut i Europa med destination Belgien där
Xerox Selfie Distortion Andreas Rasmusson, 1998
ambulerande Freak Shows fortfarande var tillåtna. Men det slutade i illa. I Belgien blev han rånad på alla sina besparingar och övergiven av sin manager. Att återvända hem till England visade sig inte heller bli enkelt då han vägrades att kliva ombord på båten. Till slut lyckades han i alla fall ta sig tillbaka och kom till Liverpools järnvägsstation. Josephs uppen barelse orsakade hysteri bland allmänheten och för att lugna situationen förde polisen honom undan till ett rum på stationen. Sjuk i lunginflammation och med ett tal som återigen blivit kraftigt försämrat förstod polisen inte vad Joseph försökte säga. Flera år tidigare hade Joseph blivit undersökt av en läkare vid namn Frederick Treves. I händelse av att Joseph någon gång skulle vilja medverka i en medicinsk undersökning överlämnade Dr Treves sitt visitkort. I en ficka på Josephs slitna rock
fann polisen ett tillknycklat visitkort. Genom Dr Treves försorg blev Joseph permanent inskriven på sjukhuset. Med en egen specialanpassad lägenhet blev Josephs tillvaro betydligt lugnare och dagarna ägnades åt saker som att skriva poesi och bygga små modeller av kyrkobyggnader. Via Dr Treves kontakter skulle Joseph snart komma att bli en kändis bland olika celebriteter som ville träffa honom. Alex andra (prinsessan av Wales) kom på besök och skickade återkommande ett julkort till honom. Josephs livslust växte och han framförde önskan om att få bli förflyttad till avdeln ingen för blinda på sjukhuset i hopp om att där möta en kvinna som inte omedelbart skulle bli rädd för honom. Joseph avled den 11 april 1890 genom kvävning i sömnen. En olyckshändelse som sannolikt berodde på att huvudet blivit så stort och tungt. Joseph blev 27 år gammal.
Hygienic and wheelchair accessible Leo A. Sรถrlin, 1996
Kråkfågel Mattias Persson, 2020
Das Unheimliche! Korrp Korrp
TEXT Mansoor Kiani
HELT APPROPÅ! Das Unheimliche är ett begrepp inom psykoan alys utvecklat av Sig mund Freud och Ernst Jentsch. Det betecknar känslan av obehag eller olust kring hemmet/det familjära (heimlich) när det visar sig innehålla ofamiljära element och hemmet istället blir någonting ohemtrevligt (unheimliche). Se Wiki pedia för info.
A: Hur går det? Herr Melin: Ingen vidare. O: Inte alls? Herr Melin: Nej, fortfarande säger den bara korrp korrp. A: Så tråkigt. Herr Melin: Jag ville bara ha en papegoja att prata med när jag kände mig ensam. Men denna … nej, inte ett enda ord. Bara korrp korrp. Jag har gjort allt för den. Jag ger den sockerbitar, godis. Jag pratar med den i minst ett par tre timmar om dan. Men suck. Inte ett enda ord. A: Inget alls? Herr Melin: Inte mänskliga ord i alla fall, bara korrp korrp. A: Hur var den när du köpte den? Herr Melin: Helt okej. Jag kollade vingar na, benen, tårna, näbben, färgen. Allt var som det ska. En äkta papegoja. I affären kunde den säga hej och hejdå. Efter någon vecka slutade den hälsa på folk. Sedan blev den helt tyst. Och efter ett par dagar började den låta som en korp, och började få allt svartare fjädrar. O: Den är kanske en korp. Herr Melin: Nej. Jag kollade den ordentligt i affären. Vingarna, under vingarna. Var enda fjäder. Det fanns inget spår av svärta. O: Men en fågel blir inte papegoja bara av färgen. Herr Melin: Inte bara färgen förstås. Näb ben också. Näbben var helt böjd. A: Hmm. Korpens näbb är också böjd. Herr Melin: Men inte som en papegojas. Näbben var helt böjd i början. Nu har den börjat bli rakare för var dag som gått. A: Man hade kanske böjt korpens näbb med en värmetång eller nåt, så nu har näbben börjat gå tillbaka när vintern och kylan är på väg, haha. O: Det är omöjligt att böja en fågels näbb.
Förresten, om det gick att böja en korps näbb så skulle vem som helst göra så och sälja alla sorters fåglar dyrt som papegojor. A: Ja, det är nog så som du säger. Papego jor har en sådan böjd näbb som syns från långt håll. Det är näbben som gör papego jan. Och den gröna, röda, vita, gula färgen då? Herr Melin: Fjädrarna på den har börjat blir svartare och svartare. O: Färgen är inte väsentlig. Det finns en sorts papegoja som är helt svart, blåsvart. Men den har en ännu kraftigare och böjdare näbb än de färgrika papegojorna. Herr Melin: Men de säger inte korrp ko rrp, eller? O: Nej nej. Inte korrp korrp. Herr Melin: Jag bryr mig inte om färgen. Jag vill ha en papegoja som på morgnarna säger god morgon till mig när jag vaknar. A: Vad säger den nu då? Herr Melin: Inget. Ingenting på morg narna i alla fall. Grannarna klagar att den stör dem. Den skriker jämt: korrp korrp när jag inte är hemma. O: Men det är kanske en korp som försökt att imitera en papegoja, eftersom den kan ske visste att papegojor är mer populära, men nu trivs den inte längre med att vara papegoja. Herr Melin: Jag köpte en papegoja för att kunna prata med när jag kände mig ensam. En papegoja som är en korp men ville vara en papegoja? Till vilken nytta? Även om den är världens bästa korp är den värdelös. A slår ut händerna. O slår ut händerna.
ร h, nej! Sanna Sรถrling, 2020
Anomali Mattias Persson, 2019
EN GÖKUNGE I BOET! Ibland uppstår anomalier i naturen när arter går emot nedärvda och naturliga beteendet för fortplantning och överlevnad. Göken är en sådan fågel…
TEXT OCH BILD Sofi Bornheim
HELT APPROPÅ! Visste du förresten att ordet «kaffegök« härstammar från det gamla bondesamhället och folktron att man kunde bli galen eller bajsa på sig om man blev väckt av gökens gol. Det var därför bäst att ha en sup i kaffet redo på sängbordet som fungerande bot!
En av naturens märkliga anomalier står fågelarten göken (Cuculus canorus) för. På ett mycket slugt sätt sätter den sina avkom mor till världen och säkrar artens över levnad – trots minsta ansträngning själv. Göken är en så kallad häckningsparasit och bygger varken bo, tar hand om eller uppfostrar sina ungar. Hur går det här till? Utstuderat letar den häckande gök-honan upp en annan arts bo – vanligast en art som är mycket mindre än henne själv – och smyger här in med ett ägg när boet är oövervakat. Genom att kasta ut ett av värdparets ägg och lägga dit sitt egna så märker ingen att hon varit där! Noggrant har hon sett till att hitta bon som har ägg som i färg och utseende hennes egna. Så här fortsätter hon att flyga omkring och upprepa processen med att lägga alla sina ägg i olika bon. Historien skulle kunna sluta lyckligt här - likt en ful svanunge som växer upp med fosterföräldrar bland ankungar till syskon. Men gökägg kläcks snabbt, och innan de andra fågelungarna hunnit titta fram så har den fräcka gökungen sett till att ta livet av alla sina syskon genom att kasta ut dem ur
boet. Fosterföräldrarna som är helt oanade om sin oäktings hyss vårdar och matar den som sin egen. De anar inte ens oråd när ungen tidigt växt om dem tredubbelt och knappt får plats längre i boet! Vad ville jag ha sagt med denna fakta då? Ingenting egentligen. Naturen är fascin erande – och rätt listig.
Hurgla (left) / Pinky (above) Sanne de Neige, 2020.
KEN KESEY One Flew Over the Cuckoo’s Nest TEXT Andreas Rasmusson
HELT APPROPÅ! MK-ultra var ett kon troversiellt projekt inom CIA som i hemlighet genomförde tester med hallucinogena droger. Syftet var att manipul era medvetandet och olika hjärnfunktioner. Bakgrunden var upp fattningen att Sovjet och Kina gjorde framsteg inom hjärntvättekniker som fick amerikanska soldater i fångenskap att erkänna påhittade brott och byta sida. Försöket blev närmast ett fiasko och slutade med förhör i den amerikanska kon gressen.
Ken Kesey är författaren bakom romanen One Flew Over the Cuckoo’s Nest som lig ger till grund för den kultförklarade filmen Gökboet med Jack Nicholson. Den handlar om ett mentalsjukhus och historien kan ses både som ett ifrågasättande av psykvården och en metafor för samhället där vi sam hällsmedborgare är patienterna och staten överheten. Boken beskrivs som ”en sund satir över ett sjukt samhälle.”. I filmatiseringen in nehar Jack Nicholson rollen som McMur phy. Genom att spela galen försöker han komma undan det hårda arbetet som fånge på en fängelsefarm. McMurphy sätter sig genast upp mot alla regler och vill väcka upp de andra patienterna ur pillerdimman och uppgivenheten till följd av att ständigt vara nedtryckt. Mot sig har han den stränga sköterskan Mildred Ratched och det hela utvecklas till en viljornas kamp med förödande konsekvenser. McMurphy stiger in på mentalsjukhuset som en frisk fläkt utifrån och rör om ordentligt på avdelningen. Det tar sin tid innan de andra vågar följa efter men allt eftersom de låter bli sin medicinering och vågar bryta mot reglerna blir de friskare och återfår livslusten. McMurphy vill att hela avdelningen ska få komma ut på permission och se årets viktigaste baseboll match. Med tiden får McMurphy klart för sig att på mentalsjukhuset gäller inte längre hans tidsbestämda strafftid och han gör upp planer för att kunna fly tillsammans med den till synes dövstumma Indianen Chief.
Ken Kesey tyckte så illa om filmmanuset att han vägrade se filmen. Senare kom Mi los Formans filmatisering att vinna fem Os carsstatyetter, bland annat för bästa manus och ytterligare fyra oscarsnomineringar. Ken Kesey föddes 1935 och växte upp i La Junta, Colorado på en mjölkfarm med sina föräldrar. Som ung var han en framgång srik brottare och rugbyspelare. Ken tänkt sig först en karriär som skådespelare, men vann ett studiestipendium för kreativt skrivande vid Stanford University. Under tiden vid Stanford volonterade han som betalt försöksobjekt för sinnesförändrande droger vid MK-Ultra, ett hemligt forskn ingsprogram för beteendemodifikation finansierat av CIA och fick bland annat testa LSD (lysergsyradietylamid). Han jobbade också extra som medhjälpare vid ett mentalsjukhus. Dessa erfarenheter blev grunden för One Flew Over the Cuckoo’s Nest (publicerad)1962. Nästa bok, Sometimes a Great Notion, kom ut två år senare och undersöker frågor kring individualitet och anpassning. Även denna har filmatiser ats, då med Paul Newman som regissör och skådespelare. Ken Kesey ansåg att vägen till individuell frihet gick via LSD. För att marknadsföra boken Sometimes a Great Notion sam lade Ken ihop ett gäng likasinnade och de kallade sig The Merry Prankster. Deras buss målad i kulörta hippie mönster fylldes med sinnesförhöjande substanser och de gav sig iväg på en road trip med slutdes
The Merry Prankster Acid Test Illustration: Norman Hartweg, 1965
tination världsutställningen i New York 1964. År 1966 anklagades Ken för marijuanain nehav. För att komma undan en dom skrev han ett fejkat självmordsbrev och flydde mot Mexico. Något år senare återvände han dock till USA och avtjänade ett sex månader långt fängelsestraff. Efter frigivningen slog han sig ner i sitt föräldrahem med fru och fyra barn och levde ett mer stillsamt liv. Han fortsatte att skriva och ge ut kortnoveller och es säer. Samtidigt undervisade han i litterär gestaltning vid University of Oregon samt engagerade sig i brottning på lokala skolor. Först trettio år efter Sometimes a Great Notion kom hans nästa roman, en komedi kallad Sailor Song. Keyses sista roman, Last Go Round, kom ut 1994. Ken Kesey avled år 2001 efter komplika tioner i samband med en levercanceropera tion.
Illustration lLonel Worrell, Penguin books
DALI OCH KÄRLEKEN En berättelse om passion, svek, sexuella orgier och galenskap ILLUSTRATION Michael Berkenäs TEXT Tobias Rasmusson Dali & kärleken: Gala
HELT APPROPÅ! Dali och Gala möttes första gången 1929. Tillsammans med dåvarande maken Paul Eluard (som gav henne sme knamnet Gala) och René Magritte samt Luis Buñuel var hon inbjuden att tillbringa sommaren hos Dali i Cadaqués. Salva dor, vid tiden 24 år och Gala 10 år äldre blev blixtförälskade i varandra och några månader senare flyt tade Gala in hos Dali.
Det här är berättelsen om passionerad kärlek, svek, sexuella orgier och galenskap mellan en av vår tids största konstnärer och hans musa, hustru och manager Helena Dmitrievna Deluvina Diakonova, mer känd under namnet Gala. Gala – mitt heroin Dali var djupt förälskad i Gala sedan första stund. Han kallade henne sitt heroin. I början av 1930-talet började Dalí signera sina målningar med både sitt och Galas namn då han menade att hennes påverkan var mycket stor och bistod i att omdirigera hans fokus. Från och med nu agerade även Gala som Salvadors agent. Gala förekommer ofta som modell i Dalis verk. Gärna gestaltad i religiösa roller som exempelvis Jungfru Maria i målningen Madonnan i Port Lligat. Tavlorna visar stor kärlek och flera av dom är kanske de mest tillgivna och sensuella avbildningar som gjorts av en medelålders kvinna inom västerländsk konst. Även andra konstnärer inspirerade av Gala, exempelvis Max Ernst (med vilken hon var tillsammans med 1922 – 1924) liksom poeten René Char och författaren René Crevel. Vaginaskräck & sexorgier När Dali och Gala möttes lär Salvador varit oskuld – hans fobi för kvinnors
genitalier var vida känd vid tiden. Galas aptit på män och sex lär dock tidigt varit stor och hon hade under hela sitt liv många utomäktenskapliga affärer (bland dem med sin före detta make Paul Éluard). Hon hade en förkärlek till unga konstnärer och i sin ålderdom gav hon ofta bort dyra presenter till dem hon hade ihop det med. Dali var inte oskyldig han heller och lär ha haft förhållanden med både män och kvinnor och deltog gärna i sexorgier. Riktigt stark konkurrens fick Gala när han skaffade sig sin andra musa i form av utvikningsbruden och diskostjärnan Amanda Lear. Galna Gala & separationsslottet Ingenting varar för evigt: Även om Salva dors kärlek till Gala bestod så började de ras forntida så passionerade kärleksrelation tyna bort i slutet av 60-talet. Vad det exakt berodde på kan man spekulera i, kanske var det av den enkla anledningen att kär leken bara försvann? (sånt händer ju) eller kan det kanske varit kopplat till Galas per sonlighet; hon beskrivs av många som både “grym och hård” och med en “blick som kunde döda”. Hennes “demoniska humör” visade sig ofta; Om hon inte tyckte om någons spottade hon på dem och ville hon få tyst på någon som hon inte tyckte skulle prata fimpade hon cigaretten på deras arm. Hos konsthandlarna i Paris gick hon under öknamnet ”Gala la Gale” (som betyder ungefär Gala den ondskefulla eller skabbi ga). Inte helt överraskande var hon väldigt
illa omtyckt av många. Särskilt kvinnor ogillade henne. Gala var sexuellt omättlig och hade heller ingen respekt för andras relationer. Samtidigt beskrivs Salvador vid tiden som närmast impotent. Dessutom lär Gala ha varit besatt av Salvadors pengar. Och ja, Dali var ju som han var. Med tiden levde de sina liv allt mer på varsitt håll, Salvadors kärlek till Gala ä består dock. 1968 köpte Dali ett medeltida slott till Gala i Púbol, Girona. En plats Dali själv inte hade tillgång till utan ett skriftligt tillstånd från Gala. “Jag ger dig ett gotiskt slott som gåva, Gala. Jag accepterar, med ett villkor, vilket är: att jag kommer bara att besöka dig på slottet genom en inbjudan. Jag accepterar, eftersom jag ac cepterar i princip allt, förutsatt att det finns villkor. Det är villkoren för hövisk kärlek”. På slottet tillbringade Gala mycket av sin tid tillsammans med unga män, på vilka hon spenderade en förmögenhet. Salvador i sin tur började vid tiden umgås med unga, snygga kvinnor. Det lär ha hållits veckolån ga sexorgier, detta dock utan att Salvador själv aktivt deltog i aktiviteterna – förutom att titta på. Det sägs att det enda han ville ha av kvinnorna var deras skönhet. Misshandel och droger År 1980, vid 76 års ålder, tvingades Dali att gå i pension på grund av att han insjuknade i Parkinsons sjukdom, vilket innebar att han fick motoriska störningar som gjorde honom oförmögen att hålla i en pensel. I takt med att hans tillstånd förvärrades fick han också allt svårare att tolerera Galas fria leverne. En dag gick Dalis humör överstyr och han slog henne så illa att hon bröt två revben. För att lugna ner honom drogade Gala honom i fortsättningen med stora doser Valium och andra lugnande medel av ”okända kvantiteter av en eller flera typer av amfe tamin”, vilket gjorde honom letargisk, det vill säga försatte honom i ett sömnliknande slöhetstillstånd, vilket orsakade bestående nervskador.
Black Sabbaths sångare & Galas bortgång Vid tiden för sin död hade Gala lämnat Sal vador och hade en relation med den 22-åri ga Jesus Christ Superstar-skådespelaren och rocksångaren Jeff Fenholt (under en kort tid bland annat sångare i Black Sabbath) – Gala påstås ha överöst honom med gåvor; bland annat Dali-målningar och ett hus på Long Island värt över en miljon dollar. Fenholt blev också genom Galas försorg
företrädare för Salvador Dalis konst i USA och höll bland annat i försäljningen av verk till Alice Cooper (ett hologram) och till bandet The Grateful Dead. Enligt Fenholt lär Gala berättat för honom från sin sjukhusbädd i Spanien att Dali hade överfallit henne och slagit ner henne så illa att hon bröt höften, vilket senare skulle resultera i hennes död. Gala Dali dog den 10:e juni 1982, 87 år gammal. Hon ligger begravd i Castle of Púbol eller Gala Dali Castle (dvs slottet Salvador skänkte henne). Den officiella orsaken till hennes död är att hon drabbades av en allvarlig influensa. Salvadors stora kärlekssorg Salvador och Gala hade som konstaterat tidvis ett mycket stormigt äktenskap, trots detta fanns ändå något oövervinnerligt som kedjade dem samman. Efter Galas död flyttade Dali in i Galas slott i Púbol, låste in sig, drog för gardinerna och vägrade att äta eller dricka. Han nekade tillträde till sina vänner och assistenter och förbjöd någon att överhuvudtaget nämna Galas namn. Även om han med tiden kommit att förakta Gala hade han svårt att fungera utan henne. En av hans sköterskor har beskrivit hur han ständigt hördes snyftande och ylade av sorg liksom att han… drabbades av hallucinationer och trodde att han var en snigel“. Dali överlevde sin hustru med sju år. De hade en relation i 53 år. Salvador dog den 23:e januari 1989 vid 84-års ålder och är begravd i en krypta under det som numera är museet Teatro Museo Dalí sin hemstad Figueres i Katalonien, Spanien.
Dalis grav öppnas: mustaschen intakt Den spanska spåkvinnan Maria Pilar har i tio års tid hävdat att hon är Salvador Dalis okända och enda barn. Pilar påstår att Salvador haft en affär med hennes mamma samtidigt som han var gift med Gala. För att lösa fallet grävde man 2017, efter ett domslut, upp Salvador Dali ur sin grav för att genomföra ett faderskapstest. Genom uppgrävningen kunde man konstatera att hans karaktäristiska mustascher 27 år senare inte bara var intakta utan även pekade i den “klockan tio över tio”-vinkel han brukade styla den i. Att den var så välbehållen beror på att Salvador balsamer ades innan gravsättningen. Faderskapstestet visade att Pilar inte var Salvador Dalis dot ter. Hade så varit fallet hade hon haft rätt till en fjärdedel av Dalis kvarlåtenskap. En ansenlig förmögenhet från en konstnär vars verk idag klubbas för hundratals miljoner kronor på auktion.
EN UPP OCH NEDVÄND MAN i en upp och nedvänd tillvaro TEXT Mansoor Kiani
Jag är en nedvänd man; jag går på mina ben och tänker med mitt huvud. Ni normala män som går på huvudet och tänker med era ben, fattar ni att det gör fasligt ont när ni nickar åt mig?
Slutreplik Det är märkligt så många ord man kan göra sig märkvärdig med. Anomali. Är det normalt att använda fikonord som ingen jävel förstår? Språket, ett maktmedel som man kan ta till för att skyla över bristande kunskaper i ett ämne till exempel, vid en diskussion. Ett par klämkäcka ord som ingen fattar, och än mindre vågar fråga om vad de betyder och tjoff så har man »vunnit« den diskussionen. Hrrm.. Vad är normalt, och vem kan säg vad nor malt är? Det som är normalt idag var san nerligen inte normalt för fem, tjugofem eller sjuttiofem år sen. Grabbar som använder »skönhetsprodukter« är väl ett exempel. Den dagen någon ser att det står hudlotion i mitt badrum så kan de köra mig till dårhuset. Nej, ordentligt med motorolja över öronen under en rostig Amazon en blöt höstdag och man är smord ett halvår framåt. Tvål och vatten, schampo och raklödder får räcka. Skulle det vara någon trevlig orkester som spelar på Törringelund kan så även rakvatten av märket Aqua Vera komma till användn ing. Sen är det jävlar nog med fåfängan. Folk utgår nog oftast ifrån sig själv när de pratar om vad som är normalt och abnormt. Det är jävligt märkligt. Jag har då aldrig träffat en enda jävla normal människa i hela mitt liv i alla fall. Det klickar alltid någonstans. En gammal vän sprang man på i stan för ett tag sen. Jag har alltid sett honom som högst begåvad, men se vad fel man kan ha. Ett par minuters prat, och idioten börjar prata om golf! Vilk en normal människa får för sig att ha på sig ett par skor med fransar, rutiga byxor, en ful jävla bonnakeps och en töntig, gärna rosa, Lacostetröja för att sen slå iväg en bolljävel så långt så man får håll innan man har hittat den? Kom ihåg att de inte gör det en gång i livet, utan flera gånger innan de får ner den i ett hål. Nu är det väl slut med galenskaperna kan en normal människa anse, men ack nej. De ska göra bort sig sjutton gånger till. På samma dag! Ja, halleda.. Sen går de in på det »nittonde hålet« och förfasar sig över all dumhet som finns i världen, pratar lite fiint, gärna med Sture
plansdialekt fast de är från Svedala, och dricker lite skumpa. Normalt? Nej! Den enda som är normal äro denne. En gammal skolkamrat som jag inte ens kände igen frågade om jag hade samma kläder som på skolavslutningen i nian. »Nej, men likadana!« Idioten rände runt med kostym, slips och, hör och häpna, guld klocka i västfickan. Det var annat än när han hittade kuliga saker i näsan han kunde äta som liten. Den enda fullständigt normala äro således jag. En hög med gitarrer jag aldrig spelar på. En massa olästa böcker, en massa ogjorda projekt som »snart« ska påbörjas, runt fyrahundra plattor, lågt räknat, som jag inte har gitit lyssna på, det är för långt från fåtöljen till stereon, men däremot hade denne bestämt sig för att börja träna. Det är ett nyårslöfte som alla normala ger. Sålunda, som den samvetsgranna lilla gosse jag är, tager man så stegen mot detta kropps kulturens paradis med raska steg på nyårs dagen. När man går så raskt blifver man hungrig, så ett besök på den närliggande pizzerian fann jag vara ett ytterst förnuftigt beslut innan själva det fysiska skulle påbör jas. Man behöver proteiner. Det blev en Bomba med extra allt, och efteråt vill man förstås ha en kopp kaffe. Caféet intill blev nästa anhalt. Mormor sa med bestämd het att till kaffet skolen det intagas sju sorters kakor, och då jag enkom äter gräddbakelser så fick det bli såna för hela slanten. Vid närmare eftertanke inser så äfven jag att ingen normal jävel kan träna efter den mängden föda. Ja, jag fick lite hjälp med denna insikt av personalen på SUS vid magpumpningen, men tanken var nog bra? Snart är det nyår igen och då är det dags för nya löften som aldrig kommer att bli av. Tjohopp! JOHAN HAGMARK JOHAN HAGMARK ÄR MUSHROOM RIOT MAGAZINES GÄSTTÄNKARE OCH FILOSOF.
Nästa nummer Covid-19 har skakat om tillvaron för oss. En distanserad tillvaro. Kassapersonalen sitter skyddad bakom plexiglas med händerna täckta av engångshandskar i plast. En nysning inne i snabbköpet är som ett avlossat pistolskott, folk flyr paniskt undan för att söka skydd bakom närmsta hylla. När ett par gamla vänner springer på varandra ute på stan har en ny ritual uppstått. Borta är kramarna och kindpussarna från Stureplan som för några år sedan spreds över landet. Det nya är att stå vid sidan om varandra och gnugga sin armbågsspets mot den andres. Hand skakningar är förstås ett minne blott och lika bra är väl det med tanke på allas tvåltorra och fnasiga händer. I en tillvaro präglad av smittor isk utgör vårt lands växande andel av ensamhushåll inte längre något bekymmer, snarare står de som föredömen för hur smittspridningen ska reduceras. Nästa nummer av Mushroom Riot Magazine har temat Karantän.
NR.
Ã…R
LIMITED EDITION