törst efter demokrati

SOMALIA är till ytan nästan en och en halv gånger så stort som Sverige och ligger på Afrikas horn. Befolkningen är närmare 16 miljoner, huvudstaden Mogadishu har nästan 2 miljoner invånare, och en uppskattning är att ungefär 3,5 miljoner somalier bor i andra länder. Somalia anses vara ett av världens farligaste länder att vistasi. Sverige har ingen permanent diplomatisk representation på plats i landet – ambassadens och Folke Bernadotteakademins medarbetare är placerade i Nairobi i Kenya och gör regelbundna resor till Somalia därifrån. Somalia består av fem delstater. Trots starkt internationellt stöd, inklusive en fredsbevarande styrka från den Afrikanska Unionen(AU), kontrollerar regeringen fortfarande bara delar av landet. – Det betyder också mycket för vårt arbete här att vi har haft ett ganska stort och bra bistånd – det är välkänt, och det finns en bild av att andra länder har en agenda för sitt bistånd och att Sverige arbetar utan baktankar. Men våra baktankar är ju våra värderingar, demokrati och mänskliga rättigheter.

konsultationer över hela landet

– Bland de aktiva är jag den som har arbetat längst med Somalia, berättar Johan Svensson. Jag talar somaliska och blir väl mottagen. Den nuvarande presidenten är en av mina före detta kolleger.

Utöver ungdomsministern ska Johan Svensson träffa den minister som har ansvaret för kvinnor och för mänskliga rättigheter och den som har ansvaret för inrikespolitik, federation och försoning. – Jag vill fråga hur de ser på försoningsprocessen och konstitutionen, säger han. För tre år sedan hade vi konsultationer över hela landet och arbetade med en ram för en nationell försoningsprocess. Den är politisk och social.

Den politiska delen av processen beskriver Johan Svensson som knuten till konstitutionen. – De måste enas om hur de ska bygga upp landet, om resursfördelning och maktfördelning och säkerhet, säger han. Det är politiskt känsliga frågor. Somalia är ett federalt nationsbygge, och det finns grundläggande frågor om hur makt och finanser ska fördelas och om säkerhetsapparaten, federal polis och inkomster från naturresurser, hamnar och flygplatser – till exempel.

”alla ska kunna leva tillsammans”

Den sociala försoningen kan vara både enklare och svårare. – Det finns en stark tradition av att försöka lösa konflikter här, säger Johan Svensson. När en konflikt blir för smärtsam sätter man sig ner för att lösa den och kommer överens om något. Men Al-Shabaab finns också – det var de som sprängde hotellet häromdagen.

Försoning i somalisk version är något som äger rum mellan grupper snarare än mellan individer, förklarar Johan Svensson, på ”community level”. – Det är inte bara klanerna det gäller, utan hur alla ska kunna leva tillsammans, säger han. Regeringen lovar att bekämpa Al-Shabaab. Men om man kommer till en punkt när den gruppen är försvagad – hur ska de tidigare medlemmarna kunna införlivas igen?

institutionsutveckling

Det talas om att Somalia behöver en försoningskommission, men enligt Johan Svensson går det inte att kopiera det arbete som gjordes i Sydafrika runt millennieskiftet.

BILD: ISMAIL SALAD-OSMAN, UNSPLASH

– Det finns nästan ingen som inte har lidit oförrätter här, säger han. I senaten finns flera tidigare krigsherrar, och en av ministrarna nu var med och grundade Al-Shabaab. Hur ska man handskas med det förflutna? Landkonflikterna är en svår sak, och det finns många frågor som inte har kunnat tas upp än.

En annan motsättning som Johan Svensson har lagt märke till är den som uppstår mellan återvändare och människor som har stannat kvar i Somalia hela tiden. – Några i den nya regeringen tillhör diasporan, och många i den tidigare regeringen gjorde det också. De kanske har fått en bra utbildning utomlands, men de kanske inte riktigt förstår dynamiken i landet. Det viktiga nu är att allt måste hängas upp i institutionsutveckling. Konstitutionen innebär ett grundläggande rättsväsen och andra tjänster som alla har nytta av, till exempel hälsovård och utbildning, men också möjliggörande av ekonomisk utveckling och arbete, framför allt för de unga.

”det finns en hunger efter direkta val”

Under ett ungdomsforum nyligen fick en rollspelsövning göra det tydligt hur vars och ens förutsättningar påverkar möjligheter. – Deltagarna stod på rad och fick lappar där deras roller var beskrivna. Någon fick spela en manlig regeringsmedlem ur diasporan, någon en kvinna ur en minoritetsgrupp.

Att ”spela” var att ta ett steg när övningsledaren sa det – alla män ett steg framåt, alla med utbildning ett steg framåt, alla i minoritetsgrupper ett steg bakåt, alla kvinnor ett steg bakåt, alla i diasporan ett steg framåt … – Det blev ganska grafiskt och uppenbart för ungdomarna hur olika förutsättningar påverkar ens möjligheter att delta i beslutsfattande. Pengar och utbildning ger möjlighet att ta sig framåt. En kvinna i en minoritetsgrupp hamnar längst bak.

Bara tre distrikt i det federala Somalia har haft direkta val. En medlemsstat, Puntland, har kommit lite längre än de andra och arbetar nu för att hålla direkta val i alla distrikt i staten. Och Somaliland, som vill se sig som självständigt, har haft flera direkta val under ett antal år. – Men du kan inte kandidera om du inte har pengar, säger Johan Svensson. Ungdomarna ligger i lä. Det finns en hunger efter direkta val där alla kan kandidera och där alla kan delta. n

JULIA KUHLIN LIVED PENTECOSTALISM IN INDIA:MIDDLE CLASSWOMEN ANDTHEIR EVERYDAY RELIGION UPPSALA UNIVERSITET, HUMANISTISK-SAMHÄLLSVETENSKAPLIGA VETENSKAPSOMRÅDET, TEOLOGISKA FAKULTETEN, TEOLOGISKA INSTITUTIONEN (DOKTORSAVHANDLING)

aktiva medskapare

Att läsa Julia Kuhlins fascinerande doktorsavhandling är att lägga örat mot marken.

Det vi får lyssna till är tankar, drömmar, ambitioner, tro och liv, livsberättelser, erfarenheter och religiösa praktiker bland pentekostala kvinnor i medelklassens Indien.

Julia Kuhlin har gjort ett gediget fältstudium i staden Gurugram i norra Indien och tillgängliggör ett mycket rikt empiriskt material i form av ett större antal intervjuer och deltagande observationer. Vidare utgör även samma kvinnors umgänge och samtal på sociala medier samt egenskrivna dagböcker en viktig källa till kunskap om hur de ser på sig själva och sin gudsrelation och vilka avtryck denna levda tro gör i deras vardagsliv.

Pentekostala och karismatiska kyrkor är på kraftig frammarsch världen runt och är idag föremål för omfattande forskning inom flera akademiska ämnesdiscipliner. Inte minst tvärvetenskapliga studier har ökat i omfattning, och i dem kan antropologiska, historiska, teologiska och samhällsekonomiska perspektiv tillsammans bidra till en fördjupad reflektion och analys.

Julia Kuhlin skildrar på ett skickligt sätt hur pentekostalismen som global och urbaniserad rörelse kommer till uttryck i en specifik indisk kontext. Hennes egen forskning relateras till tidigare studier i Indien inom samma fält, men också till större globala trender och internationell forskning.

På ett förtjänstfullt sätt undviker hon både homogenisering och generalisering. Istället låter hon mångfalden och komplexiteten i materialet få bidra till en bred och rik bild av vad det kan innebära att leva som pentekostal kristen kvinna i Indien idag.

Julia Kuhlin skriver in sig inom forskningsfältet pentekostalism i Indien på ett mycket intresseväckande sätt: studien har ett tydligt fokus på Indiens växande medelklass, och studien har ett övergripande perspektiv och inriktning på det levda livets religiösa praktiker och erfarenheter. Det är en forskningstradition som går under namnet lived religion och som under de senaste årtiondena har ökat i popularitet och omfattning. Det är alltså primärt mångfalden av trons berättelser från vardagslivet snarare än de religiösa institutionernas och deras företrädares uppfattning om själva trosläran som utgör själva studieobjektet.

I kontrast till tidigare forskning inom fältet är de kvinnor som deltar i denna etnografiska studie både välutbildade och socio-ekonomiskt privilegierade. Det färgar deras förståelse av tro och liv, och det ökar deras möjligheter att interagera och verka i samhällslivet på helt nya sätt.

Ett centralt tema i intervjumaterialet berör kvinnornas sätt att förstå och förhandla sin kristna identitet och tillhörighet. Detta gör de i relation till sin uppväxt och bakgrund i andra kristna traditioner och religioner, men det blir också tydligt på vilka sätt de vinnlägger sig om en levande gudsrelation.

Julia Kuhlin förser läsaren med otaliga narrativ, tankefigurer och bakomliggande motiv till hur, varför och i vilka sammanhang kvinnorna uppfattar att Gud gör sin vilja känd och på vilka sätt de uppfattar tron som meningsfull och eftersträvansvärd. Enskild bön, sång, musik, bibelläsning eller förtroliga samtal med maken, pastorn eller vännerna i kvinnogruppen är några av de sätt på vilka de upplever att Gud kommunicerar, hjälper dem att bli frimodiga att övervinna svårigheter och gör dem till aktiva medskapare i vardagslivet.

Eller som Julia Kuhlin själv väljer att uttrycka denna intima dialektik mellan Gud och den enskilda: det krävs att man är två för att livet som troende ska fungera på riktigt!

Avhandlingen är mycket välskriven och väcker läsarens intresse redan från start. Därför är den ett bra exempel på hur akademisk forskning kan göras relevant, attraktiv och tillgänglig för en vidare läsekrets. Den ställer många viktiga frågor om hur enskilda och grupper av människor kan och vill leva sin religion, både i relation till andra människor och till omvärlden och tillvaron i stort. Julia Kuhlin ger läsaren nya kunskaper inom ett växande forskningsområde men också verktyg för kritisk reflektion och analys som är tillämpbara långt bortom den indiska kontexten. n JOHANNES ZEILER, DOMKYRKOLEKTOR I LINKÖPING

FOTNOT: Den elektroniska utgåvan av Julia Kuhlins avhandling kan hämtas på webbplatsen uu.diva-portal.org

BILD: ANNA BRAW

uppdrag mission nr 524 uppdrag mission nr 2022recension5 2022

GETI Karlsruhe.

BILD: ALBIN HILLERT KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

FÖRMÖTEMEDGETI Ett hundratal unga teologer, många av dem också studenter vid det ekumeniska institutet i Bossey iSchweiz och fyra av dem svenskar, samlades några dagar före Kyrkornas världsråds stora möte i Karlsruhe i månadsskiftet augusti–september. Global Ecumenical Theological Institute, GETI, finansieras delvis av Lunds Missionssällskap, och de fyra svenska teologerna hade också fått resebidrag från sällskapet. Heike Springhart, biskop av Baden, sa i sitt inledningstal: ”Idag är uppdelningens och fientlighetens gränser fortfarande en verklighet, och för mig som europé har de kommit närmare än tidigare (…). Vi lever i en tid när ett krig rasar i Europa, och det innebär stora utmaningar. Under pandemin såg vi hur människor distanserar sig från varandra och ibland blir fientliga, och hur delad vår värld är. (…) Som kontrast ger Gud oss Kristi kärlek som flyttar på gränser och tar bort dem. Detta händer inte utan att vi anstränger oss, och det kräver rörelse och kraft.”

Under en gudstjänst byggde GETI:s deltagare en symbolisk mur på altaret som en påminnelse om hur människor hindras från att möta varandra. n

KÄLLA: NYHETSBREV FRÅN KYRKORNAS VÄRLDSRÅD BILD: MIKE DUBOSE KYRKORNAS VÄRLDSRÅD Biskop Yevstratiy av Chernihiv och Nizhiyn.

Ecumenical Youth Gathering.

KLIMATPROTESTIKARLSRUHE En del av Kyrkornas världsråds möte i Karlsruhe var ungdomsmötet Ecumenical Youth Gathering (EYG), vars deltagare bland annat ordnade en klimatdemonstration på mötesområdet. – Det är mycket viktigt för mig att göra fler medvetna om klimatförändringarna, sa Subin Tamang.

Han hade kommit till mötet från sitt hemland Nepal och berättade om hur torkan har fått källor att sina. Detta har drabbat Nepals jordbruk hårt – invånarna är beroende av inhemskt odlat vete och ris, och de båda grödorna är också stora exportvaror.

Ungefär 25 av EYG-deltagarna bildade en klimatgrupp som samlades varje dag för att lyssna till varandras berättelser och planera protesten.

KÄLLA: PRESSMEDDELANDE FRÅN KYRKORNAS VÄRLDSRÅD VÄDJANTILLPATRIARKEN – Ingen har rätten att välsigna aggressioner, sa ärkebiskop Yevstratiy av Chernihiv och Nizhyn vid Kyrkornas världsråds möte i Karlsruhe i början av september. Ingen har rätten att rättfärdiga krigsbrott eller folkmord.

Den ortodoxe biskopen från Ukraina var en av flera talare under den mötesdag som hade Lukasevangeliets tionde kapitel, berättelsen om den barmhärtige samariern och Kristi medkännande kärlek som tema.

Ärkebiskop Yevstratiy tackade de ekumeniska rörelserna för att de under året tydligt har tagit ställning mot det ryska angreppet och vädjat till den ryske patriark Kirill.

Professor Sergii Bortnyk, medlem i samma kyrka, berättade i sitt anförande: – Många av våra medlemmar har blivit volontärer. Vår kyrka tar emot och fördelar humanitär hjälp, särskilt från grannländerna och från våra systerkyrkor. n

KÄLLA: NYHETSBREV FRÅN KYRKORNAS VÄRLDSRÅD Översvämningar i Pakistan.

BILD: UNHCR

VÄGAR,BROAR,SKÖRDAR I slutet av augusti drabbades Pakistan av översvämningar, monsunregn, jordskred och jordskalv. Hem, vägar, broar och skördar förstördes och spolades bort. En tredjedel av Pakistan hamnade under vatten, och stora delar blev helt ödelagda. 950000 hus, 350 mil väg och 150 broar är skadade eller förstörda. Av de ungefär 33 miljoner människor som räknades som drabbade behövde ungefär 6,4 miljoner akut hjälp och tak över huvudet vid månadsskiftet augusti–september, enligt UNHCR för Sverige, och 500000 människor hade förlorat sina hem. Många bor just nu i tältläger. Pakistan är också hem för 1,3 miljoner människor som är på flykt från Afghanistan. – Regn och översvämningar är katastrofala för miljontals människor, säger Filippo Grandi som leder UNHCR. Vi behöver akut stöd från omvärlden och solidaritet med Pakistan i den här svåra tiden. n

KÄLLA: NYHETSBREV FRÅN SVERIGE FÖR UNHCR

”Freden har enat oss”

Marcelo Pérez Pérez i Chiapas i Mexiko lever under hot men fortsätter sitt arbete för mänskliga rättigheter.

TEXT NATHALY SALAS, KRISTNA FREDSRÖRELSEN n n n Mexiko har två ansikten. På papperet finns det relativt starka institutionella och rättsliga ramverk för de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är landet ett av världens farligaste för journalister och människorättsförsvarare.

En av dem som lever under hot är prästen Marcelo Pérez Pérez i delstaten Chiapas.

tjugo år med fredsobservatörer

Kristna Fredsrörelsen har haft fredsobservatörer på plats i Chiapas i tjugo år och kan konstatera att situationen i denna sydliga delstat vad gäller de mänskliga rättigheterna, inte minst yttrandefriheten, utgör ett tydligt exempel på Mexikos janusansikte.

Den organiserade brottsligheten gör att våldsspiralerna förvärras, och handlingsutrymmet för Chiapas livaktiga folkrörelser krymper.

Här, liksom i övriga Mexiko, har den organiserade brottsligheten en stark informell inverkan på myndigheter lokalt och på delstatsnivå och federal nivå. Tillsammans med den mycket omfattande korruptionen har detta resulterat i en närmast total straffrihet.

Brottsligheten och straffriheten leder till ett utbrett missbruk av rättssystemet. Obekväma människorättsförsvararare blir tystade genom stigmatisering, och deras verksamhet kriminaliseras. Mönstret känns igen från många olika håll i världen, och tydliga exempel finns i till exempel Ryssland och Centralamerika.

arresteringsorder

Padre Marcelo Pérez Pérez arbetar i det katolska stiftet i San Cristobal de las Casas. År 2020 blev han nominerad till Per Anger-priset för sitt engagemang för urfolks och flyktingars rättigheter och för miljö och rättvisa.

Men eftersom han i ord och handling arbetar i enlighet med de ställningstaganden som Mexiko åtagit sig i internationella konventioner utgör han också en tydlig måltavla för den organiserade brottsligheten. Svartmålningen och hoten har under det senaste året stegrats på ett oroande sätt i såväl lokala etermedier som i sociala medier och kulminerade i somras med en arresteringsorder.

pilgrimsvandringar

26 civilsamhällesorganisationer som är verksamma i Mexiko samlades i ett gemensamt upprop, och människor samlades till pilgrimsvandringar genom San Cristobal de las Casas gator och till flera andra närliggande kommuner.

BILD: SWEFOR MEXICO

Pilgrimsvandring till stöd för Padre Marcelo Pérez Pérez genom San Cristobal de las Casas gator ijuli 2022. Kardinal Anders Arborelius visade sitt stöd genom ett orosbrev som han riktade till de lokala myndigheterna. Den katolska kyrkan i Mexiko agerade också, bland annat genom att kontakta landets president, Andrés Manuel López Obrador. Till en början skapade detta spänningar mellan dem. Ändå visade presidenten senare sitt stöd för kyrkans appell för nationell enighet mot våldet. Arresteringsordern kvarstår, men Padre Marcelo Pérez Pérez säger: ”Också människor som inte är troende har uttryckt sitt stöd. Jag har tagit emot brev från människor i Tyskland, Sverige och många andra länder. Freden har enat oss. Jag är beredd att offra min frihet och mitt liv för freden.”

n

En ny inställning

Med musik och gemenskap arbetar Rouddy Kimpioka för att få flyktingar och greker på Lesbos att mötas.

INTERVJU MAGDALENAWERNEFELDT BILD STRATIS BOSTANSAS

Programmet Interreligiös praktik för fred – En värld av grannar har avslutats, och nu arbetar nätverket med samma namn vidare för att samla praktiker och forskare i olika forum och göra det möjligt för dem att samverka. Lunds Missionssällskap har gett anslag till ett av forskningsprojekten. ■ ■ ■ Rouddy Kimpioka säger att det finns två versioner av honom: en som är Rouddy, IT-administratören, och en som är Rouddy, musikern.

IT-administratören är den unge man som när han var nyutexaminerad tvingades att fly från sitt hemland Kongo för att rädda livet på sig själv. Han finns kvar någonstans djupt inuti. – Han kan inte göra någonting just nu. Han är fast.

Musikern Rouddy är också entreprenör och fredsmäklare. Det blev han som flykting i Europa.

Rouddy Kimpioka var 26 år när han kom till Turkiet och sedan tog sig vidare till den grekiska ön Lesbos. Han berättar om chocken över att det inte fanns någon hjälp att få, om att inte förstå turkiska, grekiska eller engelska, om de ständiga konflikterna mellan olika flyktinggrupper, om grälen och misären. Det höll på att fullständigt knäcka honom. Till den dag när han sa till sig själv: Du måste ändra inställning. – Jag påminde mig själv om att jag är människa och om att jag har samma värde som alla andra. Det gav mig hopp och motivation att förändra saker och ting.

”aldrig drömt om att bli musiker”

Istället för att söka hjälp började han hjälpa andra. Han kom i kontakt med en organisation i lägret och började undervisa i datakunskap, musik och dans. Snart var han också i gång med att arrangera scenframträdanden på helgerna. – Jag har aldrig drömt om att bli musiker, men musiken förvandlade mitt liv, säger han.

Ju mer han engagerade sig i andra, desto mer förstod han att han också hjälpte sig själv. Han tog tag i de ständiga konflikterna mellan flyktinggrupperna. – Jag pratade med dem och sa att vi alla här har en sak gemensamt: vi bär märket flykting i pannan. Men vi är människor. Vi måste sluta strida och börja samverka i stället. Vi måste vara ett, och jag kan hjälpa er.

bjuder myndigheterna till alla konserter

Fram växte RAD Music International, som efter fyra år är så framgångsrik att Rouddy Kimpioka har anställt tre personer för att kunna hantera kursutbudet och kulturprogrammen. Själv arbetar han gratis, eftersom han som