”vi måste försvara oss själva och våra liv”

Statskuppen och massarresteringarna tvingade Aung Aung att fly från sitt hemland Burma.

INTERVJU EVA-MARIA MUNCK OCH ANNA BRAW BILD MAGDALENA VOGT

Tre fingrar har blivit en symbol för Burmas demokratirörelse. n n n Ett paket mjölk och ett paket havredryck står på köksbordet, kaffe finns i kaffebryggaren på köksbänken, och kanelbullar är upplagda på ett fat.

Aung Aung (fingerat namn) befinner sig i Sverige nu, i en Stockholmsförort, och hans fru och barn är här tillsammans med honom. De har upplevt en svensk vår, en svensk sommar och fyra månader av de formaliteter, det mottagande och de nystarter som är en kvotflyktingfamiljs liv.

Vid samma tid förra året hade de varit på flykt i över ett halvår och flyttade från plats till plats för att hålla sig gömda.

massarresteringar

– Vi landade här i april, och vi kom hit via Jakarta, berättar Aung Aung. Jag hade kontakt med ambassaden, och de sa att vi måste komma till Bangkok. Men vi kunde inte ta oss in i Thailand. Till slut korsade vi gränsen illegalt.

Det var i början av 2021 som läget blev akut för Aung Aung och hans familj. Både han och hans fru har länge varit engagerade och anställda i organisationer som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma. Statskuppen i början av februari följdes av omfattande protester – Aung Aung berättar att ungefär 20 miljoner människor deltog, alltså mer än en tredjedel av landets befolkning. Och i och med protesterna började massarresteringarna. – Flera av mina nära kolleger blev arresterade, och jag förstod att jag måste hålla mig undan, säger Aung Aung. En av mina tidigare arbetsgivare hörde av sig för att varna mig. Vi flyttade till en annan stad, men det blev svårare och svårare. Militären började göra hembesök.

bytte telefon

Militärregimen i Burma motarbetar alla som arbetar med demokratifrågor och mänskliga rättigheter. Nu beslagtogs dessutom all dokumentation hos vissa organisationer, och inte bara de nuvarande medarbetarna utan också tidigare spårades upp. – Jag bytte min telefon, och jag hade en berättelse om mig själv klar ifall jag skulle bli arresterad och förhörd, säger Aung Aung. Vi flyttade gång på gång. Det var svårt för våra värdfamiljer också. Till slut kände jag: det här fungerar inte längre. Och alla runt mig sa att vi måste fly. Jag måste rädda min familj. Utan min fru och mina barn kan jag inte göra något alls.

”jag stöttar inget våld”

Protesterna i Burma var till en början fredliga initiativ. Aung Aung berättar om hur människor gick ut på gatorna och på sina balkonger runtom i landet vid åtta varje kväll och bankade på grytor och kastruller som en markering mot militärregimen. – Precis i början kunde mina barn vara med, säger han. De förstod inte allt, men de kunde gå tillsammans med våra äldre släktingar, och de har ju hört kampsångerna om demokrati. Det var protester nära vårt hus då.

Nu, med lite avstånd, är han inte säker på att fredliga protester kan hjälpa Burma längre.

– I princip säger jag ja till icke-våld. Jag stöttar inget våld. Fram till nu har jag hållit mig borta från allt sådant. Men ingen kan föreställa sig vad militären gör i Burma. De bränner byar och dödar barn och gamla, dödar boskap, skjuter ner människor från helikopter. Strategin är att döda alla och bränna allt. Vi måste försvara oss själva och våra liv. Det är det som är rätt. Om vi inte gör något nu, i den här situationen …

försvara familjen

Aung Aung använder begreppet forceful defense, alltså ungefär kraftfullt försvar eller kraftfullt självförsvar. – Det är så många oskyldiga som kämpar för sina liv i Burma, säger han. När människor genomför en fredlig protest kommer militären med sina fordon och mejar ner dem. Nu befinner jag mig i trygghet och kan säga saker, men om jag var där skulle jag vara tvungen att försvara min familj. Man måste ha styrkan att försvara människorna.

Samtidigt, säger han, verkar det som om militärens strategi misslyckas: – Det är en unik situation. Människor blir inte rädda, de lyder inte, effekten blir den motsatta. Mer och mer militärer har lett till mer och mer protester.

militärkarriär väg till utbildning

Vilka är de människor som utgör Burmas armé och som har som främsta uppgift att hålla det egna landet under kontroll? – Bland de vanliga soldaterna är det många som inte har någon annanstans att ta vägen, säger Aung Aung. En del har varit kriminella. Alla är inte där frivilligt. Det finns också många som har sökt sig till militären för att det är så man kan få en utbildning och bli läkare eller ingenjör om man inte har pengar. Flera av mina vänner har gjort det. De är inte med och arresterar folk, men jag har brutit kontakten med dem.

Aung Aung berättar att han känner till många som har kapat kontakten med vänner och familjemedlemmar som har sökt sig till militären. – Det blir ett socialt straff, säger han, och det är också många matbutiker och restauranger som inte tar emot militärer som kunder. Det är en del av det civila motståndets strategi.

Den trygghet som ett kontrakt med armén kan ge är också tillfällig: – Militärfamiljerna har en mycket begränsad frihet, och de har bara bostad så länge någon i familjen är i tjänst.

”planetens tryggaste plats”

Nu planerar Aung Aung för en framtid när familjen kan leva i trygghet i Stockholm och när han själv kan resa fram och tillbaka för att återuppta sitt arbete i Burma. – Vi är nog på planetens tryggaste plats, säger han. Min fru skulle kunna klara sig utan mig här. Det viktigaste var att komma ut ur Burma med min familj – familjen kommer först, revolutionen är nummer två. Det bästa jag kan göra nu är att kampanja och samla stöd. Jag åker tillbaka så snart jag kan, kanske om två–tre år.

Han och hans fru har talat om att han ska söka upp någon att samtala med för att bearbeta det som hände före och under flykten. – När jag ser en polis här i Sverige blir jag rädd, säger han. Och min son har aldrig sagt att han vill bli polis … Mina barn har fått lägga sig på golvet när militären placerade rökbomber framför vårt hus, de har sett uniformerna, de kunde inte gå på toaletten ensamma. De har också blivit utsatta för ett trauma.

Många barn i Burma har förlorat tre skolår, först på grund av pandemin och sedan på grund av militärkuppen. Barnen på bilden tillhör ett av landets minoritetsfolk.

FOTNOT: Alla geografiska namn, organisationsnamn och personnamn har tillsammans med andra detaljer redigerats bort ur intervjun med Aung Aung för att det inte ska gå att identifiera honom och hans familj. Han talar om sitt hemland som Burma men poängterar att varken Burma eller Myanmar fungerar riktigt bra som namn på landet nu.

tre år utan skola

Vad har försoningen för chanser i Burma efter det som har hänt där de senaste två åren? – Vi har aldrig varit ett land, en nation, säger Aung Aung. Vi är så olika. Ungefär 40 procent av Burmas befolkning tillhör etniska minoriteter. Vi måste bestämma om vi ska fortsätta tillsammans eller inte. Men militärens motto är att bevara unionen, och politikernas också. Nu har militären begått brott mot mänskligheten, och då måste det till rättvisa.

Han berättar att 16 miljoner unga har förlorat upp till tre år av sin skolgång – en del av orsaken är att föräldrar som en del av de fredliga protesterna har hållit barnen hemma från skolorna, men utbildningssystemet fungerade inte innan dess heller. – Vi är ett land fyllt av trauma, och i framtiden kommer det att krävas specialprogram för att alla de unga ska kunna komma ikapp. Jämställdhet kommer inte utan utbildning, och vi kommer att behöva politisk majoritet för att inte bara ramla tillbaka till det dåliga som vi har haft. Men det kan vi inte tänka på just nu. Nu är vi mitt i kampen. En av mina närmaste kolleger blev arresterad häromdagen. n

”försoning kräver otroligt mycket”

Vad kan en yrkesofficer och en präst ha gemensamt när ett krig har brutit ut i Sveriges närhet? Malin Pihlgren och Patrik Rönnkvist fortsätter att samarbeta om Överlevnadskursen i Landskrona.

INTERVJU: ANNA BRAW n n n – En sak som var så bra var när vi kom tillbaka hem och du förklarade för gruppen varför det är så viktigt med debriefing, säger Malin Pihlgren.

Hon är präst i Landskrona församling och fick för ett par år sedan klartecken för att starta en kurs för vuxna män i olika åldrar. – Vi cyklade Skåne runt med gruppen, och jag har tänkt på det förut, att det är riskfyllt att till exempel skicka konfirmanderna direkt hem efter ett läger, säger hon. – Det är samma psykologi i fred som i krig, säger Patrik Rönnkvist. När man har varit med om något och kommer hem kan man uppleva en enorm tomhet, och man kan inte förklara varför. Det berättade jag för gruppen.

smugglad gideonitbibel

Den terminslånga överlevnadskursen i Landskrona har genomförts två gånger nu och också fått en fortsättning i en öppen grupp, Mansnormen, där många av de tidigare kursdeltagarna är med. En del kommer åkande från andra orter i Skåne. Patrik Rönnkvist, som sedan 2018 arbetar med återuppbyggnaden av det svenska försvaret, fogar in träffarna mellan arbetsveckor på olika håll i Sverige. – Jag var yrkesofficer på 1990-talet och hamnade i den situationen att jag fick säga upp nästan alla och sedan mig själv, säger han. För min generation är det ett slags revansch att få vara med och bygga upp det igen. – Jag ville göra värnplikten för att kunna försvara min familj och för att få försvarets ledarskapsutbildning, det var så jag tänkte då, säger Malin Pihlgren. Vi hade en överlevnadskurs där vi inte fick ha med oss någonting, men några hade smugglat med sig snus, och en hade smugglat med sig en Gideonitbibel. Vi satt vid lägerelden och läste den. Den erfarenheten växte under min prästutbildning sedan – hur når vi i kyrkan den grupp som vi inte når och som har ett väldigt tydligt behov? Det andliga lever i ytterligheternas gränsland.

återta heligheten

De män som har deltagit i kursen i Landskrona har fått träna tillsammans, samtala, lyssna på föreläsningar och, om de har velat, vara med i en avslutande andakt varje gång. Alla har varit med. – Både kursen och Mansnormen är ett projekt för att återta heligheten och hjälpa män att bli hela, säger Malin Pihlgren. Kropp, själ och ande är med hela tiden. – Det finns ju inget tvång, men vi har en gemensam målsättning i gruppen, och grupppsykologin fungerar likadant som i det militära, säger Patrik Rönnkvist. Ensam är inte stark. Vi ökar vår prestationsförmåga när vi inte är ensamma. – De två grupper som vi har haft har varit väldigt olika, men processerna har varit lika, säger Malin Pihlgren. Och när vi har cyklat Skåne runt finns det ju något slags gemenskap kvar – ”vi gjorde det tillsammans”.

romantisk bild

Malin Pihlgren berättar om vad en föreläsare från Försvarsmakten sa till gruppen: – Han var väldigt tydlig med hur viktigt det andliga perspektivet är i alla krissituationer. – Ja, säger Patrik Rönnkvist, i sådana situationer är alla människor mottagliga för tro. Det är som om själen öppnas och det finns en möjlighet att nå in.

Det senaste halvårets bilder av unga ukrainska och ryska män i uniformer har fått båda två att minnas sig själva som värnpliktiga 18-åringar.