INTERVJU ANNA BRAW BILD HUNGARIAN INTERCHURCH AID

n n n Hungarian Interchurch Aid har arbetat i Ukraina sedan 1998.

– Vi kom dit efter en stor översvämning, säger Klára Keveházi.

Hon är Director of Humanitarian and International Development Department, alltså ungefär chef för humanitärt arbete och internationellt insamlingsarbete, på HIA och arbetar mest på huvudkontoret i Budapest men har liksom många av sina kolleger varit i Ukraina då och då.

– Så såg vi att det fanns stora behov av mer och bestämde oss för att stanna, säger hon. Vi byggde ett socialt center, registrerade oss och har arbetat bland annat med att stötta äldre och med utsatta familjer där barnen behöver insatser för att utvecklas. Vi samarbetar med många organisationer där och har många ukrainska medarbetare. En del sa att något hemskt skulle kunna hända. Men vi trodde ändå inte att det skulle bli krig.

kyrkor i samarbete gemensam bakgrund

Själva den ungerska organisationen bildades ganska snart efter att järnridån hade öppnats, 1991, och har ungefär hälften av sin verksamhet i Ungern och hälften i andra länder.

– Här i Ungern arbetar vi bland annat med familjer i kris, med hemlösa, med äldre, och nu också med ukrainska flyktingar, berättar Klára Keveházi. Innan HIA bildades fanns det ett ekumeniskt råd, men i och med att det hände så mycket här och i de omgivande länderna ville vi i kyrkorna göra något mer professionellt. HIA har de protestantiska kyrkorna här som medlemmar, bland annat Frälsningsarmén och unitarianerna. Den ortodoxa kyrkan är också med.

Ganska snart gick HIA med i det som nu heter ACT Alliance.

– Det innebär att vi har arbetat tillsammans med Sverige, Tyskland, Nederländerna och Danmark i olika insatser. Och när kriget bröt ut i Ukraina var det vi som redan var där som kunde sätta igång med det humanitära arbetet direkt. Vi har bra relationer med många organisationer i Ukraina, och med myndigheter också.

Tillsammans med ACT Alliance i Genève skrev medarbetarna på HIA en appell och tog initiativet till ACT Ukraine Forum.

– Vi har haft vårt center i Transkarpatien där det bor många ungrare, men vi stärkte vår närvaro och byggde upp ett humanitärt center till, och tillsammans med DanChurchAid och Finn Church Aid byggde vi ett kontor för vårt gemensamma arbete. Vi arbetade tätt ihop, axel mot axel, för att komma igång snabbt. Nu har vi fem ungerska medarbetare på plats i Ukraina och ungefär 60 medarbetare där totalt. Vi var ju tvungna att växa väldigt snabbt – det var en enorm utmaning.

De pengar som svenska givare ger i kollekter och swishar vid andra tillfällen till Act Svenska kyrkans katastrofstöd till Ukraina går alltså via ACT Alliance till de insatser som Klára Keveházi och henes kolleger planerar och genomför.

– Vi arbetar med flera olika områden – tillgång till mat, tak över huvudet, psykosociala insatser. Före kriget hade vi byggt ett nätverk med små, lokala organisationer som bland annat arbetade med psykosociala aktiviteter. Vi har haft väldigt fina relationer med alla, öppna och transparenta, och vi har varit synliga. Jag tror att detta att vi delvis har en gemensam bakgrund har gjort att vi har lätt att förstå varandra. Nu vet alla att vi inte planerar att vara där en månad och sedan försvinna.

Hungarian Interchurch

AID, HIA, bildades 1991 och har varit medlem i ACT Alliance nästan lika länge. Organisationen har sitt huvudkontor i Budapest. Under 1990-talet var arbete med flyktingar från Jugoslavien en stor del av arbetet, och sedan dess har HIA arbetat tillsammans med andra ACT Alliancemedlemmar i bland annat

Etiopien, Afghanistan och Irak. I Ukraina har HIA arbetat sedan strax före millennieskiftet.

”vad är det som behövs nu?”

Klára Keveházi berättar om en strid ström inte bara av flyktingar utan också av organisationer precis efter krigsutbrottet: i stort sett alla icke-statliga organisationer, i biståndsvärlden NGOs (Non-Governmental Organizations), flyttade sina huvudkontor från Kiev till Lviv.

– När det gäller nyheter från Ukraina förlitar vi oss helt på vår personal och på deras kontinuerliga bedömningar – det är så vi arbetar, säger hon. En viktig sak att komma ihåg är att det här kommer att vara en långdragen kris. Även om en överenskommelse kommer till stånd snart tar rehabiliteringen och försoningen lång tid. Och vi måste vara där. Mat, kläder och hygien räcker inte. Psykosocialt stöd är en viktig del av vårt arbete. Vi arbetar med det redan nu, på lite olika sätt på olika platser, och det kommer att vara mycket viktigt framöver.

När den här intervjun görs är det några veckor kvar till ettårsdagen av krigsutbrottet.

– Nu arbetar vi mer och mer i de befriade områdena i östra Ukraina, säger Klára Keve- házi. Vår personal reser dit. Men samtidigt rör ukrainarna på sig mycket. Det går i vågor. Många tar sig till gränsen mot Ungern, och en del kommer in i Ungern, så vi arbetar med dem på den här sidan också. Inför ettårsdagen har vi haft möten med personalen i Ukraina och kommunikationsavdelningen här i Budapest: vad ska vi berätta? Under tiden fortsätter våra projekt: hur ska vi kunna hjälpa, vad är det som behövs nu? Och vi samlar data hela tiden, för alla är så intresserade av siffror.

175 långtradare

Därför kan Klára Keveházi snabbt berätta att ungefär 220 000 människor har fått stöd genom HIA och ACT Alliance sedan krigsutbrottet, att 20 000 personer har fått vad som kallas Multi Purpose Cash Assistance, att 175 långtradare har körts till olika delar av Ukraina och att 1 500 ton mat och hygienprodukter har levererats.

– Under samma period har vi varit med och samordnat flyktingmottagandet här i Ungern, startat ett flyktingcenter i Budapest och organiserat program så att de som har kommit hit har kunnat börja studera språket och fått kontakt med arbetsmarknaden, säger hon. Något som hon och hennes kolleger har lagt märke till både i Ukraina och i Ungern är den ideella andan, kanske till och med traditionen, bland ukrainarna:

– Vi samarbetar med många kyrkor fastän vårt fokus inte bara är att arbeta med dem. Många lokala församlingar arbetar med bistånd, och många använder sina lokaler till det. Det finns en stark frivilliganda i hela landet, alla vill hjälpa till. I Lviv fick vi snabbt massor av volontärer, och efter ett tag kunde vi anställa några av dem. Det var något mycket speciellt, detta att så många kom och erbjöd sin hjälp. Här i Budapest har barnläkare, lärare, tolkar och psykologer som själva är flyktingar också kommit och erbjudit sig att arbeta tillsammans med oss. De stöttar verkligen arbetet.

Planering Och Flexibilitet

Barnens och de ungas situation är något som Klára Keveházi återkommer till.

– Nu under vintern har det blivit svårt när attackerna mot infrastrukturen i Ukraina gör att skolorna stängs. Många barn får bara un- dervisning online. Men för det krävs ju datorer och uppkoppling. Vi har ett projekt där 400 skolbarn har fått bärbara datorer och där klassrum har fått teknisk utrustning. Det har visat sig att en del av de barn som har kommit hit till Ungern fortsätter att gå i skolan på distans i Ukraina.

Att planera för de närmaste månaderna är naturligtvis omöjligt – och det måste ändå göras.

– Ett av våra team kom till Cherson direkt efter befrielsen. Det behövdes generatorer, och vi kämpade för att få fram dem snabbt. Jag var i Kiev och Lviv och träffade barn som sa att de kände sig trygga nu. Så pratade jag med en kollega häromdagen: situationen är så oförutsägbar, allt kan hända, vi vet inte hur det blir. Och vi måste planera, och vi måste vara flexibla. Människor behöver oss. Vi är nära varandra. Det är bara en gräns mellan oss. n

– NORDISKT MISSIONSFLYG

1945–1950

NARIN FÖRLAG

Apg F R Apostlag Rningarna

Under åren efter andra världskriget fick Svenska Kyrkans

Mission en nystart genom flyget, ja, organisationen hade faktiskt ett eget flygplan. Den berättelsen har nu aktualiserats genom Eric Knutsons bok SE-APG Ansgar

Det är en berättelse om djärvhet, initiativkraft och mod.

Ett centralt namn är missionssekreteraren Oscar Rundblom, senare domprost i Västerås. Bakom sig hade han en enig missionsstyrelse.

För att förstå denna initiativkraft och riskvillighet måste man ge akt på att detta var en tid av uppvind för Svenska kyrkan. Hon hade haft en central roll i beredskapstidens Sverige. Kyrkans tro hade manifesterats i viktiga verk som En bok om kyrkan 1942 och Bo Giertz Herdabrev 1945.

Men kallelsen kom utifrån. Det var den norska missionen som behövde hjälp med att få hem missionärer från Madagaskar. De enda som kunde sälja flygplan var amerikanerna, och Norge hade ont om dollar.

Oscar Rundblom gav sig ut i Europa för att köpa flygplanet, och till slut fann han ett användbart i den amerikanska ockupationsstyrkan i Tyskland. Bara det var ett äventyr. Men Madagaskar kunde inte vänta. Alltså chartrades till en början ett flygplan från det svenska flygbolaget ABA, och med Carl Gustaf von Rosen som kapten gjordes den längsta flygning som något svenskt flyg någonsin gjort.

Valet av beteckning på det egna flygplanet gav sig självt. SE var beteckningen för Sverige, och APG fick stå för Apostlagärningarna.

Namnet Ansgar anknöt inte bara till missionstiden i Sverige på 800-talet utan också till den första svenska missionen i Eritrea på 1800-talet genom Evangeliska Fosterlandsstif- telsen. Då hade nämligen EFS ett missionsfartyg med namnet Ansgarius. I huvudsak gick flygningarna till Afrika, eftersom det redan fanns en stor svensk närvaro i Etiopien. SEAPG Ansgar var ett tvåmotorigt flygplan av typ DC-3, alltså ett ur dagens synpunkt litet plan, men icke desto mindre flög det även till Indien.

Ansgar flög med många viktiga resenärer – och många kända. En av de mest kända var regissören, författaren och skådespelaren Rune Lindström, mannen bakom Himlaspelet. 1946 fick han idén till en långfilm i missionsmiljö. Inspelningarna började i Filmstaden Råsunda samma år. Rollistan innehåller stora skådespelare som Åke Fridell och Victor Sjöström. Det var Ansgar som flög filmteamet till Syd-Rhodesia, där scenerna med lokalfärg spelades in. Filmen fick titeln Jag är med eder. Den blev färdig 1948 och spelades på i stort sett alla svenska biografer.

Missionsflygplanet Ansgar var möjligt 1945, Jag är med eder var möjlig 1948. Men redan i sitt Herdabrev 1945 anade Bo Giertz andra tider. Tage Lindboms bok Efter Atlantis (1951, ny upplaga 2022) blev skriften på väggen. Hur många såg den?

n CHRISTIAN BRAW

NOTTO R. THELLE

KARL LUDVIG REICHELT – MISJONÆR MELLOM ØST

OG VEST

VERBUM FORLAG (NORGE)

EN PILGRIM I KINA

I ett halvt sekel, från 1903 till 1952, vandrade Karl Ludvig Reichelt (1877–1952) med pilgrimsstav i hand genom Kinas andliga landskap. Han var missionär och fromma buddhisters vän. Med rätta har han blivit omskriven redan tidigare, men nu har Notto Reidar Thelle – son till Reichelts närmaste medarbetare och själv dialogmissionär i Japan i många år innan han blev missionsprofessor i Oslo – efter flera års forskning publicerat sin insiktsfulla och ytterst väldokumenterade biografi om Reichelt. Den är vacker, lättillgänglig, rikt illustrerad, full av faktarutor, och så spännande att man läser vidare av bara farten.

Reichelt började som pietistisk evangelist under sju år i den främlingsfientliga provinsen

Tillbaka i Europa studerade han religionshistoria i Leipzig och teologi Oslo innan han återvände för att undervisa vid det lutherska prästseminariet i Shekow, studera buddhismen och besöka kloster runt om i Kina. Han hade rest dit för att omvända andra och blev själv omvänd, inte från sin tro men från fördomar och förutfattade meningar. Han fann mycket gott i mahayanas lära och praktik och anslöt sig till fornkyrkans tanke att Guds skapande Logos hade spritts (logos spermatikoi) och lämnat spår bland alla människor. I Kina fann han många sådana spår att anknyta till, särskilt i Det rena landets buddhism.

Han skapade ett slags kristetbuddhistiskt kloster, först i Nanjing och sedan på 1930-talet i Hongkong, där kristna delade liv och bön med kringvandrande buddhistmunkar och gav dem undervisning. Där använde han frimodigt och målmedvetet kinesisk arkitektur, symboler, riter och texter för att överbrygga klyftan mellan västerländsk och kinesisk religion. Hans radikala inkulturation slog den internationella missionsrörelsen med häpnad och ledde till en brytning med Norska Missionssällskapet.

När Österns Assyriska kyrka på 600-talet mötte buddhismen i Kina gjorde kyrkan lotuskorset till sin symbol. Ur en halvt utslagen lotusblomma reste sig ett kors. Reichelt tolkade detta som ett löfte att kinesisk filosofi och religion skulle nå sin fullbordan i Kristus. Han valde lotuskorset som Buddhistmissionens logotyp. Munkar som blev döpta bar sedan lotuskorset om halsen; själv gjorde han det alltid.

Thelle redovisar ingående Reichelts syn på buddhismen och hur hans tillämpade religionsteologi fungerade i praktiken. Vi får också följa den häftiga debatten i Norge, där många avfärdade Reichelt som en liberalteolog hänfallen åt synkretism. I Sverige, däremot, gav Nathan Söderbloms honom sitt fulla stöd. Reichelt var före sin tid. Han var en oförtröttlig visionär, djärv, konfliktskapande, mångbottnad, och motsagd.

Med stöd från Lunds Missionssällskap fortsätter kontakterna med Kinas religiösa värld, ekumeniska studier och teologisk utbildning på Tao Fong Shan. Det är ännu efter 90 år ett arkitektoniskt smycke och ett starkt vittnesbörd om religionsdialogens möjligheter på en skärningspunkt mellan kommunism och kapitalism, diktatur och demokrati, kinesisk och kristen kultur.

Tag och läs. Låt inte norskan avhålla er! Den erbjuder försumbara tolkningsproblem i jämförelse med de drivor av heliga skrifter på ålderdomlig kinesiska som Reichelt läste, tolkade, översatte och använde sig av.

n JONAS JONSON, BISKOP EMERITUS