20 minute read
volontärerna som blir kvar
Engagemang utan slut
vän i umeå arbetar i partnerskap med kommunen
Advertisement
I en kris ställer många upp. Hur kan man ta vara på engagemanget på längre sikt? Åsa Norin i Umeå satsar på gemenskapen.
INTERVJU MAGDALENA WERNEFELDT BILD VÄN I UMEÅ ■ ■ ■ Åsa Norin och jag har bokat ett Teamsmöte, en av alla digitala lösningar för möten, intervjuer och avstämningar som vi vant oss vid sedan covid-19 började styra stora delar av våra liv. Det krånglar lite först, men när videon plötsligt sätter igång och vi inte bara hör utan också ser varandra så händer något med kemin i min kropp. Endorfiner. Jag blir glad. – Hej Åsa! Vad kul att se dig! ”En annorlunda situation som kräver beredskap, ansvar, omtanke och solidaritet. Så ser vi på situationen, och vi hoppas att du också gör det!” skrev ett gym på Facebook våren 2020, några veckor in pandemin.
Det var många som såg det just så. I takt med att viruset spred sig, vården gick upp i stabsläge och människor tog sina sista andetag isolerade i åldringsvården och på intensivvårdsavdelningar ställdes verksamheter om. För att ”ta ansvar och visa omtanke och solidaritet”. – Min känsla är att vi verkligen brytt oss om varandra, varit beredda att göra uppoffringar, sett grupper som farit illa. Lite som 2015 … Som det blir i kris! säger Åsa Norin.
frivilliga strömmade till
Det hon refererar till är att över en miljon människor på flykt kom till Europa på hösten det året. Då strömmade också frivilliga till i en anda av solidaritet, och det fick betydelse för Vän i Umeå. Det är en förening som skapar möten mellan nya och etablerade svenskar och som Åsa är verksamhetsledare för.
I den akuta fasen frågar vi oss vad vi kan göra för att hjälpa till. Det är då vi skänker grejer och anmäler oss som volontärer eller, som nu under pandemin, organiserar inköp på Apotek och matleveranser till äldre. – Sedan planar engagemanget ut, säger Åsa.
som en son eller dotter
Det har varit svårare nu att hitta dem som vill ställa upp och ta emot en ensamkommande tonåring i sina hem, ”frivillighem” som Vän i Umeå kallar dem. Åsa nämner flera möjliga orsaker. En del tror inte att det fortfarande finns ett behov av platser. En del är trötta. Det skulle också kunna vara så att föreningen redan har nått den grupp i samhället där de som kan tänka sig ett sådant uppdrag finns. – Vi i Sverige är försiktiga med vårt familjeliv och våra rutiner. För den som tagit in en ung person i sitt hem blir den som en son eller dotter. Det finns inget slut på engagemanget. Priset kan bli högt. Många blir besvikna på samhället, på politiken och lagar.
Det kanske finns en solidaritetskurva? Vi resonerar om det en stund. Åsa säger att den som en gång gör en insats höjer sin egen beredskap. – Vi blir uppfyllda av andra människor, berörs av människor vi möter. Engagemanget skapar en känsla av mening, säger hon.
VÄNIUMEÅ Vän i Umeå startades 2011 av Svenska kyrkan, Röda Korset, Rädda Barnen och KFUM och är ett ideellt nätverk som skapar möten och gemenskap mellan människor från olika länder. Sedan 2017 har föreningen ett så kallat idéburet offentligt partnerskap, IOP, med Umeå kommun vilket inneburit att den har kunnat anställa personal och utveckla verksamheten. Vän i Umeå har flera aktiviteter varje vecka, bland annat idrotts- och kulturaktiviteter, studiecirklar samt utflykter och fester. Åsa Norin
informerar om vaccination
Nu har Sverige och världen i omgångar under två års tid levt med att hålla avstånd, sprita händerna, bära mask och inte umgås i onödan. Vi har fått avstå från sådant som i normala fall ökar vårt välbefinnande.
I stället har rädsla spelat en avgörande roll. Covid-19 har tagit många människoliv. Vi håller avstånd, spritar händerna och bär mask inte bara för att vara solidariska eller för att det ger oss en känsla av mening. Vi gör det för att vi är rädda – rädda att smitta eller att bli smittade. I blodet flyter stresshormonerna runt.
Vän i Umeå ställde liksom så många andra snart om. – Vi gick över till digital verksamhet och information om vaccination, och vi började med utomhusaktiviteter.
”viktigt att erbjuda gemenskap”
Majoriteten av dem som deltog i verksamheten före pandemin har också fortsatt att komma under de nya förutsättningarna. Detsamma gäller volontärerna.
– Man får inte vara rädd för att fråga om människor vill ställa upp. Det finns en beredskap och många blir glada, särskilt om man frågar om något konkret: ”Kan du tänka dig att vara volontär?” De blir glada över att någon har sett dem och sett att de är kapabla. Vi vill alla känna oss viktiga!
Många av de nyanlända har tagit egna initiativ för att hjälpa varandra under pandemin. De har trängt ihop sig för att någon mer ska få en sovplats, och de har delat med sig av möbler och kläder.
Jag kan inte släppa det där att det verkar lättare att ge uttryck för solidaritet i kris. Jag har nog föreställt mig solidaritet som en konstant. Något man bestämmer sig för. Men om det inte är så, ja, hur håller man den då levande? – Det är viktigt att erbjuda en gemenskap. För att ett engagemang ska hålla i sig så behöver man känna att man är en del av ett sammanhang och att det är roligt att vara med. Det tycker jag att vi har lyckats med i Vän i Umeå. n
Genom programmet En värld av grannar – Interreligiös praktik för fred arbetar Svenska kyrkan för att främja fredlig samexistens och ett humant Europa som präglas av social och andlig hållbarhet, ett samhälle där människor värnar om sin nästa och försvarar demokratiska grundvärderingar. Magdalena Wernefeldt är kommunikatör för En värld av grannar. Under 2022 fortsätter En värld av grannar med sin medverkan i varje nummer av Uppdrag Mission.
”… han var helt otrolig, den mannen.”
Professur för förvandling
Universitetet som först ingick i den stora apartheidstrategin har blivit en symbol för det nya Sydafrika. Hans Engdahl berättar om hur Desmond Tutu-professuren kom till.
DESMONDTUTU Desmond Mpilo Tutu föddes 1931 i Klerksdorp i Transvaal, studerade bland annat vid SKM:s pojkskola i Roodeport och hos Community of the Resurrection och blev först lärare som sin pappa. 1960 prästvigdes han i den anglikanska kyrkan. Han bodde i England i perioder för att studera och arbeta, och genom sitt arbete som Afrikasekreterare på Theological Education Fund fick han inblickar i de olika afrikanska kyrkornas liv. Från mitten av 1970-talet tjänstgjorde han som domprost, biskop och ärkebiskop i Sydafrika och blev en ledare och opinionsbildare för de kristna kyrkornas arbete mot apartheid. Han hade också många internationella uppdrag. 1984 tog han emot Nobels fredspris. När raslagarna hade avskaffats började han arbeta med försoningsprocessen. En rad av hans böcker finns översatta till svenska – en av de sista blev Förlåtelse, som han skrev tillsammans med sin dotter Mpho Tutu. Desmond Tutu dog i december 2021. under fyra år fick Hans Engdahl inte komma in i Sydafrika. Han var Södra Afrikasekreterare på Kyrkokansliet. Det arbetet fick han sköta utan att kunna hälsa på Svenska kyrkans sydafrikanska vänner i deras hemland. – Jag fick göra allt arbete utifrån, säger han.
Hans Engdahl, som är präst, och hans fru Barbro, som är bibliotekarie, kom till Sydafrika första gången 1976, som missionärer utsända av Svenska Kyrkans Mission. Svenska kyrkan sände fortfarande ut många missionärer då, och Hans Engdahls uppdrag var att arbeta med ungdomsledarutbildning i det lutherska Kap Oranje-stiftet. – När vi kom hem 1982 arbetade jag i Mariakyrkan i Växjö och med missionsinformation i Växjö stift, berättar han. Men sedan började jag i Uppsala 1986. Svenska kyrkan hade fattat att apartheid var en central fråga, och ledningen var införstådd med att jag inte kunde arbeta på samma sätt som de andra regionssekreterarna eftersom jag kunde få inreseförbud. Och i februari 1990 blev Nelson Mandela frisläppt! De åren hände allt som kan hända i Sydafrika.
kansler på universitetet
När Barbro och Hans Engdahl kom tillbaka till Kapstaden vid millennieskiftet var det ett delvis nytt land de mötte – men också ett land som fortfarande präglades av de stora klyftor och många skador som apartheid hade orsakat.
De insåg att University of the Western Cape var en viktig plats. – Desmond Tutu var kansler för uwc, och jag tror att han var medveten om att det var viktigt att det var han, säger Hans Engdahl. Det som han brydde sig om blev uppmärksamma. Pieter le Roux var professor där och bad Barbro att bli bibliotekarie på isd, Institute for Social Development.
Hans Engdahl arbetade med sin doktorsavhandling, var präst i en församling i Kapstaden och lärde också känna universitetet.
vände sig emot regimen
– Det fick ju en olycksalig början, säger han. När det grundades, 1960, fanns det universitet för vita i Sydafrika, och de engelskspråkiga universiteten ville släppa in andra studenter. Då byggde regeringen universitet för bara studenter som inte var vita. Den plats där University of the Western Cape byggdes, nära flygplatsen, räknades som ute i bushen på den tiden. Det skulle bara vara för ”färgade” (”coloureds”, ett begrepp som fortfarande används) studenter.
Hans Engdahl berättar om ”rasismens framfart” och om en ledning som var helt och hållet regeringens verktyg. Men längtan att studera fanns ändå hos de unga som sökte sig dit, och på 1980-talet började stämningen förändras. – Det fanns många afrikander i lärarstaben, och en del av dem vände sig emot regimen, säger han. Det blev förändringar i ledningen. Vicerektorn Jaap Durand var teolog, och hans ståndpunkt var att apartheid var ett brott mot
UNIVERSITYOFTHE WESTERNCAPE I Belville, en förort till Kapstaden, ligger University of the Western Cape. Det grundades 1960 som ett så kallat ”bush college”, öppet enbart för studenter som klassades som ”färgade”. Redan på 1980-talet började studenter från andra etniska grupper tas emot, och 1994 upphörde systemet med särskilda universitet för olika etniska grupper i Sydafrika. UWC har ungefär 22000 studenter.
SAROJININADAR Professor i teologi vid University of the Western Cape i Sydafrika, tidigare professor vid University of Kwa-Zulu Natal, forskningsledare och direktor för programmet för gender och religion vid samma universitet och koordinator för The International Network in Advanced Theological Education (INATE). Sin kandidatexamen i litteraturvetenskap och religionsvetenskap tog hon vid University of Cape Town, där hon också tog sin Master i biblisk litteratur. Sedan doktorerade hon vid University of Kwa-Zulu Natal. mänskligheten. UWC blev känt som det radikala universitetet som gjorde motstånd, och som en plats där den rörelse som arbetade för det nya Sydafrika var stark. Det blev en kampsituation, och det var demonstrationer.
BILD: UWC öppnades för alla
– De flesta i Nelson Mandelas första regering hade läst där, berättar Hans Engdahl. UWC var starkt på sociala ämnen och på matematik och fysik. Och det var känt för några väldigt goda teologer. Ekonomiskt har det inte ett lika bra läge som de vita universiteten, men det ligger bra till i rankningar när det gäller forskningsresultat. 1994 öppnades universiteten i Sydafrika för alla etniska grupper – uwc:s rektor Jakes Gerwel hade arbetat för det redan på 1980-talet. – Det har inte kommit så många vita sydafrikaner till uwc, men annars är det blandat, och det kommer en hel del utländska studenter, säger Hans Engdahl.
”det speglade ju hans verk”
2006 kom han tillbaka till Sydafrika som missionär igen och blev mer engagerad i universitetets arbete – det var det år när Desmond Tutu fyllde 75 år. – Han hade blivit erbjuden att ge sitt namn till en professur vid ett annat sydafrikanskt universitet tidigare och tackat nej, men han sa ja när vi frågade. Vi samtalade om ämnet med honom – ecumenical theology and social transformation, det satt väldigt bra, och det speglade hans verk. 90 procent av hans liv har ju handlat om det, så det var klockrent.
Att få universitetets och dess kanslers ja till idén visade sig vara den enkla delen av projektet. Varifrån skulle finansieringen för en ny teologiprofessur komma? – Vi förstod att det behövdes en fond som kunde ge avkastning, men vi hade ju ingenting. Jag var den som hade kontakterna i västvärlden och lite mer tid.
Ett möte med representanter för de nordiska ambassaderna i Pretoria ledde inte till något. En broschyr där bland andra KG Hammar berättade om Desmond Tutu och om varför det var angeläget med en professur i hans namn började spridas. En norsk organisation lovade att ställa upp med en mindre summa. – Så träffade jag Evangelisches MissionsWerk i Hamburg, och där sa de att om någon mer är intresserad så kan vi vara med. Jag berättade om det norska bidraget. De norska pengarna kom aldrig sedan, men tack vare löftet om dem kom de tyska.
ett avgörande möte
För att gruppen skulle kunna fortsätta arbetet behövdes en interim professor. Christo Lombard, som hade studerat vid University of Stellenbosch (ett av de ”vita” universiteten) men sedan doktorerat vid uwc, kunde ta på sig uppdraget. – Vi gjorde stora försök att hitta finansiering i England, men så ordnade KG Hammar så att vi fick träffa Samuel Rubenson och Mika Vähäkangas i Lund. Vi åt lunch tillsammans och talade om planerna, och till slut sa Samuel: ”Vi kanske kunde tänka oss att stödja profes-
DESMONDTUTUPROFESSUREN Lunds Missionssällskap är en av de organisationer som finansierar The Desmond Tutu Chair of Religion and Social Transformation in Africa, ibland också kallad The Desmond Tutu Research Chair, vid University of the Western Cape i Sydafrika. Sarojini Nadars företrädare var Christo Lombard.
Hans Engdahl. suren”, berättar Hans Engdahl. Det var ett avgörande möte för oss!
I februari 2015 kom Lunds Missionssällskaps styrelse till Kapstaden. Hans Engdahl beskriver överläggningarna, ett seminarium med en grupp forskarstudenter, det formella beslutet – och Desmond Tutus reaktion: – Han hade ofta morgonmässan i St. George’s Cathedral på fredagarna, och fridshälsningen där var ett tillfälle för alla att presentera sig. Samuel Rubenson sa något som Desmond Tutu inte hörde, och han förstod att det hade med professuren att göra, så han vände sig till mig och frågade: ”How much?” Det var alltså mitt i mässan, men jag svarade att det var ungefär 12 miljoner rand. ”Oh my world!” sa han.
”det går inte att beskriva”
Den första professorn på The Desmond Tutu Chair blev Sarojini Nadar, och dess fullständiga namn är numera Desmond Tutu SARChI Research Chair in Religion and Social Justice.
– Min roll är ju avslutad nu, säger Hans Engdahl. Processen med att utlysa professuren var jag med i lite grann.
Sitt engagemang för studenterna på uwc har han kvar. Mellan tre och fem månader per år har han arbetat på plats efter sin pensionering, och en dag när han tittade ut över universitetets torg där tusentals studenter rör sig och möts fick han idén att presentera två afrikanska kyrkofäder i en bok för vår tids unga teologer: dels Origenes, dels John Mbiti. Den kom ut för drygt ett år sedan och har fått titeln African Church Fathers, Ancient and Modern – A Reading of Origen and John S. Mbiti. Inför Desmond Tutus 90-årsdag medverkade han i boken Ecumenical Encounters with Desmond Mpilo Tutu. – Där berättar jag om när han skulle avgå som president för All Africa Conference of Churches vid mötet i Addis Abeba 1997. FN-hallen var fylld av afrikanska kyrkoledare. En ny president från Ghana tillträdde. Tutu hoppade upp ur ordförandestolen och ropade: ”Yippee, yippee! I am free! I am free!” Här har världens ledare något att lära. Jag har undrat hur han fick den gåvan, att vara så … han var helt otrolig, den mannen. Det går inte att beskriva. n
Tvåvägseffekt
INTERVJU ANNA BRAW
ATTDELAUTSTIPENDIERFÖRRESOR OCHPROJEKTSOMGENOMFÖRS HÄRHEMMAELLERUTOMLANDS HÖRTILLLUNDSMISSIONSSÄLLSKAPSMESTSYNLIGAVERKSAMHETER.
PÄR ELIASSON, DU SÖKTE TILLSAMMANS MED KAJSA AHLSTRAND OCH ANTHONY LAPPIN ETT BIDRAG FÖR
ATT KUNNA ARRANGERA EN KONFE-
RENS I UPPSALA. HUR KOMMER DET
SIG ATT NI SAMARBETAR? När jag började som doktorand i indologi här i Uppsala var Kajsa Ahlstrand min biträdande handledare. Min avhandling handlar om katolska munkars missionsarbete i Indien mellan 1500-talet och 1700-talet. Det kunde ha varit missionsvetenskap men blev indologi, så jag har varit med en del på seminarierna hos henne, och några av forskarna därifrån har kommit till oss när jag har lagt fram något som de är intresserade av. Anthony Lappin är i Stockholm nu, men han hade en tjänst i Uppsala när vi planerade konferensen.
VAD VAR DET NI VILLE GÖRA? Vi ville titta på missionens försörjningslinjer och se varifrån pengarna till missionärernas arbete har kommit. Missionen har ju hela tiden haft en tvåvägseffekt. Tanken var att om man ser hur missionärerna skapade en global kristenhet under den tidigmoderna perioden kan man använda det som en referenspunkt för att bättre förstå vår tids globala kristenheter. Vi ville samla forskare som arbetar med olika aspekter av missionsvetenskap och studerar någon del av perioden mellan ungefär 1500 och 1800 för att se hur likheter och olikheter i synsätt och arbetssätt påverkade hur missionen kom till, strukturerades, utfördes och utvecklades – och hur arbetet utvärderades. Sedan ville vi också reflektera tillsammans med praktiker ”på fältet” och akademiker som arbetar med nutida missionsvetenskap.
DIN AVHANDLINGSTITEL ÄR Towards a New Language – Christology in Early Modern Marathi, Konkani and Hindustani
– VAD ÄR DET DU HAR GJORT?
BILD: MAGNUS ARONSON
KONFERENSEN FICK STÄLLAS IN AV SAMMA ORSAK SOM SÅ MÅNGA ANDRA.VAD HÄNDER NU? Vi kunde nog ha genomfört den på distans, men det skulle ju inte ha blivit samma sak. Kanske kan vi göra något liknande framöver. Nu har tre av doktoranderna i missionsvetenskap, Julia Kuhlin och Anders Wejryd och Oulia Makkonen, disputerat på ganska kort tid, och i mitten av februari ska jag också göra det. Julia Kuhlins avhandling heter Lived Pentecostalism in India: Middle Class Women and Their Everyday Religion, så vi är flera som har arbetat mycket med Indien under de här åren. Utgångspunkten för mitt arbete var en bibelparafras som jag upptäckte när jag var i Indien innan jag blev doktorand – jag reste dit delvis för att se om jag kunde hitta något som skulle kunna passa som material för en avhandling i religionsvetenskap eller indologi. Det var en grupp munkar som hade kommit till en plats där de firade gudstjänst och började lära känna lokalbefolkningen. Deras egna gudstjänster var ju på latin, men de lärde sig marathi och lyssnade till de berättelser som fanns. Sedan startade de ett slags söndagsskola och provade att berätta Bibeln muntligt på ett liknande sätt, och de skrev ner vad de gjorde. Så det jag läste är i stort sett den bibliska historien, men i en form som liknar den som hinduiska sanskrittexter fick när de återberättades på folkspråket. Jag har också studerat andra texter, bland annat katekeser och ordböcker på konkani och hindi.
VAD HÄNDER SEDAN? Jag fortsätter att undervisa i hindi och indisk filosofi på indologiska institutionen, och så ska jag börja sätta mig in i religiös litteratur på gammalmarahti – det innebär litteratur från 1200- och 1300-talen. n
en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 5 • 2021 • årgång 175
Engagera internationella gruppen (ännu mer)!
en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 3 • 2021 • årgång 175 lunds miss 175 ionssällskap s t i d skrift år Hoppets tecken KRÖNIKAN ”DU KAN INTE GE UPP – VI HAR INTE GETT UPP” 4 SYDSUDAN ”DET ÄR SÅ JAG SER PÅ MIN TRO PÅ KRISTUS” 20 BRASILIEN ”VI KAN VARA FÖRSAMLING PÅ DET HÄR SÄTTET OCKSÅ” 16
en tidskrift från lunds missionssällskap • nr 4 • 2021 • årgång 175
Mission som vetenskap KRÖNIKAN ALLT ÄR INTE ALLTID SOM MAN HADE TÄNKT SIG 4 INDIEN ”GUDS FOLK MÅSTE SYNAS” 18 GUATEMALA FARLIG FÖRÄNDRING 30
Har det varit svårt för den internationella gruppen i din församling ÖRSUNDSBRO NYA BARN I NY KYRKA 14 GREKLAND ”HOPPAS ATT DU INTE GLÖMMER OSS” 28 SIGTUNA EN VACKER DEL AV HELHETEN 24 Återseendets glädje att komma någon vart med arbetet när mycket har varit stängt?
Börja läsa Uppdrag Mission tillsammans, och bjud in fler att vara med!
Tidskriften kommer ut fem gånger om året (inklusive ett tjockare BISKOP JOHAN TYRBERG: HÄR BÖRJAR KYRKAN 4 En kyrka driven av mission HELSINGBORG: TABERNAKLET VID TEGELKYRKAN 30 ETIOPIEN: ÖVER ALLA GRÄNSER 42 temanummer under sommaren). En helårsprenumeration kostar 200 kronor inom Sverige. Skriv till pren@uppdragmission.se! Alla tidigare nummer och de senaste årens artiklar finns på tidskriftens webbplats. Sök på land eller ämnesord för att hitta inspirerande läsning som anknyter till gruppens arbete (till exempel mentormammor), och skriv ut det du behöver eller skicka ut länkar!
Naturligtvis är ni också välkomna som medlemmar i Lunds Missionssällskap, antingen årsvis eller med livstidsmedlemskap. Tidskriften ingår i medlemsavgiften!
GLOBALT NÄTVERK STÖDER EKUMENISKT ARBETE Lunds Missionssällskap grundades 1845 och är Sveriges äldsta missionssällskap. Missionsarbetet har utvecklats och innebär idag samarbeten, dialog och arbete för fred och ickevåld i en världsvid gemenskap. LMS har ett nära samarbete med Act Svenska kyrkan, och biskopen i Lunds stift är dess hedersordförande. Sällskapet verkar ekumeniskt.
LMS förvaltar avkastningen på de gåvor som har testamenterats till sällskapet, och fyra gånger om året delas rese- och projektbidrag ut till sökande från hela landet. Antalet sökande har ökat markant under de senaste tio åren.
UNGDOMAR VIKTIGA I första hand stöder LMS unga människor som vill göra tjänst i den globala kyrkan med en betoning på möten över kultur- och religionsgränser. Sällskapet ger resebidrag för volontärinsatser och bidrag till projekt, studier och utgivning med inriktning på utbildning, integration och fredsarbete, gärna i en mångfald av uttrycksformer, såsom musik, konst och film.
KUNSKAPSUTBYTEN Lunds Missionssällskap arbetar med fem noder:
I Hongkong ges stöd till ett centrum för studiet av mötet mellan kristen tradition och kinesisk kultur, men också till teologisk utbildning för de många minoritetskyrkorna i Sydostasien.
I Kapstaden finansierar sällskapet The Desmond Tutu Chair vid University of Western Cape.
I Jerusalem ges stöd till Svenska teologiska institutet och dess arbete med religionsdialog och religionsteologi.
I Egypten stöder sällskapet utbildningssatsningar på Anafora kurs- och retreatcenter i samverkan med Université Catholique i Lyon och Helsjöns folkhögskola samt Mariadöttrarnas arbete i Kairo. I Malmö stöder sällskapet projekt med inriktning på dialog och ökad förståelse mellan olika religiösa traditioner, framför allt judendom, islam och kristendom.
VILL DU BLI MEDLEM? Som medlem i Lunds Missionssällskap, LMS, får du tidskriften Uppdrag Mission (fem nummer per år). Du blir också kallad till årsmötet där ordförande och styrelse väljs.
Medlemsavgiften är 50kronor per år, alternativt en engångssumma på 500 kronor för livslångt medlemskap.
Skriv till styrelsen@ lundsmissionssallskap.se! SÅ SÖKER DU LUNDS MISSIONSSÄLLSKAPS STIPENDIER Lunds Missionssällskap delar varje år ut resestipendier till i första hand ungdomar under utbildning och grupper vars resa är en del av ett ömsesidigt utbytesprogram mellan kyrkor och ekumeniska organisationer. Sällskapet ger också stipendier till vissa projekt, till studier och till tryckning av skrifter. Ansökan ska vara väl förberedd, ingå i en långsiktig informations- eller utbildningsverksamhet och innehålla en realistisk budget för genomförandet.
Ansökan görs via Lunds Missionssällskaps ansökningsportal, www.lundsmissionssallskap.se/ stipendier. Ansökningsportalen är öppen15 januari–15 februari, 15april–15 maj, 15 juli–15 augusti samt 15 oktober–15 november.
Fyll i ansökningsformuläret enligt anvisningarna och skicka det genom att trycka på ”Skicka” – ett svarsmeddelande bekräftar att ansökan har kommit fram.
Svar kan förväntas inom en månad efter att ansökningstiden gått ut för respektive period.
DOKUMENTATION När resan eller projektet har avslutats ska stipendiaten/ stipendiaterna kunna dokumentera sina erfarenheter i text och bild, rapporter som kan komma att publiceras i Uppdrag Mission och/eller på hemsidan. Skicka text och högupplösta bilder till rapport@lundsmissionssallskap.se!nästa nummer ute29 april
Returadress: Nätverkstan ekonomitjänst Box 311 20 400 32 Göteborg
FASTEAKTIONEN 2022
DELA LIKA UNDER SAMMA HIMMEL
Den 20 mars är det vårdagjämning. Dag och natt är lika långa och vi delar lika på ljuset men inte på jordens resurser eller fördelningen av makt. Det är ett bra tillfälle att uppmärksamma detta. I en tid då allt för få kan äta sig mätta, ökar orättvisorna och fattigdomen. 45 miljoner människor är i akut hungersnöd*. Dela med dig genom att swisha halva beloppet för något du köper. Det kan vara kostnaden för en halv kaffe, en halv lunch eller varför inte halva matkassen.
Tillsammans gör vi världen hel. Vi delar lika under samma himmel.
SWISHA HALVA KOPPEN SWISHA HALVA LUNCHEN SWISHA HALVA MATKASSEN
* Källa: FN (nov 2021)
