många nya arbetssätt

”Lösningen är att man jobbar ihop”

Organisationen helamalmö har uppfunnit flera nya arbetssätt sedan våren 2020

n n n – Ilska och kärlek – det är de två drivkrafterna, säger Nicolas Lunabba.

Han leder Helamalmö, en alltmer uppmärksammad verksamhet för unga i Malmö, och tog emot årets Martin Luther King-pris den 17 januari.

På sociala medier skrev han strax före nyår om en stor intervju som hade publicerats i Sydsvenskan och berättade att 2021 hade varit ”sinnessjukt”: ”Det är lite som att arbeta i mörker i tjugo år när någon plötsligt slår på strömbrytaren. Men värmen är förrädisk. (…) [N]är hypen blåser över så är det där ni hittar mig. I verkligheten. Inte i medelklassens medier.”

Det är en verklighet som har hunnit förändras gång på gång sedan de första nyheterna om ett nytt och farligt och mycket smittsamt virus nådde Sverige våren 2020. Tanken att samla många unga på en trygg plats för att stötta dem när de bygger sin framtid blev snabbt otänkbar. – Vi förstod att vi måste stänga lokalen, säger Nicolas Lunabba. Och vi förstod att nu måste vi göra allt annat.

”normaliserat människors utsatthet”

Berättelsen om Nicolas Lunabbas eget engagemang finns återgiven i många versioner vid det här laget. Den som har nått flest är antagligen hans Sommar i P1 förra året – Per Svensson på Dagens Nyheter kallade det ”ett plågsamt och omistligt program”. – Jag älskar att arbeta med människor, säger han, att vara en del av ett kollektiv som utmanar strukturer och ruckar på dem. Men min andra drivkraft är den rättmätiga ilskan över sakernas tillstånd, över hur vi har normaliserat människors utsatthet.

Stiftelsen Natur och Kultur har varit med och finansierat Helamalmös arbete sedan 2018 och presenterar det bland annat såhär: ”Helamalmö är en av Sveriges största barn- och ungdomsorganisationer med strävan att höja levnadsförhållanden i socioekonomiskt utmanande områden. På deras mötesplatser erbjuds en meningsfull fritid med vuxna som ser de unga samt ett ledarskapsprogram för ett hundratal unga förebilder.”

vuxensamhällets svek

Nu redigerar Nicolas Lunabba ett manus som ska ges ut av bokförlaget Natur och Kultur, och i arbetet med det har han återvänt till minnen av händelser som har påverkat honom. Gemensamt för flera av dem är att vuxna signalerade att de hade ögonen på honom snarare än såg honom.

BILD: EMIL MALMBORG

– När jag skulle börja fyran väntade två lärare vid grinden till skolgården. Först fick jag inte gå in. De sa: ”Vi har koll på dig.” Min storebror gick redan på den skolan, det var därför. Och vid ungefär samma tid var jag med min kompis Hamid på en parkeringsplats och lekte. En polisbil kom, en polis kom fram till oss och satte sig på huk. Han sa: ”Vi har koll på dig.” Jag kände ofta att hur mycket jag och andra än försökte skulle det bli så. Vad vi än gör blir det fel. Man kan kalla det orättvisor, men det är också vuxensamhällets svek.

Två positiva krafter fanns. Den ena var en mamma som visserligen fick kämpa för att familjen skulle klara sig men som han beskriver som ”helt närvarande, en fin pedagog, inlyssnande, inkännande”. Den andra var basketlaget.

tävlingsmomentet

– När jag blev en del av idrotten hamnade jag på en bra plats, säger han. Jag råkade vara i ett sammanhang där den fungerade på ett bra sätt – det var socialt, ledarna tog hand om oss. Den upplevelsen ville han som ung vuxen och elitbasketspelare ge vidare: basketträning kan bygga gemenskap och trygghet för barn som samhället inte ser eller som samhället ser som hot. Men när barnen kom utan skor till träningarna, och när det blev uppenbart att en del inte hade ätit, växte verksamheten.

Innan pandemin kom kunde 15–20 olika aktiviteter vara igång samtidigt när Helamalmö hade öppet i sina lokaler i stadsdelen Nydala: dans, film, smink, gaming, ”hängställen”. – För mig var idrotten bra, men den kan också vara superexkluderande, säger Nicolas Lunabba. Tävlingsmomentet är något som särskilt killar socialiseras in i, och det kan vara roligt, men det är också förrädiskt och destruktivt. När man är nio eller tio ska man satsa eller sorteras bort. Det blir en chock för många: ”Vi var ju här tillsammans!” Har du inte det som krävs slits du från ditt sociala sammanhang. Om du är där av existentiella skäl och blir fråntagen det …

I Helamalmös verksamheter finns tävlingsmomentet kvar här och var. – Vissa som vill tävla kan göra det. Men vi måste skapa deltagande på allas villkor. Du kan komma tillsammans med dina vänner, och du är kvar i sammanhanget och med dina vänner fastän ni kanske gör olika saker.

ryktesspridning

När mycket begränsades i Sverige i mars 2020 tvingades Helamalmö som så många andra hitta nya vägar. – Vi stannade inte upp, vi var redo direkt och försökte hitta lösningar, säger Nicolas Lunabba.

På många håll var Svenska kyrkans motto ”vi ställer inte in, vi ställer om”, och i Helamalmösammanhangen gällde ”vi ställer inte in, vi ställer upp”. – Vi började springa i trappor, sprida information. Det vi såg var att det var jättemånga som blev oroliga – för många var det en redan orolig tillvaro som kastades omkull ytterligare.

Det gick rykten om pandemin, och de som blev sjuka och dog var fler i våra områden. En del föräldrar höll sina barn hemma. Vi var skitoroliga för vad som skulle hända. Vi riskerar att förlora en generation, tänkte vi.

Att förlora en generation betyder i det här sammanhanget inte bara att barn och unga slutar dyka upp och att en verksamhet tynar bort. – Malmö är Sveriges mest ojämlika stad, och det är också den stad som har högst barnfattigdom, säger Nicolas Lunabba. De två komponenterna säger extremt mycket. De som vi arbetar med är ofta de som har dragit det kortaste strået. De vet var de befinner sig, att de är oönskade, att det inte är lönt att plugga – det är sammanhanget, och det är tyvärr inte unikt för Malmö, det är inte ens unikt för storstäder. Samma slags utsatthet finns i mindre städer och på landsbygden.

frukost, mellanmål och kvällsmat

Kontakten med de ungas familjer och med andra som bor i samma områden har vuxit under den här tiden. – Vi har arbetat mycket med föräldrar, men en sak som inte så många vet är att vi har kontakt med många äldre också. Under 2020 la vi 1,2 miljoner på insatser för pensionärer.

Eftersom många kommer när Helamalmö har öppet var lokalerna helt stängda under de perioder när det inte gick att ta emot fler än 50 eller fler än åtta. Hur skulle det bli när det gick att öppna igen?

Nicolas Lunabba berättar om en bandydomare som har sagt att det inte var en utan två generationer som gick förlorade för bandyn i Sverige: dels den som var igång före pandemin och dels den nya som skulle ha kommit. – Men i vårt fall verkar det inte ha blivit så, säger han. Vi har aldrig haft så mycket folk som när vi öppnade igen, och det var båda sådana vi kände och nya, tack och lov. En både positiv och tråkig insikt är att det är fler som kommer för att äta nu. Vi serverar frukost och mellanmål och kvällsmat, och på en månad är det över 3 000 frukostar.

”det är inte enskilda insatser som behövs”

Uppmärksamheten och det som Nicolas Lunabba kallar ”den förrädiska värmen” gäller så gott som alltid det som han och hans kolleger har lyckats åstadkomma, men i många sammanhang har han talat om vad som fortfarande saknas. – Vi är pragmatiska och samarbetar med alla möjliga, för situationen är så akut. Det är inte enskilda insatser som behövs. Om vi tar en nykter titt ser vi att ja, skolan är kaotisk, fattigdomen är hög, det finns en stor otrygghet, det är många unga i brottsstatistiken. Antingen väntar vi på att politikerna ska vakna och förverkliga Agenda 2030 eller också ser vi verkligheten och förstår att vi inte kan vänta på förändringen. Det är därför som vi pratar aktivt om parallella samhällsstrukturer – att etablera en social infrastruktur i politiskt försummade områden. Helamalmö saknar resurser, kontakter och kompetens, vi är inte där vi skulle behöva vara. Vi är inte psykologer. Många av de unga vi möter äter inte ordentligt, har inte kläder till idrotten i skolan. Men vi pratar om det, vi strävar. Lösningen är att man jobbar ihop. n

BILD: ROBIN PIHL

BILD: SYRIA RELIEF AND DEVELOPMENT/ INTERNATIONAL RESCUE COMMITTEE BILD: MIKAEL JOHANSSON

MINUSGRADERISYRIEN I nordvästra Syrien befinner sig 2,8 miljoner människor fortfarande på flykt från sina hem på grund av konflikterna i landet. Av dem lever 1,7 miljoner i överfulla, informella läger, där i genomsnitt 80 procent är kvinnor och barn. Eftersom temperaturen under januari har gått ner till minus fem grader på nätterna är situationen mycket svår för dem som bor i provisoriska tält och dåliga bostäder. – Syriska familjer på flykt måste välja om de ska lägga sina pengar på att hålla sig varma eller köpa mat, säger Tanya Evans som är chef för International Rescue Committee i Syrien. Varje vinter riskerar deras tält att skadas eller rivas ner av hårda vindar, regn och snö. Nu bränner de allt de kan hitta för att hålla elden igång.

Den ekonomiska krisen, som har förvärrats av pandemin, har bland annat lett till att priserna på basvaror har ökat dramatiskt – priset på bröd har ökat med 32 procent det senaste halvåret. Hälften av befolkningen har förlorat en eller flera inkomstkällor på grund av den ekonomiska nedgången och pandemin. Antalet syrier som är beroende av livsmedelsbistånd har fördubblats mellan 2020 och 2021 till 1,3 miljoner. – När vi nu närmar oss 11-årsdagen för konflikten och det obevekliga lidandet i Syrien måste vi se till att humanitära hjälparbetare kan nå fram med hjälp så att syrierna får allt de behöver för att överleva de hårda väderförhållandena, säger Tanya Evans. Varje vinter får vi höra om vuxna och barn som fryser ihjäl eller dör på grund av att deras tält fattar eld eller därför att de kvävs av de ångor som frigörs från gasvärmare.

KÄLLA: PRESSMEDDELANDE FRÅN INTERNATIONAL

RESCUE COMMITTEE

STRATEGISPELFÖRÖMSESIDIGHJÄLP Strax före jul förra året presenterade den ekumeniska kommuniteten i Taizé sällskapsspelet ”Kellia”, som bröderna själva har arbetat fram och formgett. Det är ett strategispel tänkt för åldrar från 12 och uppåt och för två–fyra spelare. En spelomgång beräknas ta ungefär 50 minuter. Ipresentationen kan man läsa att det utgår från ökenfädernas liv och kombinerar andlighet, ömsesidig hjälp och ekologi. Spelreglerna finns på engelska och franska i spellådan och på fler språk på kommunitetens webbplats. ”HÄRBEHÖVSETTDAGHÄRBÄRGE” Klädda i reflexvästar och visir har volontärerna från S:t Peters kyrka på Norrmalm i Stockholm, en tidigare metodistkyrka, numera en av Equmeniakyrkans församlingar, gått ut på lördagskvällsvandring under hela pandemiperioden. – Jag har sett en växande solidaritet med hemlösa och andra utsatta i Stockholms innerstad, berättar Sune Fahlgren.

Han är lektor vid Enskilda Högskolan Stockholm, pastor i Equmeniakyrkan och en av församlingens volontärer. – Varje lördagskväll söker vi upp hemlösa i områdena kring S:t Peters kyrka för att dela ut mat, göra akuta insatser och berätta om var de kan få mer hjälp och stöd, säger han.

Var skulle du önska att det fanns mer solidaritet? – Här i Stockholms innerstad behövs ett daghärbärge. Jag önskar också att kommun och ideella föreningar tillsammans skulle kunna erbjuda ”bostad först” till hemlösa. 400 OLIVTRÄD I mitten av januari kom 130 volontärer från Rabbis for Human Rights på besök till de palestinska byarna Awarta och Burin för att plantera 400 olivträd på mark där tidigare olivlundar har förstörts. Under den andra av planteringsdagarna, i Burin, blev trädplanterarna anfallna av maskerade män som kom med klubbor, redskap och bensin. De tände eld på en bil och slog gästerna och de palestinska bönderna. – Bosättarnas våld har blivit ett Kainsmärke i det israeliska samhällets panna, säger Nava Hefetz som är en av ledarna för Rabbis for Human Rights. De riktar sitt våld iförsta hand mot palestinier men också mot vem som helst som inte accepterar deras ideologi.

Återplanteringen genomfördes i anslutning till högtiden Tu Bi’shvat, som firas som en påminnelse om omsorgen om miljö och natur.

Under olivskörden i höstas samordnade hans grupp närmare 1 000 volontärer som arbetade tillsammans med de palestinska olivodlarfamiljerna i 26 dagar.

KÄLLA: NYHETSBREV FRÅN KYRKORNAS VÄRLDSRÅD

KÄLLA: TAIZÉS WEBBPLATS, WWW.TAIZE.FR

BILD: TAIZÉ

SAYRAGUL SAUYTBAY OCH ALEXANDRA CAVELIUS ÖGONVITTNET ÖVERSÄTTNING: LARS NARIN NARIN FÖRLAG

vi kan inte säga att vi inte visste

Koncentrationslägren är en brittisk uppfinning från boerkriget – en hel civilbefolkning spärrades in. Dödligheten var förfärande. Turkiet gjorde innovationen än mer dödlig under förföljelserna av armenierna. Dödligheten uppgraderades till 75procent. Hitler införde lägren omedelbart efter sitt makttillträde; tyskarna var det första folk i Europa som drabbades. Enbart i Buchenwald dog 80000 fångar, nästan uteslutande tyskar. Efter Polens fall byggdes koncentrationsläger där, läger som hade det uttalade målet att ingen skulle överleva. Omskolningslägret är en kommunistisk variant. Dit sänds tänkbara och möjliga motståndare till regimen för att de ska brytas ner och hjärntvättas. Den rumänske författaren Paul Goma har skildrat recensioner uppdrag mission nr 2 202220 detta i boken Gherla – min ungdoms straff (svensk översättning 1978), och den dansk-rumänska musikern och författarinnan Monica Papazu har skildrat ett annat sådant läger i sin bok Det hvileløse hjerte (2004). En liknande verklighet finns i Vietnam.

Det som Paul Goma och Monica Papazu berättar får en ny dimension i boken Ögonvittnet. Författarinnan Sayragul Sauytbay är en uigurisk läkare och förskolerektor som blev kvar på fel sida gränsen när kineserna stängde av regionen från omvärlden. Sin Kiang, uigurernas land, även kallad Öst-Turkestan, har varit i svenskt fokus länge, främst genom Svenska Missionsförbundets mission, men också genom Sven Hedins resor, skildrade i boken Från pol till pol. Även Gustaf Mannerheim har rest där.

Hennes man och dotter befann sig då i Kazakstan. Detta väckte genast misstänksamhet.

Natt efter natt fördes hon med förbundna ögon till kala förhörsrum och till sist till ett ”omskolningsläger”. Men redan innan dess hade också vardagslivet förvandlats till ett fängelse: ”Ingen ute på gatan ville prata med någon längre. Förtroendet inom familjerna hade förstörts, eftersom partiet uppmanade alla att ange sina släktingar. Svek var ofta det enda sättet att rädda sitt eget liv eller sitt arbete.”

Vi kan känna igen DDR i skildringen: ”Folk sjönk ner i apati. Allting stagnerade; livet stod och stampade.”

När Sayragul Sauytbay fördes till lägret var det för att hon själv skulle bli en del av verksamheten – hon skulle nämligen undervisa de andra fångarna. ”Omskolningen är en ytterligt brutal form av beteendeterapi. Tillåtna beteenden belönas, avvikande beteenden bestraffas obarmhärtigt. Minsta avvikelse drar på sig misshandel.” ”Motstånd mot statsmakten” var den vanligaste anklagelsen. Det räcker med att fången sänker blicken, så förs han till tortyr.

Saraygul Sauytbay och Alexandra Cavelius. BILD: NARIN FÖRLAG

Mellan sessionerna klämdes fångarna in i celler. En yta på 16 kvadratmeter kunde fyllas med 20 fångar, allt för att beröva dem mänsklig värdighet. Stanken blev fruktansvärd. Varje dag skulle fångarna skriva orden: ”Jag är stolt över att vara kines!” samt: ”Jag älskar Xi Jinping!” Detta papper skulle de hålla ovanför huvudet, och de skulle ropa ut orden, dag efter dag, inför alla de andra.

Uigurerna är i allmänhet muslimer, och just därför tvingades de att äta fläsk varje fredag. Den som vägrade utsattes för tortyr. Vakterna var fullständigt känslokalla. Deras motto var: ”Alla som är gripna förtjänar lidande och smärta.” Varje kväll mellan tio och midnatt skulle fångarna skriva ”bekännelser”. Särskilt viktigt var det att förneka allt som hade med islam att göra. På grund av cellernas storlek tvingades de att sova sittande med handfängsel och vristfängsel. Varje rörelse under sömnen bestraffades med tortyr.

Givetvis dog många under denna ”omskolning”. Då gällde det att fången skulle försvinna spårlöst. Det var inte bara kroppen som kremerades, utan all dokumentation förstördes också. När regimen en gång faller är det alltså omöjligt att dokumentera hur många som har gått under.

Sayragul Sauytbay lyckades så småningom fly och är nu bosatt i Sverige. Boken om sin tid i lägret har hon skrivit tillsammans med den tyska journalisten Alexandra Cavelius.

Den verklighet som Paul Goma och Monica Papazu har skildrat finns inte längre. Men de ”omskolningsläger” där uigurer nu spärras in är i full verksamhet. Sayragul Sauytbay är ett unikt ögonvittne. Därmed ställer hennes vittnesbörd resten av världen inför ett moraliskt krav. Det går inte att efter den nuvarande kinesiska regimens fall säga: ”Vi visste inte.” n CHRISTIAN BRAW PETER HALLDORF SJÄLENS SPEGEL SILENTIUM SKRIFTER

ekot av vårt eget inre

Vem skulle inte önska sig en bönbok som ger röst åt det egna livet? Ett bönespråk som bottnar i själva vardagen?

Skriv det: en bok som vågar bryta mot sociala och religiösa konventioner och vara lika dynamisk som livet. Ibland kanske det svåraste – och enklaste! – är att se och ta emot det närliggande. Insikter om det redan givna, Psaltaren som bönbok, ger Peter Halldorf i sin senaste bokSjälens spegel, den tredje titeln i en triptyk där de två tidigare ärDen åttonde dagen(2020) ochDen svåra kärleken(2021).

Också för den som länge älskat och bett Psaltaren finns fler djup att avtäcka. Avklarnad och i sig själv som en källspegel öppnarSjälens spegelandningsvägar för hjärtats bön. Det är en hoppfull och vackert formgiven bok som följer Psaltarens väg från judisk tro in i den tidiga kristna kyrkan och vidare ut i den egyptiska öknen, där framför allt kyrkofadern Evagrios undervisade om Psaltaren i den personliga bönen. ”En gammaltestamentlig förlaga

BILD: ZANDRA ERIKSHED

till evangelierna” kallade han den, en bok vars nyckel är Kristus själv.

Psaltaren låter Kristus, Israel och den bedjande överlappa varandra. Peter Halldorf visar hur också de verser som uttrycker desperation eller hämndbegär ger en riktning vidare: ”Den förtvivlade bönen, fri från varje ansats till försvar och förställning, blir i själva verket en trotsig akt av hopp.” Det är en kontrast till ett bönespråk där man tror sig kontrollera verkligheten – då öppnas inga rum.

Liksom all form av patent på bibelordens betydelse är ett sådant behärskande språk ofarligt. Peter Halldorf visar hur Psaltarens mångskiktade karaktär förmår möta den skiftande och såriga mänskliga erfarenheten. Att finna ord för sin utsatthet och vanmakt är en väg

Peter Halldorf.

mot bön i ande och sanning: ”Det nakna språket är första steget mot ett djupare fäste.”

Genom sin dialogiska och uppriktiga karaktär blir Psaltaren, som den unga kyrkan redan visste, en terapeutisk bok. Inbjudan att bära sitt liv in i texten finns redan där. När psaltarorden får uttolka det egna livet frigörs låsningar, och vägar öppnar sig mot nyorientering och helande. Gudsmötet blir möjligt.

Hur gör man? Man kan, säger Thomas Merton, läsa psaltarpsalmerna långsamt och uppmärksamt, med pauser. Kanske bara en psalm, eller ett fåtal.

Peter Halldorf skriver: ”Det är när vi hör ekot av vårt eget inre i psaltarpsalmerna, som de blir vår personliga bön.” n MARIE TONKIN

Tröst

fem siffror har följt mig hela livet. Jag var ett ovanligt blygt barn, men det fanns en person som tröstade mig bättre än andra och gav mig styrka och mod. Det enda jag behövde göra när jag kom hem från skolan var att lyfta telefonen och slå numret 10619, så fanns hon där.

Mormor Brita.

Nu har det gått 40 år sedan abonnemanget upphörde och mormor blev en av de oräkneliga i himlaskaran, men numret bär jag med mig. Inte i en telefonbok men i mitt hjärta.

de senaste två åren har jag ofta drabbats av modlöshet. Det är lätt att tappa hoppet när rapporterna väller över oss från jordens alla hörn om vidrigt våld och ett till synes outtröttligt djävulskt virus. Vad kan en ensam liten människa egentligen göra? Gerard Hughes var jesuit och bodde i England. Han var en bönens man och djupt engagerad i kärnvapenfrågan. En dag packade han sin ryggsäck och gav sig av på pilgrimsvandring från England till Jerusalem för att söka svar på just denna fråga: vad kan en liten människa göra?

Året var 1987, alltså två år innan Europas murar började falla. Det var ett delat Europa Gerard trampade sig igenom, och kärnvapenhotet var skämmande stort.

när modlösheten slår till gäller det att be Gud om hjälp att återfinna modet. För Gerard var redskapet att ge sig av på vandring. Det var därför han gick. Men inte bara för att han själv skulle må bättre. I boken Walk to Jerusalem in search of peace beskriver han både den yttre och den inre vandringen och hur han överallt sökte upp människor och fredsgrupper för att dela oro och hopp med dem. Och för att tillsammans med andra människor be Gud om hjälp att besegra modlösheten.

BILD: MASKOT FOLIO 22

anna alebo är kaplan vid Killans bönegård på Österlen och har tidigare tjänstgjort som stiftsadjunkt för andlig vägledning i Lunds stift och som pilgrimspräst. Den här texten finns, i en tidigare version, med i hennes bok I varje steg är du, som kom ut på Arcus förlag strax före jul.

Han citerar Johannes av Korset, en karmelit och mystiker från 1500-talet. Johannes beskriver hur en enda kärlekshandling är mer värd än allt annat vi kan åstadkomma i världen.

Som djupt förankrad i mystiken ser Gerard egentligen lite tvärtom på världen. Vi brukar falla ihop av maktlöshet när de stora aktörerna i världen knyter nävar, samlar trupper, bombar, hotar och tävlar om herraväldet. Vad kan en liten människa göra? Gerards svar blir: egentligen mer än alla världens makthavare. Han berättar om människor som verkligen förlorat allt och som samtidigt är de som mitt i alla floder av våld över världen sänder vågor av godhet. De som öppnat sig för Gud och därmed Guds förvandlande kärlek.

Om vi vågar tro på detta är det inte någon president, kung eller statsminister vi ska sätta allt vårt hopp till utan de maktlösa, de som lever närmast Gud. de flesta av oss lever inte i materiell fattigdom, och det är inget vi ska söka. Det vi behöver är en inre fattigdom. När jag ger upp viljan att ha kontroll på allt i tillvaron eller att förstå hur allt hänger samman, och därmed bejakar min egen begränsning, kan en ny dörr öppnas. Pandemin har visat oss hur beroende vi människor är av varandra. Så kan då en liten människa, när hon tvingas se sin egen litenhet, inse att hon behöver både Gud och andra människor. För mig är en av koderna till dörren som leder mig ut ur missmodets mörker numret 10619. En annan är orden ”Vår fader, du som är i himlen” eller ropet ”Kyrie eleison”.

Alla bär vi en kod till den porten inom oss. Vi bjuds in till Tröstens och Modets förvandlande rum. Inte bara för vår egen skull, utan för hela världens.

n