VEM ÄR MIN NÄSTA MIN BRODER, MIN SYSTER?

OM VILKA SOM FÅR PLATS I FÖRSAMLINGENS GEMENSKAP

Av Roland Stahre

Till minne av Thomas

jag vill börja den här texten med två berättelser: den första från slutet av 1980-talet och den andra från början av 2000-talet. (Anders, Jonas, Erik och Lisa heter egentligen något annat.)

Det var skönt att få åka in till stan och klippa mig. När jag första gången ringde för att boka tid, blev jag hänvisad till Anders. Han kunde ta emot mig. Timmen i frisörstolen var lättpratad. Samtidigt som jag inte blev utfrågad om vem jag var eller vad jag arbetade med, delade frisören öppenhjärtigt med sig av sina tankar. Han berättade om intressen och vad som var viktigt för honom.

29

Så småningom fick jag höra om en av hans nära släktingars kamp mot sitt alkoholberoende. Jag minns hur Anders med sorgsen röst undrade vad som möjligen hade varit orsak till hennes drickande. Att det nog egentligen handlade mer om en känslighet för andliga frågor än om kärlek till flaskan. Och att hon i en krass och karg värld aldrig fann förståelse för det som var viktigt för henne.

Jag hade nyligen köpt pastorn Harry Månsus bok Vägen hem och berättade att jag hade läst något som nuddade vid det vi pratade om. Det fanns ett extra exemplar av boken hos mig som jag tog med till nästa klippning.

Anders läste Vägen hem och berättade nästa gång vi sågs att han hade fångats av ett avsnitt som handlade om dem som har svårt att hänga med och klara omgivningens ideal och krav:

De kämpar desperat för att hålla sig uppe, men går ändå ständigt omkring med komplex, mindervärdeskänslor och en malande rädsla att slås ut helt och hållet. Ju effektivare och aktivare de starka är, dess sämre och odugligare känner sig de svaga.

Och av hur Harry Månsus skriver vidare om vad som händer om vi låter evangeliet komma in i vår vardagsverklighet igen:

Jesus själv börjar än en gång röra sig i vårt samhälle med sitt chockerande budskap. Han säger att de svaga och utslagna är skapelsens finaste och känsligaste instrument. Deras inre känslighet gör att de inte orkar bära en felaktig samhällsutveckling.

Vägen hem blev ingången till ett samtal som sedan fortsatte i flera år. Ofta var det bara lättsamt och trevligt, ibland var det som att sitta på helig mark. För mig blev våra möten viktiga stunder av lärande och jag övertygades allt mer om att dialog och det goda samtalet är vida överlägset diskussioner, som ofta har till syfte att förmedla eller försvara egna övertygelser och åsikter. Det var befriande för mig. Nu i efterhand kan jag se hur våra samtal var en del av en process som successivt lösgjorde mig från den fromhetsvall som

30

skiljde den religiösa värld jag levde i från världen utanför. Bara att få lyssna utan att känna kravet att behöva försvara eller korrigera en annan människas berättelse och liv var ett evangelium i sig.

Så småningom blev min frisör nyfiken på kyrkan och den församling jag arbetade i. Han undrade om han tillsammans med sin sambo kunde få komma på besök. Visst var de välkomna! I församlingen hade vi under en tid arbetat med att sänka trösklarna för dem som inte var vana kyrkobesökare. Bland annat hade vi insett att vårt inomkyrkliga språk ofta var obegripligt för icke-religiösa människor. Behovet av att förnya vårt sätt att kommunicera tron och evangeliet tog vi oss an med största allvar.

Med tiden gav detta resultat. En söndag i månaden inbjöd vi till så kallade »sökarvänliga gudstjänster«, och till vår glädje började människor som inte hade någon kyrklig koppling besöka oss. I kyrkans »lilla sal« hölls också bönemöten varje tisdag kväll. Årligen utlystes även längre perioder av bön. Förutom det som de närvarande hade på sina hjärtan, fanns alltid ett stående böneämne: »Gud, sänd väckelse över vårt land! Över vår stad! Över vår bygd!«

En söndag fick vi besök av Anders och hans sambo. Två timmar innan gudstjänsten knackade de på och släpptes in av körledaren, som var på plats för att leda en övning innan gudstjänsten började. Jag skulle också vara där i god tid, och när jag klev in i gudstjänstlokalen såg jag något som etsade sig fast i mitt minne: Längst fram stod kören och sjöng, och mitt i kyrkan satt två män. Anders och Jonas.

Det jag såg var i och för sig inte så märkvärdigt. Men tankarna som gick igång hos mig var omvälvande: »Är det så här Gud svarar på vår bön om väckelse? Kommer hbtq-personer någonsin bli verkligt mottagna i en kyrka? Kommer de över huvud taget bli accepterade i en frikyrkoförsamling?«

I ett samtal berättar Erik för mig att hans vuxna dotter Lisa nyligen träffat en kvinna och att de nu lever i ett kärleksförhållande. Erik och Lisa står varandra nära och har alltid kunnat dela förtroenden med varandra. Båda är engagerade i en frikyrka – han är pastor i församlingen och Lisa är ungdomsledare.

31

Erik talar om sin dotter med värme. Att hon framför allt har en blick för dem som är sköra och »tillbakadragna«, de som lätt hamnar utanför. De älskar sin församling, pastorn och hans dotter, och har alltid varit omtyckta av medlemmarna. Unga som gamla.

Men det finns ingen plats för hbtq-personer i församlingen. Och nu är det svårt, inte minst för pappa Erik. Lisa har blivit tillsagd att hon inte längre är välkommen i gemenskapen eller i verksamheten. Och vad gäller honom själv, tvivlar han på att han kan fortsätta arbeta kvar som pastor om han öppet stödjer sin dotter; det kommer att saknas förtroende för honom i församlingen och han kommer inte orka vara kvar i tjänsten.

En av de hjärtskärande frågorna han ställer är: »Mot vem ska jag vara lojal? Församlingen eller min dotter?« Under samtalets gång klarnar det: »Så klart, jag ska ju vara lojal mot min dotter!«

Jag minns att hans fråga borrade sig djupt in i min egen själ. Och den har följt mig sedan dess: »Mot vem ska jag vara lojal? Församlingen eller min dotter?«

Vid tillfället för vårt samtal var våra fyra barn i åldrarna 10, 16, 18 och 20 år. Det var inte svårt för mig att leva mig in i pappans dilemma och sorg. Vi upphör aldrig att vara föräldrar till våra barn. Hur gamla vi än är, eller hur gamla våra döttrar och söner än må bli. Så tänker jag att det också är för Gud. Och jag kan undra hur denna lojalitetskonflikt skulle landa i Guds moders- och fadershjärta? Jag föreställer mig att relationen mellan oss och Gud är lika lite en åsiktsgemenskap som relationen mellan oss och våra barn.

Det har gått många år sedan dessa berättelser ägde rum. Mycket har förändrats i samhälle och kyrka sedan dess, inte minst då det gäller synen på hbtq-personer. Så varför lyfta fram gammalt stoff i en text som handlar om församlingsgemenskap i dag?

1. Utanförskapet är fortfarande ett faktum

Det finns mycket kvar att göra. Trots höga bekännelser om allas lika värde och att alla är välkomna in i våra gemenskaper, råder det fortfarande ett

32

smärtsamt utanförskap. Och eftersom det fortfarande pratas om vi och dem förblir utanförskapet ett faktum.

Berättelserna synliggör attityder och strukturer som finns kvar än i dag. I synnerhet där det saknats medveten bearbetning och uppgörelse med kränkande attityder och särbehandlingar. Visst är det sant att vi alla är barn av vår tid och att tidigare generationers övertramp eller underlåtenheter måste förstås i ljuset av varje generations samtid. Och jag har respekt för alla som har gjort sitt yttersta för att både visa omsorg och vara trogen sitt ansvar att hålla det Heliga heligt. Men då troheten mot fromhetsidealen har skett på bekostnad av det som Gud har förklarat heligt – nämligen varje människa utan undantag – då har vilket ledarskap som helst överskridit sin befogenhet. Detta är vi skyldiga att göra upp med. Ledare såväl som medlemmar i varje kristen gemenskap.

2. Felaktiga föreställningar skymmer sikten för det viktigaste

Vi behöver också förhålla oss till att det i vissa kristna sammanhang har funnits (och fortfarande finns) en övertygelse om att samhällsutvecklingen är ett yttre hot mot kristen tro och gemenskap. När förändringar så har skett ifråga om hbtq-personers rättigheter i samhället, har många församlingar haft svårt att följa med. För dem är inkludering av hbtq-personer i kyrkan oförenligt med sann kristen tro.

För en del har det mest stötande varit föreställningen att hbtq-frågor endast handlar om kultur och livsstil. Att det bara skulle handla om en dekadent och ansvarslös kultur där allt är tillåtet och att sexuell frigörelse är det enda ideal som råder. Detta är lika orimligt som att påstå att alla hetero-personer ingår i samma kultur och tillämpar samma sexuella livsstil.

En annan föreställning är att hbtq-personer inte finns i den kristna gemenskapen eftersom det är oförenligt med sann kristen tro. Och därmed anses de vara icke-personer för de kyrkor som enligt egen mening är »kristna på riktigt«.

Så har man missat att förstå att detta går mycket djupare. Det handlar om identitet och rätten att bli sedd och respekterad för den man är. Ännu

33

allvarligare är det faktum att människor inte har orkat leva på grund av att kyrkor och församlingar osynliggjort dem när de har kämpat för sina liv. Statistiken visar på att suicid bland hbtq-personer är flerfaldigt högre än hos den övriga befolkningen.

3. Församlingar behöver bli fristäder från diskriminering

Att ompröva tankar och idéer kräver reflektion och mod. Ibland är det väldigt svårt, och rädslan för att sälja sin själ kan ibland göra oss rigida. Detta är mänskligt. Men en omprövning av principer som exkluderar människor från den kristna gemenskapen på grund av sexuell läggning eller könsidentitet är absolut nödvändig.

Särskilt viktigt är det i en tid som denna, då tonläget i vårt samhälle hårdnat och människosyns- och människovärdesfrågor satts på undantag. Även om svensk lagstiftning har bidragit till hbtq-personers lika rättigheter och möjligheter, har kränkningar och hatbrott inte upphört i Sverige. Därför behöver de kristna församlingarna också bejaka kallelsen att vara fristäder där diskriminering och kränkningar inte får förekomma. Kyrkans profetiska röst, där vi står upp för minoriteter och utsatta människor, blir trovärdig först när kyrkor tar ställning och låter detta gestaltas i den lokala församlingens gemenskap. Då kan hbtq-personer inte längre vara ett undantag.

Vem som får plats i församlingens gemenskap är i praktiken en fråga om attityder och förhållningssätt: hur vi ser på oss själva och hur vi bemöter den som önskar tillhöra gemenskapen. En 14-årig kille jag känner väl berättade för sin mamma efter ett besök i en kyrka: »De säger att jag är välkommen som jag är. Men de menar att jag först måste bli som dem.« Så ska det inte behöva kännas.

Så vad bör då vara vägledande för oss i frågan om vem som får vara med i församlingen? Vilka är våra rättesnören och korrektiv som ska hjälpa oss att förstå vad som behöver göras och hur detta ska ske? För mig är det självklart evangeliernas berättelser som utgör grunden för teologisk reflektion och livstolkning. I evangelierna möter vi framför allt berättelsen om Jesus

34

Kristus. Dels berättelsen om inkarnationen, om hur Gud blev människa och är delaktig i människors liv. Och dels den stora försoningsberättelsen som får sin fullbordan i att Jesus Kristus besegrar döden genom sin egen död och uppståndelse.

Dessa berättelser finns också där för att inspirera och vägleda oss i våra vardagliga liv. Paulus skriver med lidelse i Filipperbrevet om Jesus Kristus som sin förebild, och uppmanar sina läsare:

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. (Fil 2:5–7)

Fariséerna, det samtida religiösa etablissemanget, var noga med att bevaka sin egen ställning som lagens uttolkare och väktare. De fascinerades av Jesus som lärare och profet, men provocerades av hans sätt att möta och umgås med människor. Utan urskiljning såg Jesus människor med kärleksfulla och barmhärtiga ögon. Fariséerna, å andra sidan, var upptagna med att sortera människor med dömande och kritiska blickar. De ifrågasatte Jesu förhållningssätt till människor som enligt dem inte höll måttet: »Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska« (Luk 7:39, min kursivering).

För den kristna kyrkan har Jesus i alla tider varit den vi vill följa. Inte fariséerna, som till slut drev Jesus mot en grym avrättning på korset. Fariseism har därför aldrig varit ett smickrande tillmäle. Vi vill inte kännas vid detta mänskliga drag och är ytterst motvilliga att se fariseiska tendenser hos oss själva.

Att som »lagens uttolkare och väktare« ta sig själv på alldeles för stort allvar – vilket de religiösa makthavarna gjorde på Jesu tid – är en av de stora farorna i sammanhang där makt utövas. Frågeställningarna »What Would Jesus Do?« och »Vem är min nästa, min broder, min syster?« blir därför nyckelfrågor att ställa oss själva då det ska avgöras vem som ska få ta plats i gemenskapen.

Evangeliernas grundläggande budskap handlar alltså om inkarnation. Att

35

vi, liksom Gud, också behöver bli människor. Varje dag, genom ödmjuka hjärtan och öppna sinnen.

En av de tydligast vägledande texterna, som kan hjälpa oss hitta svaret på frågan om inkludering, är Jesu egna ord då han talar om vad som egentligen räknas då våra liv ska summeras: »Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig […] Vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.« (Matt 25: 40, 45). Denna text används ofta som motiv för kristen barmhärtighetstjänst. Men det mest anmärkningsvärda i dessa Jesusord är hans egen identifikation med den utsatta människan.

Dessa minsta har vi ofta förknippat med de svaga och utsatta. De som lever i utanförskap och oftast saknar röst. Den kristna kyrkan har i alla tider gestaltat sin tro genom olika former av barmhärtighetstjänster. Det hör liksom till vårt dna. Det vi tyvärr ofta har varit blinda för är att vi själva har förminskat och osynliggjort människor. Ett exempel är hbtq-personer, historiskt såväl som i nutid. Eftersom risken för detta alltid kommer att finnas, behöver vi ständigt vara uppmärksamma då det uppstår. Runt omkring oss, men också hos oss själva. Ibland är det uppenbart, men oftast kommer det smygande och subtilt. Farligast är det när vi inte ser det eftersom kränkningen inte drabbat oss själva. Då behöver vi aktivera empatin och Jesu blick och tänka: Det kunde ha varit jag som blev förminskad. Det kunde ha varit Jesus som blev osynliggjord.

Detta perspektiv är en öppning där både ljus och nytt syre kan hjälpa oss andas lite lättare. För alla är vi ju i någon mening en av de minsta.

Jag brukar tänka att den kristna församlingsgemenskapen har till uppgift att skapa och med omsorg odla fram själavårdande miljöer. I en själavårdande miljö möter vi varandra i »ögonhöjd«. Ledare är besjälade av en anda av tjänande, mer underifrån än uppifrån. När någon behöver enskilt stöd är ledorden närvaro och medvandring. Då någon söker sammanhang och gemenskap gör vi vårt yttersta för att lära känna och förstå den andre. Att lära känna och förstå någon tar tid. Samtidigt är det en viktig investering som syftar till fördjupad gemenskap.

36

I Lukasevangeliet kapitel 24 berättas det om två lärjungar som var på väg från Jerusalem till byn Emmaus. Det var dagen efter påskdagen då Jesus hade uppstått från graven, en händelse som alla pratade om. Men själva hade de inte fått se den Uppståndne.

I denna berättelse läser vi hur Jesus slog följe med de två lärjungarna. Därmed visade han på ett själavårdande förhållningssätt som blivit ett vackert exempel för god själavård. Två norska teologer, Øivind M. Eide och Leif Gunnar Engedal, har tillsammans med Lechion Peter Kimilike och Emeline Ndossi, båda teologer från Tanzania, publicerat böcker och skrifter under samlingsnamnet Restoring Life In Christ. I boken med undertiteln Pastoral Care and Human Suffering – African Experiences har de med utgångspunkt i Emmausberättelsen och texter av prästen och författaren Henri Nouwen formulerat en modell för själavård:

1. Att skapa utrymme för det ärliga samtalet – där den som behöver prata får tid och plats för att säga som det är.

Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen honom. Han frågade: »Vad är det ni går här och talar med varandra om?« De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: »Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.« »Vad har hänt?« frågade han. De svarade: »Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst. (Luk 24:13–20)

37

2. Att skapa utrymme för teologisk reflektion – där den som delar sin berättelse får möjlighet att spegla sitt liv i Bibelns texter.

Då sade han: »Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?« Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna. (Luk 24:25–27)

3. Gästfrihet – med utrymme för att känna sig fri och trygg, för att söka och möta Gud, för upprättelse där det som är trasigt kan bli helt.

De var nästan framme vid byn dit de skulle, och han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar honom och sade: »Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.« Då följde han med in och stannade hos dem. När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: »Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?« (Luk 24:28–32)

En av de viktigaste insatser vi kan göra för hbtq-personer och församlingsgemenskapen är att visa genuint intresse för den enskilde individens egen, unika livsberättelse. Med andra ord att skapa utrymme för ärliga samtal, teologisk reflektion och gästfrihet med tryggt utrymme och frihet för att kunna söka och möta Gud. För upprättelse, där det som är trasigt också kan bli helt. Så vad behöver då konkret bearbetas och förändras i våra församlingar?

Blicken

Vi behöver vara uppmärksamma på oss själva och våra egna attityder. Öppna ögonen för våra blinda fläckar och på så sätt mogna i vår kristna bekännelse. Sedan räcker det inte att överlåta frågorna till apologeter och

38

exegeter som, likt experter eller sakkunniga i kristen tro, ska få avgöra vem som får inkluderas i Guds församlings gemenskap. Det behövs också ett diakonalt och själavårdande förhållningssätt med en kärleksfull blick, ett lyssnande öra och en mottagande famn för att kunna förstå med våra hjärtan.

I Sveriges Radios program Allvarligt talat den 17 juli 2017, där avsnittet handlade om betydelsen av hur vi ser på varandra, sa programvärden David Lagercrantz bland annat så här: »Ett ansikte förändras i vår blick när vi får ny kunskap om det. Vi ser på det på ett nytt sätt. Varje ansikte transformeras när vi intresserar oss för det.« Vackert och tänkvärt!

Orden

Vi har rätt att tänka och tycka olika. Vi har även rätt att uttrycka detta. Till och med häckla och göra parodi över lustigheter. Men när vi hävdar åsiktsfrihet då vi yttrar oss om någons identitet, riskerar vi lätt att överskrida en gräns som inte får tänjas. Att till exempel yttra sig nedlåtande om någons sexuella identitet är detsamma som att bedöma en människa utifrån hudfärg eller etniskt ursprung – vilket ju är rasism. Vi skulle, till exempel, inte tolerera att någon säger: »Eftersom han är afrikan, är han mindre vetande. Jag tycker inte en afrikan ska får vara med i vår församling!« Eller att en körledare säger: »Eftersom hon är indier, är hon tondöv. Jag tycker inte att en indier hör hemma i vår gemenskap.«

Den andre måste mötas och tas emot som den person man är. Och när vi samtalar med andra, ska vi medvetet tala som om den icke-närvarande personen finns med i samma rum. Inte som någon annan. Utan som du, som jag och som vi.

I Ingvar Bengtssons bok Vad tjänar det till att prata? citeras Sven Wollter (sagt i en tv-intervju): »Man måste vara försiktig med orden. Ord är som tatueringar. När de väl satt sig kan de vara omöjliga att tvätta bort.«

Idealbilderna

Våra inre referensramar formas utifrån de erfarenheter vi får genom livet, från de sammanhang vi kommer från och från de sammanhang vi söker

39

oss till. Ibland blir vi sedda och mottagna, ibland osynliggjorda och avvisade. Några protesterar högljutt, men många fler lämnar i tystnad. Eller går under helt och hållet.

När min frisör berättade om sin släkting, kände han igen den känsla av otillräcklighet och underläge som Harry Månsus beskriver i Vägen hem: »Ju effektivare och aktivare de starka är, dess sämre och odugligare känner sig de svaga.« Sedan 80-talet då vårt samtal ägde rum, får vi konstatera att kraven i samhället skruvats upp till helt andra nivåer. Idealbilderna och prestationskraven vet numera inga gränser, och jakten på det perfekta livet (och utseendet) har fått förödande konsekvenser i vår tid.

Idealbildernas tyranni är inte något nytt fenomen. Den kristna församlingsgemenskapen har aldrig heller varit fri från detta. Kraven på att sträva efter fullkomlighet har hos en del gett näring åt hyckleri och falsk fromhet. Hos andra mindervärdeskomplex eller ständigt missnöje över »torra« gudstjänster och jakten efter nya, »starka« andliga upplevelser.

Inte sällan har frågor om sexualmoral haft särskilt fokus. Antingen genom överbetoning på att lägga band på syndiga drifter eller också genom att tiga ihjäl det hela. Skuld och skam har som ett brev på posten gjort det svårt för människor att andas i denna typ av andliga miljöer.

Utanförskapet

Den som aldrig erfarit smärtan av att ställas utanför av dem som finns innanför, kan nog aldrig riktigt förstå hur djupa spår detta kan skapa i en människas liv. Särskilt då det handlar om identitet. Min egen erfarenhet av utanförskap drabbade mig när jag som missionärsbarn skulle finna mig tillrätta i en femteklass i Sverige. Det gick inte så bra. Jag kände inte till de sociala koderna och utmärkte mig som en udda figur utan att veta varför.

Ganska snart förändrades jag inifrån. Från att ha varit ett tryggt barn, blev jag osäker och på min vakt. Jag cyklade till skolan varje morgon med en växande klump i magen.

Jag berättade för min mamma. Hon förklarade att så här kan det bli om man vill vara frälst i Sverige. Något som hon själv hade varit med om när

40

hon var liten. Hon kände såklart med mig. Hon älskade mig och bad för mig. Men så fick jag rådet: »Du måste leva nära Jesus, Roland!« Det var lättare sagt än gjort.

Jag gjorde så gott jag kunde, men lärde mig ganska snart att bita ihop och vara tyst. Det var det enda sättet jag kunde överleva femman och sexan i Sverige. Jag skulle fylla 13 år när vi äntligen åkte tillbaka till Ceylon.

Utan att här fördjupa mig i temat »missionärsbarn« och »third culture kids«, kan jag säga att brottningen med min identitet och känslan av utanförskap har varit en svår och krokig väg att färdas. Även om det inte är jämförbart kan jag ana smärtan och ensamheten som kan finnas i brottningen med den sexuella identiteten. När jag har lyssnat till hbtq-personers berättelser, har jag ofta blivit varse mina egna smärtpunkter.

För min del har det samtidigt funnits sådant som har stärkt och hjälpt mig hitta mina platser i livet. Och jag kan se att det har format mig till den jag faktiskt vill vara. För min egen skull, men också för andras. En av dessa platser har varit den kristna gemenskapen. Även om det har funnits ett och annat jag har tvingats göra upp med, är det tack vare barmhärtiga och kärleksfulla människor som jag har vuxit, vågat tro, ta plats och bidra med de gåvor jag har fått. Jag skulle kunna säga att när församlingen har varit en själavårdande miljö, som orkat härbärgera livet som det är, så har vi kunnat blomma ut. Var för sig och tillsammans.

Jag ser fram emot att få höra liknande berättelser från hbtq-personer som har funnit sina platser i varma och kärleksfulla kristna gemenskaper. Som tillsammans får erfara glädjen av att vara en del i Kristi kropp. Inte på nåder, utan som en fullvärdig del.

Motivet att dela dessa tankar är att vara sann mot den människosyn jag möter hos Jesus Kristus. Det är inte fråga om att göra upp med någon kristen församling eller kyrka. Lika lite handlar det om viljan att bli uppfattad som modern och i tiden.

I detta ligger också en önskan om att stödja dem av oss som drabbas av förtryck, utanförskap och det lidande detta innebär för en själv och ens anhöriga.

41

Jag skriver detta i ljuset av minnet av dig, Thomas. Det är med sorg jag måste erkänna att jag själv varit delaktig i en tystnadskultur som osynliggjort dig och andra kristna syskon. Utan dig, utan er, är vi så mycket fattigare.

Så kom, Jesus Kristus kom och öppna mitt hjärta så jag ser min nästa genom dina kärleksfulla ögon.

Roland Stahre är pingstpastor sedan 40 år och låtskrivare. Han arbetar nu som sjukhuspastor vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg och i Svenska Kyrkans diakonala verksamhet på Öckerö.

42