EN VÄLSIGNANDE HÅLLNING

BIBELTOLKNING, GUDSBILD OCH MÄNNISKOSYN

Av Robert Eriksson

samhälle och kyrka har de senaste årtiondena genomgått enorma förändringar i sitt sätt att förstå och bemöta hbtq-personer. Oavsett kyrkosamfund har det skett en förskjutning från utestängande till ökad öppenhet. Allt fler förstår i dag att frågan om att välkomna hbtq-personer handlar om verkliga människors liv på ytterst allvarliga vis.

Nya studier visar att självmordsstatistiken bland hbtq-personer, särskilt unga, är oroväckande hög. Trots denna kunskap är kyrkorna i hög grad ännu inte en trygg plats för alla de hbtq-personer som är medlemmar i våra församlingar. De är kanske inte öppna med sin läggning eller könsidentitet, men de finns där. Om vi sedan räknar in hbtq-personens föräldrar, släktingar, vänner, kollegor och grannar, för att inte tala om alla hbtq-personer som skulle vilja vara med i kyrkan men utgår från att de inte är välkomna, förstår vi att otaliga berörs negativt av kyrkornas tystnad och tvekan gällande

15

inkludering. Det finns nog ingen församling som vill få en hbtq-person att tvivla på att denne är Guds avbild och Guds barn. Men när deras identitet bemöts som en »svår fråga« blir det ändå ofta konsekvensen. Så länge det finns minsta tvivel om att hbtq-personer är välkomna som fullvärdiga medlemmar i församlingen, har kyrkosamfunden ett arbete att göra.

En positiv förändring i samhället har gått fortare än i kyrkorna. Och det verkar vara svårt för många församlingar i dag att gå från en försiktig öppenhet till att faktiskt se på hbtq-personer som en gåva att ta emot. Samtidigt kan jag urskilja att det finns stora grupper i flera kyrkosamfund som tycker att det är bra att hbtq-personer får gifta sig och vara en självklar del av församlingsgemenskapen. Men deras lokala församlingar håller ofta fast vid en traditionell hållning – och därför är de tysta. Varför är det så svårt att förändra attityden kring hbtq-personer i församlingar?

I dag ses homo- och bisexualitet i det offentliga rummet som en »normal sexuell orientering«. Detta återspeglas till exempel i svensk lagstiftning som likställer homo- och bisexualitet med heterosexualitet. År 2016 sammanställdes en forskningsrapport om den forskning som finns inom det här området: Sexual Orientation, Controversy and Science. Rapporten visar att de som är attraherade av personer av samma kön utgör en minoritet. I undersökningar från vitt skilda delar av världen är antalet mindre än fem procent av befolkningen. Dessutom framgår det i sammanställningen av aktuell forskning att det inte finns några övertygande bevis om att denna siffra har ökat eller minskat genom tiderna eller i skilda kulturer. Detta faktum ger en indikation om att homosexualitet och bisexualitet har existerat hos en minoritet av mänskligheten i alla tider och i olika delar av världen. Resultaten av forskningen verkar också ge stöd för att sexuell orientering är en bestående egenskap som följer individen livet igenom.

Dessa forskningsrön har tyvärr haft en begränsad påverkan på kyrkornas syn på hbtq-personer. Att vara transperson eller ha en annan läggning än den heterosexuella ses fortfarande ofta som ett aktivt val, och man anser att tidsandan gör att allt fler väljer en annan sexualitet eller könsidentitet än den som är norm. Det behövs uppenbarligen fler faktorer än bevis och

16

nya källor för att förändra etablerade synsätt och attityder. Vill vi egentligen höra den sanning som förs fram? Hbtq-personer är en minoritetsgrupp, och ibland frågar jag mig om det är så att lokala församlingar avvaktar med att inleda en förändringsprocess just på grund av att det inte är en tillräckligt stor grupp av människor som drabbas. Det finns så att säga inte en »marknad för sanningen«.

I Betlehemskyrkans församling i Göteborg, där jag arbetar som föreståndare, har hbtq-personer välkomnats in i församlingens gemenskap sedan flera decennier. Givetvis har det förts många samtal om detta i församlingen genom åren, och Betlehemskyrkan är inte »framme«, utan i ett ständigt lärande. Många känner till att vi arbetar aktivt för inkludering av hbtqpersoner, och därför blir jag då och då kontaktad av medlemmar i lokala församlingar runt om i landet som vill hjälpa till att öppna upp för fler i sina sammanhang. De är övertygade om att tystnad inte är rätt väg att gå, men de är ändå rädda för att tappa sin gemenskap.

Många församlingsmedlemmar har från barnsben med sig en avvisande syn gällande allt som har med hbtq-personer att göra. Det anses vara en del av den sociala och andliga identitet som benämns som »evangelikal« eller »bibeltrogen«. Och nu undrar de som kontaktar mig: »Får jag fortfarande vara en del av den grupp som jag tillhör och värderar så högt om jag ändrar mig i just den här frågan?« Om en ledare i den församlingen säger att »din åsikt i den här frågan avgör om du är trogen Bibeln eller inte«, är det mycket svårt för en enskild församlingsmedlem att diskutera frågan öppet och offentligt ändra hållning. Risken att hamna utanför gemenskapen upplevs som för stor.

Den risken är ännu större för präster och pastorer som är uppvuxna i en konservativ gren av kyrkan och har ändrat sitt synsätt och nu aktivt vill välkomna hbtq-personer till församlingsliv och äktenskap. De hindras också av den sociala identiteten, som innebär en överhängande risk att bli utfryst och osynliggjord bland kollegor samt risken att förlora plattformar, såsom konferensestrader, och andra statusmarkörer. Ett avvikande synsätt gällande hbtq-frågor kan också hindra dem från att få jobb i det kyrkosamfund som är deras. Många tycker att det är ett för högt pris att betala för en ändrad övertygelse. Återigen: risken att hamna utanför gruppen upplevs som allt för stor.

17

Jag hävdar alltså att det först och främst är på grund av att en församling ger en social identitet som den här frågan är så svår att förändra. I stället för att utgöra en tillgång blir den sociala identiteten här ett hinder. Därför behöver vi medvetet skapa plats för samtal bland ledare och medlemmar i församlingen där man tryggt kan provtänka tillsammans utan att stämpla eller döma ut varandra. Kapitlet »Börja samtala i församlingen« ger flera bra verktyg till att initiera och fördjupa sådana processer.

Samtal om hbtq i kyrkorna börjar inte på samma punkt som för tio år sedan. I takt med att synen på sexuell identitet har förändrats – från att handla om moraliskt beteende till en bestående egenskap hos individen – har vi sökt efter relevanta teologiska begrepp och motiv. I få kyrkosamfund talar man i dag om samkönad kärlek med ord som »syndigt«, »sjukdom« eller »destruktivt beroende«. Sådana begrepp var flitigt förekommande förr i tiden och visar hur man då tolkade hbtq. Numera används ofta ordet »brustenhet« om hbtq-personer, och det pekar på en mjukare människosyn. Man lyfter fram »brustenhet i skapelsen« och menar då att hbtq inte är en del av Guds tanke för skapelsen, men att det ändå inte måste ses som något syndigt och destruktivt.

Att vara en hbtq-person är i detta teologiska perspektiv en del av hela skapelsens brustenhet och ska därför inte skuldbeläggas eller mötas med en avvisande hållning. I stället ska varje hbtq-person mötas med omsorg, kärlek och ett engagemang från varje kristen och varje kristen församling, vilka delar samma brustenhet. Resonemanget blir att deras inte på ett självklart sätt har förutsättningar att få del av allt som andra har tillgång till. För att möta deras behov av ett gott liv ska alltså församlingarna erbjuda anpassningar och stödfunktioner som kan ersätta det som saknas, som möjligheten att leva i en kärleksrelation. För en hbtq-person kan denna anpassning innebära att man erbjuds en tillhörighet i icke-sexuella trohetsrelationer eller i en kommunitetsgemenskap.

En människosyn och kyrkosyn där hbtq-personer kallas »brustna« ger inte möjlighet för hbtq-personer att välkomnas helt och fullt så som de är i församlingen. Denna syn föder inte glädje över hbtq-personen som en gåva till församlingen. Jag menar att vi behöver en teologi om människan

18

och kyrkan som ser att hbtq-personer är en del av skapelsens naturliga variationer och en del av den mångfald av gåvor som bygger upp Kristi kropp – kyrkan.

Skapelsen kännetecknas av en stor variation och mångfald. Till exempel finns det inom psykologi och biologi otaliga exempel på att skapelsen vid sidan av »det vanligaste« också överflödar av en naturlig oregelbundenhet. Det finns personer som är vänsterhänta i en majoritet av högerhänta och personer som har blå ögon i ett område där majoriteten har bruna ögon. Ett fåtal har hjärtat på höger sida i bröstet, och andra har inre och yttre könsdelar som inte stämmer överens med deras kromosomuppsättning eller upplevda kön. (Läs mer om skapelsens variation i kapitlen »Vad säger forskningen om hbtq?« och »Och Gud såg att det var gott«.) Om hbtq-personer ses som en del av skapelsens naturliga variation kan ett samkönat äktenskap firas, och en kristen församling bli den naturliga platsen där de får ge sitt gensvar på Guds kallelse att leva i trohet, tillhörighet och självutgivande kärlek.

Detta resonemang utifrån naturlig variation behöver bearbetas teologiskt för den som primärt argumenterar utifrån Bibelns vittnesbörd. Därför vill jag här dela något om den bibeltolkning, gudsbild och människosyn som är basen för hur vi arbetar med inkludering av hbtq-personer i Betlehemskyrkan. I kapitlet » En församling som är trygg för fler« berättar jag om hur Betlehemskyrkan arbetar mer praktiskt med inkludering, i förhoppningen att det kan inspirera andra att ta några steg vidare på en inkluderande väg.

En förutsättning för Betlehemskyrkans arbete med inkludering är förståelsen av att Bibeln inte är en bok utan ett bibliotek. Ordet bibel betyder just böcker. Det innebär att den är en skiftande samling böcker som är skrivna i olika tider och kulturer. Varje bibelbok har sin historiska kontext i tid och rum. Såväl Gamla som Nya testamentet tillkom i ett patriarkalt samhälle. Moses levde på bronsåldern och Paulus i den grekisk-romerska världen under det första århundradet. Författarna adresserade den värld som de levde i, de tankar som florerade, och de var själva formade av allt detta. Böckerna innehåller olika perspektiv som både bryter och bänder mot varandra. Bibeln talar alltså inte med en röst utan med flera.

19

Bibelns författare berättar om ett pågående samtal mellan Gud och människor, vilket de uppfattar vara initierat, inspirerat och väglett av Gud. Gud står i centrum när de bibliska författarna i olika kulturer och tider har skrivit om sina och andras erfarenheter av Gud. Bibeln vittnar om att Guds samtal med människan alltid sker så att det blir relevant i en given kultur. Om krigsmetaforer och klankultur är norm, tar samtalet mellan Gud och människa prägel av de omständigheterna. Och genom att dessa olika skrifter har samlats och blivit ett slags rättesnöre, står alla dessa författare även i ett samtal med varandra – ibland i harmoni, ibland i disharmoni. Sammantaget bidrar det till en dynamisk bild av vem Gud är, en bild som uppenbaras till fullo i Jesus. Genom att läsa och tolka dessa texter kan Guds kärlek vägleda människan att ta del av och förvandlas av Guds egen natur – en älskande och välkomnande gemenskap: Fader, Son och Ande.

Kyrkan är en gemenskap som har sitt existensberättigande i att Gud själv är gemenskap. Gud är urgemenskapen, förebilden för all gemenskap i sig själv. Gud som Fader, Son och Ande visar på detta. Kyrkan är ett förkroppsligande av denna gemenskap, som Gud har kallat till något mycket speciellt: att välsigna.

Det latinska ordet för välsignelse, benedicere, betyder att tala väl om eller säga det som är gott om någon. Att vi är välsignade innebär att Gud säger goda saker om och till oss. Den enda förutsättningen för att som människor få ta emot en välsignelse är att vi är närvarande. Det är en villkorslös välgångsönskan över alla. Inte ens personlig tro eller längtan förutsätts, än mindre något löfte om sinnesändring eller att man har antagit utmaningar om att betjäna sin omvärld. Välsignelsen är en ovillkorad gåva från Gud. (Dessa ord och efterföljande resonemang hämtar jag från Larsåke W Perssons kapitel »Pastoral för välsignelse« från antologin Hela livets kyrka.)

Enligt Första Moseboken kallar Gud Abraham och säger: »jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar« (1 Mos 12:2). Alla människor ska bli välsignade av Gud genom Abraham. Ingen är satt på undantag. Och detta uppdrag som Abraham fick fullföljs av Jesus (Apg 13:47).

20

Kyrkans gemenskap handlar alltså om att välsigna andra människor. Det är Gud som dömer kring vad som är »rätt eller fel«, »gott och ont«. Det är inte vår uppgift. Samtidigt har vi människor makt över varandra med våra ord. Det är välsignat att bli omtalad och tilltalad med kärleksfulla ord. Det är destruktivt och sårande att möta ord av förkastelse. Aposteln Paulus skriver att vi inte ska förbanna utan välsigna. Välsignelsen beskrivs av Paulus som ett sätt att besegra det onda med det goda. Och han skriver till de kristna i Rom att de ska »godta varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära« (Rom 15:7). Att godta varandra behöver inte innebära att man trivs tillsammans eller godkänner allt i varandras liv. Det är ett sätt att uttrycka välvilja och att tro det bästa om varandra.

Denna välsignande hållning verkar vara ett pågående skeende i Bibeln. Och i det samtal som Bibeln vittnar om mellan Gud och människor utvecklas successivt en allt större betoning på denna välsignade kärlek och inkludering.

Det börjar med Abrahams uppdrag att välsigna samt Guds uppmaning till Israels folk att vara till välsignelse för alla folk. Konkret tar det sig uttryck i de bud som ges om att bry sig om de fattiga, änkorna och de faderlösa. Vidare gestaltas det genom det friår som Gud förordar genom profeternas uppmaning om rättvisa, och i Jesus radikala välkomnande av kvinnor och barn. Efter Jesus uppståndelse konstaterar lärjungen Petrus förundrat: »Gud gör inte skillnad på människor« (Apg 10:34, jfr Rom 2:11). En syn från Gud gav Petrus denna insikt (Apg 10:9–16). De första kristna börjar praktisera de goda nyheterna om att Gud har välsignat hela världen genom Jesus. Budskapet sprids därför ut över den då kända världen – både österut och västerut, både i norr och söder. Och när Paulus är i färd att undervisa församlingen i Rom, förtydligas välsignelsens innebörd ytterligare:

Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. (Rom 12:14–18)

21

Den generella välsignelse som vi gärna ger till enskilda personer blir ofta begränsad när det kommer till grupper av människor, såsom hbtq-personer. Märk väl att Paulus här kontrasterar välsignelse med förbannelse. En startpunkt för församlingar som har svårt att bearbeta inkluderingsfrågor kan vara att samtala om vad som skulle hända om församlingens välsignelsemoment fick präglas mer av tacksamhet och förbön än av godkännande och värderingssystem.

Larsåke W Persson hävdar i antologin Hela livets kyrka att »kyrkans främsta roll är inte att vara en domstol utan en nådastol«. Om valet står mellan att välsigna eller förbanna, blir situationen lättare att hantera, kanske till och med självklar, jämfört med om välsignelsen handlar om att betygsätta, godkänna eller underkänna en person, relation eller företeelse. Kan en kärleksrelation verkligen förbannas av en kyrka? Att samtala kring den frågan kan leda till en djupgående förändring i synen på hbtq-personer i församlingen. Sådana samtal kan ge en ökad klarhet i vem Gud är och vilka vi är i dag. När samtalet sker i en öppenhet för Guds ledning, kan det leda till en allt större betoning på kärlek och välsignelse i den lokala församlingen, eftersom Gud i sitt väsen är en välsignande kärleksgemenskap.

Vi behöver samtala aktivt och öppet om hur hbtq-personer nu och i framtiden kan ses som gåvor till församlingen och tas emot som välsignade delar av Kristi kropp. Vi behöver vara generösa med att dela Guds välsignelse med varandra, som en hoppfull framtidsvision om att hela världen en dag ska omfattas av Guds kärlek.

Förändring i vissa frågor är i allra högsta grad bibliskt och har skett hela tiden i kyrkans historia. Bibeln inbjuder till ett samtal – lett av Anden mitt i församlingen – som pågår långt efter det att böckerna i Bibeln har fått sin slutgiltiga form och blivit ett rättesnöre. Men förändringen går sakta. Det finns texter i både Gamla och Nya testamentet som också i dag används för att fördöma samkönade sexuella relationer mellan två samtyckande vuxna människor. I kapitlet »Att tolka Bibeln« kan du läsa mer om dessa förbudstexter. Här vill jag fokusera på ett antal nycklar i biblioteket Bibeln, vilka skapar öppningar för att komma vidare i samtalet.

22

I skapelseberättelsen berättas att det finns en sak som inte är som det ska i begynnelsen i Edens lustgård, nämligen att den första människan är ensam. Det visar att människan är skapad för gemenskap. Längtan efter att dela livet med en annan människa är en normal och självklar mänsklig impuls. Vi vill alla dela livet med någon. Bör en människa med en annan sexuell läggning i så fall leva ensam, vilket vissa hävdar? Säger inte skapelseberättelsen oss att det inte är gott för människan att leva ensam?

Här måste det också sägas att äktenskapet inte är ett självklart botemedel mot ensamhet. För många, oavsett sexualitet, finns andra avgörande gemenskapsformer, såsom vänskap, släktskap, kollektiv, kloster, föreningsliv och arbetsgemenskap. Och kyrkan bör vara en plats som hjälper människor till ökad gemenskap, hur den än ser ut. Med det sagt är äktenskapet en viktig gemenskapsform för att dela livet med en annan människa.

Vidare är profeternas återkommande budskap i det gamla Israel om rätt och rättvisa för den utsatte något centralt för all bibeltolkning. Och framför allt: Jesu ord om att radikalt älska sin nästa och visa barmhärtighet. Alla dessa nyckelord – gemenskap, rätt och rättvisa samt att älska sin nästa – visar oss att hbtq-personer, vilka är Guds avbild, är skapade för kärleksgemenskap med Gud och andra människor, att de som en minoritet och en utsatt grupp bör värnas och att de som vår »nästa« bör visas kärlek. Dessa nyckelord är mer centrala än de som handlar om inskränkningar av kvinnans möjligheter, eller de nästan tvåhundra avsnitten i Bibeln om slaveri eller de fåtal bibelverser som innehåller något negativt om hbtq-personer.

I historien finns det otaliga exempel på hur ny kunskap om vår värld och nya bibeltolkningar som fokuserar på dessa nyckelord inte har förmått påskynda nya tolkningar av Bibeln – tolkningar som inte har upptäckts och accepterats av majoriteten av kristna förrän decennier, ibland hundratals år, senare. Kyrkan har exempelvis genom hänvisning till Bibeln och traditionen kämpat mot kunskapen att det är solen, inte jorden, som är centrum i vårt solsystem, och hävdat att Bibeln tillåter kvinnoförtryck och slaveri. Sådana tolkningar har varit kyrkans allmänna hållning nästan lika länge som synen att homosexualitet är synd. Kanske för att kyrkan inte alltid har kunnat se bortom tolkningar av enskilda bibelverser för att i stället se en mycket

23

större bild: vad intentionen med texterna är. Jag vill nu beskriva en möjlig bibeltolkning som hjälper oss att se texternas intention.

Bibelns böcker innehåller inga färdiga svar på hbtq-frågor, kvinnans roll i församling och samhälle eller slaveri, eftersom de frågorna inte var aktuella på samma sätt då de texterna skrevs. Bara genom att utgå från Jesu person, liv och undervisning kan vi finna en tolkningsram som är robust och trovärdig nog att hantera etiska utmaningar i en värld i ständig förändring. Kristen tro och kristet liv handlar inte om att tro på Bibeln i första hand, utan om att tro på en person, Jesus, som är Guds levande ord i mänsklig gestalt. I Betlehemskyrkan talar vi därför mycket om att vi behöver odla en bibelläsning och bibeltolkning som är i överensstämmelse med Jesu liv och undervisning, snarare än en tolkning som styrs av samtiden å ena sidan eller antika texter med sin tids förbud å andra sidan.

När vi utgår från Jesu person, liv och undervisning, blir det tydligt att Jesus inkluderade kvinnor och andra marginaliserade grupper i samhället. Jesus utmanade sociala normer och en renlärighet byggd på tolkningar av verser i heliga skrifter, verser som tillämpades på olika sätt beroende på vilken religiös rörelse man tillhörde. Jesus betonade att vissa saker i Torah (lagen) var viktigare än annat. Han säger till exempel i Markusevangeliets tolfte kapitel att det inte finns några större bud än att älska Gud och sin nästa som sig själv. Jesus visade att de goda nyheterna om gudsriket sträcker sig till fler än någon kunde ana.

Nya testamentets texter är generösare mot slavar och kvinnor än Gamla testamentets. Trots att kvinnor fortfarande var underordnade männen, fick de en större frihet och värdighet. När det gäller frågorna om slaveri och kvinnans rättigheter, finns det ingen seriös teolog i dag som begränsar sig till Nya testamentets undervisning. Det visar oss att detta att förstå och tillämpa Guds identitet och vilja – som har uppenbarats i Jesus – är en kontinuerlig process i varje ny tid och generation. Det ger oss möjlighet att i dag se hbtq-personers liv i församlingen i ett nytt ljus.

Men, Jesus citerar ju den andra skapelseberättelsen (1 Mos 2:4–3:24) i Matteusevangeliet 19:5: »Därför ska en man lämna sin far och mor för att leva med

24

sin hustru, och de två skall bli ett.« Är inte syftet med det citatet att kärleksrelationer enbart ska vara heterosexuella för att detta är en »skapelseordning«?

Poängen med berättelsen verkar vara något helt annat än att diskutera vem som kan gifta sig eller ens hur människor ska leva i sina intima relationer. Ämnet som Jesus adresserar är skilsmässa, och det är därför han går tillbaka till skapelseberättelsen. Det normativa på Jesu tid – och i vår tid – är det heterosexuella äktenskapet. Därför nämns det med självklarhet.

I skapelseberättelsen händer det något avgörande precis innan orden »Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett«. Det som sker är att Gud skapar kvinnan av mannen, »kött av mitt kött«. Vi kan utläsa att man och kvinna är skapade till »ett«, till gemenskap redan från begynnelsen. Och det är på grund av att »de är ett« som en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru. Jesus verkar visa på att mannen är skapad till att vara – eller bli – ett med sin hustru genom att lämna sin far och mor, genom att byta den centrala definitionen i sitt livs familjegemenskap och gå från att vara barn till sina föräldrar till att förenas med en partner i äktenskapet.

Notera att Jesus här befäster en restriktiv syn på skilsmässa. Förutsättningarna för att bilda ett äktenskap är inte alls i fokus. Lärjungarnas respons är intressant. De reagerar över Jesu skarpa ord om skilsmässa lite senare i Matteus 19:3–12.

De frågade: »Varför har i så fall Mose bestämt att mannen skall skriva ett skilsmässobrev för att skilja sig?« Han svarade: »Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare.« Lärjungarna sade: »Om mannens ställning till hustrun är sådan är det bäst att inte gifta sig.« Han svarade: »Alla kan inte tillägna sig detta, utan bara de som har fått den gåvan. Det finns sådana som är utan kön från födseln och sådana som av människor har berövats sitt kön och sådana som själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull. Den som kan må tillägna sig detta.«

25

Hur kan den här texten ha blivit ett argument mot att homo- och bisexuella eller transpersoner över huvud taget ska få gifta sig? Texten kan snarare ses som ett argument för att alla som vill försöka leva i ett äktenskap bör få lov att göra det. Såväl Paulus som Jesus verkar alltså förorda en pragmatisk inställning som säger att vissa har fått gåvan att leva utan att gifta sig, men de flesta har det sannolikt inte, och då är det bäst att gifta sig.

Orden »sådana som av människor har berövats sitt kön« syftar troligen på en grupp människor som samhället såg ned på och som inte passade in i den dåtida normen för manligt och kvinnligt, familj och äktenskap. De kallades »eunucker« och hade inte tillträde till templet. Det är just det grekiska ordet eunouchos, eunuck, som används här och som Bibel 2000 har valt att översätta med »utan kön«, »könlös«. Jesus verkar se det som en gåva att vara eunuck eller »könlös«. Jesus talar även om de »som själva gjort sig könlösa för himmelrikets skull«. Att vara »könlös« kan alltså vara en speciell möjlighet och en välsignad väg för himmelrikets skull.

Med de kunskaper vi har i dag om de variationer i könsidentitet och sexualitet som existerar, kan »könlös« kanske tolkas som vissa typer av intersexualitet eller asexualitet. Då kan vi läsa Jesu ord som en direkt uppvärdering för intersexuella och asexuella personer. Jesus säger också: »Det finns sådana som är utan kön från födseln.« Det skulle kunna tolkas som egenskaper vi inte själva har valt utan föds med. Genetik, eller skapelsevariation. Möjligen skulle orden från Jesus i dag kunna tillämpas på till exempel binära transpersoner, som inte lever i enlighet med sitt sanna kön och som på grund av hur samhället ser ut har »berövats« möjligheten att göra det. Kanske kan orden i dag även tillämpas på homosexuella och bisexuella, som ofta i samhället och i kyrkan har »berövats« sin möjlighet att leva i enlighet med sin läggning? Det är värt att samtala om.

Och för att vara tydlig: skilsmässa och omgifte kan trots allt vara nödvändigt ibland. Detta är för övrigt en tolkning som protestantiska kyrkor i dag har som praxis.

Det är människor som står i fokus i Jesu undervisning, inte enskilda påbud eller principer. När Jesus botar en människa på sabbaten och märker att de

26

laglärda kritiserar honom, säger han: »Vad är tillåtet på sabbaten, att göra gott eller att göra ont, att rädda liv eller att utsläcka liv?« (Luk 6:9). Jesus kunde ha väntat till en vardag med att bota mannen. Ändå gör han inte det. Att göra det rätta verkar för Jesus handla om att se lagens intention snarare än bokstaven.

Kärlekshandlingar mot medmänniskan verkar alltid vara det mest centrala för Jesus. Ett exempel på detta finns i Lukasevangeliets fjortonde kapitel: »Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp dem, även om det är sabbat?« Och vad blir de laglärdas respons? Det står i versen efter: »Det kunde de inte svara på.«

Jesus verkar vilja göra en pedagogisk poäng när han frågar fariséerna om de inte hade dragit upp sin son eller oxe ur en brunn även om det var sabbat. Poängen är att vi genom att visa kärlek till en medmänniska tillämpar den judiska lagens syfte. Bokstaven säger: »Inget arbete på sabbaten.« Men lagens intention, eller Anden, säger: »Gud älskar den här personen, därför kan jag bara inte passera förbi.«

Jesus refererar till en av de viktigaste lagarna för att visa på Guds tanke med lagen som helhet. Lagen ska alltid ses genom linsen »Guds kärlek till människorna«. Jesus säger till de laglärda, som kritiserar lärjungarna för att de rycker av ax och äter på sabbaten: »Om ni förstod vad som menas med Barmhärtighet vill jag se och inte offer, så skulle ni inte döma oskyldiga« (Matt 12:7). Jesus hävdar att om de laglärda verkligen hade förstått att Gud vill se barmhärtighet framför allt annat skulle de döma annorlunda. Så säger han vidare om de laglärda: »De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva rör de inte ett finger för att rätta till dem« (Matt 23:4).

Många hbtq-personer upplever att kyrkosamfund och församlingar gör just detta mot dem. Både ledare och medlemmar »lägger tunga bördor på människors axlar« genom att inte aktivt välkomna dem.

Jesus var radikalt annorlunda. Han ville visa att vi alla kunde leva heliga liv, men det handlade aldrig om lagens bokstav utan alltid om Guds utgivande kärlek till människan. När bokstaven hindrade människan från hälsa och gemenskap, var det lagens intention, Guds kärlek till och omsorg om

27

människan, som gick först. Det gällde, som vi sett i flera fall, sabbatsbudet på Jesu tid, och när vi fortsätter framåt i kyrkohistorien kan vi se hur en bibeltolkning i Jesu anda säger: Bokstaven tillät slaveri i en kultur där det var en given ekonomisk konstruktion, men Anden proklamerar nu frihet och jämlikhet för alla människor därför att de är skapade och älskade av Gud. Bokstaven fördömde samliv med personer av samma kön i specifika kulturer, men nu finns det nya möjligheter för hbtq-personer att leva i trogna relationer på ett sätt som inte var möjligt på Bibelns tid eller i andra tider.

Jesus sa: »Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt« (Matt 7:17). Ett sätt att utvärdera vad som sker i en församling när hbtq-personer välkomnas är att se på frukten. Vad blir de faktiska följderna? Vi har sett många dåliga följder av hur församlingar har hanterat den här frågan hittills. Den psykiska ohälsan som hbtq-personer upplever av utestängning är bara ett allvarligt exempel på det. I Betlehemskyrkan har vi fått upptäcka allt det goda som kommer av att hbtq-personer får bidra med sina gåvor i församlingen och leva öppet i ett äktenskap. Nog är detta ett sätt för vår tid att se att lagens intention står över lagens bokstav?

Sammanfattningsvis är bibeltolkning inte något fast och fixerat, utan ett öppet projekt för alla dem som tar Bibelns texter på allvar. Genom att utgå från Jesu person och undervisning, kan vi finna en bibeltolkning som är robust nog att hantera etiska utmaningar i en värld i ständig förändring.

Robert Eriksson är församlingsföreståndare i Betlehemskyrkan Göteborg, författare och musiker.

28