Att vara en hoppfull pessimist

Med djup oro ser vi hur rasismen blir allt mer normaliserad. En oro också Debbie Weissman, judisk utbildare i Israel och veteran inom religionsdialogen, ger uttryck för i sin bok Memoirs of a hopeful pessimist. A life of activism through dialogue (»En hoppfull pessimists memoarer. Ett liv av aktivism genom dialog«). Men, skriver hon också, »jag har levt tillräckligt länge för att veta att saker kan förändras, ibland oväntat, och att situationer sällan förblir statiska, på gott och på ont« (min översättning). Gud är »överraskningarnas Gud«. Och Debbie Weissman citerar den förre palestinske lutherske biskopen Munib Younan som sagt att »Så länge du tror på en levande Gud, måste du ha hopp«. Hopp i en tid som kan skrämma får jag också när jag ser responsen på broderitävlingen Råg i ryggen.

Det finns inget givet i att rasismen måste fortsätta normaliseras.

Alla bidrag som kommit in från hela landet. Alla som tar detta på största allvar. Med kreativitet, skaparglädje och mod. Broderier på kuddfodral, jeansjackor, tygkassar, kökshanddukar och bonader. Skapade av unga, medelålders, äldre, av enskilda och av hela arbetslag. Jag får hopp – och blir rörd. Hatet – giftpilarna som ärkebiskop Antje Jackelén träffande beskrivit det som – på sociala medier, exempelvis Twitter, är nedbrytande och förgiftar samhällsklimatet, men utgör långt ifrån hela verkligheten.

En tweet kan skrivas och slängas iväg på två sekunder. Det här, däremot, är handarbeten som tar timmar, dagar eller veckor att skapa. Som människor lagt ner själ och hjärta i. Med ord och budskap som är både tidlösa och högaktuella, som alla har djup och mening och som visar på styrkan i religiös och annan mångfald. Det ger hopp, trots allt. Hopp om uthållighet och att saker kan förändras, att hatet kan övervinnas. Det finns inget givet i att rasismen måste fortsätta normaliseras. Det ger råg i ryggen. Och helt visst är Gud en levande Gud.

PETER LÖÖV ROOS samordnare för interreligiösa frågor i Svenska kyrkan