1. ENSAMHET OCH ORO

1

Ensamhet och oro

Både när vi upplever stor glädje och stora svårigheter kan sömnen bli ett mellanrum där vi efteråt upplever det som om vi befunnit oss bortom allt. När vi sedan vaknar igen kan vi för ett ögonblick känna en overklighetskänsla och fråga oss om det vi upplevt dagen innan var på riktigt eller inte. Det kan också kännas som om verkligheten hinner i kapp och övermannar oss i vår nyvakenhet, som om problemen och oron eller den förlust vi drabbats av bara stått och väntat bredvid sängen och nu kastar sig över oss och tar full plats i vårt medvetande igen.

Våra liv utspelar sig inte i ett tomrum. Vi befinner oss alltid i något slags sammanhang, och vi har också olika erfarenheter med oss. När vi drabbas av händelser eller hamnar i situationer som blir svåra sker det mot bakgrund av det som redan är. Det är förstås

självklart att det är så, och ändå kan det hända att den som drabbas inte riktigt förstår eller kommer ihåg det.

BAKGRUNDSFÄRGER Om vi beskriver känslor genom att ge dem olika färger, blir det tydligt att känslobakgrunden till det som händer en människa kan se mycket olika ut. För somliga är det som en brokig impressionistisk målning med mängder av olika färger, som i en blomstrande trädgård. För andra är det som om livet utspelar sig i en svartvit serieteckning, och för ytterligare andra kan bakgrunden och motivet vara sammanblandade med alla perspektiv på en och samma gång, som i en kubistisk målning.

Om man vill beskriva en färg brukar man oftast börja med att berätta vilken kulör den har, det vill säga om den är blå eller kanske mer blågrön eller röd eller solgul. Färgens valör berättar om hur mörk eller ljus färgen är. Målar man med akvarellfärger blir det rätt snabbt tydligt att olika färger ser olika ut beroende på hur mycket vatten man blandar färgen med. Somliga färger är transparenta och släpper igenom mycket ljus. Andra färger ger ett tjockt och ogenomlysligt intryck. Beroende på om färgen innehåller mycket eller lite pigment beter den sig också på olika sätt. För den som i stället vill skapa sina bilder i ett

digitalt bildbehandlingsprogram finns det en särskild funktion, opacitet, där man genom att ställa in olika procenttal kan styra hur pass transparent man vill att en färg ska vara.

Den bakgrund en människa har i sitt liv har också en slags opacitet. Känslornas olika färger har inte bara olika kulör, utan också olika valör med olika mycket pigment. Vissa områden kan vara ljusa och transparenta, medan andra områden har en betydligt mörkare färgton och går mot blåsvart. En bakgrund är alltid viktig, eftersom den skapar djup i bilden. Bakgrunden är också viktig därför att den har en förmåga att rikta vår blick och lyfta fram sådant som är i förgrunden. Ändå kan vi ibland uttrycka oss som att bakgrunden bara är lite färg som behövs för att det inte ska se alltför tomt ut omkring det som vi egentligen vill koncentrera oss på. Det är som om vi skulle titta på en målning med tre stolar: en röd, en blå och en gul. Vi ser att stolarna står bredvid varandra och vi tittar på dem rakt framifrån. Vi tittar förstås på stolarna och ser att de har olika färger, att den i mitten ser lite gammaldags ut och att den längst till vänster verkar helt ny. Men hur är det med bakgrunden? Lägger vi över huvud taget märke till den?

Den känsla en människa har vid ett visst tillfälle kan likna bakgrundens känslofärger, men den kan

även vara helt annorlunda. Någon kan ha en förhållandevis mörk bakgrund men i stunden uppleva genuin glädje och tacksamhet, någon annan kan i nuet känna sig förtvivlad och övergiven men mot en i övrigt huvudsakligen ljus bakgrund. På samma sätt som det i en målning inte är så lätt att lyfta bort ett färglager är det också för oss människor mycket svårt att sudda bort sådant som tidigare varit och som påverkat oss mycket. Ibland är det en hjälp för oss att bakgrundens färger är som de är, ibland gör det saker och ting svårare.

Att jämföra sitt liv med en målning eller en tavla kan i själavårdssammanhang hjälpa konfidenten att få syn på bakgrunden. Det gör det möjligt för själavårdaren att tillsammans med sin konfident titta på livsberättelsen utifrån och från lite olika vinklar. Det blir möjligt att samtala om att bakgrunden förstås alltid är en viktig del av målningen, men att bakgrunden på samma gång aldrig är hela bilden.

Känslor – och särskilt starka känslor – kan få en människa att tro att hon håller på att tappa kontrollen över sin tillvaro, och påslaget av känslor kan väcka oro, skam och skuld. Mitt i en stark känsla av glädje kan hon för ett ögonblick stanna upp och tillrättavisa sig själv och tänka att så här glad kan man inte få vara, det här är nog början på att något dåligt

kommer att hända. Om någon känner sig ledsen kan på ett liknande sätt en inre dialog sätta i gång, där personen i fråga på ett anklagande sätt tänker att det ytterst sett är hans eller hennes eget fel att det blev som det blev, att det egentligen bara visar det alla redan visste – nämligen hur misslyckad han eller hon är. Självanklagelser kan även leda till att någon upprepar »om bara«. Om jag bara åkt lite tidigare hade olyckan inte hänt. Om jag bara hade valt annorlunda hade mitt liv inte blivit så här.

När vi var som gladast och skrattade hejdlöst sa farmor nästan alltid: – Skratt på morgonen blir tårar till kvällen, tänk på det.

Vi skrattade ju åt det då, men nu tänker jag på det ibland. Det har ju hänt att man glatt sig åt olika saker, men sedan blivit så besviken. Det kan ju nästan bli så att man får ett magiskt tänkande kring det där – vill man något för mycket kommer det inte att bli så. Blir man riktigt glad kommer det på något sätt att straffa sig. Och även om jag förstår att det bästa väl är att glädja sig när man kan, oavsett hur det blir, kan man ju ändå känna det som att man inte orkar med de där besvikelserna.

I själavårdsrummet kan konfidenter ibland tala om känslor som att det bästa vore att vi människor inte

kände så mycket alls, men känslor kan inte vara rätt eller fel, de bara är. Känslor kan beskrivas som meddelanden till oss om vad vi varit med om – eller nu är med om – och våra känslor berättar också alltid något om hur våra behov ser ut. Vrede handlar ofta om att någon eller något liksom klivit över en gräns och gjort intrång i det som är betydelsefullt för oss. Känslan av sorg handlar förstås om att vi upplevt en förlust av något slag. Känslan av glädje berättar att vi har det bra, känner oss trygga och uppskattar den plats där vi befinner oss.

I stället för att försöka tysta ner det vi känner är det till större hjälp att försöka läsa av oss själva och ta vara på den information känslorna ger oss. Det kan även hjälpa oss med vilken inre riktning vi skulle kunna välja utifrån den känsloplats där vi nu befinner oss. Det är viktigt att vi i själavårdsrummet kan hjälpa konfidenter att inte genast värdera det de känner som bra eller dåligt, utan försöka se på sig själva med intresse. I stället för att anklaga sig själva kan de pröva att tänka: Intressant att jag blev så här besviken, arg eller ledsen. Vad vill känslan egentligen säga? Vad är det jag skulle behöva nu?

Vi har alla säkert någon gång hört talesättet: »Det finns alltid någon som har det värre.« Ibland säger vi det som ett försök att skapa något slags perspek-

tiv eller sätta det vi själva är med om i förhållande till andra katastrofer av olika slag. Och även om det troligtvis är sant – det finns alltid någon som har det värre – så tröstar det oss inte, utan gör oss ännu mer ensamma med det svåra. Varje försök att inte känna på ett visst sätt kan också skapa en motkraft som gör att våra känslor liksom tränger sig på oss med förnyad styrka. Inte nog med att vi tycker att vi har det svårt, vi ska nu dessutom skärpa oss eller åtminstone förstå att det inte är så svårt som vi tycker att det är och göra vårt bästa för att inte belasta andra med vad vi känner.

Det finns nog alltid någon som har det värre. Det finns så många händelser som är förfärliga och svåra och så många människor som inte har det bra. Men andras lidande får oss inte att må bättre, och det vore också märkligt om det skulle vara så.

EXISTENTIELL ENSAMHET När någon börjar jämföra sitt lidande och sina svårigheter med andras ökar även upplevelsen av existentiell ensamhet. Det tycks vara ett av våra livsvillkor att det finns en särskild slags ensamhet som vi känner av när livet blir svårt. Även om vi försöker berätta för någon vad vi tänker och känner, så kan vi känna att den vi berättar för – trots att vi vet och känner att

han eller hon vill oss väl – inte fullt ut kan förstå och dela den upplevelse som vi har. På samma sätt kan vi känna av den här existentiella ensamheten när någon vi tycker mycket om har det jobbigt och svårt. Vi vill dela och finnas där men inser att det finns en ensamhet som var och en av oss har att leva med. Vi kan tro att Gud finns med oss i den här existentiella ensamheten, men det verkar inte som att någon annan människa fullt ut kan vara med oss där och på djupet förstå hur vi känner.

Eftersom vi förstår att de allra flesta av oss vet någonting om det här och hur jobbigt och ensamt det kan kännas, finns det en sorts samhörighet, en gemenskap i den existentiella ensamheten. Vi delar erfarenheten, även om vi inte alltid klarar av att prata med varandra om detta.

I själavårdsmötet kan det vara till hjälp att tänka vidare i det perspektivet, och för somliga konfidenter har det bidragit med ett nytt sätt att tänka när de prövat att ställa frågor: Undrar hur många andra som också kämpar just nu? Undrar hur många andra som också gråter och känner vanmakt i kväll? Undrar hur många andra som också har det jobbigt i dag? Skulle det kunna vara till tröst att tänka att vi är flera, kanske till och med många – här och över hela världen – som kämpar med livet och frågorna? Att vi inte är ensam-

ma, trots att vi inte riktigt vet vilka de andra är. Ibland kanske vi till och med vet vilka de andra kan vara.

Det är viktigt att den sorg, besvikelse och saknad som vi känner får finnas. Känslor är vad de är. Andra som har det jobbigt får det inte bättre av att vi förnekar det vi känner. Däremot kan vi – om vi får möjlighet att uttrycka oss och tänka och hitta nya perspektiv – vara till stöd för både oss själva och varandra.

ORO Det är klart att de flesta av oss på något sätt kan känna oro, och det finns också mycket att oroa sig för. Oro hör ihop med ovisshet, och ovisshet är kanske människans mest utsatta existentiella läge. På ett sätt kan man säga att oron skyddar oss människor, eftersom den gör oss mer uppmärksamma på det vi behöver akta oss för. Oron kan göra oss handlingskraftiga, skapa förändring eller få oss att värna viktiga sammanhang. Men oro kan även göra en människa handlingsförlamad och få en person att känna sig nästan sjuk. Ovissheten och oron kan dra iväg med fantasin och skapa sådana föreställningar om det som väntar att det blir svårt att sova, äta och tänka.

När någon är som allra mest orolig tycks det vara svårt för honom eller henne att skilja på fakta och antaganden, och när det blir riktigt illa kan det till och

med bli svårt att skilja mellan hemska fantasier och verkligheten – så som personen i fråga skulle ha uppfattat den om han eller hon inte hade varit så orolig.

Det finns olika sätt att hantera sin oro. För en del är ett svårt besked bättre än oviss väntan, medan andra undviker att konfronteras med den situation som skulle kunna ge besked. Om en person exempelvis oroar sig för att någon nära mår riktigt dåligt men på samma gång känner oro för att orka med svaret, kan det bli så att han eller hon undviker att fråga hur det är. Kanske gäller det också oss själva, att vi inte ens frågar oss själva hur det står till, eftersom vi inte riktigt vet vad vi ska göra med svaret.

Oron har en tendens att växa så länge man inte sätter ord på det som oroar. Det kan kännas som att den allt eftersom börjar fylla hela huvudet och hela kroppen. Att då försöka beskriva för någon hur det känns och vad man egentligen tänker kräver mod, men det leder till att det svåra inte längre bara finns inuti. Det i sin tur kan leda till att man med ordens hjälp – trots att det kan kännas som om man först inte riktigt vet vilka ord som kan användas – vartefter kan se oron lite utifrån. Man kan uttrycka det som att man skapar ett litet avstånd, en glipa, mellan sig själv och den händelse som drabbat eller de tankar som snurrar utan uppehåll, och man kan plötsligt

märka att det finns lite plats för att kunna ta in andras erfarenheter och sätt att se.

För den som försöker sätta ord på sin oro blir det lite lättare att sedan kunna resonera om vad som kan beskrivas som fakta och vad som är antaganden och fantasier. Även om de flesta troligtvis vet att vi inte har vår bästa tankeförmåga klockan fyra på morgonen, kan det vara till hjälp att sätta ord på oron för sig själv – kanske till och med högt.

Att få säga saker högt till någon annan i själavårdsrummet – och för den delen även till sig själv om ingen annan är där – gör att den som oroar sig kan höra vad han eller hon tänker. Tankarna framträder på ett annat sätt än när de snurrar inne i huvudet. För en del är det bra att skriva ner det som blir tänkt. Det behöver inte vara välformulerat, utan det räcker med enkla meningar eller ord. Nedskrivna tankar hjälper oss att få syn på vad vi tänker och känner. Man kan sedan titta på det man skrivit med ett litet avstånd mellan sig själv och orden eller meningarna. Om det är möjligt att få till den där glipan blir oron lite mer hanterbar.

Den som är orolig är ofta mycket medveten om sin oro. Den som oroar sig brukar också vara väl medveten om de problem eller svårigheter som finns och har ofta ägnat mycket tid och kraft åt att hitta olika

lösningar eller sätt att hantera det jobbiga. Det som kan kännas som en hjälp och bli till tröst är att prata med någon som inte genast börjar värdera problemet eller leverera tips och lösningar.

I själavårdssammanhang är det viktigt att vår vilja att vara kloka och problemlösande inte gör så att vi med olika förslag underkänner oron och inte tänker på eller visar respekt för den oroliges egna lösningsförsök. Det blir till tröst att vi inledningsvis bara lyssnar till det som blir sagt. Vi kan också pröva att fråga: Vad skulle vara till hjälp för dig nu? Kanske blir då svaret att den största hjälpen är att bara få prata om problemet eller att man till och med vill prata om något helt annat för att få vila sig från oron och problemlösningsarbetet en stund. Det kan kännas frustrerande att få ett problem presenterat för sig för att i nästa stund höra att vi nu ska prata om någonting helt annat, nästan som om vi gemensamt för en stund ska låtsas att varken oron eller problemet finns. Men att prata om något helt annat kan i sig vara en hjälp mot oron och bidra till problemlösningen, eftersom det kan visa på ett område i livet som fungerar.

Det var när min syster sa: »Jag tycker att det verkar som om Max sitter väl mycket vid datorn, han skulle behöva komma ut och göra andra saker också« som det bara brast

för mig. Jag blev så arg. Så jävla arg. Där sitter hon med sina välartade barn som håller på med dans och går på fotbollsträning och gör sina läxor och så har hon sitt perfekta hem. Som om jag var helt dum i huvudet och inte skulle kunna tänka en enda vettig tanke! Det är ju det enda jag tänker på! Att han sitter för mycket framför datorn. Att han är ensam. Att skolan går åt skogen. Att han mår så dåligt. Att han kanske är deprimerad. Att det liksom inte går att prata med honom. Och som om jag inte oroat mig. Som om inte det här styr hela mitt liv. Som om jag inte försökt tusen olika saker – tjatat, mutat, gjort avtal, vädjat, bråkat, ställt villkor, lirkat, och allt prat med kuratorer och lärare och läkare och barnpsykiatrin, alla besök och möten. Som om jag var helt jävla dum i huvudet och inte fattade att det är ett problem. Ett stort problem för Max. Ett stort problem för mig. Ett stort problem för hela vår familj. Det bara gick sönder alltihop. Jag har verkligen försökt. Jag ville ju bara att hon skulle lyssna och finnas där för mig. Bara finnas. Som om det inte räckte med det som är. Hon fick mig att känna mig så dålig.

De flesta av oss har nog upplevelser av att ha fått nya perspektiv på olika svårigheter bara av att någon lyssnat på våra våndor och svårigheter, bekräftat att det verkligen verkar vara jobbigt, men även givit oss känslan av att han eller hon tror att vi kommer att

klara av att hantera problemet, även om vi just nu inte riktigt vet hur. Andra gånger har det verkligen varit värdefullt för oss att den vi talat med berättat något om sitt eget eller bidragit med en ny tanke om det som är vårt problem. I själavården är det en svår balansgång mellan att veta när man bara ska lyssna och när det kan vara viktigt att också säga något. Det kloka är att börja med att lyssna. Vi har två öron, två ögon och en mun. Det betyder att vi ska se och lyssna innan vi säger något.

Oro är en ofrånkomlig del av att leva, men det är inte bra om en människa blir för ensam med det som oroar. Om någon upplever att oron är så stor att den hindrar livet och vardagen, behöver han eller hon söka hjälp också utanför själavårdsrummet.

Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag? (Psaltaren 13:3)

Utan ljus finns inga avstånd ingen riktning