Träbyggnadskonst och dess plats i ett hållbart samhälle by ArkDesC

Träbyggnadskonst och, dess plats i ett hållbart samhälle. Av Camilla Schlyter

5 11 12 15 17 19 22 25 26 30 36 44 46 54 62 64 72 80 86 87 89 90 92

Innehållsförteckning Förord Frågor och metod Enkät Materialet trä i träbyggnadskonsten Skogsbruk Träbyggnadstekniker Verktyg Traditionsbärare Massivträkonstruktioner Exempel 1, Gerda Boëthius, eldhus från Fåsås Exempel 2, Lars Israel Wahlman, Villa Tallom Sammansatta konstruktioner Exempel 3, Fredrik Blom och flyttbara hus, Exempel 4, Lennart Bergvall, Erik Dahlberg och AB Elementhus Bågkonstruktioner Exempel 5, Helgo Zettervall och Malmö banhallar Exempel 6, Jan Gezelius och Eketorps fornborg Exempel 7, Hilding Brosenius och HB-balken Framtiden Exempel CLT Spaning framåt Slutord Litteratur

Camilla Schlyter

Camilla Schlyter är utbildad vid CTH, KTH, Columbia University, KKH/digitalkonst samt KKH/ Restaureringskonst. Hon arbetar som projekterande arkitekt med kulturarvs- och restaureringsfrågor samt forskar inom industriellt trähusbyggande med RISE, LTU och Svensk träbyggnadsindustri. Camilla är husarkitekt för Etnografiska Museet i Stockholm på uppdrag av Statens fastighetsverk. Intresset för trä började hos farmor och mormor i Hälsingland där hon tillbringade mycket tid med att avverka, barka stockar och bygga från den egna skogen. Camilla utforskar digitala verktyg och arbetar in den kunskapen i sina projekt, i syfte att förstå hur de kan användas i industriella tillverkningsprocesser, med utgångspunkt i materialet trä och utformningen av detaljer. Det intresset har bland annat lett fram till denna rapport. Med utgångspunkt i sju exempel från samlingarna på ArkDes är syftet att bidra till intresse för designmöjligheterna i framtidens träbyggnadskonst. Camilla påbörjar inom kort sina institutsdoktorand studier vid RISE med tvärvetenskaplig forskning inom detta fält.

Förord

På alla platser på jorden finns kunskap och tradition när det gäller träbyggnadskonst. Samtidigt är stora delar av denna kunskap på väg att försvinna. Vilket är till stor olycka för framtidens samhällsbygge och skogsbruk! Vi behöver den kunskapen nu och här. Trä har används på många sätt utefter behov och resurser och formges därefter. Med en kniv, en yxa och idag genom industriell tillverkningsmetoder går det att skapa ändamålsenliga byggnader på ett hållbart och estetiskt tilltalande sätt. Med utgångspunkt i sju exempel från samlingarna på ArkDes är syftet med detta forskningsprojekt att bidra till intresse för designmöjligheterna i framtidens träbyggnadskonst genom kunskap och inspiration. Jag hoppas att exemplen kan belysa vikten av ökad kunskap och förståelse kring metoder i gårdagens träbyggnadsindustri och traditionell träbyggnadskonst. Exemplen får olika utrymme i denna rapport, beroende på att några av dem mer tydligt än de andra visar ofta förbisedda aspekter som kan vara av stort värde för framtidens utveckling av träbyggnadskonsten. På ArkDes finns en träbyggnadsskatt och mycket kunskap!

Frågan som löpt genom hela forskningsprojektet är: kan trähantverkstradition och lokal byggkultur förenas med moderna industriella metoder och ingenjörsvetenskap? Mitt svar är ja! Frågan för framtiden är hur sådana kanaler för kunskapsöverföring kan etableras och av vilka? Följdfrågan är om det är viktigt och i så fall varför? Även här är svaret ja, vi vet inte idag vilken kunskap som blir viktig för framtiden. Därför är det så viktigt att bibehålla och utveckla den som fortfarande finns. Den förindustriella kontexten går aldrig att återskapa. Men kunskapen som fanns och till vissa delar fortfarande finns är viktig att förvalta och förmedla, och hålla levande. Även om vi just i detta ögonblick inte vet till vad och varför, visar det sig gång på gång genom historien att vi längre fram kan komma att ångra när vi inte har hållit äldre kunnande levande. Så mycket kunskap har förlorats, särskilt lärandet i det gemensamma arbetet. Det har försvunnit innan vi riktigt förstått att det har försvunnit. Det rika lokala kunnandet finns i bästa fall dokumenterad redo för oss att försöka dechiffrera, eftersom bara noterna finns kvar.

Fig 1 Vriden timmerstock, Dalarna Bild: Camilla Schlyter Nästa uppslag: Fig 2 Timmerkonst 210102 Bild: Camilla Schlyter

Exempel i ArkDes samlingar

Frågor och metod

Fig 3 Studenter skissar på spånlösningar

Fig 4 Camilla spikar spån på Ornässtugan Fig 5 Studenter på spånworkshop på ArkDes 11

De sju exemplen har bildat utgångspunkt för diskussioner med Arkdes medarbetare, hantverkare, industri, arkitekter, ingenjörer samt inte minst med mastersstudenter på arkitektlinjen på KTH. Studenterna har tillsammans med sina lärare Erik Stenberg och Frida Rosenberg varit med från början till slut via tre föreläsningar, tre workshops och rituppgifter i mellantiden. Föreläsningarna syftade till att dels diskutera trä som byggnadsmaterial dels utvecklingen av verktygen från hantverk, via den mekaniska och industriella träbyggnadsindustrin samt inte minst vad vi kan göra med denna kunskap i framtiden. Allt detta har bildat en gemensam kunskapsbakgrund för att ta till sig de sju exemplen. En del är i sammanfattad form inkluderat i denna rapport. Vid första workshoptillfället på ArkDes bjöd jag in Magnus Hedegård på Kyrktak AB i vilken han gick igenom olika spånläggningstekniker. Hedegård och jag fick tillfälle att diskutera trä som råvara, vikten av kunskap om kvalité på råvaran och detaljernas utformning för att tillförsäkra lång hållbarhet i fasad och tak. Kanske en av de mest kunskapskrävande uppgifterna inom träbyggandet. Studenterna fick i uppgift att i grupp fundera på hur spån kan användas idag, vilket gjorde att en mängd intressanta frågor ställdes. Vid det andra tillfället bjöd jag in Johan Åhlén som är VD för Moelven Töreboda som tillverkar limträ. Åhlén berättade om limträ dess historik och framtid. Han introducerade Moelvens limträtimmer, en sorts modern komposit timmerbyggnadsmetod. Trots att workshopen kördes via Zoom fick vi till en intressant och engagerad diskussion, där eleverna lyfte många relevanta frågor och tankar kring möjligheter med framtidens träbyggnadskonst. I en avslutande föreläsning och workshop gjorde vi en tillbakablick och analyserade de sju exemplen ur de tre huvudkriterier som jag formulerat i en enkät under forskningsprojektet, cirkuläritetsfaktor, designfaktor och konstruktionsfaktor och hur dessa skapade möjlighet för variation för hantverkare och arkitekt. I små grupper svarade vi på enkäten. I mellanperioderna ritade eleverna och jag igenom exemplens träkonstruktioner i 2- och 3D. Vi fick med denna övning en bättre förståelse för hur hantverkarna, arkitekterna och ingenjörerna tänkte när de valde just de konstruktionsmetoderna i sitt skapande. Jag hoppas att vårt gemensamma arbete kan hjälpa andra att bättre förstå och intressera sig för den något otillgängliga information om träbyggnadstekniker som finns i ArkDes samlingar och den rika kunskapsbank som finns där nära nog oupptäckt!

Träbyggnadskonst, enkät

Understanding a building through archive sources

Tidigare uppslag: Fig 6 Enkät Bild: Camilla Schlyter

Fig 7 Träd Uppbyggnad av trädstammen: Splintved är den yttre delen i en trädstam, den levande delen i det växande trädet som består av vattenledande celler. Kärnved är den inre delen i en trädstam och består av döda, icke vattenledande celler som börjar bildas i trädet efter ca 30 - 40 år. Extraktivämnen såsom terpener, hartser med mera tränger in i cellväggarna vid kärnvedsbildningen och gör kärnan stark och beständig. Splintveden är mindre beständig än kärnveden något som gäller för alla träslag. Fördelarna med kärnved är att den tar upp mindre vatten än splintved vilket innebär att den torkar snabbare och gör våttiden kortare. Det innebär att det blir svårare för svampar med mera att etablera sig på träytan och träet får dessutom mindre fuktrelaterade rörelser. Bild: Camilla Schlyter 15

Materialet trä i träbyggnadskonsten Trä lyder sina egna lagar, även om vi förstår dess mekaniska, fysiska och kemiska lagar. Trä är ett komplext byggnadsmaterial, där varje timmerstock har en unik karaktär som i sin tur relativt enkelt går att forma till föremål och byggnader i alla skalor. En träbyggnad byggt på rätt sätt kan stå i många hundra år och är det formgivet för återbruk kan det användas ännu längre. Om det byggs på ett kunnigt sätt! Utförandet av detaljer har alltid varit viktigt, möten mot hörn, tak och mark, anslutningar mot fönster, dörrar och andra material. Hur dessa detaljer löses är viktiga för upplevelsen av en träbyggnad, på sitt sätt är det just utformningen av dessa som gör den vacker, ändamålsenlig och hållbar. Träbyggandet i Sverige har historiskt sett präglats av stockens och brädans mått. Träbyggnadskonstens utveckling är förknippad med trämaterialets egenskaper och utvecklingen av de verktyg som användes för bearbetning. Från yxan, sågens och hyvelns lokala och individuella utformning, via den tidiga mekaniseringen till vår tids industrialisering där det sker en mycket snabb utveckling möjliggjord genom digitalisering och innovativ maskinutveckling. Idag finns alla förutsättningar för att utveckla svensk träbyggnadsindustri i syfte att skapa en mer varierad, uttrycksfull träarkitektur där detaljer är omsorgsfullt estetiskt och tekniskt bearbetade. Vi har virket och verktygen!

Skogsbruk

Fig 8 Tallar Bild: Camilla Schlyter 17

All skog i Sverige är kulturskog, det vill säga skog som på något sätt påverkats av människan via odling och skogsvård. Även en nationalpark är kulturskog. Det är bara i de nordliga fjällområdena som det finns ett urskogsliknande bestånd. 76 % av Sveriges yta är täckt av skog, varav ca är 83% barrskog, 12% blandskog och 5% lövskog. Den svenska träbyggnadsindustrin är till största delen inriktad på barrträd, tall och gran. Tall växer helst på torra och magra marker medan gran föredrar mer bördig mark. Därför ökar andelen gran i skogarna ju längre söderut vi kommer. Björk, asp och al växer i hela landet medan de ädla lövträden endast växer söderut. Svensk nationell skogsvårdslagstiftning syftar till både biologisk mångfald och god virkesavkastning, och där ligger vi relativt långt framme internationellt sätt. De flesta svenska skogar uppfyller kraven för certifiering av skogsbruk till exempel FSC och PEFC, se nedan. Framtidens svenska skogsbruk bör tydligt stå på tre ben, ekonomisk, social och biologisk uthållighet. Vad gäller ekonomisk och social uthållighet har Sverige länge varit ledande i diskussionerna kring hur detta bör utformas men än finns ingen riktig konsensus. Diskussionerna går höga i hela världen när intresset för skogsbruket ökar i takt med ökade krav på förnyelsebar råvara bland annat inom byggnadsindustrin. Utmaningen för framtiden är att arbeta för att öka den biologiska uthålligheten i våra skogar med vilket menas biologisk mångfald, naturliga ekologiska processer samt markens långsiktiga produktionsförmåga. Här har träbyggnadskonstens utveckling en viktig roll att fylla. Hur arkitektur och träbyggnadsindustri utvecklas kan på vissa sätt avgöra hur framtidens skogsbruk bedrivs. Det finns två typer av skogsbruk i Sverige, plantskogsbruk även kallat trakthyggesbruk och naturlig föryngring även kallat blädningsbruk. Plantskogsbruket är sedan 50-talet det dominerande eftersom det under lång tid ansetts vara effektivare och billigare. Slutavverkning sker vid ett tillfälle och cirka 30 år tidigare än vid naturlig föryngring. Något som påverkar virket och användningen av det. Naturlig föryngring kräver djup kunskap och intresse för skogsbruk men det ger ökad virkeskvalité och mångfald vad gäller flora och fauna det är dessutom en betydligare vackrare skog att vistas i. Naturlig föryngring kräver dock att det finns intresse av och avsättning för virke av god kvalité.

Idag används mest gran av medioker till god kvalité i träbyggnadsindustrin. Forskning har exempelvis ägnats olika sätt att förstärka splintved. Idag finns ett ökat intresse både inom forskning och industri att utveckla användningen av kärnved, det som traditionellt ansetts vara det bästa träbyggnadsmaterialet. Ek och asp som traditionellt använts som konstruktions och fasadmaterial även i vår del av världen kommer säkert att få ökad betydelse. Det finns utvecklingspotential inom träbyggnadskonsten att bredda användandet av kärnved, ek och asp! I Centraleuropa är naturlig föryngring den vanligaste skogsbruksmetoden medan i Sverige, Finland, Ryssland och Nordamerika är plantskogsbruk dominerande. Att säkerställa att virke kommer från svensk skog med avverkning med naturlig föryngringsmetod kräver idag mycket arbete, kunskap och engagemang från arkitekter. Det är inte realistiskt i de flesta projekt idag, men kommer kanske att bli en viktig fråga i framtiden. Vi kan anta att nya system angående detta kommer att utvecklas inom byggnadsbranschen i takt med det ökade intresset för träbyggnad. Trä är ett komplext byggnadsmaterial där olika kvalitéer och träslag lämpar sig för olika användningsområden. I Sverige finns en lång kunskapstradition att ta fasta på. En kunskapstradition kring virke, postning (det sätt på vilket timmer sågas upp till brädor), när träd var lämpliga att fälla samt vilka av trädets delar och vilka träslag som lämpligen användes till olika byggdelar och byggtekniker. Det är tyvärr kunskap som under lång tid tonats ned genom industrialisering och nya byggmetoder bland de som arbetar inom träbyggnadsindustrin samt arkitekter och ingenjörer. Dagens träbyggnadskunskap är starkt kopplad till industriella krav och metoder. En utveckling som inte alltid tar samma hänsyn till olika kvalitéer och möjligheter till estetisk variation som traditionella metoder gjorde. Något som vi återkommer till i exemplen längre fram i rapporten. FSC (Forest Stewardship Council), www.fsc.org, är ett internationellt skogscertifieringssystem som verkar för att världens skogar brukas på ett sätt som är acceptabelt ur miljömässigt, socialt och ekonomiskt perspektiv. FSC har särskilda spårbarhetsregler som ska följas för att erhålla certifieringen. PEFC (Programme for the Endorsement of Forest Certification Schemes), www.pefc.org, är också ett internationellt system för certifiering av skogsbruk och virkeshandel. PEFC innebär certifiering och spårning av virke från skogsbruk vidare i förädlingskedjan, och består av skogscertifiering, entreprenörscertifiering och spårbarhetscertifiering. En stor del av den svenska skogen är certifierad enligt det ena eller båda systemen. Vid användning av tropiska träslag bör man alltid kontrollera att de är certifierade. Import av utländska träslag innebär självklart också en miljöpåverkan från transporten till Sverige.

Träbyggnadstekniker

Nästa uppslag: Fig 9 Träbyggnadstekniker Bild: Camilla Schlyter 19

Svensk träbyggnadskonst var mångfacetterad, till stor del beroende på vår sociala historia och våra mycket skiftande geografiska betingelser bland annat genom att vi i södra Sverige huvudsakligen har lövskog och i norra Sverige barrskog. Det har lett till en varierad lokal utveckling av metoder, byggtekniker och detaljlösningar, vilka till stor del har varit beroende av resurser i den lokala omgivningen och människors både kollektiva och individuella behov. Detta djupa kunnande bildade basen för utvecklingen av svensk snickeriindustri under 1800-talet samt de träbyggnadstekniska innovationerna under 1900- och 2000 talet. Lyckligtvis finns denna långa erfarenhet och kunskap i Sverige dokumenterad, därför kan vi idag följa träbyggnadstekniker i kontinuitet från forntid till nutid. Kunskapen är sällan lättillgänglig men delar av den finns redo att upptäckas och tillgängliggöras. Träbyggnadsmetoderna kan förenklat, härledas ur tre huvudsakliga byggtekniska grundprinciper: Massivträkonstruktioner som liggtimmring och CLT, sammansatta träkonstruktioner som skiftesverk, korsvirke, plank- och regelstomme samt bågkonstruktioner som takstolar och pelar-balkkonstruktioner. Dessa tekniker är inte tids- eller platsbundna, utan har anpassats, justerats och utvecklats genom tillgången på lämplig råvara, behov, resurser, verktyg, plats samt inte minst individuell formgivning. Man har i alla tider valt den teknik som bäst tog tillvara träets möjligheter, konstruktivt, mekaniskt och estetiskt, inom en given situation. För att ge konstruktionerna livslängd var det viktigt att behandla trä rätt, från val av timmer till underhåll i färdig byggnad, en sanning än idag. Förutom det mest uppenbara, att konstruktionen är stabil, handlar det främst om att hålla fukt ute från konstruktionen och välja rätt träslag och kvalité på virke samt att de befinner sig på rätt plats i en byggnad. Därför har detaljers utförande alltid varit viktigt i möten mot hörn, tak och mark, anslutningar mot fönster, dörrar och hur de utformas mot andra ingående byggmaterial. Hur dessa detaljer löses är viktiga för upplevelsen av en träbyggnad och det som, väl utfört, gör den till en vacker, ändamålsenlig och hållbar byggnad. En svår konst, som det tar lång tid att erhålla, en kunskap som förr och idag endast kan uppnås genom kollektiv kunskapsöverföring.

Träbyggnadstekniker

Verktyg

Tidigare uppslag: Fig 10 Verktygsplanschen Bild: Camilla Schlyter

Fig 11 Magnus Hedegård med kollegor Bild: Camilla Schlyter 25

Traditionsbärare ”Av min far och farfar lärde jag mig att arbeta utefter de traditioner som under lång tid utvecklats i Färila (en socken i nordvästra Hälsingland mellan Järvsö och Dellenbygden). Idag när jag får i uppdrag att restaurera timmerhus i andra delar av landet behöver jag förstå hur den lokala tekniken såg ut, jag behöver lära om. Det går eftersom jag har en fast förankring i min egen träbyggnadstradition kan jag lista ut hur det gjordes. Timmermansutbildning sker på några håll i landet idag, men där lärs inte alla lokala och regionala traditioner ut. Det är en omöjlighet! Vad händer efter mig? Det kommer att finnas få personer som utgår från en regions kunskap och traditioner.” (Daniel Åkerman) Daniel Åkerman timmerman i sjätte generationen från Färila i Hälsingland, och ser sig som den sista traditionsbäraren med lokal förankring i sin bygd. Dagens lärlingar inom traditionell träbyggnadskonst lär sig tekniker som kan användas i olika regioner, genom att de kan förstå hur det är byggt och därefter återskapa metoden. Men den kontinuerliga lokala traditionen är för alltid förlorat eftersom det inte är en lokalt levande tradition. Vi bygger inte nytt på det sätt som gjordes förr. Den inbyggda variationen som fanns i traditionellt träbyggande, den med omsorg valda stocken, de kunniga hantverkarna i just den bygden, den individuella justeringen av just den knutpunkten skapade en variation. Alla parametrar varierade i tiden, i rummet, i uppgiften, i materialet, och ytterst hos den enskilda hantverkaren och hens uppgift. Varje del i en byggnad var unik men metoden som den byggdes på var generell i en viss bygd. Gestaltning och skapande var integrerat med handen och kunskap överfördes via det gemensamma arbetet. Det fanns inga handböcker kring traditionellt byggande fram till slutet av 1800-talet! Om vi glömmer måste vi lära oss på nytt. Att åter bygga upp en förlorad byggnadstradition med dess förfinade materialoch metodkunnande blir mycket svårt. Nyanserna kommer att gå förlorade, vi har bara fragment av noterna. Glädjande finns signaler på ett förnyat intresse för att lära sig äldre tekniker både inom träoch textilhantverk. Sverige har inte en kontinuerlig lokal utveckling av träbyggnadskonst, men kunskap om trä som material och kunskap om byggnadsmetoderna lever. Det traditionella kunnandet finns kvar i små kluster som idag mestadels ägnar sig åt kulturarvets byggnader och sällan åt framtidens industriella byggande. Vi har allt att vinna på att hålla traditionell träbyggnadskonst vid liv. Det finns en skatt av kunskap och metoder att ösa ur, ta fasta på och utgå ifrån för framtidens byggande vad gäller hantverk, material, design och konstruktion.

Massivträkonstruktioner, liggtimmer Under 1800-talet ökade intresset kring det allt snabbare försvinnande träkulturarvet. Etnologer och historiker samlade in och dokumenterade med ambitionen att försöka ta vara på kunskapen som fanns i olika delar av landet, förmedla den och bevara den. Det har gjort att vi idag har kvar uppmätningar av träbyggnader och intervjuer med hantverkare som kunde beskriva variationer i metoder och tillvägagångssätt. Vissa bygder är mer representerade än andra. Val gjordes. De bygder som fortfarande vid mitten av 1800-talet fortfarande kunde uppvisa en säregen kontinuerlig tradition premierades. Det är en stor förlust för oss idag att vi inte har kunskap om byggnader och metoder som inte fångades in under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. En hel del byggnader finns trots allt uppmätta i olika arkiv till exempel på Konsthögskolan och Nordiska muséet men det finns ofta stora luckor i detta material. Viktig information kring material, tillvägagångssätt och mått saknas. På Nordiska museet finns till exempel gamla filmer som visar hur hantverkarna gör när de bygger. Tyvärr är det sällan ljud till filmerna så hantverkarnas gemensamma språk har gått förlorad. Det språk med vilket de ofta byggde sin kunskap. I denna tidsströmning faller de båda exempel in som behandlas nedan: Gerda Boëthius och Lars Israel Wahlman. Det är som att de förstår, utifrån sina individuella horisonter, att det är över och just därför måste de göra samtiden uppmärksamma på värdet av de gamla traditionerna. Utifrån deras synsätt som inspiration, kunskap och inte minst som en viktig utgångspunkt för en tänkt framtid. Boëthius och Wahlman intresserade sig främst för liggtimmertekniken, inte så konstigt eftersom de båda har anknytning till Dalarna där just liggtimmertekniken var den vanligaste och mest omhuldade byggnadstekniken. Liggtimmer/knuttimring Varje timmerstock är unik, men byggs i ett generellt system och består av stockar, dymlingar, yxade knutar, gåtar och åsar. Stockarna kapas i samma längd. De placeras så att den grövsta delen av stocken hamnar på den underliggande stockens smalaste del för att nå bästa stabilitet och täthet. Tekniken för att yxa en knut är generell inom ett geografiskt område men måste

anpassas efter varje stock. Häri ligger potentialen för framtidens träbyggnadskonst, att klara av både generella anslutningar med unik utformning. Liggtimmersystemets anslutningar måste anpassas så att timret kan röra sig och sjunka. Med dymlingar och drag kan detta åstadkommas, rätt byggd blir en liggtimmerkonstruktion bara tätare med åren. Vid dörrar och fönster användes ett system med gåtar och svärd som utformades för att passa ihop. En intrikat kunskap som handlade om att förstå hur systemets vertikaler och horisontaler samverkade över tid. Förr valdes för bostadshus timmer som var runt 150 och 200 år när det fälldes. Helst på vintern då saven stod som lägst. Därefter skulle det torkas under ett par år innan det var dags att timra. När bostadshuset så var timrat behövde det ytterligare några år för att sjunka och torka ut innan det var redo för inflyttning. Med andra ord inget snabbygge, att uppföra en timmerbyggnad krävde lång tid och tålamod!

Nästa uppslag: Fig 12 Liggtimring Bild: Camilla Schlyter 27

Principer liggtimring

Tidigare uppslag: Fig 13 Fåsås-axonometri

Exempel 1, Gerda Boëthius och eldhus från Fåsås

”Det ska vara balans mellan tradition och nutida utveckling. Målet är en lycklig och sund landsbygd, som ej glömt sitt ursprung men ej heller stannat i självbespegling. Arvet får inte binda eller tynga utan ska inspirera och stimulera till nya tag.” (Gerda Boëthius) Eldhuset är flyttat till Zornmuséet från en fäbod i Dalarna och är byggt på 1200-talet. Ursprungligen var det ett boningshus för en stormansfamilj och av Zorn använt som ateljé. Litteratur och tryckta ritningar av eldhuset finns på ArkDes men uppmätningsritningarna av Olle Homman finns på Zornmuséet. Ritningarna visar stor kärlek och intresse för både detalj, teknik och konstnärligt uttryck. Boëthius har 1927 ingående beskrivit eldhuset i Fåsås i hennes skrift ”Studier in den nordiska timmerbyggnadskonsten”. Exemplet visar den långa kontinuitet som liggtimmertekniken har haft men redovisar tydligt också det estetiskt utsökta medeltida hantverket. Vi ser det bland annat i knutarnas utformning och i dörröppningen där stockarna har halsats (uthugg på båda sidor om öppning) för att undvika exponerat ändträ och samtidigt ge öppningen en estetisk form.

Fig 14 Eldhus Fåsås knut Bild: Boethius Nästa uppslag: Fig 15 Fåsås-ritningar Bild: Camilla Schlyter 33

Gerda Boëthius Gerda Boëthius levde mellan 1890 och 1961. Hon var konsthistoriker och den första kvinnan som doktorerade inom konstvetenskap i Sverige. År 1938 blev hon en av de första kvinnliga professorerna i Sverige. Hon hade stor kunskap om och intresse för knuttimring. Tidigt fick hon i uppdrag av Anders Zorn att delta i planeringen och uppbyggnaden av friluftsmuseet Gammelgården strax utanför Mora i Dalarna. Gammelgården som senare skulle bli en fullständig Moragård med byggnader från medeltid fram till och med 1900-talet. Boëthius blev den första chefen för Zornsamlingarna i Mora och engagerade sig med det som avstamp brett inom kulturminnesvården.

Exempel 1, Gerda Boethius och eldhuset från Fåsås

Exempel 2, Lars Israel Wahlman och Villa Tallom

”Furor äro individer, de äro ett slags levande gestalter.” (Lars Israel Wahlman) Mitt andra exempel ur ArkDes arkiv är Wahlmans eget hem Villa Tallom byggt 1906. Jag har valt det eftersom det är ett långt drivet försök att söka bevara och förnya många aspekter av den traditionella liggtimmermetoden, och visa dess möjligheter i en modern och tidsmedveten villaarkitektur. Villa Tallom byggdes i Stocksund, en villaförort utanför Stockholm, långt ifrån den miljö som traditionellt tillhörde liggtimmertraditionen. Både timmer och timmermän förflyttade från Dalarna till Stockholm för bygget. Hantverkarna tog med sig sin kunskap och sina metoder in i en helt ny kontext. Wahlman hoppades nog på att Villa Tallom skulle bli starten för en renässans av traditionella byggtekniker men trots att Wahlman själv hade en stor tilltro till liggtimmertekniken låg det inte i tiden. Det var en virkeskrävande teknik som gifte sig illa med den sedan mitten av 1800-talets rationella och virkessnåla utveckling av träbyggnadstekniken. Timmerbyggandet blev helt enkelt inte framtidens byggnadsteknik. Det som var en rationell teknik en gång i tiden var det inte längre! Men vi kan anta att vissa aspekter av liggtimmertekniken påverkade Wahlmans studenter på KTH. Hans studenter fick en grundlig kännedom om äldre timmerbyggnadskonst, även om få av studenterna såg den kunskapen som en framtidsfråga. De flesta blev istället förkämpar för funktionalism och industriella byggmetoder. Många av dem påverkades säkert av Wahlmans djupa kunskap i traditionellt byggande, dels av hans samarbete med konstverkare och hantverkare men kanske mest av hur han beskrev liggtimmer som ett generellt system, bestående av unika komponenter. Med ett smart och rationellt byggsystem går det att skapa ändamålsenlig god arkitektur. Precis den insikt som behövdes inför den stora omställningen av våra byggmetoder som skedde under 1800- och 1900 talet. När jag och studenterna ritade igenom delar av villa Tallom blev det tydligt att byggnaden är som en encyklopedi över olika timmerbyggnadsmetoder, vad gäller knutarnas, halsningarnas, bilningarnas och gåtarnas utformning. Tillsammans gjorde vi en sorts omvänd resa, genom att digitalisera ritningarna började vi förstå hur konstruktionen var tänkt och vad Wahlman ville visa av

Tidigare uppslag: Fig 16 Tallom axo

Massivträkonstruktioner, liggtimmer

äldre liggtimmerteknik. Kanske ville han hålla kunskapen levande som ett led i att utbilda framtidens arkitekter och hantverkare och visa den potential för framtidens träbyggnadskonst som fortfarande fanns, även om den sjöng på sista versen? Ett avstamp för framtidens träbyggnadskonst. Lars Israel Wahlman Lars Israel Wahlman var en stor ivrare av äldre träbyggnadstekniker och levde mellan 1870 och 1952. Han arbetade som arkitekt samt lärare och professor i husbyggnadskonst mellan 1912 och 1935 på KTH i Stockholm.

Fig 17 Knutar, Wahlman Bild: Camilla Schlyter

Kommande två uppslag: Fig 18 Tallom ritningar Bild: Camilla Schlyter, studenterna och ArkDes Fig 19 Tallom ritningar Bild: Camilla Schlyter 39

Exempel 2, Lars Israel Wahlman och Villa Tallom

Sammansatta konstruktioner Till traditionella sammansatta konstruktioner i Sverige kan räknas skiftesverk och korsvirkestekniker som kort finns redovisade på planschen om träbyggnadstekniker. Dessa konstruktioner är mindre virkeskrävande än liggtimmertekniken och var vanliga i södra och mellersta Sverige genom att det inte fanns lika mycket råvara som i norra Sverige. Ofta användes ek längst söderut med ökad andel barrträ norrut. Dessa tekniker utvecklades under 1800-talet med ett ökat intresse att finna virkessnåla stabila konstruktioner vilket ledde till att ingenjörer och industri framöver ofta lett utvecklingen av träbyggnadskonsten. Dessa system var mer eller mindre prefabricerade och hade generella mått på komponenterna till skillnad från skiftesverkets och korsvirkets unika mått på varje del. De var dessutom enkla att uppföra och krävde mindre hantverksskicklighet. I USA utvecklades Platform frame systemet i mellankrigstiden ur det under första hälften av 1800-talet utvecklade Ballon frame systemet. Plat frame systemet, det vi i Sverige kallar för regelstomme, fick stor genomslagskraft i Sverige på 1940-talet och används än idag, mest inom småbyggnadsindustrin. Regelstommen består av bärande stående och förstyvande reglar ofta med en spåntad ytterpanel med vindtät papp och gipsskivor på insidan med isolering i de fack av som bildas samt ett förstyvande mellanbjälklag i trä. Resvirksstommen är ytterligare en virkessparande teknik som under 1800-talets senare del och det tidiga 1900-talet blev allmänt spridd. Den består av stående, våningshöga timmerstockar, så kallat resvirke, som monterades tätt intill varandra. Mellan våningarna placerades horisontella stockvarv, så kallade ring- och hammarband, i vilket resvirket inlaxades. Järnbeslag höll ihop de liggande stockvarven. Dessa kläddes ofta in med panel av olika utseende. Se plansch träbyggnadstekniker. Mekaniseringen av träbyggnads- och sågverksindustrin startade i början av 1800-talet bland annat genom internationella handelshinder togs bort och att ångkraften utvecklades. Det var i Norrland där det fanns gott om skog i grövre dimensioner som sågverksindustrin huvudsakligen utvecklades. Fredrik Blom, exempel 3, var en av de första som såg möjligheten med industrialiseringen av trähusbyggandet. 1849 kom den första ångsågen att byggas i Tunadal, Sundsvall. Norrland hade utmärkta förutsättningar genom att timret kunde

flottas från skogen på de stora älvarna till bearbetning vid sågverk och därefter skeppas ut från de norrländska kuststäderna. Med egnahemsrörelsen som utlösande faktor startade under 1920talet ett flertal industrier som standardiserade och pre-fabricerade komponenter till monteringsfärdiga trähus för arbetar- och medelklass. Exempel 4, AB Elementhus är del i denna utveckling. Se plansch verktyg.

Fig 20 Gezelius fågelmuseum på Öland, regelstomme Bild: ArkDes

Tidigare uppslag: Fig 21 Blom axo

Fig 22 Tillskriven Fredrik Blom Kommande två uppslag: Fig 23 Blom ritning sid 1 Bild: Camilla Schlyter och studenterna Fig 24 Blom ritning sid 2 Bild: Camilla Schlyter 49

Exempel 3, Fredrik Blom och flyttbara hus

Som det tredje exemplet har jag valt att studera Bloms utvecklande av monteringsfärdiga och flyttbara träbyggnader, en innovation som rönte stort internationellt intresse. Blom är den första svensk som utvecklar ett träbyggnadssystem och startar en industri för att tillverka monteringsfärdiga träbyggnader. I början av 1800-talet startade han en snickerifabrik vid Hötorget i Stockholm, vid vad man tror var konstakademins mekaniska skola. Där producerades allt från lusthus till stora tvåvånings hus. Husen levererades i platta paket tillverkade för att monteras på bara några dagar. Kanske var han inspirerad av de militära tältets flyttbarhet? År 1840 hade över 140 flyttbara hus sålts inte bara i Norden utan så långt bort som Amerika och Västindien! Konstruktionen är på många sätt än idag oöverträffad och den tar sin utgångspunkt i några av den tidens mest tekniskt avancerade konstruktionslösningar såsom polonceautakstolen i kombination med mer traditionella lösningar såsom syll och hammarband. Lösningen är vacker, virkesekonomisk och elegant i hur den nyttjar trä och dess samverkande potential. 1818 uppfördes den första monteringsfärdiga byggnaden på Gärdet i Stockholm, i dag kallad Borgen. Den brann ned på 1970talet och återuppbyggdes med modern platsbyggd träbyggnadskonstruktion, där endast fasaden är rekonstruerad. Det är synd med tanke på att det egentligen var själva systemet och konstruktionen som var mest värd att rekonstruera för framtiden. Det finns inte mycket originalmaterial från Bloms egen hand i ritningsform. Några få handtecknade ritningar finns i ArkDes samlingar och i Krigsarkivet men där finns inte systemet redovisat. I den franska tidskriften Revue Générale de L´Architecture från 1840 finns inte bara de enda bevarade konstruktionsritningarna från tiden, såvitt man vet, utan även priser i både riksdaler och francs för Bloms ”Maisons mobiles”. Jag har som exempel på detta valt att visa ett litet lusthus som stod på en innergård på Götgatan i Stockholm, men som revs på 1980-talet. Som tur var gjordes en noggrann uppmätning av Samfundet S:t Erik av Lars Bengtsson. Detta material finns idag på Stadsmuseet i Stockholm tillsammans med några sparade viktiga originaldetaljer. Fredrik Blom Fredrik Blom levde mellan 1781-1853 och arbetade som arkitekt och professor vid Konstakademin, Överintendentsämbetet och Flottan.

Exempel 3, Fredrik Blom och flyttbara hus

Tidigare uppslag: Fig 25 Elementhus axo

Exempel 4, AB Elementhus, Lennart Bergvall och Erik Dahlberg

”De hus som levereras från husfabriken i Mockfjärd liknar den traditionella typen, förutom att det är betydande skillnader i utformningen av detaljer” (Lennart Bergvall, Erik Dahlberg)

Fig 26 Elementhus ritning AOS Bild: ArkDes

Kommande två uppslag: Fig 27 Elementhus ritning Bild: Camilla Schlyter och studenterna Fig 28 Elementhus ritning Bild: Camilla Schlyter 57

Som det fjärde exemplet från ArkDes arkiv har jag valt ett industriellt trähus tillverkat av AB Elementhus. Ett exemplar byggdes för att visas på utställningen H55 i Helsingborg. Ett samtida bokoncept kallat ”Bo med bil”, utvecklades av AOS Arkitektkontor (Ahlgren, Olsson, Silow) tillsammans med de två arkitekter som startade AB Elementhus, Lennart Bergvall och Erik Dahlberg. Lennart Bergvall och Erik Dahlberg tog arkitektexamen vid KTH på 1930-talet. De blev tidigt engagerade i statlig forskning för standardisering och modulär samordning genom nya produktionsmetoder och smarta modulsystem i syfte att sänka byggkostnaden på bostäder utan att sänka kvaliteten. Under 30- och 40 talet fanns ett stort intresse för ett materialbesparande byggande i trä. Den svenska industrin växte snabbt och goda moderna bostäder blev en viktig del i denna utveckling. Bergvall och Dahlberg utvecklade tillsammans ett kommersiellt framgångsrikt prefabricerat innovativt trähussystem som ett resultat av sin forskning. Med systemet som bas startade de 1949 AB Elementhus som finansierades av AB Bostadsforskning, ett bolag som grundades av Uddeholms AB och Skånska Cement. Fullskalig produktion startade 1952, och under de följande 20 åren producerades cirka 18 000 hus till en förhållandevis låg kostnad med en totalekonomi som inte hade funnits tidigare. Ett radikalt och djärvt industriexperiment som karaktäriserades av en rad innovationer, många av dem är idag är självklarheter. Sänkning av kostnaderna försökte man främst åstadkomma genom att ersätta hantverksarbete på plats med mekaniserat arbete i form av prefabricerade element på fabrik, genom ett parallellt utvecklande av modulsystemet. Byggsystemet gjorde det enkelt att hantera toleransproblem och ackumulerade fel som alltid uppstår i systembyggnad. Det som varit ett centralt problem tidigare var här undanröjt, systemet medgav millimeterprecision. Elementhus AB har haft en stor betygelse för den fortsatta utvecklingen av det högkvalitativa bostadsbyggandet i Sverige. Systemet de utvecklade var framgångsrikt, men försöket att utveckla dess estetiska potential utnyttjades inte framöver. Framgången för Bergvall och Dahlberg har mycket mer att lära arkitekter om vikten av att engagera sig och samverka med industrin!

Exempel 4, AB Elementhus, Lennart Bergvall och Erik Dahlberg

Bågkonstruktioner

Fig 29 Det rivna Fredrik Blom Slupskjulet på Skeppsholmen

Fig 30 Otto Hetzer limträ 63

Traditionellt användes i Sverige bågar för takkonstruktioner. Det finns en mängd olika intressanta tekniker främst inom kyrkoarkitekturen. I exempel fem och sex används bågar i lamellträ. Tekniken att foga samman mindre trälameller för att skapa bågar har lång historia. Den franske arkitekten Philibert de l’Orme prövade tekniken på 1500-talet i Frankrike. Fredrik Blom uppförde det 1969 rivna Stora slupskjulet på Skeppsholmen med en liknade teknik med lamellerna hopskruvade. Innovationen att limma ihop träbitar av god kvalité för att skapa stora spännvidder patenterades av Otto Hetzer från Tyskland 1909. Han visade att dessa kan limmas samman industriellt till enheter för att användas i konstruktioner med stora spännvidder. Han startade Otto Hetzer Holzpflege- und Holzbearbeitungs AG och genombrottet kom med Reichseisenbahnhalle vid världsutställningen i Bryssel i Belgien 1910. Limträbågarna var ytterligare förstärkta med dragband och hade en spännvidd av hela 43 m. Många såg en direkt användning av limträbågarna för järnvägarnas snabba utbyggnad. Banhallar och perronger krävde bärverk med stora spännvidder. Stålkonstruktionerna som hittills används hade problem med korrosion genom lokens ånga. Med träkonstruktioner var det problemet undanröjt. Det intressant att se hur snabbt limträ fick sitt genombrott i Sverige med hjälp av Folke Zettervall och Statens Järnvägar. Se nedan. Exempel sju visar Hilding Brosenius HB-balk, en innovativ materialsnål bågkonstruktion i trä för stora spännvidder framkommen under en tid av virkesbrist vid tiden för andra världskriget.

Tidigare uppslag: Fig 31 Zettervall Axo

Fig 32 Malmö banhallar under byggnad Bild: Järnvägsmuseet

Exempel 5, Malmö banhallar och Folke Zettervall

Det femte exempelt är Malmö banhallar ritade av arkitekt Folke Zettervall, uppfört 1923 och fortfarande i bruk. Med en bärande konstruktion av limträbågar tillverkade av dåvarande AB Träkonstruktioner i Töreboda, ett företag som numera ingår i Moelven koncernen. Från år 1908 till 1925 hade över tjugo företag i olika länder förvärvat rätten att utnyttja Hetzers patent. En av dessa var norrmannen Guttorm Brekke. 1918 bildades A/S Trekonstruktioner i Kristiania (Oslo) och strax därefter startades dotterbolaget AB Träkonstruktioner i Töreboda i Sverige tillsammans med den svenska delägaren Erik Aaby. Statens Järnvägar, SJ, blev snart en storkund och AB Träkonstruktion fick bland annat leverera material till de nya banhallarna för Malmö Centralstation i början av 1920-talet. Därefter följde en mängd uppdrag för SJ. Folke Zettervall Folke Zettervall var arkitekt och levde mellan 1862 och 1955. Han utbildades på Kunstakademiets Arkitektskole i Köpenhamn och på Konstakademins arkitekturskola i Stockholm. Efter examen fick han anställning på Statens Järnvägars arkitektkontor där han gjorde snabb karriär för att 1898 bli dess chefsarkitekt. Zettervall ägnade sig under hela sitt yrkesverksamma liv åt att formge byggnader med betydelse för Sveriges utveckling till en modern industrination. Han har ritat hundratals stationshushus över hela Sverige. Zettervall såg tidigt möjligheterna med den nya limträtekniken inom SJ och formgav bland annat de stora banhallarna i Malmö, Göteborg och Stockholm samt tusentals löpmeter eleganta perrongtak i hela landet.

Kommande två uppslag: Fig 33 Zettervall ritning 1 Bild: Studenterna Fig 34 Zettervall ritning 2 Bild: Camilla Schlyter ur Statens Järnvägars arkiv 67

Exempel 5, Malmö banhallar och Folke Zettervall

Tidigare uppslag: Fig 35 Gezelius axo

Exempel 6, Jan Gezelius och Eketorps fornborg

”Eketorps museum förenar vår tids kvalitetskrav med forntidens kvalitetskrav” (Gustaf Trotzig/RAÄ)

Fig 36 Eketorp Bild: R. Dahlström

Kommande två uppslag: Fig 37 Gezelius ritning sida 1 Bild: Camilla Schlyter och studenterna Fig 38 Gezelius ritning sida 2 75

Som exempel sex har jag valt den rekonstruerade fornborgen Eketorp på Öland. 1977 fick Gezelius i uppdrag av Riksantikvarieämbetet att inom fornborgen rita ett museum. Muséet stod färdigt 1982. Tillsammans med ingenjör Olle Bergvall gjordes en omtolkning av de uråldriga hustyperna, en mix av traditionella och industriella byggmetoder och material, något som för övrigt var utmärkande för Gezelius hela produktion. Ritningarna på Eketorps fornborg finns i ArkDes arkiv. Det går att läsa projektets hela förlopp genom skisser, omtag och bygghandlingar. På ritningarna finns spår, noter av diskussioner med Gezelius själv, hans kollegor, hantverkare och byggare. Han är noggrann i sina anvisningar i allt från byggmetoder till kvalitén på virket och exakt vilken typ av spik som ska användas hur och var. Jag har studerat museibyggnaden som ligger i mitten av anläggningen. Den visar en varierad användning av trä som byggmaterial. Halmtak med gömda ljusinsläpp i ränndalarna som hålls upp av en tekniskt utmanande rad av treledsbågar i limträ, alla med sina unika mått men endast utgående från sex bågtyper som här redovisas på ritning. Bågarna har en geometri som gjorts måttexakta genom industriell tillverkning så att de klarar av de forntida husgrundernas unika fotavtryck. Förfaringssättet ger en sorts föraning om digitaliseringens möjligheter. Idag hade det varit möjligt att tillverka limträbågarna unikt, det vill säga att varje båge hade haft sitt unika mått. Men varför? Det är smartare att hitta en metodik i variationen, en sorts ekonomi med resurser och arkitektur! Detta bör vi hålla i bakhuvudet i utformandet av framtidens träbyggnader. Bara för att tekniken och möjligheterna finns behöver det inte utnyttjas till sin gräns. Det skapar ofta bara större svårigheter än den arkitektoniska upplevelsen kräver. Jan Gezelius Jan Gezelius arbetade som arkitekt och levde mellan 1923 och 2016. Gezelius fick sin arkitektexamen vid KTH 1953. Han var lärare, först i landskapskonst på KTH, vidare som gästprofessor vid universiteten i Graz och München. Under lång tid var han professor på Chalmers arkitekturskola i Göteborg.

Exempel 6, Jan Gezelius och Eketorps fornborg

Exempel 7, Hilding Brosenius och HB-balken

”Genom ett antal på sin tid patenterade (men nu helt fria) specialanordningar har denna baskonstruktion med raka eller i vinkel förenade balkar med enkel tillverkningsteknik kunnat användas för bärverk stora spännvidder, särskilt som tre- eller tväledsramar” (Hilding Brosenius) Som det sjunde exemplet har jag valt att studera Brosenius innovation HB-balken, en bågkonstruktion bestående av sammansatt trä som klarade stora fria spännvidder trots att den var mycket materialsnål. Jag har valt att studera hur dessa balkar utfördes i aulan i Södra flickläroverket ritat av arkitekterna Nils Ahrbom och Helge Zimdahl. HB-balken hängde samman med intresset för trä som byggnadsmaterial mellan 1920 – 1950 och är barn av samma tid som AB Elementhus. Båda systemen är framtagna i en tid av innovation och tilltro till trä som ett framtidens byggnadsmaterial. Vid tiden för andra världskriget var materialtillgången mycket begränsad inom byggnadsbranschen, varför innovationer som HB-balken var av stort intresse. Exempelvis kan även nämnas att många äldre timmerhus togs ned i Hälsingland och skickades Stockholm som bränsle. Hilding Brosenius Hilding Brosenius arbetade som civilingenjör och levde mellan 1905 och 2004. Han utbildade sig till väg- och vattenbyggnadsingenjör och blev senare professor i byggnadsteknik på KTH. Brosenius arbetade sedan som konstruktör på AB Vattenbyggnadsbyrån och Stockholms stads gatukontor innan han 1935 började arbeta på HSB. Först som konstruktionschef sedan som teknisk direktör. Brosenius grundade dessutom ett antal nya industrier på basis av sina egna uppfinningar i samverkan med olika företag. Han var en uppfinnare och visar oss på möjligheterna att som ingenjör och arkitekt påverka byggindustrin genom vackra ändamålsenligt utformade byggsystem som utformade med kunskap och känsla kan anpassas till en mängd olika situationer och kontexter. Södra flickläroverket: Nils Ahrbom och Helge Zimdahl arbetade som arkitekter och hade ett gemensamt framgångsrikt arkitektkontor mellan 1927−1950 under namnet Ahrbom & Zimdahl. Nils Ahrbom levde mellan 1905 och 1997 och var professor i arkitektur på KTH i Stockholm. Hans kurskamrat från KTH, Helgo Zimdahl levde mellan 1903 och 2001 och var professor i arkitektur vid Chalmers tekniska högskola.

Tidigare uppslag: Fig 39 Brosenius HBbalk-axonometri

Fig 40 Brosenius text, Södra flickläroverket

Nästa uppslag: Fig 41 Brosenius ritning Bild: Camilla Schlyter och studenterna 83

De uppmärksammades som arkitekter för ett stort antal skolbyggnader i hela Sverige. 1943 ritade de Södra flickläroverket vid Bohusgatan i Stockholm. Den fritt formade aulan i läroverket väckte uppseende inte bara för sin estetiska utformning med hjälp av de industriellt tillverkade HB-balkarna utan även för sin goda akustik. Jag har valt detta projekt genom HB-balkarnas användning i en offentlig påkostad byggnad, ytterligare ett projekt där innovativ industriell teknik utfördes i kombination med hantverk. I övrigt användes HB-balken huvudsakligen i hangarer och i industrimiljöer. Arkitekterna såg möjligheterna med balkarna i sin gestaltning av aulan. Konstruktionen är så vacker att det är märkligt att den sällan användes i byggnader med hög arkitektonisk ambition!

Exempel 7, Hilding Brosenius och HB-balken

Framtiden Exempel CLT

Fig 42 Skave, en medeltida teknik att bila timmer med Bild: Camilla Schlyter

Fig 43 Fasad- och byggsystem av CLT, patenterad av Schlyter Bild: Camilla Schlyter 87

Från och med 1994 är det tillåtet att använda trästomme i byggnader högre än två våningar i Sverige något som bidragit till en snabb utveckling av träbyggnadssektorn. Ungefär samtidigt med denna lagändring utvecklade Gerhard Schickhofer CLT (Cross Laminated Timber). I Sverige kallas det vanligen KL-trä (korslimmat trä). Schickhofer är forskare och professor vid Institute of Timber Engineering and Wood Technology vid Graz University of Technology, Österrike, där också den första byggnaden i CLT uppfördes. Schweiz och Österrike har sedan 1970-talet varit ledande i modern träbyggnadskonst utveckling. Genom samverkan mellan universitet, stadsbyggnad, industri och hantverk har kluster bildats som tar vara på både traditionellt kunnande och utvecklar framtidens träbyggnadskonst. Under lång tid har jag nära följt denna utveckling genom besök och diskussioner med arkitekter, forskare och industri i dessa länder. Vi har allt att vinna på att expandera samarbetet med andra regioner i världen som ser trä som ett framtiden byggnadsmaterial. CLT består av industriellt tillverkade hyvlade lameller av trä som limmas och pressas ihop till skivor i 3 – 9 lager där lamellernas tjocklek varierar från ca 20 mm – 60 mm. Skivorna blir starka i både drag och tryck och ligger i nivå med armerad betong vad gäller dimensionsstabilitet och styvhet hos skivelementen. Det vanligaste träslaget i CLT i Sverige är gran. Forskning och utveckling sker idag över hela världen i syfte att utveckla CLT bestående av lokala träslag. Jag vill avsluta med att kort beskriva ett forskningsprojekt som jag har deltagit i tillsammans med RISE (Reaserch Institutes of Sweden, ett oberoende statligt forskningsinstitut), LTU (Luleå Tekniska Universitet) och svensk träindustri. Forskningsprojektet visar ett sätt att tvärdisciplinärt utveckla framtidens träbyggnadskonst genom att kombinera ny forskning och använda potentialen med trähantverkstradition, formgivning och redan etablerade högteknologiska industriella processer inom träbyggnadsindustrin. I forskningsprojektet utvecklades två olika fasadbeklädnadssystem. Datorbaserade metoder användes för modellering och produktion. Det första systemet består av limträbrädor med en bredd på minst 200 mm och det andra av CLT-paneler med tre lager, i bredder från; 1,2 m - 16 m med en höjd upp till 3,2 m. Syftet var att producera ett träfasadsystem med ett modernt utseende och ett attraktivt uttryck av den synliga träytan som är flexibel och lätt att använda för arkitekter och designers. Ett fasadsystem med en kombination av enkelt montage, högkvalitativa material och modern träbearbetningsteknik, digitala designverktyg och industriella processer. Detta sätt att arbeta kräver stort engagemang från alla parter särskilt vad gäller finansiering och samarbetes utformning.

Spaning framåt Genom att utveckla träbyggnadskonsten där designprocessen tar plats som kreativ motor kan både arkitektur och tillverkning förnyas och bidra till ett ytterligare ökat intresse för förnybara byggnadsmaterial och nyskapande arkitektur. En uppgradering av kvaliteten och uttrycket för träbyggnadssystem är ett sätt att utveckla, berika och skapa en rikare hållbar arkitektur. Vi har trä och verktygen! Jag ser att utvecklingen i träbyggnadssektorn kan gå i två huvudspår. Båda spåren är lika viktiga. Tillsammans kan de generera innovation och inspiration för framtidens hållbara samhällsbygge. Det ena spåret baseras på ett fortsatt utvecklande av industriella processer och metoder. Ett generellt och standardiserat storskaligt trähusbyggande, där utvecklingen spås gå mot fler träbaserade produkter och byggsystem med inslag av andra byggmaterial, så kallade hybridkonstruktioner. Det andra spåret kan vi kalla högteknologiskt hantverk. Ett utvecklande av detaljer och hantverk i syfte att både berika arkitektur och inspiration till att skapa nya konstruktionslösningar. Lösningar som tar stöd i äldre metoder, uttryck och tekniker där det skapande arbetets mening och innehåll lyfts fram. I kombination kan de båda spåren, om de utvecklas parallellt, berika varandra och bidra till att samla de medverkandes kollektiva kunskap med icke-hierarkiska produktionsstrukturer, en hubb av kunskap genom ett tvärdisiplinärt samarbete. Ett av de stora misslyckandena i moduliseringsarbetet under det tjugonde århundradet var bristen på variation i de utvecklade träbyggnadssystemen. Idag kan detta adresseras och kanske kan framtidens träbyggnadskonst utvecklas emot en kombination av generellt system och unik formgivning? Då vore cirkeln sluten med de äldre träbyggnadsteknikerna.

Fig 44 Test, bågkonstruktion av Blumer Lehmann AG Schweiz Bild: Camilla Schlyter 89

Frågor för framtiden Hur skapar vi en gemensam erfarenhet kring trädbyggnadskonst, där kunskapsutveckling och kulturella förändringar sker i samspel? Hur bevarar vi det äldre byggbeståndet i trä, inte bara fysiskt utan kanske viktigare förstå hur de byggdes, av vad och varför? Hur utvecklar vi gemensamma värderingar och den enskildes kunskaper till en gemensam erfarenhet? Är det möjligt att förbinda trähantverkstradition och lokal byggkultur med moderna industriella metoder och ingenjörsvetenskap? Hur kan den kunskapen användas i utveckling av framtidens träbyggnadskonst? Vilka kunskaper finns? Behöver finnas? Var finns kunskap? Hur kan vi överbrygga kunskapsluckan mellan industri, kulturarv, hantverkare med traditionella kunskaper, ingenjörer, arkitekter och byggnadsindustri? Dessa frågor har ställts på sin spets i detta forskningsprojekt, frågor som har uppstått i möten och diskussioner, frågor som vi ännu inte har svar på. Men frågor som är viktiga att fortsätta diskutera tillsammans!

Slutord Camilla Schlyter, Stockholm 210105

Fig 45 Dörr i Ornässtugan, Dalarna Bild: Camilla Schlyter 91

Jag vill tacka ArkDes för denna möjlighet att fritt undersöka samlingarna tillsammans med Er. Många insikter och möjligheter har uppstått ur detta. Se denna rapport som just vad det är, studerandet av några exempel i ArkDes enorma skatt av tidigare erfarenheter, kunnande och innovativ gestaltning. Kanske kan denna kortfattade rapport på sikt inspirera till en uppbyggnad av ett framtida träbyggnadsarkiv? Jag vill också tacka Erik Stenberg och Frida Rosenberg på Kungliga Tekniska Högskolan och inte minst studenterna. Ett sådant engagemang och intresse bådar gott för framtidens träbyggnadskunnande, Ni har varit oumbärliga för att detta arbete! Umgänget med ArkDes samlingar som har varit en viktig del av mitt forskningsprojekt. Lena Björnstad Wranne, Frida Melin och Petra Vrtacnik har hjälp till att på alla sätt att finna relevanta nedslag, en ovärderlig hjälp. Att hitta relevanta exempel insåg vi krävde en viss kunskap om träbyggnadskonstens historia, dess föregångspersoner och träbyggnadstekniker. Tillsammans har vi diskuterat vad som kan vara de bästa exemplen. Helt lätt har det inte varit! Samlingarna är inte uppbyggda efter att till exempel söka på limträ. Det är kanske en konsekvens av vad forskare förväntas söka efter. Vi såg att det finns stora möjligheter att utveckla sökord för framtida forskning. Hoppas att dessa exempel kan visa att det finns stor potential och intresse att söka medel för att göra detta! För att skriva denna rapport har jag fått söka i andra samlingar än ArkDes. Det har varit lika intressant att se vad som finns i ArkDes arkiv som vad som inte finns där. Det är på sitt sätt tillfälligheter som gjort urvalen. Fyra av mina exempel är hämtade ur ArkDes samlingar och tre exempel har jag funnit på annat håll. I Zornmuséets arkiv för Fåsås, i Töreboda/Moelvens arkiv för Malmö Banhallar samt i Stockholms stadsmuseums arkiv för Lusthuset. Under projektets gång har jag fört diskussioner med många personer engagerade i ämnet, ni har på alla sätt bidragit till projektet. Ett särskilt tack vill jag rikta till Gunnar Almevik, Karl Melin, Peter Serrander, Ylva Sandin, Johan Åhlén, Daniel Åkerman, Hedvig Aaro, Karin Sandberg, Magnus Hedegård, Alexander Nyberg, Mats Widbom, Finn Werne, Anders Bodin, Mats Nordlund, Lars Gezelius, Stefan Algotsson, Anders Petersson, Erik Stenberg, Frida Rosenberg och Lazaros Tsantaridis. Jag vill tacka de masterstudenter på KTH som deltagit i den tillfälliga träbyggnadskonsthubben på Arkdes och som också har bidragit med flera av de ritningar som har inkluderats i denna rapport. Jag tackar Hedvig Aaro, Adrian Andersson Martvall, Bisrat Assefa, Stina Edlund, Sofia Eklund, Nada El Kateb, Tina Franc, Stellan Gulde, Erik Karlsson, Kamil Kowalski, Elin Lennartsson, Xin Liu, Mattias Månsson, Alice Nilsson, Carl Ludovic Petersen, Erik Sandsten, Rei Mark Seares, Fredrik Skyllbäck, Julia Sophie Thiem, Anton Valek, Rebecca Wahlström och Frida Wollberg för ert engagemang och ert fina material!

Litteratur Här följer en lista av några huvudsakliga skriftliga källor som används: Arnshav, Marina, ”Monteringsfärdiga trähus under andra hälften av 1800-talet”, Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, 1997. Bengtsson, Lars: ”Ett lustigt litet hus på Götgatan 28. Ett monteringsfärdigt lusthus från 1822”, Stadsvandringar. Stockholms stadsmuseum 13, 1990. Boëthius, Gerda: ”Kyrkhärbret i Älvdalen”, Nordiska Museets och Skansens årsbok Fatburen, 1932. Boëthius, Gerda: Studier i den nordiska timmerbyggnadskonsten, 1927. Brosenius, Hilding: HB-balken. Projektering, beräkning, provning och tillverkning, 1990. Brosenius, Hilding: Uppfinnarminnen, 1989. Bæckström Arvid: ”Fredrik Bloms flyttbara hus”, Samfundet Sankt Eriks Årsbok, 1940. Börjesgård, Britt-Marie: Borohus, 2017. Caldenby, Claes: Jan Gezelius, 1989. Cornell, Elias: Byggnadstekniken,1979. ”Des Habitations des Emigrés et des Maisons Mobiles”, Revue Générale de l’architecture et des travaux publics, 1840. Granholm, Hjalmar: Enfamiljshus i Amerika. Intryck och erfarenheter från en studieresa i U.S.A., 1946. Hedge, Scott: AB Elementhus – ett stycke svensk industrihistoria, 2018 Henriksson, Gunnar: Skiftesverk i Sverige, 1996. Janson, Ulf och Hans Lindgren: Byggnadstekniskt arkiv. Principer för uppläggning och urval, 1995. Janson, Ulf: Vägen till verket. Studier i arkitekt Jan Gezelius arbetsprocess, 1998. Larsson, Sven: Segt virke, stolta drömmar, 1995. Lundberg, Erik: Trä gav form, 1973. Lundström, Bo: Officeren som arkitekt och konstnär i det svenska 1800-talet, 1999. ”Malmö Centralstation 1913-1933”, 1934. Mumford, Lewis: Tekniken och samhällsutvecklingen, 1949. ”Nya metoder”, Teknisk tidskrift, 1952. Peyronson, Göran: Monteringsfärdiga trähus, 1988. Roth, Thomas: Fredrik Blom. Karl Johans arkitekt, 2009. Samuelsson, Sture: Ingenjörens konst, 2014. Schickhofer, Gerhard: Solid Timber Construction, 2000. Sporrong, Ulf: Svensk landsbygd, 1979. Wahlman, Lars Israel: ”Ett par timmerbyggnader och några rön vid deras uppförande, Tidskriften Arkitektur, 1908-10. Werne, Finn: Böndernas Bygge, 1993. Zwerger, Klaus: Wood and wood joints, 2015.

Om ArkDes forskning och utveckling ArkDes har i uppdrag att bedriva forskning och öka kunskapen kring det byggda och gestaltade ur samhällets och den enskildes perspektiv. ArkDes Fellowship är ett av flera projekt som syftar till att uppfylla detta och att stärka ArkDes som forskarmiljö. Enheten ArkDes Think Tank ansvarar för genomförandet av ArkDes Fellowship och inom enheten görs dessutom kontinuerliga analyser och djupdykningar i områden där kunskapsglapp eller målkonflikter identifierats. Temat för år 2020 har varit Vår gestaltade livsmiljö och det lockade 75 sökande bland praktiker, forskare, konstnärer och kommunikatörer. Totalt kom tre gästforskare; Katja Rosenlind, Andrea Luciani och Camilla Schlyter, utvalda av en internationell jury, till ArkDes under en sexmånadersperiod. Deras projekt har på olika sätt adresserat temat Vår gestaltade livsmiljö och identifierat aktuella utmaningar och möjligheter som våra städer står inför. ArkDes Fellowship innebär att ArkDes bjuder in externa forskare och praktiker att utveckla ny kunskap som gynnar dagens och framtidens gestaltade livsmiljöer.