Artikel 14, #2/2012 by Artikel 14

SPECIAL (NO) BORDER Vad är gränser? Behöver vi gränser? Hur påverkas vi av gränser? Är en gränslös värld möjlig? Hur ser den ut?

# 2/2012 • PRIS 40 KR • FLYKTINGRÖRELSENS TIDNING FRÅN FARR – FLYKTINGGRUPPERNAS RIKSRÅD

FÖRSTA ORDET Juni 2012 ISSN 1104-1846 ANSVARIG UTGIVARE Michael Williams, michael.williams@farr.se

Vart tog solidariteten vägen?

e flyktingfientliga och rent rasistiska partierna runt om i Europa hörs och syns. Vid första maj och andra högtidliga tillställningar står många partier upp och pratar varmt om solidaritet, rätten att söka asyl, en rättssäker asylprövning och en värdig avvisning. Hur ser verkligheten ut, och vad gör våra politiker för att förverkliga de vackra orden? Det stora flertalet asylsökande kommer från länder utanför Europa. Därför har EU inrättat Frontex, som har som främsta uppgift att införa EU:s regler om bevakning av dess yttre gränser. Man skall också samordna medlemsländernas operativa gränsbevakning. Många är de som försökt att fly över Medelhavet och aldrig kommit fram. De fick aldrig en chans att söka asyl. Sverige har varit Frontex behjälpliga med personal för att bevaka Greklands gräns mot Turkiet. Sveriges handelsminister reste till Libyen för att sälja gränsövervakningsutrustning för att ”hjälpa till med” att observera flyktingar till havs. Så ställer vi upp för rätten att söka asyl. De som trots allt lyckas ta sig in i Europa möts av olika sofistikerade system av digitala nätverk och system för utbyte av information mellan ländernas myndigheter. Dessa system är knappast avsedda att vara till hjälp för den asylsökande. Snarare gäller det att finna bevis för att kunna tillämpa Dublinförordningen. I Sydeuropa finns i praktiken inte något verkligt fungerande asylsystem. Dit deporteras många, eftersom det var där de först passerade gränsen till EUterritorium. Rätten till asyl har alltmer ersatts med önskan att dela ”bördan” av migranter lika inom unionen.

Över hela Europa satsar man stora resurser på att förmå människor, som har fått avslag på sina asylansökningar eller som påträffats som papperslösa, att återvända till sina hemländer. Frontex hjälper till med, och organiserar också, tvångsavvisningar. Varför sker tvångsutvisningarna mitt i natten? Varför hindras flyktingarna att ta avsked från vänner i Sverige? Varför blir flyktingarna satta i handbojor och med huva över huvudet? Detta är givetvis en strategi från Migrationsverket och polisens sida för att genomföra utvisningarna utan motstånd. I oktober förra året kritiserades Sverige till och med av EU. Bland annat krävde man att oberoende observatör ska finnas med ombord på flyget för att övervaka så att inga övergrepp sker. Att Sverige kritiseras på detta sätt, visar att det är riktigt illa ställt med svensk migrationspolitik. När skall de politiska partierna leva upp till de vackra orden om solidaritet? • LARS FAGERSTRÖM ORDFÖRANDE, FARR

REDAKTÖRER Britta Abotsi, Baharan Kazemi och Jenny Skånberg MEDVERKANDE I DETTA NUMMER Aida Ghardagian, Ali, Annette Rosengren, Aref, Bodil Ceballos, Emma Söderman, Frances Webber, Ida Häggström, Jonas Hassen Khemiri, Karolina Westenhoff, Kim Kael, Lina Myritz, Maja Sager, Meisam, Michael Williams, Mikael Wiehe, Steve Digue, Tove Karnerud, Yousuf Evdréen OMSLAGSFOTO Britta Abotsi och Bekah Richards GRAFISK FORM Niklas Bergh | Post Creative Jenny Skånberg TRYCKERI Tellogruppen, Norrköping KONTAKT artikel14@farr.se PÅ WEBBEN www.farr.se FRÅGOR OM PRENUMERATION Lars Brolin lars.brolin@farr.se EXTRA TIDNINGAR Pia Ryberg

Borgsg. 2B, 602 36 Norrköping

Artikel 14 ges ut med stöd av Kulturrådet. Åsikter som framförs av enskilda skribenter behöver inte överensstämma med redaktionens. Är det något du vill att Artikel 14 ska ta upp? Skriv till artikel14@farr.se. Vi tar gärna emot artikelidéer, beslut, klipp, rapporter och annat.

»Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse« Ur Artikel 14 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna Artikel 14 ges ut av FARR, Flyktinggruppernas Riksråd, i syfte att informera och skapa debatt kring ﬂyktingfrågor och asylpolitik. Tidningen är politiskt och religiöst obunden, drivs utan vinstintresse och kommer ut med fyra nummer per år. Upplaga ca 1400 ex.

SPECIAL (NO) BORDER I detta specialnummer av Artikel 14 tar vi oss över gränser och funderar bortom. Utan gränser, ingen möjlighet att se till att de mänskliga rättigheterna följs. Med gränser, ingen möjlighet att söka det skydd som du som flykting har rätt till. Det är två av många tankar som ryms i denna tidning. Med anledning av No Borders första läger i Sverige har vi bett olika personer att fritt reflektera över vad gränser är och om eller hur en gränslös värld är möjlig. Nu är det upp till dig att läsa, instämma, uppröras eller inspireras. Förhoppningsvis kan det leda till vidare reflektioner och diskussioner med sikte på en bättre värld – oavsett om det är en värld med eller utan gränser.

Vad bryr sej kärleken? TEXT MIKAEL WIEHE

Sida vid sida hand i hand hjärta vid hjärta glider dom fram Han är från Tuzla eller från Teheran Hon är från landet Eller här ifrån stan Han ser hennes ögon Hon ser på hans mun Dom ser på varandra varenda sekund Vad bryr sej kärleken om gränser Vad bryr sej kärleken om namn För kärleken ﬁnns bara mänskor som alla bor i samma land

3 4 5 6 8 9 10 11 12 13 14 15 16

ILLUSTRATION AIDA GHARDAGIAN

MIKAEL WIEHE VAD BRYR SEJ KÄRLEKEN? MAJA SAGER MIGRATIONSPOLITIK INPÅ HUDEN FRANCES WEBBER VAD ÄR GRÄNSER? ALI & MEJSAM VI VAR RÄDDA MEN VI VAR TVUNGNA BODIL CEBALLOS OM ATT GE ALLAS DRÖMMAR SAMMA FÖRUTSÄTTNINGAR KIM KAEL SOM ALLTID ÄR RESURSERNA FÖR SMÅ, AKTIVISTERNA FÖR FÅ, GRÄNSPOLISERNA FÖR MÅNGA AREF OM DRÖMMAR OCH VERKLIGHET JONAS HASSEN KHEMIRI HEATHROW VS HANIN YOUSUF EVDRÉEN MÄNNISKAN ÄR VÄRD ETT BÄTTRE SYSTEM MICHAEL WILLIAMS KAN ASYLRÄTTEN FÖRSVARAS I EN VÄRLD UTAN GRÄNSER? ANNETTE ROSENGREN GREKLAND/GRÄNSER/GRÄNSLÖSHET LISA KARLSSON BLOM OM ATT KISA MOT ALLTIHOP LINA MYRITZ & TOVE KARNERUD ÖPPNA GRÄNSER BORTOM FANTASIERNA

Från öster och väster från söder och norr med drömmar och längtan med saknad och sorg från nära och fjärran kommer vi hit De’e vi som är världen och världen är vi Han ser hennes ögon Hon ser på hans mun Dom ser på varandra varenda sekund

FARR, Flyktinggruppernas riksråd, är en politiskt och religiöst obunden organisation som bistår flyktinggrupper, asylkommittéer och enskilda i hela landet. FARR bildades 1988 och arbetar helt ideellt. FARR arbetar för rätten att söka asyl, att internationella konventioner och svensk asyllagstiftning ska efterlevas, att ytterligare flyktinggrupper eller asylkommittéer bildas samt ökad förståelse och kontakt mellan svenskar och flyktingar. Bli medlem eller prenumerera. Beställ via artikel14@farr.se Jag vill bli medlem i FARR och prenumerera på Artikel 14 Studerande, asylsökande och arbetslösa Prenumeration för institutioner Ge bort en prenumeration

Vad bryr sej kärleken om gränser Vad bryr sej kärleken om namn För kärleken ﬁnns bara mänskor som alla bor i samma land Rädslan låser in sej bakom stängsel och staket Okunskapen värjer sej mot det, den inte vet Självföraktet hävdar sej med hjälp av knogjärn och batong Hatet bygger murar som skiljer oss och dom Vad bryr sej kärleken om gränser Vad bryr sej kärleken om namn För kärleken ﬁnns bara mänskor som alla bor i samma land

250 kr 150 kr 250 kr 175 kr

Migrationspolitik inpå huden TEXT MAJA SAGER

“No borders, no nations, no deportations.” Ett slagord som reser runt Fort Europa och utanför och som kommer fylla våra röster med hopp på Stockholms gator under juni månad. Några enkla ord som sammanfattar migrationskontrollens logik: nationer innebär gränser som innebär deportationer. Deportationer, förvarstagning och undanhållande av politiska och sociala rättigheter för papperslösa är alla delar av kontrollen av migrationen. Och kontrollen av migrationen är del i upprätthållandet av föreställningen om nationen som den främsta grunden för gemenskap, solidaritet och medmänsklighet. Det är denna logik som slagordet vill vända upp och ner. Som svar på detta slagord kommer ofta en fråga: men hur ska det fungera? Vi måste svara med ﬂer frågor. Frågor som borde ställas varje dag till en uteslutande och rasistisk europeisk migrationspolitik – frågor om migranters rättigheter i relation till globaliserade krig och en skev och nykolonial världsordning. Frågor om hur mycket direkt och indirekt våld som anses värt att rikta mot denna skeva världsordnings mest socialt och ekonomiskt utsatta för att kontrollera och begränsa migrationen till det globala Nord. Frågor om politik, rättvisa och solidaritet. Frågor om människors behov att få stanna upp efter år på ﬂykt. Om människors behov att få andas ut och ge sig ut på gatan och känna sig som en del av en stad, en skolklass, en arbetsplats, en granngemenskap, en förening, en kampenhet eller ett kompisgäng. I avhandlingen "Everyday Clandestinity" har jag studerat konsekvenserna av gränspolitiken för en grupp papperslösa som sökt asyl och fått avslag. Med utgångs- punkt i deras berättelser har jag utforskat hur tillvaron i gränslandet formas och erfars i den svenska välfärdsstaten. De jag intervjuat är några människor

som genomlevt papperslösheten på ett till det yttre relativt ”vardagligt” sätt jämfört med många andra i samma juridiska situation. Åtminstone i de delar av sin erfarenhet som de delat med mig har de inte – till skillnad från många andra papperslösa – råkat ut för sexuellt utnyttjande eller misshandel under tiden som papperslösa. De har förvisso utnyttjats på arbetsmarknaden men inte med hot eller våld tvingats in i slavliknande arbete. De har, till stor del genom sina kontakter med familj, vänner och asylrättsrörelser, lyckats leva över svältgränsen och de har haft tak över sina huvuden under största delen av tiden som papperslösa. De har inte heller blivit tvångsdeporterade med händerna i bojor eller suttit inlåsta i förvar utan tidsbegräsning. De är livrädda för vad som skulle hända dem om de utvisas men de löper inte risk för att utsättas för tortyr eller dödstraff efter utvisning. Det är givetvis livsviktigt att veta att allt det extrema explicita våldet förekommer och att människor regelbundet utvisas till förföljelse och diktaturer. Men det är också viktigt att titta närmare på den här på ytan förefallande ”var- dagligheten” i intervjupersonernas tillvaro. Den är, trots frånvaron av de ”extrema” händelser jag nämner ovan, en stympad tillvaro präglad av det indirekta och symboliska våld som hotet om utvisning innebär. De människor jag intervjuat har visat mig hur hotet om deportation, i kombination med brist på erkännande och avsaknad av sociala rättigheter, är ett tillstånd som formar tillvarons alla aspekter. Det tvingar en ut i arbetsmarknadens marginaler, men också ens familjeliv och föräldraskap marginaliseras och stigmatiseras. Ens närvaro i det politiska livet kringskärs och begränsas – både praktiskt genom att rädslan och rättslösheten omöjliggör deltagande och symboliskt genom objektiﬁering och offerför- klaring i det politiska samtalet. En del intervjupersoner beskrev till och med känslan av att folk tror att man inte längre existerar. Så hur var det med frågan om en gränslös värld där nationen inte tillåts ringa in vår känsla av gemenskap och solidaritet? För den som lever med migrationspolitiken

ända in på huden är det inte en fråga om hur det ska fungera. Eller för den som läst ett avslagsbeslut. Som sett de vindlande svindlande tankegångarna när de förklarar en människa som obevisad oförklarlig opålitlig. Den som stått utan lösning med avslagsbeslutet i hand – eller som stått mittemot en människa i den stunden. Den som av krigens politikens pengarnas våld tvingats flytta, tvingats över gränsen – och därmed tvingats förkroppsliga Europas bilder av De Andra. Den som säljer sin arbetskraft på en naken arbetsmarknad – rensad på trygghet och avtal. Rensad på solidaritet och ansvar. Hos dessa finns en kunskap om gränsernas konsekvenser, om regleringens kostnader. En kunskap om våldet och priset som betalas. Med denna kunskap frågar man inte längre hur det ska fungera, man frågar istället: Fungerar det nu? • Maja Sagers avhandling i genusvetenskap heter ”Everyday Clandestinity: Experiences on the Margins of Citizenship and Migration Policies”. Den finns att läsa i fulltext, sök på www.lub.lu.se

Så hur var det med frågan om en gränslös värld där nationen inte ti åts ringa in vår känsla av gemenskap och solidaritet? För den som lever med migrationspolitiken ända in på huden är det inte en fråga om hur det ska fungera. E er för den som läst ett avslagsbeslut. Som sett de vindlande svindlande tankegångarna när de förklarar en människa som obevisad oförklarlig opålitlig.

VAD ÄR GRÄNSER? TEXT FRANCES WEBBER

Är någon sugen på fest i Vang Vieng? Backpackers från Europa, Australien, Israel, Japan och Indiens IT-industri har förvandlat den lilla byn i Laos djungel till en oavbruten hets av sex, droger, billig sprit och rock n' roll. Det förstör inte bara lugnet i området utan även de lokala ungdomarna, för vilka västerlänningarna och deras droger är oemotståndliga. För den rika världen, och för medlemmar i den fattiga världens elit som vill tjäna pengar eller bara ha kul, betyder gränserna mycket lite. Som europeiska medborgare, har vi rätt att resa utan visum till ett möte i Spanien eller ett bröllop i Paris, för att hitta arbete i Tyskland eller göra affärer i Ungern. Vi tar för givet att vi har rätt att korsa gränser överallt i världen dit vi känner för att åka: i värsta fall måste vi kanske köa för ett visum. Som advokat i migrationsärenden i över trettio år har jag alltid varit road av de få tillfällen då amerikanska medborgare vägrats inresa till Storbritannien och har kommit till mig för att få hjälp: deras attityd, mer eller mindre öppet uttryckt, har varit att "dessa kontroller borde inte gälla för mig!” Som detta svar avslöjar, tar vi i den rika världen oftast för givet att gränser är till för att förhindra ﬂykt från den fattiga världen. Den uppritade världen, utarmad, plundrad och styckad – först av våra förfäder och nu genom våra multinationella företag. Att gränser har blivit dödszoner, att tusentals människor drunknar i Medelhavet i fartyg som inte är sjödugliga, eller dör av hunger och törst drivandes i veckor utan räddning, fryser till döds i bergen eller i bagageutrymmet på ﬂygplan, kvävs i lastbilar, eller dödas av elektricitet när de försöker klättra över staket, vägrar vi ta ansvar för. I slutändan är migranternas eget ansvar, för de har ingen rätt att försöka bryta sig in i vårt slutna samhälle. I en globaliserad värld där kapital och råvaror kan röra sig fritt, har gränserna blivit närvarande överallt. Den europeis-

ka gränsen går numera utmed Senegals kust och Tunisien, i de stora flyktingförvaren i östra Turkiet och vid gränsen till Iran – och den sträcker sig, åtminstone i Storbritannien, allt längre in i banker, lokala myndigheter, sjukhus, högskolor, register och arbetsplatser. På alla dessa platser innebär avsaknaden av rätt invandringsstatus och de rätta papprena att man inte har några rättigheter – ingen service, ingen hjälp, inget äktenskap, ingen utbildning och ingen sjukhusvård (förutom akut). Och på samtliga av dessa platser, innebär avsaknaden av rätt papper en risk för att åka fast. Med dagens datorteknik och biometri, finns det inget sätt att komma undan gränserna för dem som inte kan korsa dem lagligt. Desperata asylsökande bränner bort sina fingeravtryck, men de växer tillbaka. Fångenskapen mellan alla dessa gränser betyder ett ständigt utanförskap eller en ständig rädsla för det. För dem som har klarat att komma in i de rika länderna betyder gränserna en konstant rädsla för polisen, för tjänstemän på myndigheter – en rädsla som kan driva människor till att hoppa från balkonger och fönster på åttonde våningen vid blotta åsynen av uniformsklädda personer vid dörren.

Marknaden är den Gud som våra regeringar böjer sig för – förutom när det gäller migration, som är hårdare reglerad än någonsin. Gränser skapar en obalans. Bokstavligen är gränserna skapade för att hålla den fattiga världen på sin plats. De är nödvändiga för att vidmakthålla levnadsstandarden för den rika världen på bekostnad av den fattiga världen. Utan dem skulle företag få betala arbetare i Kina och Mexiko en anständig lön. EU är det närmaste vi har en värld utan gränser, där migration är en rättighet. Högern och populistisk media har med blandad framgång försökt göra migranter från de nyare och fattigare medlemsstaterna till syndabockar. Romerna är fortfarande måltavlor för skrupelfri rasism, från politiker som kräver deras utvisning till anlagda bränder av deras bostäder. Det visar att avskaffandet av gränser inte är en patentlösning som kommer att bota rasism. Men en utvidgning av rätten till fri rörlighet, även för icke EU-medborgare, skulle åtminstone återställa ett mått av frihet, rättvisa och mänsklig säkerhet till dem som undantas genom det nuvarande globala arrangemanget. Men för att gränserna ska öppnas för dem, behöver världen vändas upp och ned. •

PASS, DET ÄR BARA ETT LITET PAPPER, MEN UTAN PASS SÅ ÄR MAN I STOR FARA. VI, ALI OCH MEISAM VAR I STOR FARA NÄR VI SATT I BÅTEN FRÅN GREKLAND TILL ITALIEN. VI KUNDE HA DÖTT, SÅSOM MÅNGA MÄNNISKOR GÖR LÄNGS MED GRÄNSER I VÄRLDEN, MEN VI HADE TUR OCH ÖVERLEVDE. DETTA ÄR VÅR BERÄTTELSE OM NÅGRA AV ALLA DE GRÄNSER SOM VI KORSAT PÅ VÅR FLYKT FRÅN AFGHANISTAN TILL SVERIGE.

»Vi var rädda men vi var TEXT ALI, 18 ÅR, MEISAM 17 ÅR I SAMARBETE MED EMMA SÖDERMAN ILLUSTRATION KAROLINA WESTENHOFF

Vi hade varit i Grekland i tre månader och två veckor. I Grekland var det värre än i Afghanistan, vi kunde inte tro det. Vi bodde många människor i en lägenhet, i ett rum var vi 20 personer. Det fanns inga glasrutor i fönstren så när det regnade så regnade det rakt in. Vi försökte sätta kartong för. Det läckte också in vatten från taket. Allt kostade pengar, att bo där kostade tre euro per natt, att duscha kostade också tre euro, maten var dyr och vi hade inte pengar. Varje dag så kändes det som att pengarna bara försvann. Ett stort problem i Grekland är polisen. Vi tror inte att polisen är riktiga människor, de har inte känslor som vanliga människor. De beter sig som vilda hundar. En gång var det en demonstration för ﬂyktingars rättigheter, många människor var med först, men helt plötsligt var vi bara en liten grupp kvar och så mötte vi en massa poliser. De omringade oss. Jag, Meisam tänkte att jag måste ta mig härifrån och jag sprang, ihopkurad, men jag hann inte. Polisen slog mig först över ryggen med batongen, jag ramlade på marken, men jag reste mig och försökte springa igen. Då kom en annan polis och slog mig i huvudet. Allt blev svart. Jag reste mig och försökte springa igen men mötte en tredje polis som sprejade mig i ansiktet med tårgas. Jag såg ingenting, kunde inte andas. Jag tänkte att jag kommer att dö här i Grekland. Polisen stod ofta utanför huset där vi bodde. När vi gick ut så skrek de efter oss och sparkade oss. Det var farligt att vara ute på natten, många pojkar blev dödade av greker. En gång såg vi en pojke springa, han hade tio personer efter sig. De jagade honom, han skrek ”neeeej, slå mig

inte”. I Afghanistan skjuter talibanerna en direkt. I Grekland, när de slår, sparkar, skriker efter oss så känns det som att de dödar oss inifrån, långsamt. Grekland är värre än Afghanistan. För oss var det farligt att vara kvar i Grekland. Vi hade inte heller pengar att stanna kvar längre. Vi försökte ta oss över gränsen med lastbil, men varje gång så var det så små utrymmen, det fanns ingen luft. Om vi skulle sitta i lastbilen i flera dygn skulle vi kvävas. Det började bli kallt och vinter, vi var stressade, våra pengar höll på att ta slut och till sist bestämde vi oss för att försöka ta oss över med båt till Italien. Vi visste att det var farligt men vi hade inget val. Vi kontaktade maffian, vi behövde betala dem för att ta oss med båt till Italien. Maffian är mycket farlig, de lurar många människor, säger att de ska hjälpa dem över gränsen men sedan slår de dem och tar alla deras pengar. Vi var rädda men vi var tvungna. Att fly från Grekland till Italien med båt kostade 3500 euro per person. Maffian tog oss till ett hus utanför staden. Vi var 45 personer där. Det var mörkt, kallt, trångt och vi fick nästan ingen mat. På eftermiddagen kom en lastbil och hämtade oss. Den var liten, det var mycket folk, och trångt. Vi satt i lastbilen i åtta timmar, vi fick inte gå på toaletten eller prata, smugglarna slog oss om vi pratade. Vi kom fram till en ö, det var kallt, blött, och vi var hungriga och törstiga. Det var mörkt, vi kunde inte se havet men vi hörde hur det brusade och stormade. Vi var rädda. Det kom en liten båt. Vi tänkte att de lurat oss, smugglarna hade lovat

att vi skulle åka en stor båt. Vi hade inte kunnat tänka oss detta, vi var fortfarande många människor som skulle åka med båten. Hur skulle alla få plats? Vi var tvungna att gå ut i vattnet, ända upp till bröstet och sedan häva oss upp i båten. Det var stora vågor och först lyckades inte jag, Meisam, men båten kom tillbaks och jag hävde mig upp. Vi visste att det var 50 procents chans att vi skulle klara resan, att vi kanske skulle dö. Båten var liten, vågorna höga, det var kallt och blött. Jag, Ali satt längst fram, båten gick snabbt och jag var tvungen att hålla i mig allt vad jag hade för att inte trilla av båten. Varje gång båten slog så gjorde det fruktansvärt ont. Jag, Meisam satt längst bak i båten. Mitt ben fastnade, jag kunde inte röra det. Varje gång båten slog så kom alla 35 personernas vikt över mitt ben och mina lungor. Jag bad dem, snälla, akta, men de kunde inte. När båten åkt ett tag var jag övertygad om att jag skulle dö på båten. Jag såg en man, som vi hade rest med, dö bredvid mig i båten. Jag bestämde mig för att det var bättre att dö snabbt, istället för långsamt, lidande i båten. Mina vänner och jag sa hejdå till varandra, jag började försöka lirka loss mitt ben. Precis när jag skulle hoppa över kanten tog en man tag i min arm och höll om mig. Vi kommer klara det, sa han, vi kommer att leva. Vi kom fram till Italien på morgonen. Vi kunde inte gå utan ﬁck kravla oss i land. Vi var mycket skadade. Jag, Meisam skrek efter min kompis, han stod bredvid men jag kände inte igen honom. Våra ansikten var svullna. Polisen kom och ringde efter ambulans. Sedan ﬁck vi

tvungna« åka till ett sjukhus, men läkarna var inte bra där. De hjälpte oss inte. Sedan kom polisen igen och tog oss till ett ställe där vi fick lämna fingeravtryck. Alla lämnade fingeravtryck i en och samma dator. Smugglarna hade sagt att vi skulle säga att vi var över 18 år annars skulle vi bli inlåsta. Vi sa att vi var 19 år och 22 år. Efter sjukhuset kom vi till ett boende, men det var inte bra. Det var inte som boenden här i Sverige. Vi bestämde oss för att fly vidare. Vår flykt genom Europa var mycket svår. Vi träffade många elaka människor och poliser som trakasserade oss. I Frankrike gick vi två dygn utomhus. Det var kallt och vi hade inga pengar att köpa mat. När vi korsade gränsen till Tyskland grep polisen oss. Vi var tvungna att ta av oss alla kläderna inför en stor polisman. Vi var mycket, mycket rädda. För att vi hade rest utan papper och hade fingeravtryck i Italien sa de att vi skulle få sitta i fängelse i tre månader. När vi kom till fängelset såg personalen där att vi var unga, vi tror att det var därför de släppte oss efter bara några dagar. Det var inte bra i Tyskland. Personalen på de boende vi bodde på var inte snälla och polisen trakasserade oss alltid när vi var ute. Det fanns ingen framtid där för oss. Gränsen mellan Tyskland och Danmark var svår att korsa. Vi blev upptäckta av polisen flera gånger. En gång lyckades vi ta oss över till Danmark där vi blev gripna av dansk polis. Om vi ville stanna i Danmark sa de att de skulle köra oss till ett boende i Köpenhamn. Vi blev glada och sa att vi ville stanna, men det visade sig att de lurat oss. Nästa dag körde de oss tillbaka till tysk polis, där fick vi sitta länge på polisstationen. Vi var mycket hungriga.

Polisen satt och åt framför oss men när vi sa att vi var hungriga sa de åt oss att dricka vatten. Jag, Meisam blev arg och polisen gick med på att i alla fall köpa mat till oss om vi gav dem pengar. Jag, Meisam är 17 år och jag har varit i Europa i kanske två år, men jag har aldrig varit fri. Jag är alltid rädd. När någon bil tutar på mig, Ali så tror jag att det är en civilklädd polis. När någon säger något till oss på gatan kan vi inte säga något tillbaka. Vi är arga. Alla som ﬂyr genom Europa har ﬁngeravtryck någonstans, men alla blir inte Dublinärenden. •

OM ATT GE ALLAS DRÖMMAR SAMMA FÖRUTSÄTTNINGAR TEXT BODIL CEBALLOS

Det går en osynlig men påtaglig gräns mitt i länet där jag bor. För flera hundra år sedan gjordes en indelning. Två landskap – Gästrikland och Hälsingland – skulle ingå i samma administrativa enhet – Gävleborg – där Gävle i Gästrikland blev residensstad. Gick sammanslagningen smärtfritt? Knappast. Fortfarande i dag pågår det en politisk dragkamp om makt och resurser och rädslan för centralisering till Gävle är stor. Jag har ofta undrat om det skyttegravskrig som man ibland upplever här har djupare orsaker och går ännu längre tillbaka i tiden. För riktigt länge sen gick gränsen mellan Hälsingelagen och Upplandslagen just mellan våra båda landskap. Kan det påverka att vi fortfarande har svårt att komma överens? Min mamma är skåning och har berättat hur det var när hon läste svensk historia i skolan. Att den skånska historien till stor del inte var densamma stod inte i läroböckerna. Skånsk historia läste hon som vuxen och lärde sig då att Kristian Tyrann istället kallades Kristian den Gode. Min mor gifte sig sedermera med en smålänning och de tog tydligt med sig Dackefejden även in i det gemensamma hushållet. Samerna lever i fyra stater trots att de är ett folk med ett sammanhängande territorium. De har inte själva valt dessa konstlade gränser. På samma sätt ligger det till med katalaner, kurder och väldigt många andra folk i världen. Gränserna förändras vid krig och konflikter. Många gånger har de satts av före detta kolonisatörer eller segrarmakter och beroende på omständigheterna i det enskilda fallet väljer olika folk att acceptera de nya gränsdragningarna eller att ta strid för sitt självbestämmande. För det mesta slås alla anspråk på självständighet brutalt ned. I de fall den nya staten respekterar de olika folkens rätt till sitt språk, kultur och inte ägnar sig åt förtryck och diskriminering kan det fungera men väldigt många stater gör precis tvärtom. De vill istället sudda ut alla former av mångfald för att istället skapa en enda gemensam identitet som utgår från centralmaktens syn. Många av de asylsökande i Sverige kommer just från sådana stater. Det kan handla om kurder från Turkiet, Irak, Iran och Syrien. De kommer också från länder som Afghanistan, som består av många olika folkgrupper, men som trots sina olikheter hamnat i samma stat. De kommer från afrikanska länder, vars raka gränser ritats av forna kolonisatörer oberoende av var de olika folken traditionellt haft sina marker och oberoende av om folk splittrats i flera länder. Det är inte utan att man undrar över om de som skapade alla dessa konstlade gränser hade någon tanke alls på att samma gränser skulle leda till stora strömmar av flyktingar som de europeiska länderna sen i ren egoism skulle göra allt för att stoppa. Under rubriken ”Riv murarna” i Miljöpartiets partiprogram finns följande meningar: ”Vi tror inte på konstlade gränser. Vi har en vision om fri in- och utvandring, där människor har rätt att bosätta sig och verka var helst de önskar. Vi accepterar inte att den rika världen sätter upp höga murar mot flyende. Vi vill att Sverige går före internationellt genom att lägga fram en plan för att införa fri invandring. Detta ska kompletteras med en generös flyktingmottagning. Rätten att söka asyl är en mänsklig rättighet och ett oavvisligt moraliskt krav, oavsett samhällsekonomiska omständigheter.” 8

"Vi tror inte på konstlade gränser. Vi har en vision om fri in- och utvandring, där människor har rätt att bosätta sig och verka var helst de önskar. Vi vi att Sverige går före internatione t genom att lägga fram en plan för att införa fri invandring." Vi är nu cirka sju miljarder unika individer på den här planeten. Vi talar en mängd olika språk, har olika kulturella uttryckssätt och har olika mål i livet. Vi har dock precis samma värde och bör ha samma förutsättningar att förverkliga våra drömmar. Så länge så inte är fallet är arbetet för att klara klimatkrisen (som i synnerhet drabbar de fattigaste länderna värst), global rättvisa, mänskliga rättigheter, rätten till fri rörlighet för alla, folkens självbestämmande en självklarhet att fortsätta att samlas kring oavsett alla försök från olika aktörer (även ministrar) att svartmåla både invandring och bistånd. Som ni redan förstått är jag ingen anhängare av konstlade gränser. De skapar enligt min uppfattning mer konflikter än löser problem. Men finns det några naturliga gränser? Visst. Folkgruppers traditionella marker till exempel. Men särskilt finns det gränser för vad vi människor kan göra mot naturen utan att förstöra våra egna möjligheter att leva kvar på jorden. Det kan också av moraliska skäl finnas anledning att ha gränser för hur människor bör bete sig mot varandra – som kommer till uttryck i de lagar och regler som varje folk eller stat bestämmer sig för förutom de gemensamma regler om mänskliga rättigheter världens länder tillsammans beslutat sig för att följa. Det kan också av praktiska skäl finnas anledning till att ha administrativa gränser för att sköta samhällsservice och andra relationer. För att det ska fungera konfliktfritt gäller dock att de ska ha tillkommit i demokratisk ordning, godkänts av alla berörda parter och att de enar istället för att splittra människor. •

Den 22 december 2011 fyllde jag 23 och en människa i Calais tog livet av sig genom att kasta sig från en bro i stadens centrum. Ismael, en ung man från Etiopien hade observerats av sina vänner, ståendes länge vid räcket innan han hoppade. Till slut hade den franska kuststaden och gränspolitiken brutit sönder en livsvilja hos en människa som hade långt kvar till att fylla 23. Gränser ﬁnns inte, men dödar likväl som en krypande stridsgas längs sina murar.

»Som alltid är resurserna för små, aktivisterna för få, gränspoliserna för många« TEXT KIM KAEL FOTO STEVE DIGUE

Calais ligger i nordöstra Frankrike, nära gränsen till Belgien, precis där Engelska kanalen smalnar av som mest och Storbritannien är som närmast den franska landmassan. Det går en bil- och tågtunnel under vattnet alldeles utanför staden och färjor över sundet dygnet runt. Trafiken är tät, två gånger i timmen lastas både last- och personbilar på speciella tågvagnar som körs till Folkstone, lite väster om Dover. Lägg där till gods- och persontågen samt de 400 dagliga färjeavgångarna och du har porten till England. Problemet är dock gränsen. För dem som haft tur i livets lotteri och fötts innanför Schengenområdet är gränsen bara en formalitet. Ett vinrött passhäfte garanterar en problemfri passage (om du är vit). För de som haft otur gäller ett helt annat regelverk. Eftersom den brittiska lagstiftningen förbjuder asylansökningar på annan plats än på Storbritanniens mark finns det två möjligheter om du behöver söka asyl. Antingen passar du in på ett väldigt snävt definierat kriterium för visumutfärdelser och kan betala tiotusentals kronor – vilket i praktiken så gott som ingen migrerande kan – eller så kastar du in ditt liv i potten och försöker korsa gränsen utan statens godkännande. Därför görs dagliga ansatser att ta sig till England genom att hoppa på rullande godståg, klamra sig fast under lastbilar, klättra över taggtråd, klippa sig genom stängsel och simma ut till färjor. Några

lyckas, några dör. Många bryter ben eller blir av med fingrar. En del är äldre, andra yngre, det finns både familjer med större och mindre barn: förra vintern fanns här ett par som letade efter en läkare som kunde skriva ut sömntabletter för att deras elva månader gamla bebis skulle vara tyst när de försökte korsa gränsen till England. I skrivande stund finns det en population på 200-250 av människor med olika bakgrunder, nationaliteter och språk där, men som gemensamt definieras som några som inte passar in i den europeiska unionens gränsprojekt. Varje dag jagar, misshandlar, dokumenterar och trakasserar den franska gränspolisen Police Aux Frontiéres (PAF) och kravallpolisen Compagnies Républicaines de Sécurité (CRS) urskillningslöst människor som söker asyl, migrerar, inte har några papper eller solidariserar sig med dem som inte har några papper. Taktiken är en politisk strategi från den franska staten att göra Calais "migrantfritt". Polisen kommer oftast vid första gryningsljuset för att väcka dem de hittar och förstöra de tält eller filtar de hittar. Ibland pepparsprejar de direkt in i små boplatser människor byggt, ibland rätt ner i sovsäckar. De griper dagligen människor för id-kontroll eller för att ha filmat polisens ingripande; de stjäl personliga tillhörigheter och förstör kokkärl samt vattenflaskor;; de utsätter alla som inte är vita för en systematiskt orkestrerad

rasism. Allt är möjligt att göra mot dem som inte räknas. Att vara i Calais är som att knyta näven kring varm sand och se den singla mellan fingrarna. De som kommer hit för att ta sig vidare har oftast långa resor bakom sig, men en klar motivation om att ta sig vidare. Ju längre personer blir kvar, ju hårdare de sluter sina händer, desto djupare sjunker förtvivlan. De som inte lyckas korsa alla stängsel, beväpnade vakter, hundar och infraröda kameror blir kvar i ett limbotillstånd där de inte kommer någonstans utom till den platsen ingen vill vara på. En del försöker täppa till hålen i händerna genom att söka asyl i Frankrike, om inte gränspolisen redan tagit deras fingeravtryck i ett annat land – en del bränner helt sonika bort sina fingertoppar med glödgat järn och söker igen. Frankrike har en lagstadgad skyldighet att sörja för asylsökandes boende men efterföljer det sällan, vilket också gäller dem som faktiskt lyckats få uppehållstillstånd. Den där kvällen den 22 december hade Ismael kommit förbi no border-kontoret* och ville komma in. De på plats hade sagt nej, det var redan överfullt till bredden som alltid när det är kallt. Som alltid är resurserna för små, aktivisterna för få, gränspolisen för många. När det börjar bli tomt i händerna och kallt i kroppen dricker en del medan andra bara stänger av. Ismael hade innan han dog berättat för min vän att han skulle bli den nya Hitler. FORTSÄTTER PÅ NÄSTA SIDA >>

FORTSÄTTNING FRÅN FÖRRA SIDAN >> Att det kanske var lika bra efter allt de vita hade gjort mot hans land, mot hans liv. Varför inte? Efter flera hundra år av skit kanske det är rimligt att en person vill ge igen lite, eller? Det kanske inte alltid känns bra att som vanligt tacka ännu en vit tjugoåring för att man fått låna lite elektricitet för att ladda telefonen och ringa hem och undvika att berätta om hur man har det. Berätta om allt utom det faktum att man bor i ett övergivet hus med glassplitter och att varje dag består i att bli jagad av lokal-, nationell-, gräns- och kravallpolis, att det efter ett par år i Europa på flykt börjar bli lite svårt att orka, orka tro att det ska bli bra. Frankrike är visserligen ett land med en stark basis för rasism. Med en lång kolonial historia, starkt segregerad samhällsstruktur och ett närmast autokratiskt styrelsesätt är det lätt för den exekutiva makten att hitta på en grupp som är ett hot mot samhället. Sarkozy kallade under upploppen i Paris förorter 2005 de som deltog "racaille" (ung. skräp, avskum), ett invektiv med starka koloniala undertoner, och under presidentvalet försökte han fiska röster från Front Nationale genom att göra uttalanden som "det finns för många migranter i det här landet". Men det är fel att betrakta Calais och Frankrike som isolerade områden. Fokus bör istället flyttas till hur den europeiska gränspolitiken ideologiskt rör sig mot en kraftig distinktion mellan de som har rättigheter och de som inte kvalificerar sig in i den kategorin, de som inte kan säga schibbolet. Stockholmsprogrammet, EU:s femåriga säkerhetsstrategi för unionens inre och yttre gränser, fäster stor uppmärksamhet vid att poängtera vikten av att ge säkerhet gentemot medborgaren samtidigt som dennes rättigheter skall garanteras. Men det innefattar inte, och kommer aldrig att göra det så länge gränsen går mellan de som har och inte har medborgarskap, en ickeeuropé;; det är den rasistiska definitionen av någon som inte är född europé som är hotet mot säkerheten. Ismael är inte den första och kommer heller inte bli den sista att dö i Calais. • No Border-aktivister är på plats i Calais årets alla dagar för att dokumentera repression och bedriva solidaritetsarbete. De behöver alltid mer folk, särskilt under höst- och vinterhalvåret. Se http://calaismigrantsolidarity.wordpress.com/ för mer information.

Om drömmar och verklighet TEXT AREF 17 ÅR ILLUSTRATION KAROLINA WESTENHOFF

Alla länder är fria. Det finns inte gränser mellan länder. Alla kan resa utan pass och det finns ingen som frågar ”Var kommer du ifrån?”. Det ska inte finnas någon nationalitet. Vi alla kommer från jorden och det finns inte någon skillnad mellan du och jag. Det här är min viktigaste dröm. Nu har alla inte rättighet att resa och det finns rasism i hela världen och det finns också krig i några länder. Jag önskar att min dröm blir verklighet och världen blir som min dröm. Alla har olika drömmar på olika sätt. Det kan exempelvis handla om en själv vad man tycker om. Själv tycker jag mycket om djur och natur och min dröm gäller också om djur att de också måste vara fria. Jag vill bli veterinär för att hjälpa sjuka djur. Om man vill att ens dröm ska bli verklighet måste man tro på sin dröm och kämpa. Tyvärr är det inte realistiskt att alla drömmar blir verklighet. Då måste man inte bli besviken om man inte når sin dröm. Då måste man hitta nya mål som passar för en.”Ingen kan göra allt men alla kan göra något.” •

HEATHROW VS HANIN TEXT JONAS HASSEN KHEMIRI

Vi är alldeles för många som vill åka hem från Heathrow på exakt samma lördag, den 12 augusti 2006. Två dagar tidigare har brittiska polisen avslöjat den där terroristiska superplotten som hade som mål att begå "mass murder on an unimaginable scale". Vi hör orden eka inom oss på väg mot flygplatsen. Damn: Ett massmord i ofattbar skala. Shit vilken tur att alla ska åka härifrån just idag och shit vilken tur att den brittiska polisen agerade i tid. Brittiska polisen är proffs. Better safe than sorry, säger de i intervjuer och ser ganska respektingivande ut trots sina avlånga hjälmar. Och vi minns ju alla brittiska polisens proffsiga aktion mot han Menezes för ungefär ett år sen eller hur? Menezes, den brasilianska elektrikern i London som råkade bo granne med några muslimer som polisen övervakade. Han som gjorde misstaget att se lite för terroristisk ut den där morgonen när han lämnade sitt hem och gick på tunnelbanan i Stockwell. Han som sköts ned av civilklädd brittisk polis med sju skott i huvudet. Typiskt nog var Menezes obeväpnad. Inget bombbälte. Ingen explosiv drinkblandning. Inte ens lite mjältbrandspulver hittades i hans nedblodade jeansjacka. Men han hade dock, som en brittisk polis sa efteråt "Mongolian eyes" och därför misstogs han för att vara terrorist och därför råkade övervakningsbilderna från händelsen raderas och därför är det så sablans svårt att hitta någon som är ansvarig. Better safe than sorry. Och tack gode Gud för den brittiska polisen tänker vi när vi anländer till Heathrow och ser kaoset. Det är kö bara för att komma in i byggnaden och sen mera kö för att checka in och sen fotbollsplanslång kö för att ta sig fram till säkerhetskontrollen. Alla avgångar är försenade och flygplans- personalen har något blankt i blicken och det är svettigt och trångt och barn gråter och föräldrar svär och i ett hörn har några kineser tröttnat på att vänta och byggt något som liknar ett tältläger av bagagevagnar. Någon viskar: "Det här påminner fan om en krigszon". Och vi håller förstås med. För vi är minsann också i krig. Vi har det inte heller så lätt. Vi ska ju klara våra flajter helt utan iPods, Gameboys och laptops. Vi måste lämna ifrån oss vårt godis och slänga våra vattenflaskor och stoppa ned böcker och tidningar i resväskan som checkas in. Snart är vi nakna, reducerade till köande boskap, strippade på allt personligt utom det som tillåts enligt de nya

handbagagereglerna. I en genomskinlig plastpåse: Nycklar, glasögon, receptmedicin, plånbok. Och babymat, om man är redo att testa maten inför en säkerhetskontrollant för att visa att det inte är flytande snart exploderande bombvätska. Det jag saknar mest när jag checkat in och sagt hejdå till mobilen är messen från min vän H, den palestinska tankesultanskan. Hon den ständigt politiskt engagerade som bor i Malmö till vardags men som nyligen fick nog av massmedias sätt att beskriva Israels invasion av Libanon. Hon packade väskan och reste ned för att göra skillnad. I mess och blogg- inlägg berättade hon om libanesiska män som skakade epileptiskt av gråt, hon beskrev lukten av en sönderbränd flickas kropp, hon eviggjorde vanmakten och rädslan. På länken till fotosidan fanns explosionerna fångade i stillbild, imploderande byggnader, granatsplittrade kroppsdelar. Och så högarna med alldeles för små liksäckar. Och på Heathrow? Ett helt annorlunda krig. Jag har äntligen kommit igenom säkerhetskontrollen och vid horisonten syns gaten för flyget till Stockholm och där finns leende blonda flygvärdinnor och BBC på storbildsskärm och svenska röster som pustar ut och någon säger "phew vilken jävla pärs" och någon annan "men det känns ändå tryggt att polisen gör sitt jobb" och någon tredje: "Verkligen. Better safe than sorry." På tv-skärmen hyllas brittisk polis för att ha avvärjt ett massmord i ofattbar skala. Sen blir det reklam och sen en rapport om att antalet döda libaneser i den senaste tidens "oroligheter" uppskattas till cirka 1100. En helt fattbar skala. Sen mer reklam och sen väder. • Detta kåseri har tidigare sänts i Godmorgon världen, P1

OCH PA HEATHROW? ETT HELT ANNORLUNDA KRIG. JAG HAR ÄNTLIGEN KOMMIT IGENOM SÄKERHETSKONTROLLEN OCH VID HORISONTEN SYNS GATEN FÖR FLYGET TILL STOCKHOLM OCH DÄR FINNS LEENDE BLONDA FLYGVÄRDINNOR OCH BBC PÅ STORBILDSSKÄRM OCH SVENSKA RÖSTER SOM PUSTAR UT OCH NÅGON SÄGER "PHEW VILKEN JÄVLA PÄRS" OCH NÅGON ANNAN "MEN DET KÄNNS ÄNDÅ TRYGGT ATT POLISEN GÖR SITT JOBB" OCH NÅGON TREDJE: "VERKLIGEN. BETTER SAFE THAN SORRY."

slutändan alltid ger rasistiska och fascistiska element mer svängrum då de framstår som mer konkreta i sin politik. Varför rösta på den som säger ”mja, jag tror det” istället för ett tydligt ”absolut”?

Människan är värd ett bättre system TEXT YOUSUF EVDRÉEN ILLUSTRATION IDA HÄGGSTRÖM

Människor har flyttat i alla tider. Från våra första stapplande steg från Afrika till stora folkvandringar emellan kontinenter och över hav. Vare sig det har rört sig om kolonisering, industrialisering, flykt eller vilja har den alltid funnits där – migrationen – lika mycket en del av vår historia som såriga fötter och skoskav. Behandlingen av den har varit olika. Under den europeiska medeltiden var den eftertraktad då den enda säkra inkomsten för Kronan var många undersåtar att beskatta. Till Nordamerika var den största delen tvingad i form av slavarbete eller sökt på grund av inhemskt armod, som i Sverige för 150 år sedan. I dagens Europa, inom Europeiska unionen, har migrationen omdefinierats. Den är ett kostsamt problem, ett utomeuropeiskt hot som för med sig samhällsfarliga idéer och växande säkerhetsrisker. Hotet formuleras ibland som något som vill slita sönder en grupps levnadsmönster. Utomeuropeisk migration för med sig andra idéer, sedvanor och världsåskådningar omnämnda som oförenliga istället för kompletterande. Sällan är det någon ogillar ”rasen” hos Den Andre, nuförtiden är det istället ”kulturen” det är fel på. Och så är det kostnaden. De som fruktar kulturer från utanför västvärlden har en förkärlek för att sätta en prislapp på det det problem de upplever. Rasister gör gärna en symbios av brottslighet och ursprungsland eller brottslighet och religiös tillhörighet, och räknar sedan upp vad samhället har fått betala.

Våra förtroendevalda använder i princip samma argumentation: för att upprätthålla staten krävs kontroll av människor som migrerar. Ju hårdare, desto billigare då en migrant är en ekonomisk utgift. Men hur räknar man ut en kostnad av ett människoliv? Ett medelvärde tjänande som ett riktmärke för kollektiva slutsatser? Hur ska vi sedan värdera en rullstolsburen, en dement, ett barn? Vem blir utgift och vem blir inkomst? Och kanske den mest brännande frågan: vad ska vi göra av resultatet? Gränser är ingen nyck som plötsligt uppstått. Det är ingen självklarhet, ingen naturgiven rätt eller ens en speciellt gammal mänsklig konstruktion. Idén om nationalstaten och ett territorium som drar gränser människor emellan är en politisk konstruktion som vi kan välja att inte acceptera eller upprätthålla. Ty i grund och botten är det ett system där du som människa inte har rättigheter utan du först som medborgare ges rättigheter. EU vill framställa sitt Schengenavtal och tal om fri rörlighet som ett uppluckrande av gränser. Istället innebär det en fri rörlighet av kapital och att möjligheten för utomeuropeisk migration till unionen försvåras. Samtidigt har den europeiska debatten om migrationspolitik fastnat i ett enda argument som under åren cementerats, nämligen att all form av utomeuropeisk migration ska kontrolleras. När detta är fastslaget positionerar sig samtliga politiska partier på en skala om hur hårt den ska kontrolleras, vilket i

Medan deportationerna pågår sprider sig rasismen som en gas över västvärlden. Allt är möjligt att göra mot den som redan inte räknas. Våren 2011 upptäcktes en massgrav vid ﬂoden Evros vid Greklands östra kust. Här har de som inte lyckades ta sig förbi gränskontrollen begravts. Övervaknings- kamerorna mellan Mexikos och USA:s gräns går att följa i realtid på internet; alla kan nu agera gränspolis. Australien lägger ut Youtube-ﬁlmer på personer som deporteras för att avskräcka människor från att försöka åka dit. Kriget pågår överallt: gör varje plats, varje dag, till en krigszon för den som inte anses höra till. Europa kallar kriget för kontroll, kontrollen för säkerhet, säkerheten för trygghet. Vi kan inte ens börja tala om konceptet mänskliga rättigheter förrän vi slutar göra skillnad på människor beroende på om de har pass eller inte. Ett kämpande för en värld utan gränser handlar inte om att förbättra villkoren för asylsökande, utan att avskaffa asylsystemet. Varje människa ska ha samma politiska, sociala och ekonomiska rättigheter samt skyldigheter på den plats de är boende, inte på grund av var de är födda. Ett kämpande för en värld utan gränser innebär ett enkelt erkännande av rättigheten om att fritt få röra sig på jorden. Det handlar om att sätta kapitalismens mänskliga prislappsjämförelse åt sidan och utöva motstånd mot de som bestämmer vad som får kosta. Det handlar om att avskaffa gränserna och skaffa sig ett samhälle byggt på alla människors jämlika medverkan. Människan är värd någonting bättre än ett system där det dödas för några streck på en karta. •

KAN ASYLRÄTTEN FÖRSVARAS I EN VÄRLD UTAN GRÄNSER? TEXT MICHAEL WILLIAMS

I min skolungdom i Wales invigdes jag i poesins värld. En av ﬂera dikter som kvarstår i minnet är ”Mending Wall” av den amerikanska skalden Robert Frost. Dikten skildrar ett samtal mellan två grannar som en gång om året reparerar stenmuren som skiljer deras mark åt. Den ena hävdar ”Something there is that doesn’t love a wall.” Den andra svarar ”Good fences make good neighbours.” Vi som slår vakt om asylrätten bygger vårt ställningstagande på de mänskliga rättigheterna såsom de kom till uttryck i FN:s Allmänna förklaring 1948. Rättigheterna utgår från individen och den egna staten är den institution som i första hand borgar för skyddet av dessa rättigheter. Endast då den egna statens skydd brister allvarligt beträffande kärnrättigheterna uppkommer skyldigheten att erbjuda internationellt skydd. Visserligen fastslår förklaringen i andra artiklar varje persons rätt att lämna och att återkomma till sitt hemland men det går inte att härleda från detta att varje individ har en ovillkorlig rätt att bosätta sig var man vill. De mänskliga rättigheterna såsom de är formulerade hitintills stödjer inte tanken om en värld utan fysiska gränser med fri invandring utan bygger på nationalstaters suveränitet och med världssamfundets konventioner som fundament. Detta påminner Europadomstolen i Strasbourg återkommande om då de skriver: “The Court observes that Contracting States have the right as a matter of international law and subject to their treaty obligations, including the Convention, to control the entry, residence and expulsion of aliens” De två situationer där staters suveränitet kan ge vika för individens behov och önskemål är när denne söker skydd från förföljelse eller vill förena sig med en make/ maka eller minderårigt barn som bor i ett annat land. Att kämpa för en värld utan gränser må vara en lockande idé för idealistiska ungdomar, särskild i en tid i vår världsdel då individens rättigheter och ansvar för att utforma sitt

eget liv betonas betydligt mer än kollektivets rättigheter, men det kommer förmodligen inte att bli särskilt framgångsrikt. Däremot kan engagemanget lyfta fram de negativa konsekvenserna för individer som söker skydd eller en bättre framtid, när de möts av ökad gränskontroll runt om i världen. En värld helt utan gränser kan tolkas på olika sätt men skulle kunna i värsta fall leda till att undergräva demokratin, sätta egoismen i främsta rummet och till en darwinistisk kamp om överlevnad. Steven Pinker, en akademiker som har studerat våldets förekomst i världen under de senaste årtusenden drar slutsatsen ”Även i sina allra våldsammaste former är staten bara en tredjedel så våldsam som ett genomsnittligt ickestatligt samhälle… Idag tar vi staten för given men 99 procent av mänsklighetens historia utspelades i icke-statliga samhällen.” Om inga gränser ﬁnns kommer inte stater att existera och anarki råda. Staters fortsatta existens i synnerhet i form av demokratier borgar för en ordning där mänskliga rättigheter kan försvaras och förverkligas, under tillsyn av FN organ och internationella domstolar samt det civila samhället.

de inre gränserna, där en enorm förstärkning av bevakningen av EU:s yttre gränser har ägt rum under de senaste åren under ledning av EU organet Frontex. I dikten ställer en av grannarna en välmotiverad fråga: "Before I built a wall I'd ask to know What I was walling in or walling out And to whom I was like to give offense."

Just nu konstrueras De mänskliga en mur vid gränsen mellan Grekland rättigheterna såsom de är och Turkiet. Ett formulerade hitinti s stödjer inte realpolitiskt svar på frågan skulle betona tanken om en värld utan fysiska gränser säkerhetspolitiken, skydd mot med fri invandring – utan bygger på internationell brottslighet, nationalstaters suveränitet och med Greklands världssamfundets konventioner krisekonomiska och bristande förmåga att ta emot som fundament. asylsökande samt räds-

Vi har tyvärr erfarenhet av att ”bad fences make bad neighbours” – som exempelvis Berlinmuren, gränsen mellan Nord- och Sydkorea – men också positiva erfarenheter då gränskontroller har lättats eller upphört, såsom inom EU, med ökade rörelsefrihet för såväl EU-medborgare som varaktigt boende tredje lands medborgare, dock under reglerade former. Det som står i fokus för kritik är däremot de så kallade ”kompensatoriska åtgärder” för upphävningen av

lan att de ger sig vidare till andra EU-länder. Turkiets vägran att tillträda New Yorkprotokollet (1967) och därmed upphäva begränsningen av asylrätten i den ursprungliga Flyktingkonventionen (1951), som enbart omfattade sökande från Europa, komplicerar situationen. Om Turkiet tillträdde protokollet skulle möjligheten öppnas att betrakta landet som ett säkert första asylland. De som drabbas av muren är bland andra de asylsökande, som tror på innebörden av de mänskliga rättigheterna trots att de i många fall kränks i deras hemländer. De tvingas allt oftare att betala hutlösa summor och ta enorma risker, ibland med livet som insats, för att söka skydd. För att hindra att detta fortsätter samt den hänsynslösa behandlingen som människosmugglare och gränspoliser utsätter asylsökande för måste nya säkrare vägar skapas för att skyddsbehövande ska kunna få skydd. •

GREKLAND / GRÄNSER / TEXT & FOTO ANNETTE ROSENGREN

Det är svårt att föreställa sig en värld utan geopolitiska gränser när världen alltid har varit uppdelad i intressesfärer. EU har varit en väg att motverka etniskhomogena nationer men gränsbevakning och visumkrav utåt visar ett xenofobiskt och orealistiskt förhållningssätt till omvärlden. Dublinöverenskommelsen slår hårt mot människor och innebär i praktiken att EU:s rikare länder kastar ansvaret på ett antal små och svaga stater. Sedan några år är Grekland främsta inreseland till Europa för irreguljära resenärer. Det är ett fattigt land även om ekonomin tycktes blomstra till för fem år sedan. Gränsbevakningen har varit dålig, och landet har tagit emot över miljonen immigranter sedan staterna på Balkan och i övriga Östeuropa kollapsade, och från Nordafrika. Grekland stängde inte gränserna, eller klarade inte av att stänga dem, men de nyanlända ﬁck klara sig själva. Ändå är det migranterna som har burit upp det grekiska jordbruket, byggsektorn och en hel del service när grekerna ﬁck råd att ta andra jobb. Återkommande legaliseringar har gett en del immigranter rättigheter, men inte medborgarskap.

Under 2000-talet har fler och fler immigranter varit flyktingar från Afghanistan, Somalia, Sudan, Irak, Iran. De har hänvisats till parker och gator, privatuthyrd misär eller tillfälliga EU-stödda humanitära projekt för särskilt sårbara. Hjälporganisationer och kyrkor har försett dem med mat, kläder, sjukvård. De som har pengar reser vidare med smugglare till länder i Europa som hanterar asylprocesser och asylsökande bättre. Andra är eller har blivit barskrapade, ger upp, söker asyl, får avslag, överklagar och hamnar i många års väntan på beslut. Grekland, som förolämpar både flyktingar och omvärlden genom att inte följa signerade konventioner om mänskliga rättigheter, är lojal mot EU när det gäller att kontrollera vidare resa in i EU. Kontrollen är inte perfekt eftersom många slinker igenom med smugglarnas hjälp, men å andra sidan ska EU/ Schengen inte ha inre kontroller. I grekernas medvetande har flyktingar egentligen aldrig existerat; alla har ansetts komma för ”ett bättre liv” sett i ekonomiska termer. Berättelserna om livsfarliga försök att utan pengar ta sig vidare in i EU är otaliga: gömma sig i långtradarlasten, gömma sig undertill mellan hjulen, vandra över bergen i norr – och ha oturen

att gripas av makedonska rövarpolisband. Gränser dödar och gör det under hela den irreguljära resan mot Europa oavsett om döden inträffar i bergsmassiv, på floder och hav, eller i instängda fordon. Europa använder inte längre Dublin på Grekland, men det är illa nog att den används för andra länder som bara är en aning bättre än Grekland. Få har under årens lopp fått uppehållstillstånd. Efter påtryckningar från EU har de blivit fler under senaste året. De får ett pappersdokument, men ingen hjälp till överlevnad. Beundransvärda är det äldre iranska flyktingpar som bosatt sig på gatan utanför stats- och EU-finansierade NGO:n Greek Council of Refugees sedan de blivit arbetslösa, utförsäkrade och hemlösa. De erkändes som flyktingar för tjugo år sedan men har alltid fått klara sig själva. Nu kräver de hjälp. Ett annat exempel, Mohammed A, har svensk anknytning. Han och hans familj är från Somalia och deporterades från Sverige för flera år sedan. Familjen bor i Tessaloniki och har tvååriga uppehållstillstånd. I början hade han arbete, men nu är arbetslösheten hög och slår hårt mot dem som är nya på arbetsmarknaden. För några månader sedan fick familjen tillökning med barn

Från vänster: Chaman på Victoriatorget, Negar, kyrkornas och stadens matutdelning på Sofokleousgatan, Rubina utanför Greek Council of Refugees samt Reza och Mohammed.

GRÄNSLÖSHET nummer två. Vintern har varit kall, elen är avstängd och de väntar på vräkningsbesked. Som andra möter Mohammed nu Greklands allt råare främlingsﬁentlighet och får höra att han bör ge sig av. I Aten visar sig illviljan genom tillrop, ultrahögergrupper som misshandlar och uttalar sig ofﬁciellt. Det görs stora, väl- organiserade polisrazzior i jakt på papperslösa, som ska sättas i nytillkomna förvar för att sedan skickas tillbaka till sina hemländer.

Hur är det med mina vänner? En av dem är blind och tillåts bo i ett litet hotellrum, som betalas från Hälsoministeriets ynka budget för asylsökande. Andra hyr rum i grupp, och lyckas på olika sätt betala för det, återigen andra bor i utdömda hus utan el, värme och vatten. Flera hör till särskilt sårbara grupper och har fått hjälp med att lämna in sina asylansökningar. De är helt beroende av kyrkors och andras soppkök. Staden delar också ut mat, och föder framför allt greker.

En av mina vänner kom vidare till Italien och ﬁck treårigt uppehållstillstånd härom veckan, en annan väntar på att smugglare ska ta honom till Italien via Serbien. Två stod inte ut och har återvänt till Iran via Afghanistan. Det kanske är en naiv önskan, men livet borde vara lite enklare för mina vänner från Aten. Nu vet jag inte hur det kommer bli. • Annette Rosengren är författare och var i Grekland i tre månader under hösten 2011.

Om att kisa mot alltihop TEXT LISA KARLSSON BLOM ILLUSTRATION KAROLINA WESTENHOFF

När jag var tonåring ville jag aldrig använda mina glasögon. Jag tyckte inte om hur jag såg ut i dem och jag gillade heller inte hur de återgav världen för mig. Jag hade vant mig vid att vara omgiven av mjukheten hos en värld utan distinkta kanter och skärpan skrämde mig och gjorde mig självmedveten. Jag hade lärt mig att känna igen människor på avstånd på hur de gick och förde sin kropp. Jag antar att jag föreställde mig att jag framstod för andra på samma suddiga vis. Nu för tiden använder jag linser, men jag saknar ibland den där gränslösa världen som dålig syn ger. Ibland när jag går över torget i Hjällbo där jag bor och möter ”beslöjade kvinnor” och ”mörkögda ynglingar” – eller mig själv;; en ”svensk” speglad i ICA:s glasdörrar – så kisar jag mot alltihop och omvärldens ovänliga exakthet suddas ut genom mina ögonfransar. När jag inte längre kan avgöra skillnaden mellan ögons olika typer av mörker eller mellan slöjor och slöjor eller till och med hår, föreställer jag mig att kisandet hindrar mig från att känna med kategorierna genom vilka jag ser. •

Öppna gränser bortom fantasierna TEXT LINA MYRITZ OCH TOVE KARNERUD

En gränslös värld kan lätt avfärdas som en fantasi hos någon som har tillräckligt på bankkontot för att kunna övervintra ett eller annat misslyckat socialt experiment. Eller som en naiv reflexartad impuls hos någon som inte tänkt färdigt sin tanke. Men den kan också ses som en nödvändighet. Det finns många som snurrar in sig i rätt märkliga teorier när de talar om just öppna gränser. Vi tänker på seminarier där fri rörlighet av människor försvaras med hänvisning till en åldrande befolkning och en förändrad arbetsmarknad, ibland till och med som en vädjan om förståelse för all skitgöra som papperslösa redan utför bakom kulisserna och som vi borde vara tacksamma för. Avsikten må vara god men vi tycker inte att det är ett rimligt sätt att argumentera på. Människor ska inte tillåtas röra sig fritt för att de är lönsamma eller billiga i drift, utan för att de är just människor. Andra diskussioner är mer intressanta. De har ett pragmatiskt fokus och talar om hur vi ska kunna integrera de människor som trots Fort Europas ansträngningar kommer att fortsätta resa hit i brist på bättre alternativ. Vi snackar potentiella lösningar på hur man bevarar en formaliserad solidaritet mellan främlingar i form av ett välfärdssamhälle samtidigt som nationsgränserna luckras upp. En stratifierad social trygghet, en slags offentlig spin-off på privata försäkringssystem, eller en separation av vistelseort och välfärdsanspråk. Detta är tekniska lösningar som tål att diskuteras men sanningen är att det inte går att helt säkert sia om hur en värld utan gränser skulle te sig. Det som är intressant i debattklimatet är hur gränsmotståndare hätskt ställs mot väggen av dess försvarare. Hur ska det gå med välfärden? Vi tvingas ta ansvar för en idé, medan ingen tycks vilja ta ansvar för de ofattbart grymma konsekvenser som dagens gränser ger upphov till. Öppna gränser måste innebära ett systemskifte men det innebär inte att vi ska invänta en revolution innan idén kan bli till verklighet. Vår övertygelse är att öppna gränser tvärtom påskyndar ett sådant skifte. Ett Europa utan gränser tvingas ju att praktiskt engagera sig för att utrota orsakerna till påtvingad migration, och då inte med högre stängsel utan med

faktisk omfördelning av resurser. Ett Sverige utan gränser kommer att tvingas inse att vi inte är någon ö som av helt egen förtjänst anskaffat släta vägar, sjukvård av världsklass och föräldrapenning. Vi är del av en större värld och kan omöjligt avsäga oss den tillhörigheten. Det är fruktansvärt sorgligt hur det rådande syndabocksklimatet sår split i solidariteten mellan självklara bundsförvanter, att arbetare står mot arbetare när den enda rimliga vägen till framgång är att istället slå sig ihop. Vi behöver en global arbetarrörelse med gemensamma krav. Vi behöver en integrations- process där samtliga parter förväntas kompromissa sig fram till en samvaro. Vi behöver en problemformulering som gör att vi när det krisar inte skyller på migranter utan på det socioekonomiska system som inte förmår svara adekvat på den mänskliga tillvarons krav på mobilitet. Det här är stora krav, vi vet. Svallvågorna blir enorma, skattehöj- ningarna kanske hisnande. Men vi vill inget annat. Det är den nödvändiga avsaknaden av kompromissvilja som saknas i diskussionen. Den där som man kanske bara kan få av att känna gränsen dras genom ett rum. Som när nämndemän sitter i förvaltnings- rätten i migrationsärenden och ska fatta omöjliga beslut. Det skickas runt en passhandling med slitet grönt fodral. Välgödda fingrar tummar på foton och stämplar. Halvdäst efter tiokaffet finner en nämndeman fem fel i berättelser av total skräck och förnedring. En annan filosoferar lite förnöjt kring huruvida detaljer i dessa berättelser är ”trovärdiga”, ”rimliga”, ”tänkbara”. De kommer till stensäkra slutsatser kring en annan persons situation och om känslor vi haft förmånen att aldrig behövt besöka mer än i tanken. För att vi av en total slump råkades födas just här. Kvar på andra sidan den dragna gränsen står en människa, berövad och förrådd. Men så länge det finns anledning så kommer människor fortsätta att flytta på sig, fortsätta klamra sig kvar. Och vi kan tala oss varma om vikten av att värna asylrätten genom noggrann selektion eller förkläda välfärdschauvinism i stiliga ord om kollektivavtal och arbetarkamp. Men så fort beslutet om var gränsen ska dras är berett att fattas – av en människa om en annan – så kommer vi att märka att den är arbiträr, omöjlig, orättvis. Att gränsen är en våldshandling som vi inte kan ställa upp på för den hör inte hemma i den värld vi vill leva i. •