#3 2015

# 3/2015 PRIS 40 KR

Tema:

Aktivism Flyktingrörelsens kamp Vinden vände - hur långt bär den?

Asylstafetten: 730 km senare Tomas Fridh, advokat och aktivist Kultur: I aktivismens tid Flyktingrörelsens tidning från FARR – Flyktinggruppernas riksråd

Artikel 14 nr 3 2015 Första ordet

5

Artikel 14 kommenterar

6

Personporträtt: Faryana Ashgari

8

Bakom nyheterna

10

Praxis

12

Dina frågor

14

Tema: Aktivism Aktivismens olika ansikten

16

Asylstafetten: 730 kilometer senare

18

Beslut som räknas

20

Flyktingrörelsens historia

22

FARR:s roll i nutid

24

Vinden vände – hur långt bär den?

26

Mediala framgångar

32

Stödstrejk

36

Aktivism eller etisk självklarhet?

38

Flykten som aktivism

44

Lagliga vägar nu!

Artikel 14 nr 3 2015

Kultur: Bokrecensioner

48

I aktivismens tid - kan tv göras aktivistiskt?

51

Serie av Fia Lien

55

Organisera dig!

58

Kontakt

60

Nr 3 2015 ISSN 11041846 Ansvarig utgivare: Sanna Vestin sanna.vestin@farr.se

Artikel 14 ges ut med stöd av Kulturrådet.

Redaktörer: Jenny Skånberg, Mikael Leyi

Åsikter som framförs av enskilda skribenter behöver inte överensstämma med redaktionens.

Layout: Hannah Gustafson Grafisk form: BEAST Studio Omslagsbild: Edd Carlile (Budapest seen). Flyktingar på Keleti i Budapest demonstrerar.

Medverkande i detta nummer: Britta Abotsi, Ekim Caglar, Edd Carlile, Christina Hansen, Lotta Holmberg, Marcel Kvist, Fia Lien, Anna Lundberg, Klara Ljungberg, Sara Murillo Cortes, Annette Rosengren, Daniel Rossetti, Andreas Ståhl, Julia Swift, Sanna Vestin, Maj Wedenberg, Michael Williams.

Är det något som du vill att Artikel 14 ska ta upp? Skriv till artikel14@farr.se. Vi tar gärna emot artikelidéer, beslut, klipp, rapporter och annat.

Artikel 14 ges ut av Flyktinggruppernas Riksråd – FARR,

Kontakt: artikel14@farr.se www.artikel14.se / www.farr.se Prenumerationsärenden: artikel14@farr.se Tryckeri: Trydells, Laholm

i syfte att informera och skapa debatt kring flyktingfrågor och asylpolitik. Tidningen är politiskt och religiöst obunden, drivs utan vinstintresse och utkommer med fyra nummer per år.

H

ittills har EU:s många toppmöten inte lett till konkreta åtgärder för hur människor ska kunna fly till Europa lagligt och säkert. Vi väntar fortfarande på att visumtvånget (eller transportöransvaret) upphävs i transitländer. Vi väntar på humanitära visum och på att Dublinförordningens undantagsregler tillämpas. Vi väntar på generös och obyråkratisk användning av familjeåterförening, arbetstillstånd och studentvisum. Men hittills är EU:s åtgärder inriktade på att fördela flyktingar inom EU och att förhindra att fler tar sig hit.

Pojken Alan dog för att hans familj var förbjuden att resa på ett normalt sätt, lagligt och säkert. Ett bättre system för att fördela flyktingar inom Europa hade inte räddat honom.

Andra familjer splittras då barnen lämnas kvar medan en vuxen eller tonåring på de farliga vägarna försöker hitta en fristad. Men när pappa eller storebror kommer fram kan det ta två-tre år innan familjen får återförenas. Barnens liv riskeras hur familjen än gör.

Skydd i närområdet sägs ibland vara bättre för flyktingarna. Men skydd i närområdet är en omöjlighet för de som är personligen hotade i sin omgivning. Skydd i närområdet kan vara ett välordnat område – eller ett oskyddat tältläger med brist på allt, inklusive vatten och mediciner. I värsta fall kan skydd i närområdet betyda människosmugglarnas tortyrläger, gömstället i en källare eller fängelsehåla.

Skydd i närområdet är samtidigt livsviktigt! Det är bra att EU bidrar till Libanon och Turkiet.

Om insatsen skulle lyckas så skulle färre flyktingar behöva resa vidare. Men sådana framsteg kommer inte baklänges. Det blir inte bättre i flyktinglägren av att krigsfartyg hindrar människor att lämna dem. Och det blir definitivt inte fred i Syrien av att grannländerna stänger gränserna.

I tjugo år har EU byggt Fort Europa. Det har kostat tusentals liv och miljarder kronor, men människor måste ändå fly. Ännu mer våld och restriktioner kommer inte att fungera den här gången heller.

Dublinförordningen som skulle skapa ordning gör att människor drivs omkring papperslösa.

Det som behövs är inte mer tvång utan regler som bygger på familjeåterförening, kulturella kontakter och frivillighet.

Enligt FN:s flyktingkonvention får flyktingar inte straffas för att de rest in illegalt. Ändå bemöts flyktingar som ”illegala invandrare”. Även i Sverige hotar polisen att fängsla flyktingar på väg och kallar dem illegala. Lagligt resande skulle vara billigare och lättare att administrera, minska misstänksamheten - och spilla färre liv.

Artikel 14 – Första ordet

SANNA VESTIN ORDFÖRANDE FARR

5

Artikel 14 kommenterar

Orden är här I våras fick Margot Wallström frågan i Ekot om det inte skickade fel signaler att rädda drunknande ur Medelhavet. De som väntade på Libyens, Turkiets och Marockos stränder skulle då veta att havet inte längre var lika farligt och därmed lockas till att resa.

Jag minns att jag tänkte att det är så lågt vi har sjunkit. Paradigmet hade sedan länge skiftat. Under många år fylldes det svenska och det europeiska offentliga samtalet av en beskrivning av migranter som problem. Det har handlat om siffror och volymer. De enskildas livsöden nådde aldrig upp till ytan. De byråkratiska resonemangen bredde ut sig. Rasism, rädsla och främlingsfientlighet bredde ut sig. Tills dess att frågan om signalpolitik när människor i tusental drunknar i Medelhavet känns naturlig för en journalist i Ekot.

Orden har betydelse. Inte de enskilda orden, men sammantaget, när de i tusental staplas på varandra med ett gemensamt innehåll så förändras vår uppfattning om världen. Ofta följer den verkliga världen sedan efter. Om vi övertygas om att människor får skylla sig själva om de drunknar i en sjöoduglig båt så skickas inga räddningsfartyg. Och människor dör.

Sedan hände något. Samtalet svängde plötsligt och abrupt.

Den mur av fientliga och kalla ord som byggts raserades av inkännande och analyserande ord. Det brukar vara som en rännil vilken urholkar berget. Nu kom en störtflod. Vi får se hur långt det bär, hur stark och tålig opinionen är. Orden är här.

Nu är det verklighetens tur att följa efter.

MIKAEL LEYI

Vita bussar räcker inte

Människor på flykt utmanar gränser, lyfter politiska frågor och väcker solidaritet genom att ta sig från land till land. Edd Carlile fotograferar personer på väg mot den österrikiska gränsen.

FOTO EDD CARLILE (BUDAPEST SEEN)

6

Artikel 14 kommenterar

Kvotflyktingar är vår tids vita bussar, säger Morgan Johansson (S) migrationsminister i en av många radiodebatter om situationen för flyktingar som kommer till Europa. Han blir inte ifrågasatt.

Tydligen eftersom vi i allt prat om att vi ska minnas historien, bara väljer delar av den. De vita bussarna var en nödlösning när Sverige stängde för flyende från förintelsen. De vita bussarna räddade många men många fler hade kunnat räddas om inte Sverige varit infekterat av antisemitism, homofobi, antiziganism och feghet. Då hade Sverige som stat öppnat sina gränser. Morgan Johansson, du är ansvarig minister för Sveriges agerande i dagens flyktingsituation. Lär av historien och agera på riktigt! Tala inte om vad frivilligkrafter i Sverige kan göra utan agera med den makt du har. Öppna gränserna och skapa historia som nästa generation kan se som ett gott exempel!

BRITTA ABOTSI

Artikel 14 kommenterar

7

En av mina idoler sa att aktivismen är hennes överlevnad. Precis så är det för mig.

Faryana Asghari A

lla människors historia är en fortsättning på sina föräldrars historia. Jag föddes i Mashad, Iran. Mina föräldrar hade flytt dit från Afghanistan. De hoppades att Iran, med samma kultur, språk och religion, skulle vara en fristad. Jag var liten men minns diskrimineringen och förtrycket vi utsattes för.

På väg in till skolan togs jag en dag ur ledet på av rektorn som tog upp mig på en balkong. Alla barnen nedanför i sina led. Han visade upp mig och några till inför alla för att jag hade långa naglar och otvättat hår. Sedan la han en penna mellan mina fingrar och tryckte till.

Frågor om migration, invandring och asyl har alltid varit med mig. Mitt liv har varit mitt i de

frågorna, därav mitt engagemang. En av mina idoler sa att aktivismen är hennes överlevnad.

Precis så är det för mig. Första gången jag engagerade mig som aktivist höll jag i en studiecirkel om identitet och värderingar för främst ensamkommande och jag höll även tal på en demonstration om tvångsutvisningar. På sista tiden har det blivit mycket asylrättslig rådgivning på dari för afghaner.

Jag hade just börjat tvåan när vi lämnade Iran för Ryssland. Där bodde vi i cirka tre år, men hoten fortsatte och från Ryssland visste vi inte vart vi skulle. Vi hade biljetter till Kuba så vi åkte dit. Från Kuba lyckades pappa ordna visum till Sverige. Vi barn hade det riktigt kul på Kuba

FOTO PRIVAT

och kunde inte ständiga, i tanken förstå varför vi skulle och i personligheten. lämna LatinameriMänniskor håller ka. Alla ville ju till engagemanget uppe Amerika typ. Det var och levande. Samdrömlandet. Istället tidigt, en eld brinner skulle vi nu till ett inte så länge det ställe där det rådde inte finns något att sex månader natt och brinna av och orättsex månader dag. visorna håller min Pappa passade på att låga brinnande. Jag uppfostra mig och sa var på Lesbos nyss att just därför måste och efteråt sa en idol jag lära mig klockan (jag har inga vänner, och disciplin, för det jag har idoler) att jag var med de verktygen hade blivit cynisk. det svenska folket Sedan blev jag levde sina liv. tvungen att tolka för Faryana i pappas knä med storasyster bredvid i farfars knä.

Jag vill inte skilja på några på t-centralen politik och vardag. Om med politisk menas sam- när jag bara gick förbi där. Det gav mig så mycket hällsengagerad, eller ifrågasättande av normer, ny energi. så har jag alltid varit och gjort det. Jag sätter inte Nu har jag bott i Stockholm i nitton år. på mitt engagemang i vissa rum. Det är på hela Mitt första intryck av Sverige var landet med tiden. I samtalet med familjen kring de religiöde snälla poliserna. Mitt bemötande av poliser sa dogmerna. När jag bemöter hatretorik mot brukar därför också vara lugnt och vänligt, något hbtq-personer hos vänner. I funderingarna jag som medaktivister inte alltid förstår och som de får i vardagen och som ventileras på Facebook. ibland ger mig bakläxa för. Jag pluggar samtidigt Mitt mantra är att man ska vara konsekvent som jag jobbar på ett HVB-hem för ensami sina ställningstaganden. kommande ungdomar. Det är det bästa jag har Mitt engagemang kommer främst från min gjort och jag älskar på riktigt barnen där. pappa. Den killen har jag diskuterat med sedan Det största problemet med migrationsinnan han lärde mig uttala bokstaven R. Vi har politiken idag är att man verkar ha glömt bort båda utvecklats av samtalen. Jag har alltid suttit att dagens värld har blivit möjlig genom just tillsammans med honom, mina kusiners pappor, migration. deras söner. Pratat, ifrågasatt världen och allt.

BERÄTTAT FÖR MIKAEL LEYI Pappa uppmuntrade oss flickor att vara själv-

Artikel 14 – Tema hbtq

9

Bakom nyheterna ”Situationen är mycket allvarlig på havet mellan Jemen och Djibouti, båtar av flyktingar går åt båda håll – både människor som flyr Jemen till Djibouti och andra hållet som vill ta sig till Saudiarabien eller Europa.”

– Kustbevakningen i Djibouti

1,1 miljoner

Så många människor har flytt från sina hem i Jemen de senaste tolv månaderna. (FN, oktober 2015). Trots att situationen i landet har förvärrats fortsätter människor att komma över Adenviken till Jemen.

FOTO ANDREAS STÅHL

Praxis

Fler praxisnotiser: sanna-ord.se/asylnytt/praxis

TEXT SANNA VESTIN

Utvisning av kurdisk CAT prickar Finland aktivist till Turkiet för utvisning av stoppas av FN kvinna till Kongo

Uppskjuten asylansökan satte ned trovärdigheten

Krävs mer för att tas i förvar enligt Dublinförordningen

Försämrat säkerhetsläge i Afghanistan

Extrem fattigdom kan vara förnedrande behandling

Beslut från FN:s kommitté mot tortyr, CAT: En asylsökande hade på grund av sitt arbete för det kurdiska partiet PKK fängslats redan som tonåring. Han utsattes för tortyr och släpptes 1990, efter nio år. Därefter var han med och bildade flera kurdiska politiska organisationer, som avlöste varandra då de förbjöds. Trots att han höll en låg profil offentligt trakasserades han och fängslades kortare perioder vid flera tillfällen, senast i december 2006. I april 2007 sökte han asyl i Schweiz.

Schweiz påpekar att det gick lång tid från det han släpptes 1990 tills han flydde 2007.

Inför CAT kom mannen in med flera intyg från kurdiska politiker och läkarintyg. CAT går inte in på vilken position mannen haft eller hälsotillståndet utan konstaterar att PKK-anhängare fortfarande riskerar tortyr och att mannen flydde i nära anslutning till det senaste fängslandet. De återkommande ingripandena tyder på att han var av intresse för myndigheterna. Han riskerar gripande och tortyr och får därför inte utvisas.

Beslut från Europadomstolen för mänskliga rättigheter: En kvinna som skulle utvisas från Sverige till Somalia, vände sig till Europadomstolen eftersom hon ansåg att hon som flytt ett tvångsäktenskap skulle riskera förföljelse, särskilt när hon varit utomlands i tio år. Kvinnan lämnade Somalia som 17-åring.

Det hålls emot henne att hon från början uppgav kriget som skäl och sagt att hon var ogift (vilket hon förklarade med att hon inte ansåg tvångsäktenskapet som äktenskap).

Att hon inte sökt asyl förrän efter flera år som papperslös anses också visa att hon inte har skyddsbehov. Att kvinnan försökt undkomma överföring till Italien accepteras inte som skäl av domstolen. Domstolen kommer fram till att kvinnan kan få skydd av sitt nätverk i Mogadishu. Beslutet togs med fem röster mot två. Reservanterna beklagar att ”mikroskopiska” avvikelser får väga tyngre än den faktiska situationen i Mogadishu. De menar att en kvinna som varit utomlands så lång tid riskerar fientlighet även från sin familj.

Beslut från Migrationsöverdomstolen: Det framgår av en dom i Migrationsöverdomstolen att en person som har fått beslut om överföring enligt Dublinförordningen inte får tas i förvar enligt Utlänningslagens regler. Dublinförordningen gäller direkt i Sverige utan att tolkas i svensk lag och därför gäller förordningens regler även om förvarstagande. Ett förvarstagande enligt Utlänningslagen kan göras om det finns ”risk” att personen annars avviker (enligt vissa uppräknade kriterier). För att ta i förvar enligt Dublinförordningen ska det finnas ”en betydande risk” att personen avviker. Enligt domstolen måste det finnas konkreta omständigheter som visar risken. I det här fallet hade personen vid ett tillfälle sagt att hon inte tänkte samarbeta, men det framgick att hon eventuellt inte förstod frågan och att hon främst var orolig för att skiljas från sin familj.

Migrationsverket publicerade i somras ett nytt rättsligt ställningstagande om säkerhetsläget i Afghanistan. Det framgår att talibanernas aktivitet har ökat och situationen för civilbefolkningen, särskilt kvinnor och barn, har försämrats.

Flera utsatta grupper räknas upp i ställningstagandet och det framgår att antalet internflyktingar ökar. Det framgår också att ”det försämrade säkerhetsläget, vilket även kan påverka resvägen”, är en sådan omständighet som kan motivera en ny prövning. Men ingen provins i Afghanistan bedöms vara så farlig att ingen ska utvisas dit. Det krävs fortfarande en individuell prövning.

Efter ställningstagandet har fler rapporter lagts till i Lifos, bland annat en not från Norges Landinfo där det framgår att UNHCR avråder från att barnfamiljer utvisas till internflykt.

Det finns också rapporter om hazarernas situation, resvägen mellan Kabul och Ghazni och om läget i Kunduz.

Beslut från Europadomstolen: En familj som sökt asyl i Belgien 2011 hade fått ett beslut om överföring till Frankrike.

De fick inte längre något stöd utan bodde på gatan fyra veckor med sina barn, varav ett nyfött. Under tiden försökte de överklaga beslutet och sökte uppehållstillstånd för att få vård åt den äldsta dottern, som var cp-skadad med epilepsi och lågt blodtryck. Till slut återvände de till hemlandet Serbien, där dottern blev sämre och avled.

Enligt Europadomstolen hade Belgien inte tagit tillräcklig hänsyn till familjens särskilda sårbarhet och inte gett dem en reell möjlighet att få sin utsatta situation i Serbien prövad.

En kvinna var aktiv i en kvinnoorganisation i Kongo. Hon greps vid ett möte där hon bar en t-shirt och scarf med reklam för oppositionspartiet MLC. Kvinnan har berättat att hon hölls fången, torterades och våldtogs, tills hon lyckades fly då lägret attackerades av motståndsgrupper. Hennes asylansökan avslogs i Finland bland annat på grund av att hon inte varit tillräckligt politiskt aktiv. Läkarintyg stämde med berättelsen, men detta bevisade enligt Finland inte hur skadorna uppstått. CAT argumenterar emot med ett resonemang som förekommit i många ärenden: The Committee, however, recalls that complete accuracy is seldom to be expected from victims of torture and that the inconsistencies in the complainant’s presentation of the facts do not raise doubts about the general veracity of her claims, especially since it has been demonstrated that she suffers from post-traumatic stress disorder.

Communication No. 490/2012

Communication No. 544/2013

12

UM 9855-14, Lifos 34935

Application no. 60125/11

Lifos 34909, 34286, 35510, 35690 och 35832

Application no. 4601/14

Artikel 14 – Praxis

Artikel 14 – Praxis

13

Dina frågor Bryter jag mot lagen om jag hjälper en asylsökande resa in i Sverige?

Om du utan ersättning köper en flygbiljett genom vilken en asylsökande kan lämna en plats där hen har skyddsbehov, och den sökande söker asyl direkt på den svenska flygplatsen, så är praxis tydlig: detta är inte straffbart. Att skjutsa någon över Öresundsbron, eller att köpa tågbiljetter med det direkta syftet att en asylsökande ska kunna passera igenom Sverige, kan dock vara straffbart enl. 20 kap. 8 § utlänningslagen. Om det gjorts ideellt och i mindre omfattning är det troligt att straffet stannar vid dagsböter.

Hur oroad man bör vara om man begått sådana gärningar är oklart. Högsta Domstolen var oenig när de satte praxisen att ideell människosmuggling ska vara straffbart och världen har förändrats sedan dess. Det finns således argumentationsutrymme för den åtalade, om det nu går så långt. Vad Skånepolisen sa om att det skulle vara åtalbart att skjutsa en papperslös till Migrationsverket var av allt att döma rent nonsens och Skånepolisen har även tagit tillbaka uttalandet.

Tema:

FRIDH ADVOKATBYRÅ

När kan en person som haft uppehållstillstånd som skyddsbehövande i ett annat EU-land få asylprövning i Sverige?

Asylsökande som tidigare haft uppehållstillstånd som skyddsbehövande i ett annat EU-land faller inte in under dublinförordningen. Istället används utlänningslagens 5 kap. 1 b § som säger att en sådan asylansökan får avvisas. Rent praktiskt kan det röra en person som innehaft ett tillfälligt italienskt uppehållstillstånd som inte längre gäller. Eftersom det inte finns någon regel som säger hur länge sedan uppehållstillståndet ska ha getts, eller att tillståndet fortfarande ska vara giltigt, skulle sådan asylsökande få sin ansökan avvisad och motta ett beslut om avvisning/ utvisning till Italien. Frågan om Italien skulle ta emot den sökande är en annan, och kan ge upphov till verkställighetshinder. Av 8 kap. 15 § utlänningslagen följer att frågan om eventuellt framtida verkställighetshinder ska beaktas redan när beslut fattas om avvisning/avvisning.

Som praxis ser ut idag verkar det dock svårt att vinna framgång med en sådan talan.

FRIDH ADVOKATBYRÅ

FÖR AKUTA FRÅGOR HÄNVISAS TILL INFO@FARR.SE OCH FRIDH ADVOKATBYRÅ PÅ FACEBOOK

14

Artikel 14 – Dina Frågor

”En stark rörelse kräver uthållig aktivism. Det finns idag ibland en övertro på att förändringar sker över ett ögonblick.

Och visst kan det te sig så i dagens sociala medier-hypade värld. I själva verket har människor i varje situation i det tysta, envist och ihärdigt, arbetat tills ett foto, en tweet eller kanske ett Facebook-event når ut till den stora massan och blir gnistan till den eld som alla sedan minns.”

– Sara Murillo Cortes, producent för ”Aktivismens tid” (se sidan 51)

I detta nummer av Artikel 14 vill vi lyfta aktivismen inom flyktingrörelsen.

Förändring är möjlig.

lära oss mer Tillsammans vill vi och hålla oss om flyktingpolitik rändringar, uppdaterade om fö ng. nyheter och forskni

Vi arrangerar nam ninsamlingar till stö d för avgörande polit iska beslut.

tiska beslut, gärna Vi går tillsammans för eller emot poli or och kampsånger. med banderoller och sjungandes slag

Vi tar emot lagförslag frå n myndigheter och säger vad som är rätt och vad som är fel.

änns den niskor tillerk än m t at så uvudet Vi ser till till tak över h en et h ig tt rä ös. mänskliga som pappersl även i ett liv

Aktivismens olika ansikten

Vi ger ut tidningar , skriver inlägg i so ciala medier, publicerar nyhetsartiklar, deba ttartiklar, skriver insändare oc h författar utrednin gar och faktaskrifter.

och Vi arrangerar sociala aktiviteter för barn ans, mm tillsa t rolig ha na kun ska vuxna så att vi man sig vare barn vara få na kun så att barn ska lever som gömd eller ej.

Vi samlar in pr ylar och pengar till olik a saker: kläder, mat, färdbe vis, tågbiljetter, hyra , leksaker och mycket annat.

Saker vi gör inom flyktingrörelsen.

Vi visar solidaritet när flyktingar kommer till våra städer eller passerar igenom, genom att visa vägen, erbjuda plats och förnödenheter. vård, barnavård Vi erbjuder sjuk som iciner till dem och gratis med råd, r ha te ingar in av olika anledn a dr an av inte vågar eller ll ta sig till vi te in r ga anlednin ukvården. den offentliga sj

Vi gör konst, alla former av konst. Vi gör det tillsammans och enskilt, arrangerar utställningar och föreställningar för att väcka känslor, engagemang och vilja till handling.

Vi hjälper till i kontakten med svenska myndigheter så att alla ska få sin rätt tillgodosedd.

a Vi försöker hjälpa människor att möt r ndra inva som alla på er ställ de krav som lagen EU. och ige till Sver

Vi skriver, publicerar filmer och podcasts, sprider fotografier, information och uppmanar till aktivism och handling på internet.

Vi begår handlingar av civil olydnad, som att hindra flygplan från att lyfta med människor som deporteras mot sin vilja för att hindra att så sker.

Vi organiserar oss på arbetsplatser och tar strid för alla arbetskamrater som behandlas illa.

16

Vi arrangerar och deltar i seminarier, debatter och föreläsningar om alla delar av migrationspolitikens många områden.

Vi arrangerar och spelningar till stöd för politiska frågor, som ett sätt att sprida information, att ha kul tillsammans och samla in pengar.

Vi ställer och sätter oss i vägen utanför förvar då personer ska deporteras i försök att hindra denna myndighetsutövning.

17

En mans löparidé omvandlades till en protestmarsch.

Stockholm–Malmö på 34 dagar för att få folk att börja prata om Sveriges hantering av asylsökande.

A

sylstafetten är en protestmarsch och en aktion för att uppmärksamma att Sverige – trots god statistik – brister i mötet med papperslösa och asylsökande. Det hela startade för tre år sedan.

– Vår kompis kom på idén att springa från Stockholm till Malmö, säger Abbas Ahmadi och berättar sedan om hur en mans löparidé omvandlades till en 730 kilometer och 34 dagar lång marsch.

– Vi tänkte att det var bättre att gå än att springa för att ha tid att hinna prata med människor på vägen om asyl också, förklarar Masoud Zaher.

Redan från första början var det många som engagerade sig, allt från Vänsterpartiet till Svenska kyrkan. Det var väldigt mycket att tänka på. Bara att bestämma vart de skulle gå var svårt, berättar Abbas under FARR:s sommarkurs och skakar på huvudet vid minnet av alltihop.

Fem månader tog det att få ihop initiativet, men tillslut blev det av. De flesta historier från

18

marschen mellan Stockholm och Malmö handlar om glädje, engagemang och solidaritet. Det finns en David och Goliat-anda, där den lilla människan och modet att stå upp mot någonting övermäktigt är i fokus. Det ger ringar på vattnet.

Men samma berättelse rymmer även allvaret av den situation man kämpar för att förändra.

– En dag innan vi kom i mål blev Masoud utvisad till Afghanistan, berättar Abbas.

Han berättar upprört och med en viss trötthet om hur en stor del av marschen handlade om att visa att de inte var några farliga människor. Att de är här precis som alla andra för att bygga upp det här samhället till någonting bättre. Och så blir Masoud utvisad. Han pratar om den oändliga mängd svårigheter det innebär att lämna sitt hem, sitt land, kanske sin familj och sedan mötas av så mycket motstånd.

– Vi kom inte hit för att det var kul, säger Abbas och suckar tungt.

Efter den första marschen fick de fick mycket uppmärksamhet. Det andra året försökte de

Artikel 14 – Tema: Aktivism

FOTO PRIVAT

därför väcka debatt genom att sätta siktet på Gotland under Almedalsveckan. Trots alla politiker och organisationer tyckte de att det saknades en debatt om asylpolitiken.

– Eftersom det är politikerna som bestämmer över folks liv så är det ett viktigt forum att ta plats i, säger Masoud.

I

år kortades distansen ytterligare och de vandrade istället till förvaret i Åstorp, en plats Masoud kallar ömsom “garderoben” och ömsom “fängelset”. En av punkterna på Asylstafettens agenda är att få politikerna att stänga de fem förvar där flyktingar låses in i väntan på att bli deporterade. Trots att det finns så många olika anledningar till flykt möts de alla av samma behandling.

– Varför behandlas dessa människor som kriminella? De är inte kriminella, de söker ett nytt liv! utbrister Masoud.

Han berättar att han själv satt i förvar en månad efter att han fick beslutet om utvisning.

Det var som ett fängelse. Efter utvisningen från Sverige hamnade Masoud i Holland under några år innan han sökte uppehållstillstånd igen, vilket han nu har tillfälligt.

– Om vi ger folk en chans så kan vi visa vad vi går för, men om det enda man möts av är motstånd ger man ju upp. Jag hade tur, jag hittade snabbt vänner som hjälpte mig med allt ifrån mat till hyra och med svenskan. Jag hade väldigt tur. Nu står jag stolt här och kan säga att jag är med och bygger det här samhället tillsammans med alla andra.

Det kommer att bli en ny asylstafett. Vart det bär av vet de inte riktigt än och inte heller hur det kommer gå till.

– Om inte annat är det i alla fall en billig semester, säger de skrattande.

Men mest av allt en hel hop med människor som går tillsammans för någonting de tror på.

TEXT JULIA SWIFT

Text Sanna Vestin

E

fter stort engagemang i flyktingfrågan kom ett regeringsbeslut 1993 som gav 40 000 bosnier uppehållstillstånd.

Sedan tog det tvärstopp igen, för samtidigt introducerades visumregler.

Ett steg fram, ett tillbaka. Men man kan inte påstå att 40 000 personer inte spelar någon roll.

Flyktingrörelsen gick vidare med dem som hamnat utanför, familjer med väntetid, gömda familjer.

Nya rapporter, nya fallstudier, nya brev till redaktörerna. Och 1994 – ett nytt regeringsbeslut fokuserat på barn.

Den här gången fick 18 000 personer stanna.

Jag kan inte säga vilken effekt den vykortskampanjen eller den kyrkockupationen hade, den namninsamlingen eller den tv-debatten. Spelade det någon roll att vi försökte träffa politiker?

Spelade det någon roll att advokater fick Sverige

prickat i internationella instanser? Antagligen inte, om man bara tar en sak i taget.

Men jag har räknat lite.

Om man tittar på statistiken över uppehållstillstånd och tar bort de tillstånd som givits efter gruppbeslut, då är inte andelen asylsökande som fått stanna särskilt hög. De uppehållstillstånd som gavs efter dessa två gruppbeslut utgjorde hälften av alla uppehållstillstånd i tio år.

Sedan hände samma sak med mindre grupper vid andra tillfällen, och amnestikampanjen 2005 ledde till 17 000 uppehållstillstånd de följande åren. Min poäng är: Sverige har ett gott rykte för att ge uppehållstillstånd åt så hög andel av de asylsökande.

Det är sant, Sverige leder i Europa.

Men det skulle inte vara sant om det inte vore för alla tillfällen då regeringen tvingats agera.

Men man kan inte påstå att 40 000 personer inte spelar någon roll.

Fatima är på flykt från Syrien. I mötet med Edd Carlile, fotograf bosatt i Budapest, har hon noga regisserat hur hon vill bli porträtterad. I slutändan är det inte hur många människor som flyr eller antal uppehållstillstånd som är det väsentliga, utan vad det innebär för var och en. Statistik och människor går hand i hand.

FOTO EDD CARLILE (BUDAPEST SEEN)

20

Artikel 14 – Tema: Aktivism

21

Asylrörelsen är en del av civilsamhällets aktiva kamp för humanitet, rättsäkerhet och mänskliga rättigheter.

Det är inte en enhetlig rörelse utan kan beskrivas som tidvis samlade viljeyttringar. Rörelsen har genom åren verkat genom stöd till flyktingar i utsatta situationer, genom opinionsbildning, kontakter med politiker, myndigheter och media och så vidare.

Annette Rosengren ger en historisk tillbakablick i korta drag från 1970 fram till 2005.

D

e första stegen En inledning finns i 1970-talets kamp och längre tillbaka i 1930-talets och 40-talens flyktinghjälp i sina olika former. På 1970-talet kom de flesta flyktingar från Latinamerika.

Ungefär samtidigt bildades ett välorganiserat motstånd mot de många avvisningarna av assyriska/syrianska flyktingar från Turkiet.

Tillsammans med advokater, läkare och humanitära organisationer medverkade Assyriska/ syrianska flyktingfonden till omfattande protester åren kring 1980 mot behandlingen av asylsökande, inte bara assyrier/syrianer. 1982 upphävde regeringen särbeslutet om assyrier/ syrianer. Men många nykomna fick negativa besked och skickades tillbaka till Istanbuls flygplats.

A

sylgrupperna kommer igång 1985 tog Statens Invandrarverk över asylprocessen och mottagandet av asylsökande. Flyktingar skulle spridas över landet och avtal skrevs med kommunerna. Människor som nyss fått uppehållstillstånd och asylsökande placerades runtom i landsorten i lägenheter respektive i nyinrättade flyktingförläggningar.

Allt fler svenskar kom i kontakt med flyktingar.

22

Under 80-talet märkte fler och fler som arbetade med flyktingar, att attityden till vissa flyktinggrupper blev hårdare. Många iranska krigsvägrare, chilenare, ugandier och andra fick avslag.

Rädda Barnen, Röda Korset, Caritas och andra organisationer reagerade. Sfi-lärare, Amnestymedlemmar, aktiva inom kyrkor, politiska sammanslutningar och en del landgrupper bildade asylkommittéer och asylgrupper. Den första startade i Stockholm 1986. Efter två år fanns tolv asylgrupper under lite olika namn i landet. Anita D´Orazio och syster Marianne vid Alsike kloster hade då rest runt i Sverige och vittnat om ökade avvisningar, inbjudna av människor som reagerat på vad som hände.

Asylgruppernas medlemmar på 1980-talet var ofta erfarna människor i fyrtio-femtioårsåldern, som kommit i kontakt med flyktingar redan tidigare. En del fanns inom de kristna rörelserna, andra var knutna till vänstern och till solidaritetsarbete. Många är sjuttio-åttio år idag och fortfarande aktiva.

1988 bildade de tolv asylgrupperna och några representanter från landsgrupper paraplyorganisationen Flyktinggruppernas och asyl_kommittéernas riksråd, FARR.

Artikel 14 – Tema: Aktivism

FARR hade goda kontakter med massmedia, skapade upprop, förmedlade råd och information om flyktingarnas hemländer, ordnade utbildningar och föreläsningar för medlemmar, och arbetade så småningom fram beskrivningar av hur olika fall hanterats i asylprocessen.

1990 började Artikel 14 ges ut i en enklare form. Så småningom arbetades ”Goda Råd” fram som översattes till flera språk. FARR blev också remissinstans för utredningar och ingick i samtalsorgan på regeringsnivå.

L

uciabeslutet ”Luciabeslutet” kom att bli den första verkligt stora aktionen. Den 13 december 1989 begränsade regeringen plötsligt asylrätten. Bara flyktingar enligt Genèvekonventionens definition samt flyktingar med särskilt starka skäl skulle ha rätt till skydd.

Beslutet ledde till omedelbara motaktioner. Flyktingar och sympatisörer samlades till kyrkornas midnattsmässor på nyårsafton och stannade sedan kvar i dussintalet kyrkor.

Pengar samlades in och FARR fick in ett stort, imponerande upprop på betald annonsplats i Dagens Nyheter. Ett sextiotal organisationer och nästan 1 500 enskilda undertecknade.

När kyrkorna inte ansåg sig ha råd att betala ökade försäkrings- och vaktkostnader måste ockupationerna upphöra.

Protesterna fortsatte och en

lång rad organisationer uppvaktade invandrarministern. Luciabeslutet varade i två år och upphävdes först hösten 1991 efter regeringsskifte. Praxis hårdnade ändå successivt. Trenden vände delvis sommaren 1993 med regeringens beslut att låta bosnierna få uppehållstillstånd av humanitära skäl. Men i samband med det infördes också visumtvång. Några år tidigare hade 35 000 kosovoalbaner bussats tillbaka. Tio år senare kom kriget i Kosovo och kosovoalbanerna drevs ut ur landet av serbnationalister.

Det var en tid av framträdande rasism och främlingsfientlighet i Sverige. Ny Demokrati spred främlingsfientliga uttalanden, nynazister demonstrerade och samlades till möten, flera flyktingförläggningar attackerades och 199192 härjade ”Lasermannen” John Ausonius i Stockholm.

Luciabeslutet ledde till att många gick under jorden i början av 90-talet. Förhoppningen var att de gömda skulle få uppehållstillstånd genom nya överklaganden.

Våren 1994 kom till slut en regeringsförordning om att barnfamiljer som under vissa villkor väntat mer än 18 månader i Sverige, skulle få stanna. Genom den fick en del kosovoalbaner, som var kvar, uppehållstillstånd.

P

åskupproret och Flyktingamnesti Nu Ibland har flyktingrörelsen enats i kraftfulla aktioner, ofta med stöd från

Artikel 14 – Tema: Aktivism

massmedia. Protesterna på 1990-talet ledde till flera tillfälliga lättnader, främst för barnfamiljer, som väntat länge, ibland som gömda. Men tiden som gömd handlade då snarare om månader än som under 2000-talet om år.

I december 2004 uppmärksammade dåvarande ärkebiskopen de många gömda i sitt årliga julbrev. Han föreslog en amnesti, som skulle fungera som nollställning av asylärenden innan migrationsdomstolarna skulle ersätta Utlänningsnämnden 31 mars 2006.

Bakom detta låg diskussioner inom kyrkan och samtal inom kretsen kring ärkebiskopen, och där även asylgrupperna var inkopplade. Nästa steg blev att det ekumeniska Sveriges kristna råd, som består av ett tjugotal trossamfund, tog initiativ till ”Påskuppropet för en humanare flyktingpolitik”.

Några månader senare gick många organisationer och enskilda samman kring uppropet ”Flyktingamnesti Nu”. Den stora folkliga uppslutningen bakom uppropen ledde till hårda, utdragna förhandlingar i riksdagens socialutskott (tack Miljöpartiet!), och till slut kom den tillfälliga lag, som gav många gömda barnfamiljer uppehållstillstånd månaderna kring årsskiftet 2005/2006.

TEXT ANNETTE ROSENGREN

Fotnot: Artikeln bygger på kapitel 6 i Annette Rosengrens bok Vinna eller försvinna. Om flykt, asyl och hjälpare (Carlsson, 2009).

23

I

Framåtrörelsen

dag behövs Flyktinggruppernas riksråd, FARR, mer än någonsin. Det är en gräsrotsorganisation som består av grupper och enskilda som arbetar för att stärka asylrätten.

Varken FARR eller dess lokalgrupper är några massrörelser. FARR är en liten organisation och de medlemmar som jobbar med asylärenden knäar under alla förhoppningar och besvikelser.

Men när FARR fungerar som bäst är det en viktig del av en folkrörelse. Det är uppmuntrande att se att engagemanget har gjort skillnad och veta att det kan vi göra även i framtiden.

Utgångspunkten för FARR är att asylrätten inte är förhandlingsbar. Ingen ska nekas rätt till liv och skydd mot förföljelse för att det blir för dyrt för Sverige, för att det kommer många asylsökande, för att integrationen brister eller för att den enskilda har svårt att uttrycka sig.

I lokalgrupperna finns kunskap om asylrätt, juridik och medicin. Där finns också socialt stöd och nätverk för unga och vuxna, asylsökande och papperslösa. I lokalgrupperna samlas erfarenhet-

… när FARR fungerar som bäst är det en viktig del av en folkrörelse.

24

er om hur lagen tolkas, vilka som skyddas eller nekas skydd och vilka konsekvenserna blir för de som berörs. Bland medlemmarna finns också ett antal advokatbyråer och flera hundra enskilda medlemmar, varav en del själva är papperslösa eller har erfarenhet av att vara asylsökande.

F

ARR:s roll på riksplanet är att med rådgivning, utbildning och representation stötta personer som dagligen arbetar för asylsökande och papperslösa runt om i Sverige.

En annan viktig uppgift är att sammanfatta kunskaper och erfarenheter från flyktingar, aktivister och lokalgrupper för att kunna påverka myndigheter och politiker och granska förslag som rör flyktingpolitiken. Styrelsen representerar också lokalgrupperna på möten med andra organisationer som påverkar flyktingpolitiken.

FARR kan ibland framställa faktamaterial och arrangera kurser, kampanjer och andra projekt till nytta för alla som är engagerade i flyktingfrågor, eller ge spridning åt lokala arrangemang och samarbeten.

I skriften ”Goda råd” finns det viktigaste asylsökande behöver veta. Skriften finns i en ny version (2015) som också är tillgänglig på sex olika språk. Här får du reda på vilka rättigheter du har när du söker asyl och vad du kan göra för att påverka ditt ärende. FARR har också tagit fram flera flygblad för rådgivare och nyanlända.

Rykten sprids fort och då är det viktigt att sprida korrekt information. Inom FARR finns många års samlade erfarenheter och bred kunskap som behövs inom flyktingrörelsen.

Läs mer på www.farr.se

Artikel 14 – Tema: Aktivism

Slagord från FARR och Ingen Människa är Illegals sommarkurs 2015

25

Vinden vände.

Hur långt bär den?

Engagemanget för människor på flykt har varit ovanligt stort den senaste tiden. Det som har kallats den nya flyktingrörelsen lockar till sig människor som aldrig tidigare ägnat sig åt ideellt arbete eller politik.

Kan det nyväckta engagemanget bli till en verklig förändringskraft, eller stannar det vid tillfälliga insatser, välgörenhet och insamlingskampanjer?

26

U

tanför Stockholms centralstation står Annelie Lindgren i ett vitt tält. Hon är en av dem som bestämt sig för att för att hjälpa de flyktingar som kommer med tåg i hundratal varje dygn. Det här är första gången som Annelie engagerar sig i flyktingfrågor överhuvudtaget, och det var ingenting hon hade planerat.

– Jag åkte hit till centralen för att lämna lite gamla väskor till flyktingarna, då såg jag några ouppackade kartonger med festis, så jag började ställa upp dem och organisera så att det såg snyggt ut, berättar hon. Sedan blev jag kvar till halv elva på kvällen och hjälpte till. Det var i söndags, idag är min femte dag här.

Annelie blev snabbt ansvarig för mattältet

utanför centralstationen dit flyktingar kommer och kan få något att äta efter ankomsten.

– Vi har tolkar som möter dem direkt när de klivit av tåget och berättar att de kan få mat och dryck här, säger hon. Sedan slussar vi dem vidare till Migrationsverket.

Frivilligarbetet går under parollen Refugees Welcome, men det är också många etablerade organisationer som samarbetar på Stockholms central den här dagen. Några läkarstudenter i vita rockar undersöker en äldre kvinna i ett provisoriskt undersökningsrum. Inne på SJ:s biljettkontor skymtar några av volontärernas rosa västar när de hjälper till att köpa tågbiljetter. Röda korset, frivilliga jurister och personal från Migrationsverket står i klungor

27

runt om på stationen och pratar med flyktingar som nyss anlänt. En lapp sitter upptejpad med inloggningsuppgifter till ett gratis wifi-nätverk, det heter refugee-wifi och lösenordet är ”welcometosweden”.

E

tt uppmärksammat initiativ är också kampanjen ”Vi gör vad vi kan” som på kort tid samlade in närmare tio miljoner kronor och en enorm mängd kläder och förnödenheter. Det var efter att en av initiativtagarna varit på ön Lesbos i Grekland, som är många flyktingars första anhalt i Europa, och sett att flyktingarna var helt beroende av volontära insatser som den löst sammansatta gruppen bildades. Idén var att helt enkelt frakta ner insamlade förnödenheter till Lesbos och på plats hjälpa till att fördela dem. Samira Bouabana är en av dem som varit med och drivit ”Vi gör vad vi kan”. Hon har ingen tidigare erfarenhet av att arbeta med flyktingar. Samira hade veckorna innan kampanjen drog igång känt en växande vanmakt över flyktingsituationen. Flyktingar som kvävts i lastbilar, familjer som sov på tågstationer, bilder på barn som spolats upp på Medelhavets stränder.

– Det fanns en uppdämd känsla av att ”det bara fortsätter – vad ska jag göra?”, säger Samira.

Och uppenbarligen var det flera som kände så.

Målet var från början att samla in en summa som skulle räcka till att transportera ner förnödenheter och kläder. Men när insamlingen växte förändrades gruppens arbete till att även handla om research och att knyta kontakter med mer erfarna hjälparbetare.

– Vi har fått fantastiskt mycket hjälp av experter. Det är människor som har större erfarenhet av att jobba med flyktingsituationer, transporter och också insamlingar, säger Samira Bouabana.

Samira har själv varit nere på Lesbos i två omgångar, och fortfarande är det frivilliga och volontärgrupper av samma typ som ”Vi gör vad vi kan” som sköter en stor del av insatserna på ön.

– Det fanns ingen större organisation som hade ett helhetsansvar och ingen fanns på norra sidan av ön när vi drog igång, säger Samira

Bouabana. Men jag tycker att vi fått mycket gjort med tanke på att vi bara är en grupp privatpersoner.

Hon hoppas nu att människors frivilliga insatser kommer att ersättas av mer organiserad hjälp.

Annelie Lindgren är en av – Då gör det volontärerna på som tagit emot flykkanske inte så tingar på Stockholms centralstation. mycket att vi har FOTO DANIEL ROSSETTI jobbat intensivt under en kort tid, vi har i alla fall fått igång den här verksamheten och visat att människor vill att det här ska finnas, säger Samira Bouabana. ”Vi gör vad vi kan” är bara en i raden av privata initiativ som startats den senaste tiden. Men samtidigt som engagemanget växte gjorde den ökande flyktingströmmen bristerna i flyktingmottagandet tydliga. De så kallade transitflyktingarna, som inte vill söka asyl i Sverige utan resa vidare till andra länder, hamnar mellan stolarna eftersom kommunerna och Migrationsverket inte har ansvar för dem. Som en akut åtgärd slussade volontärerna från Refugees Welcome-rörelsen vidare flyktingarna till tillfälliga boenden som ordnats i allt från föreningslokaler till gympasalar. Men de frivilliga insatserna räckte inte till och efter signaler från flera volontärgrupper beslutade Stockholms kommun att hjälpa även de flyktingar som inte sökt asyl.

I

Malmö, dit många flyktingar kommit från Danmark, beslutade sig aktivistgruppen ”Allt åt alla” för att lägga ner sin volontärverksamhet på centralstationen eftersom de upplevde att myndigheterna inte ger dem stöd.

Och kritiken växte på flera håll i landet när de tillfälliga boendena bemannats helt av frivilliga i veckor. En av volontärerna som jobbat på ett transitboende för flyktingar i norra Botkyrka är

Artikel 14 – Tema: Aktivism

Manifestationen på Medborgarplatsen i Stockholm under parollen ”Refugees welcome” samlade ca 15 000 deltagare.

FOTO DANIEL ROSSETTI

Lucia Ramirez Tuesta. Det är inte första gången som Lucia har engagerat sig, men hon känner av att det finns en större vilja nu.

– Det känns som att vi har fått en helt ny syn på det här. Ett mycket mer solidariskt Sverige, och det är fantastiskt!

Efter att helt oavlönat ha jobbat fyra eller fem dagar i veckan på boendet är Lucia utsliten och hon har bestämt sig för att inte ta fler pass just nu. Men hon är ändå hoppfull inför framtiden.

– Det är viktigt att fånga upp det här engagemanget och folks vilja att hjälpa till och förändra. Aktivister är vana att göra sådana här saker, men de som är helt nya – det är ännu viktigare att vi fångar upp dem, säger Lucia.

I rikspolitiken har också flyktingfrågan hamnat på dagordningen och i Stefan Löfvens regeringsförklaring upptog krisen en stor del.

Folkpartiet meddelade att man byter fot i frågan om att tvinga kommunerna att ta emot asylsökande, vilket kan ge majoritet i riksdagen

för en tvingande lag. På EU-nivå har Tyskland och Sverige gått i spetsen för ett mer solidariskt flyktingmottagande och drivit motsträviga länder som Ungern och Polen och Tjeckien framför sig mot ett system med flyktingkvoter. Men några förslag för säkrare flyktvägar verkar inte stå på agendan.

Kan då detta nyväckta engagemang leda till en långsiktig förändring av politiken? Ett sådant hopp föddes i den opinionsmätning som publicerades i slutet av september och visade en stor ökning av viljan till ökat flyktingmottagande hos svenskarna.

Annelie Lindgren på Stockholms centralstation, volontärerna i ”Vi gör vad vi kan” och alla andra som för första gången gått från ord till handling och deltagit i konkreta insatser blir kanske den kraft som inte bara får vinden att vända utan också för oss hela vägen fram till en humanare flyktingpolitik.

Artikel 14 – Tema: Aktivism

DANIEL ROSSETTI

29

U

ngerns agerande i samband med flyktingarnas färd genom Europa har fått många att reagera. Det har blivit ett land att bespotta. Regeringens beslut fick många att göra orättvisa generaliseringar och titta med avsmak på en hel nation. Premiärminister Orbán Viktors parti Fidesz skrämmer befolkningen med utvalda filmsnuttar på nyheterna med starka unga män (flyktingar) som kommer till Ungern ”för att ta över vårt land”.

Min koppling till Ungern är enkel. Min mamma kommer därifrån, mina barns far är ungrare.

Ungern är ett land jag är uppvuxen med och som jag alltid har varit stolt över. Jag tar kontakt med min kusin Judit Csigi i Budapest. Vad kan vi göra? Genom henne kommer jag i kontakt med Segitsünk együtt a menekülteknek, SEM, en frivilligorganisation som funnits i åratal för att stötta bostadslösa i Ungern. Deras organisation har nu tagit på sig ytterligare ett uppdrag: att hjälpa flyktingar med mat och förnödenheter under deras färd genom landet. SEM har byggt upp ett nätverk med hjälp av Facebook. På kort tid har deras medlemmar mer än fördubblats.

Det är människor lika frustrerade som jag.

Besvikna ungrare som vill hjälpa, trötta på att bli sedda som Europas svarta får. Frustrerade över en politik som gör befolkningen mer och mer isolerad och, framförallt, med en vilja att hjälpa medmänniskor i nöd.

Tillsammans med två vänner sätter jag igång projektet ”Hjälp oss att hjälpa i Ungern” för att stötta SEM. Vi köper mat och tågbiljetter online som distribueras på plats. Samtidigt bygger regeringen en gräns av taggtråd och i mitten av september träder lagar i kraft där den som tar sig över gränsen kan få upp till tre års fängelse. Jag pratar med Judit dagligen. Hon kastas mellan förtvivlan, ilska och skam. ”Hur kommer jag att kunna se någon i ögonen och säga att jag kommer ifrån Ungern?!” Jag försöker trösta. Känner hur hjärtat krampar.

S

ituationen i Ungern har ändrats sedan de nya lagarna trätt i kraft. Men behovet av hjälp kvarstår, nu framför allt vid gränsen i Zákány och Hegyeshalom. Medias fokus har skiftat och de utländska aktivisterna är färre, men lokala aktörer är kvar. De försöker tyda olika signaler om hur många flyktingar som kommer och vad deras behov är. De gör de mest korrekta beräkningarna och finns alltid på plats före de stora hjälporganisationerna. Nu när hösten har kommit med regn och kyla är det många flyktingar som blir sjuka. Barn kommer med blåfrusna läppar och trasiga fötter.

Samtidigt som EU tvekar och FN förhandlat har gräsrötterna mobiliserat sig. Men hur länge ska lokala aktivister behöva ta ansvar?

Hur länge orkar de?

”Hur kommer jag att kunna se någon i ögonen och säga att jag kommer ifrån Ungern?”

Text Maj Wedenberg

30

Artikel 14 – Tema: Aktivism

Artikel 14 – Tema: Aktivism

31

Inlägg

I

början av september kunde det stå ”#jagvillhjälpa” (Expressen) och Välkomna till Sverige (Metro) på löpsedlarna. Treåriga Alans livlösa kropp på en strand skapade en ny mediebild av flyktingfrågan. Flera tidningar valde att upplåta hela utrymmet åt information om hjälporganisationers hjälpinsamlingar.

Tidningarnas mobilisering överträffades bara av de frivilliginsatser som gjorde att tid, pengar och förnödenheter nådde flyktingar som nyss anlänt till Sverige.

Men med de populära inlägg som snart fyllde våra flöden i sociala medier kommer en rad självklara och obehagliga frågor: Hade medieklimatet varit solidariskt utan Alantragedin eller måste treåringar drunkna och fastna på bild för att vi ska agera och reagera humant? När en fyraårig flicka spolades upp på en strand i Turkiet den 18 september var de medkännande artiklarna betydligt färre. Orkar personer som skänkt en hundralapp extra också imorgon engagera sig inför de fasor som fanns i en enorm utsträckning redan före bilden på Alan publicerades och som fortsätter varje dag?

Flyktingar riskerar att bli föremål för privilegierade människors självgodhet, som när svenska flaggan förknippas med positiva välkomstparoller som i Metros ovan nämnda löpsedel. För om solidariteten är självklar behövs inga ryggdunkningar. Värt att påpeka är även att Sverige, med EU-kamrater, i hög grad har bidragit till misären genom alltifrån vapenexport till högre murar för människor på flykt. Och menar vi verkligen att människor ska vara tacksamma, vilket ofta är underförstått,

när vi gör det självklara? Mediebilden är ofta avgörande. Om empatin står i centrum blir det absurt att inte vara solidarisk. Makthavare känner ett tryck att möta krav på en progressiv flyktingpolitik, åtminstone retoriskt. Adekvata nyhetsrapporter ökar viljan att bidra till att minska lidandet. Temporära eller ej, det är viktiga delsegrar.

Tidningskampanjer för hjälpinsatser och de ibland radikala krav på förändring som förts fram även av etablerade medier betyder dock inte att segern är vunnen. Vad säger att man imorgon inte återigen kommer att tala om volymer och problematisera den solidaritet som nu tycks självklar?

V

i vet inte hur debatten kommer att utveckla sig, men det finns strategier för att behålla initiativet. De konkreta kraven är därför absolut nödvändiga. Krav som exempelvis ”skapa säkra och lagliga flyktvägar” är inte bara viktigt för att det kan rädda liv.

Det vinner också makten över begreppen och gör människor medvetna om hindren för människors fri- och rättigheter.

När en progressiv politik fortfarande har vind i ryggen och miljoner människor i Europa vill hjälpa till (och hjälper!) är det läge att fortsätta driva på för att behålla makten över opinionen.

För att skapa en verklig och varaktig förändring för ett mänskligare Europa.

EKIM CAGLAR, STATSVETARE OCH FRILANSSKRIBENT

Och utmaningar som återstår.

32

Artikel 14 – Tema: Aktivism

33

Aktivismens förenande och särskiljande drag En delad målbild förenar människor, även om de har få gemensamma nämnare i övrigt. Känslan av samhörighet och solidaritet är grundläggande för folkrörelsers framgång.

Men priset vi betalar för våra insatser skiljer sig åt beroende på varifrån vi kommer. Hur hanterar vi som aktivister dessa skillnader?

R

iv alla murar var en kurs på Färnebos Folkhögskola som syftade till att sammanlänka människor över Europa som kämpar för asylrätt, berättar Emma Duberg och Lisa Javette under FARR:s sommarkurs. De har som deltagare besökt olika ”hot-spots” för migration vid Europas yttre gränser för att nätverka med organisationer som på olika sätt jobbar med antirasism och asylrätt.

Grupperna besökte Grekland, Italien, Spanien och Marocko. Emma och Lisa berättar hur stark känslan av samhörighet blev i mötet med människor som delar samma vision om en värld utan gränser. Båda pratar om hur de förundrats över att människor med så olika bakgrund förenas i en gemensam kamp mot ett gemensamt mål.

Samhörigheten i arbetet upplevdes som omedelbar och självklar.

Själv har jag under dryg två år samarbetat med asylrättsorganisationer i Marocko. Tillsammans med lokala aktivister har jag deltagit i manifestationer, skrivit regimkritiska texter och krävt migranters frigivande från godtyckliga frihetsberövanden. Jag känner igen känslan av gemenskap med andra aktivister. Vi hatar alla Fort Europa, och vi drömmer alla om en värld där ingen ska behöva riskera livet för att korsa en gräns.

Samtidigt finns det stora skillnader. Jag har kommit och gått till landet som jag vill. Jag kan tillåta mig att vara djärv då jag alltid kan återvända till Sverige dit den marockanska regimens arm inte når. Mina kollegors verklighet i Marocko är en helt annan. Vid mitt senaste besök förberedde vi ett demonstrationståg som skulle gå från hamnstaden Tanger upp till gränsen mot Ceuta. Ett stort antal organisationer hade

Människorättsaktivisten Wafae.

gått samman för att belysa de kränkningar som migranter utsätts för på sin resa mot Europa.

I samband med demonstrationen fördes min kollega Wafae bort av polis, hon misshandlades svårt och dumpades i stadens utkanter. Hennes skador dokumenterades och hon fick hjälp att anmäla övergreppet. Detta ledde i sin tur att hon av det marockanska rättsväsendet blev anklagad för att lämna falska uppgifter och dömdes till två års fängelse och böter på 55 000 kronor.

Wafae har idag suttit ett år i fängelse för ett brott hon inte har begått. Hon sitter fängslad för att hon deltar i den kamp som förenar så många av oss i drömmen om en värld utan gränser Jag delar hennes dröm, jag delar också hennes kamp, men priset jag betalar för min kamp är obefintligt i jämförelse. Jag kan fortsätta att skriva mina texter från Göteborgs nyrenoverade

Stadsbibliotek. Riv alla murar är ett lysande exempel på hur nätverk och aktivism föds. Vi är starkare när vi arbetar tillsammans med aktivister både i och utanför Europa. Men kanske är det vi som inte riskerar fysiskt våld och fängelsestraff för vår kamp som bär det allra tyngsta ansvaret för att föra kampen för asylrätt vidare?

Det är också vi som har chans att utöva påtryckningar mot våra folkvalda politiker så att de inte vågar komma hem från EU-möten utan att ha fört frågan om EU:s yttre gränser framåt.

Genom vår aktivism visar vi för Wafae och andra aktivister i auktoritära regimer att vi är många som delar deras dröm – och att vi fortsätter kampen när deras handlingsutrymme tar slut.

Artikel 14 – Tema: Aktivism

TEXT OCH FOTO KLARA LJUNGBERG

35

STÖD STREJK Ellen Huttu Hansson är nybliven aktivist.

Hungerstrejken i Göteborg triggade igång både ilska och kreativitet.

I

början var det tyst. Fyrtio palestinier tältade förra året vid Järntorget i Göteborg. De protesterade genom att hungerstrejka. ”Vi får inte stanna kvar. Vi får inte åka till Palestina.

Vart ska vi ta vägen?”

Det gjorde starkt intryck på Ellen Huttu Hansson att se det här hända, mitt i det offentliga rummet. Hon gick förbi och signerade listorna.

Men det kändes futtigt. Hon ville göra något mer och började dra i olika trådar. Manifestationer. Flygblad. Snart stod hon och ropade i en megafon för att uppmärksamma förbipasserande: ”folk hungerstrejkar i vår stad!”. Två veckor tog det innan media började rapportera.

Palestinierna själva var drivande i aktionen men snart samlades fler runt dem. Någon föreslog att de skulle stödstrejka. Det fanns ingen särskild organisation inblandad utan alla var där

36

som privatpersoner. Ingen hade någon tidigare erfarenhet. Tillsammans började de fundera på hur de skulle kunna uppmärksamma aktionen mer. De samordnade aktiviteter, ställde upp i intervjuer och började planera en stödkonsert.

Kultur kändes som en bra strategi. De bokade José Gonzales och Jens Lekman. Hjälpande händer kom från alla håll. En erbjöd sig att låna ut PA-system, andra att designa, printa och sprida affischer.

E

n massa artister ville bara med. En spelning blev tre spelningar. Samtidigt blev det svårt att hinna med allt. Tillstånd att vara på platsen, kontakter med polisen och samordningen av alltihop. Det var jobbigt och fantastiskt på samma gång. Musiken gjorde att det kom folk som annars inte skulle ha dykt

Artikel 14 – Tema: Aktivism

upp. Det blev en väldigt fin plats med värme och kärlek, palestinierna som hungerstrejkade sa att det betydde mycket för dem. Utan någon budget arrangerades i slutändan totalt sjutton spelningar. När Adam Tensta skulle komma fanns inte ens pengar för att betala tågbiljetten, det slutade med att SJ ställde upp med resan.

S

amtidigt arbetade en grupp juridiskt med palestiniernas fall. Aktivisterna på plats fick uppdateringar och riktlinjer om vad de fick prata om med media. Om dagarna, när solen sken, var det en positiv känsla i tälten. På kvällarna rasade många ihop. Att hungerstrejka är livsfarligt och ger skador på kroppen. Ambulans tillkallades upprepade gånger.

Det blev till slut en kamp mot klockan. Ellen fick ofta bita sig själv i tungan och påminna sig

om att det här var palestiniernas initiativ och kamp. Uppmärksamheten gav resultat. Landinformationen om Gaza ändrades och de som kom därifrån fick uppehållstillstånd. Det har gett hopp om att kunna påverka. Däremot har ingen från Västbanken fått stanna.

Kampen fortsätter. Under de fyra månader som tälten stod vid Järntorget möttes människor med olika erfarenheter. Det har stärkt engagemanget. Nu har de tillsammans med andra asylsökande startat ett nytt projekt där bland annat musik och dans finns med som verktyg: Make Noise for Human Rights.

Artikel 14 – Tema: Aktivism

TEXT JENNY SKÅNBERG FOTO MARCEL KVIST

37

V

Aktivism eller etisk självklarhet?

ård på lika villkor och en skola för alla kräver något av enskilda aktörer inom välfärdssektorn. Anne Sjögren från Rosengrenska lyfter vikten av att fokusera på sitt uppdrag och den etik som är kopplat till uppdraget.

Vad händer när anställda inom välfärdssektorn har en etisk riktlinje kopplat till sitt uppdrag, men bortser från denna i mötet med människor som saknar rätt att ta del av välfärden fullt ut? Vi har alla etiska riktlinjer för hur vi agerar mot vår omgivning. En etisk kompass som vägleder oss i ställningstaganden och ageranden. Vi har också etiska riktlinjer som ligger till grund för hur vi förväntas agera i vår yrkesroll. Dessa återfinns bland annat i barnkonventionen och Läkarförbundets etiska regler beroende på vilken målgrupp vi möter, menar Anne Sjögren.

Anne pratar under FARR:s sommarkurs bland annat om professionellas roll. Hon berättar om ett möte med en rektor för en skola. Vid frågan om hur rektorn skulle agera om han fick information om att det går papperslösa barn på hans skola svarade rektorn att han skulle ringa polisen. Anne frågade då hur han tänkte kring rektorsuppdraget. Är hans uppdrag verkligen att särskilja barn som har uppehållsrätt i landet från de som inte har det? Borde inte en rektors huvudsakliga uppdrag vara att driva en skola som tillhandahåller utbildning för barn och ungdomar? Är inte principen om rätt till utbildning och barnperspektivet överordnat barnets uppehållstillstånd?

Rektorn deltog i en radiointervju kort efter samtalet med Anne. På frågan om hur han skulle agera om han fick kännedom om barn utan papper på hans skola svarade han nu instinktivt att hans uppdrag är att tillhandahålla utbildning med barnrättsperspektivet i centrum. Hans uppdrag är inte att springa gränspolisens ärenden.

Principen att följa de etiska riktlinjerna för just sitt uppdrag kan appliceras på alla som arbetar inom välfärdssektorn. Kanske är du läkare på en vårdcentral där syftet med din arbetsinsats är att ge vård med patientens hälsa i fokus. Om människan du möter är en meningsmotståndare, fiende eller saknar rätt papper för den lämpliga vårdinsatsen spelar då ingen roll.

Läkaretiken är långt ifrån något nytt påfund.

Hipokrates ed som fastslår läkarens opartiskhet har sina rötter långt tillbaka i tiden.

Så vad händer när läkare plötsligt förväntas göra avvägningen kring vilken ”vård som ej kan anstå” istället för att fokusera på sitt faktiska uppdrag: att ge vård med patientens hälsa i fokus?

Kärnan i Anne Sjögrens resonemang är lika tydlig som självklar. Vi som arbetar inom välfärdssektorn måste våga stanna upp och återvända till ursprunget i vårt uppdrag och de rättsliga och etiska principer som är kopplade till detta.

Om lagen strider mot de etiska principerna måste vi ha tillräckligt stor trygghet i vår yrkesroll för att kunna bortse från detta. Vissa kallar det aktivism. För andra är det en etisk självklarhet.

Är hans uppdrag verkligen att särskilja barn som har uppehållsrätt i landet från de som inte har det?

Artikel 14 – Tema: Aktivism

TEXT KLARA LJUNGBERG

39

Advokat och

Tomas Fridh tar med sig aktivismen in i rättssalen och de juridiska kunskaperna ut i flyktingrörelsen. Och ja, det går att vara advokat och aktivist samtidigt, säger han.

Text Jenny Skånberg

Å

ena sidan är juridik är ett bra verktyg för att arbeta aktivistiskt. Tomas Fridh började som politisk aktivist men insåg att han måste bli jurist för att på allvar kunna arbeta för förändring. Å andra sidan är aktivismen en bra metod att använda som advokat. Genom att använda tid, engagemang och nätverk, politisk förståelse och kreativitet kan han på ett bättre sätt företräda personer som söker asyl i Sverige.

Rollerna som advokat och aktivist går hand i hand.

– Det underlättar såklart för mig att vara aktivist när det stämmer väl med mina klienters intressen. På det sättet har jag en bra nisch. Att vara advokat för asylsökande gör att mycket av det jag gör pekar åt samma håll.

Om man delar visioner med dem som man företräder blir det ofta bra. Det blir en kraft i

40

arbetet. Tomas ser sig själv som en spelare i ett system. Inom de ramar som finns är hans uppgift att hitta bästa möjliga lösningar och i den rollen ingår att ta ut svängarna så mycket det går.

Självklart är det en fråga om trovärdighet, men eftersom uppdraget är att arbeta för rätten till asyl blir det ingen krock.

– Vårt jobb är att flytta gränser utifrån våra klienters intressen. Jag skulle säga att 95 procent av mina klienter gynnas av att jag är visionär och politisk.

Att som advokat vara aktivist handlar bland annat om att välja hur man arbetar. Hur mycket tid och energi man lägger ner. Vilka kontaktnät som används. När man har en bredare bild av flyktingfrågan är det också lättare att vara advokat och argumentera i rättssalen.

Då han går utanför det som är vanligt för rollen som offentligt biträde skapar det ibland

Artikel 14 – Tema: Aktivism

irritation. Likabehandling är en viktig rättslig princip och det kan upplevas som en risk att han genom sitt agerande ger fördelar till vissa asylsökande. – Det är ju en speciell roll jag har inne i systemet. Myndigheten betalar för att jag ska arbeta för någon annans intresse.

Tomas beskriver tillvaron som ett rollspel.

Som offentligt biträde har någon annan satt upp ramarna, på byrån arbetar de utifrån en annan, mer politisk, agenda. Man går in och ut ur rollerna.

Inne i systemet finns inte utrymme för att arbeta för några större förändringar. Men där kan aktivisten ta vid och driva opinion. Det hänger ihop. Han är juridiskt sakkunnig för FARR och flitig debattör. Han ser det som ett aktivistuppdrag att inte låta falska påståenden stå oemotsagda. Med sin juridiska kompetens som grund kan han påpeka vad som verkligen gäller

och argumentera för förändring. Han har bland annat drivit frågan om att det borde vara lagligt att föra in människor som söker asyl i Sverige.

– Det är viktigt att debattera systemet även om man också arbetar inne i det. Inom vissa områden finns det ingen ordentlig praxis. Eftersom det saknas kunskap om svenskar som hjälper flyktingar över en gräns gäller det att sätta saker i perspektiv. Där har det politiska engagemanget en viktig funktion.

Fridh Advokatbyrå gick nyligen ut med att ”humanitära flyktingsmugglare” gärna fick kontakta dem om de var i behov av försvarare. Att företräda en aktivist är det roligaste han vet. Då kan han föra in samhällsförändrande perspektiv i systemet.

– Det ligger i mitt intresse att driva den personens agenda. För mig är det russinen i kakan.

Kyrkan som fris ad Även inom religiösa samfund finns en stark kärna av aktivism.

Här lyfter Michael Williams upp exempel inom kristendomen.

Som systrarna på Alsike kloster som länge har varit en del av flyktingrörelsen. Och Sveriges kristna råd som skrivit ett manifest om varför kyrkor bör engagera sig för migranter.

Text Michael Williams

A

tt ge människor en fristad oavsett varför de flyr har en lång tradition inom kristendomen. Kyrkobyggnader användes historiskt för att bereda en fredad plats.

Nationalstatens framväxt ledde till att kyrkans makt försvagades. Idag är inte kyrkobyggnader fredade från statsmaktens ingripande. Men det finns minst ett undantag i praktiken och det är Alsike kloster. Under flera decennier har klostret fungerat som en betydelsefull fristad för många utvisningshotade som dessutom oftast har fått uppehållstillstånd genom systrarnas och nätverkets insatser.

En mycket kritiserad polisrazzia mot klostret 1993 ledde till stora diskussioner. Efteråt nåddes en informell uppgörelse mellan systrarna och polisen om att inga fler ingripanden skulle gö-

ras. Detta har respekterats fram till idag. Alsike kloster spelade en viktig roll i tillkomsten av FARR. Systrarna uppmuntrade också bildandet av nätverk runt om i landet. I slutet av 80-talet växte en fristadsrörelse fram som fick politiskt aktiva, troende kristna och anhängare av civil olydnad att samarbeta. En handbok producerades 1987 med praktiska råd.

I samband med Luciabeslutet 1989 då regeringen upphävde skyddet för krigsflyktingar samlades medlemmar från både kyrkor och frivilligorganisationer för att protestera. Detta utmynnade i att personer som hotades sökte kyrkoasyl på ett tjugotal kyrkor och fick ett brett stöd, bland annat av dåtidens ärkebiskop i Uppsala domkyrka.

Engagemanget från kyrkorna stärktes vid bil-

Artikel 14 – Tema: Aktivism

dandet av Sveriges kristna råd, SKR. Under 1993 arrangerade de Forum asyl och publicerade en kritisk rapport med krav på reformer.

Enskilda kristna har ihop med andra fortsatt att ge fristad åt personer med utvisningsbeslut.

Det bredaste offentliga engagemanget i flyktingfrågan från kyrkornas sida skedde ekumeniskt 2005 med det så kallade Påskuppropet. En ny utlänningslag skulle träda i kraft och SKR krävde i samband med detta att en amnesti skulle utfärdas med särskilt hänsyn till flyktingbarn och personer med verkställighetshinder.

Uppropet undertecknades av ungefär 155 000 personer och genom flyktingamnestikampanjen knöts betydelsefulla kontakter runt om i Sverige.

Med stöd av kampanjen ändrades lagstiftningen vilket ledde till att cirka 17 000 personer som hade utvisningsbeslut fick stanna.

Efter kampanjen samlades SKR:s medlemskyrkor bakom en skrivelse om varför kyrkor bör engagera sig för migranter, ”Detta vill vi”.

Dokumentet publicerades 2007 och fungerar än idag som inspirationskälla för församlingar och enskilda. En utbildningssatsning om den nya lagen följde och SKR granskade dess tillämpning i en kritisk skrivelse, ”Skilda världar” 2009.

Kristna grupper har också protesterat mot användningen av förvar för asylsökande och deltagit i en del försök att hindra verkställigheter.

Svenska kyrkan har även engagerat sig i frågan om asylsökandes låga ersättningsnivåer. Vissa anställda inom kyrkorna har besökt förvaren regelbundet för att ge stöd och råd, antingen frivilligt eller inom tjänsten. I vissa fall har dessa insatser lett till att verkställighet inställts och att personen sedan beviljats uppehållstillstånd.

Prästen Jean-Luc Martin, med stark anknytning till FARR, bör särskilt nämnas för sina mångåriga insatser för såväl förvarstagna som tortyrskadade.

Frågan om konvertiter har hamnat mer i fokus de gångna åren. SKR har kritiserat tidigare utredningar och sättet att underkänna genuina konvertiter. Kritiken ledde till att SKR inbjöds att medverka i Migrationsverkets utbildning av asylhandläggare under 2013-14 då en ny utredningsmetodik presenterades.

Just nu mobiliserar kyrkorna sig såväl lokalt som nationellt för att medverka i mottagandet av asylsökande. Även engagemanget för utsatta EU-medborgare är stort. Det finns mycket att göra.

Islamic Relief Inom samtliga religioner finns verksamhet för att omsätta tro till praktisk handling. I flyktingfrågan syns ofta interreligiösa initiativ.

Islamic Relief är en frivilligorganisation som utifrån islam arbetar med trygghet och omtanke.

De har sedan flera veckor tillbaka varit aktiva i mottagandet av asylsökande och transitflyktingar i Göteborg, Stockholm och Malmö.

De försöker på olika sätt hjälpa till att täcka människors grundläggande behov. Arbetet med nyanlända har gjorts i samarbete med aktörer som Röda korset, Stockholms moské, Göteborgs moské, Malmös Unga muslimer och Katarina församling.

Flykten som aktivism ”Systemet är ju inte orubbligt. Dublin till exempel. Det krävs så lite olydnad av personerna inne i systemet för att det ska krackelera. Helheten måste omformas när tusentals människor bara fortsätter att gå rakt genom Ungern. Vi vet inte hur det blir i slutändan, men de har åtminstone i första steget utmanat systemet. Det är inte vi i frivilligorganisationerna utan flyktingar själva som är de som gör det i verkligheten.”

-

T

re gånger har familjen försökt ta sig från Ungern med tåg. Varje gång har de skickats tillbaka till Keleti, tågstationen i Budapest. Fembarnsfamiljen har flytt mestadels till fots från Afghanistan genom Pakistan, Iran och Turkiet. Nu senast har de åkt tåg och gått genom Bulgarien, Makedonien och Serbien. Deras äldsta dotter är åtta år och har en cp-skada, henne har de burit i famnen hela vägen. Hennes småsyskon är alla under fem år, den yngsta sex månader. När de kommer till Ungern vill de inte söka asyl utan fortsätta vidare. Men de fastnar ett tag här på Keleti och kommer inte vidare.

Mannen som står vänd åt andra hållet är Gabor, en av många ungerska volontärer. Här är han

på väg med familjen till en vän i närheten för att de ska få en paus från kaoset på stationen.

Tillsammans med andra har han varit på Keleti dygnet runt de senaste månaderna för att ge information, säkerhet, medicinsk hjälp, vatten och mat. Gabor vill inte ha någon publicitet, tycker inte att han ska uppmärksammas särskilt för det han gör.

De är flera som till slut går ihop för att få familjen ut ur landet. Det går. Familjen är, med fotografens ord, fri – de har tagit sig vidare från Ungern.

Fotnot: Familjen är gärna med på bild, men vill inte ange sina namn.

TOMAS FRIDH, ADVOKAT SPECIALISERAD PÅ ASYLRÄTT

TEXT JENNY SKÅNBERG FOTO EDD CARLILE (BUDAPEST SEEN)

Aktivism omformar identiteter D

en urbana politiska aktivismen möjliggör nya identiteter, förändrar stadsrummet och har visat sig vara en väg till inkludering i staden. Det vittnar aktivister i Malmö som är organiserade i olika lokala politiska grupper och nätverk. De arbetar med frågor som EU-migranters, papperslösas och asylsökandes rättigheter, antirasism, antifascism och klasskamp i staden. Organiseringen sker i en turbulent tid definierad av en nyliberal urban politik som omvandlar Malmö. Samtidigt ökar invandringen till staden och ett högerextremt parti växer i popularitet.

Flera inflytelserika forskare har hävdat att de mest betydande sociala konflikterna under 2000-talet rör produktionen, kontrollen över och effekterna av de strukturer och processer som sker i städerna. Professor David Harvey beskriver detta som den nyliberala trenden mot ”ackumulation genom fråntagande”. Olika former av fysisk och social exkludering och tvångsförflyttning följer i dess spår. Det gäller internationell migration över nationsgränser, ökad otrygghet genom arbetslöshet, deltidsarbete, lägre lönenivåer, förlust av anställningstrygghet, och flytt på

grund av höjda hyror. Min avhandling fokuserar på dessa förändringsprocesser och hur de ger upphov till aktivism och identitetsskapande.

Människor drabbas olika beroende på deras rättsliga, sociala och ekonomiska situation. Av de aktivister som intervjuats är några relativt privilegierade och agerar i solidaritet med mer utsatta medan andra aktivisters livsberättelse sammanfaller med deras personliga erfarenhet av geografisk tvångsförflyttning, rasism och fattigdom. De flesta bor eller tillbringar en stor del av sina liv på Möllevången, en gentrifierad, socialt och kulturellt blandad innerstadsdel i Malmö.

Ingen kommer ursprungligen från Möllevången och få föddes i staden. En del är interna migranter från andra delar av Sverige, andra är från städer i grannländer som Norge och Danmark, och en del är migranter från krigsdrabbade länder som Afghanistan, Syrien och Palestina.

Trots olika bakgrund och förutsättningar bär aktivisterna på en gemensam berättelse. En berättelse av att lämna sin födelse- och uppväxtort, vare sig det är på grund av krig och fattigdom, eller brist på arbets- och studiemöjligheter. Genom aktivismen utvecklar sedan dessa interna och

Kampen mot växande ojämlikhet förenar. På Möllevången i Malmö skapar aktivismen breda sociala nätverk och en känsla av tillhörighet. Migrationsbakgrund spelar ingen roll när nya identiteter formas och berättelsen om staden förändras.

internationella migranter snabbt breda sociala nätverk och en känsla av samhörighet till staden och invånarna. Till den nya platsen skapas en ny tillhörighet, till Malmö och till Möllevången, när ett nytt liv byggs, nätverk etableras och vänner vinns. Dessutom har aktivismen, enligt några av de före detta asylsökande aktivisterna själva, varit en viktig faktor för få permanent uppehållstillstånd i Sverige.

E

xkludering och utsatthet, oavsett orsak, tycks underlätta känslan av samhörighet med andra personer med liknande erfarenheter. Den ökande otryggheten omvandlas till en kamp mot den växande ojämlikhet som den globala kapitalismen orsakar.

Aktivisterna på Möllevången formulerar aktuella urbana konflikter på ett alternativt sätt.

Deras beskrivning når bortom den dominerande politiska och massmediala diskursen om migration som definierad av kulturella skillnader.

Frågan om de romska personerna från Rumänien och Bulgarien som tigger beskrivs exempelvis konsekvent som ett resultat av den globala kapitalismens kris och inte som ”en fråga om invand-

ring”. Det är därmed socioekonomiska förutsättningar som man istället delar. Förbundet ”Allt åt alla Malmö” sätter ord på denna tanke om samhörighet i en text publicerad på Facebook inför den 1 maj i år: ”EU-medborgare som flyr kapitalismens kris är våra allierade. Deras kamp om rätten till bostad och överlevnad går hand i hand med vår kamp om detsamma. Rätten till bostad ska vara villkorslös, och gälla såväl de boende på Sorgenfri som den prekäre arbetaren som hoppar mellan tredjehandskontrakt, och alla däremellan”.

Min forskning visar således att aktivismen på Möllevången främjar en känsla av tillhörighet till stadsdelen och inte i relation till etnicitet eller migrationsbakgrund. Gemensamma erfarenheter, värderingar, attityder, aktivism och delade levnadsförhållanden utgör istället den grund på vilken identiteter skapas. Aktivismen blir på så sätt till en förändringskraft både för den enskilde och för samhället i stort.

CHRISTINA HANSEN, DOKTORAND GLOBALA POLITISKA STUDIER VID MALMÖ HÖGSKOLA

Kultur: Bokrecensioner stående en lång stund. Jag tittade och tittade.

Sedan gick jag fram till dem: – Snälla tant, låt mig sitta i knät...

Hon blev förvånad... Jag bad henne igen: – Snälla, snälla tant...

Svetlana Aleksijevitj och lyssnandets konst Text Lotta Holmberg

U

nder den här hösten har vi sett flyktingbarn från Syrien, Afghanistan och Eritrea instängda på centralstationen i Budapest, döda i Medelhavet, vandrande på motorvägen i Danmark och vi har mött dem i Sverige. Lyssnar vi på vad de har sett, vad de har upplevt och vad de tänker? Denna höst kom även ”De sista vittnena”, den sista boken i serien ”Utopins röster eller Historien om den röda människan” av Svetlana Aleksijevitj, ut på svenska. Den består av över hundra minnesbilder av människor som var barn under kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen, 1941–45.

Den ryska benämningen av den delen av andra världskriget är ”Det stora fosterländska kriget” då över 20 miljoner människor i Sovjetunionen dog. Miljontals var barn.

Det är minnen av död, svält, smuts och extrem 48

fattigdom. Men också av längtan, återförening och gemenskap. Den föräldralösa Marina Karjanova, 4 år då kriget började, nu filmarbetare beskriver i boken: ”Jag tycker inte om att minnas... Det gör jag inte. Jag tycker kort sagt inte om det.”

Hon blev upphittad på norra station i Moskva. Hon visste inte sitt efternamn och kallades därför Marina Nord. ”Hela tiden längtade jag efter något att äta.

Fast ännu mer längtade man efter att någon skulle krama och smeka en. Men smekningar var det ont om, runtomkring var det krig och allt elände. Jag gick på gatan... Framför mig gick en mamma med sina barn. Hon lyfte upp det ena i famnen, bar det en bit, satte ner det och lyfte upp det andra. De satte sig på en bänk, och hon tog upp det minsta barnet i sitt knä. Jag blev

Artikel 14 – Kultur

A

tt ta del av Svetlana Aleksijevitjs intervjuer med människor i de olika delarna av ”Utopins röster” är som att sköljas med i en ström. En ström av röster, en ström av människor och öden. Det är människor som ingen tidigare har lyssnat på som berättar. För ett par år sedan besökte Aleksijevitj Söderbokhandeln i Stockholm i samband med att hennes bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” kom ut på svenska. Hon berättade då om sitt 30-åriga arbete med böckerna i serien. Hennes ambition med sitt författarskap är att ge vanliga människor en röst i litteraturen.

Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 i Ukraina och växte upp i Belarus i dåvarande Sovjetunionen.

Under slutet av 1990-talet utsattes hon för trakasserier och påtryckningar av regimen och år 2000 lämnade hon landet. Hon fick möjlighet att leva i Europa, bland annat i Göteborg, som fristadsförfattare under drygt tio år. Hon bor nu åter i Belarus, i Minsk.

Aleksijevitj har jämförts med Dostojevskij och Solzjentitsyn. Förutom årets Nobelpris har hon har fått en mängd priser, som till exempel Tucholskypriset av Svenska PEN 1996 och Kapuściśski-priset i Polen för litterära reportage 2011.

Att läsa hennes bok ”De sista vittnena” är en påminnelse för mig om vikten av att inte vänta i 70 år med att lyssna på vad en liten människa har varit med om i ett krig.

I hjärtat av staten: Moraliska världar och institutioner Tre poliser i yttre tjänst stöter på en bil med två personer som de snabbt bedömer vara icke-européer.

Förarna kontrolleras varpå det upptäcks att en av dem saknar uppehållstillstånd. Han arresteras och informeras samtidigt i en sarkastisk ton om att poliserna bara gör sitt jobb. Väl inne på polisstationen skämtar de tre polisernas kollegor om att de borde ägna sig åt brottsbekämpning istället för att jaga irreguljära migranter.

D

etta exempel inleder socialantropologen Didier Fassins nya bok I hjärtat av staten. I möten som dessa – mellan statliga institutioner och människor i samhällets utkanter, irreguljära migranter, fattiga, brottsåtalade – synliggörs den komplexa och svårgripbara reproduktionen av staten. Bokens huvudtes är att statens roll utvecklas i det ibland

49

Kultur: Bokrecensioner konfliktfyllda mötet mellan vardagliga handlingar inom statliga institutioner, å ena sidan, och lagstiftningen som styr dessa, å den andra. I de olika forskningsprojekt som presenteras i boken undersöks dilemman och vardagliga handlingar inom bland annat migrationshanteringen.

Betydelsen och konsekvenserna av den enskildes uppfattningar i de statliga institutionerna fångas med begreppen moralisk ekonomi och moralisk subjektivitet. Hur detta fungerar syns exempelvis genom allmänhetens förändrade inställning till flyktinginvandring från 1970-talet till idag. Den allmänna uppfattningen (den moraliska ekonomin) beskrev tidigare flyktingar antingen som hjältar eller offer. Detta har idag bytts ut mot misstänksamhet och fientlighet. Utan att något i de faktiska omständigheterna egentligen har förändrats för dem som flyr.

Flyktingskapet som administrativ kategori sätts i ett historiskt ljus vilket visar hur europeiska stater underblåst föreställningar om icke-trovärdiga asylsökande för att legitimera en restriktiv politik. Jag undrar vad de dömda, de åtalade, de som hotas av deportation gjorde för motstånd mot de repressiva systemen? Detta saknas i boken men vägs upp med ett kritiskt perspektiv på individuella rättigheter.

Flera av författarna i boken visar hur diskriminerande handlingar reproduceras genom en absurd tilltro till individens kapacitet att välja och ta ansvar: Nedmonteringen av välfärdsstaten och expansionen av straffande inslag är sammanlänkade med den liberala staten som å ena sidan ersätter ett minskat socialt skydd med en förmodan om att individer är kapabla att ta ansvar för sig själva och å andra sidan reglerar den repressiva statsapparaten genom inrättandet av rättsliga garantier (sidan 258, min översättning).

Rättsliga garantier sägs kunna motverka diskriminering. Men i verkligheten sker det motsatta, asylprocessen är ett bra exempel på detta, och Fassin med kollegor synliggör hur det går till.

Bokens viktiga bidrag till förståelsen av staten är analyserna av hur det går till när statlig maktutövning förändras, något som förtjänstfullt också sätts i ett historiskt sammanhang.

Rättsliga garantier sägs kunna motverka diskriminering.

Men i verkligheten sker det motsatta, asylprocessen är ett bra exempel på detta.

D

en statligt anställdas förhållningssätt till lagar och regler (den moraliska subjektiviteten), på exempelvis Migrationsverket, påverkas särskilt starkt av allmänhetens uppfattningar (den moraliska ekonomin) visar Fassin med kollegor. Dessa förstärker, motverkar eller förskjuter den enskildes uppfattningar och handlingar, vilket får konsekvenser för de människor som berörs.

I ett svenskt perspektiv är kapitlet om sökandet efter sanning i asylärenden särskilt intressant mot bakgrund av juridikens ökade betydelse.

Artikel 14 – Kultur

ANNA LUNDBERG, LÄRARE OCH FORSKARE I MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER VID MALMÖ HÖGSKOLA OCH LINKÖPINGS UNIVERSITET

I aktivismens tid Nyheter och omvärldsbeskrivningar tenderar att måla upp världen negativt: katastrofer, krigiska despoter och hjälplösa offer. Den verklighetsbeskrivningen är inte bara problematisk för att den målar upp en falsk bild av samtiden – den utgör dessutom ett hot mot demokratin.

V

arför? För den kan få oss mediekonsumenter att tappa hoppet om demokratins kraft till förändring.

I serien Aktivismens tid som producerades för Utbildningsradion 2014 försökte vi att bryta mot detta genom att anamma det som kallas för konstruktiv rapportering. Genom möten med aktivister och nedslag i aktivismens lösningsorienterade optimism runt om i världen ville

vi göra tv-tittandet meningsfullt. Konstruktiv omvärldsbevakning var för oss särskilt viktigt när vi filmade i länder som annars oftast förknippas med just katastrofer och elände. I Bangladesh mötte vi Mohammed Rezwan som startat upp flytande skolor, bibliotek och vårdcentraler eftersom stora delar av landet på grund av klimatförändringarna riskerar att hamna under vatten.

I en ökänd och fattig förort till Kapstaden i Syd-

51

Luft, vatten, mat, kärlek och aktivism.

Ur avsnittet ”Känslan”.

afrika filmade vi eldsjälen och klimataktivisten Roegshanda Pascoe mitt uppe i planerandet för en ekologisk makeover av hela sin förort.

Tv-serien var ett drömprojekt för mig och min kollega Tigran Feiler. Vi träffade 16 aktivister i åtta länder. Med fokus på deras strategier och drivkrafter hoppades vi kunna förmedla känslan av att arbetet för en bättre värld är ett grundläggande behov. Luft, vatten, mat, kärlek och aktivism.

T

idigt i arbetsprocessen med Aktivismens tid kändes det naturligt att aktivism inte bara skulle vara seriens tema utan även att seriens form skulle ha aktivistiska inslag. Med denna ambition följde tre tydliga utmaningar.

Ett: En aktivist är en handlingskraftig person.

Hur gör man aktivismen rättvisa om inte hen själv håller i kameran eller är delaktig i arbetsprocessen? Vår lösning var att be varje aktivist att själv filma något som hen absolut ville skulle komma med i programmet.

Två: En snabbtitt på dagens tablå visar att tv-mediet älskar kändisar. Hur gör man aktivistisk tv med kända personer när de mest intres-

santa och viktigaste handlingarna i världen ofta utförs av anonyma människor och nätverk? Här fann vi den självklara lösningen i att helt enkelt inte filma någon välkänd aktivist utöver den karismatiska ekodrottningen Vandana Shiva.

Tre: Hur gör man aktivistisk tv när tv-formatets inneboende logik är individualism och aktivismens logik är organiseringen av ett kollektiv?

Detta var den största utmaningen. För hur porträtterar vi en rörelse utifrån intervjuer med enskilda personer? Förutom att ställa frågor kring organisering till aktivisten så försökte vi mildra problematiken något genom att ha en varningsskylt i slutet av varje program där följande fastslogs. “Glöm inte att det ni såg var ett personporträtt, aktivism görs tillsammans.“ Med hjälp av dessa formmässiga grepp närmade vi oss förhoppningsvis något som kan kallas för aktivistisk tv. Vi valde även bort det idag så populära debattprogramsformatet. Det blev inga två sidor som ställdes mot varandra. Varje avsnitt handlar om två aktivister men de är inte tänkta att brytas mot varandra utan istället lyfta varandra. Vi har inte varit okritiska mot de vi mött men det gavs rum till tystnad, tanke och känsla.

Den karismatiska aktivisten Vandana Shiva ses i avsnittet ”Ledaren”.

Hade inte uppdragsgivaren varit Utbildningsradion, som prioriterar folkbildning, utan något av de andra medieföretagen så har jag svårt att se att vi skulle ha fått göra ett liknande program.

Ä

ven om det är väldigt olika personer vi träffat – en dj i Bosnien, en arkitekt i Bangladesh, en hacker i Turkiet, en forskare i Indien, en medborgarpolis i Mexiko, en företagsledare i USA, en 92-årig sjuksköterska i Israel – så har många av personerna och deras rörelser mycket gemensamt. Viktiga lärdomar av mötena är att en stark rörelse kräver uthållig aktivism. Det finns idag ibland en övertro på att förändringar sker över ett ögonblick. Och visst kan det te sig så i dagens sociala medier-hypade värld. I själva verket har människor i varje situation i det tysta, envist och ihärdigt, arbetat tills ett foto, en tweet eller kanske ett Facebook-event når ut till den stora massan och blir gnistan till den eld som alla sedan minns. Demokrati är en pågående process i ständigt behov av förnyelse och den kommer inte utifrån utan inifrån och framförallt underifrån. En aktivist måste inte alltid vara ute efter att rädda världen, oftast är

aktivisterna de som bortom strålkastarljusen återskapar demokratin lokalt – gång på gång.

I den lilla byn La Patrona träffade vi hemmafrun Guadalupe González som tillsammans med sina grannar varje dag utan undantag under 17 år lagat mat till förbipasserande migranter.

Efter den våg av solidaritetshandlingar inom flyktingmottagningen som vi har sett växa under hösten här i Sverige är det svårt att inte känna att vi lever i just en tid av aktivism. Världen har alltid behövt och genererat envisa världsförbättrare. Men är det något vi har förstått av samtiden och de utmaningar vi står inför – klimathot, ökande ekonomiska klyftor, flyktingströmmar och demokratiska återvändsgränder – så är det att människosläktet måste organisera sig för att vi ska fortsätta existera. Aktivisten har med sin inneboende optimism nu med rätta blivit erkänd. Om vi lyckades med det aktivistiska programmet är upp till tittaren att avgöra.

SARA MURILLO CORTES, TV-PRODUCENT

Fotnot: Aktivismens tid går att se på UR Play fram till början av 2016. Dokumentärserien hade premiär 2014 på Kunskapskanalen och har under hösten 2015 även visats på SVT1.

Serie Vi åker långt bort, längre bort än någon av oss varit förut jag tittar ut, på rad efter rad av lastbilar rad efter rad av ord som ingen av oss längre känner till jag vill, lägga dem på min tunga men de får inte plats Mamma berättade för mig, att det är lite som ett gammalt språk som bara mormödrar pratar, att det låter lite som att man hittar om man inte kan men om man hann uppfatta orden låter det som mellan mandarin och latin ungefär som språket ifrån fantasin jag hade när mina egna ord låg närmre min tunga men jag förstår inte vad du säger är det sista jag hinner tänka innan vi vaknar och sedan somnar om kom snälla kom ett liv som kan ta mig upp och inte bara fram för nu är jag så långt bort, längre bort än någon av oss varit förut jag tittar ut och två ögon möter mina

SLUTRESULTAT AV WORKSHOP I LÅTSKRIVANDE UNDER FARR:S SOMMARKURS

Vi börjar med att sätta ihop borden, och sedan orden under ledning av Josefin på sommarkursens fanzinworkshop och låtskrivarverkstad. Vi kopplar ihop minnen och associationer med politik. Använder oss av orden för att binda ihop och plocka fram det som ofta bara befinner sig i periferin. Vi möts och vi skapar. Deltagarna är mellan 10 och 45 år gamla, och det enda vi har gemensamt är att vi är just här, just nu. TEXT JULIA SWIFT

SERIE AV FIA LIEN

På det här uppslaget hittar du deras kontaktuppgifter. Saknas en grupp där du bor hjälper vi gärna till och startar en. Det här numrets tema är aktivism. Nu gäller det att ta vara på det engagemang som har vällt fram den senaste tiden. Göra något mer än att bara samla in pengar. Knyta till sig alla som för bara några veckor sedan inte visste att de var aktivister.

Få flyktingrörelsen att växa som folkrörelse. FARR:s lokalgrupper finns över hela landet. Vi behöver vara många för att orka hela vägen!

LUND

Jesuit Refugee Service (JRS Sweden) Telefon: 08-505 780 06 E-post: sweden@jrs.net

Asylgruppen Lund Telefon: 0762-41 14 22 E-post: asylgruppenlund@gmail.com Hemsida: asylgruppenlund.webs.com

SUNDSVALL

Ideellt asylstöd i Skåne E-post: asylstod@gmail.com Hemsida: asylstod.wordpress.com

Sundsvalls Asylkommitté Telefon: 0729-13 03 80 E-post: info@sundsvallsasylkommitte.se Hemsida: www.sundsvallsasylkommitte.se

MALMÖ

SÖDRA DALARNA

GÄVLE

Asylkommittén i Gävleborg E-post: gavleborg@asylkommitten.se Hemsida: www.asylkommitten.se

Centrum för Sociala Rättigheter Tel: 0704-30 90 98 Hemsida: www.socialarattigheter.se Facebook: www.facebook.com/socialarattigheter

TROLLHÄTTAN/VÄNERSBORG

GÖTEBORG

NORRKÖPING

Asylgruppen i Malmö E-post: asylgruppenimalmo@gmail.com, Hemsida: www.asylgruppenimalmo.se

BORLÄNGE

Borlänge Asylkommitté Telefon: 070-925 99 89 E-post: kent.gustafsson@bahnhof.se Hemsida: www.borlangeasylkommitte.se

BORRBY

Ingen Människa är Illegal Telefon: 070-437 75 24.

E-post: goteborg@ingenillegal.org Hemsida: www.ingenillegal.org/imai-goteborg

Österlens stödförening för flyktingar E-post: flykt.osterlen@gmail.com

BORÅS

Kyrkornas flyktingrådgivning i Borås Telefon: 070-662 88 66 E-post: ingegerd.helgesson@bredband.net

KARLSBERG

FALKENBERG

KNIVSTA

Hallands Asylkommitté Telefon: 0346-583 16 och 0735-75 38 66.

FALUN

Excorde Hemsida: www.excorde.se Helgeandssystrarna Telefon: 018-38 30 02 och 070-848 24 44 E-mail: systrarna@alsikekloster.org Hemsida: www.alsikekloster.org

Flyktinggruppen i Falun Telefon: 023-250 05 och 023-338 15 E-post: peromon@telia.com margaret.hammare@swipnet.se

56

Asylgruppen i Norrköping Telefon: 0737-80 27 77 E-post: epost@asylgruppennorrkoping.se Hemsida: asylgruppennorrkoping.wordpress.com

SKELLEFTEÅ

SMIA (Skelleftebor mot inhumana avvisningar) Telefon: 0761-34 21 46, E-post: erik.wikstrom@telia.com /ayn.ron@gmail.com

Södra Dalarnas Asylkommitté E-post: joi.persson@telia.com michael.williams@farr.se Ingen Människa är Illegal Telefonsvarare: 0738-48 49 69 E-post: trollhattan@ingenillegal.org Hemsida: www.ingenillegal.org/imai-trollhattan

UPPSALA

Uppsala Ekumeniska Fristadsgrupp E-post: bo.nylund@telia.com

UMEÅ

Ingen Människa är Illegal E-post: umea@ingenillegal.org Hemsida: www.ingenillegalorg/imai-umea

ÖSTERSUND

Ingen Människa är Illegal Telefon: 0764 - 27 54 57 E-post: ostersund@ingenillegal.org Hemsida: www.ingenillegal.org/imai-ostersund

STOCKHOLM

Asylkommittén i Stockholm Telefon: 0708-16 21 61 (helst sms) Ingen Människa är Illegal E-post: stockholm@ingenillegal.org Hemsida: www.ingenillegal.org/imai-stockholm

Artikel 14 – FARR-nytt

Artikel 14 –

57

Våra medlemsgrupper

Besök artikel14.se!

Vi har flera medlemsgrupper och andra aktiva över hela Sverige. För kontakt se: www.farr.se/grupper

Här kan du läsa i tidigare nummer och beställa prenumerationer.

Vi finns även på facebook.com/artikel14

Skellefteå Umeå Östersund Sundsvall Gävle Falun Borlänge Uppsala Stockholm Norrköping Borås Göteborg Falkenberg Lund Malmö Trelleborg 58

Vill du bli återförsäljare?

Kontakta artikel14@farr.se

Vill du köpa ett lösnummer?

Besök tidskriftsbutiken.se

Prenumerera på Artikel 14!

Fyll i talongen eller beställ på artikel14.se/prenumeration Prenumeration inkl. medlemskap 250 kr i FARR för enskilda Prenumeration inkl. medlemskap 150 kr i FARR arbetslös/student/asylansökande Prenumeration och medlemskap för 300 kr asylrättsgrupper och organisationer Endast prenumeration för enskilda 200 kr Prenumeration för företag 250 kr och organisationer Ja, tack! Jag vill ha ett gratis provnummer av Artikel 14 Ja, tack! Jag vill ha mer information om FARR Namn Adress Priserna avser prenumeraton för fyra nummer av Artikel 14 och eventuellt medlemskap i FARR under ett år.

Kupongen skickas till FARR, Box 391, 101 27 Stockholm

Artikel 14 – Medlemsgrupper/Prenumeration