# 2 2015

# 2/2015

PRIS 40 KR

Tema hbtq Olika nyanser av likgiltighet Transaktivism i exil Trovärdighetsfrågor och hbtq Lagen är inte queer Seriespecial: Jenny Taravosh, Steve Nyberg, Lina Ohlsson, Fia Lien Flyktingrörelsens tidning från farr – Flyktinggruppernas riksråd

Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse Ur Artikel 14 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna

Artikel 14 nr 2 2015 Första ordet

5

Artikel 14 kommenterar

6

Praxis

8

Dina frågor

10 Tema hbtq

Ingen utredning av hbtq i asylprocessen

12

Vitaliy om att vara bisexuell i Ukraina

15

Intervju med RFSL:s asyljurist

20

Stosh Mugisha

24

transperson från Uganda

Är det på riktigt? Trovärdighetsfrågor och hbtq

28

Boban om skillnaden mellan Serbien och Sverige

32

Queer anhöriginvandring

34

Vilka relationer räknas?

37

David om en resa kantad av förtryck

38

Artikel 14 nr 2 2015 Seriespecial: Att teckna reportageserier kräver mod 42 Utdrag ur Jenny Taravosh serie ”Prajd” 43 Det var inte bättre förr 45 Utdrag ur Steve Nybergs serie ”Innan det är för sent” 47 Serien ”Your Eyes and the Sea” av Lina Ohlsson 56 Serietips 62 Serie av Fia Lien 63 FARR-nytt 64 Engagera dig!/Kontakt

67

Nr 2 2015 ISSN 11041846 Ansvarig utgivare: Sanna Vestin sanna.vestin@farr.se Redaktörer: Jenny Skånberg, Baharan Kazemi,

Artikel 14 ges ut med stöd av Kulturrådet.

Mikael Leyi (föräldraledig)

Åsikter som framförs av enskilda skribenter behöver inte överensstämma med redaktionens.

Grafisk form & layout: BEAST Studio/ Li Dahlgren Omslagsbild: Catharina Fyrberg Medverkande i detta nummer: Sara Ahlstedt, David Berihun Kohen, Fridh Advokatbyrå, Förenande Progressivt Hantverk, Li Dahlgren, Fia Lien, Sofia Hultqvist, Vitaliy Konovalenko, Lina Ohlsson, Steve Nyberg, Jenny Taravosh, Rebecca Thorburn Stern, Sanna Vestin, Hanna Wikström

Är det något som du vill att Artikel 14 ska ta upp? Skriv till artikel14@farr.se. Vi tar gärna emot artikelidéer, beslut, klipp, rapporter och annat.

Korrektur: Linn Lingvide Kontakt: artikel14@farr.se www.artikel14.se / www.farr.se Prenumerationsärenden: artikel14@farr.se Tryckeri: Trydells, Laholm

Artikel 14 ges ut av Flyktinggruppernas Riksråd – FARR, i syfte att informera och skapa debatt kring flyktingfrågor och asylpolitik. Tidningen är politiskt och religiöst obunden, drivs utan vinstintresse och utkommer med fyra nummer per år.

Asylprocessens syfte ska vara att skydda – inte att utvisa!

I

en asylprocess prövas många saker, dina skäl granskas för att kontrollera om de är tillräckliga. Ett viktigt moment som påverkar allt annat är om din berättelse bedöms som trovärdig – en bedömning som allt för ofta glider över i om du som person är trovärdig.

(Den saken spelar egentligen ingen roll. Du kan ju ha behov av skydd även om du saknar pass, överdriver eller har svårt att berätta allt.)

Ibland finns bedömningen där redan från första asylintervjun. Stämpeln ”icke trovärdig” kan följa med, oavsett vilka intyg du sedan för­ söker komplettera din ansökan med. Hur bevisar du att du inte fick med dig några id-handlingar, att du kanske aldrig har ägt några? Hur bevisar du att du har älskat en person – eller den fasa som var konsekvensen av er förbjudna kärlek?

Hbtq-personer, konvertiter och politiska aktivister ställs inför orimliga beviskrav. ”Hur kan du vara homosexuell, om du aldrig har haft en partner?”

Maktrelationen mellan den asylsökande och myndigheten är ojämlik. Migrationsverket har mandat att ifrågasätta vad du säger – men Migra­ tionsverkets påståenden slås fast som sanning.

Forskaren Sara Ahlstedt berättar att hbtq-­ personer som inte söker asyl, utan ”bara” migrerar för kärlekens skull beskriver ett helt annat Migrationsverk med vänlighet och en

smidig handläggning. Just personliga skyddsskäl verkar mötas med mer skepsis än krigstillstånd, som gäller alla i ett land. Ändå kan sökande med personliga skyddsskäl ha det största behovet.

Kanske det är så att handläggaren i ett fredligt land har lättare att förstå sådant som finns i den egna verkligheten – kärleken, äktenskapet, flytten till ett nytt arbete... Medan tanken att någon faktiskt utsatt sig för livsfarliga risker bara genom att vara sig själv eller ta ställning – det är så främmande att det är svårt att tro på. Då ställs frågorna som blir kränkande.

För några år sedan gjorde Migrationsverket en storsatsning på en hbtq-utbildning för alla hand­ läggare, för att just råda bot på diskriminering och kränkande frågor. Mycket blev bättre men misstron finns ändå kvar. Kanske behövs en generell utbildning i bemötande? En asylhand­ läggare måste kunna förstå och fatta det ofatt­ bara – att det faktiskt finns dödsstraff för att älska fel person, möten som det är livsfarligt att gå på, och identiteter som det är förbjudet att ha.

Asylprocedurens syfte är att säkerställa rätten till asyl för skyddsbehövande – inte att överbevisa asylsökande om att de inte behöver skydd.

Artikel 14 – Första ordet

baharan kazemi

7

Artikel 14 kommenterar Rasist-Pride genom Järva Samtidigt som Prideveckan inleddes i Stockholm bevittnade vi något så bisarrt som en hbtq-marsch på initiativ av välkända, organiserade rasister. För några år sedan var det en lika integrerad del i nynazismen att "knacka bög" som att slå ner invandrare, men som ett led i vit makt-rörelsens metamorfos till välklädda och vältaliga politiker har förhållningssättet till hbtq-rörelsen tydligen förändrats. Istället för aktiv homofobi används nu hbtq-rörelsens kamp för lika rättigheter av rasister som en symbol för svenskhet.

Denna hbtq-vänliga svenskhet ställs i kontrast mot flyktingars, muslimers och icke-svenskars påstådda homofobi och används som ett argument för att dessa icke-svenskar inte hör hemma i vår demokrati. Som tur är ställde varken hbtq-rörelsen eller någon annan upp på denna beskrivning av verkligheten och marschen genom Järva-­fältet framstod mest som ett patetiskt försök att kidnappa en kamp som man inte alls förstår. Kampen för hbtq-­ personers rättigheter i Sverige fortsätter och en viktig del i den kampen gäller just hbtq-flyktingars rättigheter i asylprocessen. baharan kazemi

Utebliven registerskandal När det kom fram att polisen registrerade romer bara för att de är romer blev det skandal. Bra! Ingen ska ju misstänkas för att vara brottslig bara för att den tillhör en viss folkgrupp. Men nu får polisen genom nya eu-regler tillgång till ett fingeravtrycks­register över alla asylsökande – för att leta brottslingar. Det är tydligen helt i sin ordning. sanna vestin

8

Artikel 14 kommenterar

Utan ursäkt Så har stormen lagt sig. Av vårens hetsiga debatt om döden i Medelhavet återstår ett vällovligt förslag om kvotflyktingar och ett om fördelning inom eu som kommer att manglas genom besluts­maskineriet länge och väl innan en del flyktingar får lämna Italien och Grekland.

På andra sidan Medelhavet kommer desto fler att vara strand­ satta om vapen sätts in mot flyktingsmugglarnas båtar.

Här i Sverige behandlas ett aningslöst lagförslag om hur det ska bli stopp för återanvändning av försvunna svenska pass. Hur många fler som kommer att dö för att en mindre farlig flyktväg tas bort finns inte med i konsekvensbeskrivningen. Några förslag till lagliga vägar för flyktingar ligger inte på riksdagens bord.

Men 60 miljoner människor är på flykt och de som inte finner säkra vägar kommer att fortsätta tvingas ta de osäkra.

Europas politiker har inte beordrat förtrycket, bombningarna eller massmorden i flyktingarnas hemländer, även om politiska maktspel, vapenexport, sanktioner och handelsförbindelser har sin del i krigen i Mellanöstern.

Men eu-ledarna har ansvaret för att gränserna formellt är stäng­ da för flyktingar, så att de som flyr hit tvingas gå igenom denna fruktansvärda skärseld – istället för att köpa en flygbiljett, något som skulle ha varit betydligt billigare, och lättare för eu-länderna att registrera.

Visumtvång hindrar flyktingar från att resa lagligt, precis som på 30-talet. Idag vet vi att en del judar kunde ha räddats undan Förintel­ sen, om inte visumregler hindrat dem att fly innan det var för sent.

Visste svenskarna vad som pågick i Nazityskland? Därom tvista de lärde. Men inför döden i Medelhavet är det ingen tvekan. Vi åskådare vet.

När våra ledare än en gång, genom byråkratiska metoder, hin­ drar människor att fly på lagliga vägar, så finns det ingen ursäkt.

Lidandet kan inte jämföras. Varje människa har bara en frihet och ett liv. När bloggaren från Bangladesh som vägrades visum till Sverige mördades strax därefter var det en stor och omätbar tragedi för honom och dem som älskade honom.

Varje iakttagare har också bara sina egna kunskaper och sin egen roll att ta ansvar för. Det duger inte att gömma sig bakom andras större ansvar. Om vi med fullt jämförbar likgiltighet iakttar lidandet utan att agera så har vi inte lärt av historien. Det är en skam att gränskontroll fortfarande är överordnad att rädda liv.

Att lära av historien är inte att vänta tills miljoner dödas innan man reagerar. Att lära av historien är att ge en journalist från Bangladesh visum innan han mördas, trots att han kanske tänker få stanna i Sverige. Eller just därför. sanna vestin

Artikel 14 kommenterar

9

Praxis text sanna vestin

Ensamkommandes Migrationsverket ålder får inte ändras om palestiniers förrän vid beslut rättigheter

Beviskrav för att en förälder är död får inte ställas för högt

Justitieombudsmannen har prö­ vat ett ärende om en pojke som skulle överföras till Österrike en­ ligt Dublinförordningen. Men om pojken bara var 16 år som han uppgett skulle överföringen inte kunna verkställas. Hans ål­ der ändrades till över 18 genom en tjänsteanteckning, som inte kunde överklagas. Eftersom fristen gentemot Österrike löpte ut blev det ändå ingen över­ föring. Men pojken tvingades flytta från ungdomsboendet, förlorade sin god man med mera. Enligt Migrationsverket är det i Dublinärenden nödvän­ digt att fatta beslut om ålder innan beslut tas om hela saken.

Men JO anser att den uppgiv­ na åldern precis som i andra ärenden ska godtas (om det inte är helt uppenbart för var och en att personen är vuxen) fram till att ett beslut fattas som går att överklaga. Migrationsverket kritiseras för att åldern ändrades för tidigt och dessutom i form av ett icke överklagbart beslut med omedelbara rättsverkning­ ar. JO förutsätter att Migrations­ verket kommer att ändra sina riktlinjer för Dublinärenden.

När ett ensamkommande barn fått asyl kan en förälder och småsyskon få lov att återförenas med barnet i Sverige. Men för att barnen ska få resa till Sverige krävs medgivande från den andra föräldern. Om en förälder är försvunnen eller avliden kan detta vara svårt att bevisa.

Migrationsöverdomstolen har nu sagt att beviskravet inte får sättas så högt att familjeåterförening blir omöjlig från ett land där det inte går att få fram tillförlitliga dokument. Det ska räcka att det görs ”sannolikt” att den andra föräldern är död. Domstolen på­ pekar också att lagen bara kräver medgivande av en ”förälder”.

Därför behöver det inte utredas om den avlidnes vårdnadskap eventuellt övergått till dennes familj.

JO 6942-20139

Alla palestinier som står under det särskilda fn-organet unrwa:s beskydd anses ha flyktingstatus.

Denna kvarstår även om de inte längre kan få skydd av unrwa.

När en palestinier söker asyl ska det, enligt ett nytt ställningsta­ gande från Migrationsverket, först avgöras om personen haft unrwa:s skydd. Det räcker normalt att vara registrerad av unrwa. Därefter ska det prövas varför skyddet upphört. Om det är unrwa:s skydd i området som upphört så har personen flyk­ tingstatus. Om unrwa:s skydd inte upphört men personen har lämnat området på grund av or­ saker som motsvarar asylskäl så har personen fortfarande flyk­ tingstatus. Men om personen lämnat området av andra skäl så har personen inte flyktingstatus.

Ett annat ställningstagande rör de ”migrationsrättsliga konsekvenserna av Sveriges erkännande av Palestina”. Det innebär framför allt att de som är medborgare i Palestina inte längre kan betraktas som statslösa, vilket kan göra att de inte får resedokument. Men bedömningen av flyktingstatus påverkas inte.

SR 12/2015 och SR 11/2015

10

Artikel 14 – Praxis

UM 1040-14

Fler praxisnotiser: sanna-ord.se/asylnytt/praxis

EU-migrant kan i vissa fall få asyl­ ansökan prövad

Utvisningar till Uzbekistan och Jemen tillåts igen

Inga individuella garantier begärs från Italien längre

Migrationsöverdomstolen har klargjort vad som händer om en person som söker asyl visar sig ha uppehållstillstånd i ett eu-land, men inte har flyk­ tingstatus eller någon annan skyddsstatus. Personen kan då överföras enligt Dublin­ förordningen. Men om denna inte går att använda, som när en tidsgräns passerats, så kan Sverige bli tvunget att pröva asylansökan. Det finns ingen paragraf i lagen för att avvisa ansökan och skicka tillbaka personen till ett eu-land om den inte har skyddsstatus där.

Migrationsverket kom i juni med nya rättsliga kommentarer om Uzbekistan och Jemen. För båda länderna innebär det att det inte längre råder absolut stopp för utvisningsbeslut. Det går att verkställa till Uzbeki­ stan, men polisen måste vara försiktig med ambassadkon­ takter. För Jemen gäller inte längre verkställighetsstopp men internflyktsalternativ ska inte användas och barn ska som regel inte utvisas till Jemen.

Säkerhetsläget i Jemen kan vara en omständighet som ger en ny prövning i äldre ärenden.

Enligt en dom från Europa­ domstolen i höstas (”Tarakhel­ domen”) krävs individuella ga­ rantier om adekvat mottagande och familjens sammanhållning för att asylsökande barnfamiljer ska kunna överföras till Italien enligt Dublinförordningen. Men i början av juni publicerade Migrationsverket en ny rättslig kommentar som innebär att Migrationsverket inte längre kommer att begära några sådana individuella garantier. Enligt verket räcker det att Italien förbättrat kapaciteten och nu ger generell garanti om mottagandet.

UM 3158-15

SR 27/2015, SR 29/2015

SR 22/2015

Europadomstolen tillät utvisning till Irak trots gamla hot Beslut från Europadomstolen för mänskliga rättigheter: En irakier, som haft ett företag med enbart amerikanska kunder, hade utsatts för flera mordförsök från al Qaida och skadats. 2008 dödades en dotter. Familjen flyttade runt i Bagdad innan de sökte asyl i Sverige. De blev trodda men fick avslag för att de kunnat bo kvar lång tid i Bagdad och ännu hade flera döttrar där.

Dessutom borde de kunna få

skydd av myndigheterna. Fa­ miljen framförde att deras hem bränts ned efter att de flytt och att mannen kritiserat reger­ ingen varför han även kunde vara hotad av myndigheterna, men de nya uppgifterna ansågs motstridiga. Europadomstolen går igenom landinformation från många källor och kommer fram till att situationen i Irak förvärrats men inte så allvar­ ligt att ingen kan utvisas dit.

Europa­domstolen håller med

Artikel 14 – Praxis

Sverige om de personliga skä­ len och att familjen får utvisas.

Men två domare är skiljakti­ ga och anser att de tidigare attackerna och dotterns död är tillräckliga för att visa en framtida risk. De två påpekar att Sverige har en besynnerlig syn på bevis som innebär att enskilda trovärdighetsbrister omintetgör bevisvärdet av an­ dra väl underbyggda fakta.

UM 9254-13, Lifos 34141

11

Dina frågor Har polisen rätt att begära att få se mitt pass på gatan utan anledning?

Det finns ingen generell skyldighet att legitimera sig i Sverige.

Utländska medborgare måste dock på begäran av polis över­ lämna pass eller andra handlingar som visar på rätt att uppehålla sig i Sverige, se 9 kap. 9 § utlänningslagen. En sådan begäran får endast göras när polismannen har grundad anledning att anta att utlänningen befinner sig i Sverige utan giltigt tillstånd eller det finns annan särskild anledning till kontroll.

Av Rikspolisstyrelsens föreskrifter framgår att grundad anled­ ning kan föreligga utifrån utlänningens umgänge eller uppträ­dande.

Endast utseende, språk eller namn kan dock aldrig vara g­ilti­g grund för kontroll. Med annan särskild anledning till kontroll avses kontroll i samband med annat ingripande, exempelvis vid trafik­ för­seelse. Då kan även medpassagerare kontrolleras.

Det är oklart hur långt polisens befogenheter sträcker sig då någon uppger att de inte har pass eller andra handlingar på sig eller av annan anledning nekar till att visa dem. För att polisen ska kunna omhänderta någon som vägrar identifiera sig krävs normalt att det finns skälig anledning att anta att personen är efterspanad eller efterlyst och med stöd av lag ska frihetsberövas, jfr 14 § polislagen. Mot denna bakgrund borde det vara möjligt för polisen att omhänderta endast när det finns skälig anledning att anta att personen som vägrar identifiera sig är en utlänning som vistas i Sverige utan tillstånd.

Detta hindrar dock inte i sig polisen från att be någon att iden­ tifiera sig på gatan. fridh advokatbyrå

Har du juridiska frågor? Här svarar juridiskt kunniga och erfarna personer på dina frågor om asyl- och migrationsrätt. Mejla din fråga till artikel14@farr.se. För att din fråga ska kunna besvaras i nästa nummer behöver vi ha din fråga senast den 30 september.

12

Artikel 14 – Dina Frågor

Tema hbtq Situationen för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera har i många länder blivit sämre de senaste åren.

Allt fler flyr. Många som söker asyl eller flyttar till Sverige kommer från länder där deras sexualitet är kriminaliserad eller oaccepterad. Det handlar om människor som förföljs, trakasseras, fängslas, diskrimineras, misshandlas eller torteras enbart på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet.

Det handlar om kamp, behov av skydd, frizoner och att bli trodd.

Ingen utredning av hbtq-personers situation i asylprocessen

K

riteriet ”förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning” fördes in i pa­ ragrafen som definierar vilka som har rätt till uppehållstillstånd som flyktingar i den ”nya” utlänningslag som kom 2006. Lagänd­ ringen visade sig vara otillräcklig för att säkra hbtq-personers rättssäkerhet i asylprocessen.

Många asylsökande kände sig obekväma inför utredarens frågor, andra vågade inte berätta om sin sexuella läggning vid det första mötet på Migrationsverket. De blev sedan ifrågasatta om de ändrade sina uppgifter vid ett senare tillfälle.

Många som kommer från länder där deras sexualitet

varit olaglig eller stigmatiserad visste inte att det var relevant att ta upp just det i samtal med en myndighet. Dåvarande migrationsminister Tobias Billström sa i ett panelsamtal arrangerat av Amnesty 2008 att det låg på Migrationsver­ kets ansvar att tydliggöra vilken information den asylsökande borde dela med sig av och hur viktigt det är att all information kommer fram redan från början. I praktiken verkade det inte bli någon större skillnad, vilket även Migrations­ verkets ledning blev medveten om. År 2013 genomförde Migrationsverket en stor satsning för att stärka myndighetens kompetens i mötet med asylsökande hbtq-personer. Detta för att råda bot på de brister som hade lyfts fram. Bland annat utbildades särskilda ”hbt-spe­ cialister” som ska finnas på varje prövningsort och delta i alla asylutredningar där förföljelse på grund av sexuell läggning eller identitet förekom­ mer. Vidare har hbtq-frågor prioriterats i Migra­ tionsverkets internutbildningar för nyanställda. ”När vi gör en bedömning av din rätt till skydd kommer vi bland annat att titta på hur din identitet hänger ihop med vad du har blivit utsatt för. Var därför så tydlig du kan när du berättar för oss om varför du är rädd och hur din rädsla hänger ihop med den du är.”

Så står det på Migrationsverkets informations­ sida för hbtq-personer som söker asyl. Det finns alltså fortfarande en förväntan från Migrations­ verkets sida att asylsökande ska kunna bevisa att våld och trakasserier som de utsatts för skedde just på grund av deras sexualitet – en egenskap som inte syns på utsidan och som inte går att bevisa ens finns.

F

ör två år sedan lanserades rfsl:s kam­ panj #skyddsvärd som en reaktion på att varken lagändringen eller utbildnings­ satsningen hade rått bot på problemen som hbtq-personer möter i asylprocessen. Problemen som kampanjen pekade på var bland annat Mig­ rationsverkets idé om vad som är trovärdigt samt hur asylsökande ifrågasattes såväl om de hade varit öppna med sin sexualitet eller inte. I tre granskningar som rfsl publicerade, visade det sig att det var vanligt att Migrationsverket såg det

som orimligt att den sökande visat öppen kärlek i ett land där homosexualitet är kriminaliserat.

Då ifrågasattes personens uppgivna sexualitet helt och hållet. De som däremot beskrev att de inte hade levt öppet, fick avslag och utvisnings­ beslut med motiveringen att de inte gjort sanno­ likt att de skulle leva som öppet homosexuella i hemlandet i framtiden heller.

Det har gått nio år, men lagändringens effekter för hbtq-gruppen har inte utretts av regeringen. Centerpartiet föreslog i en motion 2014 att en översyn av utlänningslagen skulle göras för att säkra hbtq-personers skyddsskäl i asylprocessen. Flera andra motioner från Folk­ partiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet berörde under året hbtq-personer som söker asyl.

Socialförsäkringsutskottet avslog i våras samtliga motioner med hänvisning till rättssäkerheten i asylprocessen och den individuella prövning som alla sökande får. Vidare hänvisades till Migra­ tionsverkets egna utvärderingar, där bland annat arbetssättet med hbt-specialister anses fallit väl ut.

B

loggaren Bengt Held har på sin blogg ”Helds hbt-nyheter” skrivit flera inlägg där han kritiserar framförallt Social­ demokraterna och Miljöpartiet, men även Centerpartiet för att ha ändrat ståndpunkt i fråga om behovet av en utvärdering av lagen från 2006. Samtliga tre partier hade uppgett till tidningen QX före riksdagsvalet 2014 att de var positiva till en översyn av hur asylprocessen fung­ erar för hbtq-personer, men ställde sig bakom betänk­andet Migration där Socialförsäkrings­ utskottet alltså beslutade att det inte kommer bli någon sådan utredning.

Utan en formell utredning är det svårt att veta på vilket sätt asylprocessen har förändrats och vilka områden som behöver utvecklas vidare.

Enskilda vittnesmål och frivilligsektorns möte med de personer som har misstrotts och som riskerar att utvisas till länder där deras sexualitet och identitet är ett brott, är de enda befintliga källorna till information om hur situationen för hbtq-personer som söker asyl är idag.

Artikel 14 – Tema hbtq

baharan kazemi

15

”Ur handarbete gror revolutionen” Förenande Progressivt Hantverk är en feministisk handarbetesförening som är baserad i Malmö. De träffas hemma hos varandra för att umgås och jobba på individuella eller gemensamma projekt. Tillsammans vill de ge slöjden en plats i vardagen och offentligheten.

Träffarna är öppna för alla att delta i och de ses för att inspirera och dela kunskaper med varandra. Deras största projekt hittills är en 32 kvadratmeter stor backdrop, med texten ”Ur handarbete gror revolution” och en grupp handarbetande personer på.

Den ritade, stickade och sydde gruppen gemensamt under nästan ett halvårs tid.

I detta nummer av Artikel 14 har Förenande Progressivt Hantverk bidragit med bilder till de kommande sidorna.

Läs mer om Förenande Progressivt Hantverk på deras Facebooksida.

Som bisexuell i Ukraina har Vitaliy Konovalenko mött våld, övergrepp och diskriminering.

Som asylsökande i Sverige har han fått avslag på sin asyl­ ansökan. Här berättar han sin historia som kretsar runt det värsta av allt: likgiltigheten.

”Det var inte slagen som bröt ner mig utan likgiltigheten” foto catharina fyrberg

L

ikgiltighet har många gånger orsakat mig vrede, och jag har visat agg eller likgiltighet tillbaka. Då levde jag i tron att likgiltighet var entydig. Idag har jag insett att den har många nyanser.

När jag har varit på möten eller deltagit i protester, har människor omkring mig gett bekräftelser och blickar av godkännande. De har förstått att jag inte bara försvarar mina rättig­ heter och friheter utan också deras. Men när jag misshandlades och släpades till polisbilen iakttog förbipasserande det som skedde med likgiltighet.

De var rädda för att råka ut för samma sak. Jag kände mig utelämnad, sårad och ledsen. Sårad och ledsen för att de inte vågade stå upp för sin frihet och därför valde att bemöta mig med likgiltighet.

När polisen torterade mig upplevde jag detsamma. Den kompletta likgiltigheten lyste igenom när de gjorde sitt ”jobb”. När en av dem slog följde de andra efter honom. De ville bryta ned mig med tortyr och moralisk förnedring, men det var inte slagen och övergreppen som bröt ner mig utan den ondskefulla likgiltighet

18

de visade. Förtrycket och tvånget fyllde mig med hopplöshet. Året efter dessa händelser var jag ständigt förföljd av dem som enligt konstitu­ tionen skulle skydda mig och mina rättigheter som medborgare. Tillfället gavs. Jag lyckades fly döden, förnedringen och likgiltigheten.

J

ag kom ensam till Sverige utan pengar och id-dokument. Med cykel tog jag mig till tåget som förde mig vidare mot Migrations­ verket. Konduktören frågade efter min biljett.

Mitt svar blev ”jag har ingen biljett”, samtidigt som jag försökte förklara vart jag var på väg. Han nöjde sig med mitt knapphändiga svar och gick lugnt vidare till nästa passagerare. Jag fylldes av hopp.

Den första intervjun på Migrationsverket var kort. Efter intervjun kände jag mig säker på att det jag varit utsatt för var skäl till att få uppe­ hållstillstånd. Jag tolkade också in ett halvt löfte när tjänstemannen talade.

Människans likgiltighet är selektiv. Det visar sig i rädsla för att ta ansvar eller för att stå emot en ”ond” handling. En liten likgiltighet växer

Artikel 14 – Tema hbtq

”Känslolösa blickar, ögon som befäster och vidmakthåller ett system. Dessa äter upp mig mer än minnena av tortyren.”

snabbt till en som kan döda. Det är natt. Jag vak­ nar upp av en mardröm. Jag är i den. Ständigt hemsöks jag av drömmar där scener av den tor­ tyr och de förföljelser jag varit utsatt för spelas upp. De kommer på natten, så dagen används till att återhämta mig. Det mest smärtsamma i drömmarna är polisernas likgiltiga blickar när de misshandlar mig, ögon som bara kallt stirrar ut i intet. Känslolösa blickar, ögon som befäster och vidmakthåller ett system. Dessa äter upp mig mer än minnena av tortyren.

I

mitt land upplevde jag homofobi och dis­ kriminering på alla nivåer – från regerings­ tjänstemän till vanliga människor, från grannar till arbetskamrater. I det tysta sändes signaler från dem för att få mig att känna mig annorlunda och utstött i samhället och för att bryta ned mig psykiskt och fysiskt. Jag rymde till ett annat land där det inte ska finnas någon dis­ kriminering på grund av hudfärg, kön, religion eller sexuell läggning. Så tänkte jag. Till min fasa blev jag varse en annan diskriminering – utan id-kort är du ingen. Utanförskapet växte bara för

att jag inte hade det lilla plastade kortet. Ingen rätt att arbeta, läsa svenska eller få adekvat sjuk­ vård. Jag – en icke fullvärdig människa!

Det jag fortfarande minns från mitt hemland är rädslan för att förlora jobbet, bli vräkt eller gripen av polisen på grund av att jag är bisexuell.

Eller för att jag uttryckt sådana åsikter som hör hemma i den demokrati landet utger sig för att vara. När jag bad om hjälp och skydd hos polisen möttes jag av elaka leenden och ett bestämt nej. Polisens tortyr fortsatte, denna gång ännu mer smärtsam. När jag gick på hemstadens gator kände jag mig förföljd och hela tiden var jag rädd för att gripas, även om jag inte hade brutit mot lagen. Blotta åsynen av en polisuni­ form fick mig att bli iskall och stel. Så i mitt nya land möts jag av liknande likgiltiga blickar från tjänstemannen på andra sidan bordet, hen som ger mig avslag. Vid åsynen av polisen i uniform undertrycker jag min rädsla och får en önskan om att fly. Det är svårt att inse att polisen inte är farlig för mig, gamla rädslor är inte bortglömda.

Dessa farhågor förföljer mig och gör att jag inte landar i vardagslivet.

Artikel 14 – Tema hbtq

19

Jag är mycket deprimerad och har svårt att hantera min ångest och mina depressiva tankar.

Vid ett tillfälle fick jag hjälp av en psykolog, men det var bara i den akuta fasen. Jag saknade ju id-kort! Snabbt och effektivt ordinerades sömntabletter och ångestdämpande piller. Men oron, rädslorna och mardrömmarna levde kvar under ytan.

J

ag var rädd när jag kallades till Migrations­ verket för att få reda på nästa beslut om uppehållstillstånd. Lugnt, kallt och sakligt meddelade den kvinnliga tjänstemannen: ”Nej, du har inte rätt att vara kvar i landet.”

Jag kände det som om jag hade blivit förrådd eftersom jag var lovad skydd. Alla mina farhågor blev verklighet. Och det mest fruktansvärda: rädslan för att återvända till landet jag flytt från för att undkomma döden. För mig lät det som en dödsdom. Vid ett tillfälle när jag sökte hjälp sa psykologen att jag var i behov av kvalificerad vård på grund av posttraumatiskt stressyndrom.

Likgiltigheten sken igenom beskedet. Denna hjälp fick jag aldrig. Självmordstankarna kom åter. Under denna tid träffade jag kuratorn på

20

regelbundet och fick hjälp därifrån. Jag fick också kontakt med en advokat via rfsl som hjälpte mig att överklaga det första beslutet.

Här byggde jag upp strategier för att möta mina återkommande attacker av panikångest.

Idag bor jag i ett fint kollektiv där jag stortrivs.

Min svenska fungerar väl även om jag har mer att lära. I detta, och i mitt sociala liv, har mina kompisar stor betydelse. Det är skönt att vi kan vara kompisar även om vi inte har pass! Jag kän­ ner stöd från min vänkrets varje dag. Utan detta nätverk skulle jag kanske inte hitta mitt vardags­ liv i Sverige, ett innehållsrikt och givande liv som inte domineras av rädsla och ångest. Vägen dit ska inte något statligt system förhindra. Min övertygelse är stark om att just leva och fortsatt tror jag på rättvisa. Jag har stött på olika nyanser av likgiltighet, alltifrån det statliga systemets bedömningar till mina medmänniskors. Den har visat sig plötsligt och väckt stor smärta i mig.

Men nu har jag bestämt mig: ingen, ja ingen, ska kunna förstöra mitt liv bara för att de signalerar likgiltighet. rfsl

Artikel 14 – Tema hbtq

vitaliy konovalenko

RFSL har under de senaste åren varit i kontakt med asylsökande från:

Afghanistan, Azerbajdzjan, Bangladesh, Bosnien, Burundi, Elfenbenskusten, El Salvador, Eritrea, Etiopien, Gambia, Georgien, Irak, Iran, Kazakstan, Kenya, Kina, Kirgizistan, Kuba, Libanon, Libyen, Marocko, Nigeria, Pakistan, Palestina, Ryssland, Sri Lanka, Syrien, Tunisien, Uganda, Uzbekistan, Vietnam, Vitryssland

”Migrationsverkets metod är både heteronormativ och föråldrad” Aino Gröndahl är asyljurist på RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter.

Hon möter dagligen asylsökande hbtq-personer och agerar som offentligt biträde i deras asylärenden. RFSL har en omfattande verksamhet för asylsökande och nyanlända hbtq-personer och arbetar både med stöd till den enskilde och med att påverka politiker och myndigheter. Vi får tag i Aino en dag mitt i juli och hinner med ett kort samtal innan hon återvänder till den asyl­inlaga som snart måste vara färdig.

22

Artikel 14 – Tema hbtq

Vet du hur många som söker asyl på grund av sin sexuella läggning eller sitt könsuttryck?

– Det vi kan säga från rfsl:s sida är att vi ser en kraftig ökning, personer som anger hbtq-skäl verkar ha fördubblats bara det senaste året. Själv är jag inblandad som biträde eller rådgivare i ungefär 50 ärenden som pågår just nu, vilket är extremt många. Tidigare brukade vi ha 50–60 fall per år. Men Migrationsverket för tyvärr ingen statistik över personer som anger hbtq-skäl. Jag har i flera år försökt få dem att göra det, men det har inte lett till något ännu. Vi får se…

Vad tror du ökningen beror på?

– Jag tror att det beror på flera saker. Läget i många länder har försämrats kraftigt för hbtq-personer och det är fler som flyr idag. Se­ dan tror jag kanske att Migrationsverket i Sverige och andra länder har blivit bättre på att snappa upp att det egentligen är hbtq-skäl som ligger bakom ansökan. Det är fler som vet att rfsl finns och att jag kan företräda dem vilket gör att hbtq-skäl kommer upp tidigare i asylprocessen.

Från vilka länder är det personer med hbtq-skäl som söker?

– Av de personer jag möter kommer flest från Uganda och Kenya men även från Nordafrika, till exempel Egypten och Tunisien. Jag har aldrig haft ärenden från Ryssland innan men nu fick jag fyra fall bara de senaste veckorna och det kommer fler och fler hela tiden. Det beror till stor del på de nya förbuden mot ”propaganda för icke-traditionella relationer” i Ryssland, som liknar propagandaförbudet i The Anti-Homosex­ uality Act från 2014 i Uganda. Det börjar även komma personer från Iran och Irak igen efter att jag upplevt att det varit något färre asylsökande hbtq-personer därifrån en period. Dessutom har det börjat komma personer som söker asyl på grund av sexuell läggning eller könsuttryck från eu:s grannländer, även där händer det en hel del. Är det någon skillnad på varför människor från olika länder söker?

– Det skiljer sig en del mellan olika länder.

Aino Gröndahl, asyljurist på rfsl.

I en del länder är det lagstiftningen, staten och myndigheterna som är det största hotet. I andra länder tillämpas inte lagstiftningen lika frekvent mot hbtq-personer och det största hotet är pri­ vatpersoner, såsom familj, grannar eller tidigare vänner. Det är svårare för personer som snarare är hotade av privatpersoner än av lagliga repres­ salier att få asyl. Just nu är det extremt svårt för hbtq-personer från Balkan, men även andra europeiska länder, att få asyl här. Det är även skillnad mellan homosexuella och transpersoner.

Många transpersoner lever i ett juridiskt vaku­ um, de saknar ofta rätt till juridiskt erkännande och id-handlingar som överensstämmer med hur de identifierar sig. För homosexuella handlar det mer om att till exempel tvingas dölja sina rela­ tioner. Men jag ser att förföljelse och övergrepp på grund av könsuttryck, könsidentitet respek­ tive sexuell läggning ofta går hand i hand.

Hur ser den svenska asylprocessen för dessa personer ut i praktiken?

– Det som gäller rent juridiskt är att man ska kunna göra sannolik sin hbtq-identitet och att man riskerar förföljelse på grund av den om man återvänder. Nästan alla avslag som rfsl får ta del av idag handlar om trovärdighet. Det jag har varit mest kritisk till, och det är ju ingen hemlighet, är de metoder som Migrationsverket använder för att bedöma om någon gjort det sannolikt att den är hbtq-person. Det vanligaste skälet till avslag är att Migrationsverket inte bedömer det som trovärdigt att personen har en hbtq-identitet. Jag anser att Migrationsverkets metod är både heteronormativ och föråldrad.

Det har även kommit ny praxis från eu-dom­ stolen som slagit fast att medlemsstater inte får använda heteronormativa metoder för att pröva hbtq-personers asylskäl. Idag när asylsökanden

Artikel 14 – Tema hbtq

23

ska göra sannolikt att den är hbtq-person får den frågor om den levt öppet eller dolt sin sexuella läggning och hur den avser att leva i fram­ tiden. Det jag ser är att i de flesta avslagsbeslut står det att personen inte kan ge en tillräckligt detaljerad berättelse om hur den ”upptäckte” sin sexuella läggning. Jag tycker det är ett helt orimligt krav på en person som kommer från ett land där homosexualitet är kriminaliserat att den ska ha förmåga att verbalt – framför myndighetspersoner – ge en för Migrationsverket tillfredsställande detaljerad berättelse om hur den insåg att den var ”avvikande” från resten av samhället. Bara det är enligt mig heteronorm­ ativt eftersom det grundar sig i en föreställning om att alla hbtq-personer i hela världen måste ha gått igenom en viss sorts komma ut-process för sig själva, som man dessutom kan och vill beskriva verbalt inför myndighetspersoner. Det är det här eu-domstolen enligt mig har slagit fast att man inte får göra, men det är min tolkning av eu-domstolens dom. När jag har pratat med Migrationsverket säger de att de just nu håller på att se över metoden och det rättsliga ställnings­ tagandet där den finns. tJag bara väntar på det nya för just nu är trovärdighetsbedömningarna det stora problemet.

Hur ser ni på lagstiftningen?

– rfsl tycker att utlänningslagen ska ses över.

Det läggs ett extremt stort fokus på om perso­ nen har levt öppet eller dolt i sitt hemland och i Sverige. Det jag är kritisk mot är att det i den svenska lagstiftningen står att man vid bedöm­ ningen av om det finns en risk för förföljelse kan

24

ta hänsyn till om en person tidigare levt dolt i sitt hemland. Samtidigt säger både internationell och svensk lagstiftning att man aldrig får kräva av en hbtq-person att den vid ett återvändande ska behöva dölja sin hbtq-identitet för att undvi­ ka förföljelse. Jag anser att detta är motstridigt.

Konsekvensen av sådana resonemang är att per­ soner måste åka tillbaka och fortsätta dölja sin läggning för att inte råka illa ut och det får man alltså inte kräva enligt samma lagstiftning.

Hur är kunskapsnivån hos Migrationsverket och andra aktörer?

– Jag kan tycka att Migrationsverket försöker de senaste åren, de har utbildat hbtq-specialister som deltar i beslutsfattandet i hbtq-asylärenden.

Verket deltar även på Stockholm Prides Asyl­ forum och liknande. Jag vill ge cred åt Migra­ tionsverket för det. Men samtidigt önskar jag att det vore hbtq-specialisterna själva som handlade hbtq-ärendena, så ser det inte ut idag. Fram­ förallt brister kunskaperna hos vissa handläg­ gare om transpersoner där de kan komma med fördomsfulla påståenden vid asylutredningar.

Mina kollegor bland de offentliga biträdena är ett annat stort problem som vi ser, jag får samtal och mejl varje dag från personer som har offentliga biträden som saknar kunskap om både lagstiftningen och situationen för hbtq-personer.

Jag är kritisk till att offentliga biträden tar på sig hbtq-asylärenden när de inte har kunskap. Det är även vanligt att biträdet inte ens träffar sin klient före den livsavgörande asylutredningen.

Artikel 14 – Tema hbtq

sofia hultqvist

Råd från RFSL Att få ett offentligt biträde Ett offentligt biträde är oftast en jurist eller en advokat, som finns med på Migrationsverkets lista över offentliga biträden. Biträdet får ersättning för uppdraget av staten. Asylsökanden har rätt att be Migrationsverket om att få ett visst offentligt biträde (till exempel Aino Gröndahl vid rfsl), och Migrationsverket frågar oftast sökan­ den om den har några särskilda önskemål. En begäran/förfrågan om att få ett visst offentligt biträde ska göras av asylsökanden så tidigt som möjligt i asylprocessen. Det är nämligen mycket svårt att byta biträde senare, om sökanden skulle vilja det.

Byte av redan förordnat biträde Om asylsökanden inte är nöjd med ett biträde som Migrationsver­ ket har förordnat, kan sökanden skicka in en skriftlig förfrågan om att få byta biträde. Det finns inga formkrav för en sådan förfrågan, men asylsökandens namn och ärendenummer ska framgå, samt vad saken gäller. Det viktiga är att sökanden anger skälen till varför den önskar byta offentligt biträde. Det kan till exempel handla om att det förordnade biträdet beter sig olämpligt; till exempel att biträdet inte träffat sökanden inför asylutredningen för att förbereda inför intervjun på Migrationsverket (vilket tyvärr är mycket vanligt) eller att biträdet uppenbarligen saknar hbtq-kompetens vilket går ut över ärendet.

Tolkar Det är viktigt att komma ihåg att sökanden alltid, alltid har rätt be att få avbryta en pågående intervju, om den upplever att kommuni­ kationen med/genom tolken inte fungerar; till exempel om tolken uttrycker sig på ett homo- och/eller transfobiskt sätt, eller om tol­ ken – avsiktligt eller oavsiktligt – tolkar fel, om den inte behärskar hbtq-relevanta ord med mera. Sökanden kan då tala om detta för Migrationsverkets utredare eller sitt offentliga biträde, och då bokas en ny tid för asylutredning.

Artikel 14 – Tema hbtq

25

”Som transperson kämpar jag ständigt underifrån” Stosh Mugisha är transperson från Uganda.

Han är en av många som har flytt efter att situationen i landet blev ohållbar.

Transaktivismen sker numera i diasporan.

26

Artikel 14 – Tema hbtq

S

ituationen för hbtq-personer i Uganda är bedrövlig. En del tar sig nu tillbaka in i garderoberna. Andra lämnar landet.

Somliga stannar kvar och kämpar även om det innebär stora risker. Men av de främsta aktivis­ terna finns det ingen transperson kvar i landet.

– Rösterna som talar för transidentiteten är försvunna. Alla talespersoner som finns kvar i Uganda är homosexuella, säger Stosh Mugisha.

När den ugandiska tidningen The Rolling Stone 2010 publicerade bilder, namn och adresser till landets ”top 100 homos” med orden HANG THEM på första sidan satt Stosh på ett kafé.

Förutom de vanliga blickarna med inbyggda frågor som Är det en tjej? Är det en kille? märkte han att folk pekade och kommenterade. Han kände att det var bäst att lämna kaféet. Senare på kvällen hade han en mobb runt sitt hus, bland dem många grannar och vänner. Det var skrämmande; folksamlingen kastade stenar och skrek. Morgonen därpå lämnade han huset och gömde sig tillsammans med sin partner, även hon var identifierad genom en bild på dem båda i tidningen. Tillvaron blev tuff. Det utfästes en belöning till den som hittade Stosh, de försökte fly men det fanns få vägar ut. Till slut fick Stosh visum genom en aktivist i Ryssland och kunde söka skydd. Han har nu beviljats asyl i Sverige.

The Rolling Stones redaktör, Giles Muhame, sa att syftet med publiceringen var att polisen skulle utreda de utpekade hbtq-personerna, ställa dem inför rätta och hänga dem – inte att folket skulle ta saken i egna händer. Men genom påtryckningar och stöd från media, kyrkor och politiska makthavare har homofobin fått fritt spelrum. Uganda är ett konservativt kristet land där många är emot homosexualitet. Stosh berät­ tar att han ständigt blivit trakasserad för att ha klätt sig pojkaktigt i keps och byxor. Som flicka blev han våldtagen av en man som sett honom ihop med en annan flicka. Han skulle visa ”hur det går till”. Diskriminering och våld är vardag för transpersoner i Uganda, enligt Transgender Equality Uganda. Som exempel nämns sämre vård, våldtäkter, trakasserier av media och polis, och att folk agerar domstol på gatan.

Att vara transperson är ännu värre än att vara

homosexuell i Uganda menar Stosh. Det är också en klassfråga.

– Högt uppsatta personer som är lesbiska lever sina liv i fred. Ingen bryr sig. De går ut i vackra klänningar och ses som väninnor. Därför finns det inte heller någon anledning för dem att engagera sig.

Stosh tycker att det är ledsamt att den kamp som förs ofta bara gäller homosexuella. Det finns ett osynliggörande, även inom hbtq-rörel­ sen, som vi måste ta på allvar.

– Som transperson kommer man underifrån och måste hela tiden kämpa för sina rättigheter. Även bland aktivister inom den egna boxen finns felaktiga föreställningar.

T

rans handlar mycket om identitet och förvirring. Det har varit en process att identifiera sig själv, berättar han. Inte ens inom hbtq-gruppen vet du alltid vem du är eller som vad du blir läst.

Artikel 14 – Tema hbtq

27

– Förvirringen finns också bland oss själva. Är jag lesbisk? Om inte, vad är jag då?

Trans skapar dessutom osäkerhet för folk runt omkring, människor kan bli förbannade och kräva att få veta om du är kvinna eller man.

Kanske är man inte helt klar över det själv. På en samhällsnivå innebär det mycket mer problem att vara transperson än att vara bög eller lesbisk.

Det kan leda till ytterligare funderingar över identitet, menar Stosh. Det går att låtsas vara något man inte är, men det är ju att göra våld på sig själv. Förutom att vara diskriminerad utifrån kan man bli diskriminerad inifrån.

Transidentiteten riskerar att bli något du hål­ ler för dig själv. Och det där är ju väldigt känsligt när man söker asyl, säger han.

28

– Du är fortfarande ny i landet, du tenderar att hålla tyst och inte avslöja din hemlighet.

Du vill inte prata om det. Du svarar bara på de frågor Migrationsverket ställer, koncentrerar dig på att svara ja eller nej. Jag visste inte om det skulle vara problematiskt för mig att vara trans i Sverige, jag tänkte att jag måste skaffa mig säkerhet först.

Stosh säger att det var svårt att veta vad han skulle säga och hur han skulle bete sig i bör­ jan. Det första som hände, innan han träffade sin handläggare, var att han placerades på ett boende. Eftersom hans papper visade att han var en kvinna fick han dela rum med andra kvin­ nor som blev arga då de tyckte att han var en man. Det blev mycket bråk på förläggningarna

Artikel 14 – Tema hbtq

då trans ställer till det i huvudet på folk, säger han. Som asylsökande är man aldrig helt själv, det finns hela tiden andra runt omkring och det skapar en osäker situation.

– Vi blir ständigt ifrågasatta av myndigheterna och av varandra. Det enda jag ville var att skaffa mig trygghet, men på boendena finns inte det.

Efter att han träffat sin handläggare och pratat utifrån sin transidentitet fick han hjälp att byta boende. Men eget rum kunde han tyvärr inte få.

Någon kontroll på förläggningarna finns inte, inga säkerhetsvakter och inga garantier.

– Det var katastrof den första tiden när jag kom till Sverige, i maj–juni förra året. En månad var bara full med massa skit. Alla trakasserier och hot, allt vad människor tycker och tänker om mig. En dag försökte de bränna ner lägen­ heten. När man tror att man flytt till säkerhet så kommer man till det här.

S

tosh valde att i vardagen behålla sin hemlighet, sin transidentitet, i den mån det gick. Men han säger också att det dödar honom inifrån att vara tyst. Han försökte behärska sig, men det var svårt när han inte hade någon aning om hur länge han skulle stanna. Handläggaren var dock förstående, insatt och kunde relatera till hbtq-problematiken. Asyl­ processen gick snabbt.

Samtidigt var Stoshs partner kvar i Uganda, i samma situation som han själv flytt ifrån.

Förra året antogs den omtalade anti-homo­sex­ ualitetslagen. Staten och civilsamhället fortsätter med ofta våldsamma försök att tysta ner eller ”lära om” hbtq-personer. Många väljer inte själva att vara öppna med sin sexualitet, utan media sköter det åt dem. Ytterligare en lista med namn och bild på personer publicerades dagen efter att lagen röstades igenom, nu i Red Pepper som är en av Ugandas största tidningar. På omslaget står det med feta bokstäver: EXPOSED! Aktivister i landet beskriver det som en häxjakt. Läget för hbtq-personer beskrivs som extremt svårt och har uppmärksammats världen över.

Stoshs partner sökte uppehållstillstånd på an­ knytning. Allt eftersom hennes situation förvär­ rades försökte de få Migrationsverket att snabba på ärendet. De tyckte att det borde gå fort då de hade konkreta bevis. I samma tidningsartiklar som Stosh hade med sig när han sökte asyl finns hans partner med, de syns på bild som ett par. Ändå dröjde det. Varje dag i fem månader gick Stosh upp till Migrationsverket och frågade om det hade kommit något beslut än. Det var en osäker tid, säger han. Han är kritisk mot deras oförmåga att analysera risk i anknytningsären­ den. Till slut kom beskedet. För några dagar sedan kom hon och sitter nu bredvid honom.

– En del blir fria, andra dör. Kampen fort­ sätter nu i exil. jenny skånberg

VISUM Sedan anti-homosexualitetslagen antogs förra året har det blivit svårare för hbtq-personer att få visum. Migrations­verket hänvisar till att den skärpta lagen ökar risken för att perso­nerna stannar och söker asyl. Det påverkar möjligheter för akti­vister och organisationer att i samarbete med internationella aktörer arbeta för att stärka hbtq-­personers rättigheter i Uganda. RFSL skriver i en debattartikel: ”Att det ska vara svårare att få visum för den som öppet redovisar att den arbetar med hbtq-frågor i ett land där hbtq-personer är särskilt utsatta kan inte godtas.”

Artikel 14 – Tema hbtq

29

Ă„r det pĂĽ riktigt?

Kan en domstol verkligen bedöma det?

Trovärdighetsfrågor är centrala i en majoritet av alla asyl­ä renden. I ärenden som rör religiös tro eller sexualitet blir dessa särskilt komplicerade då prövning av religiös upp­fattning eller sexuell läggning innebär att bedöma om den sökande verkligen är troende eller verkligen har en viss läggning. Det har beskrivits som en bedömning av ”genuiniteten” eller ”äktheten” i den sökandens tro eller läggning. Hur gör då en domstol när de ska bedöma vad någon verkligen ”är” och kan en domstol bedöma detta?

Artikel 14 – Tema hbtq

31

D

essa frågor har vi ställt i forsknings­ projektet ”Är det på riktigt?” som bedrivs inom ramen för forskningsnät­ verket Lund/Uppsala Migration Law Network.

Vi menar så här långt i analysen att en domstol inte kan göra sådana bedömningar. Det som går att bedöma är snarare kvaliteten på den asylsökandes berättelse, vilket inte nödvändigtvis är samma sak som genuin identitet. Vi är inte heller säkra på att beslutsfattare i den här typen av ärenden alltid anser att det går att bedöma tro eller sexuell läggning som sådan. Däremot är de utifrån asylsystemets krav tvungna att på något sätt ta ställning till denna fråga. Vår fråga blir då hur beslutsfattare närmar sig dessa bedömningar.

Det finns mycket lite tidigare forskning om dessa frågor utifrån en svensk kontext. Den internationella forskning som finns på området är genomgående kritisk till hur bedömningarna går till, och menar att de karakteriseras av fördom­ ar, stereotyper och förutfattade meningar. Det innebär att genuin tro och sexuell läggning måste uttryckas på vissa specifika sätt för att bedömas som genuina vid asylbedömning. Forskning men­ ar också att det finns en oförmåga hos besluts­ fattare att ta den förtryckande kontext sökande kommer ifrån i beaktande. De sökande avkrävs

32

därmed att berätta utförligt om en identitet de kan ha mycket begränsad erfarenhet av att prata om då de kan ha levt i en miljö där känslor eller handlingar som rör den aktuella identiteten inte varit möjliga att uttrycka, eller kanske ens kännas vid. Vidare menar forskning att bedömnings­ processen tenderar att beröva sökande makt att kategorisera sina egna erfarenheter till förmån för de förutbestämda förväntningarna och kategori­ erna hos beslutsfattare eller i asylsystemet. Sådana förväntningar kan handla om att personer inom en viss religion ska bete sig på ett visst sätt eller att personer med en viss sexuell identitet ska klä sig eller vara på ett visst sätt. Förväntningar kan också avse att sökande bör uttrycka vissa sorters känslor. Att ha tillhört gruppen en kort tid, att inte ha detaljkunskap om exempelvis lagstift­ ning gällande homosexualitet, eller den religiösa lära den sökande bekänner sig till, kan leda till bedömningar om bristande genuinitet. Vidare kan att ha sökt kristendomen för social gemen­ skap i en församling eller att beskriva konversion i termer av att ha blivit förälskad, och inte heller ge en ”logisk” förklaring härtill, ses som avsaknad av genuinitet. På motsvarande vis bedöms endast vissa berättelser om ”orsaker” till att sökande bli­ vit homosexuell som genuina, trots att domstolen

Artikel 14 – Tema hbtq

inte rimligen kan ses som skickad att ha en åsikt om sådana frågor.

Dessa resonemang från den tidigare forskning­ en och våra egna pågående analyser av svenska asyldomar handlar om innehållet i asylberätt­ elsen. Trovärdighetsbedömning generellt handlar dock i stor utsträckning om formen på berättelsen. Särskilt relevant är då om berättel­ sen är detaljerad eller vag, om den innehåller motsägelser eller om den är sammanhängande genom processen. En av de tendenser vi tycker oss se i de svenska domarna är just att formen på berättelsen är mer betydelsefull för besluten än innehållet. Resonemang om innehållet i berät­ telserna förs i besluten, men det som synes vara bärande i beslutsmotiveringarna är de kriterier som syftar till berättelsens form och således hur asylskälen framförs, snarare än vad som framförs.

Om den tendens vi tycker oss se håller även i slutskedet av analysen återstår att se. Innehåll och form är i strikt mening svåra att skilja åt och de påverkas också av en mängd olika aspekter i asylprocessen. Tre frågor kan ställas utifrån våra preliminära resultat. Den första frågan är om genuinitetsbedömning befinner sig mellan två dåliga alternativ: att antingen skapa modeller för ”genuint beteende” baserat på fördomar eller

förutfattade meningar eller som inte speglar levd verklighet, eller att premiera de sökande som är goda berättare eller vars berättelser på annat sätt har en form som bedöms som trovär­ dig? Den andra frågan handlar om hur dessa potentiellt stereotypa bilder eller goda berät­ telser förhåller sig till skyddsbehov och risk för förföljelse, vilket ju är asyllagstiftningens syfte.

Den tredje frågan är om fokus på form snarare än innehåll är ett sätt för svenska beslutsfattare att försöka undkomma de stereotypa uppfatt­ ningar som enligt tidigare forskning tenderar att prägla bedömning av tro och sexualitet, då det är svårt att bedöma juridiskt men de ändå måste göra det. rebecca thorburn stern docent i folkrätt, projektledare i forskningsprojektet är det på riktigt?, ansvarig för l/umin (tillsammans med professor gregor noll, lunds universitet). hanna wikström docent i socialt arbete och tidigare forskare i migrationsrätt vid uppsala universitet. mer information om migration law network (l/umin)

Artikel 14 – Tema hbtq

finns på migrationlawnetwork.org

33

Boban Jevtic:

Skillnaden mellan Sverige och Serbien är som mellan himmel och jord

D

et var några dagar efter min tjugoandra födelsedag som jag inledde min första homosexuella kontakt. Det var en dag när jag öppnade dejtingsidan Planet Romeo som jag på allvar stod för att jag är gay. Fram till dess hade jag varit för rädd för att erkänna det ens för mig själv. I Serbien finns det ingen möjlighet att leva öppet som homosexuell. I Belgrad finns gayklubbar med metallgaller som går att stänga inifrån om de blir attackerade. Jag har gått ut ett par tre gånger kanske, och har alltid sett till att ha någon med mig. Risken att bli utsatt för våld är stor. Pride består av 5000 poliser som bevakar avspärrade gator där 500 går i paraden. Det är ju inte Pride. Något år tidigare firade de i en stängd byggnad, själv har jag aldrig vågat vara med – ris­ ken är att det kommer huliganer eller att jag får en sten i huvudet. Homosexualitet ses allmänt som en sjukdom eller något ont.

När jag umgicks med mina vänner höll jag fasaden uppe. De diskuterade tjejer och jag låtsades vara intresserad. Ett tag försökte jag också vara ihop med en tjej. Vi höll varandra i

34

handen och kysstes. Jag ville testa och samtidigt visa människorna runt omkring att jag var hete­ ro. Vi gjorde aldrig något sexuellt. Kompisarna ställde frågor, jag ljög. Att leva som homosexuell i Serbien är att leva med en hemlighet. Det var bara någon enstaka vän som visste, men till slut berättade någon av dem för min pappa. Han blev förbannad och röt ”jag vill inte ha någon jävla bög i min familj!”. Jag tror fortfarande inte att han har berättat för min mamma, skammen är för stor. Och jag vill inte att hon ska veta, behöva oroa sig eller må dåligt. Även om hon frågar mig rakt ut kommer jag att säga nej. Jag kan inte berätta för min lillebror heller. Jag är rädd för vad han skulle göra, att han skulle slå mig på käften eller aldrig prata med mig igen.

Jag hade en pojkvän i Serbien. Vi arbetade på en loppmarknad ihop, men vi fick så mycket problem att jag funderade på att lämna honom.

Folk visste att han var homosexuell och det gjorde att de automatiskt trodde att jag var det också. En dag kom två gäng. Det blev väldigt våldsamt. Vi ringde polisen, men de gjorde

Artikel 14 – Tema hbtq

ingenting. När min kille frågade hur de skulle garantera vår säkerhet ryckte de bara på axlarna.

Det går inte att bo i Serbien som homosexuell.

Min pojkväns syster bor i Sverige och föreslog att vi skulle komma hit. Vi lämnade allt och alla.

Förra våren sökte vi asyl. Skillnaden mellan här och där är som mellan himmel och jord. Nu, precis innan Migrationsverket gick på semester, fick jag mitt tredje avslag. Enligt serbisk lag är det förbjudet att diskriminera hbtq-personer.

Det hjälper inte mig, men det gör att det inte finns någon for­ mell anledning att söka asyl här. Efter den första stora in­ tervjun kändes det ljust. Handläggaren var förstående och gav oss grönt ljus, hon tänkte föreslå att vi skulle beviljas uppehållstillstånd.

Sedan fick vi en ny handläggare.

Samtidigt hade vi strul i relatio­ nen, men eftersom vi sökt asyl tillsam­ mans fick vi rekom­ mendationen att inte bryta upp.

Det skulle inte vara gynnsamt för vårt fall. Vi blev intervjuade igen.

Migrationsverket ställde intima frågor. Det är lite knepigt, men jag förstår ju att de måste. Sedan fick vi avslag. Advokaten ringde och sa det. Egentligen hade vi det på känn hela tiden.

Det har varit svårt att förstå politiken och processen, men jag har fått bra hjälp från rfsl Göteborg. I Serbien skulle jag aldrig ha sökt upp någon hbtq-organisation, men här har det varit en självklarhet. Annars hade jag nog varit rätt en­ sam. rfsl har ett projekt som heter Newcomers

där man kan träffa andra och prata av sig, de har en kurator och svenskundervisning, fika och ak­ tiviteter. Det är som en frizon för hbtq-­personer som lämnat sina hemländer. Det har varit en stor del av mitt liv här. Under West Pride här i juni ordnade vi aktiviteter och jag ställde mig på en scen och sjöng. Det var stort.

Nu har jag sökt arbetsvisum. Under tiden jag varit här har jag arbetat och uppfyller nog kraven. Jag vill stanna. Om de deporterar mig kommer jag försöka komma tillbaka på något sätt. När jag kom till Sverige var det som att bli född på nytt. Om någon här frågar om jag är gay känner jag mig fri att berätta.

Min chef säger det till sina vänner, det är inga konstig­ heter. Efter att jag och min serbiska pojkvän gjort slut har jag träffat en ny kille. Det känns väldigt bra. Vi har pratat om att söka uppehållstillstånd på anknytning till honom, men han säger att det är för tidigt. Han är inte redo att flytta ihop med allt vad det innebär. Först foto privat trodde jag att det betyder han inte älskar mig, men jag inser att han bara är realistisk. Han har rätt. Var sak har sin tid. Men för mig är det fantastiskt att ens kunna tänka i de banorna. När jag bodde i Serbien var det otänkbart att jag någonsin skulle gifta mig, men här… igår var jag på stan och kollade på ringar. Det enda jag vill är att leva ett normalt liv. Det tror jag att alla vill.

Artikel 14 – Tema hbtq

berättat för jenny skånberg

35

”Jag tror handläggaren tyckte det var sött” queer anhörig­invandring till Sverige

_J

ag trodde det skulle vara svårare. Jag trodde verkligen att det skulle vara svårare, säger Alejandro.

Alejandro kommer från Chile och jag träffar honom och hans partner Fredrik för att intervjua dem om deras förhållande och Alejandros migration till Sverige. De är båda lite över 30 och när vi träffas har Alejandro bott i Sverige i ungefär två och ett halvt år. De är i mångt och mycket representativa för de par som deltog i min studie om queer partner­ migration (hbtq-identifierade personer som söker uppehållstillstånd på grund av ett förhål­ lande) till Sverige i det att Fredrik är vit svensk

som är född och uppvuxen i Sverige och haft svenskt medborgarskap sedan födelsen och att Alejandro levde i Chile utan funderingar på att migrera därifrån innan han på semester i Sverige träffade Fredrik. Deras berättelse om Alejandros uppehållstillståndsprocess delar också många beröringspunkter med övriga intervjudeltagare, nämligen att uppehållstillståndsprocessen inte är så mycket att orda om. För den var så lätt. Hur kommer det sig?

De 25 personer jag har intervjuat beskriver ofta sin ansökningsprocess som snabbare och mindre krävande än de föreställt sig. Men det handlar också om själva mötet med handläg­

Artikel 14 – Tema hbtq

37

garna på ambassaderna eller Migrationsverket.

Timo, som kommer från ett land i södra Afrika, beskriver sin intervju som enkel och att hen kände sig bekräftad.

– Handläggaren sa bara att tänk på det här som ett samtal mellan två vänner. Hon ställde inga intima eller personliga frågor.

Alejandro och Fredrik är några av få delta­ gare som reflekterar lite mer över sin ansök­ ningsprocess. De har sökt uppehållstillstånd för Alejandro två gånger, först det temporära, tvååriga tillstånd som söks initialt och senare det permanenta tillstånd som kan sökas om förhållandet består då det temporära tillståndet går ut. Fredrik säger ironiskt att han tror att handläggaren på Migrationsverket tyckte att de var söta.

– Jag tror att papperna visade att det handlade om två män och jag tror hon tyckte det var sött. De får kanske inte bögpar varje dag.

Alejandro fick samma intryck när han inter­ vjuades på svenska ambassaden i Chile.

– Det kändes som det skulle bli lätt att få tillståndet, för hon var så trevlig mot mig. Hon verkade road och jag fick liksom känslan ”åh, vad sött”, precis som Fredrik sa.

Fredrik fyller i: – Hon sa efter 10–15 minuter att det här inte kommer bli något problem.

Jag tror att Alejandro och Fredrik är något på spåren när de kopplar känslan i intervjun till sin homosexualitet. De funderar runt det faktum att det gick så pass lätt att få Alejandros uppe­ hållstillstånd och att de inte ifrågasattes när de samtidigt hör talas om queera asylsökande som ”sparkas ut till Irak och Afghanistan” som Fred­ rik uttrycker det. De undrar varför lagstiftning­ en verkar tycka att det är viktigare att få testa en ”sommarförälskelse” (som de beskriver sitt

initiala förhållande) än att försöka rädda sitt liv.

I forskningen talar man om svensk exceptiona­ lism och homonationalism. Svensk exceptiona­ lism handlar om ett Sverige som ser sig som ett tolerant land som inte är nedsmutsat av koloni­ alism och rasfrågor, ett demokratiskt och jämlikt välfärdsland där alla är lika mycket värda. Ho­ monationalism knyter delvis an till detta som ett begrepp som analyserar hbtq-rättigheter utifrån hur de har införlivats som en del i nationella framgångsberättelser och självbilder om tolerans och modernitet. Att värna hbtq-rättigheter ses delvis som avgörande för att kunna framställa sig som det demokratiska och toleranta land som Sverige uppfattar sig vara. De länder som inte värnar dessa rättighe­ ter ses i gengäld som mindre demokra­ tiska och toleranta och anses inte ha ”kommit lika långt”.

I korthet leder detta till att queer kärlek måste välkomnas och kanske välkomnas lite extra så att Sveri­ ge inte missuppfattas som hbtq-kritiskt eller kanske homofobiskt istäl­ let. Handläggaren på Migrationsverket blir den svenska toleransen personifierad och den som ska applicera den på migrationsärenden. Att inte ifrågasätta det queera förhållandet som den sökande migranten har med en svensk medborg­ are, att utgå från att förhållandet är seriöst och genuint, blir ett sätt att bekräfta Sverige som det jämlika och toleranta landet. Det gör det också möjligt att avvisa andra typer av queera migran­ ter utan att för den skull tappa bort idén om Sverige som exceptionellt. För som Alejandro och Fredrik retoriskt frågar sig: vad är viktigast – att kunna leva sitt liv som en hel människa eller att testa en förälskelse för att se om den håller?

”...viktigare att få testa en ’sommarförälskelse’ än att försöka rädda liv”

38

Artikel 14 – Tema hbtq

sara ahlstedt doktorand i etnicitet och migration vid linköpings universitet

Inlägg

Vilka relationer räknas?

L

agen är inte queer. Juridiken styr våra relationer och ut­ länningslagen kan bestämma vem vi får ha nära och vem som vi kanske aldrig mer får se. Idag har vi en lagstiftning där någon man känt i några veckor och ligger med får fler rättig­ heter än ens åldrande föräldrar, vuxna syskon eller närmsta vän.

Sedan kärlek och förälskelse blev det som förväntas styra våra relationer istället för resonemangsäktenskap, blodsband och storfamiljer har ”kärleken” blivit helig. Juridiska begrepp som under äktenskapslika förhållanden har dykt upp för att sätta namn på det paket av normer som en ”äkta kärleksrelation” ska följa för att räknas.

Vi har rätt att ta hit en partner som vi bara umgåtts med några veckor om kärleken ses som äkta (läs: ligger med varandra). Det finns särskilda utredare på Migrationsverket som ska bedöma om kärleken är äkta och ”seriös i utlänningslagens mening” eller om det är ett ”skenförhållande”. De ska kunna skilja på en ny häftigt uppblossad tokförälskelse från en charad av nära vänner som känner varandra väl och bedöma om en trött gammal relation som gått på tomgång länge räknas om personerna levt i olika delar av världen på senare år. Byråkrater som har till uppgift att kategorisera in känslor och livsstilar i ett av två fack, seriös eller oseriös relation.

Hur du är intim och exakt vilken typ av känslor du har för en person ger eller drar ifrån rättigheter. Ett livslångt åtagande att ta hand om sina föräldrar, en kärleksrelation mellan tre personer elle­r en nära vän som du delat allt med är inte tillräckligt för att de ska få stanna. Personer som lever enligt det gällande normpaketet kan få leva med sina närmaste medan den som lever på andra sätt fråntas den möjligheten.

Hur mycket påverkas allas våra relationer av vetskapen om att juridiskt räknas bara några få, om ens någon av alla de relationer vi har? sofia hultqvist

Artikel 14 – Tema hbtq

39

”Lagstiftningen i Gambia, Nigeria och Benin kränker mina mänskliga rättigheter”

David Berihun Kohen kom ut som homosexuell i Gambia när han var 18 år. Nu är han registrerad som asylsökande hos UNHCR i Benin. Det har varit en resa genom tre länder, kantad av systematiskt förtryck, trakasserier, frihetsberövande, rädsla och rättslöshet.

Här berättar han sin historia.

M

ina föräldrar är från Etiopien, men emigrerade till Gambia. Jag råkade födas under en kort resa till den kari­ biska ögruppen Brittiska Jungfruöarna. Eftersom ingen av mina föräldrar var medborgare där, föddes jag i praktiken statslös tills jag senare fick ett gambiskt medborgarskap.

Att växa upp i Gambia blev svårt när jag bör­ jade bli medveten om min sexualitet. Det var en långsam process som började redan när vi som barn lekte mamma-pappa-barn. Jag kände en särskild upphetsning över att pussa min kompis när vi låtsades vara gifta. Min bästa kompis kom ut några veckor före mig och jag insåg att mina känslor för honom var mer än bara vänskapliga.

Jag kom ut bland mina närmaste vänner och familj när jag var 18 år, men jag kom ut litegrann varje dag. Det är en resa. Jag minns hur jag sneg­

lade på mina skolkamraters kroppar i omkläd­ ningsrummet, följt av känslan att det måste vara något fel på mig.

Att komma ut ska vara något vackert, ett själv­ förverkligande, men inte i Gambia.

Gambias president, Yahya Jammeh, sa 2008 att lagar striktare än i Iran snart skulle introdu­ ceras och att de skulle halshugga homosexuella i landet. Han gav landets homosexuella 24 timmar att lämna landet. Alla hotell som inhyste homosexuella skulle stängas ner, på grund av att det är en olaglig handling. Han sa att han aldrig skulle acceptera sådana individer i landet.

I april 2012 åtalades 18 personer för homo­ sexualitet, däribland jag. Vi greps på en bar i turistområdet. Brottsrubriceringen var ”oanstän­ digt uppträdande på en allmän plats”. Enligt polisens vittnesmål arresterades vi för att vi

Artikel 14 – Tema hbtq

41

bar kvinnokläder, handväskor och ”gick som damer”. I augusti lades åtalet ner i brist på bevis.

Att jag blev misstänkt för brottet resulterade i att det stipendium jag fått till läkarutbildningen drogs tillbaka.

Den gambiska brottsbalken uppdaterades 2014 med en ny brottsparagraf gällande det vaga brot­ tet ”grov homosexualitet” (aggravated homosex­ uality) som kan leda till livstid i fängelse. Lagen riktar sig bland annat mot så kallade ”seriebrotts­ lingar”, alltså personer som tidigare har dömts för homosexualitet. Det var då jag bestämde mig för att lämna landet.

Jag flydde till Nigeria, där jag hade en farbror som jag kunde bo hos. Det tog mindre än fem månader innan jag tillsammans med flera andra greps och åtalades av Bauchi State Sharia Com­ mission, som fungerar som en statlig domstol med möjlighet att utfärda dödsstraff. Vi häk­ tades, misshandlades och stod anklagade inför domaren på morgonen den 18 januari 2014. De flesta var minderåriga och hade inget juridiskt ombud. Flera olika domar delades ut, bland annat spöstraff och fängelse. Jag dömdes under särskilda omständigheter som utlänning. Bevisen mot mig var oemotsägliga – datorer, mobiltelefo­ ner, bilder, nyhetsbrev som fanns i min lägenhet.

Den gambiska ambassaden informerades om brottsmisstankarna och de krävde att jag skulle lämnas över från Nigeria till Gambia, för att de skulle åtala mig för grov homosexualitet. Jag

42

passade på att rymma när jag efter mer än två månader i häkte släpptes mot borgen i väntan på ett nytt åtal och förhandlingar om utlämningen.

Jag smugglades in i Benin bilvägen i mars 2015. Fastän jag har registrerat mig hos UNHCR som asylsökande är jag ständigt rädd. Benin är mer homofobiskt än jag någonsin hade trott.

Samkönade relationer mellan vuxna över 21 år är lagliga, men det finns inget juridiskt skydd för samkönade par, inget skydd mot diskriminering eller mot våld mot hbtq-personer. Jag överfölls alldeles i närheten av min bostad och blev så misshandlad att jag fick sys med flera stygn. Det var knappt att jag kom undan, annars hade de dödat mig. Jag polisanmälde överfallet, men polisen sa att de inte kan göra något. Jag kan inte vara ute på kvällen. Varje dag lever jag med rädslan för bli attackerad och inte överleva.

Lagstiftning mot hbtq-personer i Gambia, Nigeria och Benin kränker mina grundläggande mänskliga rättigheter, bland annat rätten till ett privatliv, rätten att inte bli diskriminerad, rätten att inte arresteras och frihetsberövas på godtyck­ liga grunder. De lägger ett stigma, hat och döds­ hot över min tillvaro varje dag, bara på grund av att jag är annorlunda. Det är min övertygelse att staten har ett uppdrag att skydda befolkningen från fördomar, inte att förvärra dem.

Artikel 14 – Tema hbtq

david berihun kohen översättning baharan kazemi

foto julius lindblom/stockholm pride

Stolthet och fördom Bilden av Sverige som ett kallt land, att män­ niskor här är kalla, stämmer inte menar Fifi Janevska. Hon är asylsökande och medlem i rfsl Newcomers, I Sverige finns en annan frihet än i hennes hemland Makedonien. Det berättar hon i kampanjen Jag är fri. Fifi uppträdde under invigningen till Stockholm Pride. rfsl och rfsl Newcomers arrangerade Asyl­ forum under Pride. Aktivister, jurister, tjänste­ män, politiker, asylsökande med flera träffades för att diskutera utmaningar för hbtq-personer i asylprocessen. Vad måste förändras? Varför fungerar inte lagen? Vilken kunskap behöver Migrations­verket? Påverkar fördomar trovärdig­ hetsbedömningar? Varför är det färre kvin­

nor som söker på hbtq-skäl? Räcker det med individuella bedömningar eller behöver man se specifikt till hbtq-personer som grupp?

När det kommer till Dublin menar Patrick Bazanye på rfsl att det definitivt behövs undantag för hbtq-personer. De har helt enkelt inte samma möjligheter att få asyl i olika europeiska länder.

Prövningen ser också olika ut och är på vissa håll rent förkastlig. Men att få sin ansökan prövad i Sverige är ingen garanti; det finns konstaterade brister i den svenska asylprocessen. Det är viktigt att vi inte fastnar i bilden av Sverige som ett hbtq-vänligt land och nöjer oss med status quo.

Pride handlar inte om att nöja sig. jenny skånberg

Seriespecial seriespecial seriespecial ser

Jenny Taravosh

Att teckna reportageserier kräver mod F ler serietecknare i Sverige borde anta utmaningen med att teckna i reportageformat, tycker Jenny Taravosh. Visst krävs det mycket research och det kan vara känsligt att tolka verkliga händelser och riktiga personer men för Jenny har det varit en viktig process i serieskapandet.

– För mig är aktivism och politiskt engagemang viktigt och det är så jag vill arbeta, säger Jenny som även är medlem i det fem­ inistiska serieskaparnätverket Dotterbolaget.

Resorna till Balkan har varit många och de kommer förhopp­ ningsvis att bli fler i framtiden då hon arbetar med att sätta ihop de många berättelserna till en bok. I serien ”Prajd” ligger fokus på hbtq-aktivisters försök att genomföra Pridefestivaler i olika delar på Balkan. Vissa städer är öppnare än andra, till exempel har Zag­ reb en Pridefest sedan 2002. På andra ställen är motståndet hårt.

Queer- och hbt-personer anses sjuka och utmålas som perversa och upprorsmakare.

Jenny skildrar i ”Prajd” bland annat den första Prideparaden i Podgorica i Montenegro. De flesta som deltog i paraden var tillresta aktivister. Att vara hbtq-person i Podgorica är helt enkelt fortfarande för farligt. Av de få som vågade delta kände sig några till och med tvungna att maskera sig av rädsla för att bli igenkända av familj, vänner och grannar.

– Jag är ju mer priviligerad som kan åka därifrån, säger Jenny som poängterar att det är viktigt att reflektera över sin roll som berättare.

– I början var jag rädd att någon skulle tycka att jag var en idiot men det kommer alltid att finnas människor som inte håller med en, fortsätter hon. Det krävs lite mod för att teckna reportageserier.

text och foto li dahlgren

riespecial seriespecial seriespecial serie Jenny Taravosh arbetar just nu, tillsammans med Saskia Gullstrand, med att starta upp plattformen Underlandet som ska verka som en resurs för alla som skapar serier och bana väg för att höja upp serier som konstform. Hon kommer även att medverka i utställningen Serie­upproret på Kungsbacka konsthall under hösten. För mer info besök jennytaravosh.com.

Läs ett utdrag ur Jenny Taravosh reportageserie ”Prajd” på nästa sida › ›

Utdrag ur serien Prajd av Jenny Taravosh

Seriespecial seriespecial seriespecial ser

Steve Nyberg

Det var inte bättre fÜrr

riespecial seriespecial seriespecial serie Serietecknaren Steve Nyberg i sin ateljé i Malmö. Projektet Trygga Lilla Sverige kommer ges ut i maj 2016 på Galago förlag. Läs mer på stevenyberg.com.

A

rgumentet att det var bättre förr biter inte på serietecknaren Steve Nyberg.

– Folk kommer ofta dragande med det i diskussioner men ingen vet egentligen när förr var, menar Steve.

Och att det inte var bättre förr vet Steve som, genom att läsa gamla tidningsklipp och rota i ar­ kiven, dagligen umgås med de mörkare delarna av Sveriges historia. Researchen han gör blir sedan blir serier.

I sitt projekt Trygga Lilla Sverige använder han sig av historiska händelser för att kommentera samtiden. Projektet är också en form av anti-­ rasistisk handling i en tid då rasism och nationa­ lism blir alltmer närvarande i det offentliga rummet.

– Många framställer Sverige som en frizon från bovar och banditer. Terrorism och attentat anses vara något som sker ”någon annanstans”.

Efter terrorattacken mot franska tidningen Charlie Hebdo spekulerades det i media om redaktioner i Sverige riskerade att utsättas för liknande attacker. Men ett likande terrordåd har redan skett, poängterar Steve.

1940 planterades en bomb i Norrskensflam­ mans tryckeri i Luleå. Bakom spräng­attentatet låg radikali­serade nationalister som ville hindra den kommunistiska tidningen från att spridas.

Fem människor dog i dådet.

Attentatet mot Norrskensflamman är en av alla historier Steve skildrar i Trygga Lilla Sverige.

Barnamördare, kravaller mot minoriteter, hungerdemonstrationer, självmordsbombare och seriemördare får samsas på sidorna. Det var längesedan Sverige förlorade sin oskuldsfullhet.

Så nej, det var nog inte bättre förr. text och foto li dahlgren

Läs ett utdrag ur Steve Nybergs seriedrama ”Innan det är för sent” om attentatet mot Norrskens­flamman i Luleå 1940. › ›

Utdrag ur serien Innan det är fÜr sent av Steve Nyberg 50

51

Utdrag ur serien Innan det är fÜr sent av Steve Nyberg

53

Utdrag ur serien Innan det är fÜr sent av Steve Nyberg

Utdrag ur serien Innan det är fÜr sent av Steve Nyberg

Seriespecial seriespecial seriespecial ser

av Lina Ohlsson

riespecial seriespecial seriespecial serie

60

Artikel 14 – Your Eyes and the Sea av Lina Ohlsson

Artikel 14 –

61

62

Artikel 14 – Your Eyes and the Sea av Lina Ohlsson

Artikel 14 –

63

Serietips

Bekele Raquel Lozano, Mattias Elftorp & Emre Özdamarlar (Tusen Serier)

E

gentligen är detta inte ett tips om en spe­ cifik bok utan om ett förlag. Tusen Serier var från början ett projektet inom ramen för Seriefrämjan­ det men håller nu på att utvecklas till en själv­ gående förening och har etablerat sig som en stark röst i serivärlden.

En röst som är värd att hålla koll på för den som både är intresserad av serier och frågor som rör migration, identitet och samhällsskildringar.

Det är också förlaget att hålla koll på för dig som vill läsa serier och berät­ telser från människor som vanligvis inte får så stor plats i samhället utan som ofta får finna sig i att bli beskrivna och porträtterade av andra med mer makt.

Tusen Seriers mål är att ”öppna upp den svenska seriekulturen och bryta det mönster som länge gjort att serier som gjorts och getts ut i Sverige med få undantag bara försöker tilltala ’svenskar’. Tusen Serier visar att det finns tusen sätt att berätta en historia, tusen håll att komma ifrån.”

64

Serieboken Bekele gavs ut 2014 och berättar historien om en ung kvinna från Etiopien som kommit till Malmö för att arbeta och tjäna pengar så att hon kan försörja sin familj i Ad­ dis Abeba. I Malmö blir hon tillsammans med Johannes och en lång väg till permanent uppe­ hållstillstånd påbörjas.

Absurda förhör på Mig­ rationsverket och långa dagar på arbetet som städare tär på relationen och det som inte skulle ha hänt råkar hända.

Bekele är otrogen med Johannes bästa vän och äktenskapet knakar i fogarna. Hur ska det nu gå för Bekele?

Vi får även följa Lennart, handläggare på Migrationsverket som för­ söker rättfärdiga arbetet han utför inför sig själv.

Bekele är en fint tecknad seriebok med en bra dialog och en historia som berör och som på ett tänkvärt sätt kritiserar ett byråkratiskt system som reducerar människor till siffror i statistiken.

Artikel 14 – Seriespecia l

li dahlgren

serie av fia lien

farr-nytt

Ladda ner farr:s Goda Råd Vi vill påminna om att handboken "Goda Råd till dig som söker asyl i Sverige" nu finns uppdaterad och kan laddas ner gratis i pdf-format från farr:s hemsida. Goda Råd är en oumbärlig följe­ slagare för alla som sätter sig in i asylärenden.

I version 4 finns lag- och praxisändringar som tillkommit under 2013 och 2014 med, till exempel reglerna för vård till pappers­ lösa och skolgång för papperslösa barn, ensamkommande barn i Dublinförordningen och återreseförbud. Regler för anhöriga har förtydligats. Även adresslistan är uppdaterad.

Den nya versionen finns nu även översatt till engelska, ryska, arabiska och spanska. Inom kort kommer den även på farsi.

Se farr.se för mer information

66

Artikel 14 – FARR-nytt

farr-nytt Kritik mot utvisningar till barnhem FARR kritiserade i juni Mig­ rationsverkets planer på att utvisa systrarna Albertina och Janet Da Silva till ett barnhem i Angola. I ett pressmeddelande skrevs bland annat: ”farr tar generellt avstånd från att utvisa barn utan nätverk till barnhem.

Vi ser det som oförenligt med principen om barnets bästa.

Stater där allvarliga brott mot barn är vanligt förekommande, borde inte vara aktuella ens för utredning om utvisning av ensamkommande barn, såvida det inte handlar om frivillig fa­ miljeåterförening. I Albertinas och Janets fall finns dessutom flera särskilda anledningar att kritisera beslutet: – Ärenden som rör barn ska utredas snabbt. Det är inte rim­

ligt att utvisa föräldralösa barn som rotat sig i Sverige i fyra år.

– Frågan om det går att verk­ ställa en utvisning ska vägas in i asylbeslutet, inte komma efteråt när den som ska utvisas inte längre har rättshjälp eller rätt att överklaga.

– När ett barns asylskäl bedöms ska barnets individuella situation i hemlandet vägas in – inte bara om det finns ett alternativ där. farr:s ordförande Sanna Vestin höll även tal på en stödmanifestation för systrarna Da Silva på Skärholmens torg i Stockholm i juni. Systrarna har i nuläget inte utvisats, utan väntar på besked gällande en ansökan om verkställighets­ hinder.

Fortsatt kampanj för lagliga vägar till Europa FARR har fortsatt det politiska påverkansarbetet för att skapa lagliga vägar in i eu för asylsökan­ de. I april skrev farr:s ordföran­ de ett öppet brev till utrikesmi­ nister Margot Wallström med uppmaningen att Sverige ska

gå i spetsen för att öka antalet kvotflyktingar och börja använda humanitära visum, samtidigt som krav ställs på eu att utöka räddningsaktionerna på Medel­ havet och på ett samarbete inom unionen.

Artikel 14 – FARR-nytt

FARR under Stockholm Pride Terje Holmgren från farr:s styrelse deltog i panelsamtal om Dublinförordningens effekter för hbtq-personer som har registrerats i ett annat eu-land innan de sökt asyl i Sverige.

Det problematiska i situatio­ nen är att inte alla eu-länder har förföljelse på grund av sexualitet som en skyddsgrund i sin utlänningslag, och därför riskerar hbtq-personer att få helt olika bedömning beroende på vilket land som prövar deras ansökan. Samtalet arrangerades av rfsl och rfsl Newcomers på Asylforum i Kulturhuset.

Medlemssidor och diskussionsforum Nu kan medlemmar i farr ta del av material på låsta delar av hemsidan, bland annat kun­ skapsbank och diskussionsfo­ rum. På forumet kan medlem­ mar ge varandra råd och utbyta erfarenheter i olika frågor, såsom asylrätt, landinforma­ tion, regler och kampanjer.

Instruktioner om hur du som medlem loggar in finns på hem­ sidan. Du som inte är medlem är varmt välkommen att gå med!

67

Våra medlemsgrupper

Besök artikel14.se!

Vi har flera medlemsgrupper och andra aktiva över hela Sverige. För kontakt se: www.farr.se/grupper

Här kan du läsa i tidigare nummer och beställa prenumerationer.

Vi finns även på facebook.com/artikel14

Skellefteå Umeå Östersund Sundsvall Gävle Falun Borlänge Uppsala Stockholm Norrköping Borås Göteborg Falkenberg Lund Malmö Trelleborg 68

Vill du bli återförsäljare?

Kontakta artikel14@farr.se

Vill du köpa ett lösnummer? tidskriftsbutiken.se

Prenumerera på Artikel 14!

Fyll i talongen eller beställ på artikel14.se/prenumeration Prenumeration inkl. medlemskap 250 kr i FARR för enskilda Prenumeration inkl. medlemskap 150 kr i FARR arbetslös/student/asylansökande Prenumeration och medlemskap för 300 kr asylrättsgrupper och organisationer Endast prenumeration för enskilda 200 kr Prenumeration för företag 250 kr och organisationer Ja, tack! Jag vill ha ett gratis provnummer av Artikel 14 Ja, tack! Jag vill ha mer information om FARR Namn Adress

Priserna avser prenumeraton för fyra nummer av Artikel 14 och eventuellt medlemskap i FARR under ett år.

Kupongen skickas till FARR, Box 391, 101 27 Stockholm

Artikel 14 – Medlemsgrupper/Prenumeration

Vill du arbeta Bli medlem i FARR! för en human och solidarisk flyktingpolitik?

Flyktinggruppernas Riksråd, FARR, är ett partipolitiskt och religiöst obundet nätverk som består av, hjälper och samordnar grupper och enskilda i Sverige som arbetar för att stärka asylrätten.

Prenumerera på Artikel 14!

FARR arbetar för: FARR arbetar för att Sverige ska följa de internationella konventioner som undertecknats till skydd för mänskliga rättigheter och för att tillämpningen av den svenska asyl- och flyktingpolitiken ska präglas av humanitet, solidaritet och rättssäkerhet.

Du kan engagera dig i FARR eller i någon av våra medlemsgrupper. Besök farr.se för mer information.

Du behövs!

Sanna Vestin – Ordförande Michael Williams – Förste vice ordförande Frida Johansson Metso – Andre vice ordförande Lars Fagerström – Sekreterare Jenni Stavare – Kassör

E-post– info@farr.se Organisationsnr 88 26 01–54 66 Plusgiro 52 08 90–5 Bankgiro 206–3287 Telefonnummer 08-7100245

Posttidning B

SO

M

AR

29 S R KU

–30 augus ti i Gö te

Regnade sommaren bort?

rg bo

M

Returadress FARR Box 391 101 27 Stockholm

DET BÄSTA ÄR KVAR! FARR och Ingen Människa är Illegal i Göteborg ordnar SOMMARKURS OM FOLKRÖRELSE OCH HOPP Goda exempel… vad asylrättsrörelsen kan åstadkomma… vad solidaritet kan betyda… vad människor som går ihop kan göra tillsammans…

Lär dig fixa en stödfest, göra ett fanzine, skriva en låt…

Sjung allsång, se film, diskutera med aktivister från olika håll

Kom och låt dig inspireras!

TID: Lördag–söndag 29-30 augusti Från klockan 9.00 på lördagen till klockan 16.00 på söndagen.

Det går självklart att medverka under enstaka delar av kursen om en inte har möjlighet att medverka hela tiden.

PLATS: Göteborg (Kvinnofolkhögskolan, Första Långgatan 1)

KOSTNAD: Ingen avgift, självkostnadspris för mat LOGI: Ordnar du själv, men hör av dig om det är svårt ANMÄLAN: Skriv till sommarkurs@farr.se. Uppge antal personer och eventuella särskilda behov, om du är med i någon asylgrupp eller annan förening och om du vill hjälpa till med något!

Sista anmälningsdag den 25 augusti.

Om du har en idé om något som du vill berätta om eller visa på kursen får du gärna skriva det till oss.

Se www.farr.se för hela programmet!