A14 nr2 2016 teaser för webb

Artikel 14 #2/2016 Sveriges enda flyktingpolitiska tidsskrift

#2/2016 50 SEK

TEMA: KÄRLEK

FÖR KÄRLEKENS SKULL

VILKA RELATIONER RÄKNAS?

KÄRLEKSKROSSANDE SIGNALPOLITIK MED KLUVET HJÄRTA

ZOUQAQ – JADA – GRÄNDER

S veriges enda flyk tingpolitiska tidsskrif t | Ges ut av Flyktinggruppernas riksråd

Kärleken känner inte till sitt fulla djup förrän separationens timma är slagen.

– Khalil Gibran Kärleken kommer ofta i kläm, hamnar på undantag och försakas vid flykt.

Den omöjliggörs också av många delar av asylsystemet. Människor flyr på grund av kärlek, för kärlek, trots kärlek och till kärlek. En stor andel av alla som kommer till Sverige gör det på grund av sina relationer. Kärleken är inte en klart definierad rättighet men ett av människans allra mest grundläggande behov.

15

Ett onormalt läge H

ur ska flyktingrörelsen orka ta nya tag?

Det frågar jag och någon svarar ”Vi får inte glömma att det är ett onormalt läge”. Sant. När riksdagen stiftar lagar som ska göra tillvaron vidrig för människor, när ”flyktingvänliga” politiker säger repliker som nyss hade hört hemma på Avpixlat, när nazister demonstrerar och Europas regeringar tävlar om bästa sätten att hålla flyktingar borta, då gäller det att hålla stilen.

Det onormala får inte bli normalt. En tillfällig lag är en lag som ska avskaffas. Lögnaktiga repliker ska fördömas som lögnaktiga oavsett hur ofta och av vem de uttalas. Ett påstående om att flyktingfientliga åtgärder behövs ska aldrig besvaras med ”Javisst, men...” utan alltid med ”Nej, verkligen inte!”.

Det är ett onormalt läge, med onormala utmaningar. En utmaning är att juristerna kommer att behöva bli proffs på EU-rätt och Europakonventionen. En annan är att det behövs en strategi för att hålla politikerna uppdaterade om konsekvenserna av lagstiftningen och se till att den tillfälliga lagen avskaffas. De utmaningarna måste vi klara. Samtidigt är den största utmaningen den ökande pressen på asylsökande och personer utan papper.

När så många beslut kommer att behöva överklagas, så många kommer att ställas på gatan, så många kommer att behöva strida för sin rätt till familj, så många ensamkommande barn kommer ställas inför utvisning när de fyller 18, så många ”ömmande omständigheter” avfärdas av myndigheterna – då behövs alla goda krafter. Det skapar även press på frivilligorganisationerna. Vi behöver lära oss hållbar aktivism.

Vi får trösta oss med att även flyktingrörelsen är i ett onormalt läge! Ovanligt många har engagerat sig. FARR har växt, många andra organisationer har startats. Blivande jurister vill lära sig asylrätt. Att skapa mötesplatser på orter dit asylsökande och nyanlända kommer har blivit en stillsam folkrörelse.

FARR har en särskild uppgift att bidra med erfarenhet och kunskaper. De behöver vi kombinera med nyanländas erfarenheter och den annorlunda kompetens som finns i nya rörelser.

När vi är i ett onormalt läge behöver vi föra det normala samtalet, kämpa på med vår normala envishet, visa normal medmänsklighet – och av omvärlden fortsätta kräva lite normal anständighet. sanna vestin

5

BAKOM NYHETERNA

I princip omöjligt att söka asyl i Grekland

E

U:s avtal med Turkiet trädde i kraft den 20 mars. Då uppstod två skilda flyktinggrupper beroende på när de kom. Ett före och efter definierar nu olika rättigheter och olika villkor. Det grekiska parlamentet har sedan dess gjort innehållet i avtalet till grekisk lag. För flyktingar som befinner sig i landet får det stora konsekvenser.

De två grupperna befinner sig på olika platser.

De som kom innan den 20 mars befinner sig nu i ett trettiotal flyktingläger som i huvudsak ligger

10

på fastlandet, de flesta i norra Grekland samt i och omkring Aten och Pireusområdet. Lägren är öppna men standarden varierar. Flera har kritiserats skarpt av flyktingar och frivilligorganisationer för bristen på el och varmvatten, otillräcklig och dålig mat samt att lägren ligger isolerade. De mer temporära, ”vilda” läger som uppstått i Pireus hamn och i Idomeni ska vara tömda inom kort. Idomeni började tömmas i slutet av maj med stor polisförstärkning. Uppskattningsvis bor 50 000 personer i lägren. Det stora flertalet

förväntas bli kvar i landet. De som anlänt efter den 20 mars befinner sig i något av de fem låsta, inhägnade lägren på öarna Lesbos, Chios, Samos, Leros och Kos. Det är de så kallade ”hotspotsen” som nu har blivit låsta förvar.

Här ska flyktingar registreras och sorteras efter graden av utsatthet, exempelvis ålder och sjuklighet, men framför allt efter nationalitet. Härifrån ska de flesta enligt avtalet i princip skickas tillbaka till Turkiet efter en kort asylprocess. Moria på Lesbos är det största av lägren och är kraftigt överbefolkat. Enligt avtalet har man rätt att lämna lägren efter 25 dagar som asylsökande. Men de som släpps ut får inte lämna ön där de är. Från alla läger, men framför allt från Moria på Lesbos och Vial på Chios, kommer rapporter om misär, brist på förnödenheter och information om att särskilt utsatta inte uppmärksammas (sjuka, åldringar, ensamma kvinnor och småbarn) samt att 25-dagarsgränsen överskrids.

Det största problemet i Grekland just nu är möjligheten att överhuvudtaget få sitt ärende behandlat och sina rättigheter tillgodosedda. Hela det grekiska asylsystemet är kraftigt underfinansierat och underbemannat.

I

avtalet med Turkiet har EU-kommissionen bedömt att landet kommer behöva ytterligare 200 handläggare på Asylservice (grekiska Migrationsverket), 400 experter från andra EU-länder anställda av EASO (European Asylum Support Office) samt 30 handläggare och 30 domare för de tio kommittéer för överklagande som ska inrättas. Få av dessa har dock kommit på plats. I praktiken är det nästan omöjligt att få kontakt med Asylservice och lämna in en ansökan. Sedan i maj förra året sker alla

intervjuer endast via tidsbeställda Skypeintervjuer och helt nyligen ändrades systemet så man nu enbart kan ansöka om Skype-tider genom större organisationer som bland annat Greek Council for Refugees, Praksis och Arsis. För de som är i flyktingläger spridda i norr och runt Aten/Pireus är planen att mobila team från Asylservice ska resa runt och för-registrera de som vill söka asyl. Sedan befarar man att det kommer att ta ett halvår för många att genomföra den mer formella delen av ansökan. Det här gör också att rätten till familjeåterförening enligt Dublin III försenas kraftigt.

D

et kommer förmodligen ta mer än ett halvår innan processen ens påbörjas.

Ett av många problem som blir följden av att inte kunna lämna in sin ansökan är risken att gripas av polis för att ha överskridit tiden för hur länge man får vistas i Grekland som irreguljär migrant. Även för asylsökande som är inlåsta på öarna har det varit svårt, trots att det verkar som att de flesta har lyckats lämna in en för-ansökan.

Men du vet inte hur länge du får vänta på att bli kallad till intervju, om du ens blir det, om du får tillgång till advokat eller hur länge beslutet dröjer. Kritiken mot rättsosäkerheten är omfattande. I lägren kommer volontärerna heller inte in utan flyktingarna håller kontakt med volontärer, anhöriga och vänner i hemlandet och i EU-länder genom stängslen och sina mobiltelefoner.

Flera har tagit sig över till Atenområdet med smugglare, andra planerar att följa efter för att sedan ta sig vidare till andra EU-länder på något sätt. text och foto : annet te rosengren

11

PRAXIS

Kontroversiellt Barnfamilj får om praktiska hinder inte återförenas Migrationsverket har publicerat ett rättsligt ställningstagande som rör beviskrav och procedur vid praktiska hinder mot att verkställa utvisningsbeslut. Det handlar både om verkställighetshinder som Migrationsverket kan behöva ta hänsyn till vid ett första beslut i grundärendet och sådana verkställighetshinder som uppstår efter utvisningsbeslut. Enligt ställningstagandet innebär Migrationsöverdomstolens praxis i båda fallen att den sökande måste ”styrka” (ett högt beviskrav) att det finns ett konkret hinder mot verkställighet. Formuleringen i lagen att tillstånd kan beviljas om ”det finns anledning att anta” (ett lågt beviskrav) att hemlandet inte kommer att vara villigt att ta emot, ändrar enligt Migrationsverket inte beviskravet för själva hindret.

Ett annat kontroversiellt inslag är att ensamkommande barn som får stanna för att de inte har någon som kan ta emot dem i hemlandet, normalt bara ska få tillfälliga uppehållstillstånd.

Barnet kan då utvisas efter 18-årsdagen då det inte längre krävs något ordnat mottagande.

Lifos 37082

Tillstånd för afghanska tolkar

Migrationsdomstolen i Malmö har för andra gången behandlat ärenden om fyra afghanska tolkar. Personerna befinner sig inte i Sverige och kan därför inte få asyl. När de fick avslag första gången bedömde domstolen att Sverige har ett ansvar för dem, en ”extra-territoriell jurisdiktion”. Ärendena skickades tillbaka till Migrationsverket för prövning av uppehållstillstånd på grund av särskild anknytning till Sverige.

Det blev avslag igen, nu med motivering att omständigheterna inte var så udda och ömman-

12

En svensk man och en somalisk kvinna träffades i Etiopien. De gifte sig och träffades några veckor i taget när mannen var på besök.

Kvinnan fick inte uppehållstillstånd i Sverige eftersom hon saknade giltigt pass (inga passhandlingar från Somalia erkänns i Sverige).

När hon sökte en andra gång hade hon fått en dotter. DNA-analys visade att barnet med 99,99 procents sannolikhet var gemensamt. Men hon fick ändå avslag eftersom paret inte bott ihop utanför Sverige. Detta är ett av kraven för att en positiv DNA-analys ska leda till att identiteten inte behöver vara ”styrkt”, bara sannolik. Nu har saken nått Migrationsöverdomstolen som ger Migrationsverket rätt. Visserligen behöver inte hela familjen ha bott ihop utomlands, men paret ska ha gjort det. Kvinnan får avslag och domstolen påpekar att paret inte kan ha haft några ”objektivt sett berättigade förväntningar” på att få bo i Sverige. De får med andra ord skylla sig själva att de bildade familj trots Sveriges regler.

Målnummer UM2908-15

de som krävs. Migrationsverket höll inte med om att Sverige skulle haft någon kontroll över individer i Afghanistan. Domstolen kritiserar nu att Migrationsverket trots överinstansens begäran inte utrett de sökandes säkerhetsmässiga situation varken enligt den paragraf som använts eller i förhållande till skyldigheterna enligt Europakonventionen. Den här gången fattar domstolen beslut i sakfrågan och beviljar de sökande uppehållstillstånd på grund av den särskilda anknytningen.

Målnummer UM 5416-15

ARTIKEL 14 – PRAXIS

Konvertit vann i Europdomstolen

Samkönat par får återförenas

År 2014 godkände Europadomstolen att en iranier kunde utvisas från Sverige trots att han konverterat till kristendom. Mannen anförde i grundärendet inte konverteringen som asylskäl, men lämnade in dopbevis till domstolen.

Senare påtalade han verkställighetshinder men det avslogs eftersom omständigheten inte var ny. Europadomstolen godkände utvisningen eftersom mannen själv sagt att religionen är en privatsak. Men tre domare var oeniga och ansåg att religionsfrågan borde ha betraktats som en ny omständighet. Nu har ärendet prövats i Europadomstolens stora kammare. Även den här gången finns skiljaktiga meningar om huruvida Sverige uppfyllt sitt ansvar i den tidigare proceduren. Men domstolen slog enhälligt fast att det skulle vara ett brott mot Europakonventionen om Sverige nu skulle utvisa mannen utan en sakprövning av hans religionsskäl, eftersom staten har en skyldighet att väga in all information före beslut oavsett den sökandes agerande, och för att ny information tillkommit.

F.G. v. Sweden, Application no. 43611/11

Ett par av samma kön nekades familjeåterförening i Kroatien. Kroatien argumenterade inför Europadomstolen för mänskliga rättigheter att det inte var fråga om diskriminering eftersom landet ställer krav på sammanboende i tre år även för par av olika kön, om de inte är gifta.

Men i ärendet hade avslaget byggt just på att familjeåterförening inte gäller samkönade par.

Av Europadomstolens resonemang framgår att domstolen tidigare ansett att samkönade par kan skyddas av rätten till privatliv men inte av rätten till familjeliv, eftersom det då inte fanns någon enhetlig syn bland konventionsstaterna om detta. Numera anser domstolen dock att det inte ska göras någon skillnad. I det aktuella fallet var det omöjligt för den sökande att definieras som familjemedlem till skillnad från om de hade varit ett ogift par av olika kön, detta bortsett från att treårsregeln uppnåtts under ärendets gång.

Det fanns inget godtagbart skäl för åtskillnaden och Kroatien fälls därför för brott mot konventionens artikel 14 och 8.

Pajic v. Croatia, Application no. 68453/13

Nya riktlinjer för Afghanistan

Lifos presenterar fokusländer

UNHCR har den 19 april publicerat nya riktlinjer för bedömning av skyddsbehov för asylsökande från Afghanistan. Tidigare har FN:s Afghanistanmission UNAMA rapporterat om det ökande antalet civila offer i konflikten.

Positivt för de sökande är att Migrationsverket enligt ett ställningstagande i februari numera godkänner maskinläsbara afghanska pass från 2012 och senare.

Informationen om Afghanistan ovan kan hittas under Migrationsverkets nya tjänst för landinformation. Under rubriken fokusländer samlas viktiga rapporter om utvalda länder, som Afghanistan, Albanien, Kongo, Eritrea med flera. Se lifos.migrationsverket.se/fokuslander.html

av sanna vestin

ARTIKEL Artikel 14 14 – – PRAXIS

13

Jag kallar mig kärleksflykting AV SHORA ESMAILIAN

16

Artikel 14 –

Kärleken begränsas, definieras och utmanas av migration, flykt och exil. Här berättar Maram Saaed, Kristina Petkovska Lund, Yahia Saleh, Ljubinka och Nedeljko Malešević sina historier.

M

aram Saaed lägger noggrant tobaken i det skira pappret. Och så rättar hon till den, puttar in den från papprets kanter så att allt får plats. Hon är djupt försjunken i sig själv, funderar på hur hon bäst ska formulera de tankar hon har om hur hennes flykt från det ockuperade Västbanken har påverkat hennes möjligheter till en djup och kärleksfull relation.

– Jag har inte pratat med någon annan om de här frågorna, det är svårt att beskriva det jag känner, säger Maram och rullar cigaretten långsamt.

Hon har precis suttit i bibliotekets tysta rum och pluggat svenska och engelska; till sommaren har hon kompletterat klart sin gymnasieutbildning. Till Sverige kom Maram som 15-åring med sina föräldrar och sin bror. De nekades asyl efter ett år, levde papperslösa under fyra år och sökte sedan asyl igen för knappt två år sedan. De har fortfarande inte fått besked.

– Jag vet inte vad som kommer att hända i mitt liv, hur min framtid ser ut, vad jag kommer att göra, var jag kommer att hamna… Allt detta har gjort det mycket svårt för mig att skapa nära relationer till människor. Jag känner mig instabil och osäker, säger hon.

Papper borde inte vara avgörande, tycker Maram. Styrka och självkänsla är något man finner i sig själv, inte i papper, säger hon. Men i praktiken har avsaknaden av just papper gjort stor skillnad i hennes liv och möjligheten att ha

en kärleksrelation. Det limbo Maram har levt i de senaste sju åren har omöjliggjort studier på universitetsnivå, lägenhetskontrakt och att kunna resa utomlands. Därför är en av hennes största rädslor att hamna i en relation där ett beroende till en partner uppstår.

– Från vänner kan jag be om hjälp, men det är så mycket svårare att göra det med en människa man har en kärleksrelation till. Jag vill att den personen ska tänka att jag är med den för kärleks skull, inte för att jag behöver något praktiskt som bostadskontrakt eller ekonomisk hjälp. Och dessutom mår jag psykiskt dåligt av min situation, tänker mycket på den och får ångest ibland.

Det försvårar också en bra relation.

F

ör Kristina Petkovska Lund var problemet det motsatta. 2007 hade hon träffat kärleken – Alejandro – på Kuba, men hon visste redan från början att de inte skulle kunde leva tillsammans i hennes hemland Danmark.

Reglerna för anhöriginvandring har där sedan länge varit mycket strikta. För att en dansk ska få gifta dig med en person som inte är EU-medborgare måste hen ha fyllt 24 år, ha eget boende och cirka 50 000 kronor i bankgaranti. Att Kristina hade en egen lägenhet spelade inte någon roll, det skulle dröja två år innan hon fyllde 24.

Efter rådgivning hos organisationen ”Äktenskap utan gränser” tog Kristina och Alejandro beslutet att flytta Sverige.

Kristina Petkovska Lund

– Danmark har ju kriminaliserat de danskar som blir kära i andra än EU-medborgare, säger hon och lutar sig tillbaka i stolen.

Tiden var knapp. Flytten till Malmö och ansökan om uppehållstillstånd för Alejandro måste ske innan hans Schengenvisum gick ut.

– Det kändes jättekonstigt. Jag hyrde ut min lägenhet snabbt och visste inte när jag skulle komma tillbaka. Och så saknade jag Köpenhamn och mina vänner, säger Kristina.

Till en början hade hon svårt att acceptera situationen och var väldigt frustrerad. Det var det ofrivilliga inslaget i beslutet att migrera som bidrog till känslorna menar hon och kallar sig

18

för ”kärleksflykting”. Och hon har inte kunnat släppa Köpenhamn helt och hållet. Ett bra tag efter flytten hade hon kvar sitt jobb på förskolan och när hon studerat har hon valt Köpenhamn framför Malmö eller Lund.

– I början var jag splittrad och tvungen att skynda mig hem från jobbet, för här satt Alejandro och väntade på mig… Den perioden bråkade vi jättemycket. Han tyckte att han hade lämnat allt för mig, medan jag hade möjlighet att hålla kvar viss del av mitt sociala liv, säger Kristina och rättar till solglasögonen som sitter på huvudet.

Det dröjde till 2010, när de fick barn, innan

När det kommer till kritan är det kärleken som håller ihop ett förhållande, inte etnicitet eller religion.

Kristina började trivas i Malmö. I dag vill hon fortsätta bo här men är öppen med hur mycket konflikter hon och Alejandro hade i början av deras relation.

– Vi var ofta nära att göra slut. Vi har ju aldrig haft det på något annat sätt och det var svårt att avgöra om det bara var vår relation som var dålig eller omständigheterna som förpestade allt. För när vi bråkade hade vi inga andra att vända oss till, eftersom vi båda var ensamma här, säger Kristina.

F

lykten från Bosnien var också för Ljubinka och Nedeljko Maleševic långt ifrån frivillig. De väntade in i det sista med att fly kriget, men 1993 tog de steget, och efter att en tid ha levt som flyktingar i Serbien kom de till Sverige – ett av få länder i EU som då tog emot flyktingar från kriget på Balkan. De sitter bredvid varandra och låter sig intervjuas på Skype från sin lägenhet i Linköping.

– Du skulle ha intervjuat oss för 30 år sen, säger Nedeljko och skrattar.

– Då var vi nyförälskade och det fanns mer kärlek, säger Ljubinka med glimten i ögat.

En av anledningarna till att de till slut packade

sina väskor var att de tillhörde olika etniska grupper. Ljubinka är kroat och Nedeljko serb.

– Det var en så osäker situation och Nedeljko var reservofficer. Om han kallades in skulle han kriga mot de mina, säger Ljubinka.

Som många andra från Balkan vittnar de om att allt var bra innan ”nationalisterna tog makten”. Innan kriget levde människor med olika etniciteter och religionstillhörigheter sida vid sida och – som i Ljubinkas och Nedeljkos fall – gifte sig med varandra.

– När det kommer till kritan är det kärleken som håller ihop ett förhållande, inte etnicitet eller religion, säger Ljubinka, medan Nedeljko skämtar om att hans frus vackra ben var avgörande i valet av fru, inte hennes etnicitet.

Men beslutet av fly handlade också mycket om kärleken till sina två döttrar, berättar paret Maleševic. Och även om de längtar tillbaka är det också den kärleken och de banden som håller kvar dem i Sverige, särskilt sedan de för två år sedan fick barnbarnet Adrian.

Y

ahia Saleh kom till skillnad från paret Maleševic inte till Sverige med en partner. Mitt under den pågående kontra-

19

Maraam Saaed

revolutionen i Egypten var han på resa i Sverige för att föreläsa om sexuell identitet och religion. Året var 2013 och han kände att han inte kunde återvända till Egypten där regimen hade börjat gripa aktivister. Yahia hade dels varit aktiv i revolutionen men också arbetat med etniska minoriteters rättigheter. Dessutom var han queer och kunde inte visa sin kärlek öppet. Efter att militären sommaren 2013 tog makten i Egypten efter en statskupp intensifierades repressionen mot HBTQ-personer.

20

– Det gick inte att vara kvar, det blev så mycket värre efter militärkuppen. Då sa de att de skulle bära upp och försvara moralen i Egypten, säger Yahia med en djup suck.

Efter att ha fått asyl började han studera och i dagarna ska han lämna in sin uppsats.

– Det var visserligen svårt att visa min kärlek öppet i Egypten, men det är inte så lätt här heller. Dels är det rasismen och dels exotifieringen som jag upplevt. Att jag som svart arab är någon sorts fantasi för vissa…

Yahia Saleh

Yahia rättar till sin svarta keps som han har bak och fram, tar en klunk kaffe och berättar att han har mött chanser till riktigt kärlek, men att det aldrig har fullföljts.

– Jag kommer från en mycket öppen och emotionell kultur där man säger hur man känner och där man inte är rädd för känslor. Här är det precis tvärtom: människor som jag dejtat vill helst inte prata om känslor och freakar ofta ut när jag gör det. Jag får också höra att jag är för emotionell och har för många känslor. Till slut

början man tro att det är fel på en själv, säger Yahia. Egypten och sin mamma saknar han väldigt mycket, men för tillfället kan han inte återvända.

– Säkerhetsmässigt skulle det inte gå. En gång ertappades jag och en kille som hånglade av polisen och det var en av de värsta upplevelserna jag någonsin varit med om. Här skulle jag inte bli tagen för att jag visar min sexualitet, men var är känslorna?, säger Yahia och slår ut med armarna.

21

ÄR KÄRLEKEN ETT RIMLIGT PRIS? AV LOUISE DANE

I

syfte att färre personer ska vilja söka asyl i Sverige har regeringen föreslagit att de svenska migrationsrättsliga reglerna ska ”anpassas till en miniminivå”. Det innebär bland annat att personer som får uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande inte ska ha rätt att få återförenas med sina familjemedlemmar i Sverige under den treårsperiod som lagen ska gälla.

Regeringen argumenterar att det är tillåtet utifrån EU-rätten och internationella konventioner att hindra vissa människor att återförenas. De har delvis rätt. EU:s familjeåterföreningsdirektiv innehåller bara en (tydlig) rätt att återförenas för personer som får uppehållstillstånd som flyktingar. Men det finns andra internationella regler. Både Europakonventionen och barnkonventionen innehåller en viss rätt till familjeåterförening.

Kruxet med barnkonventionen är att den ställer krav på Sverige att se till att barn som befinner sig i Sverige får återförenas med sina familjer, den innebär inte nödvändigtvis att ett

32

barn som har sin förälder i Sverige har rätt att återförenas med föräldern här. Europakonventionen i sin tur innehåller bestämmelser om att familjelivet ska respekteras, i det ligger ibland – men inte alltid – en skyldighet att tillåta familjer att återförenas i Sverige. För att skyldigheten ska inträda krävs dock att familjen inte kan återförenas i ett annat land.

D

et här kan verka ganska tydligt: Personer som fått uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande har ju fått det just eftersom de inte har någon annan säker plats att ta vägen. Hade de haft en annan säker plats hade de ju inte beviljats uppehållstillstånd!

Problemet är något som kallas för proportionalitetsbedömning. Det är nämligen så att stater i vissa fall kan ha möjlighet att neka rätt till familjeåterförening – även om familjen inte kan återförenas på annan plats. Om staten kan presentera anledningar till varför en lagstiftning som hindrar människor från att återförenas behövs, ska en bedömning göras där statens

ARTIKEL 14 – TEMA: KÄRLEK

anledningar vägs mot personernas intresse av att få återförenas med sina familjer.

Regeringen har sagt att lagstiftningen som hindrar familjer att leva tillsammans behövs eftersom att den skulle kunna få färre personer att söka asyl i just Sverige.

Motivet är alltså att Sverige vill ta emot färre personer, detta med motiveringen att färre asylsökande innebär att vi bättre kan ta hand om de som kommer hit. Regeringen har argumenterat att detta är ett godtagbart ändamål. Det räcker dock inte att något har ett godtagbart ändamål.

För att vara tillåtet enligt Europakonventionen måste det som föreslås även vara proportionerligt. Det vill säga, det är inte tillåtet att göra vad som helst, även om syftet upplevs som gott.

Regeringen menar att eftersom människor ”bara” ska vägras återförening under de tre år lagen ska gälla så är det inte oproportionerligt.

D

et är möjligt att regeringen har juridiskt rätt – det vill säga att Europadomstolen skulle hålla med om den bedömningen – och det är möjligt att regeringen har juridiskt fel – det vill säga att Europadomstolen skulle tycka att det är en oproportionerligt lång tid.

Men låt oss titta närmare på själva kärnfrågan: är det proportionerligt att vara utan sin familj i tre år?

Fundera en stund. Jag tror inte att jag kan komma på en enda person som själv skulle tycka att en treårig separation från sin familj var proportionerlig. Som en kollega uttryckte det när jag förklarade de nya reglernas innebörd och frågade om hon tyckte att det lät proportionerligt ”Proportionerligt att vara utan mina barn i tre år? Aldrig. Jag tycker inte att de är på proportionerligt avstånd om jag sitter längst fram i en buss och de sitter långt bak”. Då ska vi komma ihåg att de barn regeringen argumenterar att det är proportionerligt att vara separerad ifrån under tre år inte sitter längst bak i en trygg

buss i Sverige. Barnen som hindras återförening med sina föräldrar befinner sig istället i Syrien, i Somalia, i Eritrea och så vidare.

Kanske måste vi när vi pratar om vad proportionalitet egentligen är göra situationen fullt förståelig. Göra den möjlig för oss som lever i (relativ) trygghet att på riktigt ta in? Hur skulle du känna om du fick reda på att du under överskådlig framtid inte fick återförenas med ditt barn?

U

tan att överdriva tror jag att jag kan säga att de flesta av oss tar för givet att om vi har turen att träffa en partner (och kanske skaffa en familj) så är det som avgör om vi ska kunna leva ihop vår egen (i kombination med vår partners) vilja/förmåga att göra så.

Tanken på att utomstående personer skulle bestämma över den möjligheten känns absurd.

Relationer är ofta krångliga nog utan att andra ska lägga sig i.

Det som pågår i Sverige (och i andra länder) just nu är att vi – vi med rösträtt, vi med en ovillkorlig rätt att vara här – bestämmer över andra människors möjlighet att leva med sin familj.

Det är det lagstiftningen handlar om. Av någon anledning anser vi att sådant vi aldrig skulle acceptera gällande oss själva, är acceptabelt när det gäller de andra.

Vi befinner oss i en tid där det är tydligt att vi gör skillnad på människor och människor.

Vi argumenterar som om det är proportionerligt att ta ifrån (vissa) människor det viktigaste vi människor har.

Kärleken.

33

Cirkusen har fått mig att vilja våga AV JENNY SKÅNBERG

Kroppen är politisk. Det är helt uppenbart, menar Tilde Björfors.

Hon är grundare och konstnärlig ledare av Cirkus Cirkör, aktivist, professor, cirkusdirektör och regissör av bland annat Borders och Limits.

Hon ser det som sitt jobb att tänja på gränser. Och på föreställningen om vad en gräns kan vara.

48

ARTIKEL 14 – KULTUR

Limits. Foto: Mats Bäcker

C

irkus Cirkör turnerar just nu med Limits.

Föreställningen är en komprimerad vidareutveckling av Borders, en uppmärksammad produktion som Cirkör gjorde förra året i samarbete med Malmö stadsteater.

På scen varvas bland annat akrobatik med statistik. Limits handlar, enkelt uttryckt, om kroppar som tar sig över grän-

ser. Det är ett politiskt projekt.

Självklart är det inte samma sak när cirkusartister väljer det gränsöverskridande som när människor tvingas att fly från sina hem, säger Tilde Björfors.

Men erfarenheter, kunskaper och angreppssätt är ändå väldigt lika mellan de två grupperna. Hur hanterar vi risker? Vad kan vi som samhälle lära oss av det?

För Tilde var Cirkör en politisk handling redan från början, när hon för tjugo år sedan byggde upp nycirkusen i Sverige. Men det var 2013, i och med tragedin utanför Lampedusa då 368 människor på flykt dog när en båt kapsejsade, som hon började fokusera på asylfrågorna.

– Kanske var det naivt att inte tänka på det innan. Men

49

Cirkusdirektör Tilde Björfors. Foto: Francesca Cerri

Varje gång något nytt ska skapas uppstår kaos och oordning, menar Tilde. det var då jag såg det. Jag blev nästan besatt av att förstå Europas gränspolitik. Jag visste att jag skulle göra en föreställning om det.

Anledningen till att Tilde en gång fastade för nycirkusen var att den till form och innehåll är just gränsöverskridande. Den rör sig utanför det möjliga, också rent fysiskt.

Människor som flyger och går på millimetertunna linor, det går ju egentligen inte.

Cirkus bygger på risker.

Men vi fokuserar inte på dem, förklarar Tilde.

– Vi bryter ner risker till små delmål vilket gör dem hanterbara. På så vis går det att steg för steg ta sig förbi det

omöjliga.Tilde har under flera år forskat på dessa mekanismer inom ramen för projektet ”Nycirkus som gränsöverskridare i konst och samhälle”. Hon fick 2005 en professur i nycirkus och har arbetat tätt ihop med hjärnforskare och cirkusartister. Helt avgörande för den som överskrider en gräns är om fokus ligger på risken eller på möjligheten.

E

n som flyr har liknande erfarenheter; vet vad det innebär att vara rädd men att våga ändå. För att söka asyl måste kroppar korsa gränser. Risken är inbyggd i systemet. Det kräver styrka och särskilda förhållningssätt

som gör att även psyket måste tränas. Rädslan, osäkerheten och kontrollbehovet. Personer som flyr har lärt sig att tillit är nödvändigt, att det sällan finns något alternativ.

Om detta handlar Borders och Limits. Hur många människor tvingas att lämna sina hem? Vad innebär det?

Föreställningarna är kraftfulla, utmanande och tydligt kritiska till den europeiska migrationspolitiken. De kräver ganska mycket av sin publik.

Går det att roa och oroa samtidigt?

– Jag har varit livrädd för just det. Stundtals har jag undrat vad jag gett mig in på. Går det att göra en hyllning till gräns-

överskridandet i en tid där fler människor än någonsin flyr utan val? Men folk har sagt att de har blivit drabbade utan att bli förlamade. Det var det jag ville, säger Tilde.

Hon menar att cirkus är en känslokonstform och därför kan användas för politisk förändring.

Att låtsas är inte möjligt, cirkus är hela tiden på liv och död. Föreställningarna talar därför direkt till publiken och hjärtat. Vad är en gräns? Vem tar sig över den?

– Cirkus gör det lättare att ta till sig det svåra, den gör att man luckras upp.

För att kunna göra verkligt nyskapande föreställningar krävs mod. Varje gång något nytt ska skapas uppstår kaos och oordning, menar Tilde.

Hennes roll som cirkusdirektör och regissör är att skapa trygga processer med tillit till att kaoset behövs.

– Vi vill åt det som finns på andra sidan.

Det är de gånger som man vågar stanna i förvirringen och osäkerheten som slutresultatet blir fantastiskt. Det har Tilde sett bevis för i sitt arbete och i sin forskning. Då skapas ringar på vattnet och något helt nytt – som tidigare låg bortom det möjliga – uppstår.

H

är finns lärdomar som hon vill applicera på samhället som helhet. Just nu befinner sig vår värld i kaos, när så många människor befinner sig på flykt har vi har ställts inför en ny situation och det skapar förvirring. Vad gör vi nu?

– Vi är mer rädda idag. Det är en överlevnadsinstinkt. Samtidigt är vi födda med lusten att lära oss nya saker. Vi har de två krafterna inom oss. Snabbast reagerar den som ropar ”fara!”.

Det kräver en större ansträngning att välja möjligheten.

Cirkusartister är tränade i att fokusera på lust

och möjlighet snarare än risk och rädsla. Det kan politiken också göra, menar hon. Vad vi behöver nu är inte ordning och reda. Istället skulle vi kunna tillåta oss att vara i kaoset och utforska vad som finns bortanför.

– Vi behöver alla vara gränsöverskridande.

Istället för att stoppa, bromsa och stänga kan vi fundera på vad vi kan göra med medmänskligheten i behåll.

O

m vi tittar på samhället nu är det snarare tvärtom: till och med det möjliga har blivit omöjligt. Det går inte, säger politikerna, och då har det plötsligt blivit sant.

Tilde berättar att utifrån hjärnforskning om riskhantering är det precis så det fungerar.

Hon tycker att vi skulle kunna se Sverige som en kropp. När en kropp ställs inför nya utmaningar måste den hårdträna. Styrka. Balans.

Uthållighet. Flexibilitet. Genom att använda lärdomar från nycirkusen kan vi förändra världen.

– Vi kan bryta ner risk till möjlighetssteg, istället för att luta oss tillbaka och säga att det inte går.

Vår nuvarande ordning kommer att ruckas och det blir kanske kaos ett tag. Det blir det alltid inför något nytt. Neutronerna i våra hjärnor ska ha tid koppla nya banor, säger hon.

Men om vi slutar tänka protektionistiskt och istället tänjer lite på gränserna skapas kanske nya möjligheter för oss alla.

Det Tilde framför allt har lärt sig av nycirkusen är att vilja våga. Hennes högsta dröm är att inspirera andra till samma sak. Allt är möjligt, säger hon. Men inte utan ansträngning.

Fotnot: Limits återvänder till Sverige i september och spelas i Göteborg, Linköping, Botkyrka, Vara, Falun, Umeå och Stockholm under hösten och vintern.

51

av fia lien

56

Artikel 14 –