Artikel 14 #3-4 2012

# 3-4/2013 PRIS 40 KR

Tema Trovärdighet Nya riktlinjer för trovärdighetsbedömningar Flyktingars berättelser om att inte bli trodd Reportage: Syrier som flytt till Sverige Intervju med serietecknaren Amalia Alvarez Asylstafetten 2013 Dessutom: Kultur, debatt och nyheter Flyktingrörelsens tidning från farr – Flyktinggruppernas riksråd

Envar har RÄTT att i andra LÄNDER söka och åtnjuta FRISTAD från FÖRFÖLJELSE

Ur Artikel 14 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna illustration robert lindblom

Artikel 14 November/December 2013 Aktuellt Intervju: "Vi såg döden framför oss" Aktuellt EU:s asylsystem i ny tappning Asylstafetten 2013 – Ali Ahmadi reflekterar Praxis Dina frågor

8 14 16 18 22 24

Tema Trovärdighet Vem är trovärdig?

26 De säger att jag ljuger – fallbeskrivningar 27 Hellre fria än fälla i nya riktlinjer 30 Intervju: De säger att jag är från ett annat land 32 Trovärdighet är ingen egenskap 34 Debatt: Flytta bevisbördan till Migrationsverket 37 Om att inte bli trodd 38 Att bli trodd är avgörande för framtiden 40 Krönika: Behovet av mänskliga möten 41 Antaganden blir fakta när trovärdighet bedöms 42 Globalt Marocko – EU:s kamphund mot skyddslösa migranter Debatt: Statslösa palestinier

46 49

Artikel 14 November/December 2013 Debatt: Kan Malmö bli en fristad för papperslösa?

50

Kultur Intervju: Amalia Alvarez tecknar serier om papperslösa 52 Utdrag ur Amalia Alvarez Fem papperslösa kvinnor 54 Recensioner från redaktionen 58 Novell: Migrationsvärket 61 FARR-nytt 64 Medlemsgrupper 66 Kontakt och prenumeration 67

Nov/Dec 2013 ISSN 1104-1846 Ansvarig utgivare: Sanna Vestin, sanna.vestin@farr.se

Artikel 14 ges ut med stöd av Kulturrådet.

Redaktörer: Britta Abotsi, Baharan Kazemi, Jenny Skånberg (tjänstledig), Li Dahlgren (vikarierande)

Åsikter som framförs av enskilda skribenter behöver inte överensstämma med redaktionens.

Medverkande i detta nummer: Asylrätt 2014, Hani Abbas, Kotada Ad Yonus, Ali Ahmadi, Amalia Alvarez, Birgitta Elfström, Jon Granered, Terje Holmgren, Frida Johansson Metso, Mikael Leyi, Robert Lindblom, Klara Ljungberg, Anna Lundberg, Arne Malmgren, Annkatrin Meyerson, Anette Rosengren, Sanna Vestin, Hanna Wikström, Michael Williams

Är det något som du vill att Artikel 14 ska ta upp? Skriv till artikel14@farr.se. Vi tar gärna emot artikelidéer, beslut, klipp, rapporter och annat.

Omslag: Frida Johansson Metso Grafisk form & layout: BEAST Studio / Li Dahlgren Kontakt: artikel14@farr.se www.artikel14.se / www.farr.se Prenumerationsärenden: artikel14@farr.se Tryckeri: Trydells, Laholm

Artikel 14 ges ut av Flyktinggruppernas Riksråd – FARR, i syfte att informera och skapa debatt kring flyktingfrågor och asylpolitik. Tidningen är politiskt och religiöst obunden, drivs utan vinstintresse och utkommer med fyra nummer per år.

Vem i hela världen kan man tro på?

"D

et värsta var att inte bli trodd.” Så säger många patienter jag möter i mitt arbete med tortyrskadade flyktingar när de talar om sin tid som asylsökande.

De minns tortyren, varje slag, varje elstöt. De kan inte glömma, kroppen minns – men inte på ett sådant sätt att Migrationsverket övertygats om att tortyren skett.

En tyst men revolutionerande förändring kan vara på gång. I juni i år kom ett nytt rättsligt ställ­ ningstagande till medarbetarna på Migrationsverket gällande hur trovärdighet ska bedömas. Tidigare har handläggarna undersökt allt i flyktingens berättelse och om något – ofta resvägen – gått att ifrågasätta har flyktingskälen också ifrågasatts. I ”Kvalitet i svensk asylprövning”, UNHCR:s studie av 200 asylärenden, avslogs 38 procent på grund av ”trovärdighetsbrister”.

Många bedömare menar att detta slår hårdast just mot de mest traumatiserade flyktingarna. Jag som psykolog kan intyga att trauma påverkar minnet – men även för den utan neuropsykologiska kunskaper borde det vara uppenbart att krig, misshandel och våldtäkt inte är nå­ got som berättas utan pauser, ett rastlöst kroppsspråk och undvikanden – för att minnena är för skamfyllda, för hemska. Andra minnen finns inte. Smärtan har gjort att du svimmat. Det som hände var för förvirrat och skrämmande för att du ska kunna ge den typ av konsekvent, kronologisk berät­telse som Migrations­ verket betraktar som trovärdig.

I de nya riktlinjerna ska flyktingens vittnesmål inte

längre detaljgranskas i jakt på motsägelser. Istället uppmanas handläggarna bortse från det som bedöms som otillförlitligt om det inte påverkar kärnan i asylansökan. Detta är i linje med internationell standard – trovärdighetsbedömningen ska handla om flyktingskälen. UNHCR konstaterar rakt på sak: ”Det faktum att en asylsökande har ljugit om någon del i ansökan betyder inte att denne inte är en flykting.”

De förändringar Migrationsverket nu gör kan därmed bli oerhört viktiga. ”Det värsta var att inte bli trodd.”

Förföljelse och tortyr skadar din förmåga till tillit.

Den skadan är ibland större och mer livshotande än den faktiska tortyren. Flykten, sökandet efter vägar och människor att lita på, mötet med flyktingsmugg­ laren, resan över kalla berg eller dödligt Medelhav – allt detta är förgäves om du inte blir trodd. Därför förtjänar trovärdighets­ bedömningarna att uppmärksammas – och låt oss göra efterlevnaden av de nya riktlinjerna till en fråga om Migrations­ verkets trovärdighet. frida johansson metso styrelseledamot i farr

Artikel 14 – Ledare

5

Artikel 14 kommenterar

Enligt barnkonventionen har alla barn rätt till liv, överlevnad och utveckling. Varje dag rycks barn upp från sina hem för att fly krig, förföljelse, förtryck och fattigdom. Vissa barn har varit flyktingar hela sitt liv. foto frida johansson metso

6

Artikel 14 kommenterar

Rädda flyktingar med chartrade plan Utökade spaningar med flyg och fartyg i Medelhavet.

Det är i skrivande stund EU:s hittills enda konkreta åtgärd efter den senaste tidens uppmärksammade flyktingtragedier i Medelhavet.

Målsättningen är tydlig. Flyktingar ska stoppas helst innan de ger sig ut i båtar. Då får EU färre drunknan­ de flyktingar på sitt samvete och färre som faktiskt når land och kan söka asyl. Att dessa människor flyr för sina liv och inte har en framtid i sina hem och grannländer är ingenting som det fokuseras på. Röster hörs också om fler kvotflyktingar och legala vägar till Europa. Men det förstår vem som helst att beslut om

legala vägar in i Europa inte skapas på en natt.

Varför tar inte Sverige chartrade plan, flyger ner till exempelvis Egypten och Libanon där många flyktingar strandat och erbjuder flyktingar att komma till Sverige?

I stället för att de ska invänta en ännu undermåligare liten båt för att kanske, kanske nå frihet och ett värdigt liv.

Chartrade flygplan kan Sverige fixa över en natt.

Det har gjorts förr. Fast då har det handlat om att deportera folk. britta abotsi

Asylsökande barn får inte samma sociala skydd LVU är det starkaste verktyg socialtjänsten har för att ingripa för ett barns skydd när det finns missförhåll­ anden, men det gäller inte i praktiken för asylsökande barn. För dem kan tryggheten som de förhoppnings­ vis har byggt upp under en placering, ryckas undan när de ska utvisas tillsammans med sina föräldrar.

Utlänningslagen står över lagen om vård av unga.

I oktober släppte Unicef rapporten ”Asylsökande barnfamiljer i socialtjänstens barnavård”. Kartlägg­ ningen visar att socialsekreterare avvaktar med insatser, även om situationen i familjen bedöms vara olämp­ lig för barnet. Våld och vanvård accepteras i högre

utsträckning för asylsökande barn, med motiveringen att en kort trygghet som sedan avbryts i samband med utvisning är värre än ingen insats alls.

2009 lyftes frågan i riksdagen och besvarades av mig­ rationsministern, som menade att det finns en möjlig­ het att bevilja tidsbegränsat uppehållstillstånd så länge vården pågår, vilket gör ytterliga juridiska åtgärder överflödiga. Förhoppningsvis blåser Unicefs rapport nytt liv i debatten, så att det kan skapas ett skydd mot våld och vanvård, även för asylsökande barn. baharan kazemi

Bristande trovärdighet när myndigheter utövar maktkamp För en tid sedan kom jag i kontakt med en ensam­ kommande pojke från Irak. Efter att ha varit åtskild från sin familj i sex år, och dessutom slussats från den ena obetalda praktikplatsen till den andra hade han blivit mycket deprimerad. Han saknade pass och hade utan att förstå varför blivit avrådd av Migrationsverket att ansöka om främlingspass för att kunna besöka sin familj. När jag följde med honom till Migrationsverket för att få klarhet i varför förklarade man att den iraki­ ska ambassaden satt i system att avvisa passansökningar

från sina medborgare. Därför ville Migrationsverket i protest inte utfärda främlingspass till irakier. Efter flera månader med intensiva påtryckningar via mail och telefon fick pojken slutligen sitt pass och kunde besöka sin familj. Men frustrationen och oklarheten kvarstår; hur kan Migrationsverket införa en policy gentemot en ambassad där de som blir lidande är oskyldiga medborgare, och inte ambassaden i fråga?

Artikel 14 kommenterar

klara ljungberg

7

”Vi såg döden framför oss” Hundratusentals människor är på flykt från krigets Syrien.

En liten bråkdel kommer till Sverige. Även om Sverige nu be­slutat att alla syrier ska få permanent uppehållstillstånd, återstår den stora frågan. Hur ska de kunna ta sig hit och söka asyl?

Det finns inga legala vägar in i Europa för alla dessa flyende människor. I stället tvingas de ta otroliga risker för att kanske få en fristad. Journalisten Kotada Ad Yonus har intervjuat två syrier om sin flyktväg till Sverige. Båda har på grund av omständigheterna velat vara anonyma. översättning britta abotsi illustration hani abbas

8

Artikel 14 – Syrien

J

ag kom till Sverige tillsam­ mans med min fru och fyra barn, tre flickor på 14, 12 och 10 och en pojke som är sex år. Idén att flytta kom när vi förlorade vårt hem i Syrien.

Stridigheterna började i vårt område Yarmuck när rebellerna gick in i området. Sedan började militären bomba området med allehanda vapen och flygplan. Så vi var tvungna att fly till ett annat område i Damaskus. Vi hyrde en lägenhet men den var så dyr. 400 dollar för två rum. Kanske hade det inte varit så dyrt om jag hade arbetat men mitt arbete var i Yarmuck. Jag arbetade som historielära­ re där. Vi hyrde den där lägenheten i fem måna­ der med förhoppningen att kriget i vårt område skulle ta slut. Vi brydde oss inte om vem som vann, bara att stridighet­ erna skulle upphöra. Jag kom att på Facebook se en sida med nyheter från Yarmuck. Den visade en bild på en gata som såg ut som den jag hade bott på. Men jag såg att det inte var min gata längre.

Alla byggnaderna var för­ störda. Jag var chockad, vad skulle jag göra och vad skulle jag säga till mina barn. Jag berättade för min fru och hon grät hela natten efter det. Vi hade förlorat allt. Vårt hem var inte bara en byggnad.

Den innehöll också många av våra minnen; foton, gåvor från födel­ sedagar, vårt bröllop, min sons favoritleksaker som han ända tills nu fortfarande frågar efter.

Det var vid denna tidpunkt

jag bestämde mig för att åka till Egypten för att försöka hitta ett jobb. Det fanns inget jobb för mig i Syrien.

Vi åkte till Egypten och det var chockande att komma dit. Jag är palestinier och från Syrien, vilket betydde att det var mycket svårt för mig att hitta någonstans att bo.

Jag hittade inte heller något jobb.

Efter att ha kämpat med att få ett jobb i en månad, bestämde jag mig för att lämna Mellanöstern och ta mig till Europa. Jag frågade runt en del och alla sa att jag måste ta

dollar för vuxen och 1 500 dollar för barn under 18 år. Det betydde att det skulle kosta 12 000 dollar för oss totalt.

J

ag diskuterade med min fru.

Hon sa att vi skulle göra det. Hon orkade inte att leva i den situation vi hade.

Problemet var bara hur vi skulle få tag i så mycket pengar. Min fru sa att hon kunde sälja sitt guld som jag gav till henne när vi gifte oss.

De var värda åtminstone 3 500 dollar. Jag hade 2 000 dollar av mina besparingar kvar.

Vi saknade 6 500 dollar.

Det är en stor summa att låna från folk och banken skulle inte ens låna mig en dollar.

M

mig till Europa illegalt eftersom det var väldigt svårt den legala vägen med visum. En man tog mig till en smugglare och han berättade för mig hur det fungerade och vad det kostade.

Planen var att vi skulle åka med båt från Alexandria till Italien. Smugglaren sa att det skulle vara en säker resa och att allt skulle gå bra. Jag var lite rädd för havet. Kostnaden var 3 000

Artikel 14 – Syrien

in fru hade några släkt­ingar i Dub­a­i. Vi frågade dem och de skickade oss pengarna. Jag gick till smugglaren igen och sa att jag var redo men vi började argumentera med varandra. Han ville ha pengarna innan vi hade kommit fram. Jag ville ge honom pengarna först när vi hade kommit fram. Det var så mycket pengar och jag kan inte lita på vem som helst när det handlar om sådana summor.

Vi kom till slut överens om att vi skulle ge pengarna till någon vi litar på och när vi kom fram till Italien skulle vi ringa honom och han skulle då ge smugglaren pengarna. Vi kom överens om att den personen skulle vara en vän till mig som bodde i Egypten.

9

R

esan började mitt i natten. En buss kom och hämtade oss från lägenheten och körde oss till en mötesplats, där vi skulle träffa de andra som skulle med på resan.

Bussen körde i en timme och någonstans mitt i öknen stannade den. Vi väntade och fler och fler personer kom. Vi var till slut 150 personer, gamla, unga, familjer, barn. De flesta var syrier. Det kun­ de jag höra på deras dialekt. Sedan lät smugglarna oss promenera. Vi gick i över en timme tills vi kom fram till havet varifrån vi skulle ta skeppet. Men där var inget skepp utan en massa små fiskebåtar. I varje båt var två män som körde båten. Vi blev rädda när vi såg det. Det var ju inte det som var överenskommelsen. Jag frågade en av smugglarna vad det var som hände och att detta inte var enligt avtalet. Han sa att de inte kunde ta skeppet till stranden, utan först måste vi segla fem timmar med de små båtarna. Sedan skulle vi upp på ett skepp. Om de inte gjorde så, skulle polisen komma och arres­ tera oss. Vi kunde inte säga något.

Vi kunde inte ångra oss nu. Några började springa till de små båtarna och till slut gjorde vi det med. Jag kommer inte ihåg hur många båtar det var, men det var inte tillräckligt för 150 personer. Vi satt tätt och kunde inte flytta oss det minsta i

10

båten. Barnen grät och gamla blev sjösjuka med en gång. Vi seglade i tio timmar. Gång på gång frågade vi han som körde båten om vi inte var framme snart. Han svarade bara att snart skulle vi vara fram­ me vid skeppet.

När vi äntligen såg skeppet var det morgon. Men det var inte ett skepp som jag hade fått förklarat för mig utan en stor fiskebåt. Folk var rädda att gå ombord. Den var inte gjord för att ha 150 personer, max 50 skulle jag tro.

Folk började skrika “vad är det här”, ”Vi kommer att dö” och barnen grät och grät.

I båten fanns två badrum. Det fanns ingen plats att röra sig. Det fanns ingen plats att sova. Det fanns ingen plats att andas. Resan till Italien tog fem dagar. Under dessa dagar fick vi se döden flera gånger. Vi var alla våta och kalla då vågorna var så höga att de emellan­ åt kom in i båten. Vi trodde flera gånger att vi förlorat riktningen.

Kanske var det för att vi var så rädda att vi inte kunde se något?

Efter fem dagar sa de till oss att vi skulle flyttas över till små båtar

Artikel 14 – Syrien

igen. Detta för att inte den itali­ enska gränspolisen skulle hitta oss och skicka oss tillbaka till Egypten.

När de små båtarna kom fram till oss, fick vi hoppa ner i dem.

Det fanns inga stegar.

V

i åkte i åtta timmar. Det var fruktansvärt och det var vatten överallt. Då såg vi en stor båt varpå de som körde våra båtar tog knivar och började ta sönder båtarna vi satt i.

Vi skrek och frågade dem vad de gjorde. De sa att de måste göra så här. Båtarna skulle gå sönder och sedan skulle kustbevakningen komma och rädda oss. Jag frågade dem hur och de sa att när båtarna började sjunka skulle de larma den italienska kust­ bevakningen.

J

ag kan inte förklara känslan, men jag kan säga att vi såg döden framför oss. Vi trod­ de faktiskt inte att vi skulle överleva.

Båten började att sjunka när den tog in mer och mer vatten.

Till slut kom kustbevakningen och tog oss till stranden. En kvin­ na som var i femtioårsåldern var så trött vid det laget att hon fick en hjärtattack och dog.

Efter två dagar i Italien, tog vi en bil till Sverige.

Vi har det bra här. Vi älskar detta land som har gett oss rätten att bo här.

”Du heter Julia och är från Frankrike och detta är ditt pass”

J

ag heter Latifa, är 35 år och kom till Sverige i april förra året. Jag kom till Sverige på grund av det helvete jag levde i. Jag är från Homs och som många vet är det den mest förstörda staden i Syrien. Jag är läkare och arbetade på det statliga sjukhuset i Homs.

Vad som fick mig att lämna Syrien var inte kriget. Jag är läkare och då är det där jag ska vara, men jag stod inte ut längre.

M

in historia börjar med att jag fick en order från militärofficern som är den som styr över sjukhuset när det är krig. Ordern var att ge in­ jektioner till några skadade personer.

Det var uppenbart att de ville döda dem men att det skulle se ut som de dog naturligt inför de anhöriga.

Officern kom varje dag för att kontrollera vilka områden som de skadade kom ifrån. Vissa områd­ e­n i Homs är kända för vara revolutionsområden, så för dem

som kom därifrån, var ordern att ge dem injektionen.

Vad för typ av injektion?

– Morfin i mycket hög dos.

Det är giftigt och leder till döden.

Personen slutar andas.

Gav du någon injektionen?

– Nej. Vad gjorde du då?

–Samma dag som vi fick denna order, låtsades jag att jag var sjuk och gick hem. Jag träffade min pappa och berättade för honom om vad som hänt och frågade om råd. Han sa till mig att lämna lan­ det. Han ringde efter min farbror som efter en timme hämtade mig i sin bil och körde mig till den turkiska gränsen. Min pappa gav mig en del pengar och sa åt mig att vänta på att han skulle ringa mig igen. Han sa att jag inte skulle vara orolig, då han hade en plan.

Varför lämnade du Syrien på detta sättet? Varför sa du inte bara upp dig från jobbet?

–Nej, det kunde jag inte. Om jag hade sagt upp mig, hade de dödat

Artikel 14 – Syrien

mig med en gång. De har gjort så i ett område som heter Darra. Jag har vänner som arbetar där och de har berättat för mig att militären har skjutit läkare som vägrat följa order.

Vad kände du när din pappa tog detta snabba beslut?

–Jag var förvirrad men jag litar väldigt mycket på min pappa.

Vad hände efter att du kom till Turkiet?

– Jag passerade gränsen utan problem. Ingen visste ännu att jag hade flytt. Sedan tog jag bussen till Istanbul och tog första natten in på hotell. Efter några dagar hyrde jag en lägenhet eftersom det blev billigare. Jag ringde min pappa, men han sa till mig att jag varken skulle ringa honom eller mina vänner fler gånger. Istället skulle han ringa mig från olika telefon­ nummer. Han berättade att han kommer att säga till folk att jag var försvunnen, att han inte vet var jag är, kanske att jag var kidnappad av en salfigrupp. Han förklarade för mig att vi måste göra på detta sätt.

11

Annars fanns risken att regimen skulle arrestera resten av familjen för att jag flytt. När han sa det insåg jag att jag inte skulle kunna åka tillbaka till Syrien.

Han sa till mig att vara försiktig i Istanbul för man vet aldrig om där kan finnas någon som känner igen mig. Där finns också många regimvänliga personer i Istanbul.

Efter en vecka ringde min pappa från ett annat telefonnummer.

Han berättade att sjukhuset ringt och frågat varför jag inte kommit till jobbet.

Pappa berättade den ihopdiktade historien och sjukhusledning­ en sa då till honom att om han visste mer, var han tvungen att berätta det för dem. Min pappa gick också till polisen och anmälde mig försvunnen. Polisen verkade inte bry sig. Det var bra.

Det betydde att de trodde på att jag hade blivit kidnappad.

U

nder samtalet sa min pappa till mig att vänta i Istanbul. Han hade en plan för hur jag skulle ta mig till Europa. Han sa att jag skulle lita på honom och att han var stolt över mig. När han lagt på satt jag i rum­ met och tänkte på hur fort allt kan gå och hur fort allt kan förändras.

Jag stannade kvar i Istanbul.

Efter en månad ringde pappa igen.

När jag hörde hans röst började jag gråta. Han sa till mig att lugna mig och han försäkrade mig att allt var bra med honom och mamma. Han

12

sa att han inte hade kunnat ringa på grund av att de inte hade haft elektricitet efter att elstationen i vårt område blivit bombad. Han sa att de hade fixat den dagen innan.

Jag fick prata med min mamma och hon grät. Jag sa om och om igen: förlåt, förlåt. Jag försökte lugna ner henne men jag lyckas inte utan började gråta. Då tog pappa telefonen från min mamma och han berättade att han hittat en man som var smugglare. Han var en av de bästa smugglarna och

han skulle ta mig till Europa. Det skulle kosta 10 000 dollar.

Smugglaren skulle ta mig direkt från flygplatsen i Istanbul till Danmark eller Sverige. Smugglaren skulle bestämma vart beroende på situationen på flygplatsen. Smugg­ laren skulle ringa tillbaka inom två dagar. Min pappa sa att jag inte skulle oroa mig för pengarna. Han skulle skicka mig pengar. Min pap­ pa berättade att han hade sålt land som han ärvt från min farfar för att få ihop pengarna. Jag visste att den bit­en land var en försäkring för mina föräldrar. När de blev äldre skulle de leva på det eller om nå­ gon blev sjuk skulle de sälja landet för att betala sjukvård. De gjorde att jag kände mig illa till mods.

Artikel 14 – Syrien

E

fter två dagar ringde det till mig från ett turkiskt nummer. Jag visste innan jag svarade att det måste vara smugglaren och jag blev stressad och nervös. Jag var inte van vid sådana här situationer och jag är en person som inte pratar mycket med folk jag inte känner. Jag är rätt blyg. Jag svarade inte första gången. När han ringde igen svara­ de jag och jag frågade om han var smugglaren. Då började han skrat­ ta och sa åt mig att sluta prata på det viset annars kunde vi båda bli arresterade.

Jag föreslog att vi skulle ses i stället. Då jag inte kände till stan lovade han att hämta mig.

Kan du beskriva honom för mig? Hur var det när du först såg honom?

– För det första kom han i en väldigt fin bil, BMW X5 och han stannade precis intill hotellet. Jag gick inte fram för jag var inte säker på om det var han men jag hade en stark känsla att det nog var han. Då tog han upp telefonen och ringde till mig. När min telefon började ringa, höll han upp sin, gick närmare mig och frågade ”är det du?”. Jag sa ja.

Han berättade att han hette Nazer och att han själv var smugglaren. Det var lite konstigt för han var yngre än mig, runt 30 år och han fick mig att slappna av och han verkade vara en trevlig person. Han hade keps och ett armband runt vänster handled, en sådan där länk som unga ofta har. Vi gick till ett kafé i närheten.

Jag kommer ihåg att jag svettades mycket. Jag vet inte varför.

Innan vi gick in på kaféet tog han en bild på mig. Han sa att jag skulle slappna av och inte oroa mig. Allt skulle ordna sig. Han sa att han skulle göra ett pass till mig och att jag skulle resa med ett euro­ peiskt pass under ett annat namn men med mitt foto. Han sa till mig att vara beredd. Fem timmar innan avresa skulle han ringa mig.

Sådana var reglerna.

Han berättade för mig vad jag skulle säga om de frågade mig något i säkerhetskontrollen. Han berättade hur jag skulle gå, ritade en karta med mera.

Jag gick tillbaka till lägenheten och satt i mitt rum helt ensam. Jag hade ingen att ringa och dela med mig av allt detta. Det kändes som att jag hade slutat att existera. Jag kände mig så väldigt ensam och att världen var orättvis. Jag började gråta och tänkte på min barndom då mitt största problem var att komma upp i tid till skolan.

Nästa dag ringde min pappa och sa att han hade skickat pengar till mig genom en man som han litade på. Den mannen skulle komma och ge mig pengarna.

Två dagar senare ringde smuggla­ ren och sa att det skulle komma en bil för att ta mig till flygplatsen om trettio minuter. Jag blev chockad och sa att han hade sagt till mig att de skulle ringa fem timmar innan.

Då svarade han argt. ”Vill du lämna landet eller åka tillbaka och dö i Sy­ rien?”. Jag sa att jag klart skulle vara klar om 30 minuter. Jag började förbereda mig och när jag insåg att jag faktiskt inte hade en tillräckligt stor väska, började jag gråta. Jag hade bara en liten väska med lite

gamla kläder. Det var det enda jag hade haft med mig från Syrien.

F

em minuter senare kom en bil och det verkade vara smugglaren själv.

När jag lite försiktigt närmade mig bilen sa han. ”Ska du med, eller?”

Jag satte mig i bilen men jag var så rädd och kände mig stressad. Med­ an han körde, frågade han mig vad jag hette. ”Latifa”, sa jag och han sa ”Fel svar. Du heter Julia och är från Frankrike och detta är ditt pass”.

Han gav mig passet och sa till mig att komma ihåg allt där stod. Han sa att en kille skulle gå framför mig och att jag skulle möta den killen utanför flygplatsen. Jag skulle bara följa efter honom men jag fick absolut inte prata med honom.

Vi kom till flygplatsen och träffade den där killen som jag skulle gå efter.

Vi sa bara hej till varandra och han sa att jag skulle ge honom pengarna när vi hade kommit på flygplanet.

D

et var första gången jag flög. Jag hade bara varit på Damaskus flygplats för att möta eller säga hejdå till folk. Jag började gå strax efter den där killen. Då vände han sig om och sa åt mig att ”Vill du bli arre­sterad, går du nära mig”.

Sedan vände han sig om igen och fortsatte gå. Jag gick längre ifrån honom. Vi stannade först vid incheckningen. Kvinnan i disken sa “Välkommen miss Julia”.

När jag vände mig om kunde jag inte se killen längre och jag hade ju ingen aning om vart jag skulle gå. Jag fick syn på en person som såg arabisk ut och jag frågade honom vart jag skulle gå. Han sa terminal 2, gate 33. Jag tackade

Artikel 14 – Syrien

honom och gick i den riktningen.

Efter en stund såg jag killen igen och började följa efter honom.

Vi kom fram till passkontrollen och jag var så rädd. Jag tänkte att detta kommer omöjligen att gå, jag kommer att sättas i fängelse.

Jag väntade en liten stund. Där fanns två luckor. I den ena satt en kvinna. I den andra en man. Kvin­ nan verkade vara mer noggrann än mannen så jag valde att gå till mannens lucka. När jag kom fram kändes det som hela världen skulle stanna – Jag gav honom mitt pass och han frågade efter mitt boar­ dingkort. Jag gav honom det och han sa till Sverige, stämplade och gav mig tillbaka passet. Jag fortsatte gå och kände mig så lättad över att ha fått passera. Jag gick direkt mot gaten men var tvungen att passera ytterligare en kontroll. Det var en liknande säkerhetskontroll som jag passerat tidigare. Jag såg killen igen och gick efter honom. Det var 45 minuter tills planet skulle gå och jag kände att jag verkligen behövde gå på toaletten, men jag vågade inte. Jag fick hålla mig.

Jag satte mig på min plats på pla­ net. Killen jag skulle följa kom upp till mig och gav mig ett tecken att komma till toaletten för att lämna pengarna, enligt efter överenskom­ melsen. Det var en sådan liten toalett. Jag hade aldrig sett något liknande. Jag lämnade pengarna där och han gick in precis efter mig.

J

ag var både glad och rädd under resan. När flygplanet lyfte, grät jag. Jag saknade min familj, jag saknade Syrien och jag skulle till en helt ny plats.

Jag hade ingen aning om vad som väntade mig.

13

Aktuellt

Brasilien ger asyl­ visum till syrier

Nynazister störde seminarium Seminariet ”Hotad av mångkultu­ ren” på Kulturhuset i Stockholm samlade till ett antirasitiskt samtal, med föreläsare som Masoud Kama­ li, professor i socialt arbete, Helene Lööv, historiker samt läraren och författaren Christer Mattsson, fick besök av ett tjugotal nynazister.

Detta är, enligt Alexander Bengts­ son på Expo inget ovanligt.

– Det är så här nazisters arbets­ metod ser ut, att störa demokratis­ ka samtal för att få publicitet, säger

han till nättidningen Fem­inistiskt Perspektiv.

Inget fysiskt våld förekom, men en mötesdeltagare fick kommen­ taren att hon ”borde sticka hem” eller ”gasas ihjäl”.

Den 5 oktober rapporterades att Läkare utan gränsers utställning ”En annan verklighet” om ett flyk­ tingläger i Sudan, attackerades med rökgranater. Även där misstänks nynazistiska nätverk ligga bakom.

I slutet av september meddelade Brasilien att ambassader i grann­ länder till Syrien kommer att utfär­ da resevisum för syrier som vill åka till Brasilien och ansöka om asyl. Även familjemedlemmar i grannländer till Syrien kommer att beviljas detta humanitära visum. Brasilien är det första landet i Nord- och Sydamerika som tillämpar en sådan praxis.

Cirka tre miljoner människor i Brasilien har syriskt ursprung, men många har levt där i flera generationer.

Nyheten om asylvisum välkom­ nades av UNHCR genom ett pressmed­delande.

baharan kazemi

baharan kazemi

Release för Fristad Göteborg Nu startar kampanjen Fristad Göteborg, för att göra staden mer tillgänglig för papperslösa.

Kampanjen initierades av Ingen människa är illegal i Göteborg, tillsammans med Göteborgs rättighets­ center – mot diskriminering, inom ramen för projektet ”Göteborg för alla”.

Syftet är att kontakta olika verksamheter, såsom idrottsklubbar, vårdcentraler, kaféer och kultur­ föreningar, och uppmana dem att införa särskilda gratiserbjudanden eller rabatter för papperslösa, eller att ha separata register där identitet inte utkrävs för att kunna delta i aktiviteterna. Information om dessa platser ska spridas till personer som lever som papperslösa.

Den 5 oktober hölls en releasefest för kampanjen på Hammarkullens Folkets hus. Kampanjen kan följas på fristadgoteborg.wordpress.com baharan kazemi

14

Artikel 14 – Aktuel lt

foto ayman amin

Exilsudaneser anordnade protestmöte i Stockholm Den 5 oktober samlade nätverket Sudan Civil Society Group in Sweden ett trettiotal personer på Sergels torg för att uppmärksamma den senaste tidens utveckling i Sudan. Bakgrunden är att 200 personer har dödats och 700 skadats i konfrontation mellan demonstrater och polis i Sudan. Demonstranterna, som utgick från staden Medani den 23 september, var kritiska mot regeringens beslut om att sluta med ransonerna av oljeprodukter, vilket innebär en prishöjning på bensin

och mat. Protesterna spred sig till huvudstaden Omdurman Khartoum och andra stora städer och övergick snart till krav på regimskifte och demokrati.

Demonstranterna på Sergels torg har överlämnat en skrivelse till utrikesminister Carl Bildt, med syfte att informera om läget i Sudan och att föra upp frågan på den svenska regeringens agenda för att sätta mer press på regeringen i Sudan. baharan kazemi

Vill du läsa fler nyheter?

Besök farr.se Artikel 14 – Aktuel lt

15

EU:s asylsystem i ny tappning Ökad tillgång på juridiskt stöd, hårdare krav på länder vid förvarstagning och förbättrade minimikrav på asylmottag­andet.

Det är några av delarna i EU:s nya gemensamma regelverk för asylsystemet, som stod klart i somras.

Terje Holmgren – styrelseledamot i FARR, har tittat på det nya regelverket och är skeptisk till om det i praktiken kommer ett leda till några större förändringar.

A

sylsystemet och dess utslag ser fortfarande väldigt olika ut runt om i unionen. En del skillnader ligger inom de gemensamma regler som finns, medan en del innebär brott mot gemensamma regler. Det kan handla om hur svårt det är att söka asyl, till exempel då flyktingar inte släpps in över gränsen eller att flyktingar måste söka asyl på ett ställe med mycket begränsade öppet­tider. Asylsökande kan även tvingas leva under orimliga villkor på grund av att mottagnings­ systemet är underdimensionerat.

16

Konsekvenserna blir därför för många att de hamnar utanför syste­ met eller att de behöver vänta på att Dublinfrågan ska avgöras innan de släpps in i mottagningssystemet – om det överhuvudtaget finns något mottagningssystem värt namnet. Det kan även innebära att asylbedömningen för liknan­de fall ges väldigt olika chanser till skydd på olika ställen inom unionen och att lika skäl kan ge permanent uppe­hållstillstånd i vissa länder men bara tillfälligt tillstånd i an­ dra. Skillnaderna kan även handla om på vilket sätt förvar används

Artikel 14 – Aktuel lt

i de olika EU-länd­erna. I Sverige kopplar vi främst samman förvar med deportationssituationen, men på sina håll inom unionen an­ vänds förvar även flitigt vid andra tillfällen under asylprocessen.

U

nionens asylpolitik existerar i spänningen mellan två grundläggan­ de principer. En princip är att den som söker asyl och behöver det ska få skydd. En annan princip är att så få personer som möjligt faktiskt ska söka asyl i unionen eller i ett visst land inom unionen. Dessa

grundläggande principer står i konflikt med varandra, främst förstås genom att det är moraliskt förkastligt att neka den som behö­ ver skydd asyl, men också genom att ett lättillgängligt skyddssystem skulle underminera EU:s skydds­ murar mot omvärlden.

U

nionens asylsystem omfattar alla medlems­ stater, men Danmark, Irland och Storbritannien är delvis undantagna.

Regelverkets kärna utgörs av fem dokument – skyddsgrundsdirekti­ vet, asylprocedur­direktivet, mottag­ andedirektivet, Dublinförordningen och Eurodacförordningen. Skydds­ grundsdirektivet uppdaterades i slutet av 2011, medan de andra fyra fick vänta till i somras. Förutom denna kärna finns det andra viktiga gemensamma lagar och instituti­ oner som är viktiga för asylsökande och vilka är en del av asylpolitiken.

Dessa rör viseringar, deportationer, familje­återförening, gränsbevak­ ning, stödfunktioner med mera.

De nya direktivens definition av vem som är flykting och vem som är "alternativt skyddsbehövande" kan göra att ländernas bedöm­ ningar blir mer lika, även om flyktingdefinitionen fortfarande skiljer sig från den som finns i Genèvekonventionen. Det innebär en förbättring vad gäller minimi­ kraven på mottagningsvillkor, även om det fortfarande är oklart vad som anses vara acceptabelt. Dock ställer det något hårdare och bättre krav angående förvar, bland annat görs en uttömmande uppräkning av vilka skäl som leder till beslut av förvar. En viss förbättring sker även rörande när och hur asyl­

ansökningar får snabbehandlas, och hur asylansökningar vid yttre gränser får hanteras. Vidare läggs en ökad betoning på den första instansen vid asylprövningen. Även tillgången till juridiskt stöd ska ökas.

Dublinförordningen förblir i stort oförändrad. Ett antal föränd­ ringar görs, varav några ger större rättigheter till rättslig prövning och juridisk hjälp, men de grundläggan­ de principerna för vilket land som är ansvarigt för att pröva en asylan­ sökan ändras inte. Det innebär ett fortsatt kring­skickande av asylsö­ kande i unionen, eller åtminstone beslut om kringskickande eftersom det är en relativt liten andel av be­ sluten som sedan faktiskt överförs.

Det innebär också att ett opropor­ tionerligt ansvar läggs på länderna vid uni­onens yttre gränser och att det blir svårare att förbättra asylmot­ tagandet och asylprövningen i dessa länder. Och framförallt, eftersom Dublinförordningens grundläggan­ de princip är att det land som är ansvarigt för att någon har lyckats lämna in en asylansökan också ska göra prövningen, ett fortsatt incitament för länderna i unionen att göra det så svårt som möjligt att komma åt att söka asyl.

I

huvudsak finns det två hin­ der mot ett homogent asyl­ system över unionen. Dels ställer direktiven upp miniminivå­ er som alltså fortfarande kommer att tillåta stora skillnader. Längden på beviljade uppehållstillstånd är ett bra exempel, där uppehållstill­ stånden måste vara på minst ett år för skyddsbehövande respektive tre år för flyktingar. I Sverige innebär en flyktingförklaring nästan alltid ett permanent uppehållstillstånd

Artikel 14 – Aktuel lt

och ofta får även en alternativt skyddsbehövande ett permanent uppehållstillstånd. På många andra ställen är det inte alls så och rikt­ ningen har gått mot att ge så korta tillstånd som möjligt.

Det andra huvudsakliga problemet är att de gemensamma normerna inte tidigare heller har följts och det är svårt att se varför dessa nya och hårdare varianterna skulle följas bättre.

EU-länderna har sedan tidigare använt olika strategier för att göra det svårare att lämna in en asylan­ sökan vilket har gjort smuggling nödvändig. Ett exempel på detta är transportöransvaret, som gör flygbolag skyldiga att kontrollera papper redan utanför unionen och där det inte går att lämna in en an­ sökan om asyl. Ett annat exempel är att visum inte ges till personer som kan tänkas söka asyl. Ytterliga­ re ett exempel är att ge asylsökande så dåliga villkor i gränsländerna att de måste ta sig till unionems inre för att ha en chans. Försvagas dessa hinder genom de nya EUdirektiven står EU-länderna inför att faktiskt behöva ta emot fler – eller hitta nya strategier för att hålla människor utanför.

Om de nya direktiven minskar hindren för att söka asyl innebär detta att länder inom unionen kommer att få pröva fler ansök­ ningar – om de inte finner nya vägar att hänvisa asylsökande till länder utanför unionen. Därför finns det anledning att vara skeptisk till att unionens länder faktiskt kommer att börja följa de gemensamma normer som finns.

Samtidigt är det ytterligare ett skäl att driva på för att miniminorm­ erna ska följas.

17

Asylstafetten 2013

"Ger man de utsatta en röst är det lättare att se hur verkligheten ser ut" Ali Ahmadi tog i somras intiativ till den uppmärksammade Asylstafetten, då han och många andra gick från Malmö till Stockholm för en humanare flyktingpolitk. Nu några månader senare reflekterar han över vilken betydelse projektet fick.

J

ag började med att skriva ett email till asyl­gruppen i Malmö och bokade ett möte. På mötet berättade jag om min idé om att gå från Malmö till Stockholm för att uppmärksamma frågor om asylpoli­ tiken och berätta om de asylsökandes och papperslösas situation.

Flera i asylgruppen uppskattade idén och var villiga att stötta mig. Sen började vi att skriva en plattform om varför vi skulle göra det och hur vi skulle kunna genomföra det. Vi skickade plattformen till olika orga­ nisationer och började planera kring de praktiska förberedelserna och ekonom­iska bistånden. Vi började kontakta olika kyrkor och föreningar som kunde vara intresserade av att bidra med kost och logi.

Under denna resa som Asylstafetten inneburit, har jag lärt mig hur man på bästa sätt kan bemöta politiker och media. Jag har även insett hur många som är omedvetna om den asylpolitik som faktiskt råder, att man lyssnar på rösterna via media men man glömmer lyssna på dem som faktiskt står mitt i den rådande asylpolitiken. Jag har förstått hur viktigt det är att låta dem tala som har erfarenhet av hur det är att leva i ett samhälle där man inte syns och inte räknas mer än i statistiken. Och också hur lätt det är för samhället att blunda, att välja att inte se. Men ger man de utsatta en röst så är det också lättare att ge medborgarna alternativet att se hur verkligheten ser ut.

Bilder från Asylstafetten 2013 på nästa sida › ›

Från vänster: Ali Ahmadi framför P-huset Anna.

Förberedelser inför Asylstafetten. Starten gick från Möllevångstorget i Malmö.

Från vänster: Asylstafetten håller torgmöte i Nyköping. Fler och fler ansluter sig till stafetten.

Stafetten i typiskt svenskt sommarväder.

20

Artikel 14 – Asylstafetten 2013

Många tog emot gruppen under den långa vandringen. Här tar Karin och Björn emot deltagarna i Krokek.

Asylstafettendeltagarna fyller upp en hel höskrinda.

Bitvis var vandringen ganska oglamorös.

Då gällde det att hålla humöret uppe och budskapet och målet i sikte.

alla bilder tillhör asylstafetten

Artikel 14 – Asylstafetten 2013

2013

21

Praxis text sanna vestin

Dublinförordningen gäller inte vid TUT

Mor och vuxen son räknas som familj

Bevisbördan ligger på Migrationsverket

Tidsbegränsat uppehållstillstånd (TUT) upphäver beslut om överföring enligt Dublinförord­ ningen. En man som hade sökt asyl i Sverige visade sig ha rest in illegalt i Italien. Italien accepterade att överta ansvaret för asylansökan och mannen fick beslut om över­ föring till Italien enligt Dublinför­ ordningen. Efter det fick han ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för att närvara i en brottsutredning här i Sverige, och överklagade då beslutet om Dublinöverföring.

Migrationsdomstolen avslog med motivering att det tidsbegränsade tillståndet inte påverkar bedöm­ ningen. Migrationsöverdomstolen slår fast att detta var fel bedömt av Migrationsverket. Om ett land beviljar uppehållstillstånd, om än tillfälligt, ska landet överta ansva­ ret för att pröva asylansökan, enligt Dublinförordningen. Mannen ska alltså få söka asyl här i Sverige.

(Målnummer UM2306-13)

En mor och en tonårig son sökte asyl år 2002. De fick avslag men höll sig kvar i Sverige tills beslutet preskriberades. När de sökte asyl på nytt fick modern uppehållstill­ stånd med flyktingstatus på grund av sin politiska aktivitet i Sverige.

Sonen hade inga sådana skäl och fick avslag. Sonen, nu 26 år, hade hälso­problem och bodde fortfa­ rande tillsammans med modern.

Migra­tionsöverdomstolen gör en genom­gång av en rad inter­ nationella rättsfall och anser att principen om familjens enhet ska tillämpas. Domstolen jämförde med ett föräldrapar från Koso­ vo som utvisats från en vuxen son som fått stanna i Sverige av synnerligen ömmande skäl. Men i det fallet kunde familjen välja att återförenas i Kosovo. Mannen får uppehållstillstånd och även flyktingstatus med hänvisning till principen om familjens enhet.

(Målnummer UM795-12)

En kvinna sökte uppehållstillstånd på grund av anknytning till sin make. Kvinnan skulle tillfälligt bo hos sina svärföräldrar efter­ som mannen delade lägenhet i en grannstad där han studerade.

Migrationsverket avslog ansökan med motivering att makarna inte avsåg att bo tillsammans. Migra­ tionsöverdomstolen påpekar att bevisbördan för en misstanke om skenäktenskap vilar på Migra­ tionsverket. På samma sätt är det Migrationsverket som ska bevisa en misstanke om att ett par inte avser att bo ihop. Detta hade inte skett enligt Migrationsöverdom­ stolen, eftersom verket inte hade utrett parets planer. Kvinnan får uppehållstillstånd.

(Målnummer UM8192-12)

Beslut från Migrationsöverdomstolen

Beslut från Migrationsöverdomstolen

22

Artikel 14 – Praxis

Beslut från Migrationsöverdomstolen

Italiens flykting­ mottagande duger

Lesbisk kvinna får inte bli utvisad

Publicerad bild ger inte skyddsbehov

I ett ärende som gäller tio olika personer/familjer har Europa­ domstolen än en gång slagit fast att Italiens asylmottagande inte är så dåligt att Dublinöverföringar behöver stoppas. De sökande hade registrerats med fingeravtryck i Italien och varit inskrivna kortare eller längre tid men hävdade att de fått bo på gatan, några av dem hade utsatts för övergrepp, inte fått medicinsk vård etcetera. Några var gravida och/eller hade små barn.

De flesta hade beviljats tidsbegrän­ sat uppehållstillstånd i Italien men hävdade att de inte visste om detta eller att det inte hjälpt dem att få tillgång till boende eller annat stöd. En rad rapporter från MR-­ organisationer lämnades in för att dokumentera att asylsökande och flyktingar behandlas omänskligt i Italien. Men Europadomstolen anser att det finns boenden, att utsatta familjer har företräde och att det inte finns något som tyder på att de sökande skulle hindras söka asyl på nytt och behandlas tillräckligt bra.

(Application No. 9053/10, Application No. 40524/10 mfl)

En kvinna från Bangladesh giftes bort med en man i Sverige för att dölja att hon var lesbisk. Man­ ne­n slängde ut henne och hon återvände till hemlandet, där hon först hölls inlåst i hemmet men senare kastades ut. Då hennes läggning blev känd greps hon av polis, misshandlades och våldtogs i häktet. Hennes partner kidnappa­ des av en islamistisk grupp och är sedan dess försvunnen. Kvinnan släpptes men hoten fortsatte. Hon återvände till Sverige och sökte asyl men fick avslag på grund av missförstånd i berättelsen, att hon inte hade skriftliga bevis och att hon kunde ha fått skydd av polisen i Bangladesh. Läkarintyg om hennes psykiska tillstånd hjälpte inte. MR-kommittén påpekar att mindre brister i berättelsen inte motbevisar den faktiska risken för sexuella minoriteter i Bangladesh och att den behandling kvinnan redan utsatts för borde ha vägts in.

En deportation skulle bryta mot artikel 7 i FN:s konvention om mänskliga rättigheter.

(Communication No. 2149/2012)

En man från den arabiska mino­ riteten i Iran flydde sedan han tröttnat på polisens trakasserier mot hans familj. Trakasserierna i form av hembesök berodde på att mannens bror var politiskt aktiv och eftersökt. Mannen sökte asyl i Schweiz och förklarade att han tillhörde en politiskt aktiv släkt.

Många släktingar hade gripits och torterats i Iran på grund av sin regimkritiska verksamhet.

Han fick avslag eftersom han inte kunde visa på någon personlig förföljelse. Senare deltog mannen i en demonstration i Schweiz. Han syntes på en bild som publice­r­ ades på internet. CAT konstaterar att mannen inte torterats i Iran eller personligen anklagats för något där. Han var inte politiskt aktiv i hemlandet. En bild bland hundratals bilder där mannen syns vid en "massdemonstration" gör inte att mannen riskerar tortyr eller förföljelse i Iran. Utvisningen bryter därför inte mot tortyrkon­ ventionen, enligt CAT. (Communication No. 439/2010)

Beslut från Europadomstolen för mänskliga rättigheter

Beslut från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter

Artikel 14 – Praxis

Beslut från FN:s kommitté mot tortyr, CAT

23

Dina frågor Denna gång svarar Michael Willia ms, vice ordförande i FARR, på frågor som rör asylansökan Kan man söka asyl om man tidigare har tagit tillbaka sin asylansökan?

Normalt tas en asylansökan tillbaka genom att den asylsökande nöjdförklarar sig. Detta betyder att man hos Migrationsverket undertecknar en blankett som bekräftar att man drar tillbaka sin asylansökan. Om man då redan överklagat ett avslagsbeslut från Mig­ rationsverket kommer överklagandet att omedelbart dras tillbaka. Det går aldrig att ta tillbaka en nöjdför­ klaring. Om man ångrar sig och det redan finns ett avslagsbeslut kan det vara svårt att få Migrationsverket att ta upp en ansökan om verkställighetshinder till ny prövning. Då krävs det nya omständigheter och en giltig ursäkt för varför man inte nämnde dessa om­ ständigheter tidigare. Om man däremot har nöjdför­ klarad sig efter asylintervjun men innan Migrations­ verket hunnit fatta ett beslut och därefter ångrat sig kan en ansökan om verkställighetshinder tas upp till prövning enligt 12 kap § 19 i Utlänningslagen och de ursprungliga samt eventuellt nytillkomna skäl prövas.

I det fallet utses ett offentligt biträde på nytt.

Kan man söka asyl igen under tiden om man har fått ett utvisningsbeslut som gäller i fyra år?

Om man är kvar i Sverige har man alltid en möjlighet att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men då krävs det nya omständigheter. Har man nya starka skyddsskäl kan man beviljas asyl och då upphävs det gamla utvisningsbeslutet. Om dessa nya omständigheter inte räcker fattas inget nytt beslut om utvisning utan det gamla beslutet kvarstår tills

beslutet preskriberas, vilket sker när fyra år har gått sedan utvisningsbeslutet vann laga kraft (oftast den dagen då Migrationsöverdomstolen inte beviljade prövningstillstånd men annars, om inget prövnings­ tillståndsansökan inlämnades, tre veckor efter att Migrationsdomstolen fattade sitt beslut (efter muntlig förhandling) eller tre veckor efter att det offentliga biträdet tog emot beslutet).

Om man har lämnat Sverige och återkommer inom de fyra år som utvisningsbeslutet gäller för att söka asyl på nytt har man rätt att göra det men då behand­ las ärendet inom ramen för lagstiftningen för en verk­ ställighetshindersansökan. Om man inte har några nya asylskäl och de gamla inte heller nu anses som grund för skydd tas inte ansökan upp till prövning och det gamla utvisningsbeslutet kan verkställas på nytt (även om en verkställighet redan har skett). Men en muntlig utredning måste äga rum först och helst i närvaro av ett offentligt biträde. Om nya asylskäl finns eller om de gamla föranleder en ny bedömning tas ärendet upp till ny prövning och överlämnas till en asylenhet av förvaltningsprocessenheten. Om denna prövning leder till avslag fattas inget nytt beslut om utvisning utan det gamla beslutet räcker fortfarande som rättsligt grund för utvisning.

Kan man söka asyl igen om man har fått ett återreseförbud?

Ja, i princip men man kan inte få en visering till ett EU-land för att ta sig hit så länge återreseförbudet gäller. Se i övrigt den första frågan.

Har du juridiska frågor? Här svarar juridiskt kunniga och erfarna personer på dina frågor om asyl- och migrationsrätt. Mejla din fråga till artikel4@farr.se. För att din fråga ska kunna besvaras i nästa nummer behöver vi ha den senast den 20 december.

24

Artikel 14 – Dina frågor

an

n

n

tio ra

t us

ill

Tema Trovärdighet Vad krävs för att en människa ska anses som trovärdig?

Hur mycket av trovärdigheten handlar om den enskildes upplevelser och hur mycket handlar om antaganden från den som bedömer? För asylsökande är det av yttersta vikt att bli betrodd av myndigheter. Det handlar om möjligheten till ett fortsatt liv i Sverige, eller ett ofrivilligt återvändande dit man en gång har flytt ifrån.

I Artikel 14:s tema Trovärdighet, vänder och vrider vi på begreppet. Asylsökande berättar om sina upplevelser och forskare tittar på bedömningarna ur ett vidare perspektiv.

Läs och begrunda.

Hur skulle du bedöma en annan människas trovärdighet?

jo

gr

ed

er

Sanna Vestin, ordförande i FARR:

Vem är trovärdig?

T

rettonårige Ibrahim från Syrien berättar i Sveriges Radio om hur han såg sin mamma dödas ombord på den överfulla flykting­ båten. I TV-rutan gråter sexåriga Sadi. Hon ville till pappa i Sverige men nu är hon istället fängslad i Egypten.

De flydde från en tillvaro i kaos, husen sönderbomb­ ade, maten slut och dödandet fortsätter. De hade hört att det går att få skydd i Europa. De kom inte fram.

Samtidigt, i Sverige. Migrationsministern poängterar att Sverige tar ansvar, och ger fler tillstånd till syrier än andra länder i EU. – Det finns ingen annan konflikt på det här jordklotet just nu som är mer fruktansvärd, mer blodig och mer utdragen än den syriska. Det borde stämma till eftertanke bland väldigt många politiker i och utanför den Europeiska unionen om det ansvar som vi har gentemot våra medmänniskor, säger han.

(Aftonbladet 13-09-03) Han glömde säga att Sverige, liksom andra EU-­ länder, har stängt sina gränser.

Människosmugglare som gripits vid Öresundsbron ska åtalas och polisen arbetar på att stoppa kommer­ sen med "borttappade" svenska pass.

Men de enda som tas emot i Sverige är just de som lyckats fixa ett falskt svenskt pass, eller ett arbetstillstånd – eller lyckats ta sig hit med smugglare. Visumtvång tillsammans med att visum inte beviljas för asylsökande gör det förbjudet att resa hit för att söka asyl.

H 26

yckleriet är monumentalt. Mer än två mil­ joner människor har flytt. Politiker i väst uppmanar grannländerna Irak, Libanon

och Jordanien att hålla sina gränser öppna. Samtidigt håller EU-länderna stängt.

Precis när jag skriver detta kommer nyheten om ännu en båtkatastrof utanför Italien. De omkomna var på flykt från Somalia och Eritrea.

I Sverige fortsätter hyckleriet när asylsökande kommer hit. Resvägen som du inte får avslöja, passet som du inte har, identiteten som du inte kan bevisa – detta är startpunkten i asylutredningarna och vänds emot dig. Syrier är inte de som drabbas värst av detta inhemska hyckleri just nu, de behöver "bara" bevisa att de kommer just från Syrien. Alla andra ska igenom hela rastret.

R

este du med pass? I så fall kan du inte vara förföljd. Köpte passet? Det är inte trovär­ digt. Har du ett visum? I så fall har du skrivit under att du inte har några problem. Kan inte berätta hur du reste? Det sätter ner din trovärdighet.

Har inget pass? Det sätter ner din trovärdighet. Kan inte identifiera dig? Det sätter ner din trovärdighet.

Det sätter ner din trovärdighet – hur du än bar dig åt för att komma hit. Summa summarum så borde asylsökande uppträda som vilka legalt resande som helst – men gör de det så kan de inte vara flyktingar.

Jag ska tala om för er vilka som inte är trovärdiga.

De av våra politiker som pratar om att ställa upp för syrierna utan att andas om hur människor ska komma åt asylrätten, de är inte trovärdiga. Beslutsfattare som tillämpar moment 22 mot flyktingar är inte trovärdiga.

Lagstiftare som låter detta fortgå, samtidigt som de talar om en human flyktingpolitik, är inte trovärdiga.

Säg åt dem det, för det är snart val.

Artikel 14 – Tema Trovärdighet

"De säger att jag ljuger" Artikel 14 lyfter fram sex exempel på bedömningar där trovärdigheten hos den sökande underkänns. text anette rosengren illustration li dahlgren

Språkbedömning ifrågasätter nationalitet – ska utvisas till Pakistan Ali föddes 1992 i Helmandprovinsen i Afghanistan. Han hör till minoriteten hazara. Han lämnade Afghanistan för tre år sedan och kom ett halvår senare fram till Sveri­ ge. Ali har berättat om hur han kidnappades som barn och tvingades bli en ”dansande pojke” åt en mäktig man.

Han lyckades fly efter flera år och återförenades med sin familj. Hans mamma bestämde att de måste fly, men de kom ifrån varandra i Turkiet och Ali har ingenting hört sedan dess. Hans pappa är död sedan länge.

I asylprocessen har Ali haft stora problem då tolken inte har förstått hans dialekt av dari. I det första avslagsbeslutet fanns uppgifter som han inte har sagt.

– När jag ville ändra sa de att jag ljuger.

Migrationsverket menar att han är hazar från Pakistan, efter ett språktest per telefon. Pakistans ambassad säger att han är från Afghanistan, inte Pakistan. Migrations­ verket har sagt att det är han själv som ska bevisa att han är från Afghanistan. Han ordnade då ett afghanskt pass via ambassaden i Oslo, men det godkändes inte.

– Hur kan jag göra då? Det är ditt problem, säger de.

Ali försöker nu spara ihop till ett nytt språktest och han har en ny advokat som är engagerad. Ärendet ligger dock hos polisen och Ali ska deporteras till Pakistan.

Personbevis bedöms ha för dålig kvalitet – hänvisas till internflykt Juma är 19 år och från Kandahar. 2010 dödade talibaner hans pappa och en bror. Orsaken var att de levererade mat till amerikanerna, samt att pappan sagt nej till att Juma skulle arbeta för en av talibanerna, kanske som självmordsbombare. Juma berättar om hur han tillsammans med modern och systern tog sin tillflykt till grannarna. Talibaner brände familjens hus nästa dag. Mamma, syster och Juma flydde till Herat och sedan till Iran. Marken såldes till grannar, som skickade pengarna till Iran. Ett halvår senare följde Juma med några kamrater till Europa.

Han har varit i Sverige sedan oktober 2011. Mamman och systern tvingades återvända till Afghanistan och bor hos en morbror i Ghazni. De vågar inte gå ut, då byns sociala kontroll är stark och att man hör sig för om var­ andra. Risken finns att talibanerna informeras om var de är och hämnas på morbroderns familj, som hjälpt dem.

Migrationsverket godkänner inte Jumas person­ bevis. Det anses hålla för dålig kvalitet. De betvivlar att han är från Kandahar. Familjen i Ghazni kan inte hjälpa honom med bättre intyg och han kan inte nå dem på telefon. Migrationsverket hänvisar honom till internflykt.

Artikel 14 – Tema Trovärdighet

27

Två bröder dödades i landkonflikter – hänvisas till internflykt Reza var 16 när han kom till Sverige 2009, men skrevs upp till 19 år. Han är hazar från Besud i Wardak.

Fam­iljen flydde 2008, efter att två av Rezas äldre bröder dödats av kuchinomaderna i området. De kom med motorcyklar och gevär, ropade i megafoner att marken är inte tillhörde familjen och att de skulle gå därifrån. I samband med det flydde resten av familjen.

Reza beskriver konflikten i Besud. Den handlar om markägande och etniska gruppers makt i området.

Kuchinomaderna kräver med våld att deras får ska få beta på marken varje år. Enligt de jordbrukande haza­ rernas sedvanerätt tillhör marken kollektivet – byn – medan lagstiftningen från Kabul istället hävdar privat och statligt ägd mark. Som en följd av konflikten har många människor dödats och byar har bränts. Många hazarer flyr, ofta till Iran.

Rezas familj flydde via Kabul, Pakistan och Iran till Turkiet. I Istanbul greps familjen av polisen, men Reza kom undan och nådde Grekland. Han var 15 år då, och kom senare till Sverige. Familjen skickades till Afghanistan, men är nu flyktingar i Iran.

Reza har blivit behandlad som en vuxen i Sverige, efter att han skrevs upp i ålder. Han fick vänta i näs­ tan sju månader på sin intervju. Under tiden mådde han psykiskt dåligt. I bedömningen kring hans ärende har det varit problem med ett personbevis, som skick­ ats från Afghanistan för en annan person. Nu har han fått sitt riktiga personbevis, men ärendet har avslutats hos Migrationsverket och lämnats över till polisen.

Enligt Migrationsverket borde han ha stannat i Besud, och han hänvisas till internflykt.

28

Brodern dödades och resten av familjen har flytt – hänvisas till internflykt Hossein, 19 år, skulle fylla 17 år när han kom till Sverige 2011. Han skrevs upp till 18 år. Han kommer från en by i Djahuri i Ghazni, där han har gått nio år i skola och hoppades på universitetsstudier i Kabul.

Det uppstod svåra problem inom familjen mellan farbröderna och pappan om mark och fördelningen av fruktträd. Hossein beskriver att det förekom våld mellan fadern och hans bröder, och även mellan kusinerna. Dessutom hade Hossein ett förhållande med farbroderns dotter, vilket upptäcktes. Farbrodern och kusinerna slog ihjäl Hosseins bror en kväll och hade dödat honom också om inte någon kommit till undsättning. Hosseins pappa bestämde att Hossein måste lämna Afghanistan.

Han flydde till Iran, där han levde som papperslös en tid i hopp om att fientligheten skulle lägga sig.

Men pappan sa i telefonen att han aldrig skulle kunna komma tillbaka till Afghanistan eller ha kontakt med sin släkt. Hossein tog sig sedan till Sverige. För en tid sedan gick hans pappa bort, vilket innebär att mam­ man och systrarna blev utan manligt skydd i Afghani­ stan. Av rädsla för våld från kusinerna har de flytt till Quetta, men Hossein kan inte nå dem.

Han har fått flera avslag och hänvisas till internflykt.

Artikel 14 – Tema Trovärdighet

Har kidnappats och sett sin far torteras – hänvisas till internflykt Asef var 16 när han kom hit för två år sedan, men skrevs upp till 18 år. Han är hazar från Ghazni. Innan flykten arbetade han som brödbagare. Pappan hade frukt- och grönsaksstånd. Båda kidnappades sedan pappan sagt nej till att Asef skulle värvas av taliba­ nerna. Pappan torterades under en vecka inför Asefs ögon, tills fadern fick nog av tortyren och angrep en av talibanerna som då knivhögg honom till döds. Pappans kropp låg sedan kvar på golvet. Nästa dag skulle Asef flyttas. Han lyckades fly och tog sig till en morbror, som hjälpte honom att fly till Pakistan, sedan Sverige. Asef beskriver stark ångest under tiden i Pakistan, då han plågades av tankar på sin familj. Hans mamma och två bröder lyckades senare fly till Iran.

– Jag kanske inte kunde förklara när jag kom till Sverige, jag tänkte och tänkte, och var först mycket glad när jag kommit hit. Alla var mycket snälla. Jag hämtade tazkira och lämnade till Migrationsverket.

Men de säger att ”du ska åka tillbaka.”

Asef har fått tre negativa beslut. Han har haft problem med advokaten och med den iranske tolken, som missuppfattat Asefs dialekt. Han hänvisas till internflykt.

Asef säger att han inte känner någon utanför Ghazni.

Familjefejd och hederskonflikt – – hänvisas till internflykt Asif är 19 år. Han kom hit när han var 16 år. Polisen skrev upp honom i ålder till 19 år och Migrations­ verket vägrade att ändra åldern. Asif är hazar från Helmand. Han är äldste sonen i familjen. Han har en mäktig farbror som arbetar för talibanerna som döda­ de Asifs båda föräldrar i en markkonflikt. Asif såg dem komma med gevär och flydde från platsen. Hans sy­s­trar lever nu med kusiner i Helmand. Farbrodern vill döda Asif i en hederskonflikt, då Asif hade en rela­ tion med hans dotter. Enligt Asif bedömer Migrations­ verket att han inte kan leva i Helmand, men menar att han kan leva i Kabul eller någon annanstans.

– Men jag känner ingen där, och min farbror kan hitta mig, han är mäktig och har kontakter.

Tolken gjorde flera fel, som Asif fick korrigera i muntlig förhandling i domstolen. Resultatet blev ändå avslag och hänvisning till internflykt.

Asifs problem i Helmand har eskalerat, då farbro­ dern har efterlyst honom och dödat morbrodern som hjälpt honom. Han har fått fyra negativa beslut, men har just nu inhibition, eftersom det senaste avslaget förväxlats med en annan person.

Att många sökande får beslut med hänvisning till internflykt kan ses som att de faktiskt blev trodda – eftersom de inte skickas till hemorten.

Men i många fall beror detta på att det råder väpnad konflikt som gör att ingen skickas till vissa orter. Hade de unga pojkarna blivit trodda om sin ålder hade de inte sänts i internflykt, eftersom de är minderåriga. Då hade de fått uppehållstillstånd.

Artikel 14 – Tema Trovärdighet

29

Hellre fria än fälla i nya riktlinjer Den 10 juni i år kom nya riktlinjer från Migrationsverket gällande trovärdighetsbedömningar. Bakgrunden är att det under många år har funnits en skillnad i hur man gör trovärdighetsbedömningar i Sverige jämfört med andra länder, och att UNHCR i sin granskning av den svenska asylprocessen 2011 bland annat pekade på brister i Migrationsverkets bedömningar av trovärdighet.

text baharan kazemi

U

NHCR publicerade i maj en gedigen rapport gällande trovärdighetsbedömningar i asylprocessen, med jämförelser från Neder­ länderna, Belgien och Storbritannien. Slutsatsen var att det i dessa tre länder görs olika bedömningar i alla

30

delar av bedömningarna, framförallt när det gäller ”benefit of the doubt”, alltså att hellre bevilja än att ge avslag när det finns tveksamheter. Ett exempel på sådan tveksamhet, som UNHCR föreslår bör bortses från, är om den sökande har väntat med att ansöka

Artikel 14 – Tema Trovärdighet

om asyl efter ankomsten till värdlandet. Väntan i sig, bedöms inte hänga ihop med skyddsbehovet. Vidare beskriver rapporten att det saknas strukturerade me­ toder för trovärdighetsbedömningar och diskrepansen mellan de tre länderna antas vara en indikation på att det kan finnas ännu större skillnader i hur trovärdig­ hetsbedömningar görs runtom i Europa. Det ska inte finnas någon godtycklighet i bedömningarna och det ska inte vara ett lotteri mellan olika länder för de asyl­ sökande, slår rapporten fast. Därför föreslår UNHCR några punkter för en mer strukturerad trovärdighets­ bedömning: • Information som är relevant för ansökan ska samlas in i samarbete med den sökande.

• En bedömning ska göras kring de materiella fakta som framkommit i ärendet, med hänsyn till den sö­ kandes bakgrund, sociokulturella referensramar samt erfarenheter av våld tortyr eller andra övergrepp.

• En trovärdighetsbedömning ska göras kring varje enskild uppgift som är relevant för skyddsbedöm­ ningen. Bedömningen ska betrakta den sökandes utsago och inlämnade bevishandlingar i ljuset av fem punkter: detaljrikedom, att den specifika händel­ sen beskrivs sammanhängande, att utsagan hänger ihop med information som familjemedlemmar eller vittnen lämnat, att utsagan hänger ihop med befintlig landinformation samt en bedömning kring rimlighet.

Hur dessa bedömningar ska göras beskrivs i detalj i rapporten.

• Bedömning görs om vilka uppgifter som anses trovärdiga, vilka som brister i trovärdighet och vilka uppgifter det finns tveksamheter kring.

• I de fall där det finns tveksamheter ska en be­ dömning om ”benefit of the doubt” göras. Även hur detta ska göras beskrivs i detalj i rapporten.

I

Migrationsverkets nya riktlinjer från juni, med titeln ”Rättsligt ställningstagande angående metod för tillförlitlighet och trovärdighet” be­ skrivs svårigheterna i asylprocessen jämfört med andra förvaltningsrättsliga processer. Ofta saknas materiell bevisning, det är svårt att verifiera uppgifter, det krävs en framåtsyftande bedömning och kompetens inom skilda fält såsom medicin och psykologi såväl som kunskap om kultur och landinformation. Felaktiga beslut kan få allvarliga konsekvenser, konstateras det i skrivelsen.

Tillförlitlighet handlar om att göra en objektiv be­ dömning kring uppgifterna som den asylsökande har uppgett. Trovärdighet handlar om huruvida personen i fråga är trovärdig. Enligt skrivelsen från Migrations­ verket kan det minska en persons trovärdighet om hen ansöker om asyl först efter att ha blivit tagen av polisen för att ha vistats utan tillstånd i landet, eller om personen flera gånger tidigare har sökt asyl på olika grunder som har visat sig vara felaktiga.

De nya riktlinjerna från Migrationsverket klargör hur handläggare ska agera på flera punkter.

• Identifiera relevanta fakta.

•Beakta all bevisning även sådan som har lågt bevisvärde.

• Analysera bevisningen runt varje relevant bevistema.

• Om någon eller några uppgifter inte är tillför­ litliga bedöm om dessa påverkar själva kärnan i berättelsen.

• Ge den sökande tillfälle att förklara bristerna.

• Bedöm förklaringarna.

• Gör en sammantagen bedömning av samtlig bevisning.

• Motivera tillförlitlighetsbrister och trovärdighets­ brister noggrant och sakligt.

F

lera punkter känns igen från UNHCR:s rap­ port, och i skrivelsen från Migrationsverket citeras UNHCR:s handbok för asylbedöm­ ningar. Bland annat står att ”om den sökandes redogö­ relse förefaller trovärdig och det inte finns goda skäl att anta det motsatta, bör den sökande i sådana fall ges en fördel av det uppkomna tvivelsmålet.” Vidare står att beviskravet inte bör tillämpas alltför strikt ”med tanke på svårigheterna i bevishänseende som följer av den speciella situation den sökande befinner sig i.”

Skillnaden mot tidigare förväntas bli att en enskild faktor under asylberättelsen inte ska kunna döma ut hela ärendet som bristfälligt vad gäller trovärdighet.

Om någon uppgift bedöms vara osannolik ska det göras en bedömning kring om och hur det är relevant för kärnan i asylskälen. Den asylsökande ska ges en möjlighet att bemöta bedömningar om tillförlitlig­ hetsbrister. Det återstår att se hur implementeringen av de nya riktlinjerna blir på Migrationsverket, men de är ett skriftligt erkännande från myndigheten själv gällande de tidigare bristerna och ett möjligt steg till förändring.

Artikel 14 – Tema Trovärdighet

31

"De säger att jag är från ett annat land på grund av en maträtt jag nämnde i språktestet" – Sharif Husseini intervju baharan kazemi foto anette rosengren

32

Artikel 14 – Tema Trovärdighet

Sharif Husseini kom som asylsökande från Afghanistan men fick avslag då han inte bedömdes vara trovärdig.

Vad var det som inte ansågs trovärdigt i din asyl­ansökan?

– De sa att jag är från Pakistan. De gjorde ett språk­ test och enligt det kommer jag från Pakistan.

Hur känns det för dig att inte bli trodd?

– Jag blir arg. Jag frågade Migrationsverket vad de grundade bedömningen på, och på vilket sätt jag skulle bevisa att jag är afghan. De sa att de vill ha pass, men när jag visade pass, personbevis och flera andra dokument från afghanska myndigheter, sa de att de inte litar på afghanska pass.

Vad blir konsekvenserna av den här bedömningen för ditt ärende?

– Jag har fått ett negativt beslut och ärendet har skick­ ats till polisen. Jag har frågat polisen om de deporterar mig till Afghanistan nu. De sa nej, att de ska skicka mig till Pakistan. Jag har varit två gånger på Pakistans ambas­ sad, men de säger att jag är afghan. De kan dock inte skriva något intyg. Min advokat frågade dem samma sak, men enligt ambassaden är det bara om Migrationsverket gör en förfrågan som de kan besvara den skriftligt.

Hur länge har det pågått?

– Det har gått två år sedan mitt första negativa besked.

Vad blir konsekvenserna för ditt liv?

– Det är svårt. Det skulle vara svårt för vem som helst. Jag har varit hos polisen, men de kan inte ändra något. Jag har pratat med tv och alla mina lärare och andra har sett det. Jag förstår inte varför Migrations­ verket inte gör någonting.

Kan du beskriva testet?

– Det var en kvinna på telefon som frågade mig varifrån jag var. Hon ställde frågor och jag svarade. Jag frågade henne hur hon kan veta varifrån jag kommer, bara över telefon. Hon sa att det är hennes expertis.

Hon ställde frågor om Afghanistan, vilken mat vi bru­ kade äta, vad området hette och hur det såg ut. Hon sa att maträtten som jag nämnde – ghorme kachaloo – var pakistansk.

Var det bara på grund av det som hon bedömde att du är från Pakistan?

– Ja, det är det de har sagt.

Pratade ni dari eller urdu?

– Dari, jag pratar inte urdu. Det är jättestor skillnad.

Alla afghaner blir förvånade när jag berättar om det här.

Har du hört något liknande?

– Nej, men jag mådde mycket dåligt en tid och gick hos psykolog. Hon sa att någon från Iran hade skick­ ats till Irak utan pass för att polisen hade betalat vid tullen, fast man visste att det var fel land. En annan här är från Eritrea men de säger att han är någon annanstans ifrån.

Har du anmält Migrationsverket för detta?

– Nej, jag vet inte vart man skulle anmäla.

Litar du på Migrationsverket, eller skulle du lita på dem om du fick en ny prövning?

– Nej, jag litar inte på dem, för de har ljugit mycket för mig. Först sa de att jag skulle visa ett pass, men när jag gjorde det såg samma handläggare mig rakt i ögonen och hävdade att hon aldrig hade sagt att jag skulle visa upp ett pass.

Sharif berättar att han en gång var på universitet tillsammans med personer från Sundsvalls asyl­ kommitté, då det hölls en öppen föreläsning med Migrations­verkets dåvarande vd där. Publiken bestod av studenter, men också handläggare från Migrations­ verket.

– Jag ställde en direkt fråga om mitt ärende och han svarade inför hela publiken. Han sa att mitt ärende skulle ses över på nytt, men när jag pratade med hand­ läggaren senare sa hon att det inte gick att göra något, då ärendet var avslutat.

Vad skulle du säga till Migrationsverkets hand­läggare om du fick en chans att fra mföra din åsikt om hur ditt ärende har blivit hanterat?

– Jag har ingen handläggare nu, men jag gick och sa till den som gjorde intervjun. Jag sa att jag tycker att de har ljugit för mig och att det är fel att de har bestämt att jag är från ett annat land utan att förklara varför. De sa att jag skulle skriva ner det och jag har fått hjälp från den lokala asylgruppen att lämna ett skriftligt klagomål.

Artikel 14 – Tema Trovärdighet

33

Trovärdighet är ingen egenskap Är trovärdighetsbedömningarna trovärdiga?

Trovärdighetsbedömning är ett svårt begrepp att förstå. Är det de faktiska händelserna som ligger till grund för bedömning eller avgörs bedömningen av den asylsökandes förmåga att framstå som trovärdig?

Utifrån bland annat UNHCR:s rapport Beyond Doubt diskuterar Annkatrin Meyerson – doktorand i offentlig rätt, hur vi kan förstå och använda interna bedömningskriterier.

34

Artikel 14 – Tema Trovärdighet

A

sylprövningen innebär en riskbedömning av huruvida en person kan återsändas till sitt hemland utan att utsättas för förföljelse, döds­ straff, tortyr eller väpnad konflikt.

I ri­sk­teoretiska sammanhang brukar man tala om produkten av sannolikheten för att något oönskat ska hända och arten av och allvaret i den oönskade händelsen. Den oönskade händelsen i asylsamman­ hang innebär svåra och ofta livs­ hotande konsekvenser. Att bedöma sannolikheten för att en asylsökan­ de ska utsättas för dessa oönskade händelser vid ett återsändande är förenat med stor osäkerhet. En del generell information finns att tillgå i form av landinformation men spe­ cifik information om individen för­ utom dennes berättelse är sällsynt.

I många fall handlar en stor del av riskbedömningen i asylmål om att bedöma trovärdigheten av den asyl­ sökandes berättelse och då i första hand av händelser och situationer som redan har hänt eller som är pågående. Asylprövningen innebär därför att fatta beslut under stor osäkerhet. Trovärdighetsbedömning är ett svårgreppbart begrepp. Man kan fråga sig om det är de faktiska händelsernas existens som bedöms eller om bedömningen handlar om förmågan hos den asylsökande att framstå som möjlig att tro på?

I

våras publicerades tre intressanta dokument från olika organ med ambitionen att hitta en strukturerad metod för att göra trovärdighetsbedömningar i asylmål.

UNHCR:s rapport Beyond Doubt som är den mest omfattan­ de och i mitt tycke mest intressan­

ta förespråkar ett multidisciplinärt angreppssätt. Hänsyn bör, enligt UNHCR, tas till inte bara inter­ nationell och nationell rättspraxis, utan också till forskning från bland annat psykologi, sociologi och antropologi. Rapporten innehåller en genomgång av forskning som är relevant för asylprövningen.

UNHCR betonar vikten av att sätta trovärdighetsbedömningen i ett bredare psykologiskt, socialt och kulturellt sammanhang samt att bedömningen inte bara handlar om den asylsökandes förutsättningar i dessa avseenden utan också om bedömarens förutsättningar. Även vikten av att inte bedöma trovärdigheten isolerat utan i rela­ tion till andra fakta som framkom­ mit framhålls som en viktig del av trovärdighetsbedömningen.

I ett "working-paper" publicerat av International Association of Refugee Law Judges, IARLJ före­ språkas en strukturerad metod för trovärdighetsbedömningar samt att en sådan ska utgå ifrån ett bredare perspektiv som innefattar både den asylsökandes och bedömarens förutsättningar.

Ä

ven på nationell myn­ dighetsnivå har frågan om trovärdighetsbedöm­ ningar uppmärksammats. Migra­ tionsverket har kommit med ett rättsligt ställningstagande angående tillförlitlighets- och trovärdighets­ bedömningar. Detta dokument är betydligt tunnare. Här finns visserligen det bredare perspektivet vad gäller den asylsökandes förut­ sättningar med men bedömarens förutsättningar är negligerade.

Dokumenten innehåller många viktiga aspekter på trovärdighets­

bedömningar och är värda att läsas av alla som arbetar med asylrätt.

Två viktiga aspekter som är mer eller mindre gemensamma i de tre dokumenten har fått mig att fundera på vad en trovärdighets­ bedömning egentligen är eller sna­ rare kan vara. För det första utgår man i alla dokumenten från vissa trovärdighetskriterier avseende be­ rättelsens inre trovärdighet (yttre trovärdighet handlar om hur fakta i berättelsen stämmer överens med yttre fakta som till exempel landin­ formation och skriftlig bevisning medan inre trovärdighet relaterar till berättelsen som sådan). Kriteri­ erna är lite olika formulerade i de olika dokumenten men handlar i princip om: konsistens, koherens (en sammanhängande icke motsä­ gelsefull berättelse) samt rimlighet.

I alla dokumenten poängteras mer eller mindre utförligt, vikten av att bedöma dessa kriterier i ljuset av den asylsökandes förutsätt­ ningar. Hänsyn bör bland annat tas till den sökandes sociala och kulturella bakgrund likväl som till psykologiska faktorer så som möjligheten att minnas och plocka fram minnen dels generellt dels specifikt efter stressfyllda eller traumatiska upplevelser. Att en berättelse till exempel är fragmen­ tarisk och saknar detaljer behöver inte alltid betyda att den inte är sann utan kan ha med personens förmåga att berätta att göra. UNH­ CR och IARLJ har också poängte­ rat att bedömarens förutsättningar måste beaktas; förståelsen av kultu­ rella skillnader och den kulturella och individuella förförståelsen är viktiga faktorer att ta hänsyn till, särskilt ifråga om rimlighetsbedöm­ ningar. Hur kan till exempel en

Artikel 14 – Tema Trovärdighet

35

”Förstå trovärdighetsbedömningen som en sorts kommunikation” person som aldrig varit i närheten av ett krig bedöma vad som är ett rimligt beteende i en sådan situation?

För det andra framhålls i samtliga dokument vikten av att den asylsökande får tillfälle att bemöta de brister i trovärdigheten som bedömaren funnit. Det måste finnas tillfälle för den asylsökande att förklara eller motbevisa sådana brister. Detta innebär att den som bedömer måste kommunicera dessa upplevda brister.

H

ur ska man då förstå och använda de interna bedömningskriterierna?

I ljuset av alla de parametrar som bör beaktas och som kan kullkasta kriteriernas relevans som indikato­ rer för trovärdighet kan man fråga sig om dessa överhuvudtaget är användbara i sammanhanget. Kon­ sistens, koherens och rimlighet är knappast några objektivt mätbara fakta och lämnar ett stort utrymme

36

för godtycke och för bedömarens egna uppfattningar. Satt i ljuset av den helhetliga riskbedömning som ska göras och där ett felaktigt avslagsbeslut får oåterkalleliga konsekvenser framstår de interna trovärdighetskriterierna med dess svagheter som än mer tveksamma.

En möjlig inställning skulle kunna vara att se dessa kriterier, medveten om dess svagheter, i kombination med vikten av att den asylsökande ges tillfälle att bemöta upplevda brister. Då kan man förstå trovärdighetsbedöm­ ningen som en form av kommuni­ kation där trovärdigheten skapas i själva kommunikationen. Det vill säga trovärdighet är ingen egen­ skap som kan tillskrivas en person eller en persons berättelse av en objektiv bedömare utan något som skapas i kommunikationen mellan i detta fall bedömaren och den sökande. Här blir det viktigaste för bedömaren att inte bara vara medveten om alla de faktorer som

kan påverka den asylsökandes förmåga att berätta och de egna erfarenhetsbegränsningarna utan också att tydligt redovisa de delar där man uppfattar trovärdighets­ brister så att den sökande får en chans att förklara och motbevisa dessa. Detta kan sägas vara en del av utredningsskyldigheten både hos Migrationsverket och migra­ tionsdomstolarna. Det innebär att det inte främst är en strukturerad metod med en checklista som är det viktigaste utan ökad kunskap och medvetenhet om trovärdighets­ bedömningarnas kommunikativa skapande natur som kräver både yttre kunskap och självinsikt.

Annkatrin Meyerson är doktorand i offentlig rätt vid juridiska institu­ tionen, Göteborgs universitet.

Hennes forskning är inriktad på migrationsdomstolarna argumen­ tation kring trovärdighet och hur detta påverkar riskbedömningen i asylmål.

Artikel 14 – Tema Trovärdighet

Kampanjen Asylrätt 2014:

Flytta bevisbördan till Migrationsverket Detta är den inledande texten i Asylrätt 2014:s debattartikelserie som kommer att publiceras i de nästkommande numren av Artikel 14, var och en med fokus på ett av kampanjens krav för en human flyktingpolitik.

I

det här numret skriver Artikel 14 om trovärdig­ het. För oss som ställt oss bakom kampanjen Asylrätt 2014 – för en human flyktingpolitik är trovärdighet ett mycket viktigt begrepp. Inom asyl- och flyktingpolitiken får trovärdighet inte reduceras till att handla om att den asylsökande ska kunna visa upp rätt dokument för Migrationsverkets handläggare.

Trovärdighet måste i lika hög grad handla om att den asylsökande ska kunna vara säker på att ansökan om asyl prövas på ett rättssäkert sätt och i enlighet med den praxis Sverige förbundit sig att följa.

Asylrätt 2014 menar att så inte är fallet idag och driver därför kravet om att bevisbördan ska flyttas från den asylsökande till Migrationsverket.

Redan i juli 2010 slog Europadomstolen, i en fällan­ de dom mot Sverige, fast att bevisbördan i asylproces­ sen hos personer som varit med om tortyr aldrig ska ligga enbart på den asylsökande. Denna dom skulle enligt Europadom­stolen vara vägledande för samtliga länder i EU. Trots detta präglas den svenska asylpro­ cessen fortfarande av misstro och omöjliga beviskrav i förhållande till människor som söker skydd från tortyr och förföljelse.

Den vikt som läggs vid en asylsökandes känsla av ”välgrundad fruktan” för att återvända till hemlandet eller den plats där personen i fråga tidigare har vistats är problematisk. Fruktan är något man känner inom sig, medan ordet ”välgrundad” snarare syftar till vad myndig­ heten som ska bedöma ansökan anser låter rimligt. Efter övergrepp, tortyr eller förföljelse brukar förövaren inte

utfärda intyg som den asylsökande kan visa fram för att bevisa att den fortsatt är i fara och därför behöver Sveri­ ges skydd. Trots att detta inte gör faran mindre reell för den enskilda flyktingen innebär bristen på dokumenta­ tion ofta stora problem i asylsökningsprocessen.

M

igrationsverkets snäva kriterium på vad som anses vara tillräcklig dokumentation och det faktum att myndigheten i allt för stor utsträckning baserar sina beslut på ouppdaterad, samt i många fall inadekvat, land­information gör dessutom att ansökningar om hjälp i form av asyl inte behandlas likt andra ansökningar om hjälp, såsom exempelvis socialbidrag och bostadsbidrag. För asyl­ sökande som har flytt sitt hemland på grund av för­ följelser med anledning av sin sexuella läggning eller könsidentitet kan bevisbördan vara extra problematisk då personen både måste bevisa att den är hbtq-person och löper risk att utsättas för fara i hemlandet.

När all annan rättspraxis gör tydligt att en persons historia ska anses trovärdig till dess att motsatsen är bevisad är det en skam för ett demokratiskt land som Sverige att en omvänd ordning tycks råda i asylproces­ sen. Asylrätt 2014 kräver därför att bevisbördan ska flyttas från den asylsökande till Migrationsverket för att bedömningar av asylärenden ska likställas bedöm­ ningar i övriga ansökningsförfaranden.

Mer information om kampanjen finns på asylratt2014.se

Artikel 14 – Tema Trovärdighet

37

Om att inte bli trodd text michael williams illustration li dahlgren

D

u är en ung kvinna. Dina föräldrar har mördats i en etnisk konflikt. Din bror är anställd av en av grundarna till ett nytt politiskt parti som har förbjudits av landets regim.

Din bror visar stöd för det nya partiet och bjuder in dig till en samling av partistödjare. Du gillar vad du hör och visar att du håller med. Du besöker ytterligare ett möte. Efter det mötet arresteras partiledarna och fängslas. En månad senare kommer säkerhetspolisen och hämtar dig och din bror. Ni skiljs åt och du fängslas. Du förhörs om dina kontakter med det nya partiet, om din bror, om ledaren och du utsätts för tortyr och sexuella övergrepp. Du är inte ensam i fängelset. Det finns andra kvinnor där som stödjer ditt parti samt andra oppositionella partier. Tortyren och övergreppen äger rum i en container. Efter några veckor dyker en ny soldat upp som behandlar dig annorlunda och som så småningom hjälper dig att fly.

Du kommer till religiösa människor som hjälper dig vidare till Sverige. Du vet ingenting om din brors öde men du vet att du är gravid.

Dina asylskäl granskas året efter din ankomst till Sverige och Migrationsverket finner att du inte är tro­ värdig. Du har lämnat bara vaga uppgifter om partiet och dess program. Du och din brors namn finns inte med i Amnestys listor över tillfångtagna. Dessutom ifrågasätts din flyktväg. Utöver detta anser verket att situationen i ditt hemland är betydligt lugnare nu och ledarna för det förbjudna partiet är dessutom fängsla­ de. Partiet är inte längre verksamt. Allmänna val har ägt rum och en EU-rapport hävdar att situationen har stabiliserats. Du nämner att du har blivit utsatt för tortyr men ingen utredning görs. Du överklagar men utan framgång. Du är förkrossad, känner dig kränkt och desperat. Du kan inte knyta an till ditt barn, som påminner dig om det ohyggliga som du har överlevt.

En vän till dig med kunskap om FN-systemet ansöker om inhibition hos kommittén mot tortyr och denna ansökan beviljas. Nu börjar en intensiv period för att bevisa att det du sa från början var sant och att det fortfarande finns en reell risk att du utsätts för tortyr om du återsänds till hemlandet.

En stödgrupp bildas kring dig och hoppet väcks att ditt psykologiska tillstånd kommer att beaktas samt att vistelsetiden kommer att kunna vägas in, men ditt barn anses alltför ungt för att ha fått anknytning till landet och dina psykiska besvär anses inte förhindra en verkställighet. Ditt nya ombud hade ordnat med en tortyrutredning av en erfaren läkare som drar slutsatsen att du lider av PTSD. Detta inlämnas till Migrationsverket men utan resultat.

Ombudet upptäcker i en rapport som fanns i Migrationsverkets databas redan då första beslutet togs med uppgifter att det nya partiet inte hade ett officiellt partiprogram, hade inga medlemslistor och samlade sympatisörer hos partiledarna. Många personer som misstänktes ha beröring med partiet hade fängslats men namnen på Amnestylistorna var inte fullständiga och kunde också innehålla felaktiga namn. Du tar själv kontakt med en exilorganisation som kunde bekräfta att dina föräldrar hade dödats och att du och din bror hade blivit fängslade av säker­ hetspolisen. Du fick också veta att en medfånge nu levde i ett annat europeiskt land. Ditt ombud söker efter hennes namn på nätet och hittar henne. Det

visar sig att hon hade fått flyktingstatus och flytt från samma fängelse som du. Du tar kontakt med henne och hon skriver ett personligt brev som intygar att du var fånge där och utsattes för övergrepp.

Ombudet upptäcker ett dokument från UNHCR som hävdar att personer med anknytning till partiet fortfarande löper risk för förföljelse. Du själv skriver ett detaljerat brev om hur du behandlades i contai­ nern. Ingen myndighetsperson hade frågat dig om detta tidigare. Allt detta får den svenska regeringen kommentera. Den påpekar att i intyget från exilorga­ nisationen stod ett datum som undergräver sannings­ halten i intyget. Detta visar sig vara en felskrivning och ett nytt intyg lämnas in med den rätta uppgiften.

Regeringen ifrågasätter inte innehållet i den med­ icinska tortyrutredningen men hävdar att det inte finns en reell risk vid denna tidpunkt att du kommer att torteras på nytt. Ombudet tar då kontakt med en internationell MR-organisation vars representant på plats intygar att etniska stridigheter förekommer fortfarande och att dessa kan öka risken att du kan utsättas för tortyr om du utvisas dit.

Kommittén mot tortyr väger in all bevisning och finner att de svenska myndigheterna under hela tiden nonchalerade de medicinska intygen och den behandling du utsattes för i fängelset – som otvetydigt visade att du hade utsatts för tortyr. Att motsägelse­ fulla uppgifter hade lämnats av dig vid skilda tillfällen ansåg inte kommittén undergrävde den allmänna riktigheten i dina uppgifter. Därför var Sveriges beslut att utvisa dig ett brott mot konventionen mot tortyr.

När du fick beskedet kunde du inte tro det var sant.

När det så småningom sjönk in fylldes du av glädje­ tårar. Du fick upprättelse; du talade sanningen från början om dina skyddsbehov; nu tvingas de svenska myndigheterna att inse att de hade fel och att de hade visat stora brister i sina utredningar.

Du tillhörde en av många som blev kränkta två gånger; första gången i ditt hemland och andra gång­ en här i Sverige. Men med stöd av bindande interna­ tionella konventioner, en korrekt bevisvärdering och personer som trodde på dig fick du så småningom flykting­status och ett tillfälle att börja ett nytt liv.

Texten är i sin helhet baserad på ett flyktingfall som skribenten arbetat med. För att skydda den berörda kvinnas identitet har texten anonymiserats.

Artikel 14 – Tema Trovärdighet

39

Psykoterapeuten Monica Brendler:

Att bli trodd är avgörande för framtiden

A

tt bli betrodd av någon, är av yttersta vikt för krigs- och tortyrskadade flyktingar och deras framtid. Det säger psykoterapeuten Monica Brendler.

– Det är jätteviktigt att det finns någon som tror på de upplevelser personen har varit med om. Det handlar om att andra representanter än Migrationsverket i samhället lyssnar och respekterar det de har att berätta och det de har varit med om.

M

onica Brendler har arbetat med flykting­ ar i 35 år. Nu är hon verksamhetschef på Röda korsets center för torterade flyktingar. Årligen tar centret emot 200 nya patienter.

För de som nekats asyl och lever som papperslösa blir trovärdighetsfrågan extra svår.

Papperslösa som varit utsatta för tortyr, tar oftare upp frågan och erfarenheterna från Migrationsverket än de som har fått uppehållstillstånd.

– De som är papperslösa är ofta förtvivlade och återkommer till frågan varför myndigheterna inte har hört vad de har sagt. De kan inte förstå det. De som har fått asyl men kanske på andra grunder än den tortyr som de har varit med om, är det lättare för.

Många av de flyktingar som kommer till Sverige idag ha utsatts för tortyr.

– Majoriteten har varit utsatta för svåra krigsupp­ levelser. Tortyr är också mycket vanligt idag. Har en person varit fängslad om så bara en dag, har hon eller han oftast utsatts för tortyr av något slag.

För att överleva psykiskt, förminskar eller avskärmar ofta den krigs- och tortyrskadade de traumatiska upplevel­ serna under tiden de pågår. När person väl har tryggheten runt omkring sig kan det obearbetade traumat komma tillbaka i form av mardrömmar, flashbacks och ångest.

40

– Så kan det vara när flyktingen kommer på trygg mark i Sverige. Personen känner sig trygg och börjar förstå vilka trauman han eller hon faktiskt har gått igenom och får personen stöd kan en bearbetnings­ process påbörjas. Om de därefter får avslag på sin asyl­ ansökan inleds en ny kris, som blir mycket smärtsam för dem som varit utsatta för tortyr- och krigstrauman.

Att tidigt ge stöd till krigs- och tortyrskadade, menar Monica Brendler är av yttersta vikt.

– Ju senare man kommer in, desto svårare är det att arbeta med trauman. Rehabiliteringen blir mycket längre.

Tidigare var det vanligare med argument att be­ handling av krigsupplevelser först skulle ske efter att personen fått det tryggt omkring sig.

– Även för de som fått uppehållstillstånd är vardagen otrygg gällande bostad, ekonomi och oro för hur de familjemedlemmar som är kvar i hemlandet har det.

Ä

n så länge kan Röda Korsets Center för tor­ terade flyktingar enbart ta emot patienter som har uppehållstillstånd. Men Monica Brendler hoppas att det snart kommer att förändras.

– Vi jobbar starkt på en förändring genom att få till ett tilläggsavtal med Stockholms läns landsting för flyktingar som ännu inte har fått uppehållstillstånd.

Det är först då som vi kan tala om vård på lika villkor.

Hon tycker att det är fel att systemet ser ut som det gör idag.

– Sverige har ett ansvar för tortyrskadade. Vi har skri­ vit under tortyrkonventionen där det i paragraf 12 står att staten har ansvaret för rehabilitering. Detta ska gälla alla, oavsett om man har uppehållstillstånd eller inte.

Artikel 14 – Tema Trovärdighet

britta abotsi

Behovet av mänskliga möten Krönika: Mikael Leyi beskriver ett migrations­system präglat av misstro och misstänksamhet

A

sylprocessen bygger på en uppfattning om trovärdighet. Det är själva kärnan. Det är den alltid närvarande frågan vid handlägga­ rens möte med den enskilda kvinnan. Med mannen.

Med barnet. Det är utgångspunkten för all övrig byrå­ krati. Finns inte förtroendet för berättelsen, presente­ rade dokument, vittnesmål och originalhandlingar så försvinner möjligheterna till positiva svar. Dörrar slår igen. Begreppet avslöjar processens personliga, nästan intima karaktär. Det visar att det i grund och botten handlar om ett mänskligt möte mellan den person som förväntansfullt eller desperat knackar på dörren och den grindvakt som har makt att neka eller bevilja inträde.

M

igrationssystemet präglas samtidigt av misstro och misstänksamhet. Det är byggt på denna premiss och hålls fram som en garant för dess fortlevnad och rättssäkerhet. Det är bara när de som verkligen talar sanning ges uppe­ hållstillstånd som systemet bär. Den misstänksamma granskningen av trovärdigheten är bålverket mot ett missbruk av systemet brukar det framhållas. Hand­ läggare och domstolar vrider därför och vänder på en asylsökandes berättelse för att hitta fel och brister. Det är som om vi medvetet skapat fällor och återvänds­ gränder. Visum krävs för att bevilja inträde, men om du lyckats skaffa ett visum försvinner dina möjligheter eftersom du uppenbarligen inte är tillräckligt förföljd i ditt hemland då du kunde söka och få visum. Din trovärdighet skadas och därmed grunden för dina skyddsskäl. Cirkeln sluts och stänger in. Vi kräver trovärdiga id-handlingar och finns inte sådana miss­

tänkliggörs den sökande och hens tänder kollas för att bestämma ålder och tolkar kallas in för att avgöra härkomst. Har du lyckats skaffa korrekta handlingar skadas däremot dina skäl som skyddsbehövande enligt samma logik som ovan. Id-handlingar av kvalité från svaga stater i kaos eller konflikt kräver i regel stora uppoffringar eller goda kontakter. Migrationsverket väljer mycket ofta den senare tolkningen.

D

en sökandes trovärdighet bemöts och bedöms med misstänksamhet. Den skadas, stukas och berövas på liv. Mycket av kritiken mot dagens asylsystem handlar om just det lidande som misstänksamheten mot trovärdigheten skapar. När en kvinna samlar mod till sig först vid tredje intervjun med den manliga handläggaren och lyckas berätta om övergreppen men inte blir trodd eftersom hon först då berättar. Någonting viktigt går därmed sönder hos den enskilde och inom systemet.

Så bryts människor ner och tappar tron på sig själva.

Så förlorar systemet legitimitet och tilltro.

Tänk om trovärdigheten istället skulle bedömas med välvilja. Om systemet byggdes på principen att det är bättre att fria än fälla. Att misstänksamheten är onödig eftersom vi inte tror att systemet faller utan det. Att bålverket istället är generositet och medmänsklighet. I mötet med ett sådant system föds varken oro, ångest eller rädsla. Då växer istället människor. Känner delaktighet och ges energi att bygga sitt liv på nytt.

Systemets grund är trovärdigheten och hur vi bedö­ mer den ger möjlighet till en öppnare, progressiv och generösare asylprocess.

Artikel 14 – Tema Trovärdighet

41

Antaganden blir fakta när trovärdighet bedöms

Migrationsverkets trovärdighetsbedömningar bygger många gånger på förutfattade meningar om hur situationen ser ut i olika länder och sammanhang. Bilden av kön, klass, etnicitet styr. Forskaren Hanna Wikström vill därför se att Migrations­ verkets handläggare reflekterar mer och antar mindre.

illustration jon granered

A

tt kategorisera är en nödvändig del av vår vardag, såväl professionellt som privat.

Vi behöver kategorisera, namnge och sortera vår omgivning för att överhuvudtaget kunna ta den till oss och sedan handla utifrån det. Denna kategorisering går ofta blixtsnabbt utan medvetna tankeprocesser, men kan också göras övervägt och medvetet. I kategoriseringsprocesserna använder vi kunskap i form av tidigare erfarenheter, andra källor som medier, forskning eller ”experters” råd. Inom rättstillämpning och asylprövning används givetvis lagtext, förarbeten och andra juridiska källor för att kategorisera olika aktörer och skeenden i asylprocessen.

42

En erkänd sådan källa är också landinformation, den information som Migrationsverket använder sig av om den rådande situationen i olika länder. Men området asylprövning befinner sig inte i ett vakuum utan är också beroende av de normer, synsätt och den kunskap som florerar i det övriga samhälle den är en del av. I den meningen använder sig bedömare inom asylområdet också av kulturellt gångbara uppfattning­ ar om vad kön, klass, terrorism, en politiskt aktiv person, ett idealt offer eller andra liknande sociala kategorier betyder.

När bedömare inom asylprövning för resonemang om sådana sociala kategorier är de ofta tvungna att

Artikel 14 – Tema Trovärdighet

röra sig utanför juridiken och i stället använda sig av resonemang om sociala förhållanden, baserade på för­ givetantaganden. I forskningsgruppen "Hur konstru­ eras den (tro)värdiga asylsökanden?" har vi analyserat detta som en form av normativt läckage. Med begrep­ pet menar vi sådana antaganden som ses som fakta, något ”allmänt känt”, ”vanligt” eller vedertaget. Som exempel på situationer där det normativa läckaget blir tydligt tas här nedan upp tre anonymiserade citat från tre olika ärenden.

Migrationsverket: Det är märkligt och inte särskilt troligt att Sara skulle inleda en sexuell relation med en annan man när hon vet att hon skulle gifta sig med sin kusin. /… / Att hon skulle bli så förblindad av kärlek och bortse från konsekvenserna är inte en rim­ lig förklaring med den kultur som råder i norra Irak och med sin familjs traditioner i åtanke. /… / Vidare måste det anses slående att hon inte har arrangerats för att bli gift tidigare vid hennes ålder (Dom 15, s. 3).

Migrationsdomstolen: I tillgängliga landinformations­ rapporter, kan man läsa att det främst är kvinnor som drabbas av hedersrelaterat våld. I händelse att män dras in i konflikterna, är det främst för att återställa sin egen familjs namn [och därför som förövare – inte offer].

(Akt 11A, dom, s. 9).

Handläggare: Du lämnade bara korta svar till mig om vem du är.

Sökanden: Jag har sagt vilken klan jag tillhör och föl­ jande klaner. Jag har sagt vem ledaren för klanen är.

HL: I Somalia kan man, genom att spåra generationer tillbaka, kan man bestämma vem en man är. Du har förklarat några efterföljande klaner och din far och farfar, efter det tog det stopp.

S: Jag kan fortsätta.

HL: Varför kunde du inte nämna din farfars far förut?

S: Min farfars far dog innan jag föddes.

HL: Eftersom du inte kunde redogöra för det innan är det inte trovärdigt nu.

S: När jag föddes var han inte vid liv.

HL: Det är en somalisk mors plikt att berätta om din fars familj så att du vet vem du är. Hon kommer att lära detta från sin mans familj.

(Akt 8B, muntligt protokoll, s. 8)

I

exemplen ovan används antaganden om för­ väntat beteende i relation till sociala kategorier som kön, kultur, ålder och hur det fungerar i somaliska familjer. Detta är exempel på normativt läckage då resonemangen i många fall kan ha mycket litet att göra med de erfarenheter den som sökande har. Av myndigheterna däremot betraktas de som logiska, rimliga eller helt enkelt möjliga att föra på en övergripande nivå. Bedömare är hänvisade till att föra sådana resonemang då få andra ”säkra” källor finns.

Det är således inte exempel på ”dåliga bedömare/ handläggare” som visas upp eller som vi menar tillåter ”normativt läckage”, istället ser vi resonemangen som en produkt av systemet – kort sagt den vardag bedömare befinner sig inom. För denna yrkesvardag ansvarar ingen enskild. Systemet är något den enskil­ de bedömaren blir en del av.

I projektet ”Hur konstrueras den (tro)värdiga asylsö­ kanden? Kunskap och makt i asylärenden” finansierat av Vetenskapsrådet har jag tillsammans med Thomas Johansson och Åsa Wettergren (alla vid Göteborgs uni­ versitet) analyserat hur bedömare resonerar angående asylskäl och trovärdighet. Underlag i projektet är bland annat skriftligt material från Migrationsverket och Migrationsdomstolarna (akter och domar), observatio­ ner av asylintervjuer och intervjuer med handläggare och biträden. Vi har arbetat kvalitativt, det innebär att vi inte räknat hur många gånger något förekommer i enorma materialmängder, utan istället ställt frågan hur resonemang förs i ett med kvalitativa mått lämpligt antal fall. Vi har arbetat utifrån en sociologisk eller rättssociologisk ingång till asylbedömningar som jag här väljer att kalla ett ”utifrånperspektiv” på området rättstillämpning. Det innebär att undersöka vad det är som sker i bedömningarna utanför de juridiskt givna ramarna. Det har lett till att vi i projektet kommit att betrakta trovärdighetsbedömningar som något som ge­ nomsyrar hela asylprocessen och alltså inte något som kan isoleras endast till det som vanligtvis benämns som bedömning av trovärdigheten.

Det fokus i projektet jag har valt att diskutera här utgår från betydelsen av sociala kategoriseringar i be­ dömningarna. Sådana sociala kategorier handlar som sagt om hur bedömare ser på kön, klass eller specifika kulturer. Vi menar att trovärdighetsbedömningar i kombination med betydelsen av sociala kategorier blir extra sårbara för resonemang som bygger på antagan­

Artikel 14 – Tema Trovärdighet

43

den eller sådant som ”tas för givet” och är ”allmänt vedertaget”. Den sökandens individuella berättelse blir därmed lätt underordnad förutbestämda modeller för förväntat beteende i trovärdighetsbedömningarna.

Landinformation kan ibland vara en av få så kallat objektiva källor bedömare har att tillgå i sina bedöm­ ningar. Den tillmäts därför ofta stort värde. Vi menar att det även i användningen av landinformation förekom­ mer ”normativt läckage”, då varken landinformation i sig eller användning av landinformation utgör grund för att göra objektivt säkerställda bedömningar. I våra analyser har vi bland annat sett att bedömare i liknande ärenden använder olika fakta från samma landrapporter.

Bedömare använder även olika rapporter i ärenden som liknar varandra. Samma fakta används också på olika sätt i liknande ärenden. Fakta i rapporterna är inte heller från början objektiva och uttömmande beskrivningar av situationen i ett område eller land. Slutligen finns inget självklart samband mellan landrapporter och vad som ”faktiskt” inträffat i en enskild sökandes liv.

44

V

i vill inte i projektet att hålla enskilda bedömare inom asylhantering ansvariga för det normativa läckaget inom asylbe­ dömning eller andra identifierbara brister i systemet.

Istället menar vi att det krävs stöd i arbetet för att göra dessa bedömningar. Det handlar om att ha resurser, utbildning, fortbildning och tid att reflektera över de resonemang som förs. En viktig aspekt är också att det skapas medvetenhet om att asylbedömningar inte kan göras på ett objektivt sätt. Bara utifrån ett erkännande av att säkerhet inte kan uppnås, kan metoder för att medvetandegöra och reflektera över vilka förutfattade antaganden som används, utarbetas. Reflektion kring sina egna antaganden och vilka konsekvenser de med­ för och om de utgör ett fruktbart sätt att resonera, är en god startpunkt för bättre asylbedömningar.

Hanna Wikström, lärare och forskare på institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet och forskare på Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet.

Artikel 14 – Tema Trovärdighet

FAKTA TROVÄRDIGHETSBEDÖMNINGAR Trovärdighetsbedömningar är en central del av att bedöma asylärenden.

Internationellt finns lite forskning kring trovärdighet inom asylprövning, i Sverige är den närmast obefintlig. Inom forskningen brukar trovärdighetsbedömningar delas in i intern trovärdighet, extern trovärdighet och sannolikhet (plausibility).

Intern trovärdighetsbedömning handlar om att fastställa identitet och huruvida en berättelse är logisk, i avsaknad av motsägelser och detaljrik.

En berättelse som anses sammanhängande har större chans att betraktas som trovärdig.

Extern trovärdighetsbedömning avser hur

väl berättelsens innehåll stämmer överens med landinformation och andra externa källor.

Sannolikhet är slutligen ett begrepp som används i rättsliga sammanhang, bland annat av UNHCR, och kan sägas utgöra den slutgiltiga bedömningen om berättelsen som helhet bedöms som rimlig och trovärdig och kan ges the benefit of the doubt.

Vanligt på Migrationsverket är också att skilja på asylärenden som ”trovärdighetsär­enden” – där det är trovärdigheten som främst bedöms vara en fråga – och ”tillräcklighetsärenden”, där det främst är prövningen av om asylskälen är tillräckliga som står i fokus.

Artikel 14 – Tema Trovärdighet

45

Marocko – EU:s kamphund mot skyddslösa migranter ”Sprid budskapet och låt världen veta vad som händer” Klara Ljungberg har träffat Ebrima från Gambia som är en av alla de människor som drömde om säkerhet och frihet i Europa.

Men liksom så många andra fick han sina drömmar krossade av sex meter höga murar och gränspoliser som är kapabla att döda de som försöker ta sig över gränsen.

I

dag sitter Ebrima* fast i Marocko. Ett land där våld, otrygghet och fattigdom skapar en ohållbar situation.

– EU pratar om mänskliga rättigheter, men för vem? De bryr sig inte om vad som händer på andra sidan gränsen. De klagar över ekonomisk kris samti­ digt som de spenderar miljoner euro på att hålla oss utanför gränserna, säger han.

Var och en har rätt till frihet och personlig säker­ het, åtminstone om man ser till Europakonventionens skrivelser. Men med en titt på verkligheten står det klart att de som innefattas av den frihet och trygghet som EU erbjuder är strikt begränsad. Det är också tyd­ ligt att man i EU är beredda att gå långt för att hålla icke-européer utanför gränserna, trots deras rättighet att fritt förflytta sig för att söka asyl. Vad som händer med de människor som blir kvar på andra sidan grän­ sen verkar EU mindre bekymrade över.

Verkligheten för de migranter som befinner sig i

46

Marocko är en tillvaro utan rättigheter, där hot om våldsamma deportationer och kränkande polisrazzior hör till vardagen. Marocko har länge varit ett land som migranter passerar under sin resa mot Europa, ett så kallat transitland. Denna beskrivning börjar bli verklighetsfrämmande efter att EU satsar allt större summor på kontroll av de yttre gränserna, migranter­ na som drömde om Europa blir därför fast i Marocko.

Många har satsat alla sina besparingar för att ta sig till Europa vilket gör ett återvändande till hemlandet omöjligt. Att korsa gränsen mot Europa är förenat med livsfara men även möjligheterna till arbetstill­ stånd och ett drägligt liv i Marocko är minimala. Det enda alternativet för många blir därför ett hårt och farligt liv som papperslös.

E

brima är en av alla de människor som befin­ ner sig i denna situation – 2010 flydde han från det politiska förtrycket i Gambia. Han

Artikel 14 – Globa lt Marocko

tog vägen genom Algeriet med Europa som planerad slutdestination. Men vid ankomsten till Marocko insåg han det svåra och farliga i att korsa gränsen mot Europa. Han blev därför kvar i ett provisoriskt läger i gränsstaden Oujda under fyra månader. Här lever migranter i egenkonstruerade skjul, som med jämna mellanrum rivs ned av polispatruller som besöker lägret.

– Läkare utan gränser kom ibland till lägret för att ge oss filtar och mat, berättar Ebrima. Men de måste göra det i hemlighet utan att polisen får reda på det.

Regeringen tillåter inte organisationer att ge humani­ tär hjälp till migranter. Men trots att de kom i hemlig­ het brukade polisen dyka upp ett par dagar senare och bränna filtarna och maten som Läkare utan gränser hade lämnat till oss.

Idag lever Ebrima som papperslös i den marock­ anska hamnstaden Tanger. När jag frågar Ebrima om hur det är att leva i det marockanska samhället berättar han om diskrimineringen och våldet han utsätts för.

– Barn kastar stenar mot mig, jag har inte fattat varför. Okända män brukar komma till området där vi bor. Jag har blivit knivhuggen en gång. Men jag hade tur, jag fick vård på sjukhuset och läkaren sa att det var ett ytligt stick. Hade det träffat högre upp hade jag varit död idag.

E

brima är tuff. Trots den extrema situation han befinner sig i så har han hittat styrkan i att samarbeta med organisationer som arbe­ tar för migranters rättigheter. Han producerar också musik med texter som belyser den situation han och så många andra befinner sig i. Mycket av kritiken både i hans musik och i det han säger, riktas mot EU. – Människor dör, av vilken anledning? För att de försöker korsa gränser. Vad är egentligen gränser? Vad kan vara mer värt än en människas liv? Jag förstår inte.

D

et är många jag talat med under min tid i Marocko som riktar hård kritik mot just EU. Trots utbredd korruption och upprepade brott mot mänskliga rättigheter så erhåller Marocko en speciell status i EU-sammanhang, bland annat för sitt samarbete med EU i kontrollen av gränserna mot Afrika. Marocko är också det land som

får störst finansiellt stöd från EU bland alla länder i medelhavsregionen.

En av många organisationer som arbetar med migranters rättigheter i Marocko är den antirasistiska organisationen GADEM. När deras representant Rashidi Hisham tar emot mig på organisationens kontor i Rabat bekräftar han EU:s inblandning; – EU blandar sig på ett mycket strategiskt sätt i Marocko som land. De finansierar de marockanska gränskontrollerna utan att behöva ingripa direkt, på så sätt behöver de inte ta ansvar för det som händer här i Marocko.

N

ågra veckor har gått sedan jag lämnade Marocko, men jag upprätthåller kontakten med Ebrima över Skype. Han berättar för mig om hur polisens kontroller blir allt inten­ sivare i området där han bor tillsammans med andra migranter. Vissa deporteras direkt, andra hålls kvar på polis­stationen flera dagar innan de släpps.

Nyligen försökte Ebrima korsa sundet på nytt.

Tillsammans med sex andra migranter hade de köpt en liten gummibåt och lämnade Tangers hamn med sikte på den spanska kuststaden Tarifa. Efter några timmar hanns de ikapp av marockansk polis. De höll dem kvar i båten flera timmar innan de tog med dem till polisstationen där de tvingades stanna en vecka innan de släpptes. Det är tydligt att Ebrima inte är beredd att ge upp. Att återvända till Gambia är omöjligt, men att stanna kvar i Marocko är ohållbart med de kontroller och det våld som råder. Det finns bara en möjlig väg kvar, det är vägen framåt mot EU. Ett EU som förra året spenderade 85 miljoner euro på att hålla människor som Ebrima kvar på andra sidan sundet, och som dessutom verkar blunda för vad som händer med honom och alla andra som idag sitter fast i Marocko. * På grund av sin situation vill inte Ebrima att hans fullständiga namn publiceras. Ebrimas musik går att hitta på soundcloud.com/interzone-music Mer information och intervjuer med andra migranter i Marocko går att lyssna på och läsa på beatingborders.wordpress.com

Mer på nästa sida › ›

Artikel 14 – Globa lt Marocko

47

foto klara ljungberg

Översta bilden: Livet i Tanger är hårt och farligt för den som är papperslös.

Understa bilden: En utav alla polisräder som drabbar flyktingarna i Tanger.

MIGRANTER I MAROCKO • Mellan 10 000 och 20 000 papperslösa migranter befinner sig idag i Marocko.

• Sedan 2011 har det skett en kraftig ökning av våldsbrott riktade mot migranter i Marocko, bakom våldet står både marockanska och spanska säkerhetsstyrkor.

• Under 201 2 behandlade Läkare utan gränser 1 100 patienter som utsatts för våld av säkerhetsstyrkorna. De vanligaste skadorna var käkfrakturer, brutna händer och ben sa mt psykiska trauman.

• Ensa mkommande flyktingbarn är en extra utsatt grupp som riskerar att falla offer för människohandel, sexuellt utnyttjande och kidnappningar. Officiella progra m för att skydda barnens rättigheter saknas.

• 16 000 människor har avlidit de senaste 20 åren när de försökt ta sig in i Europa.

Källa: Läkare utan gränser och Amnesty International

48

Artikel 14 – Globa lt Marocko

Debatt – Statslösa palestinier:

Omänsklig behandling i asylprocessen

D

et är många statslösa palestinska flyktingar som den senaste tiden sökt asyl i Sverige.

Palestinier som kommer från Syrien får numera permanent uppehållstillstånd och många får flyktingstatus i linje med en dom från EU-domstolen.

Många andra palestinier utvisas till Irak, Kuwait, Gaza, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien. Vi bedömer att de inte har fått en rättssäker bedömning av sina skyddsbehov och inte heller har Migrations­ verket gjort en rimlig bedömning av möjligheterna att återvända till hemvistlandet. Ärendeprocessen som de hittills har utsatts för är omänsklig. Det har ännu inte stått klart för Migrationsverket att de flesta av de stats­ lösa palestinierna som kommit till Sverige från Irak är 1948 års flyktingar och inte heller att deras flykting­ skap inte har upphört. De har därför ett behov av internationellt skydd. I Irak finns inte respekt för de fundamentala mänskliga rättigheterna. De kommer inte att garanteras flyktingstatus och skydd i Irak och inte heller har de rätt att fritt resa ut och in i land­et.

Ett bevis på detta är att Irak vägrar att tillåta dem resa tillbaka till Irak. Men Migrationsverket fortsätter att fatta utvisningsbeslut till Irak.

Flera av de palestinier som kommer från Irak har egyptiska resedokument som visar att de tidigare har bott i Gaza men härstammar från dagens Israel. Ingen av dem har hittills fått rätt att återvända till Israel och inte heller till Gaza. Hur många gånger skall en statslös palestinier behöva bevisa sitt flyktingskap för Migra­ tionsverket? Flyktingkonventionen säger en gång.

E

n palestinsk flyktingfamilj lämnade Gaza för att jobba i Kuwait men deporterades från Kuwait till Irak varifrån de flydde till Sverige.

Nu står familjen inför en deportering till Irak där barnen åter skall förbli statslösa. Detta är inte i linje med Barnkonventionen.

De palestinier som utvisas till Kuwait, Förenade

Arabemiraten och Saudiarabien kan inte återvända efter­som dessa länder inte tar emot dem på grund av att de inte har något uppehållstillstånd i något land. De kommer ursprungligen från Gaza och har egypt­iska resedokument som inte ger dem möjlighet att resa in i Egypten och inte heller att återvända till Gaza. Ändå envisas Migrationsverket med att utvisa dem och samtidigt uppmana dem att söka jobb i dessa länder för att på så sätt försöka få ett inresetillstånd.

Men de kommer aldrig att beviljas inresa eftersom de inte har uppehållstillstånd i något land. Dessa palestinier befinner sig i en orimlig limbosituation.

De finns de som varit i Sverige i 8–10 år utan att utvis­ ningsbeslutet har kunnat verkställas. En palestinier sattes på ett flyg till Kuwait för kort tid sedan men vägrades inresa. Nu fortsätter limbosituationen för denna palestinier.

V

ad har hänt med asylpolitiken? Det verkar vara ett lotterihjul på Migrationsverket som bara snurrar och snurrar… För ett par år sedan tog Migrationsverket ut kvotflyktingar, bland annat statslösa palestinier från flyktinglägret Al Tanf som ligger på gränsen mellan Syrien och Irak. Men samtidigt fattade Migrationsverket ett klargörande beslut om att utvisa palestinier till Bagdad. Säkerhets­ situationen i Irak är näst intill obefintlig. Bilbomber detonerar mest varje dag.

Migrationsverket kan inte fortsätta att utvisa stats­ lösa palestinier till Irak, Kuwait, Förenade Arabemira­ ten och Saudiarabien. Men inte heller till Gaza som styrs av en terroristorganisation som inte ger grundläg­ gande mänskliga rättigheter särskilt inte till personer som inte är lojala mot dem.

Alla har behov av grundläggande mänskliga rättig­ heter. Detta gäller även statslösa palestinska flyktingar. birgitta elfström och arne malmgren, humanjurister och före detta beslutsfattare på migrationsverket

Artikel 14 – Debatt Statslösa pa lestinier

49

Kan Malmö bli en fristad för papperslösa?

Debatt: Vilken stad vill vi ha och vilken sorts människor vill vi vara?

Anna Lundberg, lektor i mänskliga rättigheter vid Globala politiska studier på Malmö högskola argumenterar för nya strategier gällande behandlingen av papperslösa människor.

V

ilken stad vill vi ha och vilken sorts människor vill vi vara? Dessa frågor ställer kulturgeografen David Harvey med anled­ ning av initiativet Right to the City som pågått sedan 2007 i bland annat New York.

Idén om att invånare har en rättighet att forma sin stad introducerades i boken Le Droit à la ville av Henri Lefebvre från 1968 och beskrivs så här av Harvey; "Rätten till staden är mer än den enskildes frihet att få tillgång till stadens resurser: Det är en rättighet att för­ ändra oss själva genom att förändra staden. Det är för övrigt en gemensam snarare än en individuell rättighet, eftersom denna omvandling oundvikligen beror på utövande av en kollektiv makt att omforma processerna för urbanisering. Friheten att skapa våra städer och oss själva är, vill jag hävda, en av de mest värdefulla men mest försummade av våra mänskliga rättigheter."

En värdefull mänsklig rättighet är alltså att delta i ett kollektivt skapande av staden.

50

H

ur mänskliga rättigheter skapas och för­ verkligas i staden är en fråga som aktuali­ seras allt mer. Statligt definierad illegalitet ifrågasätts när invånarna i en stad oavsett invandrings­ status erkänns som rättighetsbärare, något som sker successivt genom skapandet av fredade zoner. I Malmö syns detta och det syntes särskilt tydligt under våren i samband med de kraftiga protesterna mot REVA. Exempelvis uttalade Malmös kommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) i Ekots lördagsintervju att poli­ sens utökade kontroller av ungdomar är problematisk: "Om barn i Malmö inte vågar gå till skolan eller söka vård eftersom de är rädda att polisen kommer att ta dem, når vi inte stadens målsättning att alla barn har tillgång till skola."

Samtidigt framhöll Petra Stenkula, biträdande chef för Länskriminalen, i en intervju i Sydsvenskan vikten av att allmänheten har förtroende för polisen: "Generellt är det inte så bra när allmänheten varnar

Artikel 14 – Debatt Papperslösa

för polisen. Då varnar man alla som är eftersökta, det kan ju vara kriminella som rånat en bank."

Den spänning som här syns mellan migrationskon­ troll och mänskliga rättigheter leder oss till frågan om hela Malmö kan bli en fristad för papperslösa.

Det skulle i så fall förutsätta att polisen upphör med sina försök att finna människor de finner anledning att anta inte har rätt att vistas i Sverige. Faktum är att polisens brottsbekämpande verksamhet, i ljuset av diskussionerna om REVA, kan vara helt avhängigt ett sådant beslut. Jag ska förklara hur det kan komma sig genom en utblick till Colorado, USA, där jag gästfors­ kade under våren.

I Colorado har polisen som en strategi för effektiv brottsbekämpning börjat upphöra med så kallade utlänningskontroller. Dessa resulterade oundvikligen i etnisk profilering, det vill säga att människor stoppades på grund av sitt utseende, vilket medförde en rad problem. Bland annat visade det sig att människor undvek att anmäla brott de själva eller närstående utsatts för. Dessutom var polisernas erfarenhet att de som en följd av kontrollerna motarbetades. Alltså pre­ cis det som Stenkula varnar för i sitt uttalande ovan.

Med andra ord verkar sämre brottsbekämpning och inre utlänningskontroll vara två sidor av samma mynt.

Det självständiga amerikanska forskningsinstitutet Police foundation publicerade 2009 en rapport som baserades på intervjuer med polischefer och brotts­ experter i hela USA. Resultatet var tydligt: Hela 70 procent av polischeferna trodde att offer för brott som också är invandrare är mindre benägna än den övriga befolkningen att kontakta polis. Vidare uppgav över 15 procent av cheferna att deras underordnade ställde frågor om legal status i sitt vardagsarbete.

I de diskussioner som följde efter rapporten valde en del polisdistrikt bort identitetskontroller för mer fokus på brottsbekämpning. Poliserna inledde också en dialog med invandrargrupper omkring hur brottsoffer kunde uppmanas att vända sig till polisen.

Idag har mängder av poliser i USA självmant valt att förkasta politikernas krav om att eftersöka, internera och deportera människor som saknar uppehållstill­ stånd. I rapporten Debunking the myth of ”Sanctuary Cities” – Community policing policies protects Americans som gavs ut förra året av organisationen American Immigration Law Foundation utvärderas denna stra­ tegi. Det konstateras att närpolisverksamhet, efter att

polisen slutade eftersöka migranter, numera gör alla tryggare. Inte nog med att människor får tillgång till polisens skydd, de blir också mer benägna att anmäla brott som drabbar andra.

Inte mindre än nio städer i Colorado – omkring 70 i hela USA – erbjuder människor som saknar papper en fristad. I dessa städer får poliser inte stoppa någon bara för att de misstänker att personen befinner sig i landet utan uppehållstillstånd. Istället ska polisen fokusera på att stoppa misstänkta brottslingar. Det har även visat sig att dessa båda kategorier sällan sammanfaller.

I

dén om fristäder är inte ny. Delvis inspirerade av ett initiativ i Berkeley 1971, där soldater som vägrade slåss i Vietnam gavs en fristad, förbjöds poliser i Los Angeles 1979 att fråga människor om de­ ras invandringsstatus. Enligt en specialregel, ”Special Order 40”, som ännu idag gäller i staden får polisen inte vidta en polisiär åtgärd med syftet att avslöja att någon saknar tillstånd.

Naturligtvis är bilden inte ensidig, och detta handlar om mer än polisarbete. Aldrig tidigare har så många människor utvisats från USA som nu. Liksom i Sverige omtalas i USA isolerade svåra brott som be­ gåtts av invandrade personer för att påvisa invandrare = brottsling, trots att forskning genomgående visar att invandrare generellt inte är mer benägna att begå brott än infödda. Särskilt papperslösa personer undvi­ ker så långt som möjligt att förknippas med brottslig verksamhet eftersom konsekvensen är fängsligt förvar och deportation.

Parallellt med förändringar i polisarbete breder fristadsrörelsen ut sig i USA och andra länder. I boken Citizenship, Migrant Activism and the Politics of Movement skriver forskaren Jean McDonald om fristäder som ett uttryck för en lokal "utrikespolitik".

Hon visar att utökade rättigheter för papperslösa inte är något som tillerkänns utan hårt arbete där migran­ ter, stöd­grupper, frivilligorganisationer och forskare gör gemensam sak för en inkluderande stad. Då kan staden successivt bli en plats där alla samhällsinvånare kan uppehålla sig i trygghet.

Anna Lundberg skriver även på bloggen Undocu­mented Migrants blogg.mah.se/undocumentedmigrants

Artikel 14 – Debatt Papperslösa

51

Serietecknaren Amalia Alvarez:

"Jag vill att folk ska tänka till och ta ansvar"

text britta abotsi foto li dahlgren

A

tt folk funderar över den del av samhället som man kanske inte ser, och börjar intresserar sig och tar sitt ansvar som medmänniska.

Det hoppas serietecknaren Amalia Alvarez att hennes seriebok om fem papperslösa kvinnor ska resultera i.

I september gavs hennes seriebok Fem Papperslösa Kvinnors Historier ut av Tusen Serier i Malmö. I den berättar hon om fem kvinnors liv som pap­ perslösa mitt i det svenska samhället.

– Jag vill att folk ska förstå att papperslösa finns runt omkring oss, på bussen, på arbetsplatser,

52

ti skolan. Vi ska se dem, inkludera dem och göra vad vi kan som med­ människor, säger hon.

Det är det budskapet hon vill ge.

Att prata politik och förändringar i lagar och system, intresserar inte Amalia Alvarez.

– Det kan man alltid prata om men det handlar i slutändan om vad vi gör som enskilda individer. Sedan är det viktigt att man pratar med de papperslösa själva, om vad de vill.

Oftast brukar vi bara låta politikerna bestämma, men vi borde informera oss bättre vad det handlar om innan vi dömer papperslösa.

Amalia Alvarez är just en sådan person som uppmärksammar sina medmänniskor. Intervjuper­ sonerna i boken har hon mött i olika sammanhang bland annat på den före detta arbetsplatsen, på kvinnojouren och genom vänner och bekanta. Hon har lyssnat och hon har lyssnat.

– Som invandrare kommer man i kontakt med andra invandrare och genom kompisars kompisar har jag hört många oli­ ka historier, säger Amalia Alvarez som år 2000 flyttade från Chile till Sverige.

Artikel 14 – Kultur Ama lia Alvarez

I Chile tecknade Amalia Alvarez mycket och under en period arbeta­ de hon med ett serieteckningspro­ jekt för ungdomar i norra Chile.

– Min pappa var serietecknare och själv har jag alltid tecknat. Men att bli publicerad i Chile var svårt, inte minst under diktaturen, säger hon.

Nu många år efter att hon gjorde sin första serie, har hon blivit publicerad på spanska, svenska och engelska. Alla tre språken återfinns nämligen i boken Fem Papperslösa Kvinnors Historier.

A

tt det var just pappers­ lösa som Amalia Alva­ rez skulle komma att teckna i sin första seriebok, beror mycket på vilka historier hon har hört och knappt kunnat och velat tro att de var sanna.

– Det handlar inte om att uppmärksamma enskilda kvinnor utan att visa på situationen som de på olika sätt delar. Jag har hört historier om kvinnor som tvingats betala smugglare med sina kroppar eller organ. Många vet inte vad som händer vid Europas gränser. Jag hoppas att boken ska göra att det uppmärk­ sammas.

Att det är enbart kvinnors öden i boken, är ett medvetet val.

– Kvinnor blir mer utnyttjade.

Som kvinnor har de det ofta ännu tuffare än männen och många blir sexuellt utnyttjade. De tvingas betala med sina kroppar många gånger.

Trots de svåra situationer som berättelserna vittnar om, är Ama­ lia Alvarez noga med att poängte­ ra att hon inte vill göra kvinnorna till offer.

– De ser inte sig själva som det och vill inte bli sedda som offer.

De kvinnor jag träffat är oerhört starka och inga offer, men den situation som de lever i måste uppmärksammas.

I boken skildras fem kvinnors öden. Varje öde är ihopsatt av flera olika kvinnors berättelser.

– För kvinnorna var det viktigt att inte kunna bli igenkända och det har heller inte varit mitt syfte att beskriva enskilda kvinnors situation utan helheten.

En berättelse handlar om asylprocessen, resan hit och hur det på gränsen till Europa finns en marknad för försäljning av människor. Det handlar om barn och kvinnor som utnyttjas och migranter som tvingas sälja sina organ. En annan berättelse be­ skriver vardagen som papperslös, hur hon utsätts på arbetet och blir

våldtagen av arbets­givaren. Det leder till en graviditet.

– Hon träffar sedan en man som blir en far till barnet, men sedan utvisas hon och nu kämpar hon för att kunna få träffa sin dotter som är kvar i Sverige.

Det är tunga historier i Amalia Alvarez seriebok.

– Men det finns en positiv historia, där kvinnan upptäckte sin homosexualitet och sedan hittade sin kärlek. Hon är den enda av dem som jag pratat med som nu har uppehållstillstånd och lever ett lyckligt liv, säger Amalia Alvarez som träffar kvinnorna hon har intervjuat då och då.

– De är alla mycket spända på vad dessa berättelser kan komma att leda till. Hittills har det varit bra uppmärksamhet om boken och vi arbetar nu på att kunna ge ut den i Chile också.

TUSEN SERIER • Tusen serier är ett projekt med bas i Malmö och drivs av Seriefrämjandet med stöd av Arvsfonden.

• Tusen serier vill vidga den svenska seriekulturen som de anser är för smal. ”Vi vänder oss till den grupp som drabbas av REVA” skriver de på sin hemsida.

• Tusen serier gör serier om migration i alla dess skepnader.

• Förutom att ge ut böcker och göra utställningar, håller Tusen serier olika workshops för intresserade.

• Mer information om Tusen serier hittar du på tusenserier.com

Läs ett utdrag från Amalia Alvarez serie­bok på följande uppslag › › Artikel 14 – Kultur Ama lia Alvarez

53

54

Artikel 14 – Kultur Ama lia Alvarez

Artikel 14 – Kultur Ama lia Alvarez

55

56

Artikel 14 – Kultur Ama lia Alvarez

Artikel 14 – Kultur Ama lia Alvarez

57

Recensioner från redaktionen:

En kafkansk berättelse om flyktingars verklighet Mycket hände efter min död Ricardo Adolfo (Astor förlag)

R

icardo Adolfos roman Mycket hände efter min död kom ut 2009, men har först nu översatts till svenska. Det är en vindlande historia genom mörka gator någonstans i Europa, där en flyktingfamilj från okänt land förirrat sig och inte kan hitta hem. Läsaren kan gissa att ön som de befinner sig på är Storbritannien och staden är Lon­ don, men det framgår aldrig, vare sig var de är eller var de kommer ifrån. Det är en kafkansk berättelse om upplevelsen av att hamna helt ur sitt samman­ hang och inte kunna kommunicera eller förstå de signaler och regler som alla andra runtomkring verkar leva efter. Logiken blir oanvändbar i allt det främmande, och bokens antihjälte börjar med strate­ gin att välja det som är motsatsen till hans instinkt, för att förhoppnings­ vis kunna få med sin fru och barnet som de transporterar i en resväska, hem. Hopplöshet, frustration och avsaknaden av bra valmöjligheter sätter lojaliteten mellan paret på prov då de ställs inför avgörande val.

Det här hade kunnat vara en deprimerande berättelse om flyktingars tillvaro i Europa, men Adolfos stilsäkra satir har hela tiden en komisk ton som tar udden av tragedin. Det är lätt att identifiera sig med båda huvud­ karaktärerna, som beskrivs med värme och hopp, fastän situationen är så hopplös. Det är ett vackert verk som speglar flyktingars verklighet i dagens Europa, utan att fastna i klichéer eller att göra flyktingarna till offer. Boken håller en hög litterär kvalitet och den enda natt som hela romanen utspelar sig på, blir så händelserik att läsaren hålls kvar vid berättelsen, sida efter sida. baharan kazemi

58

Artikel 14 – Kultur Recension

Kriget och flykten som ständigt närvarande i en tonårspojkes liv Den mörka sporten Victor Johansson (Wahlström & Widstrand)

D

et finns många av dem, i världen och i Sverige – barn som upplevt krigets fasor och efter att ha kommit i fysisk trygghet, tvingas leva med svåra minnen. Huvudpersonen i Victor Johanssons kritikerrosade roman Den mörka sporten är en av dem.

Han lever på många sätt i en krigssituation trots att han flera år tidigare kommit ifrån krigets Irak. Hans mamma är så märkt av sina upplevelser att hon har slutit sig. Hennes händer skakar ständigt.

I huvudpersonens liv är kriget och flykten ständigt närvarande. Allt är liv eller död när denna tonårspojke ger sig i kast med att upptäcka och förstå livet i Gottsunda. Han tar sin tillflykt till tennisen och satsar stenhårt. Det är tävling i allt. Det handlar om sport på liv och död. Han tävlar på järn­ vägsrälsen, en lek med livet som insats. Han tävlar mot andra, med andra och mot minnena. Allt är på något sätt en förlängning av kriget.

Victor Johansson ger i boken kraftfulla bilder av huvudpersonens yttre men också inre verklighet. Som läsare är det inte lätt att veta vad som är vad och det är kanske just bokens styrka, att krigsupplevelserna är så djupa och en så stor del av huvudpersonens liv att det kanske för honom precis som för läsaren, är oklart vad som sker utanför och vad som sker inom honom.

Boken är inte lätt. Språket och de snabba förflyttningarna i tid och rum, gör en stundvis förvirrad. Men den säger ändå en hel del av vad det kan innebära att vara tonårspojke och att vara ett krigsbarn.

Att utan egna direkta upplevelser av krig och flykt, skriva om frågan tycker jag är modigt och bra. Det behövs att den del av Sverige som inte lever med upplevelserna också vågar ta till sig dem och se att de finns där vid en järnvägsräls utanför Uppsala och inte är tusentals mil bort.

Att använda sig av litteraturen för att försöka närma sig vad det kan innebära, är ett ypperligt sätt. Det behövs mer av det, personer utan egna krigsupplevelser men som ändå vågar leva sig in i andras. britta abotsi

Artikel 14 – Kultur Recension

59

Varning Artikel 14-läsare! Är detta ditt sista nummer?

Viktigt meddelande från FARR och Artikel 14: Vi har haft ett fel i dataregistret som gjort att många som slutat betala prenumerations- och medlemsavgifter ändå blivit kvar i registret. Några har bara fått upprepade påminnelser, de flesta har också fortsatt få tidningen. Vi kommer nu att rensa registret ordentligt och ska förhoppningsvis inte skicka dig något mer som du inte vill ha. Men vi hoppas förstås att du tar en sista chans att vara med!

FARR har i år deltagit mer aktivt än någonsin i debatten, med pressmeddelanden, studie­material, fakta... Ett projekt att följa upp utvisningar till Afghanistan pågår - vi har bland annat intervjuat ca 100 afghaner i norra Sverige. Årets sommarkurs var den hittills mest besökta och nu pågår en seminarieserie i Stockholm - och utbildningar på flera andra orter. Vi har stöttat Asylstafetten 2013. Inför valåret samarbetar vi med kampanjen Asylrätt 2014.

I det tysta pågår som alltid arbetet med stöd åt enskilda, rådgivning, uppvaktningar, möten... Följ vad som händer på www.farr.se eller på Facebook!

Nu följer vi upp med att modernisera Artikel 14. Vi hoppas du uppskattar tidningens nya form!

Men det blir inget FARR utan medlemmar. Vi kan inte ordna möten, trycka material, ha en webbplats eller en ge ut en tidning utan pengar. Om du vet med dig att du inte betalt på länge - sätt in din avgift på postgiro 520890-5.

Du som väljer att börja (eller börja om) att prenumerera nu får Artikel 14 under hela 2014!

60

Artikel 14 – Bli medlem och prenumerera!

Novell av Raquel Lozano:

Migrationsv채rket

S

könt det är varm inomhus. Synd att inred­ ningen här inne är så kal. Alla myndighets­ hus är sig lika. I olika land. Känslolöst. Inte mycket värme. Det var skillnad på naturen i detta land, många känslor. Vintern är kall och hård och elak, sommaren är snäll, värmande. Våren är nyfiken och hösten busig. Mycket busig. Bäst att jag tar av mig jackan inne, annars mycket kallt ute. Jag förstår inte varför jag så nervös. Känner mig som tjuv. Jag är ingen tjuv.

En gång tog jag karamell när min mamma inte såg.

När vi var ute jag blev mycket rädd och spottade ut.

Mamma blev mycket, mycket arg och drog mig tillbaka för att säga förlåt. Jag har aldrig tjuvat igen. Aldrig. Jag är ingen tjuv.

Här inne man är ett nummer. I Sverige de tycker om nummer. Personnummer, kontonummer, kund­ nummer, könummer. Många nummer. Idag jag är nummer 23. Jag kom tidigt, inte så många nummer före mig. Men ändå lång väntan. Det heter väntan?

Jag tror det heter väntan.

Stolarna är hårda, inte bra stolar för lång väntan. Och kall ute, bättre med stolarna och några nummer går fort och andra nummer tar lång tid. Om jag tänker på hem­ ma hos mina gamla föräldrar nummerna går fort.

Hemma varm. Människor ute dricker te. Många dofter, doft av krydda, doft av tabouleh och oljiga mas­ gouf-lådor blandas med doften av vattenpipa. I Sverige ingen lukt. Inte ens hundskiten luktar i Sverige…

– Nr 23, Kaarim Said.

– Karim Said. Kort A. – Visst Kaarim, följ med in här.

Ett litet rum. Jag blir mera nervös. Förstå inte varför. Jag är ingen tjuv. Varför hon tittar på mig rakt genom mig? Hon tror mig kanske inte? Hon verkar hon inte tro på mig.

62

Jag får inte glömma ord. Jag tappa ord när jag kän­ ner mig som tjuv. Svenska språket mycket svårt, även fast jag studerar.

Men jag pratar mera om jag jobbar. Men jag inte få jobba, måste få bidrag säger de. Jag vill inte ha bidrag, jag är mycket duktig på att jobba! Hemma mycket jobb, alla fina herrar vilja ha kostym. Ibland de tog med sig fruar, det var fin, då jag fick jobba mera, de vill ha fina tyger, många färger. Mycket bra, det kan bli lite tråkigt med bankkostym efter bankkostym.

– Jaha, du Kaaarim, du söker permanent uppehålls­ tillstånd i Sverige?

Jag nickar och tittar ner på bordet. Varför jag inte kan titta henne i ögonen? Jag beter som om jag var tjuv.

– Reglerna säger att du inte kan söka det förrän din asylansökan har blivit behandlad.

– Jag vill jobba. Jag inte vilja ha bidrag, jag vill tjäna egna pengar.

– Tyvärr kan jag inte hjälpa dig, du måste vänta tills dina papper har blivit behandlade. Börjar du jobba innan dess är det en olaglig handling du utför.

Varför de måste prata så snabbt. Varför hon tittar så hårt på mig när hon säger ordet olagligt? Jag har kalla händer. Men det är varm inne. Mycket varm.

Min fru kommer att bli mycket, mycket ledsen. Jag tackar för mötet och går ut i den kalla, hårda och elaka vintern.

Ä

ntligen fredag. Jag behöver bara klara halva dagen sen är det dags för en paus. Jag behöver verkligen en paus. Det har varit en jobbig vecka och jag avskyr det här kontoret.

Det är kalt och tråkigt och man får ingen lust att göra någonting åt någonting. På fredagar brukar det mesta vara fixat på arbetsplatsen men i morse möttes jag av 100 familjer ute i väntrummet, fattar de inte att

Artikel 14 – Kultur Novel l

det är fredag? Kan de inte vänta till nästa vecka? Det går ju ändå inte att göra någonting åt deras krav under helgen. Jag kan redan se hur pappershögarna blir högre och högre och staplar upp sig i mitt minimala kontor.

Jag är helt översvämmad av papper. Vilken tur att vi ändå är fem som jobbar idag. Det är bara att ta tag i första kunden på min lista, Karim Said. Han har varit här några gånger och ställt en massa frågor, försöker hitta kryphål i systemet. Ville börja studera direkt, fattade inte att det inte gick till så, han måste vänta på sin tur, som alla andra. Men visst, han verkade vara driven. Kanske inte så kul att gå runt utan någonting att göra, även om jag skulle göra vad som helst för att inte ha något att göra just nu.

– Nr 23, Kaarim Said.

Varför kan jag inte få till uttalet rätt? Så svårt är det inte väl ändå inte.

– Karim Said. Kort A. – Visst Kaarim, följ med in här.

Wow, snygg spegelbild, jag behöver verkligen klippa mig, jag ser ut som en tonåring i mitt långa hår. Jag måste ta ett djupt andetag innan jag sätter mig ner framför honom.

Varför ser han så nervös ut? Han vill inte se mig i ögonen, jag har läst någonstans att det är tecken på att man ljuger. Jaha, då måste jag titta igenom hans pap­ per igen i helgen och se vad det är som inte stämmer.

Konstigt, han verkar pålitlig. Men men, det är ju så många som ljuger så man kan aldrig vara riktigt säker.

Tjuvar och lögnare har vi gott om så att det räcker, dumt att släppa in flera när det finns familjer med riktiga behov.

– Jaha, du Kaaarim, du söker permanent uppehålls­ tillstånd i Sverige?”

Han nickar bestämt ser jag ju men vägrar att titta mig i ögonen. Varför gör han så?

– Kommer han inte från Irak egentligen? Var det bara något han sa för att få komma hit?

– Reglerna säger att du inte kan söka det förrän din asylansökan har blivit behandlad.

Och nu kommer jag att behöva hjälp med att titta igenom din, verkar det som.

– Jag vill jobba. Jag inte vilja ha bidrag, jag vill tjäna egna pengar.

– Tyvärr kan jag inte hjälpa dig, du måste vänta tills dina papper har blivit behandlade. Börjar du jobba innan dess är det en olaglig handling du utför.

Kan han inte förstå att det är värre för honom om han gör något olagligt här i Sverige? Att jobba svart är ett av de vanligaste brotten bland papperslösa i Sverige och om han gör det så minskar hans chanser markant att få stanna. Varför vill han inte förstå det?

Varför kramar han om sina fingrar? Vill han slå mig? Jag glömmer aldrig den där gamla mannen som kastade stolen i väggen. Det blev två stora hål. Han hade sett på nyheterna att några kollegor till mig drack champagne efter en utvisning. Han anklagade mig och jag har aldrig varit så rädd.

Kontoret påminner mig ständigt om denna hän­ delse. Fast väggen är lagad kan jag fortfarande se var hålen en gång varit. Det har inte hjälpt att göra det snyggt med hjälp av tavlor och växter. Tavlorna blir tråkiga och växterna bara vissnar.

Han reser sig långsamt upp, tackar mig för mötet och vänder mig ryggen. Han hänger med huvudet.

Jag tittar ut genom fönstret samtidigt som han försiktigt stänger dörren. Inte ett löv så långt ögat kan nå, det är en ovanligt naken och extremt kall höst.

Artikel 14 – Kultur Novel l

text raquel lozano illustration li dahlgren

63

FARR-nytt Hej Södra Dalarna!

Hur arbetar ni i asylkommittén?

Södra Dalarnas Asylkommitté har varit verksam sedan 1988 fast intensiteten i det organiserade arbetet har varierat under årens lopp. Vi täcker in tre kom­ muner – Hedemora, Avesta och Säter – som samtliga har erfarenhet av att ta emot asylsökande. För närva­ rande finns över 800 asylsökande, främst i Hedemora och Avesta. Medlemmar i kommitténs fasta punkt är det internationella caféet varje torsdagskväll som arrangeras i samarbete med Internationella fören­ ingen i Hedemora och Vasakyrkan. Där sker enskild rådgivning i asyl- och anknytningsärenden. Tidigare ordnades träffar i samarbete med Svenska kyrkan för medlemmar och andra intresserade med syfte att diskutera enskilda fall och inhämta landkunskap och ny praxis. Tankar finns att återuppta dessa träffar och få med nya frivilliga.

En vanlig plats för rådgivning är också hos Röda korset i Hedemora som i tre år har bedrivit ett mycket uppskattat projekt för asylsökande med inslag av språkundervisning, samhällskunskap samt praktik.

Råd ges såväl till och av Röda korsets anställda som till asylsökande.

Vad har ni lyckats bra med?

Några av medlemmarna har en lång erfarenhet av att uppträda som ombud och har ibland lyckats ändra en utvisning till uppehållstillstånd. En medlem fick

prövningstillstånd för flera år sedan i ett eritreanskt ärende där risken för könsstympning åberopades efter lagakraftvunnet beslut. Migrationsöverdomstolen beviljade sedan uppehållstillstånd på skyddsgrunder. En annan medlem drev framgångsrikt ett fall som gällde en mycket sjuk flicka från Kosovo som utvisades men så småningom fick återkomma till Sverige för vård och där­ efter fick stanna permanent på grund av fortsatt behov av specialist­vård. Vi har också kunnat under dramatiska former hejda några utvisningar efter polisingripande och sedan hjälpt de drabbade att få uppehållstillstånd.

Vilka är de stora utmaningarna?

Med så många asylsökande i närområdet och våra små resurser har vi inte basunerat ut att vi finns. Vi behöver locka till oss och utbilda flera frivilliga. I nuläget tipsar vi om Goda Råd och stödjer medmän­ niskor som engagerar sig i enskilda asylsökande med vägledning. Vår internkommunikation sköts främst genom vår mejlinglista.

Vad vill ni dela med er till andra?

Den roligaste delen av arbetet är att fira när någon får uppehållstillstånd. Vi har märkt under åren att flera av dessa väljer att bor kvar i sin asylkommun.

Senast firade vi en man som fick vänta sju år på att få uppehållstillstånd. Det är en tålamodsprövande erfarenhet för både de asylsökande och oss frivilliga men när slutet är gott är allting gott!

Trovärdighet diskuterades på seminarium FARR samarbetar med juridiska institutionen vid Göteborgs universitet i arrangerandet av ”Att bedöma trovärdighet – ett seminarium om ett av asylrättens dilemman”. Annkatrin Meyerson, doktorand i offentlig rätt, höll ett föredrag om trovärdighetsbedömningens roll i den framåtsyftan­ de riskbedömningen. Hanna Wikström från institutionen för Socialt arbete höll ett anförande med genusperspektiv. FARR:s vice ordförande Michael Williams och sakkunnige Tomas Wennerholm Fridh samt Rosengrenska stiftelsens juristgrupp deltog också med föredrag.

64

Artikel 14 – FARR-nytt

Silent University

A

tt det är svårt att eta­ blera sig på arbetsmark­ naden som invandrare, asylsökande och papperslös innebär att ta sig förbi många hinder, vilket ibland är omöjligt om arbetstillstånd saknas. Silent University introducerades av konstnären Ahmed Ögut från Istanbul, och finns sedan tidigare på Tate Museum i London. Det är en alternativ utbildningsform, där föreläsaren är i fokus och eleven är publik, snarare än elev. Syftet är att hålla kunskaper levande och skapa ett forum där kompetens kan prak­ tiseras, oavsett hinder som finns på arbetsmarknaden. På modersmål

håller föreläsarna föredrag inom sina respektive fält; IT, kurdisk litteratur, undervisning av språk och en jämförelse mellan sharia och svensk socialpolitik. Pub­ liken kan bli medlemmar i Silent University och därmed få tillgång till översättningar av föreläsnings­ materialet. I utbyte ska de donera sin tid eller kunskap till projektet.

I Sverige finns Silent University än så länge bara i Stockholm, med bas på Tensta konsthall och i samarbe­ te med ABF. FARR:s styrelse har genom Baharan Kazemi medverkat som rådgivare till projektet från uppstarten.

Läs mer på thesilentuniversity.org

Asylrätt i fokus på seminarieserie I samarbete med Sensus har FARR anordnat en seminarieserie på tre delar i Stockholm under septem­ ber och oktober.

Serien ”Asylrätt och Flykting­ politik” har riktat sig såväl till or­ ganisationer som möter flyktingar i sin verksamhet, som privatperso­ ner som är nyfikna på ämnet.

Vid första tillfället gjordes en historisk tillbakablick och jurister från byrån Hatem & Sjunghamn höll ett föredrag om rättsläget för asylsökande.

Vid det andra tillfället behand­ lades myter och felinformation, vil­ ket är en sällan diskuterad realitet inom asylprocessen. Khaled Abdu Mohammadsaid höll ett föredrag och deltagarna spelade ett spel framtaget av FARR. Sista delen av seminarieserien var ett panelsamtal där olika aktörer som verkar för flyktingars rättigheter. Den övergripande frågan var ”Varför asylrätt?”.

Material från dessa tillfällen finns på FARR:s hemsida – farr.se

Vill du engagera dig?

Kontaktuppgifter till våra medlemsgrupper hittar du på nästa sida.

Artikel 14 – FARR-nytt

Årsmöte 2014 FARR:s styrelse har beslutat att förlägga nästa årsmöte till Stockholm, den 15:e mars.

Den etablerade traditionen att ha en kursdag i samband med årsmötet kommer att frångås, för att ägna dagen efter mötet till styrelsearbete. Motioner kan redan nu skickas in till info@farr.se och nomineringar till nästa års styrelse till valberedningen@farr.se.

Ny sida lyfter flyktingarnas verklighet Foujan Rouzbeh från FARR:s styrelsen har tagit initiativ till hemsidan flyktingarna.se.

Det har länge funnits en avsaknad av flyktingars egna röster, berättelser formulerade med egna ord. Hemsidan ska fungera som ett forum fram till Riksdagsvalet 2014, med ett vittnesmål i veckan. Syftet är att visa på de systematiska bris­ ter som finns i asylsystemet idag – att det inte är enstaka missar som leder till de allvarliga konsekvenser som ibland skildras i media. ”Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingar­ na.se med de svårigheter detta inne­ bär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte.”

65

Medlemsgrupper och andra aktiva Borås Kyrkornas flyktingrådgivning i Borås

070–66 288 66 ingegerd.helgesson@bredband.net

Borlänge Borlänge asylkommitté

0243-171663, 070-3005872 kent.gustavsson@banhof.se

Falun Flyktinggruppen i Falun

022-338 14 margaret.hammare@swipnet.se

Falkenberg

Hallands asylkommitté

0346–583 16

Filipstad (Värmland)

Bengt Sjöberg

bengt_sjoberg@telia.com

Gävle

Asylkommittén i Gävleborg Maud Lindgren

gavleborg@asylkommitten.se 073–596 32 67

Göteborg Ingen Människa är Illegal

Tomas Fridh

goteborg@ingenillegal.org momo@ingenillegal.org 0704–377524 070–824 72 07

Norrköping

Skellefteå

0761–342146

Asylgruppen i Norrköping 073–780 27 77 asylgruppennorrkoping.wordpress.com epost@asylgruppennorrkoping.se SMIA, Skelleftebor mot inhumana avvisningar

Skåne Asylstöd i Skåne

Lund Asylgruppen Lund

asylstod@gmail.com asylstod.wordpress.com 0762-411422 asylgruppenlund@gmail.com

Malmö Asylgruppen i Malmö

asylgruppenimalmo@gmail.com www.asylgruppenimalmo.se

Trelleborg

per.lang@gmail.com

Per Lang

Stockholm Asylkommittén i Stockholm

Ingen Människa är Illegal

Rådgivningsgruppen i Stockholm,

Ingen Människa är Illegal / Vänsterjuristerna

Broder Christian

070–8162161 (helst sms) stockholm@ingenillegal.org 070–7336107 (endast tidsbokning) radgivningslistan@gmail.com

Sundsvall Asylkommittén i Sundsvall

0729–130380 info@sundsvallsasylkommitte.se www.sundsvallsasylkommitte.se

Södra Dalarna

joi.persson@telia.com michael.williams@farr.se

Södra Dalarnas asylkommitté John Persson Michael Williams

Uppsala Bo Nylund

Östersund Ingen Människa är Illegal

i Östersund

66

acatsweden@yahoo.fr

bo.nylund@telia.com ostersund@ingenillegal.org 0764–27 54 57 www.ingenillegal.org/imai-ostersund

Artikel 14 – Medlemsgrupper

Flyktinggruppernas Riksråd är en politiskt och religiöst obunden organisation som bistår flyktinggrupper, asylkommittéer och enskilda i hela landet. FARR bildades 1988 och arbetar helt ideellt.

Ordförande Sanna Vestin sanna.vestin@farr.se Vice ordförande Michael Williams michael.williams@farr.se E-post info@farr.se

Sekreterare Baharan Kazemi kazemi.baharan@gmail.com Organisationsnr 88 26 01–54 66

FARR arbetar för: rätten att söka asyl att internationella konventioner och svensk asyllagstiftning ska efterlevas att ytterligare flyktinggrupper eller asylkommittéer bildas ökad förståelse och kontakt mellan svenskar och flyktingar

Återförsäljare

Kassör Zohreh Mortazavi mortazavi.zohreh@gmail.com

Plusgiro 52 08 90–5

Bankgiro 206–3287

ARtIKEl14.SE På vår hemsida kan du läsa senaste nytt, bläddra i tidigare nummer och beställa prenumerationer.

Vi finns även på facebook.com/artikel14

Beställningar

Malmö

Glassfabriken Kristianstadsgatan 16

Stockholm

Bokhandeln Info/Kafé 44 tjärhovsgatan 46 (t-bana Medborgarplatsen)

Jag vill bli medlem i FARR och prenumerera på Artikel 14

250 kr

Studerande, asylsökande och arbetslösa 1 25 kr

Vill du bli återförsäljare?

Kontakta artikel14@farr.se

Enbart prenumeration (4 nr)

175 kr

Jag vill ha information om medlemskap för asylkommittéer och andra föreningar Jag vill ha

ex av foldern om FARR

Jag vill ha

provnummer av Artikel 14

Namn Adress

Det går även bra att beställa via artikel14.se/prenumeration Skickas i frankerat kuvert till Baharan Kazemi, Ekholmsvägen 253, 1 27 46 Skärholmen. lägg gärna med några frimärken som ersättning för porto.

Artikel 14 – Kontakt

Posttidning B Returadress FARR Vikingagatan 14B, 4 tr 113 42 Stockholm