A14 nr32017 teaser

#3/2017 50 SEK

‫ـﺼـ َﺘﻨﺎ‬ ّ ‫ِﻗ‬

Talking Syria

Röster i exil

SVERIGES ENDA FLYKTINGPOLITISKA TIDSKRIFT

I

A talk I held before

foto : hussein haddad

I would like to redefine myself; I am a female displaced Syrian and a war survivor who is trying to find room of her own in exile. We, as Syrian people, have all become different after the crisis. We have redefined what home was and is, no matter where we settled and resettled.

f you can walk, don’t use crutches even when you have thousands of them. In other words, if you want to lead other people just believe in yourself. My personal journey has already started when the revolution sparked in Syria.

I was displaced twice inside and once outside Syria. I still remember how I had to leave home behind with all of the memories and hopes. Also, I cannot forget while I was scrambling into the Turkish borders through the crowd with mum and my injured brother under the heat of the sun trying hopelessly to cross it and avoid getting killed by airstrikes. It was the same moment when I recognized this will leave a scar on my soul but at the same time it taught me how strong and resilient you may become overnight. It was like death and coming back to life again as a different person whose journey towards the unknown gave him rebirth with more powers to face the entire world with a brave heart and ability to heal the wounds of displacement and suffering; “I am not alone or one of the kind. Home is not a place to live in, home is a place you can carry out wherever you go and whatever you are”.

During my stay in Turkey I suffered from rejection at first. It was against all odds for me to communicate with the hosting community which created a huge gap between us. Then, I started to learn the language thus, I have a better opportunity to express myself, defend my cause and tolerate the other. Then I got the message; just get involved in things that you love and have some sort of integrity and truth in what you are doing. Start to think like someone to be remembered as he/she did the best they could with their talent.

That is how I started aid work. Throughout my journey I met people who inspired and encouraged me. I found aid work a means of providing access to the most vulnerable people

and ensuring the resources that are raised to go to the affected community. For me I wish that we can do more constitutional things to support those who are unable somehow to survive by themselves, and enable them later on to stand up on their feet once more both dignified and independent. I believe I can serve more and I can help more people. We are here to help each other. We are here to use our lives in service to one another.

There are no criteria limits in terms of career paths; as a Syrian female refugee it was a great challenge for me to take action, dare my cultural and traditional codes, take the initiatives and stand up for a better live of mine in man’s world. I could reach my goals by the support of my work and my education that I scored back in Syria. Anyone who works hard will have the chance to stand for their rights everywhere.

We are here to use our lives in service to one another

H

ad affected people been instructed with the right tools to continue living afterwards, they would have served humanity the best. As affected person who becomes a responder, I decided to take in all the sufferings and pain that I went through and reproduce it as positive energy that strengthens me to prove that we, as Syrian, are not fake stories you hear about or watch on TV, we are real and we live among you. An ordinary person like me may have a lot of stories happened and still happening.

One of the critical issues to bear in mind is that affected people or crisis survivors are traumatized ones. In case to readjust to their new lives once more after the crisis they need a leap of faith and hope for a better tomorrow. They are talented people who need support to invest their suffering into creative and innovative ideas and work. rana sofia sayah

/

sweden

21

My basketball kit E

verything started when I was ten years old. By that time I was already 170 centimeters tall.

My mum kept asking me to play basketball for two reasons. She did not like the current sport I was participating in – Greek wrestling.

The second reason was to encourage me to do something I had never tried before.

I hoped to join a well-known team in Aleppo.

But then I heard about a different team which was a little less famous, but much better known for giving new players a chance. I only planned to play for the summer. I had no idea I would love the basketball so much I couldn’t stop play-

24

ing, not for even one day. I became one of the top five players on both the under 18 and under 21 teams, and I was able to sit on the bench with the first team.

At this point I was playing the position of Power Forward. I was two metres tall and weighed 100 kilograms.

When I was 17, I was invited to the National Team Camp (first team). I felt so honoured and proud. Being with all of these Syrian stars was amazing. Most fans just wanted to have their picture taken with them. I had the opportunity to practice and play with them.

I was the youngest player at the camp. My goal

There are no words to describe my life before the crisis started in Syria.

It was heaven on earth.

was to prove to the Serbian coach it was not a mistake to invite someone so young.

My hard work paid off. I was chosen as one of 12 players to represent the nation. I played with the Syrian National Basketball team until the end of 2012.

T

here really are no words to describe my life before the crisis started in Syria. It was heaven on earth. I am familiar with all cities in Syria, because we used to travel as much as twice a week. My team, my friends, the coaches, the managers and fans all left a unique mark on my heart. Especially my team members – the way we competed during practice, but became one when playing against other teams in the league.

At one point, my team was half-Muslim and half-Christian.

Our original day off was Friday.

But we asked to take off one Friday, then the next Sunday, and so on. We were more than just a team. We were family.

I was in Damascus for the

national team camp just before Christmas 2012. We were given the week off for Christmas and New Year, so myself and the other players from Aleppo flew home. As we were landing, the airport came under attack.

It was truly terrifying. After a long time, we were able to land. But this was not the worst part. We now faced the journey from the airport to the city centre. I still remember the snipers shooting at our cars, the bullets all around us. We were scared to death. I didn’t believe we will make it home.

None of us had realised the situation in Aleppo was so bad.

O

ur flight was the last flight to land or depart from Aleppo Airport. We were unable to return to the camp. Only a month later were we able to catch a bus from Aleppo to Damascus.

A few months later, the camp was cancelled altogether and we were not able to join the Champions League.

I returned to Aleppo. I knew in my heart I had played basketball for the last time. The situation was becoming unbearable.

Most of my friends had left the country. Soon there was no one left. I found a job in Beirut, so I packed my bags. For the first time, I didn’t include my basketball kit. In Lebanon, it was almost impossible to play, as they did not have many teams, and each team was only allowed one foreigner. And Americans usually filled this spot.

Do I regret leaving basketball? Yes, definitely I do. If I had come directly to Turkey, when I was in shape and practiced consistently, I could have joined the second league.

That would have been much better than not playing at all.

But what is happening in Syria is killing our dreams and souls, before it kills our bodies. salah hamwi

/

turkey

25

Mer än ett basketlag A

llt började när jag var tio år. Då var jag redan 170 centimeter lång.

Min mamma tyckte att jag skulle spela basket av två skäl. Dels tyckte hon inte om den sport som jag redan höll på med – grekisk brottning. Dels ville hon uppmuntra mig att göra något som jag aldrig hade provat tidigare.

Först hoppades jag på att börja i ett känt lag i Aleppo. Men så hörde jag talas om ett annat lag som utmärkte sig genom att ge nya spelare en chans. Min plan var bara att spela under sommaren. Jag hade ingen aning om att jag skulle älska basket så mycket att jag inte kunde sluta spela, inte ens en enda dag. Jag blev en av de fem bästa spelarna i både U18 och U21-lagen. Vid den här tiden spelade jag på positionen power forward, även kallad ”fyran”. Jag var då två meter lång och vägde 100 kilo.

När jag var 17 blev jag inbjuden till ett träningsläger för landslaget. Jag kände mig så hedrad och stolt. Att få vara med alla dessa syriska

stjärnor var fantastiskt. De flesta fans ville bara ta kort med dem medan jag hade möjlighet att träna och spela ihop med dem. Jag var den yngsta spelaren där. Mitt mål var att bevisa för den serbiska tränaren att det inte var något misstag att bjuda in någon som var så ung. Det hårda arbetet betalade sig. Jag valdes som en av tolv spelare för att representera nationen. Jag spelade med det syriska nationella basketlaget fram till slutet av 2012.

D

et finns verkligen inga ord för att beskriva mitt liv innan krisen bröt ut i Syrien. Det var paradiset på jorden. Jag känner till alla städer i Syrien, då vi brukade resa runt två gånger i veckan. Mitt lag, mina vänner, tränare, chefer och fans har alla satt unika spår i mitt hjärta. Särskilt mina lagkamrater – hur vi tävlade mot varandra under träningen men blev en enhet när vi spelade mot andra lag. Vid ett tillfälle var mitt lag till hälften muslimskt och

Det finns verkligen inga ord för att beskriva mitt liv innan krisen bröt ut i Syrien.

Det var paradiset på jorden.

till hälften kristet.

Från början hade vi fredag som vår lediga dag men vi bad om att få ledigt varannan fredag och varannan söndag. Vi var mer än bara ett lag. Vi var en familj.

Jag var i Damaskus på grund av träningslägret med landslaget strax före julen 2012. Vi fick ledigt mellan jul och nyår, så jag och de andra spelarna från Aleppo flög hem. När vi landade attackerades flygplatsen. Det var verkligen otäckt.

Efter ett långt tag kunde vi landa, men det värsta var inte över. Nu skulle vi ta oss från flygplatsen till centrum. Jag kommer fortfarande ihåg hur prickskyttarna skjuter på våra bilar, vi har kulor runt om oss.

Vi var livrädda. Jag trodde inte att vi skulle ta oss hem. Ingen av oss hade insett att situatio-

nen i Aleppo var så dålig. Vårt flyg var det sista som flög från eller till Aleppos flygplats. Vi kunde inte ta oss tillbaka till lägret. Först en månad senare kunde vi ta en buss från Aleppo till Damaskus. Några månader senare avbröts träningslägret helt och vi kunde inte delta i Champions League.

J

ag återvände till Aleppo.

Jag visste i mitt hjärta att jag hade spelat basket för sista gången. Situationen blev outhärdlig. De flesta av mina vänner hade lämnat landet, det var snart ingen kvar. Jag fick ett jobb i Beirut så jag packade mina väskor. För första gången

tog jag inte med mina basketsaker. I Libanon gick det nästan inte att spela alls, de hade inte många lag och varje lag fick bara ha med en utlänning. Och den platsen gick oftast till en amerikan. Ångrar jag att jag slutade med basket? Ja, definitivt. Om jag hade kommit direkt till Turkiet, när jag fortfarande var i form och tränade regelbundet, kunde jag ha börjat spelat i en lägre liga. Det skulle ha varit mycket bättre än att inte spela alls. Men det som händer i Syrien dödar våra drömmar och själar, innan det dödar våra kroppar. salah hamwi

/

turkiet

27

Kalleds kaviar AV KHALED ALESMAEL

Trevligt att träffas, Kalles!

Första gången jag stötte på Kalles var inne i en mataffär. Det var faktiskt precis en dag innan jag sökte asyl på Migrationsverket i Malmö, i juni 2014. Jag ska berätta vad som hände den där dagen: Jag letar efter ost för Sverige är välkänt för sina ostar. Kalles är en blond blåögd kille klädd i vitt. Det börjar med ögonkontakt, följt av ett leende som visar hans friska vita tänder. Jag närmar mig det jag tänker är ost. Men jag är inte säker!

En röst hörs bakom oss: ”Det är inte ost!”. Han pekar på Kalles: ”Det är typisk svensk mat. Du kommer inte att hitta det någon annanstans än på svenska matbord. Den mannen kan läsa mina tankar! Han är i trettioårsåldern och ser ut som Kalles, fast 20 år fram i tiden.

Han tar Kalles från hyllan och lägger i sin varukorg. Jag tycker synd om Kalles, han fortsätter att titta på mig från korgen och le tills mannen har försvunnit in bakom hyllorna. Kalles har precis försvunnit. Stackars Kalles! Han ville prata med mig, få kontakt, men mannen tog iväg honom från mig. Men ändå, ”Trevligt att träffas, Kalles!” sa jag till mig själv.

Kalles är överallt!

Under mina första nio månader i Småland träffade jag ofta Kalles i mataffärerna. på bussen mellan Åseda och Växjö, på migrationskontoret och överallt. Jag hade aldrig haft honom på mitt matbord eller ens haft ett snack.

När jag fått mitt uppehållstillstånd flyttade jag till

Göteborg, det var i april 2015.

Som journalist ville jag hitta en större stad att bli en del av.

Min första ingång var en frilansjournalist. Jag tappade min mobil i kaffet när han ringde upp. Vilket sammanträffade!

Hans namn var Kalle! Äntligen skulle jag få tillfälle att prata med och lära känna Kalle.

Journalisten Kalle var vänlig och välkomnande, han såg ut som Kalles i fyrtioårsåldern.

Han bjöd in mig att fika med honom och hans kollegor på frilansbyrån. Så kom dagen när vi möttes. Jag presenterade mig med mitt arabiska namn Khaled, och vi blev omedelbart involverade i ett samtal om uttalet av den första bokstaven (K och H) och hur det ska låta.

Till slut kom alla fram till att mitt smeknamn också borde vara Kalle. Jag log och blev lite

sarkastisk: ”Åh! med mitt mörka täta skägg?

Hur skulle det bli?”.

Innan jag lämnade frilansjournalistens kontor bjöd han in mig att hålla ett föredrag om syrisk journalistik på Folkets Hus i september 2015. Vid den tidpunkten hade jag bara tre svenska vänner, de gillade att kalla mig Kalle och jag tyckte om att bli kallad så. Är mitt namn Kalles?!

Vid den tidpunkten hade jag bara tre svenska vänner, de gillade att kalla mig Kalle och jag tyckte om att bli kallad så.

I september 2015 hade jag börjar arbeta på SVT som journalist. Jag skulle börja jobba på det mest prestigefyllda programmet för undersökande journalistik i Sverige och Norden. Vilken lyckost!

Min första arbetsdag hade jag på mig min blåa favorittröja och grå väst. Jag var förväntansfull inför mitt första jobbmöte.

Inne i mötesrummet slöt jag ögonen och tänkte på den blå tuben med Kalles för att känna mig inspirerad. När jag sedan skulle presentera mig, på min anspråkslösa svenska, sa jag: ”Jag heter Kalled”. Jag ville att mitt namn skulle låta välbekant. Inga fler K och H-kriser!

Jag visste inte om det gick hem eller om någon ens brydde sig. Gissa vad som hände?

Namnet Kalle nämndes om och om igen under mötet.

Varje gång jag hörde ”Kalle”

hajade jag till eftersom jag tänkte att de tilltalade eller pratade om mig. Som om att det faktum att jag börjat arbeta där var en stor händelse för Uppdrag Granskning! Tills jag förstod att de pratade om en annan Kalle. Han hade arbetat där flera år tidigare, redan innan kriget startade i Syrien.

Väldigt nära Kalles!

I mars 2016, gjorde jag det. Jag var omslagspojke på den välkända tidningen Journalisten som nykomling på Uppdrag Granskning. Den månaden var jag den främsta kulturnyheten i Göteborgs-Posten med två stora artiklar. Jag blev populär.

Alla mina vänner var stolta över mig. Min framgångssaga blev viral.

En kväll satt jag och tog det lugnt i soffan. Min mobil låg på bordet mellan en chipspåse och en öl då ett meddelande plötsligt fick skärmen att lysa upp. Jag tog upp den och tryck-

te fram messet. En bild av Kalles blåa kaviartub poppade upp. Han log och visade alla sina vita tänder.

Jag blev chockad! Jag hade nästan glömt Kalles.

Fotot tog mig tillbaka till min första dag i Sverige.

Bildtexten sa: ”En dag kommer du att bli lika känd i Sverige som Kalles och man kommer att stava ditt namn Kalled.”

Trevligt att äta dig, Kalles!

Kalles har helt uppenbart en speciell roll i mitt liv. Det är det första ansiktet jag möttes av i Sverige. Nu har jag varit tre år i det här landet, men jag har ännu inte haft tillfälle att smaka Kalles. Minns du mannen jag mötte i affären i Malmö, han som kidnappade Kalles?

Hade han rätt i att Kalles bara är för svenskar?

Jag rusade till mataffären, förväntansfull som inför ett äventyr. Jag tog den röda varukorgen och gick bort mot hyllan, hyllan som var Kalles.

Jag log, så som Kalle alltid gjort mot mig, och la försiktigt ner den blå tuben i min korg.

Kalles är hemma hos mig, i mitt kylskåp, på mitt matbord, i min mun, i min mage och slutligen ute i mitt blod. Har jag blivit svensk nu? Översättning från engelska till svenska Clara Tortosa

41

‫‪Artikel 14 samarbetar i detta nummer med Qisetna:‬‬ ‫‪Talking Syria, en digital plattform för syrier i exil. Namnet‬‬ ‫‪Qisetna betyder våra berättelser. ”Visionen var att det skulle‬‬ ‫‪bli en plats online att kunna återvända till och läsa berättelser‬‬ ‫”…‪som säger något om vilka vi var och varifrån vi kom‬‬ ‫‪Juan delGado, initiativtagare och kreativ producent,‬‬ ‫‪skriver här om bakgrunden till projektet.‬‬

‫…‪Qisetna and I‬‬ ‫‪complex urban enclaves worldwide. In my daily‬‬ ‫‪life, I encountered people from any imaginable‬‬ ‫‪culture, and enjoyed listening to stories, real‬‬ ‫‪stories from as afar as Nepal, Zimbabwe, Oman,‬‬ ‫‪Nigeria, Chile… Their eyes would spark when‬‬ ‫‪people told intimate episodes from the small‬‬ ‫‪towns they were from, whereas lying down in a‬‬ ‫‪park or having coffee in one of the terraces in‬‬ ‫‪the bustling streets of‬‬ ‫‪Soho neighbourhood.‬‬

‫‪I‬‬

‫‪n the interest to‬‬ ‫‪learn, I travelled‬‬ ‫‪to many countries,‬‬ ‫‪in Colombia, Palestine,‬‬ ‫‪Turkey, Italy, Egypt, Mo‬‬‫‪rocco… and found out‬‬ ‫‪that there was something‬‬ ‫‪that was common to all‬‬ ‫‪the people I met: the‬‬ ‫‪profound need to tell a‬‬

‫‪I was born in the Southern Spanish town of‬‬ ‫‪Cartagena; a seaside town protected by a ring‬‬ ‫‪of mountains, which make it one of the most‬‬ ‫‪beautiful harbours in the Mediterranean. For‬‬ ‫‪centuries, this place was the gateway into Spain‬‬ ‫‪for most of the people who arrived from other‬‬ ‫‪lands: Phoenicians, Carthaginians, Romans,‬‬ ‫‪Arabs… who settled down, traded, farmed, and‬‬ ‫‪made this region one of‬‬ ‫‪the most prosperous not‬‬ ‫‪only economically, but‬‬ ‫‪also in culture and the‬‬ ‫‪arts.‬‬ ‫‪My family still lives in‬‬ ‫‪this beautiful place; I am‬‬ ‫‪one of the fewer family‬‬ ‫‪members that moved out‬‬ ‫‪looking for opportunities‬‬ ‫‪to develop professionally‬‬ ‫‪and travelled to meet‬‬ ‫‪people with different‬‬ ‫‪customs, who speak other languages, and taste‬‬ ‫‪reality with a different flavour.‬‬ ‫‪I became a migrant by my own decision to‬‬ ‫‪explore the world. And I arrived in London,‬‬ ‫‪one of the most exciting, cosmopolitan and‬‬

‫‪I became‬‬ ‫‪a migrant by‬‬ ‫‪my own decision‬‬ ‫‪to explore the‬‬ ‫‪world.‬‬

‫‪story to someone.‬‬ ‫‪In 2012, I came in touch with people from‬‬ ‫‪a place I knew almost nothing about, Syria. I‬‬ ‫‪heard of the ancient beauty of Damascus and‬‬ ‫‪that one of my favourite poets Rumi once stu-‬‬

‫ﻗﺼﺘﻨﺎ‪...‬وأﻧﺎ‬ ‫ﻣﺮﺣﺒﺎ‬ ‫اﺳﻤﻲ ﺧﻮان دﻳﻠﻐﺎدو‪ .‬وﻟِﺪت مبﺪﻳﻨﺔ ﻛﺎرﺗﺎﺧﻴﻨﺎ ﺑِﺠﻨﻮب إﺳﺒﺎﻧﻴﺎ‪ .‬ﻣﺪﻳﻨﺘﻲ ﺑﺤﺮﻳﺔ‬ ‫ﺧﻼﻫﺎ وﺣﺪة ﻣﻦ أﺟﻤﻞ اﳌﻮاﻧﺊ‬ ‫وﻣﺤﻤﻴﺔ ﺑﺠﺒﺎل داﻳﺮ ﻣﻨﺪار ﻣﺘﻞ اﻟﺨﺎﺗﻢ‪ .‬ﻫﺎﻟﴚ ّ‬ ‫ﻋﲆ اﻟﺒﺤﺮ اﻷﺑﻴﺾ اﳌﺘﻮﺳﻂ‪ .‬ﺑﺎﳌﺎﴈ‪ ،‬ﻛﺎرﺗﺎﺧﻴﻨﺎ ﻛﺎﻧﺖ اﻟﺒﻮاﺑﺔ ﻟﻠﺪﺧﻮل ﻹﺳﺒﺎﻧﻴﺎ‬ ‫ﻟﻜﺘري ﻣﻦ اﻟﻨﺎس وﻣﻦ أراﴈ ﻣﺨﺘﻠﻔﺔ‪ :‬ﻓﻴﻨﻴﻘﻴﻮن‪ ،‬ﻗﺮﻃﺎﺟﻴﻮن وروﻣﺎن وﻋﺮب‪.‬‬ ‫اﺳﺘﻘﺮوا ﺑﺈﺳﺒﺎﻧﻴﺎ وﺗﺎﺟﺮوا واﺷﺘﻐﻠﻮا ﺑﺎﻟﺰراﻋﺔ وﺣﻮﻟﻮا اﻹﻗﻠﻴﻢ ﳌﻜﺎن ﻣﺰدﻫﺮ ﻣﻮ‬ ‫‪.‬ﺑﺲ اﻗﺘﺼﺎدﻳﺎً! ﻛامن ﺑﺎﻟﺜﻘﺎﻓﺔ واﻟﻔﻨﻮن‬ ‫ﻋﺎﺋﻠﺘﻲ ﻟﺴﺎﺗﺎ ﻋﺎﻳﺸﺔ ﺑﻬﺎﳌﺪﻳﻨﺔ اﻟﺠﻤﻴﻠﺔ‪ .‬وأﻧﺎ ﻣﻦ اﻷﺷﺨﺎص اﻟﻘﻼﺋﻞ اﻟﲇ ﻫﺎﺟﺮوا‬ ‫ﻟﻠﺒﺤﺚ ﻋﻦ ﻓﺮص أﻓﻀﻞ ﻟﺘﻄﻮﻳﺮ ﻣﻬﺎرايت ﺑﺎﻟﻔﻦ‪ .‬ﺳﺎﻓﺮت ﻻﻟﺘﻘﻲ أﺷﺨﺎص ﻣﻦ‬ ‫‪.‬ﺛﻘﺎﻓﺎت ﻣﺨﺘﻠﻔﺔ وﺑﻴﺤﻜﻮا ﻟﻐﺎت أﺧﺮى ﻏري ﻟﻐﺘﻲ واﻋﻴﺶ اﻟﺤﻴﺎة ﺑﻄﻌﻢ ﻣﺨﺘﻠﻒ‬ ‫ﺑﻘﺮار ﻣﻨﻲ‪ ،‬ﴏت ﻣﻬﺎﺟﺮ ﻟﺤﺘﻰ اﺳﺘﻜﺸﻒ اﻟﻌﺎمل واﺗﻌﺮف ﻋﻠﻴﻪ أﻛﱰ‪ .‬اﻧﺘﻘﻠﺖ‬ ‫ﺗﺤﴬا ً‪ ،‬وﺳﻜﺎﻧﻬﺎ ﻣﻦ ﻛﻞ‬ ‫ﻋﲆ ﻟﻨﺪن‪ ،‬وﺣﺪة ﻣﻦ أﻫﻢ اﻟﻌﻮاﺻﻢ ﺑﺎﻟﻌﺎمل وأﻛرثﻫﺎ ّ‬ ‫ﺑﻘﺎع اﻷرض‪ .‬ﺻﺎدﻓﺖ واﻟﺘﻘﻴﺖ ﺑﻨﺎس ﻣﻦ ﺛﻘﺎﻓﺎت ﻏري ﺗﻘﻠﻴﺪﻳﺔ ﺑﺎﻟﻨﺴﺒﺔ اﱄ‬ ‫واﺳﺘﻤﺘﻌﺖ ﻟﻘﺼﺼﻬﻢ اﻟﻮاﻗﻌﻴﺔ‪...‬ﳾ ﻓﻮق اﻟﺨﻴﺎل‪ .‬ﻣﻦ ﻧﻴﺒﺎل وﻣﻦ زميﺒﺎﺑﻮي‪،‬‬ ‫‪ُ .‬ﻋامن‪ ،‬ﻧﻴﺠريﻳﺎ‪ ،‬ﺗﺸﻴﲇ‪...‬إﻟﺦ‬ ‫ﻋﻴﻮﻧﻬﻢ ﻛﺎﻧﺖ ﻋﻢ ﺗﻠﻤﻊ وﻫﻨﻦ ﻋﻢ ﻳﺤﻜﻮ ﻗﺼﺼﻬﻢ ﻋﻦ ﻣﺪﻧﻬﻢ اﻟﺰﻏرية ﻛﺘري‬ ‫وﺑﻌﻴﺪة ﻛﺘري وﻫﻨﻦ ﺑﻨﻔﺲ اﻟﻮﻗﺖ ﻣﺴﺘﻠﻘﻴني ﻋﲆ اﻷﻋﺸﺎب ﺑﺤﺪﻳﻘﺔ أو ﻗﺎﻋﺪﻳﻦ‬ ‫‪.‬ﻋﲆ ﺗ ّﺮاس ﳾ ﻣﻘﻬﻰ ﺑﺸﺎرع ﻣﻌﺠﻮء مبﻨﻄﻘﺔ ﺳﻮﻫﻮ ﺑﻠﻨﺪن‬ ‫وﻷين ﻛﺘري ﻣﻬﺘﻢ ﺑﺎﻟﺘﻌﺮف ﻋﲆ اﻵﺧﺮ‪ ،‬ﺳﺎﻓﺮت ﻛﺘري ﺑﻼد ﻣﺘﻞ ﻛﻮﻟﻮﻣﺒﻴﺎ وﻓﻠﺴﻄني‪،‬‬ ‫ﺗﺮﻛﻴﺎ‪ ،‬إﻳﻄﺎﻟﻴﺎ‪ ،‬ﻣﴫ واﳌﻐﺮب‪...‬ورﻏﻢ اﺧﺘﻼف اﻟﺸﻌﻮب‪ ،‬ﻟﻘﻴﺖ ﰲ ﺷﻐﻠﺔ‬ ‫‪.‬ﺑﺘﺠﻤﻌﻦ ﻛﻠﻠﻦ ﻣﻊ ﺑﻌﺾ وﻫﻲ اﻟﺮﻏﺒﺔ اﻟﻜﺒرية ﺑﴪد اﻟﻘﺼﺔ‬

‫ﺑﺎل‪ ،٢٠١٢‬اﻟﺘﻘﻴﺖ ﺑﺄﺷﺨﺎص ﻣﻦ ﻣﻜﺎن ﺗﻘﺮﻳﺒﺎً ﻣﺎ ﻛﻨﺖ ﺑﻌﺮف ﳾ ﻋﻨﻮ وﻫﻮ!‬ ‫ﺳﻮرﻳﺔ‪ .‬ﻛﻨﺖ ﻗﺒﻞ ﺳﻤﻌﺖ ﻋﻦ ﺟامل اﳌﺪﻳﻨﺔ اﻟﻘﺪميﺔ ﺑﺪﻣﺸﻖ‪ .‬وﻋﻦ اﻟﺸﺎﻋﺮ‬ ‫روﻣﻲ إﻧﻮ درس مبﻜﺎن اﺳﻤﻪ ﺣﻠﺐ‪ .‬ﻟﻜﺎن ﻣﻌﻠﻮﻣﺎيت ﻋﻦ ﻫﺪول اﻟﻨﺎس واﳌﻜﺎن‬ ‫ﻛﺎﻧﺖ ﻣﺤﺪودة ﻛﺘري ﻟﺤﺘﻰ اﻟﺘﻘﻴﺖ ﺑﺎﻟﺼﺤﻔﻲ ﺧﺎﻟﺪ إﺳامﻋﻴﻞ‪ .‬ﺧﺎﻟﺪ ﺻﺤﻔﻲ‬ ‫إذاﻋﻲ ﺳﻮري ﺷﺎب ﻛﺎن ﺗﺮك ﺳﻮرﻳﺔ ﺑﻌﺪ ﻣﺎ ﺗﺤﻮﻟﺖ اﻟﺜﻮرة ﻟﺤﺮب‪.‬ﺧﺎﻟﺪ ﻫﻮ‬ ‫اﻟﲇ ﴍﺣﲇ أﻛﱰ ﻋﻦ ﺟامل ﺳﻮرﻳﺔ واﻟﺸﺎم وﻋﻦ رﻳﺤﺔ اﻟﻴﺎﺳﻤني ﺑﺎﻟﺼﻴﻒ‬ ‫اﻟﺤﺎر‪ .‬ﺳﻮا اﺳﺘﻤﻌﻨﺎ ﻟﻠﻘﺪود اﻟﺤﻠﺒﻴﺔ وﺻﺒﺎح ﻓﺨﺮي‪ .‬وﺗﺬوﻗﺖ اﻷﻛﻼت اﻟﺴﻮرﻳﺔ‬ ‫‪.‬ﻣﻦ اﻳﺪﻳﻦ اﺻﺪﻗﺎءه اﻟﻨﺴﺎء ﻣﺘﻞ اﻟﻜﺒﺔ واﻟﻔﺘﻮس واﳌﻜﺪوس‬ ‫ﺑﻬﺪﻳﻚ اﻟﻠﺤﻈﺎت‪ ،‬ﻛﺎﻧﺖ ﺳﻮرﻳﺔ ﻋﻢ ﺗﻮﻗﻊ ﺑﻨﻔﻖ اﻟﺤﺮب اﳌﻈﻠﻢ‪ .‬ﺣﺘﻰ اﻟﺴﻮرﻳني‬ ‫ﻧﻔﺴﻬﻢ ﺗﺎﻫﻮا وﻣﺎﻋﺎدو ﻓﻬﻤﻮ اﻟﻮﺿﻊ‪ .‬وﻻ ﺣﺘﻰ ﻧﺤﻦ اﻷوروﺑﻴني ﴏﻧﺎ ﻧﻔﻬﻢ ﺷﻮ‬ ‫‪.‬ﻋﻢ ﺑﻴﺼري‪ .‬ﻣﺘﻞ ﻣﺎ ﺑﻴﻘﻮﻟﻮ اﻟﺴﻮرﻳني‪ :‬ﺿﻴّﻌﻨﺎ اﻟﺒﻮﺻﻠﺔ‬ ‫واﻟﺤﻴﺎة ﺿﻠﻠﺖ ﺗﺠﻤﻌﻨﻲ ﻣﻊ اﻟﺴﻮرﻳني وﺑﻜﻞ ﻣﻜﺎن ﻣﺘﻞ ﺗﺮﻛﻴﻪ وﺑﺮﻳﻄﺎﻧﻴﺎ‬ ‫وإﺳﺒﺎﻧﻴﺎ‬

‫ﺑﻌﺪ ﻣﺎ ﺗﻌﺮﻓﺖ ﻋﲆ ﻋﺪد ﻛﺘري ﻛﺒري ﻣﻦ اﻟﺴﻮرﻳني‪ ،‬ﻗﺮرت ﺳﺎوي ﻣﻜﺎن ﻟﺤﻔﻆ‬ ‫ذﻛﺮﻳﺎﺗﻬﻢ وﻗﺼﺼﻬﻢ‪ .‬ﻣﺪوﻧﺔ اﻟﻜﱰوﻧﻴﺔ ﺣﻴﺚ ﺑﺘﺨﻠﻴﻨﺎ ﻧﺮﺟﻊ ﺑﺎﻟﺰﻣﻦ ﻟﻮرا ﺷﻮي‬ ‫ﺑﺘﺨﱪ ﻋﻨﺎ وﺑﺘﺤيك ﻣني ﻧﺤﻨﺎ‬ ‫‪.‬وﻧﻘﺮا اﻟﻘﺼﺺ اﻟﲇ ّ‬ ‫وﻫﻴﻚ ﺑﻠﺸﺖ ﻣﺠﻮﻧﺔ )ﻗﺼﺘﻨﺎ( اﻟﲇ ﺑﺘﻨﴩ ﻛﻞ اﻟﻘﺼﺺ واﻟﺬﻛﺮﻳﺎت‪ .‬ﻋﻦ‬ ‫اﳌﻮﺳﻴﻘﻰ واﻟﻔﻦ واﻟﺮﻳﺎﺿﺔ واﻟﻨﻜﺘﺔ وﻛامن ﺻﻮر وأﻋامل ﻓﻨﻴﺔ‪ .‬وﻫﺎﻟﻘﺼﺺ‬ ‫وﺑﺘﺨﱪ أﻛﱰ ﻋﻦ ﻏﻨﻰ وأﻫﻤﻴﺔ ﻫﺎﻟﺸﻌﺐ اﻟﺼﺎﻣﺪ‪...‬‬ ‫ﻛﻠﻬﺎ ﺑﺘﻮﺻﻠﻨﺎ ﻋﱪ اﻟﺤﺪود‬ ‫ّ‬ ‫‪.‬اﻟﺴﻮرﻳني أﻫﲇ‬ ‫!رﻓﻴﻘﻜﻦ ﺧﻮان دﻳﻠﻐﺎدو‬

died in a place called Aleppo. But my knowledge about these people was scarce until I met Khaled Alesmael, a young radio journalist who was displaced. He introduced me to the flavours of the Old Damascus; the smell of Jasmine in the warm summer days; we listened to the charming songs of the Aleppian singer Sabah Fakhri, and tasted the delicious Kibbeh, Fattoush, Makdous…

A

t that moment, Syria was falling into the dark tunnel of a war they themselves could not understand fully, and neither we did. In the months that followed I encountered other Syrians in Turkey, UK, Spain… they were all sharing their profound love towards their country, and the indescribable pain that filled their hearts. We cried the loss of friends, siblings, neighbours… the teacher, the pharmacist, the street seller, the children those giggles mixed with the loud sound of traffic, the fountains, the songs of Qudoud Halabeye…

We will look around to find ourselves in a new place, people smiling, gently talking… a different smell and flavours, Europe.

I decided to create a place in which all the memories; the moments and words could be preserved. A place on-line, where we could return and read those stories that told who we were, where we came from… Qisetna was born as a response to reconnect a truly diverse community who once lived door by door sharing each others ancient cultures and faiths, music, calligraphy, flavours, humour… to rescue the stories scattered across borders, and value the extraordinary richness of this resilient people.

juan delgado

creative producer qisetna

w w w . talkingsyria . com

@ qisetna

Talking Syria

Jag föddes i Cartagena, en stad i södra Spanien som ligger precis vid havet och är skyddad av en bergskedja. I århundraden har platsen varit en inkörsport till Spanien för de flesta som kom från andra länder: fenicierna, kartagerna, romarna, araberna… De slog sig ner, bedrev handel, odlade marken och gjorde att regionen blomstrade, inte bara ekonomiskt utan även kulturellt och konstnärligt.

Min familj bor fortfarande kvar på denna vackra plats. Själv är jag migrant av eget val, utifrån viljan att utforska världen. Jag kom till London, en av världens mest spännande, kulturellt rika och komplexa storstäder. I min vardag fick jag träffa människor från alla möjliga kulturer och jag älskade att få höra berättelser, verkliga historier, från platser så långt bort som Nepal, Zimbabwe, Oman, Nigeria, Chile, Iran… Ögonen brukade glittra när människor berättade om sina personliga erfarenheter medan vi låg i någon park eller tog en kaffe på en uteservering i Soho.

I min iver att lära mig mer om världen reste jag till många platser, som Colombia, Palestina, Turkiet, Italien, Marocko… Jag upptäckte att det fanns något som alla jag mötte har gemensamt: deras djupa behov av att få dela med sig av en berättelse. 2012 träffade jag personer från ett land som jag inte kände till sedan tidigare, Syrien. Jag hade hört talas om den antika skönheten som fanns i Damaskus och jag visste att en av mina favoritpoeter, Rumi, studerat på en plats som hette Aleppo. Men min kunskap om landets befolkning var knapp tills jag mötte Khaled Alesmael, en ung radiojournalist i exil.

Han introducerade det gamla Damaskus smaker för mig, vi lyssnade på charmiga låtar av den aleppeiske sångaren Sabah Fakhri och han lät mig smaka på utsökta maträtter som kibbeh, fattoush och makdous…

Vid den tiden befann sig Syrien på kanten, nära att falla ner krigets mörka spiraler. Det var något de själva inte fullt ut kunde greppa och inte vi heller. De följande månaderna mötte jag fler syrier i Turkiet, Storbritannien och Spanien.

De delade alla med sig av känslan av djup kärlek gentemot hemlandet och av den förtvivlan som de var uppfyllda av. Vi grät tillsammans över förlusten av vänner, syskon, grannar… någons lärare, apotekaren, gatuförsäljaren, barnen vars fnitter brukade blandas med ljudet av trafiken, fontänerna, Qudoud Halabeyes sånger… Vi tittar oss omkring för att finna att vi befinner oss på en ny plats, med nya dofter och smaker där människor ler och pratar mjukt med oss...

Jag bestämde mig för att skapa en plattform för att kunna bevara alla dessa minnen; stunder och ord. Qisetna föddes som ett försök att samla ett splittrat community som en gång i tiden bodde dörr i dörr och delade en uråldrig kultur, tro, musik, skriftspråk, smaker och humor… En plats online för alla utspridda berättelser som ett försök att bevara denna exceptionella rikedom.

Själv är jag migrant av eget val, av viljan att utforska världen.

juan delgado

kreativ producent

w w w . talkingsyria . com

@ qisetna

text : mohammad badereddin moukayed bild : fia lien editor : khaled alesmael

54

55