# 3 2014

# 3/2014

PRIS 40 KR

Tema Rasism & antirasism Den svenska självbilden Kroppar på rätt sida gränsen ”Varför blev just jag stoppad?”

Rasismens nyanser Den kreativa aktivismen Dessutom: Kultur, bokrecensioner och serier Flyktingrörelsens tidning från farr – Flyktinggruppernas riksråd

Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse Ur Artikel 14 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna

Artikel 14 nr 3 2014 Första ordet

5

Slutord från Asylkampanjen

7

Bakom nyheterna: Visumpolitik

8

Porträtt: Kudzai

12

Praxis

14

Dina frågor

16 Tema Rasism & antirasism

Den svenska självbilden

19

Den politiska kroppen

20

Rasism är

22

Rasism känns

24

Färgblind stat missar rasismens nyanser

26

Antirasism är inte motsatsen till rasism

29

Antiextremism hämmar antirasism

30

”Vi” gillar ”olika”

32

I väggarna på Migrationsverket

34

Mottagen av poliser

37

Varför blev just jag stoppad?

38

Artikel 14 nr 3 2014 Recensioner

40

Utdrag ur Vi är de döda, nu snart

45

Den kreativa aktivismen

47

Serie av Fia Lien

48

FARR-nytt 49 Medlemsgrupper/Prenumeration 50 Engagera dig!/Kontakt

51

Nr3 2014 ISSN 11041846 Ansvarig utgivare: Sanna Vestin sanna.vestin@farr.se

Artikel 14 ges ut med stöd av Kulturrådet.

Redaktörer: Jenny Skånberg, Mikael Leyi

Åsikter som framförs av enskilda skribenter behöver inte överensstämma med redaktionens.

Grafisk form & layout: BEAST Studio/Li Dahlgren Omslagsbild: Jonas Isfält/ALLA Multibrosch av Sanna Svedestedt Medverkande i detta nummer: A, ALLA, Asylkampanjen, Lisa Karlsson Blom, Ekim Calgar, Kudzai Chimbairas, Liz Fekete, Fridh Advokat­byrå, H, Lotta Holmberg, Hafiz Hossaini, Karim Jebari, Jan Jämte, Konstgruppen Ful, Fia Lien, Robert Lindblom, Kristian Lundberg, Anna Lundgren, Mårten Löfberg, Lisa Pelling, Hanna Rahm, Sanna Vestin

Är det något som du vill att Artikel 14 ska ta upp? Skriv till artikel14@farr.se. Vi tar gärna emot artikelidéer, beslut, klipp, rapporter och annat.

Korrektur: Jenny Skånberg, Mikael Leyi, Frida Johansson Metso, Lotta Holmberg Kontakt: artikel14@farr.se www.artikel14.se / www.farr.se Prenumerationsärenden: artikel14@farr.se Tryckeri: Trydells, Laholm

Artikel 14 ges ut av Flyktinggruppernas Riksråd – FARR, i syfte att informera och skapa debatt kring flyktingfrågor och asylpolitik. Tidningen är politiskt och religiöst obunden, drivs utan vinstintresse och utkommer med fyra nummer per år.

Antirasismens stora utmaning

D

en 14 september blev det känt att en överlastad båt med flera hundra resenärer hade rammats med flit utanför Egypten. Flyktingsmugglarna hade retat sig på att passagerarna vägrat flytta över till en ännu mindre båt. Bara några få överlevde medan 500 människor drunknade, varav upp till 100 barn.

Hur långt är det till Medelhavet? Så nära att en man i Göteborg grät över att hans bror och lilla brorsdotter dött en förfärlig död. Så nära att många svenskar har varit där på semester. Ändå inte tillräckligt nära för att massmordet skulle få stora rubriker.

Flyktingarna var närvarande i valrörelsen, men bara i diskussionen om kostnader och om ”skydd i närområdet”.

Parollen om skydd i närområdet användes under bygget av Fort Europa – tills kriget bröt ut i eu:s närområde, dåvarande Jugoslavien. Då infördes visumtvång mot släktingarna till de jugoslaver som varit med och byggt tyskt och svenskt välstånd.

Nu återanvänds argumentet om närområdet av Sverigedemokraterna.

Den 14 september fördubblade sd sina röster.

Regeringens budskap att flyktingarna skapat hålen i budgeten – syndabocksretoriken – samverkade med Sverigedemokraternas paroll.

Att skydd i närområdet är bättre för flyktingarna blev ett bekvämt argument för dem som vill minska flyktingmottagandet.

Skydd i närområdet är inte bekvämt. Skydd i

närområdet kan betyda människosmugglarnas tortyrläger, gömstället i en källare eller fängelsehålan. Skydd i närområdet är en omöjlighet för individer som är personligen hotade i sin egen omgivning. För krigsflyktingar och fördrivna min­oriteter betyder det ett flyktingläger med brist på allt, inklusive vatten och mediciner. Skydd i närområdet är livsviktigt men otillräckligt.

Den verkligheten ska vi fortsätta beskriva tills ingen kan tro eller låtsas tro att det är omsorg om flyktingarna att strypa asylrätten.

En del av sd:s väljare är fortfarande människor som drabbats av osäkra arbetsförhållanden och nedskärningar, som tycker att de har satts på undan­tag. Men bästa sättet att påverka arbetsförhållanden, skapa jobb, förbättra bostadsområden och försvara service är att göra det tillsammans, inte att leta syndabockar.

Det finns arbetare som ser invandrare och noll-åttor som fienden. Det är ingen ursäkt; de har ansvar för att de har valt rasism. Vi andra har ansvar för att bemöta dem och välja andra vägar.

Människors tänkande ändras genom handling och genom att vi delar våra berättelser, om flykten, hemlandet, livet i Sverige – och konfronterar fördomar. Även det måste vi göra tillsammans; i det ligger antirasismens stora utmaning.

En dag kommer vi att inse att närområdet – det är här där vi står.

Artikel 14 – Första ordet

sanna vestin ordförande farr

5

Bildkommentaren

foto jenny sk책nberg

Det finns ett liv efter valet Slutord från Asylkampanjen

D

et har förhoppningsvis inte undgått någon att farr i val­rörelsen drivit en kampanj för asylrätt, med valspråket ”den som flyr har inget val – det har du”.

Målsättningen med kampanjen var att lyfta flyktingfrågan från progressivt håll och påverka den politiska agendan. I eu-valet gick det bra. Tillsammans med många andra organisationer och enskilda lyfte vi frågan om legala vägar för flyktingar och det blev till sist något som alla politiker tvingades svara på. Denna fråga kommer vi inte att släppa.

I riksdagsvalet däremot var det andra krafter som tilläts sätta agendan. Som så många gånger tidigare i andra länder gjordes flyktingar till synda­bockar för politikens tillkortakommanden och maktens avstånd till väljarna. Sverige­ demokraterna, ett i grunden rasistiskt parti, som gick till val på att stoppa ”asylinvandring” nådde en historisk framgång.

Något positivt vi har med oss för framtiden är att ungdomsväljare ändå i högre grad tycks stå upp för mänskliga rättigheter. Vi har också fått höra från flera håll hur frågor om antirasism och flyktingmottagande har varit det viktigaste vid valmöten på skolor.

Vi har under valrörelsen samlat vittnesmål och fakta som andra har haft användning för

och som vi kommer att fortsätta använda. Att vi fanns där med våra argument för asylrätt och motargument till syndabocksretoriken var bra för de personer som behövde ta debatten i sin egen omgivning – det såg vi bland annat på hur viktiga artiklar delades.

Nu kommer vi att ta med oss kraven och argumenten till de nyvalda politiker som har ansvaret de kommande åren. Vi är också mycket glada över att asylsökande och papperslösa i större utsträckning själva har tagit ordet under denna valrörelse, bland annat genom Asylkampanjen.

Att skapa ett tryggt samhälle är vårt gemensamma mål!

Det finns ett liv efter valet. Det viktigaste för oss i farr är att vi fortsätter arbeta för asyl­rätten direkt där den kränks, när flyktingar inte får skydd. Vi fortsätter att arbeta med enskilda flyktingärenden, att utnyttja vårt nätverk för att utbyta kunskaper och erfarenheter, att sprida information och påverka opinionsbildare och politiker.

Vi uppmanar alla som följt Asylkampanjen och systerkampanjen Asylrätt 2014 att fortsätt­a sitt engagemang i farr eller i någon av våra lokalgrupper!

Artikel 14 – Ka mpanj

asylkampanjen, farr

7

Hej, jag hoppas att du har en trevlig vecka.

Tyvärr måste jag be dig flytta ut från min fast­ighet. Dina grannar hotar att bränna ner huset eftersom du är homosexuell, så det är viktigt att du flyttar snarast. För jag vill inte att min fastighet ska skadas.

Vänliga hälsningar, din hyresvärd Artikel 14 –

Bakom nyheterna

Visumpolitik

V

räkningsmailet kom till en vän till mig i Uganda. I början av året röstade det ugandiska parlamentet igenom en uppmärksammad antihomosexualitetslag. Förbud mot homosexualitet var i sig inget nytt i Ugandas lagstiftning, men nu skärptes straffen och lagen utvidgades till att bland annat gälla förbud av hbt-organisationer. Det gjordes alltså olagligt att organisera sig för att kämpa för sina rättigheter. Senare ogiltigförklarades den nya lagen i ugandisk konstitutionsdomstol, men endast för att för få parlamentariker varit närvarande vid omröstningen. Hbt-personers vardag har ändå inte direkt blivit lättare. Många sparkas från sina jobb, kastas ut från sina bostäder, hotas av sina grannar eller misshandlas, somliga även våldtas och mördas. Och det gamla förbudet mot homosexualitet kvarstår fortfarande så något skydd från staten finns inte att få.

Samma dag som min vän fick vräknings­ brevet satt vår dåvarande biståndsminister i ett panelsamtal på Stockholm Pride och upprepade mantrat att mänskliga rättigheter inte är ett smörgåsbord där man kan välja som man vill.

Mänskliga rättigheter går nämligen inte att välja bort, poängterade hon. Det pratades om den svenska biståndshanteringen i samband med att den hårdare antihomolagstiftningen antogs i Uganda. Hon fick beröm, biståndsministern, av både sig själv, oppositionens representant och rfsu som höll i samtalet. Hanteringen var välskött. Den byggde på ordentliga avstämningar med ugandisk hbt-rörelse och möjliggjordes av rfsl:s nära samarbete med denna. Vikten av att Sverige, nu mer än någonsin, måste stödja Ugandas hbt-rörelse betonades tydligt och klart.

Min vän med vräkningsbeskedet skulle också ha varit i Stockholm under Pride men nekades

visum. Sedan antihomolagen antogs i Uganda har det i princip blivit omöjligt för ugandiska hbt-personer att besöka Sverige. Logiken är enkel. Om du kommer hit kanske du stannar. Det vill vi inte riskera. För Migrationsverket som avslår visumansökningarna och för politiker som leder svensk migrationspolitik är mänskliga rättigheter helt uppenbart ett smörgåsbord.

Motiveringen i flera avslag lyder: ”Den generella situationen i Uganda är sådan att många människor vill lämna landet och bosätta sig utomlands. [...] Migrationsverket anser att vikten av besöket inte är större än risken att du kommer att stanna i Schengenområdet efter utgången av det sökta visumet. Din ansökan avslås i enlighet därmed.”

Ugandiska hbt-aktivister stoppas alltså från att komma hit på Pride-festivaler, möten, workshops och utbildningar. Trots att detta är en betydande del av det stöd som är så viktigt att Sverige ger. Samarbetet mellan svenska och ugandiska hbt-rörelser, som var förutsättningen för biståndsministerns hyllade biståndsstrategi, försvåras när möjligheterna att träffas i Sverige i princip stryps. Migrationsverkets motivering gör det tydligt att allt detta är mindre viktigt än risken att ugandiska hbt-personer skulle stanna i Sverige och använda sig av den mänskliga rättigheten att söka skydd från förföljelse.

Det står våra makthavare fritt att, från smörgåsbordet, välja vilka rättigheter som ska respekteras. Men också att välja – och välja bort – vilka människor som alls ska få tillträde till bordet.

Ugandiska hbt-personer tillhör uppenbarligen dem som har valts bort. hanna rahm hbt-aktivist

Mer om visumpolitik på nästa sida ➞

Visumpolitik Från de flesta länder behöver du visum för att resa in i Sverige och Schengen­området. Visum beviljas inte för att söka asyl.

Visum beviljas inte om det finns minsta misstanke om att vilja söka asyl. Ju värre läget är i ditt hemland desto mindre chans är det att du får visum.

Länder varifrån det krävs visum* för att kunna resa in i Schengenområdet Länder varifrån det det förutom visum även krävs ett transitvisum för att resa in eller passera igenom Schengenområdet Länder varifrån det inte krävs visum för att resa in i Schengenområdet Schengenområdet samt EU-länder som inte är med i Schengen * Ett Schengenvisum är ett korttidsvisum som ger tillgång till Schengenområdet i max 90 dagar/180 dagar. Visumet går att under given period att använda för enstaka eller multipla inresor.

10

Artikel 14 – Bakom nyheterna

Bakom nyheterna

grafik robert lindblom källa european commission ec.europa.eu

Artikel 14 – Bakom nyheterna

11

Kudzai Kudzai Chimbairas engagemang var startskottet till den gräns­överskridande föreningen Integrationsteatern.

Målet är att ge en röst åt migranters egna erfarenheter.

I

Kudzai Chimbairas föräldrahem rådde tystnad. En självcensur som satt i familje­ strukturen och gjorde det politiska samtalet omöjligt även bakom stängda dörrar. Föräldrarna var en gång politisk aktiva. Något hände som de aldrig talade om och diskussionerna hemma förbjöds. Det väckte hennes vilja att ifrågasätta.

Kudzai växte upp i staden Gwanda i Zimbabwe. En högskolestad ungefär lika stor som Uppsala. Hon var nio år då hon började med t­ea­ter. Den erbjöd en plats att få uttrycka sig fritt, på sina egna villkor. Som tjugoåring flyttade hon till huvudstaden och fick sin treåriga skåde­ spelarutbildning på en privat teaterskola Theory X Theatre Initiative. Sedan ett fast jobb vid ett teaterkompani. Även om censuren fanns där också utgjorde teatern en fristad för samhälls­kritik.

12

Den möjliggjorde eftertanke och samtal.

Det är sex år sedan hon flyttade till Sverige.

Det var ett svårt beslut. Hon hade fast anställning, vänner och familj omkring sig. Med språket som hennes främsta arbetsredskap var dörrarna ofta stängda. Det motiverade Kudzai att starta Integrationsteatern. Teatern är en ideell förening och plattform för icke-etniska svenskar som vill sätta diskussionen om migration och identitet på dagordningen, belysa den från olika vinklar och ge röst åt migranters egna erfarenheter. Verksamheten begränsar sig dock inte till Sverige. Av åtta produktioner har fyra ägt rum i Zimbabwe.

– Projekten skiljer sig åt men det huvudsakliga syftet är detsamma, att på olika sätt ifrågasätta majoritetskulturens kunskapsproduktion, säger hon.

Artikel 14 – Personporträtt

”Samtidigt som man faller, reser sig upp och fortsätter att röra sig framåt”

Kudzai växte upp i Gwanda, Zimbabwe men bor i Sverige sedan sex år tillbaka. foto privat

Under Strindbergsåret tog Integrationsteatern pjäserna Kamrater och Fadren till Harare för att diskutera manliga normer och patriarkala strukturer.

– För mig är det viktigt att arbeta med frågor som står mig nära. Jag ges en chans att uttrycka mig och ingen censurerar mig, fortsätter Kudzai.

Skådespeleriet är fortfarande en plats där hon finner frihet.

Sverige erbjuder många positiva saker. Här har hon engagerat sig öppet politiskt för första gången. Skapat sig ett nytt sammanhang. Har goda vänner, kamrater och familj. Samtidigt finns det något annat här. En slagsida. En berättelse om likriktning, utanförskap och en annan slags rädsla. En ny sorts tystnad. På ett valmöte i Vasa­ parken i Stockholm: en kvinna kommer fram

och börjar skrika rasistiska saker åt henne. Ingen hjälper Kudzai och kvinnan vägrar gå därifrån.

– Sådana händelser berör mig på ett personligt plan och sårar mig. Samtidigt som man faller, reser sig upp och fortsätter att röra sig framåt.

Jag är lyckligt lottad som har människor omkring mig som stöttar mig. Men efter varje fall tar det lite längre tid.

Att möta rasism på det sättet, i dess mest konkreta form blir också en drivkraft. Det väcker vrede och tar henne framåt som skådespelare och aktivist. Utopin? Kudzais svar kommer snabbt: Att leva i en värld där människors rätt att röra sig fritt respekteras, där gränserna har förlorat sin betydelse.

Artikel 14 – Personporträtt

mikael leyi

13

Praxis text sanna vestin

Familjeåterför­ening Cancersjuk kvinna underlättas för borde inte ha fått passlösa snabb-beslut

Europadomstolen försvarar familjens rätt

Ett par som gifte sig i Somalia hann bara bo ihop ett halvår innan kriget splittrade dem.

Kvinnan hamnade i Sver­ige och ett barn föddes här. Mannen nekades familjeåterförening trots att han enligt dna med 99,999 procents sannolikhet är fadern. Migrationsöverdomstolen har genom en dom 2012 beslutat att kravet på styrkt identitet kan sättas åt sidan för personer som inte har möjlighet att få pass, om dnatest visar föräldraskap. Men Migrationsverket har tolkat den domen som att ett par måste ha bott ihop utomlands i två år.

Nu säger Migrationsöverdomstolen att hushållsgemenskap i hemlandet inte är en förutsättning för att få åberopa dna-test.

Vidare hade paret på andra sätt visat att deras förhållande var varaktigt. De kan därför få permanent uppehållstillstånd från början, vilket gör att giltigt pass inte är ett krav. Dessutom ska rätten till familjeåterförening väga tungt.

Europadomstolen har i flera ärenden under sommaren bedömt att en familjesplittring genom utvisning – eller en nekad återförening – skulle bryta mot Europakonventionen. Ett utvisningsfall gällde en man som skulle utvisas efter tio år i Schweiz trots tätt umgänge med en dotter som är uppvuxen i Schweiz. Ett annat gällde en man som utvisades från Norge till Turkiet trots att hans hustru och barn är norska medborgare och ett barn lider av autism. I båda fallen vägdes tidigare mindre brottslighet in, men Europadomstolen slår fast att barnets bästa och rätten till privatliv väger tyngre. Frankrike har i ett par fall fällts för att ha dragit ut på utredningen i flera år när barn skulle få återförenas med en förälder som hade flyktingstatus.

En kvinna från Mongoliet sökte asyl på grund av att hon var hotad efter en skuld. Hon var också svårt sjuk i cancer och hävdade att hon inte kunde få vård i hemlandet.

Migrationsverket fattade beslut om utvisning med omedelbar verkställighet (en slags snabbprocedur) och kvinnan fick ingen advokat. Migrations­ överdomstolen tar inte ställning till om kvinnan borde ha fått stanna på grund av sjukdomen, men slår fast att det var fel att ta beslut med omedelbar verkställighet, eftersom det inte var ”uppenbart” att ansökan skulle avslås. Migrationsöverdomstolen påpekar att den sökande själv bör kunna bevisa sitt sjukdomstillstånd men det är svårare att utreda om det finns vård i hemlandet och där har myndigheten en del av bevisbördan. I det här fallet hade Migrationsverket varken ifrågasatt kvinnans uppgifter eller kommit med motbevis.

UM2282-14, Lifos 33149

UM 3485-13, Lifos 33069

14

Artikel 14 – Praxis

Application no. 3910/13, 32504/11, 52701/09, 2260/10)

Homosexuell man EU-domstolen utvisas för att an­­­­sö­ka ställer krav på om anknytning förvarstagande En man från Libyen sökte asyl sedan han avslöjats med illegala vapentransporter, fängslats och torterats. Senare uppgav han att han i Sverige upptäckt att han är homosexuell och hade flyttat ihop med en man.

Asylberättelsen ansågs inte trovärdig på grund av motsägelser. Den sexuella läggningen ifrågasattes inte, men behövde inte bli känd enligt de svenska myndigheterna, och ansökan om anknytning kan ges in från Libyen. I ansökan till Europadomstolen uppgav mannen att det blivit känt i Libyen att han är gift med en man. Amnesty och ilga, en organisation för hbtq-personers rättigheter, hade rekommenderat att mannen inte ska sändas till Libyen.

Men Europadomstolen anser att det inte kränker mannens rättigheter att behöva vistas i Libyen under tiden för en ansökan om anknytning, utan att avslöja sin sexuella läggning.

En domare reserverade sig mot detta.

Application no. 71398/12, Lifos 33116

Europadomstolen för mänsk­ liga rättigheter har i två ärenden godkänt att personer tvingas återvända till hemlandet för att kunna få familjeåterförening. Det ena gällde en kvinna från Rwanda som efter asylavslag träffat en landsman med uppehållstillstånd och flyktingstatus. Parets barn fick också flyktingstatus. Europadomstolen anser att utvisningen skulle kränka kvinnans rätt till familj. Att hon ska söka från hemlandet bedöms ändå som proportionerligt, eftersom hon inte skaffat pass trots att det finns en rwandisk ambassad i Sverige. Det andra ärendet gällde en man från Kongo, som hade intyg om att hans barn behövde honom, men Europadomstolen ansåg att han inte kunnat visa att separationen skulle bli orimligt lång, och att de kunde hålla kontakt via telefon och internet. I båda fallen påpekade domstolen att familjen bildats trots att en part inte hade rätt till uppehållstillstånd.

Application no. 48205/13, no. 48205/13, Lifos 32041

Artikel 14 – Praxis

Migrationsverket tillåts utvisa familj till Somaliland En familj från Somalia sökte asyl i Sverige 2009. Familjen hävdade att de bott i södra Somalia. Mannen fanns på Al Shabaabs dödslista sedan han varit med och demonstrerat mot att organisationen tog över deras hemort när den etiopiska armén drogs tillbaka 2008.

Familjens hem hade bränts av Al Shabaab redan tidigare och den äldsta dottern hade skador från detta tillfälle. De blev dock inte trodda. Migrationsverkets språkanalys och de stämplar mannen hade i sitt pass tydde på att de kom från Somaliland (den självständiga norra delen av Somalia). Inför Migrationsdomstolen ville mannen att vittnen från hembyn skulle höras, men detta tilläts inte. Nu accepterar även Europadomstolen Migrationsverkets bedömning och Sverige tillåts utvisa familjen.

Application no. 34098/11, Lifos 33014

Fler praxisnotiser: sanna-ord.se/asylnytt/praxis

15

Dina frågor 1. Hur kan man överklaga en felaktig åldersbedömning?

Det går inte att särskilt överklaga en åldersbedömning. Den fastställda åldern kan dock klagas på i samband med överklagande av Migrationsverkets beslut i huvudfrågan, eller hos Skatteverket efter ett meddelat uppehålls­ tillstånd. Socialstyrelsen har gett ut ganska

omfattande riktlinjer för hur en åldersbestämning ska göras, med hänsyn till både medicinsk, social och psykosocial utredning. Dessa riktlinjer ska verket följa. Ett giltigt pass är annars det starkaste beviset för annan ålder än den Migrationsverket fastställt.

2. Hur påverkas möjligheterna till familjeåterförening av Migrations­överdomstolens beslut MIG 2014:7 i mars rörande ensam­kommande barn och deras föräldrar?

Domen blev ett avslag som skärpte praxis och lyfte vilka omständigheter som ska anses tala emot att föräldrar till ensamkommande barn ska få återförenas med barnet i Sverige. Huvudregeln för familjeåterföreningsärenden är att det ska ske i hemlandet om barnet inte erhållit status som skyddsbehövande och därmed är förhindrad att återvända.

Migrationsöverdomstolen avgjorde målet i två led: först prövade den om föräldrarnas ansökan uppfyllde kraven för uppehållstillstånd på grund av anknytning, och sedan utredde domstolen om det ändå kunde föreligga synnerliga skäl till uppe­ hållstillstånd. I båda leden var svaret nekande.

Avgörande för domstolens prövning i det första ledet var att barnet beviljats permanent uppehållstillstånd på grund av ömmande omständigheter och inte som flykting eller annan skyddsbehövande. Domstolen anser här att det särskilda beroendeförhållandet mellan barnet och dess föräldrar som då måste föreligga hade

upphört då föräldrarna skickade barnet ensamt till Sverige, där barnet togs emot av annan släkt.

Detta gäller även när barnet har haft tät telefonkontakt med föräldrarna. Hänsyn tas vidare till barnets relativt höga ålder, 17 år.

Vid prövning av om det ändå föreligger synnerliga skäl för uppehållstillstånd fäster domstolen vikt vid att den anser att familjens situation i Gaza inte är särskilt utsatt, återigen barnets ålder, att hen saknar djupare anknytning till Sverige och att separationen har sin grund i familjens eget handlande. Eftersom barnets psykiska lidande kommit av separationen från föräldrarna anser domstolen vidare inte att en återförening i hemlandet skulle strida mot barnets bästa. Den allmänna situationen i Gaza så som den var i mars 2014 ansågs inte utgöra hinder för en återförening. fridh advokatbyrå

Har du juridiska frågor? Här svarar juridiskt kunniga och erfarna personer på dina frågor om asyl- och migrationsrätt. Mejla din fråga till artikel14@farr.se. För att din fråga ska kunna besvaras i nästa nummer behöver vi ha din fråga senast den 10 november.

16

Artikel 14 – Dina frågor

serena holm

|

visa solen ditt ansikte (fram och baksida)

foto sanna lindberg

Tema Rasism & antirasism Det finns en tydlig gränsdimension i rasismen. Ett sätt att legitimera motviljan mot utlänningar är att dra en tydlig linje koppla­­t till nationen: du är innanför, du är utanför. Rasism kan till och med formuleras som antirasism om sam­ talet håller sig till migration. Att ”inte vara rasist” handlar om att faktiskt vilja ta hand om dem som redan är här. ”Jag är inte rasist, men…” vi kan inte släppa in hur många som helst. En ”nolltolerans mot rasism” vill göra någonting åt invandringen, inte invandrarna. Människor på flykt har en status som icke-tillhörande som underlättar både rasistisk logik, retorik och praktik.

Gränsen går här, just där nationalstaten har sin.

Efter valet la sig en dimma över Sverige. Artikel 14 vill använda det som ett avstamp för ett fortsatt långt samtal om rasism och antirasism.

Det här numret lyfter rasism som något större än partipolitik.

Och antirasism som något annat än frånvaron av rasism.

R

Vindarna blåser

unt om i Europa vädrar rasismen, nationalismen, patriotismen och fascis­ men morgonluft. Idéer och politiska grupperingar, som bara för ett drygt tiotal år sedan betraktades och behandlades som paria av det övriga politiska etablissemanget, har på flera håll blivit inflytelserika och legitima – ibland till och med regerings­bärande krafter.

Utvecklingen hänger samman med den radikala högerpopulismens frammarsch och etablering. År 2010 satt partier – som bands samman av bland annat invandringskritik, nationalism och en skepsis mot det politiska etablissemanget – i drygt hälften av eu-medlemsländernas nationella parlament. En majoritet av dessa partier har noterat sina bästa valresultat efter 2005 och de främlingsfientliga idéer som ofta motiverar deras verksamhet har ett anmärkningsvärt stort stöd bland delar av Europas befolkning.

Kring och utanför partierna gror såväl

r­asistisk­a och främlingsfientliga föreställningar och attityder som mer extrema, organiserade former av fascism och rasism. I nyhetsrapporteringen under 2010-talet har det bland annat gått att läsa om förföljelse och utvisningar av romer, rasistiska attacker och upplopp mot afrikanska gästarbetare, paraderande nyfascister i tusental, öppet nynazistiska partier på gator och i parlament, fängslande av tusentals flyktingar i interneringsläger, ökad politisk kritik mot det mångkulturella samhället, växande islamofobi och antiziganism, kriminalisering av papperslösa, skärpta krav på invandrare, förbud mot heltäckande slöjor och stopp för byggandet av minareter. Starka politiska vindar tycks blåsa åt invandrings- och invandrarfientligt håll. jan jämte

Alla texter av Jan Jämte är hämtade från avhandlingen Antirasismens många ansikten (Umeå universitet, 2014).

alla

2010 var det år då Sverigedemo­kraterna röstades in i Riksdagen.

För smyckekonstnärerna Rut-Malin Barklund och Hanna Hedman lämnade nyheten dem med en känsla av chock och sorg men framför allt en känsla av förlust. Sverige kunde plötsligt delas in i före och efter valet.

Ur sorgen och ilskan växte projektet alla. Med broschen som plattform ville de skapa en diskussion om rasism i Sverige. Flera smyckekonstnärer bjöds in att delta och tillsammans skapade de 29 väldigt olika broscher. Broscherna blev sedan en del av u­tställningen alla som visats i Malmö, Göteborg, Gustavsberg och i Eskilstuna.

I detta nummers temadel bidrar projektet alla med bilder från utställningen.

Tack alla, konstnärerna som bidragit med broscherna och initiativtag­arna Rut–Malin Barklund och Hanna Hedman för er medverkan! li dahlgren

18

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

tove knuts

|

dräktsmycke

foto sanna lindberg

Den svenska självbilden D

en dominerande svenska självbilden rymmer ett antagande om en grundläggande svensk antirasism. Sverige har länge sett sig som ett land som motarbetat och fördömt rasism, både nationellt och internationellt. Denna självbild har, enligt tidigare forskning, långa historiska anor. Etnologerna Oscar Pripp och Magnus Öhlander skriver till exempel att det redan under 1800-talets andra hälft hade växt fram en bild av svenskar som ”särskilt toleranta, humanistiska och medmänskliga”. Idéerna var i sig kopplade till ett rasistiskt tankegods som placerade ”nordiska folkslag”, ”den nordiska rasen” eller skandinaver högst upp på den mänskliga utvecklingsstegen, karaktäriserade av de egenskaper som då ansågs eftersträvansvärda.

Under perioden kring, och i synnerhet efter, andra världskriget förstärktes bilden av svenskarna som ett kulturellt och socialt utvecklat folkslag. (…) Historikern Heléne Lööw beskriver framväxten av uppfattningen om ”det goda Sverige” och Pripp och Öhlander menar att det under 1950- och 60-talet grundlades en bild av Sverige som ”landet utan rasism, ondska och med särskilt fredliga och goda människor”.

Enligt den officiella linjen skulle rasism bekämpas på alla nivåer; politiskt, socialt och ekonomiskt. (…) Demokrati och antirasism förvand­ lades till “svenska varumärken”. (…)

I den allmänna historieskrivningen lever bilden av Sverige som ett land där rasism motarbetats och fördömts (…). Sverige står för alla människors lika värde, mänskliga rättigheter, tolerans, respekt, jämlikhet, jämställdhet och demokrati – ideal i djup kontrast till rasistiska värderingar. Följaktligen avvisar också en stor majoritet av befolkningen, må vara dem som själva löper liten risk att drabbas, idén om att Sverige skulle vara ett rasistiskt samhälle och de problem med rasism som uppdagats har ofta setts som undantag, i huvudsak orsakade av små, marginaliserade och extrema grupper på högerkanten.

Under 2000-talet har såväl forskning som verklighetsutveckling bidragit till att ifrågasätta och underminera denna självbild. Sverige är inte så annorlunda som många velat tro. Precis som i andra länder existerar såväl högerextremism, främlingsfientlig radikal högerpopulism, en utbredd invandringskritisk och främlingsfientlig opinion som omfattande strukturell diskriminering av etniska minoriteter. (…) Sammantaget formas en bild där rasismen är långt mycket mer utbredd, mer komplex och betydligt djupare rotad, än den svenska självbilden velat erkänna.

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

jan jämte

19

Den är fortfarande politisk, kroppen.

När trycket ökar mot de mörka kropparna tar sig allt fler ut på gatorna och säger att nog är nog.

Kroppar på rätt sida av gränsen

sanna svedestedt

|

multibrosch

foto sanna lindberg

20

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

D

et är motvind. Vi har inte haft så mycket nazistiska aktiviteter i Sverige sedan andra världskriget. Främlingsfientliga krafter sitter i riksdagen. Mörka kroppar attackeras med knivar och slag på väg hem från tunnelbanan. Romer trycks ner hårdare än många rasister håller i sina mynt för att slippa ge ett ekonomiskt bidrag. Människor deporteras och sitter i händerna på människosmugglare… kroppar som föddes på fel sida av en gräns.

När opinionen krävde handling satte makthav­ arna ner foten. Fredrik Reinfeldt bad oss att öppna våra hjärtan i ett till synes antirasistiskt utspel. Vi måste ha tålamod trots att människor kostar vårt samhälle pengar, fick vi veta. Hur öppnas hjärtan om de kopplas direkt till plånböcker? Kroppen som flytt hit på grund av hot och våld mäts och vägs i ekonomiska termer.

Han eller hon som kommer får veta att det är de bättre bemedlades medmänsklighet som har rädda­t dem, trots kostnaderna. Tydligare än så uttrycks inte makt. Varje seriös ekonom invänder mot detta, det är omöjligt att ta hänsyn till alla relevanta variabler som påverkar kostnader och intäkter kring nya invånare i ett nytt land. Ändå framställs ”de andra” som en börda som kan mätas i pengar. Genom sådana framställningar tvingas grupper i samhället slå ur underläge för att hävda sig. Flyktingar påtvingas en tacksamhetsskuld för något som bör ses som mänskliga rättigheter. De universella värdena kommer i bästa fall i andra hand. Utspelet är helt enkelt en rasistisk diskurs i antirasistisk skrud.

Låt oss vända på det för att visa det absurda i att räkna. Ingen skulle ta min pappa Mustafa på allvar om han började tänka på sina 40 år i Sverige i ekonomiska termer. Eller om han sa att han av ren välvilja öppnar sitt hjärta och inte kräver vad andra är skyldiga honom. Hans födelse,

skolgång, militärtjänstgöring och första univers­ itetsexamen kostade inte Sverige någonting. Från dag ett har han arbetat, konsumerat och betalat skatt i sitt nya hemland. Han skulle inte kunna säga ”ni behöver inte tacka mig”. Hans kropp är också politisk.

Det är även medvind nu. Vi har åkt den gröna linjen ut till Kärrtorp för att protestera mot nazisternas attack. Vi har ropat ”Kämpa Malmö, kämpa Showan!” för att visa vårt stöd för de misshandlade kvinnodagsfirarna i Malmö. Det stärker oss. Över 10 000 kroppar demonstrerade i Kungsträdgården den 31 augusti mot Svenskarnas parti. Kropparna tillhör kvinnor och män, mörka och ljusa, gamla och unga, beslöjade och lättklädda, maskerade och omaskerade. Över 10 000 kroppar stod på rätt sida av en polisavspärrning som skiljer rasister från antirasister.

Trots att antirasismen och antifascismen är mer bespottad än någonsin sluter människor upp utan att rädas risken att utsättas för våld. Efter de närmast krigsliknande scenerna från Skåne helgen innan var fler människor än på mycket länge beredda att ställa sina kroppar i närheten av en nazistisk demonstration. Nog var nog.

Många gör något aktivt för att även mörka kroppar ska få vandra tryggt på Sveriges gator.

Polariseringen är uppenbar. De som räknar på kostnader och de som solidariserar sig förutsättningslöst. De som misstänkliggör antirasismen och de som bidrar till motståndet mot rasismen.

De som hatar och de som älskar. Där finns de som står bredvid och kritiserar och de som tittar bort. Det blåser både med- och motvind.

Det gäller då att stå på rätt sida av gränsen. ekim caglar statsvetare och frilansskribent

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

21

Rasism är A

tt definiera begreppet rasism är lättare sagt än gjort. Den som söker efter enkla definitioner och förklaringar kommer att bli besviken. Genom historien har ordet använts på en rad olika sätt och även idag – i olika kulturer, inom akademin, i poli­ tiken och i samhällsdebatten – råder oenighet kring hur begreppet ska förstås och definieras.

Detta är i sig inget konstigt. Precis som andra idéströmningar och maktstrukturer har ras­ ismen varit i ständig utveckling och rörelse.

Rasismen förändras i takt med samhället, antar nya former och delvis också innehåll. (…)

Rasismen, och idén om raser, växte fram ur ett behov av att särskilja olika grupper och rangordna dessa i förhållande till varandra, allt i syfte att legitimera exploateringen av andra folkgrupper.

Det var således inte existensen av raser som skapade rasismen, utan praktiska behov och rasistiska uppfattningar som låg bakom konstruktionen, indelningen och hierarkiseringen av människor i raser. (…)

De olika formerna av rasism vävs samman av en gemensam, underliggande logik som också producerar en given praktik. Det skapas ett ”vi” och ett ”de andra”, en indelning som legitimerar ojämlik behandling av de som inte tillhör den egna gruppen. Filosofen Albert Memmi menar att detta grundläggande skillnadstänkande utgör grunden för rasism: ”(…) rasismen bygger på en

22

uppfattad skillnad mellan den egna gruppen och den rasifierade, där den egna egenskapen värderas positivt och den rasifierade gruppens negativt, och att denna skillnad sedan generaliseras till samtliga medlemmar av gruppen och därmed legitimerar fientlighet och aggression mot dem.”

Viktigt att poängtera är således att själva indelningen i ”Vi och de Andra” inte i sig konstituerar rasism. Det är en nödvändig komponent, men det centrala blir de slutsatser och konsekvenser som följer av uppdelningen. I en rasistisk logik används dikotomiseringen mellan ett ”Vi och de Andra” för att tillskriva individer en kollektiv identitet fylld av olika egenskaper – individens essens föregår dess existens. Tänk­ andet formar ett definierings- och utestängningssystem som används för att antingen skapa en hierarki av över- och underordnade, inkludera eller exkludera eller att argumentera för att det finns skillnader som gör att de olika grupperna inte kan leva sida vid sida.

Skillnadstänkandet får, vare sig det grundar sig i biologi eller kultur, konsekvenser både på individuell och strukturell nivå då det kommer att motivera alltifrån trakasserier till diskriminering och en ojämlik fördelning av makt, resurser, privilegier, inflytande och – i slutänden – livsmöjligheter i samhället.

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

jan jämte

”Genom att bära smycket ’Made in Sweden’ kommenterar jag min situation, vem jag är, och var jag har mina rötter. För jag kommer aldrig ses som en 100 % svensk eller 100 % turkisk, för mig är detta något positivt, trots främlingsfientligheten som vi ibland får uppleva i vårt samhälle. Men det händer ofta att jag sadlar om min dalahäst, låter min mustasch växa ut och rider vidare.” yasar aydin

|

made in sweden

foto sanna lindberg

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

23

Rasism känns

tore svensson

|

båten

foto sanna lindberg text a och h, berättat för jenny skånberg a och h lever idag utan papper i sverige och vill inte publicera sina riktiga namn.

R

asism är den känsla av främlingsskap som jag hade första gången jag lämnade mitt land. Den är svår att greppa.

I Syrien upplevde jag oss som gästfria, som att vi faktiskt tror att alla på något vis är av samma sort. Så det där, att möta gränsvakterna i det

24

första landet dit jag flydde var svårt. De skämt­ ade på arabiska om en tjuv på rymmen. De sjöng ”ta mig om du kan” och var föraktfulla. Det här var på flygplatsen just efter att jag landat i Polen.

Det var mitt första intryck av ett annat land, och det var jag som var främlingen.

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

Rasism är blickarna, överallt de sneda blickarna. Äldre personer, från medelåldern och uppåt, var värst. En kväll var jag var ute och åt pizza. Jag var i sällskap med en man från Angola som suttit i förvar i ett år. Det var som att de aldrig sett en svart person förr. Han gick där, sin första dag i frihet, och folk stannade honom på gatan och frågade om de fick ta kort. Några var vänliga. Men mest kände vi oss otrygga, som att vi inte hade rätt att vara där. Vi försökte ignorera dem, men det är inte lätt med de där blickarna.

Rasism är när de skickar dig och dina barn direkt till förvaret. Första gången de tog fast oss vet jag inte vad de berodde på, kanske för att vi är utlänningar kanske för att vi är araber. De förhörde mig i tolv timmar utan tolk. Barnen sov på golvet. Jag bad om hjälp men blev tillsagd att sluta med det. Det var de som stod för frågorna och vi för svaren. De ville ta mina fingeravtryck men jag vägrade. Alternativet var ett år i förvar.

Rasism är att inte bemötas som människor. Vi satt i förvaret under ramadan. För att ha något att äta på kvällen ställde vi undan maten i kyl­ skåpet, men den var borta sen. Kvaliteten på maten var undermålig, men vi fick höra att om vi nu är här så äter vi maten oavsett hur dålig den är. De behandlade oss som djur. Under tre vecko­r fick vi inte något annat vatten än te att dricka.

För att kunna be om något var man tvungen att sätta sig själv i en underordnad position. Våra barn var inlåsta med oss under ramadan och de grät. Vi bad vakterna om att låta barnen komma ut en stund, men fick nej. Jag försökte argumentera: Hade ni haft hundar här hade de ju rastats tre gånger om dagen. Ska ni behandla oss sämre?

Djur har större rättigheter än vad vi har! ”Det är inte vårt fel” sa de då. ”Det är ni som valt att komma hit från Syrien. Ni får skylla er själva.”

Rasism är att känna sig utpekad. Som förvarsintagna var vi ständigt omgärdade av vakter om vi skulle någonstans. Som en gång när jag skulle till sjukhuset med min dotter, då gick det två personer på var sida om oss. Folk tittar ju som om man vore kriminell.

Rasism är att mötas av skepsis beroende på hur man ser ut. Det var nästan värre utanför förvaret.

Om du närmade dig någon på gatan för att ställa en fråga fick du omedelbart responsen ”nej, nej, nej”. Rädslan var påtaglig. Vi fick inte hyra hus i Polen när de märkte att vi var araber. En gång hade vi ett hus på gång, men när vi träffades såg de ut som att vi var från en annan planet. Till slut fick vi hyra av en kvinna som hade bott i Mellanöstern i flera år. Hon rekommenderade oss att lämna Polen: ”Det här är ingen bra plats för er”. Det var svårt att orientera sig i vardagen.

Grannarna var skeptiska. I mat­affären följde vakterna efter oss varje gång. En vän med slöja kunde inte gå på gatan utan att någon hoppade på henne och drog i den. Inte blir det lättare när även polis och andra myndigheter står för rasismen. Överallt blev vi illa behandlade. Ingen översatte våra handlingar eller tog oss på allvar.

Barnen kände sig ständigt som främlingar. Polen är en katastrof för invandrare. Inget liv, inga rättigheter, ingen framtid.

Rasism är att bli ombedd att visa sina papper bara för att man inte är vit. När vi till slut lämnade Polen med tåg stannade vi på ett ställe som inte var en station. Det var gränskontroll.

Polisen kom direkt till oss och frågade efter våra id-handlingar. Bara oss, ingen annan. Att inte kolla några vita personer, det är etnisk profil­ ering. Den tyska polisen var smidigare. Även om det var oss de ville åt så frågade de alla i kupén om papper så att det inte blev så utpekande.

Rasism är både enstaka händelser och strukturer. Det är på vilket sätt folk pratar, hur de tittar, hur de bemöter dig beroende på vem du är, varifrån du kommer och hur du ser ut. När vi var i Tyskland ville jag träffa en läkare eftersom jag var gravid och hade ont. Jag var helt enkelt orolig. ”Har du kommit från Syrien kan du vänta två veckor till”, fick jag till svar. Jag blev ledsen. Det är som att vi blir betraktade som en annan sort. Och sist jag var på bvc här i Sverige vägrade läkaren ta sig an oss när hon fick veta att vi var utan papper. Hon tittade på mig och såg ut som om hon trodde att jag skulle bomba mottagningen. Även om sjuksköterskan förklarade bort det och jag fick träffa en annan läkare blev jag ledsen Rasism känns.

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

25

Färgblind stat missar rasismens nyanser

D

iskussionen om diskriminering har varit aktuell i Sverige de senaste åren. De flesta tycks vara överens om att diskriminering av personer med utom­ europeiskt utseende är omfattande och har allvarliga konsekvenser för ekonomi, livsmöjligheter, förväntad livslängd och hälsa. När det kommer till hur denna diskriminering bör bekämpas finns det dock olika uppfattningar.

Liberala debattörer och politiker vill gärna informera allmänheten om alla människors lika värde. Regeringen har varit ledande i detta arbete.

Men dessa politiker och debattörer förespråkar en ideologi som ibland kallas för “färgblindhet”.

Enligt denna uppfattning är diskriminering och rasism ett försvinnande arv från kolonialismen. Förutsättningen för denna var den pseudo­ vetenskapliga uppdelningen av människor i olika raser. Genom att förbjuda ordet “ras” i lagtexter, statistik och andra offentliga dokument hoppas förespråkare av den färgblinda ideologin att den kvarvarande diskrimineringen ska försvinna av sig självt. Det är alltså i första hand offentliga dokument som innehåller rasbegreppet som reproducerar diskriminering av personer med ett icke-europeiskt utseende, om man får tro dessa liberala förespråkare.

En annan uppfattning, som till skillnad från den färgblinda ideologin är förankrad i samtida psykologisk och sociologisk forskning, är att vi från barndomen lärt oss att se “raser”. Detta kallas för “kritiska rasstudier”. Enligt denna uppfattning är raser sociala konstruktioner, liksom pengar, måndagar och professorer är det.

26

En social konstruktion existerar i våra huvuden, därför att vi tillsammans beter oss som om de existerade. Om ingen ansåg att det fanns pengar, skulle det inte finnas pengar! Ras är alltså något som vi ser, oavsett vad det offentliga säger om saken. Vi kan omedelbart se när någon är “vit”, “asiat” eller “svart”, även som vi förstår att det inte finns biologiska raser. Problemet är att dessa kategorier innebär att personer som inte är “vita” utsätts för omfattande diskriminering. Vad kan vi göra åt detta?

Som ett första steg måste vi ha bättre kunskap om hur diskriminering påverkar människor och sam­ hälle. Eftersom Sverige vägrar samla in uppgifter om etnicitet och etniskt utseende är det svårt att veta hur hudfärg påverkar personers löner, arbetsvillkor eller tillgång till välfärdstjänster. Med den kunskap som statistik kan generera skulle vi också kunna ta fram riktade program för att motverka diskriminering. I praktiken skulle vi kunna samla in uppgifter på samma sätt som man gör i usa, i form av formulär där personer helt enkelt kan ange en etnicitet eller en etnisk utseendekategori.

Tanken är att göra det tydligt för medborgare att de själva får välja hur de ska beskriva sig.

I Sverige finns idag en beröringsskräck för den här typen av idéer. Men att blunda för att raser finns, om än som sociala konstruktioner, kommer inte att få dem att försvinna. Vi bör förhålla oss till verkligheten som den faktiskt är, inte hur vi anser att den borde vara. karim jebari doktorand i filosofi vid kungliga tekniska högskolan

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

”HÄR: Inom en viss yta. Specifik plats, område.

BOR: Tillbringar tid. Äter, sover, umgås.

VI: Jag, du, de, dem, alla.

Påhittade gränser. En mekanisk idé för att hålla ihop och hålla isär.

Linjer dragna genom områden. Över områden. Runt områden.

Vem bor var? Hur hamnar de där?

Vilken slump är det som avgör vilken sida av linjen man tillhör?

Tittar in i trapphuset till Sverige. Där Sverige bor. Här bor vi som hamnade här.

Det inkluderar alla, det är vi som är människor.

Här bor vi. Välkommen in.” kajsa lindberg

|

här bor vi

foto sanna lindberg

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

27

”Handen symboliserar på många sätt medmänsklighet.

Med handen kan man kommunicera och vidröra.

Varje hand är individuell. Verket ”Somalia Turkiet Uganda Indien Sverige Bangladesh Chile Grekland ” består av åtta enkla tyglappar med handavtryck från olika människor, alla med olika etniska bakgrunder.

Då en persons etniska bakgrund inte går att avgöras av ett avtryck vill jag med detta verk endast berätta att det kommer från en människa.”

daniela hedman

|

somalia turkiet uganda indien sverige bangladesh chile grekland

foto sanna lindberg

28

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

Antirasism är inte motsatsen till rasism

I

allmänt tal behandlas ofta antirasism som en banal företeelse och skildras rätt och slätt som en motsats till rasism – att vara antirasist är att vara mot rasism. Definitionen är olycklig och onyanserad. Dragen till sin spets skulle de allra flesta i västvärlden därmed vara antirasister – en överväldigande majoritet tar ju vid direkt fråga ställning mot rasism – vilket också borde få konsekvensen att rasism vore ett till närmast omärkbart problem i samhället. Finns inga rasister finns väl ingen rasism?

Förståelsen av antirasism som en motsats till rasism bygger på en förenklad bild där det finns ett tydligt gott/ont och människor går att placera i svartvita kategorier med hjälp av entydiga sorteringsinstrument. Antingen så är man rasist eller så är man det inte. Verkligheten är förstås betydligt mer komplex.

Forskningen om rasism och antirasism visar att människor ofta kan ge uttryck för både rasistiska och icke-rasistiska åsikter och handlingar. Det finns gott om exempel på självidentifierade ras­ ister som uttrycker märkbara inkonsekvenser, eller personer som ser sig som anti­rasister men som reproducerar rasistiska idéer eller uttrycker välvilja mot en minoritetsgrupp, men motvilja mot en annan.

Vi är ambivalenta, mångtydiga och inkonsekventa och olika kontexter, händelser eller möten lockar fram olika egenskaper och reak­tioner inom oss, varav många är rent omedvetna.

I stället för att enbart tala om dikotomierna rasism eller anti­ rasism bör vi istället se hur de två rör sig längs ett kontinuum där de flesta människor kan uttrycka mer eller mindre starka och tydliga rasistiska eller antirasistiska åsikter, utföra medvetna eller omedvetna rasistiska och antirasistiska handlingar – utan att för den skull vara varken rasist eller antirasist. jan jämte

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

29

Antiextremism hämmar antirasism

D

e senaste två åren har det varit en våg av antirasistisk aktivism, inte bara bland unga idealister utan i breda lager av samhället.

Sverigedemokraterna mötte motstånd vart de än vände sig under valrörelserna inför eu och riksdagsvalet. Antifascister har mobiliserat sig. De har satt upp blockader och skyddat våra offentliga rum. De har kritiserat polisens bemötande av nynazister och anklagar dem för passivitet i relation till rasistiskt våld. Många har velat försvara antirasistiska värderingar och kasta omkull de normer som tolererar rasism.

Samhället blir allt mer polariserat. Den avgående regeringens respons har varit att bemöta allt våld som utövas av olika grupper med en samlad antiextremistisk strategi. En statlig utredning presenterar extremvänstern (den autonoma miljön), extremhögern (vit makt-miljön) och våldsbejakande islamistisk extremism som del av ett och samma sociala fenomen.

Detta är en internationell

30

trend. För tillfället domineras debatten av så kallade experter på antiextremism. De varnar ständigt för det symbiotiska förhållandet mellan olika former av extremism och faran med en spiral av ”kumulativ extremism” eller ”ömsesidig radikalisering”. Men extremism är ett mångfacetterat fenomen.

Olika former av extremism rör sig i specifika banor, har sina specifika historiska rötter och är inte enbart variationer på ett gemensamt tema. Dominansen av dessa antiextremistiska idéer hämmar den antifascistiska rörelsen. Dessa nya ”experter” tränger ut gräsrotsrörelsernas röster och perspektiv.

Högerextremismen har gjort come back i Sverige. Ett parti med fascistiska rötter har parlamentariska framgångar och förändrar den politiska kulturen. Sverigedemokraterna har rört sig från marginalen mot mainstream, samtidigt som nazistiska organisationer står för våldsamma aktiviteter och manifestationer på gatorna.

Den antiextremistiska diskursen är emellertid oförmögen

att hjälpa oss se sambandet mellan den fascism som finns i utkanten av samhället och den strukturella rasismen som präglar samhället i stort. Ett exempel på detta är förhållandet mellan det fascistiska hatet mot romer och muslimer och de lagar som inskränker muslimers och romers medborgerliga och mänskliga rättigheter. Ett annat är hur delar av populärkulturen ständigt avhumaniserar, stigmatiserar och skapar lämpliga fiender åt fascismen.

Folkvalda politiker i Europa har tagit tydligt närmat sig extremhögerns nativism och världsbild. Lagar instiftas mot synliga muslimska tecken som slöjan, vid rasprofileringen av migranter, inskränkningarna i välfärd och medborgarskap för invandrare och muslimer, rivningen av romska läger etc.

Rasistiska idéer färdas ständigt från marginal till centrum och tillbaks igen. (Vi kanske skulle kalla detta fenomen ”kumulativ rasism”!) Detta gör att vi måste ifrågasätta idén bakom en neutral stat som håller stånd mot stridande extremistfraktioner.

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

De autonoma gruppernas agenda Den värsta av de attacker som skett i år riktades mot aktivisten Showan Shattak, medlemmar i Svenskarnas parti drog kniv efter en demonstration på Internationella Kvinno­ dagen och han var nära att mista livet. Ändå är det de som utmanar rasismen som pekas ut som bråkmakare. Faktum är att motståndet mot fascism och rasism redan allvarligt har försvagats av den antiextremistiska diskursen. Människorättsförsvarare och antifascister riskerar att kriminaliseras när de identifieras som eller klumpas ihop med extremister.

Antirasismen bedrivs ofta i blandad form. Enligt Justitiedepartementets rapport om våldsbejakande extremism i Sverige utgörs strukturen inom de autonoma grupperna av organisationer, nätverk, kampanjer, ett antal enfrågerörelser och enskilda individer. ”Kampanjer om asylfrågor, till exempel ’Aktion mot deportation’ och ’Ingen människa illegal’, hade anhängare från både den autonoma miljön och fredliga aktivister.”

Allt tyder på att attityderna hårdnar och även media har hittills hakat på den förra regeringens problembeskrivning. Antirasistiska protester beskrivs ofta som vänsterextremistiska. Demonstrationen i Kärrtorp är ett tydligt exempel.

En fredlig demonstration mot nazism attackerades av Svenska motståndsrörelsen. Invånarna, bland dem äldre, barn och föräldrar, skrämdes därifrån.

Kvar stod unga militanta

antifascister som stred med nazisterna. I media, såsom svt och Dagens Nyheter, beskrevs sedan den fascistiska attacken som ett gängbråk mellan två lika våldsamma fraktioner. När en 60-årig kvinna kastade en tårta på Jimmie Åkesson fick det oproportionerligt stor uppmärksamhet. En kvinna som närmade sig pensionsåldern hade anslutit sig till Sveriges farligaste extremistgrupp!

Vi är i desperat behov av starka rörelser mot fascism.

Vi behöver bygga en stark och fokuserad antifascistisk kultur på gräsrotsnivå. För, som framstående grekiska antifascister har hävdat, ”antifascism är en politisk kamp om vilken typ av liv vi vill leva ... det är en kamp för demokrati, solidaritet och social rättvisa”. Sådana rörelser måste också omfatta politiker, gräsrötter, fackföreningsrör­ elsen och bredare organi­ sationer. Våra folkvalda bör stå skuldra mot skuldra med oss när vi ropar ”No pasaran!”

Medryckande teorier och fashionabla modenycker är en sak – men ibland säger de gamla slagorden det så mycket bättre. liz fekete institute of race relations, storbritannien bearbetning och översättning lisa karlsson blom, jenny skånberg och julia swift

Utdrag är hämtade ur artiklarna ”Anti-extremism or anti-fascism?” och ”Sweden’s counter-extremism model and the stigmatising of anti-racism”

De autonoma grupperna driver sakfrågor som många människor sympatiserar med. De arbetar mot rasism, nazism, sexism, homofobi och för flyktingars rättig­ heter, ofta i samverkan med grupper och människor som inte är våldsbejakande men som brinner för just sin sak.

Det handlar oftast om ungdomar involverade i olika subkulturer och engagerade i rättvisefrågor. (…)

Den verksamhet som autonoma vänstergrupper ägnar sig åt är oftast laglig.

Det handlar om konserter, studiecirklar, föreläsningar, filmkvällar, flygbladsutdelningar och demonstrationer. Men den olagliga verksamheten är därtill en naturlig och självklar del för de aktivister som tycker att Sveriges lagar och regler inte är legitima. Aktivisterna ser sig i den delen som en motståndsrörelse som är engagerade i att bekämpa ett orättvist och förtryckande samhälle inifrån. (…)

De vanligaste måltavlorna för autonoma vänsterakt­ ivister har varit företrädare för Sverigedemokraterna, nazister och andra partier och grupper på den höger­ extrema kanten. Enligt Säkerhetspolisen har under senare år framför allt sdpolitiker stått i de autonoma aktivisternas fokus.

– Utredningen om ett effektivare arbete för att förebygga våldsbejakande extremism, SOU 2013:81.

31

”Vi” gillar ”olika” Den 14 september 2014 är det val och Aftonbladet sätter handen med ”Vi gillar olika” på löpet ihop med en uppmaning om att gå och rösta. Det är en kampanj som sedan lanseringen 2010 har fått enormt genomslag. En halv miljon människor gillar sidan på Facebook och flera hundratusen har skrivit under kampanjen. Handen säger stopp åt rasism och främlingsfientlighet, precis som förlagan Rör inte min kompis från 80-talet.

Den uppdaterade symbolen går att applicera på sin profilbild och sprida i sociala medier. Det är ett tappert försök till antirasistisk mobilisering.

B

akgrunden är det så kallade ”politiska trauma” som valet 2010 innebar. Sverigedemokraterna fick för första gången mandat i Sveriges riksdag med 5,7 procent av rösterna. En slags identitetskris utlöstes i det ”öppna” och ”toleranta” Sverige. Media exploderade av aktivitet, där ”Vi gillar olika” fick enormt stöd redan under sin första dag.

Att ”gilla olika” och att inte rösta på Sverige­ demokraterna blev på något sätt synonymt med att vara antirasist. Och i en spegelrörelse blev att vara rasist synonymt med att rösta sverige­ demokratiskt. Kampanjen ville gjuta mod i oss, Sveriges tysta och förmodat antirasistiska majoritet, genom att påminna om att främlingsfientlighet fortfarande var en minoritetsposition.

För många svenskar kom valresultatet 2010 inte som en lika stor överraskning. För många

32

haltade den svenska självbilden sedan länge, kanske sen alltid. För de som upplevde rasism som något långt utöver orden i ett partiprogram höll inte idén om att problemet började och slutade med Sverigedemokraterna, och inte heller idén om partiet som en främmande fågel i det svenska samhället. För de som känt rasismen stryka mot kroppen i matbutiken, i bostadskön, på arbetsförmedlingen eller i skolan blev den ”antirasistiska” retoriken nog så våldsam. För hur förklarade den diskrimineringen, öppen såväl som dold, som skedde där inte en enda sverigedemokrat skymtade?

Hur förklarade den rasismen innan 2010 och bortom 5,7 procent? Vad betydde det att ”gilla” och vilka var olika? ”För vita svenskar är rasisten alltid någon annan”, skriver poeten Johannes Anyuru.

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

”Ingen av er […] har betalat […] med er egen hud, era egna ansikten, era egna liv, er egen historia, er egen framtid.”

Det är lätt att identifiera rasister som utrycker sig som vi förväntar oss att rasister ska uttrycka sig. Det är svårare och mer smärtsamt att identifiera rasism när den är inkluderande och välmenande, och framförallt när den finns i oss själva. ”Vi gillar olika” ville väl. De som skrev under kampanjen ville värna ett Sverige som respekterar olikhet, som ser olikhet som en tillgång. Men det kampanjen gjorde, förutom att sända ett budskap till sd och skapa en känsla av gemenskap hos många, var att nagla fast olikhet vid vissa svenskar – de som invandrat – snarare än andra. Att göra skillnad på det sättet är att låna av en rasistisk logik. Även när olikhet, som hos ”Vi gillar olika”, blir begärligt.

Kampanjen återlanserades i år. I samband med Europaparlamentsvalet kunde vi se hur människor återigen fäste handsymbolen vid sina profilbilder för att signalera att de inte hade röstat på Sverigedemokraterna. Strax efter det val som bar fram partiet som landets tredje största kom det en ny version med tillägget ”87 %” som används för att tydligt identifiera sig med den ”antirasistiska” andelen av landets befolkning. Genom att hävda att rasism är en minoritets­position svors majoriteten av svenskarna fria från skuld för rasismen i vårt samhälle. Men det är inte uttalade invandringsfientliga krafter som bär upp rasistiska struktur

ensamma, det är många, många fler. Det är vi tillsammans.

Samtidigt finns det ett behov av att markera.

Det har också varit tydligt under det senaste året, där vi sett en betydligt mer aktiv anti­ rasism. En antirasism som rört sig på gatorna.

Som sagt stopp, som sagt inte på våra gator.

Som överröstat och vänt ryggen åt. Ibland krävs det av oss att vi ska göra detta och bara detta.

Ibland är nej det tydligaste svar vi kan ge. Men det räcker inte om vi på allvar vill ta upp kampen mot rasismen Kan vi hålla två saker i huvudet samtidigt?

Kan vi som ”antirasister” upprätta en linje utåt mot ”rasisterna” i ett sammanhang och ändå vara medvetna om att rasism är något utöver högerextremistiska partier och grupperingar?

Något som också mobiliserar våra kroppar så att vissa av oss vinner på rasismen och andra förlorar på den. Har vi modet att se denna förutsättning? En förutsättning som gör att själva ”vi: et” är villkorat. Några av oss har betalat med sin hud och sin historia, andra har det inte. Några av oss kan välja antirasism, andra har inte det privilegiet.

Antirasism kan inte bara ses som ett ställningstagande mot något utanför oss själva. Det måste vara en kamp som inbegriper våra egna kroppar, även när detta är plågsamt. Framförallt då. text lisa karlsson blom foto tobias alm (från utställningen alla)

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

33

I väggarna pü Migrationsverket

agnieszka knap

|

alla?

foto sanna lindberg

34

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

För den som har egen erfarenhet av Migrationsverket eller gränspolisen är det tydligt att preferensen för avslag ”sitter i väggarna”. Det är en princip som gäller utan att behöva uttalas.

D

etta är givetvis orimligt. Lika lite som Trafikverket ska underkänna så många körkortsaspiranter som möjligt ska Migrationsverket minska invandringen. Många asylutredare har mer humana attityder privat, vilket gör att de upplever olust inför uppdraget.

Myndigheter har en svår uppgift i att balansera lagens krav med humanitära principer. Regelverket kring uppehållstillstånd är inte anpassat till dagens verklighet. Svensk och europeisk migrationspolitik kritiseras ofta för sitt sätt att möta den mängd människor som söker skydd i vår del av världen.

Mer sällan uppmärksammas den arbetsplatskultur som kan få lika stor inverkan på enskilda personers liv som politiska beslut och lagstiftning.

På Migrationsverket utgår man ofta från att en asylsökandes uppgift om varifrån hen komme­r är felaktig i de fall som härkomsten är till personens fördel. Är den till nackdel ifrågasätts den aldrig.

Ifall en sökande i samma utsaga säger att hen rest till Italien och sedan tillbaka till hemlandet innan ankomst till Sverige, då tror man på den halva av historien som är till den sökandes nackdel.

Om den asylsökande säger att hen inte samarbetar vid överföring till ett annat eu-land (en fråga som många uppfattar som huruvida man samtycker) kan hen frihetsberövas i avvaktan på avvisning.

Det är ett unikt beteende av en myndighet.

Mellan 2008 och 2010 beslutade Migrationsverket att överföra 600 flyktingar till Grekland, trots att man kände till den allvarliga risk för tortyr som sedan också drabbade många. unhcr anförde det. mr-organisationer bekräftade det.

Migrationsverkets egen personal visade det.

Dessa tortyrutvisningar är en av vår tids största skandaler. Migrationsverket fortsätter att ignorera

svåra missförhållanden i eu-länder, trots att eu förbjuder så kallad icke motbevisbar presumtion om goda förhållanden i mottagarländerna.

Avvisningar till Malta fortsätter trots att landets regering erkänner att de inte gör individuella asylprövningar. Det är helt oförenligt med lagen.

På Migrationsverket anstränger man sig för att visa att ensamkommande barn är vuxna, trots att uppgift om ålder ska tas för given om den inte är uppenbart fel. Lyckas hen inte styrka sin ålder utgår man från att personen ljuger. Det saknar stöd i lagen.

Man försöker utvisa Gazabor till på måfå utvalda länder med liknande dialekt, om det inte går att bevisa att de inte kommer från dessa länder. Detta trots att en sådan bevisning rimligtvis är omöjlig. Det finns inte en ambassad i världen som skriver ut intyg till andra länders medborgare. Man anstränger sig för att ”hitta lögnen”, även då allt talar för att historien är sann.

Det finns ännu värre exempel. Som den chef på Migrationsverket som uppmanat sina anställda att följa efter misstänkta personer utan papper på sin lediga tid. Samma chef instruerade de anställda att ta felaktiga beslut om förvar – alltså att olagligt frihetsberöva folk – för att de behövde ”lära sig hur det känns”. Det var givetvis inte sanktionerat av ledningen, men det fortgår trots att det är allmänt känt.

Migration, kan konstateras, är ett förvaltningsområde med mycket svag rättssäkerhet. Patienter eller åtalade skulle samhället aldrig acceptera behandlades på samma sätt. mårten löfberg folkrättsspecialist och före detta asylutredare på migrationsverket

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

35

jenny klemming

|

norm/exit

foto sanna lindberg

36

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

V

ilket land jag än har kommit till har jag blivit mottagen av poliser. I Iran stoppades bussen av polisen, likaså i Turkiet.

I Grekland var de så förtjusta i mig att de jagade mig vart jag än var och gick. Förutom de trevliga mötena på vägar och gator lyckades polisen ta mig och sätta mig i häkte fem gånger under den månad som jag var i Grekland. En gång satt jag inne i tre dagar. Det var under Eid, den högtid som muslimerna firar efter fastemånaden. Inte heller i Italien räckte det med en gång utan de tog mitt fingeravtryck två gånger inom loppet av tio dagar. I Frankrike hälsade de på oss på morgonen när vi låg och sov på kartonger på gator. Även här i Sverige var de första jag mötte pol­ iser. De såg snälla ut men vi fick sitta på trästolar hela natten. Vi fick inte heller prata. Jag var så trött att huvudet gungade fram och tillbaka, upp och ner. På morgonen förhördes vi med hjälp av telefontolk. Efter det kom en man och hämtade mig, han skulle köra mig till en flyktingförläggning. Medan han körde satt jag ensam i baksätet och vi pratade inte med varandra. Jag hade ingen aning om vart jag var på väg eller vad som väntade mig. Jag stirrade på vägen vars ände befann sig i moln och dimma. Det kändes som att vägen snart skulle ta slut och vi då skulle vara vid världens ände. Det såg ut som att himlen var ett lock på jorden ju längre vi körde, dessutom blev det trängre. Känslan var obeskrivlig.

Slutligen kom vi fram och jag fick träffa några människor, sedan fick jag sova. Kan ni tänka er

känslan av att få sova i en mjuk säng efter att ha sovit på kartonger i två och en halv månad?

Nästa dag gick jag till Migrationsverket för förhör. Efter ungefär en vecka kallade personalen mig till kontoret och sa att jag skulle flytta till Borlänge nästföljande dag. De visade mig var Borlänge ligger på kartan som sitter på väggen.

På morgonen fick jag skjuts till flygplatsen. Jag skulle flyga medan en annan kille som skulle flytta till ett annat ställe, fick åka tåg. Jag började bli rädd och funderade på om planet verkligen skull­e ta mig till Borlänge eller om det istället skulle flyga till Italien, där jag lämnade fingeravtryck, eller tillbaka till Afghanistan.

Planet landade på Dala Airport. Efter en stund kom tre personer i en bil. Alla såg ut att ha utländsk härkomst. Jag var ganska säker på att det var de som skulle hämta mig. Vi åkte genom byar och en av personerna berättade på persiska om var vi var och hur långt det var kvar.

På boendet var jag den tredje personen av tio som skulle bo där. Det var ett fint hus och alla som arbetade där var trevliga. Det finns dock ett problem, människor som bor i byn är emot vårt boende, berättade personalen. De är rädda och tror att deras hus ska gå ner i värde. De vet inte vad det är för slags människor som kommer, och de tror att vi kommer att förstöra deras trygghet.

Då gällde det att vara vänlig och hälsa på alla som man såg ute. Att le mot alla, både vuxna och barn, och visa att man inte är en sådan som de trodde man skulle vara.

Hafiz Hossaini ”Att le mot alla, och visa att man inte är en sådan som de trodde ­ man skulle vara.”

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

37

helena lindholm

|

papperslös

foto sanna lindberg

”Varför blev just jag stoppad?”

Tiotusentals människor med rasifierat utseende blir varje år stoppade av polisen för att visa legitimation.

Antalet fortsätter att öka. Den som upplever sig utsatt för etnisk profilering möts fortfarande med nonchalans.

P

olisen använder sig av rasistiska metoder när de gör id-kontroller på stan. Det här är ingen nyhet, utan en erfaren­het som alltför många människor i Sverig­e har gjort. Personer med ”svenskt” utseende får gå förbi, medan personer med rasifierat utseende stoppas. När Arena Idé tidigare i år släppte rapporten Skyldig tills motsatsen bevisats? Om polisens inre utlännings­ kontroller var det istället omfattningen av de ”inre utlänningskontroller” som polisen gör varje år som var nyheten. Dessutom avslöjade rapporten det rättsliga vakuum som uppstår kring personer som upplever att de utsatts för diskriminering i samband med en poliskontroll.

Arena Idé, en politiskt obunden progressiv tankesmedja, gav frilansjournalisten Peter

38

Leander i uppdrag att gräva fram statistik över polisens arbete med inre utlänningskontroller.

Hur många inre utlänningskontroller görs varje­ år? Har antalet ökat eller minskat? Leander fick också i uppdrag att ta reda på exakt vad som händer när polisen gör en inre utlännings­ kontroll. Hur dokumenteras kontrollen? Kan en person som utsatts för en kontroll begära ut någon form av dokumentation från polisen?

Hur ser den dokumentationen ut?

Peter Leander, som har prisbelönats för sina grävande reportage om arbetsmarknaden, gjorde som han brukade. Han dök ner i arkiven, begärde ut dokument och statistik, och intervjuade såväl myndighetspersoner som drabbade. Han intervjuade poliser på alla nivåer, och han träffade några av de människor som blivit utsatta för polisens id-kontroller. Han följde en

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

av dem på vägen mot upprättelse. Varför blev just jag stoppad? Har polisen rätt att göra så här?

Det är viktigt att hålla isär inre utlännings­ kontroller och Reva. Reva står för Rättssäkert och effektivt verkställningsarbete och är ett projekt som initierades av Justitiedepartementet 2008. Det handlar om att öka antalet verkställningar av personer som fått avslag på sin asylansökan. Initia­tivet resulterade i en likalydande formulering i regleringsbreven för Rikspolis­ styrelsen, Migrationsverket och Kriminalvården år 2010: ”Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket och Kriminal­vården ska i samråd genomföra en översyn av arbetet med att verkställa utvisningsoch avvisningsbeslut. Myndigheterna ska, utifrån vad som har framkommit vid översynen, vidta de åtgärder som krävs för att öka antalet verkställigheter.” Översynen resulterade bland annat i Reva-­ projektet. En konsekvens av att dessa tre myndigheter började arbeta mer samspelt och konsekvent med verkställningar var att antalet inre utlänningskontroller ökade kraftigt.

Det här är den statistik som Peter Leander fick fram över antalet inre utlänningskontroller: 2007: 10 202 2008: 17 185 2009: 28 092 2010: 33 630 2011: 36 640 2012: 42 467 2013: 27 404 (tom november)* Anledningen till att siffran för 2013 är lägre är att den bara inkluderar fysiska kontroller. Kontroller som gjorts av personal inne på polisstationer räknas inte med från 2013 och framåt.

Det får statistiken att se lite bättre ut, men det finns ingen anledning av tro att antalet inre utlänningskontroller har minskat. Förmodligen har de tvärtom fortsatt att öka.

I rapporten är det två teman som går igen från förra årets debatt om Reva: omfattningen och nonchalansen.

Till att börja med, omfattningen. Sedan 2007 är inre utlänningskontroller en arbetsuppgift som ingår i allt polisarbete. Det är alltså inte enbart gränspolisen som gör inre utlänningskontroller. Tiotusentals människor blir varje år stoppade och tvingade att visa legitimation för att polisen misstänker att hen är en utlänning som inte har rätt att vistas i Sverige. Många av dem som utsattes för kontrollen kände sig misstänkliggjorda, ifrågasatta, diskriminerade.

Det andra temat som går igen från debatten om Reva är nonchalansen. Rapporten visar att polisen gör tiotusentals kontroller utan att ha utbildning och utan att ha något vettigt regelverk. Den som upplever sig utsatt för etnisk profilering – något som är förbjudet enligt svensk och internationella konventioner – möts av ogenomträngliga telefonslussar och kodade rapporter.

Rapporten presenterades på en internationell konferens som Arena Idé ordnade tillsammans med Open Society Foundations Justice Initiative. Att polisen använder sig av rasistiska metoder vid id-kontroller är tyvärr ingen nyhet i andra europeiska länder heller. Tvärtom, många organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter har i åratal arbetat med att upp­­märksamma och bekämpa den här typen av metoder. Ofta sker arbetet i samarbete med polisen. Det är nämligen inte särskilt effektivt för polisen att använda sig av metoder som upplevs som kränkande. På konferensen gav jurister från Spanien, Frankrike och Nederländerna exempel på hur människor kan använda sig av juridisk aktivism för att få upprättelse.

Nästa steg i Arena Idés arbete med att stoppa användningen av rasistiska metoder vid inre utlänningskontroller är att ta den typen av juridisk aktivism till Sverige. Kanske blir just ditt fall det första som drivs till domstol? lisa pelling migrationsforskare och utredningschef på tankesmedjan arena idé

Rapporten kan laddas ner från arenaide.se

Artikel 14 – Tema Rasism & antirasism

39

Kultur kultur kultur kultur kultur kultur

Recensioner

Lika delar lyrik och lärdom Americanah Chimamanda Ngozi Adichie (Albert Bonniers förlag)

"H

ögre utbildning är inget vaccin mot rasism”. Citatet finns på förstasidan av Universitetsläraren som damp ner i min brevlåda i somras. Victoria Kawesa i nätverket för kvinnliga, afrosvenska forskare diskuterar i en intervju varför vi behöver prata mer om ras i Sverige. Förvisso finns inga biologiska raser, men rasbiologiska tankesätt lever kvar. Orden ras och rasism är därför viktiga som analytiska verktyg, särskilt när vi talar om diskriminering på grund av hudfärg. Här räcker inte högre utbildning, förklarar Kawesa. För att få bukt med rasism behövs även en kritisk, analytisk inställning och en sådan grundas i tidiga skolår. En vithetsnorm genomsyrar villkoren för människors liv. En sådan global maktposition blir smärtsamt tydlig i Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. En bok som jag saknar redan innan jag har läst färdigt den.

Americanah är en gripande historia och en ohämmad viktig framställning: lika delar lyrik och lärdom. Ramberättelsen är en kärlekshistoria som tar sin början i Nigeria mellan den vänliga amerikaälskande Obinze och den

40

klarsynta och utåtriktade Ifemelu. Deras vägar skiljs åt i unga år då Ifemelu åker till Philadelphia i USA för forskarstudier. Obinze hamnar i England som papperslös migrant. Vilset längtande betraktar han människor runt omkring sig: ”Ni kan arbeta, ni är legala, ni är synliga och ni fattar inte ens vilken tur ni har”. Känslan av exkludering, eller att bli inkluderad genom exkludering, återges skickligt när de båda karaktärerna försöker hantera livets vedermödor i länder med olika historia och klasstrukturer.

Obinzes vistelse slutar med förödmjukelse och deportation. Ifemelu börjar blogga om vardagsrasism i USA. Americanah är utöver en djupt mänsklig berättelse också en historia om migration, pappers­löshet och rasism. Huvudkaraktärerna flyr inte på grund av krig, politisk förföljelse eller massiva förnekanden av sociala rättigheter. Detta får dem stundtals att känna skuld. Uppväxten i Nigeria har lärt dem att framtiden inte finns där. De migrerar för att valmöjligheter, stabilitet och de verkliga liven alltid har funnits ”någon annanstans”.

Artikel 14 – Kultur

Genom Ifemelus vardags­ erfarenheter blir rasismen och dess konsekvenser plågsamt synliga. Hennes blogg är en sorts kanalisering för bearbetning av rasism men också ett forum för hur hon vill bli uppfattad. Här frågar hon om läsaren inför att använda ”hudfärgat plåster” vet att det inte kommer att stämma med den egna hudfärgen; om du efter att ha stoppats av polis undrar ifall det hade med hudfärgen att göra; om du får ett jobb hos en arbetsgivare som är med i programmet för positiv särbehandling blir orolig för att dina kollegor ska tycka du är okvalificerad och anställts på grund av din ras; om du när du behöver läkarvård eller juridisk hjälp oroar dig för att din ras kan ligga dig i fatet. Rasande blogginlägg om den skit som ”fortsätter att träffa fläkten” gör budskapet tydligt: vi måste prata mer om och bekämpa rasism!

Adichie lyckas också visa hur sammanstötningar kan leda till en djupare förståelse och livslång vänskap. Som när Ifem­ elu påpekar för sin högdragna arbetsgivare Kimberley, som återkommande använder ”vacker kvinna” i sina betraktelser av ”helt vanliga svarta kvinnor”, att alla svarta kvinnor inte är vackra. Från och med den stunden kan de vara ärliga mot varandra.

Den för mig som läsare starkaste känslan i Americanah handlar om just rasifiering och makt.

Adichie visar skillnaden mellan maktordningar som bygger på klass, ras och kön samtidigt som hon synliggör hur dessa hänger samman och förstärker varandra. Det är det få berättare som lyckas med. Även om det förstås inte uttalas så har boken ett starkt intersektionellt perspektiv.

Kanske återförenas Obinze med sin Ifemelu,

det tänker jag inte avslöja här. Det är inte heller så viktigt för historien. Viktigare är Adichies feministiska budskap som handlar om att bejaka sin sexualitet och om godhet. Americanah är en hyllning till feminismens grundtanke och vision.

En vision som går långt bortom strävan efter att uppnå jämlikhet med vita heterosexuella män.

Eller som Athena Farrokhzad uttryckte det i sitt sommarprogram: ”kampen för att riva den patriarkala grund på vilken vår kunskap om världen vilar”.

Artikel 14 – Kultur

anna lundgren

41

Recensioner

Bilal på slavrutten till Europa Fabrizio Gatti (Celander förlag)

V

ad är det som får människor att ge sig ut på livsfarliga resor över Medelhavet i överfulla små dåliga båtar? Alla känner till riskerna.

Alla vet att risken att båten förliser är stor.

Det var den fråga som den italienska journalisten Fabrizio Gatti ville ha svar på.

Hans hypotes var att människor ger sig ut på Medelhavet för att alternativet, att vända tillbaka är värre. Inte enbart för att de inte kan återvända till sitt hemland, utan också för att den resa de just gjort är värre. Resan genom Sahara.

Gatti beger sig till Västafrika för att själv göra resan och på så sätt förstå. Därifrån wallraffar han som migrant ända till Italien. Läsaren får följa honom i taxi och på tåg genom Mali till Agadez i Niger. Därifrån vidare genom Saharas öken tillsammans med andra migranter, alla ihopklämda ovanpå lastbilar. Gatti reser insvept i ett skynke – en boubou – som han fått av en av

42

de fixare han möter. Bouboun skyddar inte bara mot hettan, den döljer också hans vita hy och midjeväskan med anteckningsboken.

Gatti berättar om fattigdom, torka, förföljelse, korruption, övergrepp, överfulla lastbilar och punktering i öknen – men också om vänskap och solidaritet.

Hur det går berättar jag inte. Han överlever i alla fall och skriver den här boken.

Gatti är journalist och inte romanförfattare. Han började som kriminalreporter och har skrivit reportage för den italienska tidskriften L´Espresso. Bilal på slavrutten till Europa är en av de bästa böcker jag någonsin har läst.

Gatti har skrivit ett epos om migration.

Det är svårt att beskriva vad det är som gör boken så bra. Det är inte en roman utan ett drygt 500-sidigt reportage. Som är som en roman, men ändå inte för det är verkligheten.

Artikel 14 – Kultur

lotta holmberg

Nyttiga människor – en reportagebok om gränser och människosyn David Qviström (Natur & Kultur)

D

avid Qviström har skrivit om migrationsfrågor för Kyrkans tidning i elva år. När han skriver Nyttiga människor har han avslutat sin anställning. Kanske är boken ett slags bokslut över det han sett, lärt sig och varit med om. I boken går Qviström i kronologisk ordning igenom vad som hänt på området i Sverige och i viss mån inom eu.

Han börjar sin berättelse i december 2004, när dåvarande ärkebiskop K G Hammar skrev det julbrev som var början på Påskuppropet.

Boken slutar med flyktingkatastrofen utanför Lampedusa i oktober 2013 och diskussionerna om legala vägar till Europa för flyktingar.

Qviström berättar om lagar, regler och riksdagsdebatter. Han intervjuar ministrar, eu-ledamöter, företrädare för organisationer och anställda på Migrationsverket. Det finns många intressanta och avslöjande texter i boken.

Bokens tema är inte enbart flyktingar utan alla sorters migranter – även arbetskraft, anhöriga och så kallade eu-migranter.

Boken består också av ett antal tidigare publicerade reportage från olika delar av världen. Här finns berättelser unga afghaner i en park i Paris och om romer i Kosovo – många av dem har Qviström lärt känna i Sverige innan de avvisades. I ett reportage från torkan och flyktinglägren i Mauretanien försöker Qviström skildra fattigdomen. Han finner det omöjligt, han blir alltför känslomässigt påverkad. Just där tycker han själv att han misslyckas med den objektiva journalistrollen, och reportaget kommer i stället att handla om vad det betyder att vara rik.

Genom hela boken finns en röd tråd som handlar om ansvar och känslor. Qviström berättar vad han själv tänker och känner när han möter personer som tigger. Ska man ge eller

ska man inte ge? Qviström vänder och vrider på denna fråga liksom på många andra frågor. Han försöker förstå och han ser både det positiva och det negativa med de lagar som finns.

Att läsa boken är som att läsa om migrationsfrågorna genom Qviström. Hans tankar, hans känslor, hans funderingar och insikter om detta är intressanta ibland men inte hela tiden.

För den som själv följt detta politiska område i medierna under samma period blir det lite tjatigt. Bokens titel Nyttiga människor beskriver Qviströms slutsats om vilka migranter, alla kategorier, som eu vill ta emot.

Artikel 14 – Kultur

lotta holmberg

43

Recensioner

Vi är de döda, nu snart Kristian Lundberg (Dikter/Wahlström & Widstrand)

S

omliga röster hörs sällan, tar inte/får inte plats. Osynliga människor skymtar hela tiden i Kristian Lundbergs nya diktbok Vi är de döda, nu snart. Han skriver dem. Ibland flyktigt – anonyma ansikten i bussfönstret när de förs bort med de skånska fälten som fond – ibland bestående av kött, blod och ben. Det handlar om förvar och om deportationer. Om den tunna linjen mellan att vara här och att inte vara det. Somliga röster hörs plötsligt, som den döde vännens meddelande på telefonsvararen, men de ryter aldrig till och träder inte fram. Inte heller diktjaget är särskilt framträdande, allt till förmån för ett större vi. Det är inte helt klart vem detta vi är, men det är åtminstone inte något som ställs i motsättning till de andra. Istället är det ett vi präglat av just gränslöshet. Vi är till och med de döda, nu snart. Osynligheten har i Lundbergs poesi en poäng. I det anonyma ryms ett jag och ett du, utan någon skillnad däremellan. Vi är samma sak. Det handlar om vår förmåga till inlevelse. Att dina erfarenheter inte kan skiljas från mina, att vi som samhälle är en enda kropp, att integrera oss i varandras kamp är politiskt nödvändigt. Lundberg skriver fram röster som annars inte hörs. Poesin ger här plats åt de bortglömda, osynliga och döda. Med sin stilistiska förmåga lyfter han frågor som är angelägna för så många fler än personer som med sina egna kroppar sätts i förvar, blir deporterade och försvinner. ”Den som talar är också den som görs tydlig” skriver han. Lundberg är den personen.

Samtidigt fortsätter meningen: ”vi måste röra oss/längre och längre bort, längre in mot det ordlösa, det ljudlösa”. Han närmar sig just det. jenny skånberg

44

Artikel 14 – Kultur

D

et finns en ingång till den här dikten Det finns ingen utgång längre Vi vaknar och tungan skall vara levande i munnen, vi möttes här, det här är min kropp och den skall brytas ner, delas upp, föras undan, detta skall bli osynligt, den här dikten, varje enskild rad, skall strax suddas ut och bara försvinna, förloras, som ett avlägset minne vid ett köksbord i en barndom som aldrig tycks avslutas, minnen som jag inte vill besöka, som alltid hemsöker mig Mitt språk är också en del av denna struktur, ett pågående övervåld, språk som vatten, bara rinnande, det kommer som en anspänning mellan tinningarna, en elektrisk urladdning, den som talar är också den som görs tydlig, vi måste röra oss längre och längre bort, längre in mot det ordlösa, det ljudlösa, ordet är en kropp, ta emot den kroppen, res den upp, ange gränserna, förvalta detta låt det inte bara gå förbi, kom nu bara kom nu * fönsterkarmen är lampan tänd ut mot det mörka, det tätnar, ljuset blir som en strimma, det finns alltid en motrörelse till varje rörelse, det är strax efter fyra på morgonen, allt står öppet, klart, som en hög ton, världen är en virvel där enskilda personer, händelser plötsligt blir tydliga, motstånd, det är helt svart i rummet, oron, jag är varken sovande eller vaken, jag skriver, en krona av ljus snurrad runt pojkens skalle, nu är jag helt vaken, iskall *

I

Utdrag ur Vi är de döda, nu snart

Artikel 14 – Kultur

45

I

dikten kommer avstånden mellan oss bli synliga, min hand vilar mot insidan av ditt lår, rummet är vidöppet, ljust, det är ljust ute nu, jag känner den här morgonen ropa på oss, bilden av Kristus som en fisk, en ödla, en levande vattenvarelse som simmar ljus i det svarta, jag läser om dessa orter, anonyma platser, namngivna personer, jag ser min farfar framför mig, hans mörka ansikte som växer fram i mitt, en främling, en skugga, en av vännerna på Förvaret berättar att han byggde fängelseceller under en period när han var i Irak, han skrattar när han säger att han aldrig tänkte sig att han skulle sitta fängslad i ett liknande utrymme, placerad i ett land utan språk, som var han i ett rum svävande utanför huset, varken hemma eller borta, den konkreta språklösheten hemlösheten i ett besöksrum en soffa, ett reglat fönster, ett bord, tre stolar, vi är nu i ett land utanför språket, vi är innanför den gränsen, nu är vi innanför den gränsen, vi rör oss genom ett område mellan det som syns och det som skall hållas osynligt, som min väns självmord, den här platsen i utkanten av ett skånskt landskap, doften här när det har regnat, andra dagar när snön kommer rykande förbi, virvlande, det här rummet är inte vårt, det här samtalet som vi för är inte vårt, det här bordet som jag nu sitter vid tillhör inte mig, inga ben i den pojke som nu är placerad på Förvaret tillhör honom själv, handen som generat rör vid pannan när han säger ”Pappa” tillhör inte honom, inte heller mannen som öppnar dörrarna mellan intagen och besökare tillhör oss, det är över nu, ansikten som jag sedan kommer se genom bussens fönsterglas, anonyma ansikten, doften av skog, av landskap, vita, vi rör oss genom det vita, det som strax kommer utplåna oss, dimman kommer inrullande, låt det bli sagt, låt det bara bli sagt, ingenting skall förfaras, inte ens den minsta fågel kommer falla från grenen utan att bli upplyft igen, lyft upp den nu, igen ur vi är de döda, nu snart kristian lundberg,

(dikter/wahlström &

46

Artikel 14 – Kultur

widstrand)

Europa Europa och den kreativa aktivismen

D

en antinationalistiska kabarén Europa Europa är producerad av konstgruppen Ful i samarbete med bandet The Knife. Europa Europa kritiserar den europeiska migrationspolitiken och tar en av samhällets mest utsatta grupper i försvar: papperslösa migranter som korsat medelhavet och trotsat Europas gränspoliser för att ta sig in i säkerhet.

Initiativtagare är Nasim Aghili, som även står för manus och regi. Nasim skriver: ”Vid Europas gränser sker idag en utrotning av kroppar som Europa inte anser vara värdiga europeiska medborgare. […] Dom som har tur får möta den europeiska migrationspolitiken i form av polisförhör som är formade för att bryta ner brottslingar, inte för att kommunicera med människor som söker skydd undan trauma, naturkatastrofer, tortyr, krig – verkligheter som samma Europa en gång har orsakat.”

Europa Europas dramaturg Malin Axelsson beskriver kabarén som ”en del i en större gränsöverskridande och multisolidarisk rörelse”. Däri ligger kärnan i den kreativa aktivismen. Att genom konsten agera i solidaritet med personer som är utsatta, för rättvisa och för en bättre värld. Att omfamna det mänskliga och genom konstnärliga utryck utmana och påverka samhället. Den konstnärliga processen skapar en plattform med möjlighet att synliggöra hur orättvisor i världen har tvingat människor på flykt. Det är bränder och bomber som faller, det är överfulla gummi­

båtar som körs tvärs över havet mot europeiska hamnar med flyktingar, det är människor som drunknar, det är vapenexport till diktaturer, det är flykting- och asylpolitik, det är integration och arbetsvillkor i mottagandeländer, det är avsaknaden av identitet… det är mycket! Kreativ aktivism skapar medvetenhet och manar till debatt i samhället i stort.

Det är en form av aktivism som knyter an till det mer svårfångade, som fångar andra dimensioner av att vara människa.

Dessa sfärer behöver vi engagera oss i om vi verkligen vill förändra världen. Världen är nämligen full av konflikter; människor tvingas lämna sina hem, många oskyldiga liv går förlorade och under tiden tvingas människor hitta normalitet i en otänkbar och omänsklig situation. Som aktivisten och konstnären Ellen Nyman sa “Vi har bråttom nu, förskjutningen är i full gång. Vi måste kämpa, vi måste hinna innan det sunda förnuftet och de mänskliga rättigheterna förlorar sin status som konsensus”.

Projektet Europa Europa påminde under ett antal sommarmånader om att det aldrig är försent att kräva handlingskraftiga lösningar, att en värld som ser till alla människors lika värda inte bara är möjlig utan nödvändig och att Europa är på väg åt fel håll.

Artikel 14 – Kultur

kudzai chimbaira medverkande i europa europa bild av konstgruppen ful

47

Serie

serie av fia lien

farr-nytt Nya asylgrupper­ Nu efter valet är det dags att samla tankarna och krafterna. Migrationsrörelsens uppgift är som störst i vardagen. Flera av farr:s lokalgrupper har uppstarts­träffar eller introduktionsmöten för nya intresserade, andra startar om sin caféverksamhet så här års. Behovet av en aktiv, bred och progressiv migrationsrörelse är på många sätt större än det varit på många år. Vi hoppas att ni hör av er och uppmuntrar fler att gå med!

Sundsvall: Café Exil öppnar igen! Asylkommittén välkomnar till asylrådgivning, samtal och gratis fika, onsdagar klockan 18 i Betlehemskyrkan, Thulegatan 21.

Gävle: Introduktionsdag och studiedag hölls den 27 september på Kulturum på Brynäs torg.

Missa­de du detta? Kontakta Asylkommittén direkt för kommande verksamhet. Östersund, Stockholm, Göteborg: Nätverket Ingen Människa är Illegal organiserade introduktionsmöten under slutet av september. Du som vill veta mer om nätverket och om kommande aktiviteter som du kan delta i, hör av dig.

Södertälje, Örebro, Norrköping: Här finns planer på att starta upp verksamhet under hösten.

Hör gärna av dig till info@farr.se om du är boende i trakten och intresserad.

Kontaktuppgifter och länkar till hemsidor hittar du på farr.se

Fyra panelsamtal om fyra krav Som en definitiv avslutning på sommaren arrangerade farr en heldagskonferens på Sensus i Stockholm den 30 augusti. Utgångspunkten var de fyra krav som ställts under Asylkampanjen. Fyra paneler med fyra medverkande i varje vände och vred på kraven i ett kritiskt reflekterande samtal. Närmre 70 personer deltog under de sju timmar som seminarierna pågick. Dublinförordningens envisa fortlevnad och dess konsekvenser kritiserades och möjliga alternativa system lyftes fram. De medverkande betonade det skamfulla i att utvisningarna till tortyr tillåts fortgå och bristerna i mottagandesystemet av offer för tortyr. Det slogs fast att det saknas grundläggande psykologisk kompetens hos handläggarna på Migrationsverket. Man vände ut och in på kriteriet ”synnerligen ömma omständigheter” och kom fram till att förbättringarna förändringen fört med sig hittills inte varit så stora. I det sista seminariet gavs exem-

pel på orimliga trovärdighetskrav, åldersbedömningarna kritiserades hårt och implikationerna av att flytta bevisbördan från den enskilde till Migrationsverket diskuterades juridiskt och filosofiskt. I ett femte och avslutande samtal lyftes till sist blicken något. Behovet av fortsatt organisering och av att omformulera den offentliga berättelsen om migration och migranten lyftes fram som centrala uppgifter för framtiden. Inför varje panel visades videoinspelade vittnesmål. Berättelserna kom från Hejran som utvisades till tortyr, Mohadese vars pappa deporterades, Husni som riskerade livet under flykten och sedan levde papperslös i fyra år på grund av Dublinförordningen, Abdullah som inte kunde bevisa att han riskerar att bli ihjälslagen – och till slut papperslöse Haroon som talade om demokratins gränser. Länkar till filmerna och mer om kampanjens krav finns på farr.se och asylkampanjen.se

Artikel 14 – Information

49

Våra medlemsgrupper Vi har flera medlemsgrupper och andra aktiva över hela Sverige. För kontakt se: farr.se/index.php/kontakt/lokal-grouper

Skellefteå Östersund Sundsvall Gävle Falun Borlänge Uppsala Filipstad Stockholm Norrköping Borås Göteborg Falkenberg Lund Malmö Trelleborg 50

Besök artikel14.se!

Här kan du läsa i tidigare nummer och beställa prenumerationer.

Vi finns även på facebook.com/artikel14

Vill du bli återförsäljare?

Kontakta artikel14@farr.se

Prenumerera på Artikel 14!

Fyll i talongen eller beställ på artikel14.se/prenumeration Prenumeration inkl. medlemskap 250 kr i FARR för enskilda Prenumeration inkl. medlemskap 150 kr i FARR arbetslös/student/asylansökande Prenumeration och medlemskap för 300 kr asylrättsgrupper och organisationer Endast prenumeration för enskilda 200 kr Prenumeration för företag 250 kr och organisationer Ja, tack! Jag vill ha ett gratis provnummer av Artikel 14 Ja, tack! Jag vill ha mer information om FARR Namn Adress

Priserna avser prenumeraton för fyra nummer av Artikel 14 och eventuellt medlemskap i FARR under ett år.

Kupongen skickas till FARR, Box 391, 101 27 Stockholm Det går även bra att beställa via artikel14.se/prenumeration

Artikel 14 – Medlemsgrupper/Prenumeration

Vill du arbeta Bli medlem i FARR! för en human och solidarisk flyktingpolitik?

Flyktinggruppernas Riksråd, FARR, är ett partipolitiskt och religiöst obundet nätverk som består av, hjälper och samordnar grupper och enskilda i Sverige som arbetar för att stärka asylrätten.

Prenumerera på Artikel 14!

FARR arbetar för: FARR arbetar för att Sverige ska följa de internationella konventioner som undertecknats till skydd för mänskliga rättigheter och för att tillämpningen av den svenska asyl- och flyktingpolitiken ska präglas av humanitet, solidaritet och rättssäkerhet.

Du kan engagera dig i FARR eller i någon av våra medlemsgrupper. Besök farr.se för mer information.

Du behövs!

Sanna Vestin – Ordförande Michael Williams – Förste vice ordförande Frida Johansson Metso – Andre vice ordförande Lars Fagerström – Sekreterare Jenni Stavare – Kassör

E-post– info@farr.se Organisationsnr 88 26 01–54 66 Plusgiro 52 08 90–5 Bankgiro 206–3287

Posttidning B Returadress FARR Box 391 101 27 Stockholm

Ge bort en prenumeration på Artikel 14 i julklapp!

Till din mormor, partner, chef, mamma, kompis, granne, pappa, svåger, barnbarn, brorsa, syrra,habibi, barnvakt, kollega, bästis, lärare, farfar eller varför inte till dig själv?

Yalla, yalla Artikel 14 åt alla!

Se sida 50 för mer information om våra prenumerationsalternativ.