A14 nr4 2015 by Artikel 14

#4/2015 PRIS 40 KR

Ensamkommande

Flyktingrörelsens tidning från FARR – Flyktinggruppernas riksråd

Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse Ur Artikel 14 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna

Artikel 14 nr 4 2015 Första ordet

Artikel 14 kommenterar

Personporträtt: Lisa Pelling

Bakom nyheterna

Praxis

Dina frågor

Tema: Ensamkommande Statistik: Hur många kommer och varifrån?

Abbas Ahmadi

Krossa myten

Vittnesmål

Åldersbedömningar

Erfarenheter av Dublin

Jämställdhet i vardagen

”De kanske är rädda - men vi är inte farliga”

Mohammad Ghorbani

Tid och trygghet för att lyckas

Sveriges gatubarn

Är du trovärdig, lille vän?

Gränsen är nådd

Artikel 14 nr 4 2015

Kultur: Poesi

Essä: Gräns eller konsekvens

Serie av Fia Lien

Stockholm United

FARR-nytt

Nr 4 2015 ISSN 11041846 Ansvarig utgivare: Sanna Vestin sanna.vestin@farr.se Redaktörer: Jenny Skånberg, Mikael Leyi

Artikel 14 ges ut med stöd av Kulturrådet.

Layout: Hannah Gustafson

Åsikter som framförs av enskilda skribenter behöver inte överensstämma med redaktionens.

Grafisk form: BEAST Studio Omslagsbild: Beit Iba checkpoint/Marc Julliard Medverkande i detta nummer: Abbas Ahmadi, Edd Carlile, Louise Dane, Mohammad Ghorbani, Sandra Gustafsson, Daniel Hedlund, Sofia Häyhtiö, Linnéa Jonasson, Therese Leonore Johansson, Anna Lundberg, Birgitta Krona, Anna Kristiansson, Stina Lundin, Fia Lien, Jacob Lind, Hanna Ramzell, Daniel Rossetti, Karin Råghall, Sara Rooth, Andreas Ståhl, Sanna Vestin, Ulrika Wernesjö. Kontakt: artikel14@farr.se www.artikel14.se / www.farr.se Prenumerationsärenden: artikel14@farr.se Tryckeri: Trydells, Laholm

Är det något som du vill att Artikel 14 ska ta upp? Skriv till artikel14@farr.se. Vi tar gärna emot artikelidéer, beslut, klipp, rapporter och annat. Artikel 14 ges ut av Flyktinggruppernas Riksråd – FARR, i syfte att informera och skapa debatt kring flyktingfrågor och asylpolitik. Tidningen är politiskt och religiöst obunden, drivs utan vinstintresse och utkommer med fyra nummer per år.

verige har nått gränsen. Några grupper fick inte tak över huvudet de första nätterna. Andra har hållits instängda i en mässhall och tvingats övernatta där – allt efter att myndigheterna bestämt att alla asylsökande skulle skrivas in i samma stad. Varför fick de inte åka vidare till sina släktingar och gå till närmaste migrationskontor för att registreras när de sovit ut, precis som asylsökande i Sverige har gjort i alla tider? Nej, Sverige har nått gränsen och då ska alla vara under uppsikt – även om det inte finns någon lag som tillåter det. Sverige har nått gränsen. Du som tog bussen i morse utan att se något kaos, du som inte har drabbats av en enda inställd match, du som inte har fått en pepparkaka mindre till adventskaffet, säg det till dem som har flytt bomber, överfall och fiender som är beredda att skära halsen av dem! Säg det till människor som sett kamraten drunkna under resan, som har klamrat sig fast under lastbilar, som har sovit ute i tio länder redan! Barnen är för många, socialsekreterarna går på knä och lärarna räcker inte till. Det är på riktigt; jag respekterar det. Jag bara undrar: Finns det inga lärare bland de asylsökande? Är inte flyktingar som alla andra: lärare, läkare, sjuksköterskor, byggare, städare, kockar, barnskötare? Nej, de ska inte vara det, för Sverige har nått

gränsen. De som inte är uppvuxna med ett pass i fickan, de ska inte nå Sveriges gräns i fortsättningen. Andra EU-länder ska ta över sa statsministern. Det var en felsägning, för de andra EU-länderna har också precis kommit på att de nått sina gränser. Det är Turkiet som ska ta hand om flyktingarna. Här i Sverige ska krigsflyktingar få ettåriga tillstånd. Det betyder att barn på flykt kommer att få gå i skola här bara för att utvisas när de fyllt 18 år. Föräldrar ska förbjudas att återförenas med sina barn. Ömmande omständigheter – glöm det. Ut med apatiska barn, krigsskadade och föräldralösa, för Sverige har nått gränsen. Har vi? Tänk om Sverige slutade upp med byråkratiska dumheter som att asylsökande inte får arbeta eller att var och en separat ska ansöka om vinterkläder! Tänk om alla frivilligkrafter hade tagits till vara, tänk om alla kommuner hade använt fantasin till att bygga nytt och skapa utrymme istället för att hitta argument för att komma undan. Några gjorde det och bevisade att det går. Den 24:e november var en svart dag. Efter ett sådant regeringsförslag med udden mot de svagaste är det svårt att ladda om. Men det är precis vad vi måste göra. Vi ingår också i Sverige. Vi har också en gräns. Låt oss visa regeringen var den går!

Artikel 14 – Första ordet

SANNA VESTIN

Det var orden innan stormen

”Tisdagen den 24 november 2015 är den kanske svartaste dagen i Sveriges efterkrigshistoria.” –

HENRY ASCHER 25/11 2015

I förra numret skrev vi att orden kommit. Att de likt en störtflod raserat muren av de tusentals restriktiva ord som stått i vägen. Det var nu handlingens tid skulle komma. En grund fanns för en solidarisk, progressiv, visionär och konstruktiv politik. Det gick en vecka eller två. Sedan stod det klart att orden var våra endast för ett kort ögonblick. Vi talade då om behov, rättvisa, solidaritet, om samhällsbygge och investeringar. Om att öppna murar och stänga den begravningsplats som är Medelhavet. Men det var inte orden innan handling. Det var lugnet innan stormen. Vår tid är Orwells 1984. Upp är ner och ner är upp. Regeringen säger nu att de inskränker asylsökandes rättigheter, ökar kontrollen och begränsar deras möjligheter till att etablera sig – för att säkerställa deras rättigheter, öka deras möjlighet till frihet och integration. Samtidigt slås det fast om och om igen att det råder systemkris och kollaps. Det sägs att Sverige behöver andrum. Inte flyktingarna. Den 24 november säger så Åsa Romson och Stefan Löfvén bedrövat att man inte vill men är nödgade att stänga dörren. Det sägs att man väljer det minst dåliga och att politiken handlar om att också välja det svåra. Bilden manas fram av en kapten på en båt som har att välja mellan att ta ombord ytterligare en nödställd och riskera att skeppet sjunker eller lämna de drunknande för att rädda de som finns ombord. Den bilden är jag övertygad om är helt igenom falsk. Politik är att vilja, att våga och att välja. Regeringen har nu valt. MIKAEL LEYI

Artikel 14 kommenterar

Debatt

Barnen ”förtjänar” sitt uppehållstillstånd genom att uthärda I

min forskning studerar jag hur barn i papperslösa familjer i Birmingham och Malmö gör motstånd mot statens förtryckande migrationskontroll i vardagen. Min studie visar hur detta motstånd är en konsekvens av att staten först och främst ser dem som utvisningsbara migranter och i andra hand som barn med rättigheter. Barn kan hamna i papperslöshet på olika sätt. I Sverige blir de flesta papperslösa genom att stanna kvar efter att ha fått avslag på sin asylansökan medan de flesta i Storbritannien har stannat kvar efter att deras föräldrars visum gått ut. Här skulle jag kort vilja reflektera över vilken betydelse barns olika vägar in i, och erfarenheter

av, papperslöshet kan ha för vår uppfattning om, och därmed stöd till dessa barn. De barn som jag har följt i Storbritannien har hopp om framtiden; att kunna ansöka om uppehållstillstånd baserat på en regel som säger att barn som levt sju år i sträck i Storbritannien med eller utan tillstånd ska kunna ansöka om att få stanna på basis av den tillhörighet och anknytning de etablerat under den tiden. I Sverige finns inte någon motsvarande tidsgräns utan här ges uppehållstillstånd i liknande fall av humanitära skäl i vissa mycket begränsade undantagsfall. Min forskning visar dock att det i båda länderna ofta är barnens uthärdande av papperslösheten som i slutändan är grunden till att hela

familjen får stanna. Barns identitetsskapande och tillhörighet blir på så sätt ett uttryck för ett politiskt aktörskap som inte bara är teoretiskt intressant, det är också helt avgörande för deras familjers framtid. Det som jämförelsen mellan Storbritannien och Sverige också visar och som är viktigt att påminna sig om i en svensk kontext, är att alla papperslösa inte är personer vars asylskäl blivit förbisedda. Det gör heller ingen skillnad för barn varför de har kommit till ett land. Efter några år är det inget av barnen jag har träffat som förstår varför de inte skulle ha rätt att fortsätta vistas i landet. När de inser att de hotas av utvisning väcker det endast ilska vilket i vissa

fall också leder till att de engagerar sig mer aktivt i den öppna politiska kamp som deras föräldrar ibland är en del av. Barnens indignation, baserad på deras självklara känsla av tillhörighet, bör inspirera asylrörelsen till att kritisera de gränser som hindrar människor från att röra sig dit de vill och stanna där de vill, oavsett vilka förhållanden de lämnar bakom sig. En sådan utgångspunkt gör att vi med eftertryck kan ifrågasätta statens förtryckande kategorisering av, och övergrepp på, papperslösa. JACOB LIND DOKTORAND VID MALMÖ HÖGSKOLA

Jag blir upprörd över människor som påstår att det finns en oundviklig konflikt mellan öppenhet för migration och välfärd.

Lisa Pelling och Igancio Vita. Foto: Jessica Segerberg

Lisa Pelling

ag är född i Uppsala och bor fortfarande i Uppsala. Jag tillbringade två uppväxtår i Nicaragua där mina föräldrar var biståndsarbetare på 1980-talet. Det har präglat mig mycket. Mina föräldrars engagemang sträckte sig från Palestinaarkivet i Uppsala till nationalbibliotek i Centralamerika. Min mormor är min inspiration! Hon var en mycket engagerad person, i allt från kvartersbion i Kärrtorp till ekobyn hon bodde i. Hon var en av de första kvinnliga ABF-ombudsmännen och folkbildare och aktivist hela livet. Min morfar var frivillig i spanska inbördeskriget och arbetade för Hjemmefronten i Norge. Under ockupationen smugglade han pengar och annat över gränsen mellan Sverige och Norge. Jag är övertygad om att samhället blir bättre av

människors engagemang. När jag gick i mellanstadiet startade jag ett elevråd tillsammans med några klasskompisar och i högstadiet gick jag med i socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) och var aktiv i Ungdomens hus i Uppsala. Jag kom i kontakt med Ekumeniska fristadsgruppen och Bo Nylund under min gymnasietid och så småningom också med systrarna på Alsike Kloster. Efter min tid som generalsekreterare för SSU:s internationella organisation IUSY 1997–2001 började jag jobba som politiskt sakkunnig åt Jan O Karlsson som då var socialdemokratisk minister för både bistånds- och migrationsfrågor. Där fick jag på allvar intresse för migrationsfrågor, inte minst kopplingen mellan migration och utveckling. Med start 2006 skrev jag i

Artikel Artikel1414––Personporträtt

omgångar på en avhandling om remitteringar och disputerade i statsvetenskap vid Wiens universitet 2013. Idag är jag utredningschef på Arena Idé och kan där föra debatten för en mer progressiv och öppen migrationspolitik vidare. Vår senaste rapport ”Lagliga vägar över Medelhavet” och vår podd-satsning ”Människor och migration” är några sätt att göra det på. Det största problemet med dagens migrationspolitik är kortsiktigheten. Och oförmågan att ge migrationspolitiken en fördelningspolitisk profil. Det är inte rättvist att migrationens kortsiktiga kostnader drabbar människor som är resurssvaga, medan redan resursstarka kanske får mer del av migrationens långsiktiga vinster. Det är tydligt i dagens flyktingsituation. Om flyktingmottagandet bekostas av försämringar i till exempel socialtjänsten eller vården, så drabbar det resurssvaga. Det är bättre att finansiera flyktingmottagandet genom att höja skatten för människor med mer resurser.

Jag blir upprörd över människor som påstår att det finns en oundviklig konflikt mellan öppenhet för migration och välfärd. Jag är övertygad om att det går att skapa en politik för friare migration som stärker välfärden. Ingenting är automatiskt, rätt politik krävs, men migrationens kraft och potential att skapa välstånd ger tillförsikt. Min vision är inte en värld utan gränser. Jag tror att gränser behövs för att avgränsa demokratiska mandat och ansvarsområden. Men gränserna måste bli mer genomsläppliga. Människor måste kunna röra sig över dem. Jag tror på att öppna dörrar och sänka murar där och när det går, kanske genom att vi skapar en slags migrationens världsorganisation som kan förhandla fram avtal om visumlättnader, arbetskraftsinvandring, studentutbyten...

Artikel 14 –14Personporträtt Artikel –

BERÄTTAT FÖR MIKAEL LEYI

Bakom nyheterna Marknadsplatsen i Darpaing flyktingläger i närheten av Sittwe, Burma. Rohingyas är en muslimsk minoritet från västra Burma, som har förtryckts i generationer. Regeringen erkänner dem inte som medborgare, utan ser dem som illegala invandrare från Bangladesh. Därför har de inga rättigheter och i nästan varje aspekt av deras liv finns begränsningar. Minst 200 000 rohingyas har flytt till grannlandet Bangladesh. 140 000 Rohingyas bor i Darpaing flyktingläger, där de överlever på internationellt bistånd. Tusentals har flytt till havs för att söka skydd i Malaysia eller Indonesien.

FOTO ANDREAS STÅHL

Praxis

Konflikt med Al Qaida kan hindra utvisning till Irak?

TEXT SANNA VESTIN

Dagbidrag får inte sättas ned för vägran till Dublinöverföring

Ensamdomare får inte besluta om utvisning av barn med lång vistelsetid

Några ärenden som rör nedsättning av dagbidrag i Dublinärenden har tagits upp av kammarrätten i Göteborg. De rör personer som meddelat att de inte tänker medverka till att överföras till ett annat EU-land enligt Dublin och vägrat resa till utreseboenden. Enligt Migrationsverket kan dagersättningen sättas ned trots att bestämmelsen om detta i Lagen om mottagande av asylsökande (LMA) bara berör utvisnings- och avvisningsbeslut. Förvaltningsrätten i Karlstad har upphävt besluten. Nu har Migrationsverket överklagat och anför bland annat att förvaltningsrätter på andra platser tolkat bestämmelsen som verket gjort. Kammarrätten däremot anser att det inte kan komma i fråga att tillämpa bestämmelsen i samband med överföring enligt Dublinförordningen, när det blir till den sökandes nackdel. De sökande får fortsatt fullt dagbidrag.

En tioåring som kom till Sverige som ettåring och som vistats här lagligt större delen av vistelsetiden hade fått beslut om utvisning tillsammans med sin mor. Överklagande till migrationsdomstol avslogs av en ensam domare. Migrationsöverdomstolen avgör nu utan att gå in på sakskälen att målet inte kan anses vara ”av enkel beskaffenhet”. Därför borde det ha prövats i fullsutten rätt, det vill säga att nämndemän borde ha varit med. Enligt Migrationsöverdomstolen ska möjligheten att avgöra utvisnings- och avvisningsmål med ensamdomare utnyttjas restriktivt, i synnerhet när barn är inblandade. Målet återförvisas till migrationsdomstolen. Migrationsöverdomstolen, målnummer UM 6759-15, UM 6760-15

Migrationsöverdomstolen, målnummer 5711--5713-15

Även syrier ska prövas individuellt Migrationsverket har publicerat ett rättsligt ställningstagande för hur Syrien-ärenden ska behandlas. Säkerhetsläget i Syrien har försämrats. ”Alla och envar” som återsänds löper fortfarande en individuell risk för en sådan behandling att personen ska räknas som alternativt skyddsbehövande. Men en individuell prövning ska ändå göras, till att börja med en prövning av om personen verkligen är från Syrien och om det finns dubbelt medborgarskap eller någon annan stark anknytning som gör att ansökan ska avvisas. Om ärendet ska prövas i sak gentemot Syrien ska individuella skäl bedömas, så att den som är personligen förföljd på grund av till exempel religion, etnicitet eller politisk uppfattning får flyktingstatus. I detta ingår hur personen uppfattas i sin omgivning. De som inte har flyktingstatus är normalt alternativt skyddsbehövande. Men det ska också bedömas om personen kan ha gjort sig skyldig till något brott som leder till uteslutning från flyktingstatus eller alternativ skyddsstatus. Migrationsverket SR 40/2015

Europadomstolens högsta kammare kommer att behandla en utvisning från Sverige till Irak. Ärendet gäller en familj från Bagdad. Mannen hade ett företag med enbart amerikanska kunder och hade utsatts för flera attentat från al Qaida. Senaste tillfället var 2008 då en dotter hade dödats. Sedan hade familjen flyttat runt i Bagdad och inte vågat söka skydd hos myndigheterna. De sökte asyl i Sverige 2011 och blev trodda men fick avslag för att de kunnat bo kvar lång tid utan att något mer hänt och att flera döttrar ännu fanns kvar i Bagdad. De borde kunna få skydd av myndigheterna. Uppgifter om hot efter flykten och att mannen även kritiserat regeringen ansågs motstridiga. Europadomstolen bedömde inte att det skulle bryta mot konventionen att verkställa utvisningen, bland annat för att det gått lång tid sedan attentaten och att en del uppgifter var motstridiga. Två domare var skiljaktiga och ansåg att de tidigare attackerna och dotterns död var tillräckliga för att visa en framtida risk. De två påpekade att Sverige har en besynnerlig syn på bevis som innebär att enskilda trovärdighetsbrister omintetgör bevisvärdet av andra väl underbyggda fakta. Ärendet kommer nu att prövas i Europadomstolens högsta instans.

Fler praxisnotiser: sanna-ord.se/asylnytt/praxis

Tveksamt om nöjd- JO-kritik mot lång utredning för förklaring gällde ensamkommande i Dublinärende En person sökte asyl efter att han gripits av polis och tagits i förvar. Migrationsverket beslutade om förvarstagande enligt Dublinförordningen, vilket överklagades utan framgång. Mannen fick sedan beslut om överföring till Ungern samt förvarstagande. Han skrev på en nöjdförklaring – det vill säga intygade att han gick med på beslutet. Senare överklagade han ändå överföringen och förvarstagandet. Migrationsdomstolen tog inte upp överklagandet eftersom det fanns en nöjdförklaring. Mannen hävdar att han sagt att han var osäker, men blivit uppsökt flera gånger tills han skrev under nöjdförklaringen utan att förstå innebörden. Migrationsöverdomstolen kritiserar att migrationsdomstolen inte övervägt om en nöjdförklaring över huvud taget kan användas för Dublinärenden – det finns inte i förordningen. Inte heller har domstolen övervägt hur nöjdförklaringen kom till, eller om Migrationsverkets senaste förvarsbeslut ändå borde kunnat överklagas.

Saken gäller en pojke som sökte asyl ensam i Sverige som trettonåring 2010. Beslutet vann laga kraft i december 2011. Därefter hölls återvändandesamtal med långa mellanrum. Större delen av tiden inväntades svar från Etiopien som inte kom. Fyra gånger byttes handläggare, som började om med nytt samtal för att forska efter anhöriga. När Migrationsverket yttrade sig till JO hade det senaste samtalet hållits i december 2014. Migrationsverket kommenterade att ”Verket ska handlägga ärendena med skyndsamhet och enligt vad som är bäst för den minderårige vilket inte skett i alla delar”. Enligt Migrationsverket ska återvändandearbetet inte drivas vidare om det i praktiken är omöjligt att ordna ett mottagande. Detta citeras i yttrandet av JO, som kritiserar Migrationsverket för bristerna i handläggningen. JO-beslut 6251-2014, 15-11-06

Migrationsöverdomstolen UM 7992-15

ECtHR Application no 59166/12 14

Artikel 14 – Praxis

Dina frågor Jag har anmält verkställighetshinder för en sjuk person som riskerar avlida vid flygresa till hemlandet, men Migrationsverket har avslagit anmälan om verkställighetshinder och menar att beslutet inte går att överklaga. Stämmer det? Det finns en risk att anförda medicinska verkställighetshinder endast bedöms enligt 12 kap. 18 § utlänningslagen. Beslut enligt denna paragraf kan inte överklagas. Av 12 kap. 19 § tillsammans med 12 kap. 1 § samma lag följer dock att omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning kan utgöra verkställighetshinder. Beslut enligt 12 kap. 19 § kan överklagas. Överklaga därför beslutet, anför att beslutet borde ha prövats enligt 12 kap. 19 §, och begär att migrationsdomstolen återförvisar ärendet till Migrationsverket. Om domstolen fattar beslut i enlighet med yrkandet så kan utvisningen inte verkställas innan Migrationsverket även prövar ärendet enligt 12 kap. 19 §. Om Migrationsverket slutligen beslutar om avslag så kan du överklaga Migrationsverkets beslut. Observera att endast rena undantagssituationer, mycket svår eller livshotande sjukdom, belagd med tydliga läkarintyg, kan utgöra hinder för verkställighet. FRIDH ADVOKATBYRÅ

Vad kan påverka tidsfristen för överföring enligt Dublinförordningen? Från att mottagande stat binds av sitt beslut (sin accept) att ta emot en asylsökande har överförande stat sex månader på sig att genomföra överföringen, se artikel 29.1 i Dublinförordningen (604/2013). Denna frist kan förlängas upp till 18 månader om sökanden inte själv arbetar för att överföringen ska kunna verkställas, se artikel 29.2. Om asylsökande överklagar beslutet om Dublinöverföring och ärendet om överföring inhiberas, det vill säga ”pausas” i väntan på beslut, så börjar tidsfristen om från noll när inhibitionen hävs, se artikel 29.1 samt även Migrationsöverdomstolens dom i målet MIG 2009:16. Det kan därmed finnas skäl att inte yrka på inhibition vid överklagan av beslut om överföring enligt Dublinförordningen. Den som är osäker på när hens tidsfrist löper ut kan inhämta uppgift om detta från Migrationsverket. Migrationsverket har nämligen samma serviceskyldighet som övriga myndigheter, se 4 § förvaltningslagen. FRIDH ADVOKATBYRÅ

För akuta frågor hänvisas till info@farr.se och Fridh Advokatbyrå på Facebook.

Artikel 14 – Dina frågor

”När jag till sist fick beskedet blev jag så glad att jag kramade min gode man och handläggaren på Migrationsverket. Jag sjöng för dem hela dagen!” – MOHAMMAD GHORBANI, SE SIDAN 36

Ensamkommande Fler ensamkommande barn och ungdomar än någonsin kommer till Sverige. Samtidigt har regeringen en speciell udd riktad mot just denna grupp i sin lista med nya förslag. Artikel 14 reder ut begreppen, granskar åldersbedömningar, tittar närmre på ensamkommandes dubbla trauman och hur väl de faktiskt lyckas etablera sig.

Statistik

Antal ensamkommande som söker asyl i Sverige:

KÄLLA: MIGRATIONSVERKET

14203

Varifrån kommer ensamkommande?

2004

388 BARN

2005

398 BARN

2006

816 BARN

2007

1 264 BARN

2008

1510 BARN

2009

2250 BARN

2010 2935

2011

UNHCR DEFINIERAR: ”ENSAMKOMMANDE BARN ÄR EN PERSON UNDER 18 ÅR (...) SOM ÄR ÅTSKILD FRÅN BÅDA SINA FÖRÄLDRAR OCH SOM INTE TAS OM HAND AV NÅGON ANNAN VUXEN PERSON SOM ENLIGT LAG ELLER SEDVANA HAR SÅDANT ANSVAR.”

722

717

625 182

201 dagar

201 2

3578 BARN 3852 BARN

2014

7049 BARN

2015

OKTOBER: 23 344 BARN

20000

Utvecklingen 2015

15000

ÄR DEN GENOMSNITTLIGA HANDLÄGGNINGSTIDEN FÖR ENSAMKOMMANDE BARN

89% 73% BEVILJADES UPPEHÅLLSTILLSTÅND I SVERIGE, OM MAN EXKLUDERAR DE BARN SOM BLAND ANNAT OMFATTAS AV DUBLINFÖRORDNINGEN ELLER DE VARS ÄRENDE AVSKREVS

2657 BARN

2013 ÖVRIGA

IRAK

ALGERIET

333 MAROCKO

STATSLÖSA

SOMALIA

SYRIEN

ERITREA

AFGHANISTAN

432

ALBANIEN

1743

ETIOPIEN

1877

2393 BARN

AV DE ENSAMKOMMANDE BARNEN HAR BEVILJATS UPPEHÅLLSTILLSTÅND I FÖRSTA INSTANS UNDER 2015

10000

5000

JAN

FEB

MAR

APR

MAJ

JUN

JUL

AUG

SEP

OKT

NOV

DEC

Vad händer nu med barnen? A

tt fly genom främmande länder för att hitta trygghet är en svår resa för alla som tvingas göra den. För en tonåring, ett barn, som gett sig av på egen hand är det extra svårt. Därför behöver de ensamkommande barnen mötas med särskild omsorg och extra garantier. Även vid nedskärningar brukar politikerna försöka se till att barnen inte drabbas lika hårt som andra. Men när regeringen den 24:e november kom med sina nya förslag för att minska antalet flyktingar innehöll de inget särskilt skydd för barnen. Tvärtom hade de udden riktat mot de ensamkommande barn och ungdomarna. Många ensamkommande barn kan inte bevisa att de har ett individuellt skyddsbehov och får därför oftast inte flyktingstatus. Kanske var konflikten inte deras, därför att deras föräldrar flydde för länge sedan. Andra växte upp i konflikten men vägrade stanna kvar och medverka i hämndens djävulslek. Några flydde i panik när fienderna attackerade och har inte sett föräldrar eller syskon sedan dess. Många barn kan inte bevisa sin identitet för

att deras papper inte duger, om de någonsin har haft några. En del har växt upp papperslösa. Vuxna krigsflyktingar kan utvisas till internflykt inom hemlandet, men inte barn. Därför brukar barnen oftare få uppehållstillstånd som ”alternativt skyddsbehövande” (krigsflyktingar). Andra ensamkommande barn får stanna av ”särskilt ömmande omständigheter” när de inte har några anhöriga som kan ta emot dem i hemlandet. Därför röntgas och mäts och skärskådas barn för att absolut ingen som ser vuxen ut ska få det skydd som barn får. Läkarna har sedan ett par år vägrat men nu ska ålderstesterna återinföras. Om regeringens förslag går igenom kommer barn att få tillfälliga uppehållstillstånd och gå i skola här men veta att de ska utvisas när de fyllt 18, för att skälen de hade inte räknas längre. Om barn inte längre kan få stanna av ”särskilt ömmande omständigheter” kommer barn att utvisas redan innan de fyllt 18 även om deras föräldrar inte går att få tag på eller ens är i livet. Vuxna kan hoppas på att få stanna för ett jobb. Barn har inte den chansen – om de inte

Artikel 14 – Tema: Ensa mkommande

hoppar av skolan för att få ett arbetserbjudande till lockpris, hellre än att bli utkastade. Många som var på väg hit på egen hand kommer att stoppas redan innan de når Sverige, eftersom det ofta är ungdomar som inte har id-handlingar. Samtidigt kommer fler små barn att tvingas ut på de livsfarliga vägarna till Europa. Krigsflyktingar utan extra personliga flyktskäl föreslås nämligen inte att ha rätt till familjeåterförening. Vill föräldern inte lämna sina barn i sticket i krigets Syrien eller i flyktinglägret, så måste barnen med på flykten. Det finns ungdomar uppvuxna i Sverige som reser till Syrien eller Irak och låter enrollera sig bland terrorister. De flesta ensamkommande barn är tvärtom på flykt från terrorister och har vägrat enrollera sig. Regeringens förslag innebär att de ska utestängas eller utvisas. Resultatet kommer att bli att en del skickas tillbaka till de terrorister de flytt från. Andra kommer att bli kvar. De kommer från länder som Afghanistan, Syrien, Irak och Somalia, dit det inte utan vidare går att skicka

människor, särskilt inte utan pass. Alla ungdomar kommer inte att acceptera att resa tillbaka frivilligt till länder som de flytt från och där de inte har någonting kvar. De som tillhör minoriteter är precis lika lite välkomna i hemlandet som i Europa. Därför kommer Sverige inte att bli av med dem. Men de kommer ändå inte att få uppehållstillstånd, de blir papperslösa. Ensamkommande barn ifrågasätts och demoniseras ofta. En del är traumatiserade, några utagerande. Men lärare och gode män vittnar om alla dem som har höga ambitioner och pluggar fast de har mycket att ta igen. Ibland förstörs sömnen av flashbacks eller blodiga videoklipp från hemlandet, längtan efter mamma och sökande efter syskonen på Facebook. Ovanpå detta läggs rädslan att bli utvisad. Till slut har de flesta ändå fått stanna och kunnat slappna av. När de ensamkommande barnen inkluderas blir de guld värda som unga vuxna i samhället. De åtgärder som regeringen föreslår skulle i stället göra fler av dem till papperslösa ungdomar på gatorna i Sverige och Europa.

Artikel 14 – Tema: Ensa mkommande

SANNA VESTIN

”Viktigt att vi som ensamkommande stöttar varandra” Abbas Ahmadi kom till Europa som ensamkommande från Afghanistan för sju och ett halvt år sedan. Resan till uppehållstillstånd var lång. Nu arbetar han för att stötta andra i liknande situationer.

ag heter Abbas Ahmadi. Jag tillhör folkgruppen hazarer som under lång tid blivit förföljda och diskriminerats. Än idag blir hazarer mördade på grund av sin etniska tillhörighet. När jag var två år var jag och min familj tvungna att lämna Kabul och fly till Ghazni eftersom kriget närmade sig. Där började min resa. När jag var fem år flydde vi till Pakistan på grund av talibanerna. När jag var sju år gammal började jag jobba som mattknytare. När jag var nio år började jag sälja bland annat plastpåsar för att kunna försörja familjen. Men det räckte inte. För att få en bättre lön åkte jag till Iran för att arbeta där. Då var jag tio år gammal. Då jag saknade min familj återvände jag efter ett år. Min familj bestämde sig så småningom för att flytta tillbaka till Afghanistan. Men på grund av kriget och osäkerheten, speciellt för vår folkgrupp, var livet i Afghanistan väldigt svårt för mig. Jag kunde inte vara kvar. När var jag 13 år åkte jag till Iran igen. Men situationen där för en afghan är fruktansvärd. Jag var en av många afghanska flyktingar som jobbade på en väskfabrik varje dag från klockan 8 på morgonen till midnatt. Eftersom det är svårt att få anställning arbetade jag illegalt i en

källare. Jag var ständigt rädd för att polisen skulle hitta oss, då jag visste vad den iranska polisen var kapabel till. Jag var rädd för att de skulle misshandla mig, skicka hem mig, fängsla mig eller ta de pengar jag hade lyckats tjäna ihop. Till slut bestämde jag mig för att fly till något europeiskt land för att kunna börja om. När jag kom till Turkiet tog jag en gummibåt från Izmir/Turkiet till Lesbos/Grekland. Jag hade hört att direkt när man kommer till Europa är människorna supersnälla och kommer att hjälpa oss som har flytt. Tyvärr var min första bild av Europa vidrig. På Lesbos blev jag fängslad i två veckor för att jag hade tagit mig in illegalt. Jag bodde i en stor sal tillsammans med 179 andra ungdomar. Vi hade två toaletter och två duschar. Efter att polisen hade tagit fingeravtryck mot min vilja släppte de mig och jag kunde resa vidare. Jag tog mig till ön Patra. Dit kommer massor av lastbilar som kör på båtarna mot Italien. Många ensamma ungdomar försökte gömma sig i lastbilarna för att kunna resa vidare. I väntan på en sådan chans bor de i tält i långa perioder. Jag försökte komma med lastbilarna varje dag under fem månaders tid. Men efter att mina pengar tog slut och jag

blev grovt misshandlad av den grekiska militären åkte jag istället till Aten för att jobba. Där hände en sak som jag aldrig kommer att glömma. Jag blev kidnappad av en smugglare och hans fyra kompisar. Anledningen var att smugglaren hjälpt en person som jag hade umgåtts med och nu ville han ha pengar av mig eftersom han visste att vi var vänner. Efter två dagars misshandel och hot tog han de pengar jag hade tjänat in. När de släppte mig var jag väldigt rädd och hade ingenting att äta. Eftersom jag inte hade något annat val åkte jag tillbaka till Patra. En dag hittade jag en låda under en lastbil som var en meter lång. Där gömde jag mig tillsammans med fyra andra ungdomar. Lådan var väldigt trång och resan tog 36 timmar. När jag kom till den italienska ön Bari tog det flera timmar innan jag kunde gå. Jag åkte vidare till Rom och sedan mot Frankrike. Den resan gick snabbt och var inte så farlig. Sedan ville jag resa direkt till Danmark för att komma vidare till Sverige, men bussen jag hade köpt biljett på körde oturligt nog till ett land som jag aldrig hade hört talas om. När bussen kom till den nederländska gränsen kom en kontrollant upp i bussen och frågade om pass. Eftersom jag inte hade något blev jag fängslad i två veckor och denna gång ville de att jag skulle söka asyl. Det ville inte jag, men jag accepterade det till slut eftersom jag var jätterädd att de skulle skicka hem mig. Jag blev placerad på ett boende med 700 personer. Varje dag skulle man skriva på för att få frukost, lunch och middag. Mitt i natten kom vakten, väckte mig och tände lampor bara för att se om jag var samma människa som de hade en bild på och samma människa som legat i sängen då de sa godnatt. Jag kallade stället för det öppna fängelset. Efter en vecka orkade jag inte längre och rymde därifrån. Jag var så glad när jag kom till Sverige. Under tiden som jag väntade på min intervju började jag skolan och hann lära mig ganska mycket.

Efter två månader fick jag veta att jag måste återvända till Nederländerna på grund av Dublinförordningen. Jag ville inte åka tillbaka men samtidigt ville jag inte vara otrevlig mot dem som hade hjälpt mig. När jag kom till Nederländerna undrade de varför jag hade rymt. Efter två och ett halvt år fick jag mitt sista avslag och den kanske tionde kallelsen till den nederländska polisen om att samarbeta med dem för att återvända till Afghanistan.

å bestämde jag mig ännu en gång för att rymma till Sverige. Denna gång trodde jag att Migrationsverket skulle försöka förstå mig, men så blev det inte. Istället blev jag tvungen att hitta någonstans att leva gömd, men jag kände ingen mer än två vänner som hade rymt med mig från Nederländerna. Efter att ha bott hos en av mina kompisars kompis i tre månader kom jag i kontakt med en fantastisk grupp som heter Asylgruppen. De är mina räddare. Jag fick pengar, mat, bostad och massor av vänner på en gång. Jag kände mig inte längre ensam. Efter arton månader som papperslös fick jag en ny chans att söka asyl i Sverige. I januari 2014 fick jag mitt permanenta uppehållstillstånd. Under tiden jag väntade startade jag protestmarschen ”Asylstafetten”. Jag tog även initiativ till att starta föreningen ”Ensamkommandes förbund”. Vi som kommit som unga både kan och vill representera oss själva. Det är viktigt att ensamkommande organiserar sig själva och stöttar varandra. Men det behövs också hjälp tills de kommer igång. För mig är det viktigt att kunna ge någonting tillbaka. Jag har just varit tillbaka på Lesbos tillsammans med några vänner för att hjälpa till på plats. Det råder brist på tolkar och jag kan nu både dari, engelska och svenska. Jag har också utbildat mig som barn- och ungdomscoach. Nu har jag har ett fast jobb på ett HVB-hem för ensamkommande barn och ungdomar. ABBAS AHMADI

Jag kallade stället för det öppna fängelset.

Krossa myten För att beviljas asyl (skydd) så ställer den svenska lagstiftningen samma krav för vuxna och barn (se utlänningslagen 4 kap. 1-2a §). Har en person skyddsbehov, ska skydd beviljas. Det ska dock nämnas att bedömningen av vad som anses vara förföljelse kan skilja mellan barn och vuxna, bland annat på grund av att det finns vissa typer av förföljelse som är barnspecifika. En vuxen riskerar exempelvis inte att tvingas bli barnsoldat. Ytterligare en skillnad gäller bedömningen av om det finns så kallade internflyktsalternativ. Om en person konstateras vara i behov av skydd undersöks nämligen även om personen kan få skydd i hemlandet genom att flytta till en annan plats (internflykt). Detta har att göra med att ett land i första hand anses vara ansvarigt för att skydda sina medborgare. Först om myndigheterna i hemlandet inte kan (eller inte vill, det vill säga om myndigheterna själva förföljer/accepterar förföljelsen) bereda en person skydd går andra länder in och skyddar denne. Det krävs dock mer för att ett ensamkommande barn ska kunna hänvisas till internflykt än en vuxen. Det

måste bland annat finnas någon form av omhändertagande av barnet på plats för att de svenska migrationsmyndigheterna ska kunna hänvisa barnet till en annan ort. Om en person inte anses skyddsbehövande prövas om det finns så kallade synnerligen ömmande omständigheter att ändå bevilja ett uppehållstillstånd (se utlänningslagen 5 kap. 6 §). Det här är en undantagsbestämmelse som ska användas restriktivt. En samlad bedömning av alla omständigheter ska göras men hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situationen i hemlandet ska särskilt beaktas. När den här bestämmelsen aktualiseras finns skillnader vad gäller barn och vuxna. För barn krävs inte synnerligen ömmande omständigheter – det ”räcker” att de är särskilt ömmande. Dessutom kan vissa situationer accepteras vad gäller vuxna, men inte vad gäller barn. Det är egentligen här skillnaden mellan om en person bedöms vara vuxen eller barn aktualiseras: om ett ensamkommande barn inte anses skyddsbehövande måste migrationsmyndigheterna se till att det finns ett

Artikel 14 – Tema: Ensa mkommande

Varför pratar vi specifikt om barn i asylprocessen? Är det skillnad på att vara över eller under 18 år när du söker asyl? Det finns många myter om barn och ensamkommande. En myt är att alla barn beviljas uppehållstillstånd för att kraven för att beviljas asyl ser olika ut för barn och för vuxna. Louise Dane, som doktorerar inom migrationsrätt och barnrätt, reder ut begreppen.

så kallat ordnat mottagande i hemlandet, det vill säga att någon måste kunna ta hand om barnet om det skickas tillbaka (se även 12 kap. 3a § utlänningslagen). Går det inte att hitta en familjemedlem eller ett barnhem eller liknande kan barnet beviljas uppehållstillstånd i Sverige av den anledningen. Skulle barnets familj senare ansöka om att få återförenas med barnet i Sverige är huvudregeln att familjen inte beviljas uppehållstillstånd. Tanken är då att barnet ska återförenas med sin familj i hemlandet. Sammanfattningsvis kan konstateras att det bara är barn som anses ha skyddsbehov eller barn som av annan anledning anses ha rätt till tillstånd som får stanna i Sverige. Man beviljas inte automatiskt uppehållstillstånd i Sverige för att man är barn. Av de tillstånd som hittills i år har beviljats ensamkommande barn har 84 procent varit tillstånd beviljade på grund av behov av skydd. Det innebär att 84 procent av de beviljade tillstånden har beviljats enligt samma lagregler som gäller för vuxna. Även om det skulle ligga någon sanning i påståenden om att det

finns ensamkommande barn som undanhåller uppgifter om familjemedlemmar och därför beviljas tillstånd (ett påstående som såklart är helt omöjligt att såväl styrka som motbevisa) så kan det konstateras att av de 1723 ensamkommande barn som hittills i år har beviljats uppehållstillstånd har 292 stycken beviljats tillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter. Den typen av uppehållstillstånd kan beviljas även av andra anledningar än att barnen saknar familj (även om det bör vara vanligaste anledningen när det gäller ensamkommande). Det är därför svårt att säga exakt hur många barn som beviljats uppehållstillstånd för att det inte gått att hitta någon familj som kan ta hand om barnen. Klart är att en betydande majoritet beviljas uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov och inte för att familj saknas i hemlandet. LOUISE DANE LOUISEDANE.WORDPRESS.COM FOTO: ATIQ ESHAQI

VITTNESMÅL:

BIRGITTA KRONA:

Åldersbedömningar ANSTÄLLD VID TRANSITBOENDE:

Okej, nu ska jag berätta om mina erfarenheter av åldersbedömning. En kille som kom till oss berättade att han tidigare hade bott på ett annat transitboende, men när han kom till Migrationsverket så bedömde de honom som över 18 år så han fick inte vara kvar där. Han skulle bli skickad till en annan stad men lyckades ta sig tillbaka till Migrationsverket. Där fick han kontakt med en annan handläggare, han började gråta och sa: ”jag är bara 16 år, hur kan ni säga att jag är 18 år?”. Den nya handläggaren trodde honom och skrev ned hans ålder igen. Så kom han till oss! En vecka senare ringer en handläggare från Migrationsverket och säger, ”ni har en kille hos er som är över 18 år, han får inte bo där”. Jag berättar vad pojken har sagt till mig tidigare och tänker att det har blivit en miss någonstans. Handläggaren säger att hen inte kan se det i filen. Jag ber dem kolla upp saken och återkomma. En stund senare ringer handläggaren och säger: ”jag kan fortfarande inte hitta informationen men en handläggare här har sett hans bild

och kan tänka sig att skriva ned honom i ålder igen”. Så vi åker med honom till Migrationsverket och han blir 16 år på pappret igen! För inte så länge sedan åkte en grupp ungdomar till Migrationsverket tillsammans. Åtta stycken av dem antecknades som över 18 år. Jag och en kollega fick i uppdrag att köra dem till Best Western, dit alla som ansågs vara över 18 år skulle. Det var en så vidrig känsla. Några dagar senare är jag och en kollega tillbaka på Best Western igen och då ser vi av en slump en av de åtta killarna från tidigare. Han berättar att han blivit under 18 år igen. Några dagar senare kommer ytterligare två av de där åtta killarna som vi lämnade tillbaka till boendet. De berättar att de blivit skickade till en liten stad i Skåne, att de därifrån tagit sig tillbaka till Migrationsverket och att de då blev nedskrivna igen som under 18 år. Jag är helt tagen av att det går till på det här sättet! Jag har träffat fler personer som har liknande erfarenheter. Att Migrationsverket är ett lotteri är återigen bekräftat.

Artikel 14 – Tema: Ensa mkommande

En ung kille från Afghanistan kom till Sverige i början av året. Han skulle då fylla 16 år, innan han lämnade sitt transitboende i Malmö skrevs hans ålder upp till 20 år. Han var sedan inlagd på sjukhus under lång tid på grund av allvarlig sjukdom och det var så jag kom i kontakt med honom. Underbara, engagerade läkare (på vuxenavdelningen) ordnade en mycket bra advokat till honom. God man och boende för ensamkommande blev det inte tal om. Istället ordnade jag så att han fick bo hos bekanta när han blev utskriven, med förbehåll att han bodde nära sjukhuset. Advokaten och läkarna med flera lyckades tvinga fram samtal för åldersbedömning fem månader tidigare än vad Migrationsverket först hade tänkt. I maj hade han samtal i Uppsala för åldersbedömning och drygt en månad senare ändrades hans ålder tillbaka till 16 år igen. Han beviljades god man, flyttade till ett HVB-hem och fick till slut permanent uppehållstillstånd.

Under tiden försökte han få kontakt med resten av sin familj som han skiljdes från under flykten. De befann sig då i Turkiet och hamnade i olika bilar. Han tog sig genom Europa till Sverige: sjuk, ensam och ledsen. Så för ett par veckor sedan blir han kontaktad av någon på Facebook. Det var hans ett år yngre bror som hade kommit till Sverige! Under broderns tid på transitboendet bestäms att han, som är lillebror egentligen, plötsligt är 18 år. Han är nu ”storebror”. Utan förklaring och tolk görs han två år äldre. Migrationsverket säger att han är fri att flytta vart han vill, att han själv får ta sig till Sundsvall och ger honom adressen till brodern. Jag frågade den förste brodern igår hur det går och han berättade att hans lillebror nu har fått sin ålder ändrad igen efter några turer. Det är så viktigt att inte ge upp! Men osäkerheten finns kvar och hittills har han varken fått boende, ombud eller varit på intervju.

Han är nu ”storebror”. Utan förklaring och tolk görs han två år äldre.

Artikel 14 – Tema: Ensa mkommande

Varför åldersbedömningar? Åldersbedömningar kritiseras för sin ovetenskaplighet, sitt godtycke och diskriminerande karaktär. De har kritiserats av i princip alla de yrkesgrupper som förväntas bistå i denna bedömning. Läkare, tandläkare, socialtjänstemän och advokater. Varför står då denna åtgärd med bland regeringens förslag för att minska invandringen?

ör den som söker asyl har ålder en betydande roll. Åldern är till exempel avgörande för om du ska få gå i skolan, få stöd av en god man, få vård, slippa bo själv bland vuxna och i vissa fall om du ska få hjälp av advokat med ditt asylärende. Eftersom barn anses vara en särskilt sårbar grupp ges de särskilt skydd och särskilda fördelar i asylprocessen. Detta för att de ska ha möjlighet att tillgodose sina mänskliga och sociala rättigheter på lika villkor som andra barn och som vuxna asylsökande. Som barn har du en rad rättigheter som du som vuxen inte har tillgång till. För det ensamkommande barnet är det är alltså mycket viktigt att det betraktas som just barn. Av motsatt skäl är det viktigt för myndigheter att på grund av kostnadsskäl begränsa denna grupp med särskilda rättigheter så mycket som möjligt. Långt över hälften av alla ensamkommande barn som söker asyl i Sverige kommer från länder vars identitetshandlingar, om sådana finns, inte godtas av Migrationsverket. När en ung person

som saknar identitetshandlingar uppger sig vara under 18 år är det heller inte ovanligt att Migrationsverket ifrågasätter detta och behandlar hen som vuxen vid beslutet om uppehållstillstånd. Det är nämligen barnet som har bevisbördan. Ett beslut om att ändra åldern på ett asylsökande barn ska enligt gällande rätt fattas i samband med det slutgiltiga beslutet om uppehållstillstånd. Ändringen kan då även överklagas tillsammans med beslutet. Endast när det är helt uppenbart att någons ålder är felaktig har Migrationsverket möjlighet att ändra hens ålder innan det slutgiltiga beslutet.

nder hösten har dock flera röster vittnat om att många barn i samband med att de registrerat sin asylansökan helt obefogat har fått sin ålder uppskriven. Från samma stund har de då blivit behandlade som vuxna och förlorat sitt särskilda skydd i asylprocessen inklusive sin rätt till skola, god man och särskilt boende. Dessutom går sådana beslut inte

Artikel 14 – Tema: Ensa mkommande

att överklaga separat och barnen har hamnat i en väldigt utsatt situation.Migrationsverket har sedan länge kritiserats för att inte tillräckligt väl motivera varför de väljer att inte tro på ett barns uppgivna ålder och för godtycke då lika fall inte behandlas lika. Det är givetvis mycket svårt för ett barn att bevisa sin ålder. De är istället utlämnade till oprecisa och ovetenskapliga metoder som avvisas av både juridisk och medicinsk expertis. De förenklade tillvägagångssätten, som röntgen av handleder och tänder, men även de mer omfattande medicinska åldersutredningarna har kritiserats kraftigt. Barnläkarförbundet, liksom Tandläkarförbundet, har uppmanat sina medlemmar att inte längre genomföra medicinska åldersbedömningar inom ramen för asylprocessen. Svenska Läkaresällskapets ordförande konstaterade nyligen i ett uttalande på sin hemsida, ”det är varken medicinskt eller etiskt acceptabelt att genomföra åldersbedömningar med dagens oprecisa medicinska metoder”. Det asylsökande barnet ställs inför en i princip omöjlig situation. Deras asylprocess präglas av

utsatthet och bristfällig rättssäkerhet. Barnet har fortfarande bevisbördan för sin uppgivna ålder men kan i praktiken inte bevisa denna om Migrationsverkets handläggare bedömer dokumentation och berättelse som icke trovärdiga. Det står vid det här laget klart att det inte finns några medel eller metoder som med säkerhet kan fastställa någons ålder. Det står också klart att ett barn som felaktigt betraktas som vuxen drabbas hårt eftersom det i samma stund förlorar sina särskilda rättigheter. Förslaget att återigen införa åldersbedömningar innebär höga kostnader för de ensamkommande barn som drabbas, som utöver sina rättigheter även berövas sin identitet. Det är en ovetenskaplig metod som starkt kritiseras av de yrkesgrupper som är satta att bistå Migrationsverket i hanteringen. Men det minskar potentiellt sätt kostnaderna för mottagandet och ökar möjligheterna till utvisning.

Det är varken medicinskt eller etiskt acceptabelt att genomföra åldersbedömningar med dagens oprecisa medicinska metoder.

SANDRA GUSTAFSSON JURIDIKSTUDERANDE OCH ASYLRÄTTSAKTIVIST

Erfarenheter av Dublin Ensamkommande barns upplevelser av asylsystemet präglas av förvirring, osäkerhet och utsatthet. Deras berättelser ger en unik insikt i hur den svenska och europeiska flyktingpolitiken och dess regelverk fungerar i praktiken.

rots att allt mer uppmärksamhet riktas mot den grupp asylsökande som brukar kallas ”ensamkommande” ställer journalister endast undantagsvis frågor direkt till dessa barn och unga om deras egna erfarenheter av asylprocessen. Skriften ”Till Sverige. Om barns erfarenheter av Dublinförordningen”, som publicerades redan 2010, är därför fortfarande högst relevant. Den rör barn och ungas väg genom Europa på jakt efter en fristad och Dublinförordningen som är skapad att reglera sådana resor. I förordningens inledning står det att barnets bästa ska komma i främsta rummet. Medlemsstaterna ska ta hänsyn till: den underåriges välbefinnande och sociala utveckling, säkerhets- och trygghetshänsyn och den underåriges egna synpunkter beroende på hans eller hennes ålder och mognad, inklusive hans eller hennes bakgrund. Dessutom bör det införas särskilda rättssäkerhetsgarantier för ensamkommande barn på grund av deras särskilda sårbarhet. Barnens berättelser visar att de åker runt till olika europeiska länder för att söka asyl. Gång på gång. Alltså exakt det som Dublinförordningen skulle förhindra. Fängslanden, våld och övergrepp präglar deras väg över kontinenten. Av vittnesmålen framgår det tydligt att de storslagna och individuellt anpassade rättssäkerhetsgarantier som återges ovan bara är tomma ord. Inte heller försöken att skriva om förordningen har åstadkommit några större förändringar i praktiken. En av ungdomarna som berättar om sina upplevelser i skriften är Ehsan. Han flydde som femtonåring från Afghanistan till Iran efter att ha hotats av talibaner, därifrån vidare genom Turkiet och sedan Grekland. När följande skrevs befann han sig i Sverige och hade sina fingeravtryck registrerade i Spanien: Jag var Dublinärende och skulle skickas till Spanien. Min gode man sa att Spanien inte vill ta emot mig och därför kunde jag söka i Sverige. Sen blev jag flyttad och jag fick en advokat efter tre månader. Jag fick träffa min gode man. Vi sågs en gång i veckan, han sa alltid till mig ”du måste vänta”. Sen visste jag

Artikel 14 – Tema: Aktivism

FOTO EDD CARLILE (BUDAPEST SEEN)

inte om jag skulle få en advokat eller inte. Jag visste ingenting om vad som hände med mig. En dag kom min gode man och sa ”du ska flytta härifrån och få advokat och ny god man”. Jag fick en advokat och pratade om allt som hänt mig. Efter femton dagar fick jag träffa advokaten som sa att jag hade fått en tid hos Migrationsverket. Efter cirka tjugo dagar var jag på Migrationsverket och blev intervjuad. Jag var fyra timmar med mannen på Migrationsverket … Efter fyra timmar sa jag till honom att vi måste sluta nu annars så kan jag inte berätta mer. Jag slutade och mannen på Migrationsverket sa till mig att ”om du slutar nu och det blir något fel så är det inte mitt fel utan ditt fel”. Efter två månader fick jag ett brev från Migrationsverket. Jag fick negativt beslut.

å här oförutsägbar, beklämmande och rörig kan den svenska asylprocessen vara. Ehsan och andra barn och ungdomar på flykt befinner sig i ett kraftigt underläge. De kan inte påverka sitt ärende utan är beroende av att andra gör sitt jobb: den gode mannen, Migrationsverkets handläggare, advokaten. De pratar inte svenska även om de lär sig snabbt och de har små möjligheter påverka den politik som har en avgörande betydelse för deras framtida liv. Allt fler barn och unga flyr ensamma till Sverige. Deras vittnesmål är nödvändiga för att förstå det svenska och europeiska systemens brister och för att skapa ett så bra mottagande som möjligt. Men deras egna röster hörs fortfarande alltför sällan. Obs! Skriften framställdes innan Dublinförordningen ändrades. Barn överförs nu endast om de redan har fått beslut i det andra landet. Skriften kan laddas ner på Asylgruppen i Malmös hemsida: http://asylgruppenimalmo.se/material/

ANNA LUNDBERG LÄRARE OCH FORSKARE I MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER VID MALMÖ HÖGSKOLA OCH LINKÖPINGS UNIVERSITET

Artikel 14 – Tema: Ensa mkommande

Jämställdhet i vardagen Går det att integrera genustänk och normkritik på ett hem för vård eller boende, så kallade HVB-hem för ensamkommande barn på flykt? Självklart, tycker jämställdhetsstrategen Katarina Olsson.

Vilka är det som får ta plats i diskussioner och som ges mest utrymme?

id ett symposium arrangerat av Barnskyddsrådet i Uppsala på temat ensamkommande barn den 10 november föreläste Katarina Olsson om hur det är att arbeta med jämställdhet vid mottagandet av ensamkommande. Hon är utbildad genusvetare och beteendevetare men har en bakgrund som dramapedagog. I ett projekt som Länsstyrelsen satt igång för att höja kvaliteten i arbetet utbildades personal på HVB-hem. Syftet är att få in jämställdhetsfrågor och genustänk i den ordinarie verksamheten. På många HVB-hem är majoriteten av barnen pojkar och unga män. Det ställer höga krav på personalen att se till att flickornas situation inte hamnar i skymundan. – Genustänket handlar mycket om att uppmärksamma situationer i vardagen på boendena, säger Katarina Olsson.

HVB-HEM HVB-hem står för hem för vård eller boende. Det är en av två boendeformer för ensamkommande barn och ungdomar i Sverige (den andra är familjehem). Vissa HVB-hem drivs i kommunal regi, vissa finns som kommungemensamma initiativ i bolagsform medan andra drivs som helt privata initiativ. Vissa av de HVB-hem som riktar sig direkt till ensam-

Artikel 14 – Tema: Ensa mkommande

Arbetet kan bestå av allt från att lägga märke till vilka som står först i matkön eller får den bästa platsen i minibussen, till att tänka igenom vilken sorts aktiviteter som planeras och hur verksamheten i stort struktureras. – Vilka är det som får ta plats i diskussioner och som ges mest utrymme? frågar sig Katarina Olsson retoriskt. Hon menar att det inte räcker för personalen att tänka att ”jag har ett gott hjärta och vill väl”, här krävs det kunskap och reflektion över sina egna handlingar. – Det är inte barnen som ska bete sig på ett speciellt sätt, understryker Katarina Olsson. Det handlar om att personalen ska ha kunskap om jämställdhetsfrågor. Det är en kvalitetsfråga, helt enkelt. DANIEL ROSSETTI

kommande barn är förhållandensvis glest bemannade och har mycket stor omsättning på såväl boende som personal. Andra är mindre och mer vårdinriktade boendeenheter. Majoriteten av de HVB-hem som riktar sig mot ensamkommande barn har ett fokus på sin roll som ”samhällsorienterare” samt ”lots i vardagen”. KÄLLA: LIVE STRETMO, SE ARTIKEL 14 #1/2015

”De kanske är rädda, men vi är inte farliga” J

ag har bestämt att jag ska bo här för alltid, så jag tänker att Sverige är som mitt hem. Men ibland så händer någonting, berättar Haidar. Alla säger så här: ”Det är flyktingar som gjort det”. Även om man varit här i hundra år så säger de ändå: ”Det är en flykting som gjort det”. Alltså, även om du har svenskt uppehållstillstånd, det spelar ingen roll. Haidars berättelse väcker frågor kring vad tillhörighet och hem kan vara och visar hur komplexa och motsägelsefulla dessa frågor är. Jag har som forskare intervjuat 17 ensamkommande barn och ungdomar. De har alla kommit till ett Sverige där debatten om invandring, integration och ”svenskhet” ständigt är närvarande. Dessutom har studier visat att ensamkommande barn kringgärdas av motstridiga bilder om hur de är och antas vara. Antingen betonas deras utsatthet och sårbarhet eller så betonas deras handlingskraft. Samtidigt misstänkliggörs de och deras

status som barn och skyddsbehövande genom benämningar som ”skäggiga barn”. Hur är det att som flykting och barn komma till en sådan kontext och skapa sig ett liv där? – Det finns ingenstans man kan gå för att hitta svenska vänner och prata med dem, säger Mahdi som bor i ett mindre samhälle i norra Sverige.

ven de andra ungdomarna pratade på olika sätt om svårigheten att lära känna ungdomar som de kategoriserar som ”svenska”. Enligt Mahdi saknas platser för möten men när jag träffar Arash, som bor på samma ställe, visar det sig finnas en fritidsgård. Det är en potentiell mötesplats, men med osynliga – dock märkbara – gränslinjer som dras genom rummet. Arash och jag tar en promenad i samhället. Det är höst och mörkret har börjat falla. Han visar mig runt. Där ligger mataffä-

Allt fler barn utan föräldrar söker skydd i Sverige. De kommer till ett land med osynliga gränsdragningar som kan göra det svårt att få tillträde till samhället.

ren, kaféet, pizzerian, gatan som löper genom hela samhället, skolan och gymmet. Vi går in i huset där fritidsgården ligger. Det är ingen där, förutom vi och en anställd. Arash visar mig runt i lokalerna och pekar ut var de ”svenska” ungdomarna brukar vara och var han och hans kompisar, ”flyktingarna”, oftast är. Även om de rent fysiskt är nära varandra verkar det som att det dras skiljelinjer mellan ”vi” och ”dom” som reglerar rörelsemönstren för ungdomarna. ”De är inte så vana vid flyktingar här”, ”de kanske är rädda, men vi är inte farliga”. Ungdomarna jag pratat med säger att orsakerna till icke-mötena är blyghet, fördomar och rasism. Dessa förklaringar visar på en medvetenhet om hur de görs till den andre – som inte anses tillhöra – och förhåller sig till det. Gruppboendet, skolklassen och sociala medier blir viktiga platser att träffas och umgås med andra i samma situation. Även om de inte berättar sitt innersta

förstår de varandra i mångt och mycket. Gränsdragningarna är dock porösa, de kan överträdas och luckras upp. Samira berättar stolt om när hon blev vän med två ”svenska” tjejer hon har träffat i skolan. – Jag sa ”hej” hela tiden och till sist frågade jag dem ”jag vill ha kontakt med er, jag vill försöka träna svenska språket, jag vill vara er kompis”. Tjejerna svarade ja och nu umgås de, oftast över en fika. Samiras ihärdighet är imponerande, men samtidigt menar jag att det är viktigt att fråga sig hos vem ansvaret ligger för att upplösa gränserna mellan ”vi”, som anses tillhöra, och ”dom”, som utestängs. ULRIKA WERNESJÖ FIL.DR. I SOCIOLOGI, POSTDOKTOR I SOCIALT ARBETE LINKÖPINGS UNIVERSITET

Fotnot: Alla namn i texten är fingerade.

Artikel 14 – Tema: Ensa mkommande

Sedan fick jag höra deras röst och allt kändes lättare.

Jag heter Mohammad Ghorbani och bor i Degerfors J

ag kom till Sverige för tre år sen och efter två år kunde min mamma och mina fyra syskon också flytta hit. Pappa dog för nio, tio år sedan. Ibland tänker jag på det och blir ledsen. Lägenheten som vi bor i nu är fyra rum och kök. Vi går alla i skolan, mamma också, hon läser SFI. Jag har bott i Degerfors från första början. Jag fyllde 18 år i november. Jag kommer från Afghanistan, från en liten by som heter Pato. Men jag är född i Iran. Pappa ville att vi skulle åka tillbaka till Afghanistan eftersom han hade mark där. Men de släktingar som nu hade marken hotade honom. En dag försvann han. När

mamma inte gav sig utan gick till polisen hotade de henne och mig till livet. Så vi flydde tillbaka till Iran. Till en stad ett par timmar från Teheran som heter Qarchak. Utan papper hade vi inga rättigheter och var tvungna att hålla oss undan polisen. Vi kunde inte gå i skolan så jag började jobba på en fabrik med att sortera skrot när jag var tio år. Jag går i skolan nu och håller på att ta körkort. Nu har jag bara ett ämne kvar för att börja i gymnasiet. Det går jättebra! Men det var svårt innan min familj kom. Det var viktigt för mig, nu behöver jag inte oroa mig för dem längre, jag har dem framför ögonen och kan se att allt är bra.

Artikel 14 – Tema: Ensa mkommande

På fritiden tränar jag fotboll och umgås med mina kompisar. Jag har svenska kompisar också från laget men de bor i Karlskoga så vi träffas inte så ofta utanför träningarna. I Degerfors umgås jag mest med afghaner. Jag försöker säga att vi ska prata svenska med varandra, för att öva och så att de andra ska förstå och inte tro att vi pratar om något annat. Vi hade sparat pengar i tre år för att betala för resan hit och det var tufft och jobbigt att lämna min familj. Jag förstod inte, jag var ett barn. Min mamma sa ”du blir en man på resan och du får en framtid, där kan du plugga och bli någonting” och det gav mig ändå hopp och styrka. Jag var rädd under flykten. De sköt på oss vid gränsen till Iran. När vi skulle ta oss över vattnet mellan Turkiet och Grekland var jag också rädd. Vi var tolv personer i en liten gummibåt som var anpassad för sex och jag kunde inte simma. Och när vi gick ensamma på natten över gränsen mellan Serbien och Ungern, inte visste vart vi skulle, hur länge vi skulle gå och polisen dök upp och tog oss. Första gången jag kom till Sverige var till Malmö. Jag var rädd för polisen. Jag hade sett hur poliserna var i de andra länderna men jag fick hjälp av andra afghaner på tågstationen som lugnade mig. En man sa att han skulle hjälpa mig och sa”du behöver inte vara rädd, poliserna här är väldigt snälla. De skriker inte åt dig och slår dig inte”. Vi gick tillsammans till hans boende och personalen där skjutsade mig till Migrationsverket. Det var första gången som jag kände mig lugn. Den natten var den första natten på tio månader som jag inte tänkte på något. Dagen efter sa de att jag skulle flytta till en stad som hette Degerfors. Den kvällen var det första gången som jag såg snö. De boende och personalen på HVB-hemmet hälsade på mig. De kunde mitt namn. De visste att jag skulle komma. Efter en vecka fick jag börja skolan. Jag hade längtat efter det. Det var målet, att komma

till ett europeiskt land och gå i skolan. Jag vill utbilda mig och börja jobba, bli elektriker. Jag gillar jobb där man får använda kroppen, röra sig lite och inte bara sitta bakom datorn. Jag är intresserad av el, rädd för den också men nyfiken. Smugglarna tog våra telefoner så jag kunde inte kontakta någon. Jag hade inga nummer. Jag lärde känna en kompis här, hans syster bodde i Iran. Jag gav henne min gamla adress och bad henne gå dit och leta efter min familj. Hon gick till den lokala moskén och de tog henne direkt till min mamma som fick mitt telefonnummer. Det hade gått nästan ett år sedan jag lämnade Iran. Jag grät när jag hörde hennes röst. Jag var så orolig för dem, hur de levde, vad de gjorde och vad de åt. Sedan fick jag höra deras röst och allt kändes lättare. Jag fick beslutet efter fyra månader att jag fick stanna i Sverige.

är jag kom visste jag inte hur det var, kunde inte reglerna. Under mina intervjuer svarade jag så gott jag kunde. Sista månaden innan beslutet kunde jag inte sova och visste inte vad som skulle hända. När jag till sist fick beskedet blev jag så glad att jag kramade min gode man och handläggaren på Migrationsverket. Jag sjöng för dem hela dagen! Jag är väldigt nöjd med alla jag mött, handläggaren på Migrationsverket, min gode man, min advokat. Alla hjälpte mig. Och de hjälpte mig att få min familj till Sverige, det glömmer jag inte. Tryggheten jag fått här hade jag inte i andra länder. Inte i Afghanistan och inte i Iran. I Sverige har jag aldrig hört ”du är afghan och du måste härifrån”. I Iran blir afghaner ibland behandlade illa - en del skriker otrevliga saker. Det har jag aldrig hört här i Sverige. Här vill alla verkligen hjälpa till. De bryr sig. Det är de sakerna som gör att jag känner mig hemma här. Och att man får friheten att säga och tycka vad man vill.

Artikel 14 – Tema: Ensa mkommande

MOHAMMAD GHORBANI

Tid och trygghet krävs för att lyckas Barn och ungdomar som flyr ensamma befinner sig i en mycket utsatt situation. Det finns en föreställning om att det kommer att gå sämre för dem än för andra, men ny forskning visar något helt annat.

orskarna Aycan Çelikaksoy och Eskil Wadensjö har publicerat två studier som undersöker andelen ensamkommande barn som kommer i arbete och hur deras inkomstnivåer utvecklas över tid. Det är en del av en större studie av hur det har gått för de totalt 9975 ensamkommande flyktingbarn som folkbokfördes i Sverige under perioden 2003–2012. Resultaten visar att det går bra för de ensamkommande att etablera sig i Sverige. De kommer i högre utsträckning i arbete och får högre lön än barn från samma länder som kommit med sina familjer. Även bland ensamkommande återfinns ojämlikhet mellan könen. Studien visar att flickor har

betydligt svårare att komma ut på arbetsmarknaden och i de fall de lyckas tjänar de dessutom betydligt mindre än pojkarna. Folkbokföringstiden, det vill säga tiden efter det att uppehållstillstånd beviljats, har en avgörande betydelse för hur bra etableringen går. En rad studier på området visar samma sak. Det går också bättre för barn och ungdomar i Stockholmsområdet än för de som bor i andra delar av landet. En överväldigande majoritet av de ensamkommande ungdomarna är pojkar från Afghanistan. Studien visar också att de har lättare att etablera sig på arbetsmarknaden än barn från andra länder utanför Europa.

Det krävs vilja, mod och målmedvetenhet för att som barn ta sig ensam över världen.

Ensamkommande, liksom barn på flykt generellt, har svårare att komma i arbete än barn i samma ålder som fötts i Sverige av svenska föräldrar. Inkomsterna bland ensamkommande ökar dock med tiden man varit folkbokförd i Sverige och de tjänar till slut mer än andra flyktingbarn och lika mycket som jämnåriga från Sverige. Det krävs vilja, mod och målmedvetenhet för att som barn ta sig ensam över världen. Hittills i år har det kommit 26 339 ensamkommande barn och ungdomar till Sverige. Det är väsentligt fler än någonsin tidigare och gruppen förväntas

växa de kommande åren. Mer forskning behövs för att förstå vilka faktorer som är avgörande för deras etablering. Çelikaksoy och Wadensjö visar på utmaningar vad gäller ensamkommande flickors möjligheter, men synliggör framförallt den kraft och potential som dessa ungdomar har om de ges rätt förutsättningar att växa. MIKAEL LEYI

Fotnot: Aycan Çelikaksoy och Eskil Wadensjö är verksamma vid Institutet för social forskning och Stockholms universitets Linnécentrum för integrationsstudier.

Artikel 14 – Tema: Ensa mkommande

Sveriges gatubarn Så har de kallats – de ensamkommande barn som avviker från sina boenden och sedan lever på gatan. Stockholmspolisen har ett team specialiserat på dessa barn och i Göteborg arbetar en grupp fältassistenter uppsökande med ungdomarna. Text Daniel Rossetti

ngen vill ha mig här.” Den känslan är en av anledningarna till att barn avviker från boenden, tror fältassistenterna Annie Billingsdal och Jenny Aleryd. De är en del av Fältgruppen City som jobbar med uppsökande socialt arbete inriktat på barn mellan 13 och 21 år i Göteborg. Under våren 2015 förändrades bilden på Göteborgs gator. Från att mest ha stött på ungdomar som ville träffa jämnåriga, kanske sökte spännande miljöer och ibland hade struliga familjeförhållanden började fältassistenterna se en annan grupp. Allt fler ensamkommande flyktingbarn dök upp, många av dem hade bott på gatan länge även i andra länder, oftast i Nordafrika. – Nu är det så många som femtio killar som vi ser på gatorna, säger Jenny Aleryd. De har oftast sökt asyl och väntar på besked. Runt hälften av dem är killar mellan 14 och 20 år som helt och hållet lever på gatan. Fältassistenterna vill understryka att det finns många olika anledningar till att barn väljer att avvika från sina boenden, varje ungdom har sin individuella historia. Men ofta har det att göra med känslan av att de är oönskade. – De ser sina kompisar från Afghanistan som får uppehållstillstånd, berättar Jenny Aleryd. Efter att först ha blivit övergivna i sina hemländer visar det sig att ingen vill ha dem här heller. Annie Billingsdal och Jenny Aleryd har fått erfara hur svårt det kan vara att hjälpa ungdomar som lever på gatan, när systemet inte räcker till. De har tvingats släppa av 16-åringar i centrala Göteborg mitt i natten, eftersom de har varit utskrivna från Migrationsverket och därmed inte heller är någon kommuns ansvar. – Ingen frågar efter dem, ingen vet hur de mår eller var de är, säger Annie Billingsdal. Är det rimligt att myndigheterna kan avsäga sig ansvar för ett barn? Hon undrar om vi skulle acceptera en liknande situation för ”svenska” barn.

– Hur kommer det sig att detta får ske med ensamkommande? Varför är inte Missing people ute och letar efter de här barnen? Varför ringer inte socialtjänsten, lärare eller boenden ner fältassistenterna när barnen avviker? I Stockholm, där ensamma barn som vistas i gatumiljöer är mångdubbelt fler, har polisen inrättat ett speciellt team. Det är gränspolisen i regionen som tillsammans med socialtjänsten arbetar uppsökande för att hjälpa ungdomarna, men också för att förhindra att brott begås och i värsta fall lagföra dem. Det finns alltid en socialsekreterare med i bilen när polisen är ute i fält. Många av dem de möter använder tunga droger och har levt ett liv kantat av övergrepp och kriminalitet. – De ungdomar som vi ser är framförallt afghaner och nordafrikaner, säger Christian Frödén som är en av poliserna som jobbar med teamet. De är vana att klara sig själva och framförallt de som kommer från Nordafrika har en stor ovilja att samarbeta med myndigheter.

et är få ungdomar från länder som Marocko, Tunisien och Algeriet som får uppehållstillstånd i Sverige, något som Christian Frödén ser som en av anledningarna till att de lever på gatan. – Varför ska de anstränga sig och sköta sig för att sedan bli utvisade efter ett år? De här ungdomarna har ingenting att återvända till. Annie Billingsdal och Jenny Aleryd på Fältgruppen City i Göteborg tror att vägen framåt är att öka kunskaperna om problemet och sedan utveckla de verksamheter som är i kontakt med barnen. – Vi måste hitta och tillåta nya lösningar och framförallt medvetandegöra vårt bemötande. Men i slutändan handlar det om att vi måste få förutsättningar att jobba med det här och då behövs mer resurser från politikerna.

Artikel 14 – Tema: Ensa mkommande

Är du trovärdig, lille vän? Även i barns asylprövning är trovärdighetsbedömningen kärnan. Det läggs som en dubbel börda på barnens axlar. Det är avgörande att berättelsens trovärdighet och kroppens stämmer överens.

nligt Migrationsverket sökte 7049 ensamkommande barn asyl i Sverige 2014. Efter att ha sammanställt information från Migrationsdomstolarna i Stockholm, Göteborg och Malmö om ändringsfrekvensen i ensamkommande barns överklaganden för samma år visade det sig att endast cirka 7 till 11 procent av barnens beslut ändrades i nästa instans. 89 till 93 procent av besluten ändras alltså inte. Juridisk forskning har dock en naturlig tendens att lägga huvudfokus på migrationsdomstolarnas och Migrationsöverdomstolens avgöranden när det gäller praxis. Men som den enkla jämförelsen ovan visar blir Migrationsverkets beslut ofta avgörande för de ensamkommande barnen.

En trovärdig berättelse, slår Migrationsöverdomstolen och Migrationsverket fast, är sammanhängande, detaljerad, oförändrad under handläggningen och tillförlitlig när den jämförs med tillgänglig landinformation. I de flesta asylärenden är det just den muntliga berättelsen som hamnar i fokus för bedömningen. Det kan ofta vara det enda underlaget för beslut. Även om Migrationsverket har utredningsplikt ligger bevisbördan på den asylsökande, så även för barn. Olga Keselman har i sin avhandling Restricting Participation (2009) visat att tolken riskerar att begränsa eller förändra ensamkommande barns berättelser i asylintervjun. Vi vet även från tidigare studier att barn och unga i ”västländer”

Artikel 14 – Tema: Ensa mkommande

FOTO: ATIQ ESHAQI

generellt inte anses kunna vara politiska aktörer. Detta kan bland annat bidra till att procentuellt sett få ensamkommande barn får flyktingstatus enligt Genèvekonventionen. Asylärenden handlar således till betydande del om bevisvärdering snarare än strikt juridiska tolkningsfrågor. I min kommande avhandling tittar jag bland annat på hur Migrationsverkets handläggare argumenterar kring trovärdighet i ensamkommande barns asylbeslut. I min forskning kan jag konstatera att åldern är central när svenska lagstiftare ska beskriva hur de uppfattar ”kategorin” ensamkommande barn, deras behov och livsvillkor.1 När det gäller ensamkommande barn har just deras ålder också varit en brännpunkt i den mediala debatten. Det finns nämligen inga säkra metoder att göra åldersutredningar på, genom exempelvis röntgen. Ändå fortgår denna praktik och fick just förnyat stöd av regeringen. Forskarna Didier Fassin och Richard Rechtman har argumenterat för att intresset för medicinska och psykiatriska undersökningar av asylsökande beror på att vi lever i den humanitära ideologins tidevarv. Detta har medfört att

flyktingars lidande synliggörs i allt högre grad medan den politiska dimensionen av flyktingskap gått förlorad. Fokus på ”kroppsligt berättande” (exempelvis åldersutredningar) hamnar därför allt mer i centrum för diskussionen om vem som har rätt till asyl. Trovärdighet för ensamkommande barn blir därför en utmaning. Både ungdomarna och deras kroppar måste kunna leverera berättelser som blir logiska utifrån svenska, särskilt myndigheters, föreställningar om barn. Detta i en situation där de redan från början är utsatta. Det kan alltså finnas behov av att fundera på om det är lagstiftningen som ska förtydligas eller om det är Migrationsverkets beslutsfattande som ska bli mer transparent. Eller både och. DANIEL HEDLUND DOKTORAND VID BARN- OCH UNGDOMSVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN, STOCKHOLMS UNIVERSITET

Hedlund, D. & Cederborg, A-C. (2015). Legislators’ perceptions of unaccompanied children seeking asylum, International Journal of Migration, Health and Social Care, 11(4), 239-252.

Kultur: Poesi ANNA KRISTIANSSON INSTAGRAM: @BOKPOESI

KARIN RÅGHALL

europeiska värderingar ja tänk om det var bankerna som var på väg att kantra, nog hade det gått att lösa, då nog funnes krisplaner på sekunden nå, det var nu bara lite människoliv, lite bombdöd, lite sjönöd förvisso siffror men av ett mindre värde *** någon eldar upp sin människosyn i Munkedal, Onsala, Kånna, Arlöv – i oktober någon bränner ner den sista anständigheten i ett stängt hjärta minns ett hus här i Vårberg som inte tändes på där bodde barn från Afghanistan som spelade fotboll och kämpade med gymnasiematte och minnen från kriget och människofientliga grannar i flådiga villor grannar som använde illvilliga paragrafer i stället för tändvätska – boendet fick flytta min enda tanke i oktober är att bränna ner systemet

Kultur Utdrag ur podd-serien Se ut producerad av Stina Lundin, sonikasyn.se/seut

Hur långt Horisonten är den linje där himlen möter jorden. Om jorden vore platt skulle jag teoretiskt kunna se oändligt långt. Men jorden försvinner ur sikt eftersom den kröks. Om jag ser ut över en platt yta där ingenting sticker ut och skymmer sikten, då ser jag ända tills jordens rundning gör att marken försvinner. / Synen begränsas inte i första hand av hur långt bort något är, utan av hur fri sikt det är. De gånger sikten är helt fri, är begränsningen ögats skärpa. Om jag står på ett berg och ser ut över skogar, åkrar och byar blir allting nedanför mig väldigt smått. Till slut så smått att jag inte kan urskilja detaljer utan ser skogen som ett färgfält. Det finns något vilsamt för blicken att röra sig över stora ytor och inte begränsas av en massa saker på några meters håll. Många människor tycker om vidsträckta utsikter till exempel i fjällen eller vid havet. Men det finns också de som skräms av det storslagna.

Om skuggor När vi står i solen känner vi värme från solstrålarna. Det kan sticka lite i ögonen och i huden. I skuggan är det flera grader svalare. Kanske känns luften lite fuktigare och snällare. Men den största skillnaden mellan sol och skugga är hur det ser ut. En solbelyst markplätt är ljus och visar upp starka, klara färger medan skuggans färger är dovare, mörkare och kallare. Varje föremål som finns mellan solen och marken får en egen skugga i samma form som sig själv. Till och med minsta sandkornet har en pytteliten skugga. / Jag tittar på ett YouTube-klipp: En flicka i dryga ettårsåldern står på en starkt solbelyst parkeringsplats. Hon ser orolig ut och har en napp i munnen. ”Vad är det, är du redo att nanna? Kom till mamma.” Barnet går osäkert framåt och sneglar mot marken. Hon tittar på sin nästan svarta skugga på asfalten bredvid sig. Hon vänder sig och försöker att gå ifrån den. Hon springer med viftande armar och får plötsligt syn på att skuggan är framför henne. Hon rycker till och börjar gå baklänges, tappar balansen och trillar.

FLYTTFÅGEL LINNÉA JONASSON

Kultur: Essä

Gräns och konsekvens Text Therese Leonore Johansson

an kan säga att Sverige är en modern sekulär välfärdsstat eller så kan man säga att Sverige är en del av en kultur som omfattar rituella människooffer. Man kan säga båda de sakerna, samtidigt, utan att egentligen ljuga. Offer är en primär akt i helighållande. ”Att offra gränskorsare är en del i att helighålla nationalstaten och ett bejakande av dess suveränitet” skriver Shahram Khosravi, professor i socialantropologi vid Stockholms universitet, i sin autoetnografi ’Illegal’ Traveller. Det är inte vilka gränskorsare som helst som offras. De som är möjliga att offra är de ”illegala”. De som genom sin rörlighet upprör vårt sinne för ordning. Medan jag som innehavare av världens mest värdefulla pass kan höja min sociala status genom att korsa gränser ses andras gränskorsande som en förbrytelse. När jag reser befäster jag ordningen, när de reser upprör de ordningen. ”Gränsbrytare bryter länken mellan nativitet och nationalitet och bringar nationalstatssystemet i kris.” Gränsen ringar in, definierar och reproducerar nationen. De gränser som avgränsar rika länder

från fattigare länder är svårgenomträngliga. När Bulgarien tar steg för att släppas in i Schengenunionen installerar de ett högteknologiskt gränsbevakningssystem längs gränsen mot Turkiet. Högupplösta videoövervakningsbilder från kameror med både night-vision och värmekänsliga styrsensorer livestreamas till en dygnet-runt-bemannad kommandocentral som kommunicerar med utstationerade gränspatruller. Kamerasystemet kostade 100 miljoner kronor och levererades av svenska Ericsson. I mars i år hittades två yazidiska flyktingar döda på den turkiska sidan av gränsen, de hade frusit ihjäl efter att ha misshandlats så svårt av bulgarisk gränspolis vid en så kallad push back-aktion att benen inte bar dem. Benen var brutna. Nu har EU kommit överens med Turkiet om skärpta gränskontroller. EU betalar 3 000 000 000 euro till regimen för att hålla kvar flyktingar i landet och externaliserar på så sätt sin gränskontroll till ett land vars gränspolis vi vet har varit oerhört brutala mot flyktingar tidigare. Den som olovligen korsar gränsen utmanar och kränker per automatik hela nationalstatssys-

Artikel 14 – Kultur

Du kan vara en av dem som straffas med skam och förnedring för att senare krävas på tacksamhet.

temet. Den som korsat gränsen utan lov omskapas från legal till illegal, värdig till ovärdig. De som kan offras är de som är på väg, vars status är oklar och de som kommit fram, men befunnits ovärdiga. Varken reglerna eller gränserna upprätthålls i deras intresse. Att du offras behöver inte betyda att vi dödar dig eller låter dig dö. Du behöver inte vara mannen som dog under sin deportation vid Arlanda tidigare i år för att vara offrad av Sverige. Du behöver inte vara ett av liken med brutna ben utanför Bulgariens gräns eller mannen som hängde sig inne på Migrationsverkets förvar förra året. Du kan vara en av dem som straffas med skam och förnedring för att senare krävas på tacksamhet. Eller en av dem vars hälsa offrats efter åratal som papperslös, hänvisad till den irreguljära arbetsmarknaden och med begränsad tillgång till sjukvård. Du kan vara en av dem som levt hela sitt liv som omväxlande asylsökande och papperslös och undrat vad som ska hända när gymnasiet är över och du inte längre omfattas av rätten till utbildning. Du kan vara ett av de barn som gett upp och

nu matas med sond. Du kan vara den höggravida mamman vars man tagits i förvar och vars sjuåriga son började skada sig själv när han inte rådde på poliserna som tog hans pappa. Du kan vara den sjuåriga sonen som dunkar sitt huvud i väggen när alla tankarna kommer, eller så kan du vara hans lillebror som inte förstår varför din storebror måste öva sig på att slåss, mot dig.

tt du offras betyder inte att du enbart är ett offer. Du är fortfarande en människa med agens och strävan, hur mycket Europa än försöker göra dig till ett fogligt djur. Men du har ingen eller liten tillgång till dina mänskliga rättigheter, du har dem på pappret men i praktiken är du rättslös till dess du blir erkänd av dina förövare. De där rättigheterna verkar behöva häktas fast på någonting, de tycks inte vilja fästa på din nakna hud utan måste haka i ett medborgarskap för att de ska funka. Vissa behöver göra så otroligt lite för att få dem. Jag till exempel, på mig hängdes medborgarskapet som en medalj när jag föddes och längs medaljens snöre dinglar alla rättigheter som glittrande berlocker.

En magisk resa

Serie

SERIE AV FIA LIEN

Artikel 14 – Kultur

Text Sofia Häyhtiö & Sara Rooth

et är närmast omöjmånga fler än väntat. STOCKHOLM UNITED ligt att både förutse En överraskning är inte Stockholm United är en del av och styra över alltid positiv. Några har nätverket Ingen Människa är Illegal skeenden som ett barn utan fantiserat ihop att dagens och organiseras för och med barn papper ställs inför. Tillvaron träff ska spenderas i Eroch unga utan papper mellan kan ändras radikalt från en iksdalsbadets bubbelpool. 7-17 år. Har aktiviteter såsom dag till en annan. Vi starPå parkeringen möts de månadsträffar, skapandetade Stockholm United för istället av ett hippiegäng på workshops och sommarkollo. tio år sedan för att barn som sparkcyklar. De har rökelser, Strävar efter självorganisering lever papperslösa skulle kunsjunger och babblar om en och erbjuder ungdomsledarna bredda sina nätverk och magisk bussresa och alla utbildning för Stockholm Uniteds få möjligheter att göra egna hänger med. En tarotperson ungdomar, som ett steg i att erfarenheter tillsammans som vill spå den som är bli ledare i gruppen. med gruppen. En fristad. intresserad, vinkar försiktigt. Höjdpunkterna återfinns Massören som gärna vill ofta i det oväntade. När det massera ömma axlar hojtar dyker upp 30 personer istället för de 20 som är ”nu finns jag här för dig”. En kärleksgud går anmälda till en månadsträff. När gruppens busirunt och häller glitter. En bartender mixar fram gaste barn plötsligt blir absorberad av och finner goda drinkar och de yngre barnen lyser upp och ett lugn i att vika askar. När en karaokesession rycks med. Tonåringarna köar för att spås. Nu är urartar i en galen version av ”We are the world” vi är på väg. med en fjortonåring i pastorsskepnad som gorFramme. Femton personer i en inrökt bastu, mar tills vi alla vrider oss av skratt. ingen dusch och långgrunt sjövatten till knäna. En kall septembermorgon är det första träffen Det är svängdörr mellan det sex-gradiga vattnet med Stockholm United-gänget efter sommarens i sjön och bastulaven. Bland narrstreck och varkollo. Sofia åker ut på landet vid åttatiden och dagligheter smyger allvaret in: ”fem år sedan papmöter Jennie för att elda bastun, laga pastasalpa försvann”, ”vi blir bostadslösa om en vecka”, lad, lägga fram pärlor och pyssel innan kidsen ”jag kom ju hit när jag var nio år. Nu ansöker kommer ut med bussen. Samtidigt byter Fiona, vi om uppehållstillstånd igen, men på den nya David och Eli om till hippiekläder i snåren lagen. Kommer min familj få stanna i Sverige, utanför Eriksdalsbadet. Bussen, inredd med men inte jag nu när jag är vuxen?”. Uppe i huset soffor, fåtöljer, dov belysning och plastblommor sitter många av de yngre barnen och pysslar. bromsar in på parkeringen. Sara, Zackie och Stämningen är på gränsen till meditativ. Tossy möter upp barnen på mötesplatsen. På bussresan tillbaka är det discotema med I takt med att jakten på människor utan papglitter och glamour, karaoke och popcorn och per trappas upp blir det allt svårare för barn och vår toastmastrande fjortonåriga pastor vrålar unga som är papperslösa att åtnjuta sina mänskinnerligt: ”Sing with me, don´t you ever give up, liga rättigheter. Som att ta sig till sig till och från never ever give up hope cause we are everything. skolan, att gå ut med kompisar eller att ta sig till We are the world, we are the children, we give våra träffar. Men denna höstdag dyker det upp trust to our lives and we will never give in.”

Artikel 14 – FARR-nytt

FARR-nytt

Hjälp för skolpersonal med elever utan papper

ätten att få gå i skolan som barn är väl förankrad i vårt samhälle. Det är en rättighet som det kämpas för världen över. Fredspristagaren Malalas kamp för flickors rätt att gå i skolan är ett exempel. Men även i Sverige finns det brister när det kommer till barns rättigheter. Enligt svensk lag har alla barn upp till 18 år rätt att gå i skola och sedan 1 juli 2013 har även papperslösa barn samma rätt. Skolinspektionen gjorde under hösten 2014 en tillsyn i 30 kommuner för att se hur tillgången till utbildning ser ut och tillgodoses för asylsökande och papperslösa barn. Man kom fram till att det finns brister i dessa barns tillgång till skola och många får inte det stöd som de borde få. I praktiken finns det alltså brister som gör att papperslösa och även asylsökande barn inte får skolgång på samma villkor som barn med uppehållstillstånd. Skolverket har därför i år gett ut stödmaterialet ”Elever som är papperslösa – rätt till en likvärdig utbildning” som är till för skolpersonal som arbetar med papperslösa elever men även för andra intresserade. De som dagligen möter

papperslösa elever i skolan kan här få råd och vägledning för att ge dessa barn och ungdomar stöd i sin skolgång. FARR är en av flera organisationer som läst och kommit med förslag och synpunkter på materialet innan tryck. Stödmaterialet tar upp en mängd centrala områden, allt från bemötande, trygghet, hur ett bra mottagande av eleven kan se ut, hur skolor bäst kan stötta kunskapsutvecklingen för dessa elever och olika lösningar för betygssättning. Det är ett viktigt stödmaterial som borde finnas i alla skolor, även de som i dagsläget inte har papperslösa elever behöver vara förberedda för den dagen så sker. Även lärarstudenter bör ta del av materialet. Alla behöver vara med i arbetet för att tillgodose alla barns rätt till en likvärdig utbildning.

Årsmöte 19-20 mars i Malmö!

FARR:s årsmöte kommer att ta plats i Malmö tillsammans med Asylgruppen i Malmö. Det kommer som brukligt att hållas en studiedag som är öppen även för allmänheten. Till årsmötet är alla medlemmar välkomna. Då kommer vi att välja medlemmar till styrelse och arbetsgrupper. Vi ser fram emot givande samtal, intressanta diskussioner. Varmt välkomna till Malmö den 19-20 mars 2016!

LINDA PERSON

Stödmaterialet ”Elever som är papperslösa- rätt till en likvärdig utbildning” finns att ladda ner som PDF gratis på Skolverkets hemsida. Det går också att beställa därifrån i tryckt form för 30 kr/styck plus porto.

Artikel 14 – FARR-nytt

Ska FARR ha ett medlemsforum? I början av året startade FARR ett forum för sina medlemmar på hemsidan www.farr.se. Meningen är att medlemmarna ska kunna diskutera, fråga och tipsa varandra om saker. Det är inte så många som använt forumet, och om det visar sig att det inte finns något behov finns det ingen mening med att behålla det. Styrelsen har ändå bestämt sig för att ge forumet en chans till och uppmanar därför dig som vill använda det att skapa en inloggning.

Gör så här: Gå till www.farr.se/register och fyll i uppgifterna, välj användarnamn med mera. Ditt medlemsnummer finns på adresslappen på tidningens baksida. (Det numret kommer bara att behövas en gång.) När du registrerat dig får du ett mejl för att bekräfta din e-postadress. Sedan får du efter ett tag ännu ett meddelande om att du kan använda forumet. Då är det bara att logga in på hemsidan med det användarnamn och lösenord du valt.

Nominera någon till ungdomsstipendium Sedan 1998 delar FARR ut ett årligt ungdomsstipendium i samband med årsmötet. Syftet är att stödja insatser av ungdomar för asylrätten och/ eller för att öka förståelsen mellan människor av olika ursprung. Stipendiet delas nu ut till minne av Carl Lundevi, inspirerande medlem i FARR:s

styrelse, som tragiskt avled 2012 i alltför unga år. Stipendiesumman är minst 5000 kr och kan ökas om stipendiet delas mellan flera. Skicka ditt förslag till mottagare av stipendiet, med motivering, till info@farr.se!

Artikel 14 på Pressbyrån! Vi jobbar vidare med att försöka sprida Sveriges enda flyktingpolitiska tidskrift till så många som möjligt. Vi har glädjen att meddela att det nu blir ännu enklare att köpa Artikel 14 både till sig

själv och till nära och kära. Nu finns tidningen att köpa på utvalda Pressbyråer över hela landet samt på Pressbyråns online butik. Håll utkik!

Besök artikel14.se! Här kan du läsa i tidigare nummer och beställa prenumerationer. Vi finns även på facebook.com/artikel14

Vill du bli återförsäljare? Kontakta artikel14@farr.se

Vill du köpa ett lösnummer? Besök tidskriftsbutiken.se

Prenumerera på Artikel 14! Fyll i talongen eller beställ på artikel14.se/prenumeration

Prenumeration inkl. medlemskap 250 kr i FARR för enskilda Prenumeration inkl. medlemskap 150 kr i FARR arbetslös/student/asylansökande Prenumeration och medlemskap för 300 kr asylrättsgrupper och organisationer Endast prenumeration för enskilda 200 kr Prenumeration för företag 250 kr och organisationer Ja, tack! Jag vill ha ett gratis provnummer av Artikel 14 Ja, tack! Jag vill ha mer information om FARR NAMN: ADRESS: Priserna avser prenumeraton för fyra nummer av Artikel 14 och eventuellt medlemskap i FARR under ett år.

Artikel 14 – Info/Prenumeration

Vill du arbeta för en human och solidarisk flyktingpolitik? Bli medlem i FARR. Flyktinggruppernas Riksråd, FARR, är ett partipolitiskt och religiöst obundet nätverk som består av, hjälper och samordnar grupper och enskilda i Sverige som arbetar för att stärka asylrätten. FARR arbetar för att Sverige ska följa de internationella konventioner som undertecknats till skydd för mänskliga rättigheter och för att tillämpningen av den svenska asyl- och flyktingpolitiken ska präglas av humanitet, solidaritet och rättssäkerhet.

Du kan engagera dig i FARR eller i någon av våra medlemsgrupper. Besök farr.se för mer information. Du behövs!

Sanna Vestin – Ordförande Michael Williams – Förste vice ordförande Frida Johansson Metso – Andre vice ordförande Lars Fagerström – Sekreterare Jenni Stavare – Kassör

E-post– info@farr.se Organisationsnr 88 26 01–54 66 Plusgiro 52 08 90–5 Bankgiro 206–3287 Telefonnummer 08-7100245

Posttidning B Returadress FARR Box 391 101 27 Stockholm

Fixa Arena Magasinet Arena är ett snyggt, modernt samhällsmagasin där du alltid hittar tidens stora frågor. Läser du Magasinet Arena har du alltid koll på morgondagens viktigaste samtalsämnen inom politik, ekonomi och kultur. Arena är kulturradikal, framåtblickande och partipolitiskt oberoende. Vi samlar de tyngsta tänkarna och de intressantaste intellektuella, så som Nina Björk, Ali Esbati, Henrik Berggren, Per Wirtén, Katrine Kielos, Magnus Linton, Malin Ullgren, Kerstin Gezelius, Göran Greider, Andres Lokko, Mona Masri mfl. I Magasinet Arena läser du om film, litteratur, mat, psykologi och politik.

39m5nkr)r (fe

Testa ett år med Arena! Beställ på: www.magasinetarena.se