Artikel14 2017#2 teaser

#2/2017 50 SEK

Förebilder & hjältar SVERIGES ENDA FLYKTINGPOLITISKA TIDSKRIFT 3

Vem lämnar avtryck i Vem lämnar våra liv? avtryck i våra liv?

JJ

ag kom till Sverige för två år sedan. Jag behövde känna att det var mitt hem. Jag visste att svenskan var bron till svenskarna, så jag började genast att lära mig språket. Jag behövde läsa om Sverige, kulturen, historien och nutiden.

Jag var också ivrig att kunna kommunicera. Jag berättar det här för att förklara varför jag skriver den här artikeln om min IDOL! Sverige är ett land som har haft tur, det har många stora namn. Uppfinnare, författare och kreativa personer som Alfred Nobel, som uppfann dynamiten, Anders Celcius som skapade den hundragradiga termometerskalan och många andra. Jag har haft tur som har hamnat i ett storslaget land som Sverige, som stödjer sina genier. På svensk tv har jag sett program om stora personligheter som är kända i Sverige och runtom i världen, som utrikesminister Margot

16

Wallström. Men innan jag avslöjar namnet på min idol behöver jag berätta min historia och hur idolbegreppet har sett ut i mitt liv.

Jag har träffat många intressanta personer. De har inspirerat mig, och jag vill vara som dem.

Jag har också läst om stora historiska personligheter som har lämnat stora avtryck på våra liv.

Deras namn är som varumärken idag. Jag blev förvirrad, hur kan jag välja en idol från antingen dåtiden eller nutiden? Handlar det om att välja bara en idol i livet?

Det är väldigt svårt för mig. Men, med tidens gång har jag passerat många olika perioder i mitt liv. Ett par var enkla, men de flesta var väldigt komplicerade. När jag minns mina lärare och hur varenda en av dem hade sitt eget sätt att lära ut och ge mig kunskap, så väljer jag en av dem som min idol. Tänker jag istället på mitt privatliv

ARTIKEL 14 – FÖREBILDER

Jag blev förvirrad, hur kan jag välja en idol från antingen dåtiden Jag blev förvirrad, hur eller nutiden? kan jag välja en idol från antingen dåtiden eller nutiden?

och min familj blir min pappa min idol, eftersom han är en bra far och en idol för andra släktingar.

När det kommer till litteraturen finner jag en idol varje gång jag läser en dikt eller en bok. Det kan vara en författare eller en karaktär i en bok.

När det handlar om konsten beundrar jag många syriska och internationella konstnärer, skådespelare eller filmregissörer och de är mina idoler inom området. Jag har också idoler inom politiken och ekonomin

MM

en frågan är, kan idolen bytas ut?

Vi människor påverkas av det som händer omkring oss, och vi lär oss nya saker varje dag genom att läsa, se på tv, bio och sociala medier.

All den här informationen får

oss att välja idoler utifrån olika händelser.

Men, det finns alltid idoler för hela livet. Dessa idoler tillhör inte något av de områden jag har nämnt. De är få, färre än fingrarna på en hand. De kan vara profeter, stora ledare eller kejsare, och människor har förtroende för dem för deras kunskap, tänkande och etik. Om jag ska välja vilken ledare som är min favorit är det profeten Muhammed. Enligt den amerikanske forskaren Michael Hart är Muhammed den person som har påverkat historien mest.

Men, om jag ska prata om Sverige skulle jag också vilja ha en svensk idol, men för att jag ska hitta den behöver jag tid för att lära mig mer om kulturen och historien, och läsa om civilisationen.

tExt : badEr taki öVErsät tNiNg FråN arabiska : khalEd alEsmaEl öVErsät tNiNg FråN ENgElska : liNN liNgVidE

17

AV SANA JAZAIRI

DD

Martin Luther King & JÄMSTÄLLDHETEN

et är inte säkert att jag har en idol. Det är svårt, tänkte jag. Plötsligt dyker en sak upp i min tanke. En sak som har påverkat hela mitt liv, nämligen jämställdhet.

Jag är född och uppvuxen i Babylon, Irak, där det inte finns jämställdheter mellan män och kvinnor. Att betraktas liksom min bror, hemma hos mina föräldrar, var absolut svårast.

När jag var 18 år reste jag till Polen för att bli journalist och på Warszawa universitet studerade jag media och kommunikation. Egentligen ville jag, som en kvinna, fly från samhället och också stå på mina egna fötter. Jag hade en dröm, att utforska saker och ting själv istället för att någon berättar för mig vad som är bra och inte. Jag har aldrig känt att jag tillhör det samhället. Jag var mer mobbad och diskriminerad, trots att jag är en av dem. Ingen, förutom en, på min gymnasieskola ville vara vän med mig på grund av att jag inte har burit slöja.

Jag kom ihåg när jag för första gången hörde om Martin Luther King och hur han kämpade mot diskriminering och segregation i USA. Det finns inget land som är fritt från samhällssjukdomar. Detta påminner mig om hur vår granne betraktade de sudaneser som bodde i Babylon på 90-talet. Jag såg med mina ögon hur vissa barn kastade sten på sudaneserna bara för att de var svarta.

Nu bor jag i Sverige och jag ser att rasismen och segregationen ökar och ökar. Inte bara här utan i hela Europa. Samhällsklyftorna ökar.

Fortfarande vill vi inte förstå hur segregationen dödar mångfald och nya möjligheter i det moder-

Jag vet hur det känns att vara diskriminerad, både som en kvinna och som en människa. na samhället. Att kriminaliteten ökar på grund av segregationen och diskrimineringen. Det är precis som om man upplever mobbning, att man känner sig konstig och inte lik alla andra.

JJ

ag vet hur det känns att vara diskriminerad, både som en kvinna och som en människa.

Därför är Martin Luther King är min idol, eller jag gillar åtminstone verkligen vad han har vågat göra. Detta förklarar också varför jag sökte frihet för mitt liv och varför jag som kvinna vill göra skillnad. Därför kommer jag att fortsätta att inte acceptera ignoransen, segregationen, rasismen och diskrimineringen.

Slutligen, segregationen är inte bra i vårt samhälle och ingen vinner på den. Jag hoppas att man tänker efter hur vi bosätter nyanlända. Att man vågar pröva nytt. Vi behöver bokstavligen integrera och inte segregera inom bostadspolitiken. På det sättet slipper vi konflikter och bekämpar gradvis terrorism och kriminalitet, och vi skapar dessutom trygghet i vårt samhälle.

23

Så jag tänker igen Vad har jag för förebilder egentligen? Vad strävar jag efter och i vilka personer, organisationer eller samhällen ser jag detta återspeglas?

Jag vill inte behöva ta reda på hur många år min glöd kan brinna.

Så jag tänker igen, på vilka mina förebilder är. Jag tänker på kvinnor som varit aktivister längre än jag och vars erfarenheter jag och min generation aktivister drar nytta av. Jag tänker på deras uthållighet och den där glöden som inte har slocknat trots att det blåst snålt i decennier. Samtidigt tänker jag att jag inte vill behöva kämpa lika länge som de har gjort för samma saker. Jag vill inte behöva ta reda på hur många år min glöd kan brinna. Jag vill att människor ska ha tillgång till sina grundläggande rättigheter så snart som möjligt, helst igår.

J

F

örst tänkte jag på några av de papperslösa kvinnor jag lärt känna de senaste åren.

Mödrar som kämpat mot ett fientligt system som försökt trycka ut dem och deras barn ur landet och förvisa dem tillbaka till ett annat land som de haft goda skäl att lämna. Jag beundrar deras okuvliga styrka och outtröttliga kamp. Samtidigt tänker jag att jag önskar att de

24

och deras familjer aldrig hade behövt få veta hur starka de kunde vara och jag vill aldrig behöva ta reda på om jag själv kan vara så stark. Den sortens styrka som de har behövt är en sorts styrka som bara prövas under väldigt olyckliga omständigheter. Jag inspireras av deras styrka, men jag hoppas att jag slipper de erfarenheter som härdat dem.

ARTIKEL 14 – FÖREBILDER

ag tänker igen, på initiativ som kan fungera som förebilder. Inspirerande saker som rörelser eller grupper av människor gjort tillsammans och som har fungerat.

Jag tänker på gruppen Here to Support som växte fram ur ett akut behov av bostäder bland flyktingar i limbo i Amsterdam.

Från ett par tält på en kyrkobyggnads bakgård har de växt till en rörelse som ockuperar och förbättrar tomma lokaler

till värdiga bostäder. När bostadsfrågan åtminstone delvis var löst fanns det utrymme för fler idéer och We are Here Academy började ta form. Utestängda från det offentliga utbildningsväsendet tog rörelsen saken i egna händer och började kontakta universitetslärare. De tillhandahåller nu inofficiella universitetskurser. Studenterna som inte kan få några betyg registrerade examineras ändå och får intyg signerade av läraren som visar att de tillgodogjort sig kursinnehållet.

Jag tänker på Refugee Radio Network, RRN. De är självorganiserade asylsökande och andra flyktingar som startade upp en egen radiostation. De sänder allt ifrån barnprogram och långa musikpass till informativa intervjuer med forskare och personer som delar med sig av sina erfarenheter. De gör detta med ett obevekligt fokus på mänskliga rättigheter, integritet och vikten av korrekt information.

J

ag tänker på alla som kämpar, som vågar och orkar fortsätta tro på att vi människor ska bli mer respektfulla, solidariska och generösa mot varandra i framtiden. Jag tänker på alla som i väntan på

att få sina rättigheter erkända av stater och myndigheter skapar sina egna inofficiella rum där de erkänner varandra, utbildar varandra och tar hand om varandra. Jag tror att svaret finns där någonstans, att jag strävar efter att vara en som kämpar på två fronter. Jag tror att vi parallellt med att kämpa för att alla ska omfattas av de officiella rättigheter som idag är exklusivt knutna till medborgarskap kan stötta uppbyggandet av de alternativa rum av erkännande som icke-medborgare skapar sig.

E

n del politiker och journalister talar om det hotfulla och farliga i framväxten av ”parallellsamhällen” eller ”skuggsamhällen”. Initiativ som Here to Support och Refugee Radio Network, liksom liknande grupper här hemma i Sverige, är delar av just sådana parallella strukturer. ”Skuggsamhällen” där människor hjälper varandra med alternativa boendelösningar, försörjningsmöjligheter, representation och uttrycksmöjligheter är nödvändiga och oundvikliga till dess att alla som bor och lever på en plats tillerkänns samma och tillräckliga rättigheter. tExt : thErEsE johaNssoN

25

Människor som inte kan hjälpa sig själva måste man hjälpa Livet är lycka.

Lycka är att kunna hjälpa.

Människor som är i behov.

Människor som inte kan hjälpa sig själva måste man hjälpa.

Att hjälpa gör mig lycklig.

Lycka är att skratta och gråta.

Skratt och gråt gör att jag känner mig levande.

Kompisar är viktiga för mig.

När jag behöver hjälp säger de inte nej.

Vi skojar och skrattar tillsammans.

När jag är ledsen tröstar de mig.

Jag blir glad när vi pratar med varandra.

En bra kompis kan man lita på.

När man förklarar brukar de förstå.

Måste en förebild alltid vara en person?

Skolan kanske är min förebild...

Där lär vi oss mycket om olika saker, så att vi kan förstå vad som är bra och dåligt, vad som är rätt och fel.

Skolan lär oss om livet.

I skolan finns kompisarna.

Hos kompisarna finns livet. tExt : FazEl gholami , urspruNgligEN FråN aFghaNistaN , bor Nu i umEå

Han lärde mig: alla kan göra fel Jag har träffat många människor som lärt mig saker och förändrat mig i mitt liv. Men tre personer har påverkat mig mer än andra. Min mamma, min pappa och profeten Muhammed.

M

in mamma har lärt mig att man måste ha självförtroende och vara självständig. På så sätt kan man leva sitt liv på ett bra vis. Hon har också lärt mig hur jag kan bli en stark tjej som kan utvecklas i mig själv och som kan ta ansvar för mina handlingar och val oavsett hur svårt det är.

Min pappa gick bara fem år i skolan, men han är fortfarande en person som har mycket allmänbildning och kan lära mig viktiga saker. Han har lärt mig att jag måste skaffa mig utbildning och att jag behöver kämpa. Livet blir bättre om du utbildar dig och får kunskap, då kan du bli en bättre människa. Min pappa har också lärt

mig att alla kan göra fel. Man behöver inte vara rädd för att be om ursäkt eller säga förlåt.

Profeten Muhammed har lärt mig att ha en bra moral mot andra människor, det spelar ingen roll om de är unga eller gamla, du ska hjälpa människor om du kan. Du ska inte döma någon annan innan du vet om den har gjort fel, du måste lyssna på fler röster för att veta vad som hänt. Om någon har gjort fel och ber om din förlåtelse så ska du ge den, försöka att glömma det som varit och börja om på nytt. Du behöver inte bli bästa vän med den personen, men du ska försöka vara trevlig. Vi är alla människor och kan göra fel. Vi är inga änglar, vi har både gott

och ont i oss men det viktiga är att vi försöker bättra oss.

S

lutligen kan jag säga att något de alla tre lärde mig är hur jag kan leva med andra människor, oavsett om vi är lika eller olika i tankar, religion, kön eller seder och bruk.

Jag tar med mig någonting från varje förebild – från min mamma att bli en stark kvinna, från min pappa att skaffa mig bildning och från profeten Muhammed att alltid ha en hög moral. tExt : kaw thar al - mashgari urspruNgligEN FråN jEmEN , bor Nu i umEå

33

aV baharaN kazEmi

På väggen i vårt vardagsrum hänger svartvita bilder på Angela Davis och Martin Luther King. När jag var tonåring hade jag ett läderhalsband med Che Guevaras siluett i metall. Senare tatuerade jag in ordet ”frihet” på arabiska mellan skuldrorna.

J

34

Till er som inte väntar på revolutioner

ag behöver dessa objekt synliga i min vardag för att påminna mig. Inte för att medborgarrättsrörelsens pacifism behöver vara den rätta vägen eller väpnad kamp ett alternativ.

Påminnelsen handlar snarare om att våga ha visioner, att vilja förändra och göra det. Att mina bekvämligheter är resultatet av andra människors kamp.

Revolutionära ledare som gör sig bra på posters och ännu mer de anonyma icke-ledarna.

Som min vän som över en natt blev inofficiellt och oavlönat familjehem åt två ungdomar som annars skulle ha utvisats.

Eller som läkaren som efter sitt skift i en ”sjukvård i kris” hanterar andra kriser på gratiskliniker och skriver debattartiklar.

Jag har privilegiet att vara omgiven av människor som inte väntar på politiska reformer och revolutioner. De lever som om idealsamhället redan vore ett faktum, ger av sin tid, sin kärlek, sin kompetens och

sina pengar, för att det är så vi skapar förändring.

De är mina idoler och förebilder. När jag växte upp fanns Gunilla i kyrkan, Kerstin på Rädda barnen, mina grannar Karin och Lennart och så många andra som bara gav och gav av sig själva för att vi som kommit som flyktingar skulle få en bra start på vårt nya liv som gotlänningar.

Jag borde tatuera in katten Castros siluett nästa gång. Eller kanske borde jag tatuera in receptet på bullar som hans matte bakade, för bullar är ett utmärkt sätt att uttrycka omtanke. Påminnelser så att jag inte tappar hoppet i dessa annars ganska så hopplösa tider.

D

et finns så många anledningar till att dra täcket över huvudet, men så tänker jag på åttaåringen som tog sig utan föräldrar från Afghanistan till Sverige.

Att hon återförenades med delar av sin familj, erövrade det nya språket och har planer för

sin framtid. Det är helt omöjligt att vara självömkande inför sådana hjältar.

Den senaste åsiktstrenden i västvärlden känns medeltida och vartenda parlamentsval gör mig nervös. Det är svårt, men jag måste tänka att för varje gäng som bränner ett flyktingboende, finns mångdubbelt fler som protesterar. För varje nättroll finns andra där i kommentarsfälten.

A

lla lärare som hittar innovativa lösningar för att få ha kvar sina elever, alla socialarbetare som protesterar och alla vänner som delar information på facebook om detta. Utan dem hade Sverige varit ett annat Sverige, ett brunare, kallare, hårdare land.

Det har varit minst sagt utmanande att behålla perspektiven i den senaste tidens flyktingpolitiska debatt, men det går, tack vare allt detta engagemang. Det är deras energi som gör att jag inte kapitulerar inför den politiska depressionen.

35

KULTUR

Vem hör vågorna?

V

em hör vågorna? De väldiga. De som finns där ute, som alltid har funnits där och som alltid kommer att finnas där.

De som har bevittnat sjöodugliga båtars kölar.

De som bevittnat drunknade människor. De som spolat upp döda barn på okända stränder.

Vem hör vågorna? Säkert inte den som sitter i ett stort kontor i Bryssel, den vars bils värde motsvarar 10 000 flytvästar. Och som därtill tänker på sin skräddarsydda kostym som väntar på att bli hämtad i London eller Paris.

Vem hör vågorna? Kanske är det de som borde. De som ska väga ett människoliv i förhållande till en ytterligare väljarröst eller tillväxt-

procent. De som ska väga ett människoliv i förhållande till sitt eget samvete, i den mån de har ett.

Vem hör vågorna? Säkert den som stiger ombord i en trasig båt. Säkert den som sitter i fören och håller sitt barn tätt intill sin barm. Och säkert den som sätter sitt sista hopp till Gud. Ett hopp om att inte drunkna i de väldiga djupen.

Djupen där man finner människokroppar som inte vägde tillräckligt mycket i den europeiska humanistiska kalkylen. De djup som döljer politikernas svek. Ett svek som fick tjänstgöra som bödel för dem som ligger där på havets botten.

De som inte längre hör vågorna. tExt : mElkEr garay

36

37

D

et plingade till i telefonen. Skärmen lystes upp av ett meddelande från den Pojke som delat vardagen där i lägenheten under kranen sedan ett drygt halvår tillbaka. De – Han och Hon – hade gjort det Landets dåvarande Statsminister uppmanat befolkningen till för några år sedan.

De hade öppnat sina hjärtan.

Lämnat ut nycklarna till ytterdörren.

Något år senare var det en annan Statsminister i Landet som medverkade till det motsatta och inte den solidaritet som en gång var ledordet för det parti Landets ledare representerade. I Hans politiska bok var ordningen den omvända – men något hade hänt med Landet. Det höll på att gå sönder.

Precis så som Landets Statsminister uttryckt det vid något tillfälle och han bidrog till det själv. Landets statsminister.

Han ogillade det – mycket.

Pojken hade inte gjort så mycket väsen av sig. Mest hållit sig på sin kant och strävat efter att få betyg från skolan i Staden och Landet han önskade en framtid i. Trots alla demoner som jagade honom genom nätterna.

Pojken hade varit med i

somras när Hans Mor hade avslutat sitt liv. Suttit där under äppelträden i Hans barndomshems trädgård. Promenerat genom ”åkkern nerom laggårn”

Det var enkelt.

Hösten kom. Vardagen fortsatte. Dörren hölls allt oftare stängd.

Pojken var trots alla sömnlösa nätter duktig. Ordnade tillräckligt med betyg så han kunde få börja på ett av Stadens gymnasium – ett par hållplatser bort – efter jullovet.

Demonerna fortsatte dock plåga honom på nätterna.

I mörkret.

I ensamheten.

I ett rum under en kran.

I det Land han önskade en framtid i.

Då kom ett Nej. Då kom tårarna.

Beslutet överklagades. Men han var ingen Pojke längre – enligt Landets Myndighet – han hade blivit en Man i väntan på ett nytt beslut.

Skulle klara sig på egen hand.

I det Land som styrdes politiskt av ett parti vars ledord en gång var Solidaritet.

Han läste orden som plinget aviserade om och om igen: ”Tack så mycket för allting” Han skämdes – inför Pojken – och det Landet hade blivit.

I det Land som styrdes politiskt av ett parti vars ledord en gång var Solidaritet.

Det Landet hade blivit AV BENGT ALEXANDERSSON

ner till badplatsen. Sett hur solen gått upp i öster över grantopparna och ner i väster bakom några andra grantoppar på ”annre sia” sjön. Pojken hade tagit del av det som varit Hans barndom. Ibland hade Han funderat över hur Pojkens tidigare liv sett ut men bestämt att Han inget ville veta.

Hans Mor hade tyckt att hans ögon var snälla.

Tror hon sa det till honom – Pojken.

De hade delat middagar runt bordet och fotbollsmatcher framför teven.

P

ojken gillade fotboll.

Han också.

Pojken höll på Real Madrid i allmänhet – Ronaldo i synnerhet – och blev därför glad när Portugal vann EM. Han hade det svårt med Ronaldo, men gladde sig för Pojkens skull.

43

SERIE AV HANNA STENMAN