Artikel 14 #3 2017

!‫وعندما نكافح من أجل حقوق الالجئني ومل‬.‫تخيل املايض والقادم توحدنا‬ ‫ فإننا نكافح من أجل االستفادة من كل الذكريات والخربات‬،‫شمل العائالت‬ ‫ نحن بحاجة إىل أن نتعرف‬،‫ لذلك‬.‫ ومعاً نجعلها تنمو‬،‫التي يتمتع بها الناس‬ ‫إىل بعض وعىل املدن التي أتينا منها‬. ‫مرحبا بكم يف سوريا‬... ‫س ّنا ڤيسنت‬

‫سورية تر ّحب بكم‬ ‫لكن من هي سورية اليوم؟ هل هي حرب؟ ماليني من الالجئني؟ حاكم‬ ‫ أو مجموعة من الجهاديني؟‬،‫مجنون‬ ‫ سورية هي هتاف‬.‫ سورية مشمش وجوز‬.‫سورية ليست كل ما سبق‬ ‫ سورية هي رائحة‬.‫الجامهري يف ساحات حلب احتفاال بفوز النادي الريايض‬ ‫موقد الجدة ورنني مفاتيح املنزل يف اليد‬. ‫حتى يف نومنا تأخذنا األفكار إىل‬،‫ يف شارع البلد الغريب‬،‫يف غرفة االنتظار‬ ‫ قدرة الناس عىل‬.‫ وملن رحلوا‬،‫املايض وإىل الناس الذين يعيشون يف الشتات‬

Välkomna till Syrien!

V Nr 3 2017 ISSN 11041846 Ansvarig utgivare: Sanna Vestin sanna.vestin@farr.se Redaktörer: Jenny Skånberg, Khaled Alesmael, Sofia Häyhtiö, Hannah Gustafson.

Medverkande i detta nummer: Sanna Vestin, Fia Lien, Amir Nabizadeh, Alice Lund, Firas, Rasha Faek, Clara Tortosa, Hussein Haddad, Rana Sofia Sayah, Salah Hamwi, Reham Mawed, Mega Arsheed, Mazen Bitar, Eleonor Broman, Dyanaa, Julia Rampen, Salma, Abdullah Allabwani Alzabadany, Samer Khoury, Nour Mallah, Rana Abdul Fattah, Mared Salam, Juan delGado, Maha Mekdad, Mohammad Badereddin Moukayed.

4

Kontakt: artikel14@farr.se, www.artikel14.se / www.farr.se Prenumerationsärenden: artikel14@farr.se Tryckeri: Trydells, Laholm Artikel 14 ges ut med stöd av Kulturrådet. Åsikter som framförs av enskilda skribenter behöver inte överensstämma med redaktionens. Är det något som du vill att Artikel 14 ska ta upp? Skriv till artikel14@farr.se. Vi tar gärna emot artikelidéer, beslut, klipp, rapporter och annat.

Artikel 14 ges ut av Flyktinggruppernas Riksråd – FARR, i syfte att informera och skapa debatt kring flyktingfrågor och asylpolitik. Tidningen är politiskt och religiöst obunden, drivs utan vinstintresse och utkommer med fyra nummer per år.

ad är Syrien? Ett krig? En flyktingström?

En galen härskare, ett uppbåd av jihadister?

Nej. Syrien är aprikoser och valnötter. Syrien är massans jubelvrål från fotbollsarenan i Aleppo när hemmalaget gjort mål. Syrien är doften från mormors spis och skramlet av nycklarna till ett eget hem. Hemlandet finns i våra sinnen. I väntrummet, på gatan i det främmande landet, i sömnen sträcks trådarna till det förflutna och till de högst levande människorna spridda över världen – och till de döda.

Människors förmåga att föreställa sig det avlägsna och det kommande förenar oss.

I den gråa verkstadshallen tycks en enahanda lunk, präglad av järnfilspån, oljedimma och slammer, stöpa de arbetande i en och samma form. Men där svävar samtidigt de färgglada tankebubblorna fyllda av den enes lekar med barnen, den andres psykedeliska målning av veteranbilen och den tredjes idéer för nästa spelning. Vid fikat blandas berättelser och planer med dagens vedermödor.

Lika förvillande enahanda framstår flyktingförläggningen med sin ekande korridor och sitt slitna kök, med människor som väntar och väntar. Men inom människor finns det andra – hemlandets dofter och minnen av anhöriga,

utmaningarna i det avlägsna yrkeslivet, kopplingarna till gamla vänner på avlägsna platser. Även den som saknar ett eget hemland bär en värld av minnen med sig. Och från minnena går en tråd till fantasier om framtiden.

Samhällen byggs på denna rikedom av erfarenheter och av banden mellan oss. Då är det tragiskt att räddhågad byråkrati präglar flyktingmottagandet och att reglerna finns till för att avskräcka. När människor blir till hot och antal döljs rikedomen.

N

är orimliga regler vägrar de närmaste att återförenas, klipps band istället för att återknytas. När tillgång till studier och arbetsmarknad är stängd för den som väntar bleknar minnet av kompetensen liksom upplevelsen av en själv som en kompetent person. När tillvaron är tillfällig vägras människan att fästa sin rika värld vid nya rötter.

Tillsammans kan vi vara klokare än så. När vi kämpar för flyktingars och anhörigas rättigheter kämpar vi också för att ta tillvara allt det människor bär med sig och för att låta dem växa.

Därför behöver vi se varandra och varandras världar. Välkomna till Syrien! text : sanna vestin

5

ARTIKEL 14 KOMMENTERAR

Liknande ärenden – olika utgång God man berättar om två huvudmän från samma provins men som inte känner varandra.

Båda har varit fångar hos Al Shabaab och flytt då de under hot tvingats delta i terrorgruppens krigföring.

Ingen av pojkarna har några identitetshandlingar men bådas berättelser har av utredarna ansetts vara icke motsägelsefulla och sammanhängande. Här har utredarna använt sig av samma källor men valt olika delar för att styrka sin bevisföring. Den ena utredaren har använt källan till att styrka ett beslut om utvisning. Den andra utredaren har använt samma källa för att

6

styrka uppehållstillstånd. Den ena utredaren citerar ”Det händer att de spårar soldater med låg rang och för dem tillbaka till Al Shabaab” och tolkar det som att ”informationen får dock anses stödja att inte alla riskerar att eftersökas”. I den andra utredarens ögon blir samma rapport ett bevis för att barn tvångsrekryteras och att de som motsätter sig riskerar att dödas och ett uppehållstillstånd beviljas.

Utdrag ur yrkes- och volontärnätverket #VISTÅRINTEUTs ”Rapport om rättsosäkerhet i asylprocessen för ensamkommande barn och unga”.

7

BAKOM NYHETERNA

Ung i Sverige

Del 1 När jag kom till Sverige kände jag mig mycket ensam och trött. Det var första gången som jag var utan min familj, utan mina syskon och kompisar. Efter två år fick jag uppehållstillstånd och kände mig trygg, men jag var inte glad! Jag var inte glad eftersom det finns fem andra ensamkommande flyktingar från Afghanistan som har har fått avslag eller väntar på svar från Migrationsverket där jag bor. Jag var i samma situation i två år. Det är inte kul, det är inte lugnt och det är inte okej!

Del 2 När jag var i Iran var jag mycket arg på min pappa. Ja, jag var arg på min pappa för att han visste att jag ville ha det bästa av kläder och mat, men han köpte inte allt jag ville ha. I Iran hjälpte min pappa kusiner och andra familjer men lyssnade inte så mycket på sin egen familj. En gång frågade jag min pappa om det: "Pappa varför hjälper du de andra, när jag inte har det så bra?"

Han sa: "Du har det inte så bra, men du har! De andra har ingenting!". Efter två år, precis när jag kom till Sverige, fattade jag vad pappa menade!

Nu vet jag att i ett samhälle måste alla ha samma rättigheter och lika värde. Jag kommer inte att bli en rik människa, aldrig, för jag vill bli en bra

människa som min pappa och som många andra människor i Sverige som jobbar och betalar skatt för att andra också ska få ett bra liv.

Del 3 Jag är född i Afghanistan, men efter en månad flyttade min familj till Iran. Jag växte upp på flykt men jag vill inte att andra ska växa upp så, jag vill att de andra som flyttat från Afghanistan, Iran eller Pakistan till Sverige ska få ett bra liv i trygghet.

När vi marscherade från Mynttorget till Medborgarplatsen kom rasisterna och demonstrerade mot oss men när de kom till Medborgarplatsen blev de överraskade, vi var mer än tvåtusen människor med hjärta.

Del 4 Ung i Sverige styrs av några unga pojkar och flickor som har varit i samma situation i livet.

De kommer från Afghanistan eller Iran och har sedan flyttat till Sverige. Nu har några av dem fått uppehållstillstånd och några andra inte men vi tycker samma sak, har samma krav.

Del 5 Ung i Sverige är inte en organisation eller förbund. Ung i Sverige är en rörelse av ungdomar som har varit med om krig och flykt, som vet vad det betyder att lämna allt och bygga upp igen, som fick hat men som delar kärlek, som inte hade hjälp men som hjälper!

Dramatisering av situationen efter en attack i Afghanistan.

9

Barnet var så ledset och började att tänka när Fatima kramade honom.

Del 6 Vi vill påverka politiken som Sverige för mot flyktingar just nu. Vi är säkra på att de som flyr inte har något val! Det finns ingen som vill eller gillar att lämna sin familj, sitt hem eller hemland.

Del 7 Vi vet alla att just nu behöver flyktingar hjälp och sedan kommer de att hjälpa oss på olika sätt i framtiden. Så har det varit för många andra flyktingar som kommit till Sverige, några av dem är politiker, lärare och läkare och många andra betalar skatt till samhället. Nu är de en del av Sverige. Vi älskar Sverige och därför kallar vi oss Ung i Sverige. Vi vet att det är vi som

10

måste tänka på en bra framtid för Sverige om vi vill ha en bra framtid.

Del 8 Vi startade sittstrejken för att visa samhället att även vi är människor och att det som Migrationsverket gör med flyktingar från Afghanistan idag inte är okej. Migrationsverket borde tro på folk från Afghanistan, ett land som har haft krig i mer än 30 år.

Del 9 Barnen som förlorade sin familj, mannen som förlorade sitt barn, kvinnan som förlorade sin man och sina barn och de som flyr från Afghanistan

på grund av sin religion eller sitt kön, de har ingenting att förlora. De vill bara leva som alla andra i världen. Vi vill inte förlora varandra. Vi vill att barn ska få vara barn, tjejer ska känna sig trygga i samhället och pojkar ska få plugga och bli bra män, pappor eller bröder.

Del 10 Vi vill att våra ungdomar alltid kommer att ha papper och penna med sig, vi hatar vapen och blod. Vi vill ge hjärta och kärlek till hela världen, precis som svenskar gett oss när vi kom till Sverige... text

&

foto : amir nabizadeh

Riksdagens debatt om situationen för ensamkommande den 13 september. Många elever från olika skolor kom och satt några minuter och sen gick de, utan tänka på vad de pratar om i riksdagen idag. Men de från Ung i Sverige satt tysta från början till slut. Det var första gången alla platser i riksdagen fylldes av ungdomar, men var ingen som talade till oss.

‫شباب يف السويد‬ ‫حركة شبابية مستقلة بقيادة فاطمة خڤاري‬ ‫مع مجموعة من الشباب والشابات من‬ ‫ جميعهم يعملون من‬،‫جنسيات مختلفة‬ ‫أجل إيقاف ترحيل طالبي اللجوء إىل‬ ‫أفغانستان‬. "‫"معاً إليقاف الرتحيل إىل أفغانستان‬

11

PRAXIS

AV SANNA VESTIN

Offentligt biträde för att överklaga status

Tortyransvarig läkare nekas flyktingstatus

Migrationsöverdomstolen klargör i en dom att den som överklagar för att få flyktingstatus ska få offentligt biträde om det inte ”står klart utan närmare prövning att det inte finns förutsättningar för flyktingstatus”. I lagen används formuleringen ”inte är uppenbart att överklagandet inte kommer att bifallas”. Domstolen förklarar att så fort en individuell bedömning behöver göras är det inte ”uppenbart”.

Målnummer UM2484-17, MIG 2017:15

En man från Syrien som arbetade som militärläkare i Aleppo i sex år innan han lämnade regimkontrollerat område ska inte beviljas skyddsstatus enligt Migrationsöverdomstolen, eftersom mannen är medskyldig till tortyr som utförts på sjukhuset. Domstolen påpekar att mannen sökte läkartjänsten frivilligt och inte har utsatts för tvång. Mannen har en son som fått uppehållstillstånd, men eftersom mannen nu ändå får tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av situationen i Syrien strider inte beslutet mot barnets bästa enligt domstolen.

Målnummer UM 3787-16, MIG 2017-11

Migrationsverket Regelbunden timom beviskravet i anställning räknas anknytningsärenden som inkomst Migrationsverket har publicerat ett omfattande rättsligt ställningstagande om beviskravet i anknytningsärenden. Ställningstagandet innehåller en genomgång av hur bevis bedöms, olika nivåer av beviskrav och betydelsen av förhållandena i landet där den sökande befinner sig. Det normala kravet på bevisningen i anknytningsärenden är att omständigheterna ska göras sannolika. Men identitet och äktenskap ska styrkas, vilket är ett högre beviskrav. Om det finns omständigheter som talar mot att bevilja uppehållstillstånd så är det Migrationsverkets sak att bevisa dessa.

SR 12/2017

12

Migrationsdomstolen i Göteborg utreder i en dom hur försörjningsnivån för anhöriginvandring ska beräknas. De belopp som gäller är samma som en familj får behålla om de har skulder som ska utmätas. Det avgörande är de faktiska regelbundna inkomsterna, inte löneavtalet.

Inkomster ska räknas på den nivå de kan väntas fortsätta. Mångkunnighetstillägg ska till exempel räknas med, men inte ob-tillägg. Inkomster från en sambo ska räknas med, liksom barnbidrag.

Domen är inte vägledande.

Målnummer UM 3056-17

ARTIKEL 14 – PRAXIS

Utvisningar till Afghanistan kan fortsätta Migrationsverkets senaste säkerhetsrapport visar ett försämrat läge i Afghanistan och att fundamentalistiska motståndsgrupper har flyttat fram sina positioner – ofta följt av våldsamma strider.

Alla provinser utom två är nu i väpnad konflikt.

Men utvisningarna stoppas inte. Enligt verkets rättsliga ställningstagande som kom i slutet av augusti kan de som är hotade i sin hemtrakt ofta klara sig i internflykt i Kabul, Herat eller Mazar-e-Sharif. Utsatta grupper pekas ut, men att tillhöra en utsatt grupp betyder inte i sig att det finns ett skyddsbehov. Ensamkommande barn som inte har ett ordnat mottagande ska få stanna i Sverige som alternativt skyddsbehövande, i enlighet med en dom från Migrationsöverdomstolen, eftersom de riskerar att utnyttjas eller rekryteras. Migrationsverkets anser nu att detta kan tillämpas även på en person med ett funktionshinder. Men annars kan den som be-

Ung vuxen har skyddsbehov i Afghanistan enligt domstol

Migrationsdomstolen i Göteborg har i flera ärenden om unga vuxna gjort samma bedömning som Migrationsöverdomstolen i våras gjorde om ett barn. Enligt domstolen riskerar en ung vuxen utan nätverk att utnyttjas på liknande sätt som barn för arbete, prostitution eller tvångsrekrytering, särskilt om han tillhör en utsatt minoritet och saknar lokalkunskaper. Uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande har beviljats i flera liknande fall, men inget av dem har när detta skrivs prövats av Migrationsöverdomstolen.

Målnummer UM 10236-16

döms som vuxen utvisas även utan att ha något nätverk. SR 31/2017.

I ett annat rättsligt ställningstagande förklarar Migrationsverket hur begreppet hemvist ska definieras. Detta är avgörande för vilken plats skyddsbehovet ska prövas emot. När en person har skyddsbehov gentemot hemorten ska internflyktsalternativ prövas. I det läget går bevisbördan över till Migrationsverket som måste visa att alternativet är rimligt och relevant. Därför har det stor betydelse om en person kan göra sannolikt vilken plats hen kommer ifrån. Skyddsbehovet kommer annars att prövas mot hela landet och bevisbördan ligger hos den sökande att hen riskerar skyddsgrundande behandling överallt i landet. Detta drabbar ofta personer som växt upp utanför hemlandet.

SR 30/2017

Migrationsverket skärper kraven för internflykt i Irak Migrationsverket har publicerat en rättslig kommentar om internflykt i Irak. Dokumentet ersätter sidorna om internflykt i det senaste rättsliga ställningstagande om Irak (november 2016).

Internflykt kan främst användas till Erbil och Suleymaniya i den kurdiska delen (KRI) samt till städerna Bagdad, Basra och Najaf. Men restriktionerna är många och beroende av varifrån flyktingarna kommer, deras etnicitet och religion. Ställningstagandet innehåller en rad villkor för olika grupper och klargör att en individuell bedömning alltid måste göras. Dessutom bör internflykt inte krävas av kvinnor utan manligt nätverk eller ensamma barn utan familjemedlemSR 28/2017 mar på internflyktsorten.

13

Ikbal & Alaa: Orimligt svårt att återförenas

M

ånga jag träffar går varje dag med en klump i magen, en ständig oro för familjen som är kvar i Syrien eller på flykt i ett annat land, berättar Ikbal som kom hit från Syrien för fyra och ett halvt år sedan.

Den tillfälliga lagen har gjort det väldigt svårt att återförenas med sin familj i Sverige. Även personer som sökt asyl innan den 24 november 2015 och inte omfattas av lagen möter stora motgångar.

Ikbal och Alaa träffade FARR:s styrelse för att berätta om svårigheterna med familjeåterförening. De sökte båda asyl i Sverige innan brytpunkten 24 november 2015. De och många andra syrier har rätt till familjeåterförening enligt lagen, men i praktiken är det väldigt svårt.

Ikbal fick vänta i ett och ett halvt år innan hon fick sitt beslut från Migrationsverket. Hennes man kom till Sverige först och hon har lyckats återförenas med honom här, men för många är det en lång och svår process.

– Det är svårt att etableras i ett nytt land när det enda man kan tänka på är familjen, säger hon.

– Många har en stark vilja att integrera sig, men att lära sig ett nytt språk, studera och arbeta med en stor klump av oro i magen är svårt.

Alaa fick tillfälligt uppehållstillstånd i november 2016. Hennes man och barn försöker få tillstånd att återförenas med henne i Sverige.

– I länderna nära Syrien finns flera konsulat som hanterar återföreningsansökningar, men

14

inget av dem går att nå, berättar Alaa. Många ambassader är dåligt bemannade. Den i Syrien fungerar inte alls.

– Nästa alternativ är att vända sig till ambassaden i Sudan. Det är en längre resa och man behöver vänta omkring två år för att få en tid.

Det finns möjligheter i teorin men praktiskt fungerar det inte. Du har rätt till något men kan inte nå det, säger hon.

D

e som räknas som familjemedlemmar är partners som är gifta eller har bott ihop i minst två år samt barn under 18 år. Undantag kan göras för andra anhöriga, till exempel om familjemedlemmarna har bott tillsammans. Familjer kan se ut på så många olika sätt, men andra släktingar räknas inte till familjen i det här fallet.

Alaa och Ikbal upplever också att liknande ärenden bedöms olika.

– Migrationsverket borde analysera sig själva, det är rättsosäkert, säger Ikbal.

Blanketterna för att ansöka om familjeåterförening är komplicerade.

– Det är svårt att förstå systemet och de här blanketterna kan vara svåra även för den som är duktig på svenska, säger Ikbal. Det känns som man kastats runt mellan myndigheterna: Migrationsverket, ambassaden, Tillståndsenheten.

För att din familj ska få komma till Sverige måste du i de flesta fall ha en tillräckligt stor inkomst för att kunna försörja dem. Efter att

Ikbal och Alaa.

bostaden är betald varje månad ska det finnas pengar som räcker till bland annat mat, kläder, hygien, telefon och hushållsel.

I år krävs att du har 7 820 kronor kvar per månad för två vuxna, plus en summa per barn efter ålder, i genomsnitt 2700. Bostaden behöver också vara större ju fler ni är. För att få återförenas med din partner och tre barn behöver du till exempel ha en trea med kök plus cirka 16 000 kvar varje månad efter att skat-

ten och hyran är betald. Många familjer som redan är etablerade i Sverige lever i dag trängre och billigare än försörjningskravets standard.

– Det är orimliga krav, säger Alaa.

Familjemedlemmarna måste dessutom kunna styrka sin identitet med giltiga id-handlingar.

– Att få identitetshandlingar från Syrien är en lång och väldigt svår process, säger Alaa.

– Jag har rätt till familjeåter-

– Det är orimliga krav

förening och min man har de papper som krävs, men ändå är det problem, berättar Ikbal.

– Man undrar vem lagarna ska gynna, vem de är till för, säger Alaa. text : alice lund

foto : sofia häyhtiö

EFTERLYSNING!

FARR vill samla in exempel på konsekvenser av svårigheterna med familjeåterförening,

för att visa hur reglerna drabbar.

Känner du någon eller vill du bidr a med din egen historia? Skriv till exempel@farr.se 15

!،‫أتقبّل متاماَ فكرة إنو يف ناس مابتعرف كتري عن سورية‬ ‫ وهأل فجأ َة صارت سورية خرب‬.‫أو عن باقي األماكن بالعامل‬ ‫ إذن الناس بيصدقوا بس‬.‫رئييس بنرشات األخبار وكل يوم‬ ‫ بعذرهم‬.‫ حرب وقتل‬،‫ايل بيشوفوه باألخبار‬ I understand that some people don’t know much about Syria, or about other parts of the world. And now suddenly, it’s in the news every day. So, what people think about is what they see in the news – war and killing.

I understand.

Jag förstår att en del inte vet så mycket om Syrien, eller om andra delar av världen. Och nu är det plötsligt rapporter i media varje dag. Så, det människor tänker på är det som syns på nyheterna – krig och dödande. Jag förstår.

–

firas

/

london

‫ـصـ َتنا‬ ّ ‫ِق‬

Talking Syria

Röster i exil Miljontals människor har flytt från Syrien de senaste åren.

Samhällen som en gång var finns inte mer. Hur stor är den förlusten? Det finns såklart inget sätt att svara på det, men ett sätt att räkna är genom de små sakerna.

Artikel 14 lyfter i detta nummer Syrien bortom rubrikerna.

I exilen blandas erfarenheter, minnen och språk. Vi publicerar berättelser om vardag, alla skrivna utanför landets gränser, på arabiska, svenska och engelska. Den syriska krisen påverkar idag stora delar av världen.

Detta är vår gemensamma historia.

16

‫مفتاحالشّالشّامام‬ ‫مفتاح‬ ‫رشا فائق‬

‫ القاهرة‬/‫صحفية سورية‬ ‫لطاملا تذمرت من دعوات أيب املتكررة لحمل مفاتيح البيت معي يف كل‬ ‫ ال تتسع” كانت حجتي الدامئة‬،‫مرة هممت بها بالخروج؛ “حقيبتي صغرية‬ ‫ وكثريا ً ما تشاجرنا بسبب قرعي املتكرر عىل‬.‫للتهرب من حمل املفاتيح‬ ‫الباب وعدم استخدام مفاتيحي للدخول بدون إزعاج‬. ‫ فأمي تتواجد يف البيت بصورة‬،‫حقيقة مل أشعر يوماً أنني بحاجة لحملها‬ ‫ مل أكن ألمانع أبدا ً بوقت إضايف من التسكع‬،‫ حتى وإن خرجت‬.‫مستمرة‬ ‫ مل أكن أحب رنني املفاتيح‬.‫بشوارع دمشق ريثام تعود وتفتح يل الباب‬ ‫ وكنت أفضل وضع مرآة صغرية عوضاً عنها يف حقيبتي‬،‫يف حقيبة يدي‬ ً‫املزدحمة دامئا‬. ‫ فوجئت باملفاتيح يف الجيب الداخيل‬،2013 ‫عمن مطلع‬ ّ ‫حني غادرت إىل‬ ‫الصغري لحقيبتي‬. “‫ ثم‬،‫هل وضعهم أيب يف حقيبتي دون أن أنتبه؟” سألت نفيس ضاحكة‬ ‫ وضعتهم جانباً فال باب هنا يناسب‬،‫وبنفس عدم االكرتاث وبدون أي تفكري‬ ‫مفاتيح “الشام” كام أصبحت أسميهم‬. ‫ خرجت ألول مرة وعند عوديت تحسست كعاديت يف املصعد‬،‫بعد أسبوع‬ ‫ لحظات مضت وأنا أبحث وأبحث الستدرك‬،‫حقيبتي بحثاً عن املفاتيح إياها‬ ‫بعد دقائق أن ال مفاتيح لدي لهذا الباب األسود الجديد الخايل من “سقاطة‬ ‫الباب” الذهبية املعتادة عىل أبواب البيوت الدمشقية‬. ‫ لكنني‬.‫ وأنا أقيم يف بيت ال أتكبد مشقة حمل مفاتيحه‬،‫مرت ثالثة أعوام‬ ‫ مل يعد‬.‫ صغرية كانت حقيبتي أم كبرية‬،”‫بت أحمل دامئاً مفاتيح “الشام‬ ‫ باتت تؤنس خطوات غربتي‬،‫ عىل العكس‬،‫يزعجني رنينها داخل حقيبتي‬ ‫وتشعرين دامئاً أن يل بيتاً ينتظر عوديت أو باألصح أنتظر أنا العودة إليه‬. ‫ فقد أدركت اآلن‬،‫ لن أزعجك مجددا ً بقرعي الصاخب عىل الباب‬:‫أيب العزيز‬ ‫فقط معنى أن يكون لدي مفاتيح لبيت يف الشام‬.

18

I used to complain about my father’s repeated requests that I take my key with me every time I wanted to go out. “My handbag is very small,” was my favorite retort.

We quarreled every time I knocked on the door of my home. I didn’t see the necessity of carrying my keys. My mother used to stay at home most of the time. And even if she went out, I had no problem with hanging out on the Damascus streets. Frankly, I did not like the keys clinking in my already packed handbag and I preferred to squeeze in a small mirror instead.

When I left for Amman in early 2013, I discovered the keys in the small, hidden pocket of my handbag. “Did my father put them in without me noticing?” I wondered. Then, carelessly, I put them aside. “There is no door for these keys now,” I told myself out loud.

After one week, I went out for the first time.

When I came back, I started searching for the keys while I was still in the elevator. After a few seconds, I realized there was no need for searching. I did not use keys for this new door.

Nearly three years have passed since I moved to this new house. I keep carrying my Damascus keys, regardless of the size of my handbag. The keys don’t annoy me anymore. On the contrary, I enjoy listening them clink. They remind me always that I have a home in Damascus waiting for me.

I look forward to using them again.

PS: Dear Dad, I assure you I am not going to annoy you again with my loud knocking. I have just realized what it means to have a key for a home in Damascus. rasha faek

/

cairo

Hemnycklar Hemnycklar Min pappa insisterade alltid på att jag skulle ta nycklarna med mig ut, varje gång jag lämnade hemmet. Jag blev irriterad på honom. ”Min väska är för liten”, var mitt ständiga svar.

Varje gång jag knackade på vår dörr hemma ledde det till ett gräl. Jag såg inte det nödvändiga i att ta med mig nycklarna, mamma var ju hemma största delen av tiden. Och även om hon någon gång inte skulle vara hemma skulle jag inte ha några problem med att hänga runt på Damaskus gator ett tag till. Helt ärligt så gillade jag inte hur nycklarna klirrade i min redan fullpackade väska, och jag föredrog att trycka ner en liten spegel istället.

När jag lämnade landet och åkte till Amman, tidigt 2013, upptäckte jag att nycklarna låg i en liten, dold ficka i min väska. ”Har pappa lagt dem där utan att jag märkt det?” undrade jag.

Och så la jag vårdslöst ut dem. ”Jag har ingen användning för de här nycklarna nu”, sa jag till mig själv med hög röst.

En vecka senare gick jag ut för första gången.

På väg tillbaka började jag leta efter nycklarna medan jag fortfarande stod i hissen. Efter några sekunder insåg jag att jag inte behövde leta eftersom jag inte hade någon användning för nycklarna till den nya dörren.

Nu har nästan tre år gått sedan jag flyttade in i det nya huset. Jag fortsätter att bära runt på mina Damaskusnycklar, oavsett storlek på väska.

Nycklarna stör mig inte längre. Tvärtom gillar jag är höra deras klirr. De påminner mig om att jag har ett hem som väntar på mig i Damaskus.

Jag ser fram emot att använda dem igen.

P.S. Kära pappa, jag lovar att jag inte ska störa dig med mina höga knackningar igen. Nu har jag insett vad det betyder att ha nycklar till ett hem i Damaskus. rasha faek

/

kairo

Översättning från engelska till svenska Clara Tortosa

foto : saria samakie

The keys toThe my keys home to my home

19

I

A talk I held before

foto : hussein haddad

I would like to redefine myself; I am a female displaced Syrian and a war survivor who is trying to find room of her own in exile. We, as Syrian people, have all become different after the crisis. We have redefined what home was and is, no matter where we settled and resettled.

f you can walk, don’t use crutches even when you have thousands of them. In other words, if you want to lead other people just believe in yourself. My personal journey has already started when the revolution sparked in Syria.

I was displaced twice inside and once outside Syria. I still remember how I had to leave home behind with all of the memories and hopes. Also, I cannot forget while I was scrambling into the Turkish borders through the crowd with mum and my injured brother under the heat of the sun trying hopelessly to cross it and avoid getting killed by airstrikes. It was the same moment when I recognized this will leave a scar on my soul but at the same time it taught me how strong and resilient you may become overnight. It was like death and coming back to life again as a different person whose journey towards the unknown gave him rebirth with more powers to face the entire world with a brave heart and ability to heal the wounds of displacement and suffering; “I am not alone or one of the kind. Home is not a place to live in, home is a place you can carry out wherever you go and whatever you are”.

During my stay in Turkey I suffered from rejection at first. It was against all odds for me to communicate with the hosting community which created a huge gap between us. Then, I started to learn the language thus, I have a better opportunity to express myself, defend my cause and tolerate the other. Then I got the message; just get involved in things that you love and have some sort of integrity and truth in what you are doing. Start to think like someone to be remembered as he/she did the best they could with their talent.

That is how I started aid work. Throughout my journey I met people who inspired and encouraged me. I found aid work a means of providing access to the most vulnerable people

and ensuring the resources that are raised to go to the affected community. For me I wish that we can do more constitutional things to support those who are unable somehow to survive by themselves, and enable them later on to stand up on their feet once more both dignified and independent. I believe I can serve more and I can help more people. We are here to help each other. We are here to use our lives in service to one another.

There are no criteria limits in terms of career paths; as a Syrian female refugee it was a great challenge for me to take action, dare my cultural and traditional codes, take the initiatives and stand up for a better live of mine in man’s world. I could reach my goals by the support of my work and my education that I scored back in Syria. Anyone who works hard will have the chance to stand for their rights everywhere.

We are here to use our lives in service to one another

H

ad affected people been instructed with the right tools to continue living afterwards, they would have served humanity the best. As affected person who becomes a responder, I decided to take in all the sufferings and pain that I went through and reproduce it as positive energy that strengthens me to prove that we, as Syrian, are not fake stories you hear about or watch on TV, we are real and we live among you. An ordinary person like me may have a lot of stories happened and still happening.

One of the critical issues to bear in mind is that affected people or crisis survivors are traumatized ones. In case to readjust to their new lives once more after the crisis they need a leap of faith and hope for a better tomorrow. They are talented people who need support to invest their suffering into creative and innovative ideas and work. rana sofia sayah

/

sweden

21

‫يال عالبسكليت‬

Cykla med vingar i Damaskus

‫صبية سورية من دمشق‬ ‫ كنت اعرب بني شوارع دمشق‬،‫قبل أن أمتلك دراجتي الهوائية أجنحة‬ ‫ لك ّنني قررت أن تعيش شوارع دمشق يف قلبي وأن‬.‫سريا ً عىل األقدام‬ ‫ كنت‬.‫كتفي وأزيّن به سلّة دراجتي الهوائية‬ ّ ّ ‫يتدل ياسمني املدينة عىل‬ ‫أطري يومياً من ركن الدين مرورا ً بساحة عرنوس ثم الشعالن ألسلم عىل‬ ‫ املزة ثم امليدان‬،‫أصدقايئ يف مقهى صفحات وأتابع طريقي نحو الربامكة‬. ‫ تالحقني‬.‫لدمشق رائحة مميزة وأنت تحلّق يف فضاء شوارعها العتيقة‬ ‫ لوهم‬.‫نظرات الناس الحاسدة يف سياراتهم ألنني نجوت من الزحمة‬ ‫يعلمون متعة التحليق لكانوا قد قرروا اآلن أن يفتحوا قلوبهم لطرقات‬ ‫املدينة‬. ‫لن أنىس التعليقات اإليجابية واملجامالت التي كانت تنهمر عىل مسمعي‬ ‫ الله يحمييك) نربات‬،‫من السيدات والرجال (يسعد الله شو فهامنة‬ ‫أصواتهم بقيت يف ذاكريت ألنها خرجت من قلوب دمشقية‬. ‫ لكن نعيشه مبشاعرنا وأفعالنا… وأي مدينة غري دمشق‬.‫الد ّراجة كال ُحب‬ ‫ أجنح ٌة لنحرتم الوقت أكرث ونحافظ عىل البيئة‬،‫يليق بها الحب واألجنحة‬ ،‫ دمشق‬.‫أكرث ولنكسو دمشق بأرواحنا التي تحلق بني أزقتها وفضائها‬ ‫أجنحة السالم تليق بك أكرث‬

Innan jag skaffade mig en cykel, en jag kallar ”Vingar”, tog jag mig runt Damaskus till fots.

Men en dag bestämde jag mig för att få upp lite fart. Jasminerna föll över mina skuldror i fartvinden – jag dekorerade min cykelkorg med dem. Varje dag flög jag från Rukn al-Din, genom Arnous Square, sedan till al-Shaalan för att möta upp mina vänner på Pages Café. Efter det cyklade jag till Baramkeh, Mezzeh, för att hamna i Midan.

Damaskus – medan du susar fram längs hennes gamla gator, har staden en särskild smak.

Den slår emot dig vart du än går. Människor kastar avundsjuka blickar på dig. Åh, om de kände din glädje skulle de också öppna sina hjärtan för stadens gator.

Jag minns alla komplimangerna jag fick. Och jag kommer aldrig att glömma orden, uttalade med eftertryck: ”Må Gud välsigna dig. Han är så vis! Må Gud beskydda dig.” Det fastnade i mitt minne, eftersom en damaskisk dam sa dem från djupet av sitt hjärta.

En cykel påminner mycket om känslan av kärlek – det är svårt att beskriva med ord. Du känner det. Och vilken stad är mer värd kärlek än Damaskus?

Vi behöver Vingar för att överleva och kunna bevara vår stad. Vi fyller Damaskus med våra själar. Damaskus, fredens vingar klär dig. anonym , bosat t i syrien

22

foto : hussein haddad

23

My basketball kit E

verything started when I was ten years old. By that time I was already 170 centimeters tall.

My mum kept asking me to play basketball for two reasons. She did not like the current sport I was participating in – Greek wrestling.

The second reason was to encourage me to do something I had never tried before.

I hoped to join a well-known team in Aleppo.

But then I heard about a different team which was a little less famous, but much better known for giving new players a chance. I only planned to play for the summer. I had no idea I would love the basketball so much I couldn’t stop play-

24

ing, not for even one day. I became one of the top five players on both the under 18 and under 21 teams, and I was able to sit on the bench with the first team.

At this point I was playing the position of Power Forward. I was two metres tall and weighed 100 kilograms.

When I was 17, I was invited to the National Team Camp (first team). I felt so honoured and proud. Being with all of these Syrian stars was amazing. Most fans just wanted to have their picture taken with them. I had the opportunity to practice and play with them.

I was the youngest player at the camp. My goal

There are no words to describe my life before the crisis started in Syria.

It was heaven on earth.

was to prove to the Serbian coach it was not a mistake to invite someone so young.

My hard work paid off. I was chosen as one of 12 players to represent the nation. I played with the Syrian National Basketball team until the end of 2012.

T

here really are no words to describe my life before the crisis started in Syria. It was heaven on earth. I am familiar with all cities in Syria, because we used to travel as much as twice a week. My team, my friends, the coaches, the managers and fans all left a unique mark on my heart. Especially my team members – the way we competed during practice, but became one when playing against other teams in the league.

At one point, my team was half-Muslim and half-Christian.

Our original day off was Friday.

But we asked to take off one Friday, then the next Sunday, and so on. We were more than just a team. We were family.

I was in Damascus for the

national team camp just before Christmas 2012. We were given the week off for Christmas and New Year, so myself and the other players from Aleppo flew home. As we were landing, the airport came under attack.

It was truly terrifying. After a long time, we were able to land. But this was not the worst part. We now faced the journey from the airport to the city centre. I still remember the snipers shooting at our cars, the bullets all around us. We were scared to death. I didn’t believe we will make it home.

None of us had realised the situation in Aleppo was so bad.

O

ur flight was the last flight to land or depart from Aleppo Airport. We were unable to return to the camp. Only a month later were we able to catch a bus from Aleppo to Damascus.

A few months later, the camp was cancelled altogether and we were not able to join the Champions League.

I returned to Aleppo. I knew in my heart I had played basketball for the last time. The situation was becoming unbearable.

Most of my friends had left the country. Soon there was no one left. I found a job in Beirut, so I packed my bags. For the first time, I didn’t include my basketball kit. In Lebanon, it was almost impossible to play, as they did not have many teams, and each team was only allowed one foreigner. And Americans usually filled this spot.

Do I regret leaving basketball? Yes, definitely I do. If I had come directly to Turkey, when I was in shape and practiced consistently, I could have joined the second league.

That would have been much better than not playing at all.

But what is happening in Syria is killing our dreams and souls, before it kills our bodies. salah hamwi

/

turkey

25

Mer än ett basketlag A

llt började när jag var tio år. Då var jag redan 170 centimeter lång.

Min mamma tyckte att jag skulle spela basket av två skäl. Dels tyckte hon inte om den sport som jag redan höll på med – grekisk brottning. Dels ville hon uppmuntra mig att göra något som jag aldrig hade provat tidigare.

Först hoppades jag på att börja i ett känt lag i Aleppo. Men så hörde jag talas om ett annat lag som utmärkte sig genom att ge nya spelare en chans. Min plan var bara att spela under sommaren. Jag hade ingen aning om att jag skulle älska basket så mycket att jag inte kunde sluta spela, inte ens en enda dag. Jag blev en av de fem bästa spelarna i både U18 och U21-lagen. Vid den här tiden spelade jag på positionen power forward, även kallad ”fyran”. Jag var då två meter lång och vägde 100 kilo.

När jag var 17 blev jag inbjuden till ett träningsläger för landslaget. Jag kände mig så hedrad och stolt. Att få vara med alla dessa syriska

stjärnor var fantastiskt. De flesta fans ville bara ta kort med dem medan jag hade möjlighet att träna och spela ihop med dem. Jag var den yngsta spelaren där. Mitt mål var att bevisa för den serbiska tränaren att det inte var något misstag att bjuda in någon som var så ung. Det hårda arbetet betalade sig. Jag valdes som en av tolv spelare för att representera nationen. Jag spelade med det syriska nationella basketlaget fram till slutet av 2012.

D

et finns verkligen inga ord för att beskriva mitt liv innan krisen bröt ut i Syrien. Det var paradiset på jorden. Jag känner till alla städer i Syrien, då vi brukade resa runt två gånger i veckan. Mitt lag, mina vänner, tränare, chefer och fans har alla satt unika spår i mitt hjärta. Särskilt mina lagkamrater – hur vi tävlade mot varandra under träningen men blev en enhet när vi spelade mot andra lag. Vid ett tillfälle var mitt lag till hälften muslimskt och

Det finns verkligen inga ord för att beskriva mitt liv innan krisen bröt ut i Syrien.

Det var paradiset på jorden.

till hälften kristet.

Från början hade vi fredag som vår lediga dag men vi bad om att få ledigt varannan fredag och varannan söndag. Vi var mer än bara ett lag. Vi var en familj.

Jag var i Damaskus på grund av träningslägret med landslaget strax före julen 2012. Vi fick ledigt mellan jul och nyår, så jag och de andra spelarna från Aleppo flög hem. När vi landade attackerades flygplatsen. Det var verkligen otäckt.

Efter ett långt tag kunde vi landa, men det värsta var inte över. Nu skulle vi ta oss från flygplatsen till centrum. Jag kommer fortfarande ihåg hur prickskyttarna skjuter på våra bilar, vi har kulor runt om oss.

Vi var livrädda. Jag trodde inte att vi skulle ta oss hem. Ingen av oss hade insett att situatio-

nen i Aleppo var så dålig. Vårt flyg var det sista som flög från eller till Aleppos flygplats. Vi kunde inte ta oss tillbaka till lägret. Först en månad senare kunde vi ta en buss från Aleppo till Damaskus. Några månader senare avbröts träningslägret helt och vi kunde inte delta i Champions League.

J

ag återvände till Aleppo.

Jag visste i mitt hjärta att jag hade spelat basket för sista gången. Situationen blev outhärdlig. De flesta av mina vänner hade lämnat landet, det var snart ingen kvar. Jag fick ett jobb i Beirut så jag packade mina väskor. För första gången

tog jag inte med mina basketsaker. I Libanon gick det nästan inte att spela alls, de hade inte många lag och varje lag fick bara ha med en utlänning. Och den platsen gick oftast till en amerikan. Ångrar jag att jag slutade med basket? Ja, definitivt. Om jag hade kommit direkt till Turkiet, när jag fortfarande var i form och tränade regelbundet, kunde jag ha börjat spelat i en lägre liga. Det skulle ha varit mycket bättre än att inte spela alls. Men det som händer i Syrien dödar våra drömmar och själar, innan det dödar våra kroppar. salah hamwi

/

turkiet

27

‫ يف مدينة‬-‫الجامع األموي‬- ‫يعترب مسجد بني أمية الكبري‬ ‫دمشق القدمية من أهم وأعظم اآلثار اإلسالمية والفن‬ ‫ بدأ بناءه يف العرص األموي عام‬.‫املعامري يف الرشق األوسط‬ ‫ تحفة فنية ال يوجد مثلها يف أي مكان آخر‬.‫ ميالدي‬٧٠٥

28

The Great Ummayyad Mosque – in the old city of Damascus – remains one of the great symbols of the glorious period of Muslim civilization. It is a masterpiece of architectural originality; they started building it in 705.

29

Mega i Idol: Min röst fick sin identitet i de svenska skogarna

F

ör tre år sedan låg jag på min systers soffa i Libanon, jag tittade ut genom fönstret och tyckte att det var svårt att somna. Jag var en 19-årig pojke med stora drömmar, den sortens tankar som folk brukar fnissa åt. Försök att ha rimliga drömmar, brukade folk säga till mig. Jag var en ung kille som förlorat sitt land, sin identitet och det mesta av det han hållit kärt.

Samma natt bestämde jag mig för att starta om på nytt, att glömma det gamla och börja ett nytt kapitel. Jag bestämde mig för att hitta ett annat hem och en ny identitet. En plats där jag skulle kunna känna mig hemma. Utan större eftertanke bestämde jag mig för att Sverige skulle bli landet där jag skulle börja om. Detta gamla fria land där jag skulle hitta

vägen framåt. Jag hade ingen plan och knappt några resurser men jag hade hopp, tro och envishet. Och som tur var hade jag mina syskons fulla stöd.

Vägen till mitt nya land var inte en tre timmar lång flygresa, som många skulle kunna tro. Liksom många andra syrier kom jag till Sverige den långa vägen. Jag hade mig själv, kläderna jag bar på kroppen och lite pengar, allt annat fick jag lämna bakom mig. Jag vill inte besvära er med alla detaljer, men i korthet: jag hittade en

flyktingsmugglare och tog mig från Istanbul till Izmir, från Izmir till en liten grekisk ö och sedan vidare till Aten, Milano, Rom, Köpenhamn och slutligen Sverige. Resan tog ungefär två månader. Jag såg liv och död, rädsla och hot men samtidigt kände jag hopp och tilltro till att det skulle gå vägen. Min stora dröm hjälpte till att lindra min oro och gav mig tröst.

I

Sverige fick jag bo på ett asylboende tillsammans med andra. Jag kände mig ensam, tom, svag och rädd.

Kanske hade jag ignorerat mina känslor alldeles för länge… Jag kände en djup smärta inom mig efter allt jag hade gått igenom, och jag hade naivt nog trott att jag kunde skydda mig själv genom att blockera mina

känslor. Det tog ett tag för mig att förstå att det gjorde att jag skadade mig själv. Jag började tappa livslusten. Det var då jag förstod att jag behövde lära mig att uttrycka mina känslor på något sätt. Jag började gå på promenader i skogarna i närheten och samtidigt sjunga för mig själv. Först sjöng jag tyst, men allt eftersom sjöng jag allt mer passionerat. Snart tog jag i så att lungorna kunde spricka medan jag grät och skrattade om vartannat. Äntligen kunde jag tillåta mig att känna igen.

Känslan av lättnad hjälpte mig att se ljuset i tillvaron.

Ä

nda sedan jag var liten har musik varit en del av mitt liv. Från att jag var tio år har jag spelat klassiskt piano, men jag märkte att jag kunde sjunga ganska sent, när jag sjutton. Min röst lät blyg, den hade inte så mycket av egen karaktär. Jag tror att det var därför jag inte vågade sjunga för andra. Jag har alltid föreställt mig hur jag uppträder på en stor scen, med strålkastare och jublande publik. Det var en av drömmarna jag hade när jag begav mig till Sverige.

Min röst började få mer egen identitet och karaktär där i de svenska skogarna, när jag lät mina känslor komma upp till ytan. De nysläppta känslorna formade min röst, och påverkade dess karaktär, medan jag i sången tillät mig att släppa

känslorna fria och de kunde i gengäld läka såren i min själ.

Sedan dess har sången varit min följeslagare och vår allians blir bara starkare med tiden.

T

re år hade gått och jag hade förbättrat min röst till en, i mina ögon, okej nivå. Samtidigt började jag långsamt övervinna min rädsla för att sjunga inför andra och jag postade filmer på sociala medier där jag sjöng covers. Allt det här kom ur min fruktansvärda erfarenhet av flykt. Det som jag, liksom många andra syrier, har fått gå igenom har gjort mig till en starkare och öppnare person.

Kriget har fått mig att inse att man bara lever en gång. Mina inlägg på sociala medier ledde till att jag fick uppmärksamhet och stöd från många håll, speciellt här i Sverige. Jag kände mig redo för lite större utmaningar så jag tog mod till mig och sjöng inför några vänner. Efter det kände jag mig redo för större scener och gick på en audition för teveprogrammet Idol. Jag förväntade mig inte så mycket men visste att jag skulle ångra mig om jag inte tog chansen. Så jag stod där, mitt i rummet där audition ägde rum, och sjöng inför fyra av de mest inflytelserika personerna i musikindustrin och tänk, de älskade vad de hörde. Jag gick långt i tävlingen, längre än jag hade kunnat föreställa mig

och jag kom ut på andra sidan som en bättre artist och en mer tillfredsställd människa.

Vem hade kunnat tro det när jag låg på soffan hemma hos min syster i Libanon? Vem hade kunnat tänka sig att alla motgångar och all smärta skulle bli verktyg för att nå framgång och förverkliga saker i livet? Jag önskar att jag kunde träffa de där personerna som fnissade åt mina drömmar och visa dem att orimliga oförnuftiga drömmar kan gå i uppfyllelse. mega arsheed

/

sverige

Översättning från engelska till svenska Clara Tortosa

‫نصاً أخربنا به عن حياته الجديدة‬ ّ ‫كتب ميغا أرشيد‬ ‫يف السويد وعن مشاركته يف الربنامج الشهري‬ ‫ ننرش منه بعض املقتطفات باللغة‬،‫السويد آيدول‬ ‫العربية‬. ”‫عشت يف املسكن املخصص لطالبي اللجوء مع‬ ُ ‫ شعرت‬.‫أشخاص آخرين من جنسيات مختلفة‬ ‫ حاولت‬.‫ بالفراغ وبالضعف والخوف‬،‫بالوحدة‬ ‫تجاهل ما أشعر به طيلة ذلك الوقت‬.” ”‫رحت أن اميش بني أشجار الغابات وأغ ّني من‬ ُ ‫ اختلطت مشاعري يف داخيل بني الحزن‬.‫قلبي‬ ‫ ساعدين هذا عىل الخروج قوقعة‬.‫فبكيت‬...‫والفرح‬ ‫التفكري والشعور باالرتياح‬.” ”‫بدأ صويت يتطور وتتشكل هويته يف الغناء يف‬ .‫ املكان الذي أطلقت فيه العنان ملشاعري‬،‫الغابات‬ ‫استخدمت كل الغضب والطاقة املوجودة يف‬ ‫ عربت عام يف داخيل بحرية وهذا‬.‫داخيل يف الغناء‬ ‫ ومن يومها أصبح الغناء‬.‫ما ساعد عىل شفاء آالمي‬ ‫رفيقي يف هذه الرحلة‬.”

31

‫القلعة‬

‫مازن بيطار‬ ‫سوري يف أملانيا‬

‫ أتناول الفطور مع أيب وأمي ثم‬،‫كنت أستيقظ يومياً يف السابعة والنصف‬ ‫ أسلم عىل جرياين املتّجهني ألعاملهم‬،‫ الّذي كان قرب بيتنا‬،‫أذهب لعميل‬ ‫وعىل بعض من يرشب قهوة الصباح أمام منزله وأحياناً أجلس معهم نحتيس‬ ‫القهوة رسيعا‬. ٍ ‫أصل عميل يف الثامنة وأستمر حتى الخامسة حني أذهب إىل‬ ‫معهد لتعلّم‬ ‫ أعود بعدها يف الثامنة ألت ّم عميل‬،‫اللغة اإلنجليزية ملدة ساعتني كل يوم‬ ‫ نتناول العشاء سوياً ثم‬،‫حتى العارشة ثم أعود للمنزل فأجتمع مع عائلتي‬ ‫ أستمتع جدا ً بالجلوس مع عائلتي ال سيّام‬.‫نرشب الشاي ونتحدث عن يومنا‬ ‫ أذكر مرة من‬.‫أن أيب يحب املزاح فتكون األمسية مليئة بالضحك واملرح‬ ”‫لوالدي “هل يف الجنة حياة أجمل من حياتنا هذه!؟‬ ‫شدة استمتاعي قلت‬ ّ ‫كانت حقاً حيا ًة رائعة‬. ‫ فكنت كل خميس بعد العمل أذهب مع‬،‫عطلتنا يف سوريا يوم الجمعة‬ ‫أوالد عمي إىل أحد املطاعم أو ملنزل أحدنا حتى الساعة الثانية او الثالثة‬ ،‫ أما املواصالت فال تتوقف‬،‫فجرا ً وحتى يف هذا الوقت تجد الكثري من الناس‬ ‫ أحيانا أذهب إىل أصدقايئ لنشاهد‬.‫فحلب معروفة بأنها مدينة ال تنام‬ ‫ أو نذهب إىل استاد‬،‫مباراة فريق االتحاد الحلبي لكرة القدم عىل التلفاز‬ ‫ فامللعب يتسع ملا‬،‫حلب الدويل لنشاهدهم ونشجعهم حيث املتعة أكرب‬ ‫ نعود منه إىل منزل‬.ً‫يزيد عن السبعني ألف متفرج وغالباً ما يكون ممتلئا‬ ‫أصدقايئ فنجتمع ونقرأ القليل من القرآن ثم نلعب البالي ستيشن بعض‬ ‫الوقت‬. ‫ كنت‬.‫ مرت عن حيّنا‬700 ‫أو نذهب إىل قلعة حلب التي تقع عىل بعد‬ ‫ وقد شبّه البعض مدينة حلب بالطبق والقلعة‬.‫أزورها كثريا ً وأحبها‬ ،‫كالفنجان وسطه قلعة حلب تع ّد أكرب وأقدم قلعة داخل مدينة يف العامل‬ ‫ كحاممات‬،‫ حولها أماكن تراثية كثرية‬.ً ‫ مرتا‬40 ‫مبنية عىل هضبة ارتفاعها‬ ‫ وسوق املدينة الذي هو أطول سوق مغطى‬،‫تعود للقرن السادس امليالدي‬ ‫ كسوق العطورات وسوق القطن‬،‫ تدخله فتجد كل ما تريد‬.‫يف العامل‬ ‫ أغلب هذه الصناعات يدويّة مص ّنعة بالطرق‬.‫والصابون وسوق القامش‬ ‫ أشعر حني أزور القلعة وتلك األسواق أنني أعيش‬.‫القدمية واآلالت الخشبية‬ ً‫تلك العصور حقا‬. ،‫أما أجمل مشهد فهو املطر حني يح ّول األرض ملرآة تعكس كل ما هو حولها‬ ،‫فكنت أقف أمام القلعة أستشعر عظمتها وعظمة من سكنها عرب التاريخ‬ ‫أتنفس الهواء النقي وأتفكر يف األرض املبلولة وقد َعك َ​َست صورة حلب‬ ‫وكأنها تريد أن تريها للسامء‬.

32

Citadellet – vardag i Aleppo

Jag brukade vakna klockan 7.30 varje dag, äta frukost med mamma och pappa och sedan gå till jobbet. Det låg nära mitt hem, så jag gick dit till fots. Mina grannar var också på väg till jobbet eller drack sitt morgonkaffe framför sina hus. Jag hälsade och ibland drack jag en snabb kopp ihop med dem.

Varje dag kom jag till mitt jobb vid åtta och jobbade till fem. Sedan gick jag till min engelskakurs för att studera i två timmar, jag brukade älska att prata språket. Jag gick tillbaka till jobbet och arbetade mellan åtta till tio innan jag gick hem till min familj. Vi åt middag tillsammans, drack te och pratade om hur dagen hade varit. Jag tyckte om att sitta med min familj.

Min pappa är särskilt förtjust i skämt, vilket gjorde kvällarna fulla av skratt och humor.

Jag kommer ihåg en kväll, jag var så glad och jag frågade mina föräldrar om himlen verkligen innebär ett bättre liv än detta! Det var verkligen underbart.

I Syrien är det helg på fredagar. Så varje torsdag efter jobbet brukade jag gå på restaurang med mina kusiner eller sitta uppe hemma till klockan två eller tre på morgonen. Det var många människor ute vid den tiden och trafiken avstannade aldrig. Aleppo är känd som en stad som aldrig sover.

Ibland gick jag till mina vänner för att se fotbollslaget från Aleppo, Al Etihad, på tv. Andra gånger gick vi till den internationella arenan för att sitta på några av de 75 000 platserna, titta på matchen och heja på vårt lag. Ofta var stadion fullsatt. Efteråt samlades vi hemma hos mina vänner för att läsa lite i Koranen och spela PlayStation.

Ibland åkte vi till Aleppos citadell, som låg ungefär 700 meter från området där vi bodde.

Jag tyckte mycket om det. Citadellet ligger i

hjärtat av staden, uppe på en fyrtio meter hög kulle. Runt citadellet ligger många historiska landmärken – gamla bad som härstammar från 500-talet eller kanske ännu längre tillbaka i tiden och den längsta övertäckta marknaden i världen. Du kunde hitta allt du önskade

Aleppo är känd som en stad som aldrig sover. där, parfym, bomull, tvål, tyg…

De flesta av dessa industrier använde gamla, naturliga metoder och träredskap. Varje gång jag besökte citadellet och marknaderna kände jag verkligen att jag levde i dessa tider.

Den bästa vyn är när det regnar. Marken lyser som en spegel, som reflekterar allt runt omkring. När jag står framför citadellet tänker jag på dess storhet och på alla viktiga människor som bott innanför dessa väggar. Jag andas den klara luften och tänker på den blöta marken som återspeglar Aleppos bild som om den vill att himlen ska se den.

The Citadel I used to wake up at 7.30 every day, eat breakfast with my mum and dad, and then set off to work. It was nearby my home, so I went there on

foot. My neighbors were also on their way to work, or having morning coffee in front of their homes. I would say hello, and sometimes I would drink a hasty coffee with them.

Every day, I would arrive at my job at eight, work till five, then go to the institute to learn English for two hours, I used to love speaking the language.

I returned to work from eight till ten, then go home to my family. We would eat dinner together, drink tea and talk about our day. I enjoyed sitting with my family. My father is especially fond of cracking jokes, which would make the evenings full of laughter and fun.

I remember one evening, I was so happy, I asked my parents if heaven truly will be a better life than this! It was truly wonderful.

The official holiday in Syria is on Friday. So, every Thursday after work I used to join my cousins in a restaurant or stay up at home until two or three in the morning. There would be many people in the restaurants at that late hour, and the traffic never stopped, Aleppo is known as a city that never sleeps.

Sometimes I would go to my friends to watch the Aleppian “Al Etihad” football team on TV, or we would go to the international stadium to sit on some of the 75,000 seats, watch the game and cheer for our team. This was always a treat, because most of the time it was fully booked. Then afterwards, we would gather at my friends’

house to read a little bit of the Quran and play PlayStation.

Sometimes, we would go to Aleppo’s citadel, which was about 700m walk from our neighborhood. I liked it a lot.

The citadel is at the heart of the city, on top of a 40m high hill. Some describe Aleppo as a dish, and the citadel the cup on top. It must be the largest, most ancient citadel inside a city.

So many historical landmarks lie around the citadel – public baths that date back to the sixth century, or maybe further, and the longest covered market in the world. You could find everything you wished for there, in the perfume market, the cotton and soap market, the fabric market. Most of these industries used old, natural methods and wooden instruments. Every time I visited the citadel and those markets, I truly felt like I was living in those ages. And as you walked towards them, you would see children on the way to school, adding some beauty to your morning.

The best view is when it rains. The ground shines like a mirror, reflecting everything around it. When I stand in front of the citadel, I think about its greatness, and how many important people lived inside those walls. I breathe the clear air and think about the wet ground reflecting Aleppo’s image as if it wants the sky to see it. mazen bitar

/

germany

33

Kärlek i ett främmande land S

torbritannien är väldigt olikt Syrien, 800 grader annorlunda. När jag var kvar i Damaskus kändes det inte riktigt som att jag levde längre. Och min situation var ändå bättre än för de flesta som lever under belägring.

I början skedde förändringen gradvis, men några månader innan min kandidatexamen började saker att accelerera. Vi fick vänja oss vid det hemska ljudet om nätterna. Då var jag fortfarande fast besluten att hitta ett jobb i Damaskus och stanna där.

Men när saker började hända i staden och man överlevde bara för att man inte var på fel plats vid fel tillfälle, då började rädslan att få fäste. Jag gick till jobbet varje dag och när jag var där oroade jag mig ständigt för min mamma som var hemma, och hon oroade sig för mig samtidigt som vi båda oroade oss för min syster. Det var en cirkel av konstant oro.

George och jag lärde känna varandra redan i Syrien, vi pluggade ihop på universitetet och blev nära vänner. Så kom dagen då han reste iväg och det var väldigt tufft för mig, jag grät mycket. Vi höll kontakten och pratade på Skype.

34

Foto: Eleonor Broman

Till slut insåg jag att det var dags att göra något åt min situation, vid den tidpunkten fanns det inga framtidsutsikter kvar i Syrien. Från början planerade jag att plugga i Brighton men George uppmuntrade mig att välja Bradford istället.

När jag lämnade Damaskus, kände jag en stor lättnad, samtidigt som det kändes fruktansvärt.

Jag minns tydligt den sista bilfärden när jag skulle resa. Vi var tvungna att ta en annan väg än den vanliga, en väg som gick rakt igenom hela staden. Jag tittade bak, ut genom bakrutan, och la varenda del av staden på minnet innan bergen dolde allt. Det var ett dramatiskt ögonblick.

När jag kom till Storbritannien var jag i säkerhet. Jag kunde börja leva ett vanligt liv, även om jag fick återkommande panikattacker. I Syrien hade George och jag bara varit vänner, men i Bradford förändrades något. Något vi inte ens hade övervägt när vi bodde i Syrien. Det kanske fanns en tanke någonstans långt bak i huvudet, men vi gjorde inte något av det förrän vi flyttade hit. Efter tre år ifrån varandra hände det bara.

Jag har muslimskt ursprung och George kristet. Om vi hade bott kvar i Syrien hade vi

När jag lämnade Damaskus, kände jag en stor lättnad, samtidigt som det kändes fruktansvärt.

kunnat vara ett par, men att låta relationen fördjupas och till exempel välja att gifta oss skulle ha varit mycket svårare. Vi skulle ha mött motstånd – som det är nu har vi lyckats få stöttning från våra familjer. Min familj är inte religiös.

E

n gång åkte vi till Brighton på minisemester med flera av våra syriska vänner. Andra dagen gick vi ner till stranden, där började George visa mig bilder av

honom och mig tillsammans.

Jag kände ett pirr i magen. Då såg jag att han höll asken som jag hade gett honom när han lämnade Syrien flera år tidigare. Det var en ask från gamla Damaskus. Inuti låg en ring.

Han gav mig vackra blommor att sätta i håret och våra vänner filmade allting.

Ibland klagar jag över småsaker och kan tänka: ”Jag kan inte få tag på brudklänningen jag vill ha – den är för dyr.”

Sedan kan jag titta på mig själv utifrån och tänka: ”Vad håller jag på med?” Det är förståeligt att man kan klaga på löjliga saker, men det finns viktigare saker i livet. dyana a

/

storbritannien

Berättat för Julia Rampen. Översättning från engelska till svenska Clara Tortosa.

35

Abandoned details!

Nobody is in the house Just a candle!

Feeling lonely Standing in front of a piece of mirror To feel that she is two Gleaming light for nobody Who lit the candle just has left He is not far He is in my heart My heart!

I don’t remember where I left it The last time I felt my heartbeat It was at the river Euphrates river No! I am not from Iraq I am from Syria But this river cries for the both countries

Nobody is in the house Just words Written on a grey shawl It is forgotten behind the door She left the house urgently Carrying her crying baby She forgot to cover her head Her child is valued more than God Nobody is in the house Only, Luminous candle waiting for a young man to come back And a beautiful shawl is waiting for an old woman to come back just a melt candle and an abandoned shawl

salma from der ezzor , syria

asylum seeker in the middle of nowhere in sweden

A

Landet vi en gång hade

lzabadany betyder ”det goda” – ett land som inte låter ett frö gå till spillo, utan ger det näring så att det kan växa till ett träd som ger frukt. Jag är från Alzabadany och bodde där, men tyvärr kände jag inte till dess värde förrän situationen i Syrien tog mig till London, den stad där jag nu kanske kommer att tillbringa resten av mitt liv.

Jag är en arkitekt som gillar att resa och leva fullt ut. I Syrien hade jag allt. Min pappa gillade jordbruksmarken, att odla saker, han la så mycket tid på dem att det gick ut över hans arbete som ingenjör. Han försökte att få med oss men jag var lat och blev lätt uttråkad. Jag undvek allt som hade med jordbruket att göra. Marken var enligt mig värdelös.

I Alzabadany kan man gå in i en fruktträdgård, lukta på de daggiga gröna bladen, lyssna på vattnet och finkarna och äta alla slags frukter och grönsaker som växer runt omkring precis när man vill, så mycket som man vill.

Jag uppskattade aldrig lyckan i detta förrän en

dag i London när jag ville ha druvor. Starbucks hade 13 druvor i en plastförpackning för tre pund = 1800 S.P ! Jag stod där. I mitt huvud såg jag plötsligt hela mitt liv i Alzabadany med druvklasar, aprikoser, persikor, körsbär, valnötter, mango, päron och äpplen av alla slag. Jag kom ihåg den tid då jag kunde lyssna på träden och vattnet och bara sträcka ut händerna och plocka vad helst jag ville äta.

Jag såg mig omkring och såg människor stå i kö och titta på sina mobiler. Jag tyckte synd om mig själv, köpte druvorna och skickade ett foto till min pappa i Turkiet. Jag berättade för honom: ”Nu vet jag värdet av vårt land, pappa. Men nu har vi inget. Alzabadany är borta pappa”.

Starbucks hade 13 druvor i en plastförpackning för tre pund = 1800 S.P!

abdullah allabwani alzabadany

/

storbritannien

Översättning från arabiska till engelska av Samer Khoury. Översätting från engelska till svenska av redaktionen.

37

‫‪Damen var‬‬ ‫‪min första kärlek‬‬

‫‪gömma oss under kriget och för att gömma‬‬ ‫‪en frukttjuv. Livet i huset var sötare än någon‬‬ ‫‪annanstans. Min farmors närvaro i huset var‬‬ ‫‪den viktigaste anledningen, det var en plats för‬‬ ‫‪skönhet och en plats att andas. När min farfar‬‬ ‫‪dog sålde de huset. Vid försäljningen var det‬‬ ‫‪som att de stal mina minnen. Jag höll mig nära‬‬ ‫‪huset och försökte känna de gamla lukterna men‬‬ ‫‪kanske finns det inget kvar av dem.‬‬ ‫‪Livet började bli hårdare och för 35 år sedan‬‬ ‫‪tvingades min familj lämna Syrien, jag var då‬‬ ‫‪tre år. Trots den stora kärlek som min farmor‬‬ ‫‪hade för mig och min far insisterade hon att vi‬‬ ‫‪skulle ta oss därifrån. Hon lämnade sitt hjärta‬‬ ‫‪med oss, och jag lämnade mitt med henne! 31 år‬‬ ‫‪senare flydde jag för andra gången. Jag tog några‬‬ ‫‪av mina böcker och mina minnen och sa adjö‬‬ ‫‪till allt och alla jag älskade. Jag tvingades lämna‬‬ ‫‪mina rötter för att söka rättvisa och fred. Som‬‬ ‫‪ett land med geografiska gränser lämnade jag‬‬ ‫‪Syrien, men damen Syrien – min första kärlek‬‬ ‫‪– fortsätter att leva inom mig och kommer inte‬‬ ‫‪att dö.‬‬ ‫ ‬

‫‪av nour mallah ,‬‬ ‫‪journalist i sverige‬‬

‫‪39‬‬

‫‪På assyriska betyder namnet Syrien ”damen”,‬‬ ‫‪historiskt sett. Syrien för mig är damen! Damen‬‬ ‫‪med de gröna ögonen som älskade mig mer än‬‬ ‫‪någonting i världen. Hennes hjärta var sjukt‬‬ ‫‪av dold sorg. Även om jag var liten kunde jag‬‬ ‫‪känna den. Hon är min farmor.‬‬ ‫‪Min farmor kramade mig. Hennes famn var‬‬ ‫‪varm och hennes trädgård full av träd med‬‬ ‫‪aprikoser, äpplen och granatäpplen. Det var‬‬ ‫‪vackert och fullt av kärlek. Och på den stora‬‬ ‫‪terrassen fanns det ett mullbärsträd. Trots att jag‬‬ ‫‪har blivit 38 år känner jag nostalgi när jag tittar‬‬ ‫‪på eller passerar under mullbärsträd. Jag minns‬‬ ‫‪min farmor, sorgen över hennes smärta och får‬‬ ‫‪en känsla av att jag måste vara lojal gentemot‬‬ ‫‪hennes kärlek, hjärta och träd och gentemot‬‬ ‫!‪damen: Syrien‬‬ ‫‪Damens hus, min farmors villa, var Syrien‬‬ ‫‪för mig. Om du söker efter den vackraste‬‬ ‫‪bilden av Syrien inne mitt hjärta är de finaste‬‬ ‫‪minnena från dagar i det underbara hus som‬‬ ‫‪tillhörde drottningen med de gröna ögonen.‬‬ ‫‪Hon krossade is som hon hade i sin särskilda‬‬ ‫‪citrussmoothie. Det finns ingen dryck i världen‬‬ ‫‪som kan matcha den. Trots hennes trötthet och‬‬ ‫‪astma lagade hon fantastisk mat på en liten spis‬‬ ‫‪som placerades på köksgolvet. Hon var tvungen‬‬ ‫‪att böja sig för att kunna använda den.‬‬ ‫‪Vi barn lekte i trädgården och på terrassen. Vi‬‬ ‫‪brukade begå brott medan vi lekte. Vi brukade‬‬ ‫‪stjäla aprikoser och andra frukter från träden‬‬ ‫‪innan de mognar. När min farfar upptäckte det‬‬ ‫‪blev han arg och vi försvann snabbt därifrån‬‬ ‫‪innan han kunde veta vem av oss det var som‬‬ ‫‪gjort det.‬‬ ‫‪En av mina favoritplatser att fly till var källa‬‬‫‪ren. Det var ett underjordiskt rum som användes‬‬ ‫‪under varma sommardagar för att det var kallare‬‬ ‫‪än övriga rum i huset. Vi använde det för att‬‬

‫حبي األول‪ :‬السيدة!‬ ‫اسم سورية بالرسيانية القدمية يعني‪ :‬السيدة! وسورية بالنسبة يل هي‬ ‫السيدة! السيدة ذات العينني الخرضاوين الحزينتني اللتني أحبتاين أكرث من أي‬ ‫يشء يف العامل! السيدة النبيلة التي كان قلبها ميرض من شدة الحزن وكنت‬ ‫رغم عمري الصغري جدا ً أعلم وأتأمل! جديت التي احتضنتني بقلبها الكبري‬ ‫وحضنها الدافئ متاما كحديقة بيتها الكبرية املمتلئة بأشجار املشمش والتفاح‬ ‫والرمان‪ .‬هناك عىل زاوية الرشفة الكبرية املطلة عىل مدخل الڤيال ذات‬ ‫!الطابقني‪ :‬كانت هناك شجرة التوت‬ ‫ال ميكن‪ ،‬وقد أصبح عمري مثانية وثالثني‪ ،‬عاما أن أ ُم َّر تحت شجرة ٍ‬ ‫توت‬ ‫أبيض أو أشاهده دون أن يجتاحني الحنني لجديت‪ ،‬والحزن ألمل جديت‪ ،‬والشعور‬ ‫الجارف بأنني يجب أن أكون وفي ًة لحبها‪ ،‬ولقلبها األخرض الكبري ولشجرة‬ ‫التوت عىل حافة رشفة بيتها‪ .‬السيدة سورية‪ :‬دافئةً‪ ،‬جميل ًة ومممتلئ ًة بال ُحب‪،‬‬ ‫!توزع مثار حبها عىل الجميع دون استثناء‬ ‫بحثت عن‬ ‫بيت السيدة‪ ...‬بيت جديت‪ ،‬كان سورية الجميلة بالنسبة يل! فإذا‬ ‫ُ‬ ‫أجمل صور ِة يف داخيل لسورية‪ ،‬لن أجد أجمل وال أنقى وال أعذب من ذلك‬ ‫!القرص املنيف التي كانت هي ملكته الحزينة ذات العينني الخرضاوين‬ ‫بيديها الرقيقتني املعروقتني كانت تدق الثلج مبدق نحايس كبري ليتحول ثلجاً‬ ‫اب يف‬ ‫مربوشاً تسكب فوقه رشاب الحمضيات الفريد الذي صنعته‪ .‬أي رش ٍ‬ ‫العامل ميكن أن يضاهي طعمه رشاب الحمضيات الذي كانت تعده جديت؟‬ ‫رغم تعب صدرها وإصابتها بالربو كانت تطهو أطيب طعامٍ يف العامل عىل‬ ‫ٍ‬ ‫موقد صغريٍ ذي ٍ‬ ‫صوت هاد ٍر يوضع عىل أرضية املطبخ‪ .‬وهناك ترى كيف‬ ‫!تتحول أبسط املكونات إىل طعام من السحر الخالص‬ ‫كنت طفل ًة تلهو مع أطفال العائلة حيث نستمتع باللعب يف حدائق الڤيال‬ ‫ُ‬ ‫!ورشفاتها ومامرسة بعض األعامل الرشيرة‪ ،‬كقطف مثار املشمش قبل النضوج‬ ‫عندما كان يكتشف جدي ذلك‪ ،‬حل علينا غضبه ونحن نوشك أن نقطف‬ ‫جميع الثامر قبل أن تنضج! املهم أننا‪ ،‬وبقدرة قادرٍ‪ ،‬ك ّنا نهرب ونختفي! وأحد‬

‫أماكن الهروب املفضلة عندي كان القبو! غرفتني تحت األرض يستخدمان‬ ‫كغرفة جلوس ومطبخ يف أيام الصيف الحارة‪ ،‬فالقبو أكرث برودة! وكذلك‬ ‫لالختباء أيام الحرب والخطر ولتخزين املؤونة! والختباء سارق الفواكه الف َّجة‬ ‫!من عىل الشجرة‬ ‫عذب جدا ً مل أعرفه يف مكان آخر يف العامل!‬ ‫كان للحياة يف بيت السيدة طع ٌم ٌ‬ ‫حيث الحدائق الواسعة تحيط يب من كل مكان واألهم هو وجودها! ففي‬ ‫وجودها كانت الڤيال سكناً ومالذا ً للروح وجزيرة للجامل‪ .‬وعندما اختار‬ ‫القدر جديت وغادرت عاملنا‪ :‬أظلم البيت وأقفر ومل تعد فيه أية روح! وعندما‬ ‫باعوا الڤيال بعد وفاة جدي كأنهم رسقوا ذكريايت! وبقيت أمر بجانب البيت‬ ‫!واستنشق روائح من مضوا‬ ‫بدأت الحياة تصبح أقىس فأقىس منذ أن أجربوا عائلتي عىل الرحيل من سورية‬ ‫قبل خمسة وثالثني عاماً‪ ،‬وكان عمري وقتها ثالث سنوات‪ .‬رغم حب جديت‬ ‫الشديد يل وأليب إال أنها أرصت عىل أن نغادر بأرسع وقت خيفة أن ميسنا‬ ‫!سوء‪ .‬تركت قلبها معنا وتركت قلبي معها‬ ‫كانت تلك الهجرة القرسية االوىل التي رمت ِب َنا يف صحاري الخليج العريب‪.‬‬ ‫بعد واحد وثالثني عاماً من الهجرة القرسية األوىل‪ ،‬مرة أخرى حملت بعض‬ ‫كتبي وذكريايت وثياب صغاري وودعت بيتي ومكتبة أيب وجدي التاريخية‬ ‫العظيمة وآخر روائح مدينتي وجديت وأحبايب وتوجهت يف هجرة جديدة من‬ ‫سورية‪ .‬هذه املرة نحو الشامل ولكن تحت وطأة حرب مزقت وطحنت كل‬ ‫يشء! انتُزِعت من جذوري يف رحلة جديدة بحثا ًعن العدل والسالم والكرامة‪.‬‬ ‫ودعت سورية كجغرافيا ولكن حبي األول‪ :‬السيدة سورية بقيت حية يف‬ ‫‪.‬داخيل ولن متوت‬ ‫نور مالح‬ ‫صحفية سورية‪ /‬السويد‬

‫‪38‬‬

Kalleds kaviar AV KHALED ALESMAEL

Trevligt att träffas, Kalles!

Första gången jag stötte på Kalles var inne i en mataffär. Det var faktiskt precis en dag innan jag sökte asyl på Migrationsverket i Malmö, i juni 2014. Jag ska berätta vad som hände den där dagen: Jag letar efter ost för Sverige är välkänt för sina ostar. Kalles är en blond blåögd kille klädd i vitt. Det börjar med ögonkontakt, följt av ett leende som visar hans friska vita tänder. Jag närmar mig det jag tänker är ost. Men jag är inte säker!

En röst hörs bakom oss: ”Det är inte ost!”. Han pekar på Kalles: ”Det är typisk svensk mat. Du kommer inte att hitta det någon annanstans än på svenska matbord. Den mannen kan läsa mina tankar! Han är i trettioårsåldern och ser ut som Kalles, fast 20 år fram i tiden.

Han tar Kalles från hyllan och lägger i sin varukorg. Jag tycker synd om Kalles, han fortsätter att titta på mig från korgen och le tills mannen har försvunnit in bakom hyllorna. Kalles har precis försvunnit. Stackars Kalles! Han ville prata med mig, få kontakt, men mannen tog iväg honom från mig. Men ändå, ”Trevligt att träffas, Kalles!” sa jag till mig själv.

Kalles är överallt!

Under mina första nio månader i Småland träffade jag ofta Kalles i mataffärerna. på bussen mellan Åseda och Växjö, på migrationskontoret och överallt. Jag hade aldrig haft honom på mitt matbord eller ens haft ett snack.

När jag fått mitt uppehållstillstånd flyttade jag till

Göteborg, det var i april 2015.

Som journalist ville jag hitta en större stad att bli en del av.

Min första ingång var en frilansjournalist. Jag tappade min mobil i kaffet när han ringde upp. Vilket sammanträffade!

Hans namn var Kalle! Äntligen skulle jag få tillfälle att prata med och lära känna Kalle.

Journalisten Kalle var vänlig och välkomnande, han såg ut som Kalles i fyrtioårsåldern.

Han bjöd in mig att fika med honom och hans kollegor på frilansbyrån. Så kom dagen när vi möttes. Jag presenterade mig med mitt arabiska namn Khaled, och vi blev omedelbart involverade i ett samtal om uttalet av den första bokstaven (K och H) och hur det ska låta.

Till slut kom alla fram till att mitt smeknamn också borde vara Kalle. Jag log och blev lite

sarkastisk: ”Åh! med mitt mörka täta skägg?

Hur skulle det bli?”.

Innan jag lämnade frilansjournalistens kontor bjöd han in mig att hålla ett föredrag om syrisk journalistik på Folkets Hus i september 2015. Vid den tidpunkten hade jag bara tre svenska vänner, de gillade att kalla mig Kalle och jag tyckte om att bli kallad så. Är mitt namn Kalles?!

Vid den tidpunkten hade jag bara tre svenska vänner, de gillade att kalla mig Kalle och jag tyckte om att bli kallad så.

I september 2015 hade jag börjar arbeta på SVT som journalist. Jag skulle börja jobba på det mest prestigefyllda programmet för undersökande journalistik i Sverige och Norden. Vilken lyckost!

Min första arbetsdag hade jag på mig min blåa favorittröja och grå väst. Jag var förväntansfull inför mitt första jobbmöte.

Inne i mötesrummet slöt jag ögonen och tänkte på den blå tuben med Kalles för att känna mig inspirerad. När jag sedan skulle presentera mig, på min anspråkslösa svenska, sa jag: ”Jag heter Kalled”. Jag ville att mitt namn skulle låta välbekant. Inga fler K och H-kriser!

Jag visste inte om det gick hem eller om någon ens brydde sig. Gissa vad som hände?

Namnet Kalle nämndes om och om igen under mötet.

Varje gång jag hörde ”Kalle”

hajade jag till eftersom jag tänkte att de tilltalade eller pratade om mig. Som om att det faktum att jag börjat arbeta där var en stor händelse för Uppdrag Granskning! Tills jag förstod att de pratade om en annan Kalle. Han hade arbetat där flera år tidigare, redan innan kriget startade i Syrien.

Väldigt nära Kalles!

I mars 2016, gjorde jag det. Jag var omslagspojke på den välkända tidningen Journalisten som nykomling på Uppdrag Granskning. Den månaden var jag den främsta kulturnyheten i Göteborgs-Posten med två stora artiklar. Jag blev populär.

Alla mina vänner var stolta över mig. Min framgångssaga blev viral.

En kväll satt jag och tog det lugnt i soffan. Min mobil låg på bordet mellan en chipspåse och en öl då ett meddelande plötsligt fick skärmen att lysa upp. Jag tog upp den och tryck-

te fram messet. En bild av Kalles blåa kaviartub poppade upp. Han log och visade alla sina vita tänder.

Jag blev chockad! Jag hade nästan glömt Kalles.

Fotot tog mig tillbaka till min första dag i Sverige.

Bildtexten sa: ”En dag kommer du att bli lika känd i Sverige som Kalles och man kommer att stava ditt namn Kalled.”

Trevligt att äta dig, Kalles!

Kalles har helt uppenbart en speciell roll i mitt liv. Det är det första ansiktet jag möttes av i Sverige. Nu har jag varit tre år i det här landet, men jag har ännu inte haft tillfälle att smaka Kalles. Minns du mannen jag mötte i affären i Malmö, han som kidnappade Kalles?

Hade han rätt i att Kalles bara är för svenskar?

Jag rusade till mataffären, förväntansfull som inför ett äventyr. Jag tog den röda varukorgen och gick bort mot hyllan, hyllan som var Kalles.

Jag log, så som Kalle alltid gjort mot mig, och la försiktigt ner den blå tuben i min korg.

Kalles är hemma hos mig, i mitt kylskåp, på mitt matbord, i min mun, i min mage och slutligen ute i mitt blod. Har jag blivit svensk nu? Översättning från engelska till svenska Clara Tortosa

41

‫لنا بعض فطائرالسبانخ اللذيذة وقناة الجزيرة عىل التلفاز كام هو الحال‬ ‫ أُخربها أننا يف دمشق نضيف بعض الرمان لفطائر‬.‫يف املنازل السورية دامئا‬ ،‫ انفجرتُ من الضحك‬.‫ الناس هناك ال يعرفون الطبخ‬،ً‫ مزحت قائلة‬.‫السبانخ‬ ‫ لكن فقط نحب أن نسخر‬،‫بينام أنهت كالمها” نحن كشخص واحد يف سوريا‬ ‫” يبدو أن‬.‫من بعضنا البعض كلام سنحت لنا الفرصة من أجل الفكاهة‬ ‫ فقد تم تقسيم‬،‫أول نتيجة ايجابية من االضطرابات هو التّعرف عىل بعضنا‬ ‫ سألتها إذا كان ممكنا أن أدخن سيجارة فذهبنا‬.‫املجتمع السوري لفرتة طويلة‬ ‫ يسكنون شقة يف الطابق الخامس يف حي فينديكسيد الذي له‬.‫اىل النافذة‬ ً‫ تقول” ابني كان ال ب ّد أن يجد مكانا‬.‫إطاللة جميلة عىل مسجد السليامنية‬ ‫ أمتنى‬،‫ منزيل يف الالذقية أفضل بكثري‬،ً ‫ لكني ال أحب هذا املكان كثريا‬،‫برسعة‬ ‫ ” ال‬:‫” أسألها بإلحاح “هل تخططني لالستقرار هنا؟” تقول‬.‫العودة اىل هناك‬ ‫ أنتظر نهاية الحرب‬،‫أعرف‬.

!‫انتظار‬ ‫ إسطنبول‬/‫رنا عبد الفتاح من سورية‬

‫ لكن يوجد خطب ما‬،‫كل صباح‬ ّ ‫أصل كل يوم ألجل أرواح القتىل وأقرأ القرآن‬ ّ ‫ هي من املناطق الساحلية‬.‫يف قلبي” املرأة التي تتكلم هي أم لثالثة أطفال‬ ‫ منزيل د ّمر بقصف املدفعية كمعظم‬،‫ “أنا من قرية جبل األكراد‬.‫اللذقيّة‬ ّ ‫يف‬ ‫ أحب قريتي ألنني ُولِدتُ هناك وكل‬.‫ فقدت الكثري من جرياين‬،‫منازل الجبل‬ ‫ أي نوع من املحادثات‬،‫ وأتساءل اآلن‬،‫مرة أذهب إليها أتذكر ذكريات الطفولة‬ ‫والحوارات سنتحدث إذا قُدّر يل العودة والجلوس مع النساء األخريات‬ ‫ كيف ميكن أن نتحدث عن األشياء‬،ً ‫ اذا‬.‫ كثريا منه ّن فقدوا عزيزا‬،‫هناك؟ طبعا‬ ‫البسيطة مر ًة أخرى بعد كل هذا؟‬ ‫ كان صعباً عليها التكيف مع‬،‫هاجرت املرأة اىل اسطنبول منذ بضعة أشهر‬ ‫ قدّمت‬،‫ خالل املساء‬.‫الوضع الجديد ورمبا مواجهة حياتها الجديدة أيضا‬

Waiting “I pray every day for the souls of the dead and I read the Quran every morning, but something is wrong with my heart.”

The woman speaking is a mother of three kids.

She is from the coastal province of Latakia.

“I come from the village of Jabal al Akrad (the mountain of Kurds). My home was shelled, like most of the homes on the mountain. I lost a lot of my neighbors. I love my village because I was born there, and every time I go there, I remember my childhood memories. I wonder now, if I should return to sit with the other women there, what sort of conversations would take place? A lot of them have lost someone they love. How can we talk about simple things again?”

The woman migrated to Istanbul few months ago. It has been difficult for her to cope with the new place, and perhaps the new life too.

As is always the case in the Syrian households, Al Jazeera TV channel accompanies us through

the evening. She has made us some delicious spinach pies. I tell her in Damascus, we put some pomegranate in spinach pies. She jokes that people do not know how to cook there.

I laugh my heart out. She concludes: “We are all one in Syria – we just like to make fun of each other whenever there is a chance.”

Getting to know each other seems to be the first positive outcome of the upheaval. Syrian society has been divided for so long.

I ask her if I may smoke a cigarette and we go to the window. They live in a fifth-floor apartment in Fındıkzade and it has a nice view of Süleymaniye mosque. She says: “My son had to find a place fast. I do not like it that much.

My place back in Latakia is much better. I wish I could go back there.”

“Are you planning to settle here?” I press her.

“I do not know,” she says. “I am waiting for the end of the war.”

Väntan

”Varje dag ber jag för de dödas själar och jag läser koranen varje morgon, men jag känner att det är något som inte stämmer i mitt hjärta.”

Kvinnan som talar är mamma till tre barn. Hon är från kustprovinsen Latakia. ”Jag kommer från byn Jabal al Akrad (de kurdiska bergen). Mitt hus blev beskjutet, liksom de flesta andra hus i bergen. Jag förlorade flera av mina grannar.

Jag älskar min by eftersom jag föddes där, och varje gång jag återvänder kommer mina barndomsminnen tillbaka. Nu undrar jag hur det skulle vara om jag återvände och satte mig för att prata med kvinnorna där, vilken typ av samtal skulle äga rum?”

Kvinnan fick fly till Istanbul för några månader sedan. Det har varit svårt att komma in i den nya staden – och kanske även i det nya livet. Liksom i alla syriska hushåll håller tevekanalen Al Jazeera, oss sällskap genom kvällen. Hon har lagat utsökta spenatpiroger. Jag berättar att i Damaskus lägger vi granatäpplekärnor i våra spenatpajer och hon

skojar om att folk i Damaskus inte kan laga mat.

Jag skrattar så jag gråter. Hon säger: ”Vi är alla en i Syrien – vi gillar att driva med varandra när tillfälle ges.”

Att vi har fått tillfälle att lära känna varandra tycks vara den första positiva konsekvensen av den här omvälvande situationen. Det syriska samhället har varit splittrat så länge nu. Jag frågar om jag får röka en cigarett genom fönstret. De bor på femte våningen i en lägenhet i Fındıkzade och har en fin utsikt över Süleymaniye-moskén.

Hon säger: ”Min son fick snabbt hitta ett ställe att bo. Jag trivs inte så bra, mitt hem i Latakia var mycket bättre och jag önskar att jag kunde flytta tillbaka dit.” ”Planerar du att bli kvar här?” Jag pressar henne. ”Jag vet inte”, svarar hon. ”Jag väntar tills kriget är över.”

Liksom i alla syriska hushåll håller tevekanalen Al Jazeera, oss sällskap genom kvällen.

rana abdul fat tah

/

turkiet

Översättning från engelska till svenska Clara Tortosa.

Al Etihad

– mitt favoritlag

D

e flesta av Syriens fotbollslag brukade spela på fredagar. Eftersom vi var fotbollssupportrar väntade vi otåligt på den dagen.

Det fanns två stora fotbollslag i Aleppo – Al Etihad och Al Hourieh.

De flesta stödde Al Etihad.

När de spelade var det minst 40 000 personer som tittade på matchen, även om stadion egentligen bara tog 25 000. Det var alltid mycket folk oavsett om det var kallt, regnigt eller extremt varmt. Sedan öppnade Aleppos internationella arena som kunde ta en publik på 75 000. Inför en match med Al Etihad planerade mina vänner och jag ofta redan på torsdagen hur vi skulle komma till stadion. De som hade bilar skulle ge resten av oss skjuts. Vi dekorerade bilarna med röda flaggor och bilder från laget. Ja, det var galet, men det är fint att vara galen ibland.

På fredagen skulle vi komma till stadion en timme innan för att hitta bra platser. Då började sjungandet och supportrarna

Det var som om livet kom tillbaka till människor efter en lång tid. gjorde vågen. Ibland stampade vi tills vi trodde att stadion skulle rasa ihop. Det kändes som ett bra sätt att distrahera det andra laget. Halvvägs genom matchen gick vissa för att handla dricka och godis och andra för att be. När Al Etihad gjorde mål, exploderade arenan av glädje. Det var som om livet kom tillbaka till människor efter en lång tid.

Om vi vann gick vi ut på gatorna och firade. Men om Al Etihad förlorade blev alla tysta.

Efter varje match brukade det bli trångt på gatorna. Det fanns inte tillräckligt plats på kollektivtrafiken för alla så du fick kanske gå en timme eller hitta någon som kunde ge dig skjuts.

Mina vänner och jag fortsatte att prata om matchen i timmar, försökte reda ut varför vi hade

förlorat eller vunnit.

2010 vann Al Etihad Asiatiska mästerskapet i fotboll. Den sista matchen var i Kuwait, så vi var tvungna att titta på den på teve.

Vårt hus var lite litet så alla kunde inte få plats, men vi hade en stor terrass dit jag tog ut teven. Lagen låg lika fram 70:e minuten. Det var nervöst. Kuwaiti-laget gjorde mål och vi blev alla besvikna, men kort därefter gjorde Al Etihad mål! Det blev förlängning och lagen låg fortfarande lika. Då blev det straffar.

Kuwaiti-laget missade en straff medan den yngsta spelaren av Al Etihad-laget, den 17-årige Radwan Kalaji, gjorde ett mål. Det innebar att vi vann. Vi var väldigt glada. Det var en dag att minnas för oss alla. Festerna pågick i timmar och vi tog oss alla till flygplatsen för att välkomna laget och fira segern med dem. mazen bitar

/

En berättelse Mitt hår är svart.

Min väns hår är blont.

Min lärare säger till mig: Jag är i Sverige.

Jag äter köttbullar i skolan.

Min far säger till mig: Jag kommer från Syrien.

Min mamma lagar syrisk mat i vårt hus.

Min väns namn är Frida.

Min systers namn är Rima.

Vi tre leker i trädgården vid vårt hus på sommaren.

Snön kommer på vintern.

Snön är vit.

Frida säger: Jag älskar snön.

Jag säger: Jag också.

Rima säger: Jag älskar snö.

Min mamma ler när hon hör vad vi säger.

Jag skrev den här berättelsen efter att jag träffat en femårig tjej i Alvesta 2015. Hon kom till Sverige med sin familj året innan. Detta är hur hon talade om sin svenska klasskamrat och vän Frida.

mared salam

/

sverige

tyskland

45

‫تفاصيل زغرية كتري هي مؤرش‬ ‫ملشاعر كتري كبرية‬ ‫ أو‬،‫بشتاق إين انرش عىل الفيس بوك صور لحارات الشام من تصويري أنا‬...ً‫مثال‬ ‫ البعض رح يقرا كلاميت نوع من أنواع البطر‬.‫صورة لرحلة مع الرفقات بتدمر‬ ‫ لكن هاد اليش بيعكس كمية االشتياق ايل انا متعايش معها كل يوم‬.‫أو الفراغ‬. ‫عم احيك بهي الطريقة ألن حسايب عىل الفيس بوك بيطلب مني كل‬ ‫ برصاحة الفرجة عىل صوري قبل سبع سنني‬.‫يوم القي نظرة عىل ذكريايت‬ ،‫ خصويص وقت بشوف كيف كان شكيل قبل كم سنة‬...َ‫بتضحكني أحيانا‬ ‫ لكن اليش الدرامي‬.‫ماكربت بس بحس اين تغريت‬...‫أحيانا مابعرف حايل‬ ...‫بالقصة ملا بتطلعيل صورة لشخص فقدتو بالحرب أو مكان مابقى موجود‬ ‫ الحقيقة ما بدي ابيك‬.‫ببيك‬...‫وإذا موجود مابعرف اميت ممكن ارجع زوروا‬ ‫هون وعبايل اكتب عن يش حلو‬: ‫أنا أصال تركت الشام بالخريف! كامن ما رح احيك عن فصل الخريف بس كل‬ ‫ بتذكر وبحن ملهرجان طريق‬،‫ وخصويص بشهر أكتوبر‬،‫خريف من كل سنة‬ ‫ متأكد كل السوريني بيعرفوه لكن مابعرف أديه سوريني‬.‫الحرير بسورية‬ ‫ مهرجان طريق الحرير الو مكانة خاصة‬.‫بيعرفو تفاصيل عن هاملهرجان‬ ‫ وانا رصت جزء منه من سنة‬،‫بقلبي ميكن ألنو مهرجان مخصص للصحفيني‬ ‫ هي دعوة لصحفيني‬،‫ فكرة املهرجان كانت عظيمة كتري‬.٢٠١٠‫ للـ‬٢٠٠٥‫ال‬ ‫وكتّاب من كل أنحاء العامل ملدة أسبوع ليزوروا أجمل األماكن التاريخية‬ ‫والسياحية بسورية ويكبتوا عنها ويصوروها‬. ‫ لوال مهرجان طريق الحرير ماكنت زرت‬،‫بعترب حايل كنت كتري محظوظ‬ ‫تقريبا كل سورية ألن متل مابتعرفو كل مكان بسورية هو أثر تاريخي أو‬ ‫ الرقة ودير الزور وحلب والالذقية وكان دامئا ختام‬،‫ زرت برصى‬.‫لوحة طبيعية‬ ‫املهرجان بيكون عىل مرسح تدمر مع حفل كبري لفرق وموسيقيني من كل‬ ،‫أنحاء العامل وأكرت حفل بتذكرو هو حفل موسيقى فالمينكو لفرقة إسبانية‬ ‫من وقتها وابتدا عندي حلم اين زور إسبانيا‬. ‫ مايل اال اتفرج عىل ألبومات‬،‫اليوم وبعد كل الدمار ايل عم بيصري بسورية‬ ‫ ياترى‬:‫ وبسأل حايل‬،‫صوري القدمية وخصويص ألبوم مهرجان طريق الحرير‬ ‫شو صار بالبرش والحجر اليوم؟ خصويص انو عندي صور ألطفال ونساء من‬ ‫ دامئا بتفرج عالصور وألف عليها قصص من خيايل انو شو صار بكل‬.‫تدمر‬ ‫!حدى‬ ...‫بتمنى يكون وصلكن إحسايس ألن البوح باملشاعر عالورق مو سهل كتري‬ ‫ لهيك قررت اكتب بلهجتنا السورية لحتى تسمعو صويت وانتو عم تقرو‬:) ‫خالد إسامعيل‬ ‫السويد‬

Silk Road Festival Sometimes, little details indicate to significant issues. For example; I miss posting my photos with friends all together in a coffee shop, a picture in the old city of Damascus, or a spring trip to Palmyra. This small thing reflects how big my loss is, and how much I miss Syria. Well, I must think like this as long as Facebook asks me to see my memories every day. Watching my photos seven years back is fun but sometimes painful especially when you see a place or person does not exist anymore.

Every autumn; my memories take me back to Silk Road Festival in Syria. It’s a great festival, the three ministries, tourism, culture, and media all collaborate to invite international journalists,

artists, musicians, and writers to travel to Syria for a week. They visit the most beautiful and historical places in Syria like Palmyra, Busra, Aleppo and the Euphrates river. Then they go back to their countries to publish about Syria in their media. I always had been invited to The Silk Road Festival as a local journalist to do my works and meet fellow reporters. Today, Syria is, unfortunately, a war-torn country; this always makes me live in contrast between feeling sad or fortunate because I had got the opportunity to visit each city in Syria, taking photos and recording sounds. khaled alesmael

/

sweden

Sju år gamla minnen Ibland lyfter små detaljer sådant som verkligen betyder något. Jag saknar till exempel att lägga upp bilder där mina vänner sitter på något kafé, foton från gamla stan i Damaskus eller en vårutflykt till Palmyra. Sådana små saker säger något om hur stor min förlust är och hur mycket jag saknar Syrien. Ja, så här måste jag känna så länge som Facebook uppmanar mig att titta på mina minnen varje dag. Att titta på sju år gamla bilder är roligt men det kan också vara smärtsamt, särskilt när man ser en plats eller person som inte längre finns.

Varje höst tar mina minnen mig tillbaka till Silk Road Festival i Syrien. Det är en stor festival där departementen för turism, kultur och media

samarbetar för att bjuda in internationella journalister, artister, musiker och författare till en vecka i Syrien. De besöker vackra och historiska platser som Palmyra, Busra, Aleppo och Eufratfloden. Sedan reser de tillbaka för att berätta om Syrien i sina medier. Jag blev alltid inbjuden till Silk Road Festival som en lokal journalist för att arbeta och träffa journalistkollegor. Då Syrien idag är ett krigshärjat land får det mig att känna kontrasten mellan att vara sorgsen och lyckligt lottad som hade möjlighet att besöka varje stad i Syrien, ta bilder och spela in ljud. khaled alesmael

/

sverige

‫‪Artikel 14 samarbetar i detta nummer med Qisetna:‬‬ ‫‪Talking Syria, en digital plattform för syrier i exil. Namnet‬‬ ‫‪Qisetna betyder våra berättelser. ”Visionen var att det skulle‬‬ ‫‪bli en plats online att kunna återvända till och läsa berättelser‬‬ ‫”…‪som säger något om vilka vi var och varifrån vi kom‬‬ ‫‪Juan delGado, initiativtagare och kreativ producent,‬‬ ‫‪skriver här om bakgrunden till projektet.‬‬

‫…‪Qisetna and I‬‬ ‫‪complex urban enclaves worldwide. In my daily‬‬ ‫‪life, I encountered people from any imaginable‬‬ ‫‪culture, and enjoyed listening to stories, real‬‬ ‫‪stories from as afar as Nepal, Zimbabwe, Oman,‬‬ ‫‪Nigeria, Chile… Their eyes would spark when‬‬ ‫‪people told intimate episodes from the small‬‬ ‫‪towns they were from, whereas lying down in a‬‬ ‫‪park or having coffee in one of the terraces in‬‬ ‫‪the bustling streets of‬‬ ‫‪Soho neighbourhood.‬‬

‫‪I‬‬

‫‪n the interest to‬‬ ‫‪learn, I travelled‬‬ ‫‪to many countries,‬‬ ‫‪in Colombia, Palestine,‬‬ ‫‪Turkey, Italy, Egypt, Mo‬‬‫‪rocco… and found out‬‬ ‫‪that there was something‬‬ ‫‪that was common to all‬‬ ‫‪the people I met: the‬‬ ‫‪profound need to tell a‬‬

‫‪I was born in the Southern Spanish town of‬‬ ‫‪Cartagena; a seaside town protected by a ring‬‬ ‫‪of mountains, which make it one of the most‬‬ ‫‪beautiful harbours in the Mediterranean. For‬‬ ‫‪centuries, this place was the gateway into Spain‬‬ ‫‪for most of the people who arrived from other‬‬ ‫‪lands: Phoenicians, Carthaginians, Romans,‬‬ ‫‪Arabs… who settled down, traded, farmed, and‬‬ ‫‪made this region one of‬‬ ‫‪the most prosperous not‬‬ ‫‪only economically, but‬‬ ‫‪also in culture and the‬‬ ‫‪arts.‬‬ ‫‪My family still lives in‬‬ ‫‪this beautiful place; I am‬‬ ‫‪one of the fewer family‬‬ ‫‪members that moved out‬‬ ‫‪looking for opportunities‬‬ ‫‪to develop professionally‬‬ ‫‪and travelled to meet‬‬ ‫‪people with different‬‬ ‫‪customs, who speak other languages, and taste‬‬ ‫‪reality with a different flavour.‬‬ ‫‪I became a migrant by my own decision to‬‬ ‫‪explore the world. And I arrived in London,‬‬ ‫‪one of the most exciting, cosmopolitan and‬‬

‫‪I became‬‬ ‫‪a migrant by‬‬ ‫‪my own decision‬‬ ‫‪to explore the‬‬ ‫‪world.‬‬

‫‪story to someone.‬‬ ‫‪In 2012, I came in touch with people from‬‬ ‫‪a place I knew almost nothing about, Syria. I‬‬ ‫‪heard of the ancient beauty of Damascus and‬‬ ‫‪that one of my favourite poets Rumi once stu-‬‬

‫قصتنا‪...‬وأنا‬ ‫مرحبا‬ ‫اسمي خوان ديلغادو‪ .‬ولِدت مبدينة كارتاخينا بِجنوب إسبانيا‪ .‬مدينتي بحرية‬ ‫خلها وحدة من أجمل املوانئ‬ ‫ومحمية بجبال داير مندار متل الخاتم‪ .‬هاليش ّ‬ ‫عىل البحر األبيض املتوسط‪ .‬باملايض‪ ،‬كارتاخينا كانت البوابة للدخول إلسبانيا‬ ‫لكتري من الناس ومن أرايض مختلفة‪ :‬فينيقيون‪ ،‬قرطاجيون ورومان وعرب‪.‬‬ ‫استقروا بإسبانيا وتاجروا واشتغلوا بالزراعة وحولوا اإلقليم ملكان مزدهر مو‬ ‫‪.‬بس اقتصادياً! كامن بالثقافة والفنون‬ ‫عائلتي لساتا عايشة بهاملدينة الجميلة‪ .‬وأنا من األشخاص القالئل اليل هاجروا‬ ‫للبحث عن فرص أفضل لتطوير مهارايت بالفن‪ .‬سافرت اللتقي أشخاص من‬ ‫‪.‬ثقافات مختلفة وبيحكوا لغات أخرى غري لغتي واعيش الحياة بطعم مختلف‬ ‫بقرار مني‪ ،‬رصت مهاجر لحتى استكشف العامل واتعرف عليه أكرت‪ .‬انتقلت‬ ‫تحضا ً‪ ،‬وسكانها من كل‬ ‫عىل لندن‪ ،‬وحدة من أهم العواصم بالعامل وأكرثها ّ‬ ‫بقاع األرض‪ .‬صادفت والتقيت بناس من ثقافات غري تقليدية بالنسبة ايل‬ ‫واستمتعت لقصصهم الواقعية‪...‬يش فوق الخيال‪ .‬من نيبال ومن زميبابوي‪،‬‬ ‫‪ُ .‬عامن‪ ،‬نيجرييا‪ ،‬تشييل‪...‬إلخ‬ ‫عيونهم كانت عم تلمع وهنن عم يحكو قصصهم عن مدنهم الزغرية كتري‬ ‫وبعيدة كتري وهنن بنفس الوقت مستلقيني عىل األعشاب بحديقة أو قاعدين‬ ‫‪.‬عىل ت ّراس يش مقهى بشارع معجوء مبنطقة سوهو بلندن‬ ‫وألين كتري مهتم بالتعرف عىل اآلخر‪ ،‬سافرت كتري بالد متل كولومبيا وفلسطني‪،‬‬ ‫تركيا‪ ،‬إيطاليا‪ ،‬مرص واملغرب‪...‬ورغم اختالف الشعوب‪ ،‬لقيت يف شغلة‬ ‫‪.‬بتجمعن كللن مع بعض وهي الرغبة الكبرية برسد القصة‬

‫بال‪ ،٢٠١٢‬التقيت بأشخاص من مكان تقريباً ما كنت بعرف يش عنو وهو!‬ ‫سورية‪ .‬كنت قبل سمعت عن جامل املدينة القدمية بدمشق‪ .‬وعن الشاعر‬ ‫رومي إنو درس مبكان اسمه حلب‪ .‬لكان معلومايت عن هدول الناس واملكان‬ ‫كانت محدودة كتري لحتى التقيت بالصحفي خالد إسامعيل‪ .‬خالد صحفي‬ ‫إذاعي سوري شاب كان ترك سورية بعد ما تحولت الثورة لحرب‪.‬خالد هو‬ ‫اليل رشحيل أكرت عن جامل سورية والشام وعن ريحة الياسمني بالصيف‬ ‫الحار‪ .‬سوا استمعنا للقدود الحلبية وصباح فخري‪ .‬وتذوقت األكالت السورية‬ ‫‪.‬من ايدين اصدقاءه النساء متل الكبة والفتوس واملكدوس‬ ‫بهديك اللحظات‪ ،‬كانت سورية عم توقع بنفق الحرب املظلم‪ .‬حتى السوريني‬ ‫نفسهم تاهوا وماعادو فهمو الوضع‪ .‬وال حتى نحن األوروبيني رصنا نفهم شو‬ ‫‪.‬عم بيصري‪ .‬متل ما بيقولو السوريني‪ :‬ضيّعنا البوصلة‬ ‫والحياة ضللت تجمعني مع السوريني وبكل مكان متل تركيه وبريطانيا‬ ‫وإسبانيا‬

‫بعد ما تعرفت عىل عدد كتري كبري من السوريني‪ ،‬قررت ساوي مكان لحفظ‬ ‫ذكرياتهم وقصصهم‪ .‬مدونة الكرتونية حيث بتخلينا نرجع بالزمن لورا شوي‬ ‫بتخب عنا وبتحيك مني نحنا‬ ‫‪.‬ونقرا القصص اليل ّ‬ ‫وهيك بلشت مجونة (قصتنا) اليل بتنرش كل القصص والذكريات‪ .‬عن‬ ‫املوسيقى والفن والرياضة والنكتة وكامن صور وأعامل فنية‪ .‬وهالقصص‬ ‫وبتخب أكرت عن غنى وأهمية هالشعب الصامد‪...‬‬ ‫كلها بتوصلنا عرب الحدود‬ ‫ّ‬ ‫‪.‬السوريني أهيل‬ ‫!رفيقكن خوان ديلغادو‬

died in a place called Aleppo. But my knowledge about these people was scarce until I met Khaled Alesmael, a young radio journalist who was displaced. He introduced me to the flavours of the Old Damascus; the smell of Jasmine in the warm summer days; we listened to the charming songs of the Aleppian singer Sabah Fakhri, and tasted the delicious Kibbeh, Fattoush, Makdous…

A

t that moment, Syria was falling into the dark tunnel of a war they themselves could not understand fully, and neither we did. In the months that followed I encountered other Syrians in Turkey, UK, Spain… they were all sharing their profound love towards their country, and the indescribable pain that filled their hearts. We cried the loss of friends, siblings, neighbours… the teacher, the pharmacist, the street seller, the children those giggles mixed with the loud sound of traffic, the fountains, the songs of Qudoud Halabeye…

We will look around to find ourselves in a new place, people smiling, gently talking… a different smell and flavours, Europe.

I decided to create a place in which all the memories; the moments and words could be preserved. A place on-line, where we could return and read those stories that told who we were, where we came from… Qisetna was born as a response to reconnect a truly diverse community who once lived door by door sharing each others ancient cultures and faiths, music, calligraphy, flavours, humour… to rescue the stories scattered across borders, and value the extraordinary richness of this resilient people.

juan delgado

creative producer qisetna

w w w . talkingsyria . com

@ qisetna

Talking Syria

Jag föddes i Cartagena, en stad i södra Spanien som ligger precis vid havet och är skyddad av en bergskedja. I århundraden har platsen varit en inkörsport till Spanien för de flesta som kom från andra länder: fenicierna, kartagerna, romarna, araberna… De slog sig ner, bedrev handel, odlade marken och gjorde att regionen blomstrade, inte bara ekonomiskt utan även kulturellt och konstnärligt.

Min familj bor fortfarande kvar på denna vackra plats. Själv är jag migrant av eget val, utifrån viljan att utforska världen. Jag kom till London, en av världens mest spännande, kulturellt rika och komplexa storstäder. I min vardag fick jag träffa människor från alla möjliga kulturer och jag älskade att få höra berättelser, verkliga historier, från platser så långt bort som Nepal, Zimbabwe, Oman, Nigeria, Chile, Iran… Ögonen brukade glittra när människor berättade om sina personliga erfarenheter medan vi låg i någon park eller tog en kaffe på en uteservering i Soho.

I min iver att lära mig mer om världen reste jag till många platser, som Colombia, Palestina, Turkiet, Italien, Marocko… Jag upptäckte att det fanns något som alla jag mötte har gemensamt: deras djupa behov av att få dela med sig av en berättelse. 2012 träffade jag personer från ett land som jag inte kände till sedan tidigare, Syrien. Jag hade hört talas om den antika skönheten som fanns i Damaskus och jag visste att en av mina favoritpoeter, Rumi, studerat på en plats som hette Aleppo. Men min kunskap om landets befolkning var knapp tills jag mötte Khaled Alesmael, en ung radiojournalist i exil.

Han introducerade det gamla Damaskus smaker för mig, vi lyssnade på charmiga låtar av den aleppeiske sångaren Sabah Fakhri och han lät mig smaka på utsökta maträtter som kibbeh, fattoush och makdous…

Vid den tiden befann sig Syrien på kanten, nära att falla ner krigets mörka spiraler. Det var något de själva inte fullt ut kunde greppa och inte vi heller. De följande månaderna mötte jag fler syrier i Turkiet, Storbritannien och Spanien.

De delade alla med sig av känslan av djup kärlek gentemot hemlandet och av den förtvivlan som de var uppfyllda av. Vi grät tillsammans över förlusten av vänner, syskon, grannar… någons lärare, apotekaren, gatuförsäljaren, barnen vars fnitter brukade blandas med ljudet av trafiken, fontänerna, Qudoud Halabeyes sånger… Vi tittar oss omkring för att finna att vi befinner oss på en ny plats, med nya dofter och smaker där människor ler och pratar mjukt med oss...

Jag bestämde mig för att skapa en plattform för att kunna bevara alla dessa minnen; stunder och ord. Qisetna föddes som ett försök att samla ett splittrat community som en gång i tiden bodde dörr i dörr och delade en uråldrig kultur, tro, musik, skriftspråk, smaker och humor… En plats online för alla utspridda berättelser som ett försök att bevara denna exceptionella rikedom.

Själv är jag migrant av eget val, av viljan att utforska världen.

juan delgado

kreativ producent

w w w . talkingsyria . com

@ qisetna

firas

I

/

moved to London in October 2010. Before the war, people would ask me: “Where are you from?” And when I said: “From Syria,” many people would ask: “Where is Syria?” And I’d say: “Lebanon.” Everyone knew Lebanon.

I don’t know if I’d describe myself as a Londoner. I have an identity problem. The only thing I can call myself is Syrian, because I hold a Syrian passport, which I don’t have any more. You must give it up when you go for asylum.

Now you feel like it’s scary for some people to hear the word Syria. At work, people usually understand it’s not just about the war, but it happens a lot. For example, when I am looking for a place to rent, and someone sends me an email saying: “Tell me, what do you do? Where are you from?” You can’t say I’m from the Middle East. You need to say Syria.

I understand that some people don’t know much about Syria, or about other parts of the world. And now suddenly, it’s in the news every day. So, what people think about is what they see in the news – war and killing. I understand.

I’ve been almost everywhere in central London – every street. I like places which I feel something towards, the streets where I can walk

52

london

and see things. I go to Hyde Park. It’s not very far, and very quickly you feel like you’re in a forest. Everything around you is green. I really like that.

S

ometimes I go to Syrian restaurants, but not very often. I prefer other places. I like English pubs, Iranian restaurants. Still, I cook Syrian food myself. It’s food I can never get away from. It’s not the dish, but the ingredients, like bulgur.

I have a plan to open a cafe, and it’s a serious one. I’m working on opening an Arabic language cafe. It’s not only Syrian, because I teach the Arabic language in general. There will be a section for teaching, where we will hold courses, but at the same place we will have drinks, snacks and probably Middle Eastern food as well. I’ve even got people interested in investing. I really want to do that.

To be a Londoner and part of London, perhaps it really means to not belong anywhere, and at the same time belong to one place. You can be from anywhere, but you have the city in common.

Haurani cinnamon

A Londoner

‫فنجان قرفة حوراين‬ ‫ لندن‬/‫مها مقداد من سورية‬ ‫بعد تسعة أشهر من االنتظار وعند أول رصخ ٍة‬ .‫ يوضع ذاك اإلبريق الكبري عىل النار‬،‫منها‬ ‫هي عادة أجدادنا يف مدينتي برصى الشام يف‬ ،ً ‫محافظة درعا؛ حني يرزق البيت مولودا ً جديدا‬ ‫نقدم للضيوف فنجاناً مليئاً بالقرفة والجوز‬ ‫البلدي‬ ‫فنجا ٌن يتم تحضري مكوناته قبل أشه ٍر من الوالدة‬ .‫يقطف الجوز من األشجار ويكرس وينظف‬ ‫وتغىل أعواد القرفة يف اإلبريق الكبري ويضاف‬ ‫إليها الزنجبيل وتغىل طويالً لتمأل أرجاء الحي‬ ‫ رائحة القرفة كاألذان تعلن قدوم مولود‬.‫برائحتها‬ ٍ ٍ‫ وتعشش يف أنف كل ساكن‬.‫جديد إىل دارنا‬ ‫ ومتضغ أفواه‬.‫يف البيت ألسابيع مولودنا األوىل‬ ‫ضيوفنا الجوز املنقوع بالقرفة املحالة وهي‬ ‫ متع ُة فنجان القرفة ال‬.‫تداعب املولود ليضحك‬ ‫تكتمل إال بابتسامة مولودنا االوىل‬ ‫مذاق القرفة يف وطني هو الوحيد ايل يقوم‬ ‫ وها أنا اليوم أرتشف‬.‫ وتعديل مزاجنا‬،‫بإسعادنا‬ ‫سكرا ً مذاباً بفنجان قرفة علني أعود المتالك تلك‬ ‫ لكن أعواد القرفة تأىب إال أن يكون‬.‫املتعة ذاتها‬ ‫خاص يف وطني‬ ٌ ‫لها روح وتأثري‬.

In Bosra Esham, when a new baby is born, we serve a cup of hot cinnamon and home-grown walnuts. It is a drink we prepare long before the birth.

The walnuts are collected from the trees in the backyard, the shells crushed and thew flesh cleaned. Then the cinnamon bark is boiled in a big pot with some ginger. It simmers for hours, until the air is filled with the scent of cinnamon.

The aroma announces to the whole neighbourhood that a new baby is born. Our guests chew the cinnamon-infused walnuts while attempting to

tempt a smile from the baby.

The joy of the cinnamon cup is never complete without the baby’s smile. In my home country, the cinnamon cup must be accompanied with all these rules if it is to bring joy.

Today I sip a sweetened cinnamon cup and seek that joy once more. But the cinnamon bark is different. It does not have the same effect as it would back home. maha mekdad

/

london

Haurani means coming from Hauran, a southern region of Syria, mainly within Daraa province.

Vad har kanel för verkan?

När ett barn föds i Bosra Esham serverar vi en kopp med varm kanel och hemodlade valnötter. Det är en dryck som vi förbereder långt före födseln.

Valnötterna plockas från träden i trädgården, skalen krossas och nötterna rengörs.

Sedan kokas kanelbarken i en stor kanna med lite ingefära.

Det sjuder i timmar, tills luften är fylld med kaneldoft.

Lukten signalerar till hela grannskapet att en ny bebis är född. Våra gäster tuggar på valnötter som har dragit åt sig

av kanelen medan de försöker locka fram ett leende från barnet. Glädjen över koppen med varm kanel är inte fullständig utan barnets leende. I mitt hemland hör koppen ihop med alla dessa regler för att få lycka med sig.

Idag dricker jag en sötad kopp med kanel för att känna den glädjen igen. Men kanelen här är annorlunda. Den får inte samma verkan som hemma. maha mekdad

/

london

53

text : mohammad badereddin moukayed bild : fia lien editor : khaled alesmael

54

55

Efterlysnin

g!

FARR efterlyser orimliga hinder för familjeåterf örening och hoppas kunna göra en exempe lsamling av mat erialet. Maila til l exempel@farr.s e

FARR-NYTT

Goda råd – för dig som söker asyl Äntligen finns skriften Goda Råd tillgänglig även i layoutad utgåva på flera språk! Du hittar Goda råd på FARR:s hemsida och skriften går även att ladda ner som pdf. Vi tackar Cajsa Unnbom för layout. Tack till Stina Carlsson, Sandra Gustafson, Björn Åhlin och Charlotta Lagnan-

der för granskning och uppdatering av utgåvan i januari 2017. Ett särskilt tack till alla översättare som lagt ner ett enormt arbete och kommit med värdefulla synpunkter under vägens gång.

Protest mot polisens agerande mot barnfamiljer foto : sanna vestin

FARR tillsammans med fem andra frivilligorganisationer gick ut med ett uttalande för att protestera mot händelsen då en stor polisstyrka gick in i ett sommarläger i Svalövs kommun, anordnat av kyrkan för barnfamiljer i slutet av augusti. I uttalandet uppmanas polisen till varsamhet och hänsyn när barn är inblandade.

”Barn utan uppehållstillstånd lever i extrem utsatthet. Förutom den ekonomiska och sociala utsattheten lever de i en ständig rädsla för vad som ska hända dem och deras föräldrar. Det är vårt gemensamma ansvar att de inte skadas för livet.”

Besvikelse efter Migrationsverkets ställningstagande

FARR:s styrelsmöte

Den 29 augusti kom Migrationsverket med ett nytt rättsligt ställningstagande om Afghanistan. Mot bakgrund av den lägesanalys som Migrationsverket kom ut med i juni och som vittnar om en fortsatt successiv försämring av läget i Afghanistan, blev utfallet av nya rättsliga ställningstagande en besvikelse. FARR anser att

Sensommarens styrelsemöte ägnades till stor del åt diskussion med stöd av inbjudna föreläsare.

Den tillfälliga lagen och dess konsekvenser diskuterades utifrån flyktingars erfarenheter såväl som ur ett juridiskt perspektiv. Sofia Lindqvist, statsvetare och verksam på Arena idé, talade om ”Den tillfälliga migranten – Flyktingskap som

den situation som beskrivs borde innebära att utvisningarna till internflykt stoppas, liksom utvisningarna av unga utan anknytning.

I kommentaren kräver FARR att regeringen slår fast att återtagandeavtalet med Afghanistan inte ska missbrukas genom att tvångsutvisa stora grupper vars säkerhet landet inte kan garantera.

rättighet, hot eller nytta”. Efter en tillbakablick till 2000-talets Sverige med självbilden av att ha ett generöst system för invandring tog hon oss fram till dagens samhälle där fokus snarare ligger på anställningsbarhet än skyddsbehov. I dag pratar vi om migranter som hot istället för att se dem som rättighetsbärare.

57