Artikel 14 2016 #4

#4/2016 50 SEK

VI STĂ…R INTE UT S veriges enda flyktingpolitiska tidskrif t | Ges ut av Flyktinggruppernas riksrĂĽd

VIVISTÅR STÅR INTE INTE UT UT

VV

i är tusentals socionomer, pedagoger, verksamhetschefer, sjuksköterskor, familjehem, barnmorskor, läkare, psykologer, diakoner, präster, konsulter, genusvetare, beteendevetare, människorättsvetare, forskare, projektledare, handledare, gode män, jurister, volontärer och medmänniskor som på ett eller annat sätt är engagerade i gruppen ensamkommande barn och ungdomar. Vi jobbar bland annat i skolan, på HVB-hem, inom socialtjänst, psykiatri, vård eller inom familjehem. Många av oss har lång erfarenhet av att jobba med ensamkommande unga.

Under 2015 välkomnade Sverige en mängd ensamkommande barn med öppna armar. De hade flytt död, förföljelse, krig och misär. Vi bjöd in dem i våra hem, i våra hjärtan, i våra skolor, i våra samhällen. Landet Sverige var på väg, framåt, uppåt! Många av dem har stabiliserat sig i Sverige. De talar svenska, har träffat första kärleken och nya vänner. De går i skolan och bor i familjehem landet över.

Men på bara några månader har detta arbete raserats i och med de nya människofientliga paragraferna i asyllagen. Våra politiker har plötsligt slutat tala om barnkonventionen – skulle inte den bli lag? Decenniers forskning om ensamkommande barns och ungdomars behov är som bortblåst.

Trots att många av dem har etablerat sig i Sverige och att många av dem saknar både familj och andra anhöriga i ursprungslandet kan de inte få permanent uppehållstillstånd i och med nya skrivningar i asyllagen och ytterligare skärpt praxis som Migrationsverket infört. Istället får de ett tillfälligt uppehållstillstånd. När de är 18 prövas de som vuxna; då behöver Sverige inte längre ta extra hänsyn till att de är minderåriga.

Det innebär att flera tusen barn kommer att ha levt i Sverige i många år innan de till sist utvisas. Hotet om en framtida utvisning skapar ett mänskligt resursslöseri. Ungdomar som satsat på skolan för att kunna bidra till landet som tagit emot dem är nu svårt stressade, har svåra koncentrationssvårig-heter och sover inte längre på nätterna.

VV

i saknar beslutanderätt. Men vi ser det som vår plikt att protestera och säger rakt ut: det är nu systemkollapsen sker.

Den sker i våra verksamheter, inom oss och den bryter sakta ner oss och det här samhället. Våra hjärtan brister. Vi gråter i bilen på väg hem från jobbet. Visst ska vi egentligen klara smärtan för vi är ju professionella! Men vi står inte ut. grundarna av rörelsen

# vistårinteut

helena lindroos

socialpedagog , ungdomshandledare på hvb - hem

sara edvardson ehrnborg

legitimerad lärare , samordnare

för nyanlända barn och ungdomar i skolan kinna skoglund

socionom , frivilligt familjehem

sissel larberg

socionom , verksamhetsansvarig hvb

Du förstår inte

Det händer att vi drömmer om framtiden

S

ara, du fattar inte hur det är att fly.

– Jag bodde under en bro i Grekland i sex månader. Vi gick till affären på kvällen, precis när de stängt, och tog gammal mat som de hade slängt – druvor, bröd, kött.

– Sara, när jag åkte båt från Turkiet till Grekland gick båten sönder mot en sten. Det var mörkt. Två familjer med små barn var med. Till slut fick alla hoppa i. Jag och en kille till hjälpte barnen för vi kunde simma lite. Vi hörde att det var någon som ropade på oss och vi förstod att vi kommit till land. Vi klarade oss allihop. Men det var bara jag och en kille till som hjälpte. Du vet, när folk behöver klara livet tänker de bara på sig själva.

– Sara, du vet inte hur det är. Det är makabert. En gång var jag instängd i en lastbil i ett kylrum i ett dygn. Jag trodde jag skulle dö. Man blir så kissenödig när det är kallt och det gick inte att kissa. Vi hade ingen mat och det var iskallt. Vi var ett gäng. Vi bankade på dörren och skrek för att nån skulle höra oss. Till slut kom polisen och öppnade.

– Sara, polisen förstår inte vad de gör när de slår en. De bara slår. De vet inte var de slår. De kan slå i ansiktet, i magen, överallt. En gång slog de mig så mycket att jag låg i en vecka, jag var alldeles svart på kroppen av alla blåmärken.

D – Sara, det är kaos inne i mitt hjärta och min hjärna är som en stad där folk går förbi hela tiden, människor, platser, hela tiden rör det på sig. Jag har flytt så många gånger, jag känner mig inte trygg nånstans.

– Den som är ledsen blir gammal fort. Men Sara, du kommer aldrig att bli gammal. Den som är glad blir aldrig det. sara edvardson ehrnborg

illustration boel werner

et händer att ensamkommande ungdomar flyr över bergsmassivet Urmia och att dom ibland skiljs från sina föräldrar mot sin vilja när de flyr.

Det händer att dom som kan simma hjälper dom som inte kan simma när de färdas över havet i överfyllda gummibåtar. Att ungdomar ibland skrattade förr men inte längre. Inte sedan dom skildes från sina föräldrar, när dom satte sig i sjöodugliga båtar eller när dom blev slagna av ungersk polis. Eller rumänsk. Eller bulgarisk. Eller varför inte turkisk. De skrattar inte längre. Ungdomar som är stressade kan inte sitta stilla med benen, de flackar med blicken eller så sitter dom med huvudet nedböjt. Istället rökte dom. Ungdomar röker ibland när dom blir stressade.

Det händer att ensamkommande ungdomar går till skolan. Dom skrattar! Dom är trötta.

Men. De. Skrattar. Det händer att dom har smartphones! Att dom drömmer om framtiden. Att dom klipper sig snyggt. Det händer

att dom har kompisar, går på fik, tränar och skrattar ännu mer. Det händer att dom tittar ut på världen och att dom då kan tänka ”den här världen kanske är för mig”. Det händer ofta att ensamkommande ungdomar inte kan sova. Att dom drömmer vakendrömmar och att fantomsmärtorna gör ont i magen. Väldigt ont i magen. Och i ryggen. Och i huvudet.

D

et händer alltsomoftast att ensamkommande ungdomar också har väldigt ont i hjärtat.

Bergsmassivet Urmia bär numera på så mycket smärta att det rämnar i sina grundvalar.

Och nu säger jag att ingen av oss som varje dag tittar in i den panikslagna blicken hos en ensamkommande ungdom som fått avslag, fått sin ålder uppskriven, ska bli satt i förvar eller får veta att hans liv är förött kommer att stå ut.

Vi kommer inte att stå ut, men vi kommer inte sluta att kämpa.

Ni får gärna sova L

ångvarig negativ stress gör att hippocampus (tids- och minneskortet i hjärnan) blir mindre. Det gör i sin tur att lärande och kognitiva förmågor försämras. Detta vet vi.

Långvarig negativ stress gör att det blir kaos i amygdala (vår hjärnas känslokort). Vi har alla någon i vår bekantskapskrets som är eller har varit sjukskriven på grund av långvarig negativ stress. Vi har alla någon i vår bekantskapskrets som lider av för liten hippocampus och kaos i amygdala.

Vad kräver hippocampus och amygdala för att läka? Jo, vila.

Vila innebär att vi släpper kontrollen. Vila innebär att vi lägger ner våra vapen. Vila innebär att vi känner så stor trygghet på en plats att vi helt och hållet släpper alla skydd och bara – vilar. Hippocampus får vila. Den växer. Amygdala får vila och känslorna hamnar i ett lagom-läge, ett balanserat läge, ett läge där våra sinnen börjar fungera och vi kan uppfatta skeenden omkring oss.

De behöver vilan men den finns inte på natten.

Ensamkommande barn och ungdomar lider av långvarig negativ stress. Jag ska inte gå in på det utan bara nämna sådär i förbifarten att de kanske har sönderskjutna pappor, drunknade kompisar eller bensinbombdödade syskon. De har dessutom flytt över ett berg mellan Iran och Turkiet som är ofattbart svårt att forcera. Troligen har de också suttit i mini-små båtar med väldigt många människor i, rädda för sina liv.

Kanske har de också fått erbjudande om att åka till Syrien och slåss för Iran mot IS för att sedan få legala papper av iranska myndigheter. Deras amygdalor är i kaos och deras hippocampusar har blivit små. De behöver vila.

Jag håller i mitt hjärta hårt så att jag inte börjar skrika.

På boendena är rummen så tysta och de är så ensamma. Med sina minnen. Minnen. De vågar

inte, kan inte lägga ner sina vapen. De kommer till oss i skolan. De säger hej. De sitter en stund.

De skrattar lite. De är så trötta och de är så stressade sedan så länge. De behöver vilan men den finns inte på natten. Vi har ett litet skrymsle som är målat i dova färger med vackra lampor, filtar och kuddar. Det ligger mitt i arbetsplatsen och man kan tro att ungdomen blir väldigt störd där.

Men ibland (och nu kommer det vackra och magiska) somnar våra ungdomar så djupt, så tryggt och så rofyllt mitt i lektionen. De får vila.

De läker. Och jag älskar det. Älskade barn och ungdomar. Ni får gärna sova. Vi är hos er. Lägg ner vapnen. Vi skyddar er. Ni är trygga. Sov. Vila.

sara edvardson ehrnborg illustration boel werner

Ska vi bära osolidariteten som vår största skam?

E

n kylig oktoberkväll förra året åkte jag till Heden i Göteborg för att hjälpa till på en träning med Sandarna BK:s lag C, ett lag för ensamkommande. Under senhösten och vintern körde vi sedan tre pass i veckan oavsett väder och som mest hade vi 60 killar på en träning. Ibland kunde det komma 25 nya till ett pass. Det kom killar i shorts och t-shirt när det var minusgrader ute, men vi hade bunkrat upp med såväl skänkta som sponsrade kläder och skor. Glädjen i killarnas ögon när de för en stund fick skingra sina tankar och bara springa omkring på planen var fantastisk att se.

Sverige kavlade på en massa olika sätt upp ärmarna och när Årets Svensk blev Volontären så kände jag mig extra glad och stolt över att ha varit en liten del av mobiliseringen.

”Och vi ska fortsätta vara ett land, som bär solidariteten som vår största stolthet” var det Stefan Löfven sa i sitt brandtal den hösten. Han hyllade alla volontärer ute i landet och citerade ett brev han fått från Agnes som skrivit att hon och hennes pappa hjälpte till på ett hem för ensamkommande. ”Agnes, du gör mig så stolt” sa han.

Och nu detta. Det som görs nu är så långt ifrån solidaritet man kan komma. Vad hände?

Sverige utvisar nu ungdomar till ett land som UD betecknar som extremt osäkert att resa till.

Sverige utvisar nu ungdomar till ett land där de, i många fall, aldrig har bott och där de inte har någon familj. Hur är det solidariskt?

Jag tror att historiens dom kommer bli mycket hård om vi inte gör om och gör rätt.

illustration : hanna lundin tistelö

Glädjen i killarnas ögon när de för en stund fick skingra sina tankar och bara springa omkring på planen var fantastisk att se.

Som tur är ser jag att frivilligengagemanget är starkare än någonsin. Nu är det dags att ni politiker lyssnar på Agnes och oss andra ännu en gång. Vi märker varje dag hur de nya reglerna påverkar ungdomarna – vi vet att det kommer leda till en mängd självmord och en mängd nya hemlösa. Detta är inte värdigt Sverige 2016, så är det bara.

Vi har kraften att kämpa på gräsrotsnivå och

vi kommer aldrig ge upp. Ni politiker har makten att göra förändringar på politisk nivå – är ni redo att stå upp för det solidariska Sverige? Det är nu den frågan måste besvaras. Inte imorgon.

Inte nästa vecka. Nu. sebastian hess

tränare , sandarna bk lag c och united lerum

Posttidning B Returadress FARR Box 391 101 27 Stockholm

"Jag står inte ut, men jag slutar aldrig kämpa" av Kristin Amparo Världen blöder genom mina vener Systrar bröder, var är våran heder?

Barnen dör nu, barnen dör just nu När ett barn dör, då dör även du Haven torkar, torkar på min kind Ur min lunga dras en sista vind Barnen dör nu, barnen dör just nu När ett barn dör, då dör även du Skogen dör nu, dör i mina fingrar Älven viskar, tid att ta förväl Solen dalar, dalar i mitt hår Fågeln sjunger, helar mina sår Och barnen dör nu, barnen dör just nu När ett barn dör, då dör även du Barnen skriker, skriker i mitt öra Hjälp oss, sjung starkt, för ingen verkar höra För vi dör nu, ja vi dör just nu När ett barn dör, då dör även du Jag står inte ut, jag står inte ut men jag slutar aldrig kämpa Jag står inte ut, jag står inte ut men jag slutar aldrig kämpa!