ARTIKEL 14 #2 2018

PRIDE #2 2018 50 sek

ALLT JAG TIDIGARE BARA DRÖMDE OM FÖRSTA CHOCKEN VAR HUR SVERIGE HANTERAR HBTQ-PERSONERS BEHOV INGEN SKAM — INTE TROVÄRDIG HETERONORMER FÅR INTE BEGRÄNSA RÄTTEN TILL ASYL INFÖR VALET 2018

SVERIGES ENDA FLYKTINGPOLITISKA TIDSKRIFT 1

TEMA:

PRIDE! To pride or not to pride that is the question!

Pride handlar om synlighet och stolthet.

Det här numret handlar om hbtqi med anledning av att Sverige står värd för Europride i sommar.

Vi ser möjligheten att fira kärlek och gemenskap.

Men så finns det smolk i glädjebägaren.

Hur Sverige och Europa hanterar asylsökande hbtqi-personer är inte bara förknippat med stolthet. Fördomar påverkar mottagande, boendesituation och bedömningar. Samhällsnormer är svåra att fly ifrån. Artikel 14 vill här lyfta PRIDE för alla. Rätten till asyl och rätten att vara den du är hänger ihop. ​ J enny

och

K haled

I ett Europa som samtidigt som de vinkar med regnbågsflaggor militariserar sina gränser och begränsar asylrätten, hur skapas plats för HBTQI-flyktingar?

Att människor migrerar och inte vill eller kan anpassa sig efter dominerande heteronormativa samhällsregler är inget nytt.

Men i och med förändrad politik ställs frågor allt mer på sin spets, och också emot varandra. I ett Europa som samtidigt som de vinkar med regnbågsflaggor militariserar sina gränser och begränsar asylrätten, hur skapas plats för HBTQI-flyktingar?

I de ideella juridiska rådgivningsgrupper jag medverkat i under de senaste åren har jag regelbundet mött personer med frågor jag inte kunnat besvara. Hur ska jag kunna bevisa att jag är lesbisk? Hur länge ska jag behöva vänta? Varför tror dom inte på mig? Hur kan allt jag varit med om inte vara nog? Vad ska jag ta mig till när jag är tillbaka i landet jag flytt från?

Jag har sett utredningar med kränkande frågor till minderåriga, explicita frågor om sexuella aktiviteter till barn. Jag har mött desperation, förvirring och frustration i människor som genomgått eller riskerar mer än jag kunnat uppbåda i mina värsta mardrömmar. Men i dessa människor samtidigt också en sådan imponerande kamp.

En kamp för sitt liv. Och i denna individuella kamp, även en kamp på en global politisk arena.

När allt detta så samlas framför rätten, vad blir avgörande? Vad anser råd- och nämndemän i svenska migrationsdomstolar vara nog? Vad anser de vara bevis? Vem tror dom på?

T ext V ictoria M almquist

Ur ”Fruktan och skam – En granskning av Migrationsdomstolarnas bedömningar av HBTQI-ärenden”, examensarbete på juristprogrammet, Lunds universitet, 2016.

2

3

Om de flesta flyr sina länder på grund av de risker de hade att hantera där kan de inte placeras i asylboenden med samma personer som de flyr från.

”Första chocken var hur Sverige hanterar hbtq-personers behov” Jag har haft homosexuella känslor så länge jag kan minnas, men att växa upp i en konservativ familj i Mellanöstern var inte lätt för de som känner sig lockade till samma kön. Jag kan tala om situationen i Syrien, även om jag aldrig antog den vanliga västerländska idén om en ”homosexuell livsstil”.

4

Att bo som en öppet homosexuell person i ett land där homosexualitet är kriminaliserat var svårt. Men folk var mer öppna än jag trodde. De flesta kände till homosexualitet, men de brukade undvika att tala om det öppet.

Jag kunde inte berätta för min familj att jag är gay men jag har stöd från många vänner, både gay och straighta människor. Det var alltid fantastiskt att ha den kärleken omkring mig. I Syrien fick jag chansen att utforska det homosexuella livet allt mer fritt och jag träffade många homosexuella män genom privata gayfester och många ställen där killar kan träffa varandra.

Något annat som förvånade mig var hur svårt det var att träffa andra homosexuella här i Sverige. Även om de flesta svenskar pratar bra engelska är det inte lätt då det finns många hinder för det sociala livet här med begränsade relationer mellan människor. Men allt behöver liksom tid.

Efter fyra år i Sverige lyckades jag skaffa mig vänner och bekanta.

Tyvärr har situationen förändrats dramatiskt sedan våldet eskalerade i slutet av 2012. Det har blivit omöjligt för hbtq-personer i Syrien att hantera de homofoba attackerna, kränkningarna och de mord som begåtts av alla sidor av konflikten.

Jag hade en bred bild av Sverige innan jag kom hit genom att jag läste in mig väldigt mycket. Det fick mig att förutsäga ett vackert liv som öppet gay här.

Sverige var jag hade förväntat mig utifrån mänskliga rättigheter, sett till frågor som jämställdhet, anställning, adoption och medicinsk behandling, men i andra avseenden var det ganska annorlunda.

I småstäder i Sverige lever många gaypersoner fortfarande dolt. Jag bodde i mer än tre år i olika småstäder men jag såg aldrig två vuxna män hålla hand eller kyssa varandra. Svenskarna kanske har en öppen attityd och är väldigt liberala, kanske känner inte homosexuella samma behov av att visa det öppet. I länder där det finns mycket negativa föreställningar kanske människor har ett behov av att leva ut sin homosexualitet mer för att utmana fördomar i samhället.

Första chocken var hur Sverige hanterar hbtq-personers behov. Om de flesta flyr sina länder på grund av de risker de hade att hantera där kan de inte placeras i asylboenden med samma personer som de flyr från. Även om de andra asylsökande inte visar sig vara homofober kommer ofta hbtq-flyktingar hit traumatiserade av sina erfarenheter. De kan inte hantera denna ytterligare rädsla.

Nu bor jag i Stockholm där homosexuella inte samlas så mycket som de förmodligen gör i USA eller europeiska storstäder. Du kan hitta några gaybarer och klubbar med det är bara lite i jämförelse med andra länder där gaylivet är ett galet liv. Jag kan säga att livstempot för homosexuella i Sverige är långsamt. liv.

Te x t : M a z a j

5

Låt inte heteronormer begränsa rätten till asyl I år är Sverige värd för Europride. Det är ett arrangemang som ska locka besökare från hela Europa. Samtidigt kämpar hbtq-flyktingar för att få stanna här i Sverige och på att bli trodda av Migrationsverket.

När Sverige lägger asylrätten på minimumnivå kommer det framför allt att drabba de som redan har svårt att få sina rättigheter tillgodosedda. Med en migrationspolitik som misstänkliggör människor och begränsar deras rätt till asyl är också risken att de trovärdighetsbedömningar som redan slår hårt mot hbtq-flyktingar slår ännu hårdare.

Migrationsverkets trovärdighetsbedömningar av hbtq-flyktingar grundar sig på och innehåller stereotypa, heteronormativa fördomar om hbtq-personer.

Bedömningen ska vara individuell. Att det inte finns några rätta svar för att beskriva sina personliga erfarenheter har klargjorts i såväl riktlinjer från UNHCR som i ett rättsligt ställningstagande från Migrationsverket. EU-domstolen, vars praxis är bindande för Sverige, har slagit fast att det inte är tillåtet för medlemsstaterna att använda sig av stereotypa föreställningar och fördomar om homosexuella vid bedömningen av personen om hen lämnat trovärdiga uppgifter om sin sexuella läggning. Det kan handla om en stereotyp förväntan om att personen som söker asyl utifrån hbtq-skäl ska känna skam tillexempel.

Victoria Malmquist har i sitt examensarbete Fruktan och skam* granskat 100 domar från Migrationsdomstolarna som berör hbtqi-personer som sökt asyl. Granskningen visade att ingen av de personer som sökte asyl och som inte kunde visa skam för sig själva som hbtq-personer i asylprocessen bedömdes vara trovärdiga och beviljades således inte heller asyl av migrationsdomstolarna.

Malmquist menar att detta är en stereotyp som utgår från en heteronormativ idé om att man som hbtq-person bland annat måste ha införlivat trans- och/eller homofobi.

Vi tvingas konstatera att Migrationsverkets utredare ofta ställer frågor och gör bedömningar som strider mot såväl riktlinjer från UNHCR, myndighetens egna rättsliga ställningstagande samt mot EU-rättens förbud mot stereotypa föreställningar om hbtq-personer.

Under 2017 tilldelades Migrationsverket medel från regeringen för att utbilda medarbetare i hbtq-frågor vilket vi ser som positivt. Men det behövs mer. Migrationsverket och migrationsdomstolarna måste säkerställa att hbtq-flyktingar får rättssäkra asylbedömningar och inte utsätts för heteronormativa föreställningar eller trans- och homofobi under sina asylprocesser.

I det migrationspolitiska klimat som råder i Sverige vill många begränsa möjligheten till både asyl och familjeåterförening så mycket som möjligt. Inte heller för uppehållstillstånd som anhörig tas det särskilt mycket hänsyn till utsatta grupper.

I den tillfälliga migrationslagstiftningen har möjligheterna till familjeåterförening kraftigt begränsats. Från att först omfatta personer som har för avsikt att bli sambo eller gifta sig till att begränsas till de som redan i sina hemländer varit gifta eller sambos. Personer som flyr på grund av hbtq-skäl har givetvis också haft begränsade möjligheter att leva i samboskap eller äktenskap innan flykten.

Det är ett av många exempel på hur det hårdare migrationspolitiska klimatet drabbar hbtq-flyktingar.

Att bryta mot cis- och heteronormer är för många inget val, utan ett måste när samhället ser ut som det gör. Att kämpa för sin rätt att finnas kan vara en kamp oavsett om en är en 16-årig transperson från Ludvika eller lesbisk asylsökande från Uganda.

Men rätten till asyl ska inte begränsas av cis- och heteronormativa föreställningar!

Linda Persson, Charlotta Lagnander och Erik Roshagen, FARR:s hbtq-grupp

*Victoria Malmquist: ”Fruktan och skam – En granskning av Migrationsdomstolarnas bedömningar av HBTQI-ärenden”, examensarbete på juristprogrammet, Lunds universitet, 2016.

6

7

Så finns vi

”Konsten kan skapa bryggor och möten, vara ett grus i de förödande maskinerierna”

I arbetet med text- och fotoutställningen Så minns vi, finns vi – om hbtq, rasism & nazism, som RFSL Sjuhärad arbetade fram inför Förintelsens minnesdag 2018, medverkade 15 personer med sina berättelser och erfarenheter. I samtalen blandades ord om en flydd dåtid med ett aktivt här, ett förtryck och en rädsla som lämnats, återfåtts eller ändrat form. Här finns ord om funnet och förlorat hopp, om kombinationen av rasism och homofobi, om bemötande på arbetsplatser, skolor och boenden, om myndigheter, offentlighet och allmänhet. Om kärlek, vänner och längtan.

Efter att ha varit tankar och ordväxlingar tog samtalen materiell form i porträttfotografier, faktablad och citat. Och med det tänker jag på hur konst relaterar till sinnliga och fysiska material, såsom kropp och plats. Och vice versa. Eller som konstnären Annika von Hausswolff säger: Konstverk är bevismaterial. Det kan vara bevismaterial för att något tänkts, att ett möte skett, att någonting slagit an något i någon, att det som känns måste uttryckas.

Det kan vara ett bevismaterial för att bekräfta eller ifrågasätta en ordning eller struktur. Och jag tänker att vi behöver mer bevismaterial, från fler.

Att skapa konst är att vara i relation till många och mycket, till tid, plats och rum. Till sinnen och kroppar. Konst är relationer och konst är berättelser, som görs tillsammans. I ett möte med en betraktare blir konsten också en överföring, av tolkningar, känslor, viljor. En möjlighet att gemensamt skriva vidare på eller omskapa tidigare berättelser. Eller som författaren Isidore Lucien Ducasse säger: Dikten skall skapas av alla, inte av en.

Och jag tänker att vi behöver fler gemensamma dikter, från fler.

8

Så minns vi, finns vi - om hbtq, rasism och nazism.

Fotografer: Dmitrii Logvinenko och Viktor Andersson.

Amina Ndinda Mutunga och Stina Nilss har skött projektledning och intervjuer.

Vi har rasism och homofobi alldeles nära, vi har hatet och distanserna och oviljan och strukturerna i våra kroppar, på våra platser, i våra tider. Asylpolitiken som utvisar hbtq-personer till fortsatt förtryck, okunskapen, homofobin. Sorgen, hoten, förlusterna. Och det är akut, en verklighet och en serie skeenden som många gånger känns hopplösa.

Med svenska myndigheters agerande, baserade på politiska beslut som säger att alla människor inte är lika mycket värda. Här och nu. Därför är berättelserna och relationerna, konsten, viktig. Och jag tänker att vi behöver fler berättelser, från fler. Och fler relationer, mellan fler.

del av ett samtal som sträcker sig över tid och rum, mellan kroppar och platser, mellan olika identiteter, bakgrunder, åsikter, känslor. Konsten kan manifestera värden, vara de krockar som tillåter fler liv att berättas. Eller som konstnären Louise Bourgois säger: And suddenly there was a clash of voices. Och jag tänker att vi behöver fler röster, som hörs från fler människor, i fler sammanhang. text: Stina Nilss - Aktivist och kulturarbetare

Konsten kan skapa bryggor och möten, vara ett grus i de förödande maskinerierna, ett smörjmedel i samtalen om hur världen hänger samman. Konsten kan vara att lyssna, se, förstå – bakåt nu och framåt.

Konkret ställa frågor, skapa mångfacetterade svar: ”Vilket samhälle vill vi skapa? Vilken typ av sammanhang vill vi vara i?”. Konsten, berättelserna och relationerna kan tillåta oss att vara ett komplext oss, utmana, utveckla och i sig självt vara en

9

Ingen skam — inte trovärdig Vad är en stereotyp, och hur kan en påvisa en sådan?

Utifrån min utredning är det tydligt att ingen av de sökande har kunnat argumentera sig förbi skam-kravet från domstolen. Ett krav om skam visar på en förenklad föreställning om hur HBTQI-personer bör bete sig, det är en stereotyp. Det är något fast, något som inte kan rubbas och något som i många fall utgjort delargument i avslag. Utredningen säger mig att domstolarna genom felhänvisningar håller fast vid stereotyper om HBTQI-personer.

Ur ”Fruktan och skam – En granskning av Migrationsdomstolarnas bedömningar av HBTQI-ärenden”, Victoria Malmquists examensarbete på juristprogrammet, Lunds universitet, 2016.

10

Såväl UNHCR som flertalet domar i uppsatsens rättsfallsutredning fastslår att sexuell läggning och könsidentitet är ”en grundläggande egenskap”, något fundamentalt. Oavsett vad en anser om att presentera HBTQI som en fast status, och inte som en ständig rörelse mot och kring normer, förefaller fortsättningen på domstolarnas resonemang ytterst anmärkningsvärd.

Det är inte bara så att denna uppfattning om något grundläggande finns, det anses samtidigt icke trovärdigt ifall en som sökande inte har ”reflekterat över”, haft ”djupare överväganden”, ”ifrågasatt sig själv” eller om en anser sin sexuella läggning vara ”normaltillstånd”. Detta resonerande av domstolarna menar jag dels rymmer en konservativ syn på kön, genus och sexuell läggning, dels en vidsträckt heteronormativitet.

Diskussionerna som förs i domskälen förutsätter nämligen en övergång, en förändring hos en person.

Detta skulle kunna tolkas som en väldigt progressiv syn på kön och genus, det vill säga att det är en process, en ständig förändring fylld av flytande skalor. Men det är inte till detta diskussionerna syftar. Det som istället blir tydligt är att migrationsdomstolarna utgår ifrån att den sökande inte hade sin grundläggande egenskap i första början, att denne föddes som något annat. Att den föddes som heterosexuell cis-person. Denna strikta premiss nämns inte ens, det bara tas för givet.

läggning anses inte vara trovärdigt. Något så fundamentalt som att alla människor är olika och reagerar olika på den egna avvikelsen från normen lyfts endast i ett ytterst fåtal av domskälen.

Om en accepterar grundpremissen, att det är något fundamentalt och grundläggande, kan det ju följaktligen också ses som att det är något i grunden, något som bara finns där. Något som en inte reflekterar över eftersom att det inte är något en har valt. Det bara är.

Vidare visar utredningen att ingen av de sökande i domarna jag undersökt kunnat komma över den fiktiva tröskeln att de som HBTQI-person inte känner en inre skam inför sig själv. Jag kan utifrån utredningen konstatera att migrationsdomstolarnas synsätt, som visat ovan helt saknar grund i aktuell internationell praxis och riktlinjer, verkar vara glasklar: ingen skam – inte trovärdig. Dessa resonemang bryter inte bara mot nutida uppfattningar om kön, genus och sexuella läggning, utan även, som jag visat i utredningen, mot de juridiska källor de hänvisar till. De refererade rättskällorna om trovärdighetsbedömningar, däribland UNHCR:s handbok, fastställer inte att alla HBTQI-sökande måste ha internaliserat homo- och transfobi från majoritetssamhället och därför känna skam inför sig själva. Istället fastslås gång på gång att alla människor är olika, har olika förutsättningar och utgångspunkter vad gäller exempelvis kultur och klass.

T ext : V ictoria M almquist

Domstolarna för på detta sätt två inkompatibla synsätt, en som utgår ifrån fasta identiteter och en som istället betonar föränderlighet. Utredningen visar tydligt att detta fortfarande är den absoluta normen och utgångspunkten för resonemangen.

Avsteg från denna mall om en normativ förändringslinje bemöts av rätten med oförstående och ifrågasättande. Det är självfallet inte förvånande att heteronormen även finns inom domstolsväsendet, men att domskälens utgångspunkter inte redovisas för finner jag vara anmärkningsvärt. Avslutningsvis finner jag hela resonemanget kring att eftersom det är en grundläggande egenskap ska en ha reflekterat över denna minst sagt haltande. Att vara ”vag och detaljfattig” kring sina känslor inför sin sexuella

11