SKAPELSENS KRONA

Vi lever i klimatkrisens tidsålder, även om den varit pågående och konstaterad sedan länge. I kyrkan pratar man om att vi ska värna skapelsen, men vad innebär det egentligen? Jag frågade Peter Lundborg, domprost emeritus och det blev ett samtal om gudsbilder, paradislängtan och att vi utnyttjat vår roll som skapelsens krona.

Madelene K. Askevik: Det är ju skillnad på skapelsen och skapelseberättelsen. Hur då?

med det andra i skapelsen. När jag tänker på skapelsen, då tänker jag oftast på människor, på livet.

f oto:

Peter Lundborg: När vi säger att vi ska vara rädda om skapelsen så blir den något som är fjärmat från oss själva och då tror jag att det blir fel. Den bästa skapelseberättelsen finns i apostlagärningarna och är en av texterna för midsommardagen som ju har skapelsen som tema. Paulus säger såhär: ”ty i Gud är det vi lever, rör oss och är till”. Skapelsen och skapelsens Gud är något som hör ihop med mitt liv, med att jag andas, med hur jag rör mig, med hela mitt väsen. Det är skapelsen. Och då hör jag också ihop med träden, djuren, människorna. Gud finns i allt. Gud finns i mitt möte

M: Jag tror att många tänker på något konkret när de hör skapelsen. Att det är en planet, i universum och att någon har skapat det. Men när jag hör dig prata om det så blir det dubbelbottnat, att det är konkret men samtidigt andligt filosofiskt.

P: Jo precis så. Vårt klimatarbete, att värna skapelsen, handlar lika mycket om att tjäna varandra, att tjäna våra medmänniskor som att vårda naturen vi lever i och är en del av.

M: Kyrkan pratar ju om klimatkrisen och klimatarbetet på ett sätt som politiken inte gör. I politiken placerar man klimatar- betet utanför det mänskliga livet. I kyrkan talar man mer om det som ett samlat vi, att man inte gör skillnad på mänsklig existens och klimatkris. I media använder man ett distanserat narrativ i formuleringar som ”vi ska vara snälla mot naturen”, ”vi ska rädda vår planet”, ”den här produkten är miljövänlig” och det är ju verkligen att förledas! Som att det inte också skulle gälla oss. Man får det att handla om den där naturen där borta, men om naturen inte finns så kan ju inte människan finnas.

P: Och det är därför klimatarbete egentligen handlar om att umgås med Gud. För det är i Gud vi rör oss och är till.

Problemet är att när vi gör klimatarbetet tekniskt, så skapas lagar och regler, att vi ska börja förändringen hos oss själva med vad vi får eller inte får göra men om vi ser det som en helhet hänger det inte på individen utan på kollektivet. Därför måste ju klimatarbetet börja i det stora, på politisk nivå innan det når individen. Det här är ett liv. Det handlar om livet, inte att binda ris på människors ryggar.

M: Det handlar om att liv ska fortsätta kunna finnas. Människan är ju en skör varelse i naturen. Vi behöver många saker som inte är naturliga för att klara livet, medan växt- och djurlivet inte behöver det.

Som ju gör att de kan anpassa sig mycket bättre efter en naturkris. För människan blir det en större katastrof eftersom vi lever med allt det konstruerade; husen, kläderna, mataffärerna, pengarna.

P: Och vi har fjärmat oss från naturen. Vi bygger hus där man inte ska bygga hus till exempel. Vi har inte sett naturen som en gåva utan mer som ett medel.

M: Precis, man kämpar mot naturen istället för att jobba med den. Men då undrar jag, var går gränsen för Guds skapelse och människans skapelse?

P: Vi är ju kallade till att vara medskapare, vi ska ta hand om skapelsen men också skapa i den. Vi är ju till för att skapa, det är där i gudslikheten ligger. Det är bara det att vi inte klarar av att skapa så att allt blir gott, utan vi skapar även fel och det är där vi befinner oss nu. Ofta frågar vi oss hur Gud kan tillåta att naturkatastrofer sker, men det är inte Gud utan det är att vi är dåliga på att skapa på ett gott sätt. Vi misslyckas. Och vi får misslyckas! Även i vårt misslyckande ligger förlåtelsen att vi får börja om igen. Just det samtalet finns det väldigt lite av i klimatarbetet, där finns inget resonemang om förlåtelse eller försoning. Utan det handlar mest om att det antingen går helt åt skogen eller så kan vi hjälpa till litegrann på vägen till undergången.

M: Hur kan vi vända den diskussionen då, vad kan kyrkan göra?

P: Kyrkan måste prata om det här, att det handlar om Gud. Att i Gud rör vi oss och är till, hela skapelsen tillhör Gud. Det finns förlåtelse och det finns försoning. Gud finns med oss i vårt klimatarbete och hjälper oss att börja om. Gud tillåter oss att vara medskapare. Där i ligger vårt hopp. Vårt hopp kan inte ligga i att vi ska göra eller få en perfekt planet. Utan vårt hopp måste ligga i Guds försoning.

M: Och det betyder inte att vi ska förvänta oss att Gud sträcker ner ett magiskt finger över jorden och göra allt perfekt igen eller?

P: Nej det gör inte Gud.

M: Jag, som många andra, är väldigt tyngd av världsläget. Jag har alltid känt så, även som barn bar jag på en känsla av nedslagenhet av hur människan beter sig och förhåller sig till livet och naturen. I mosebok läser vi om hur Gud väljer ut Noa att bygga arken inför syndafloden för att Gud har bestämt sig för att förgöra jorden. Och det finns något väldigt skönt över det! Många gånger i min förtvivlan inför världsläget kan jag önska att Gud bara kunde ge oss en ny syndaflod, men Gud säger ju också i bibeln att det här gör jag inte fler gånger.

P: Nä, det var för otäckt tyckte Gud. Men å andra sidan behöver inte Gud göra det, för vi förgör jorden så bra själva. Vi lär oss aldrig av våra misstag.

M: Varför lär vi oss inte? P: Det ingår i människans dubbelhet. Vi vill inte alltid lära oss.

M: Historiskt sett har ju kriser forcerat mänskligheten framåt. Till exempel, efter digerdöden under medeltiden utvecklades nya tankesätt och vi klev in i renässansen. Och efter missväxt- och svältåren i Sverige under andra halvan av 1800-talet i Sverige började vi mogna mot något mer modernt.

P: Ja och ur svenskarnas superi, som var ett sätt att över huvudlaget ens klara sig, föddes nykterhetsrörelsen och frikyrkorna och de har demokrati med sig. Sverige var långt efter övriga länder i Europa. Ända fram till 1904 räknades vi som u-land. Så nöden föder nya vägar. Men nu håller vi på att glömma bort de demokratiska värdena. Om man frågar barn och unga människor idag vad demokrati betyder, så svarar de att det är att de får göra vad de vill. Inte att det är vi tillsammans som bestämmer.

M: Vi har ju gått från kollektiv till individ.

P: Ja det händer någon gång på 1980talet. Det är 80-talister som är de första individualisterna.

M: Jag är 80-talist men jag är kollektivist. Men ja, vi är nog den första generationen individualister. Men då tänker jag på pandemin som vi precis är på andra sidan av. Den tänkte jag skulle tvinga oss fram till en klimatrevolution, men vad hände?

P: Vi pratar mycket om sjukdomstillståndet post-covid, men annars kommer vi knappt ihåg att vi stod i kö utanför affärerna och så vidare. Det går så fort. Det är som att vi inte vill minnas. Det var något som var onormalt och det vill vi inte komma ihåg. På sätt och vis hör det väl till människans styrka.

M: En slags resiliens?

P: Ja, att nu går vi vidare bara. Och så vill vi att klimatkrisen också bara ska gå över, men den kommer aldrig att gå över. Rädsla kan ju göra att man inte gör någonting.

M: Guds straff, existerar det?

P: Inte någonstans i bibeln kan man läsa att Jesus förklarar ett skeende med att Gud vill straffa oss. Som kristna ser vi ju att det finns ett kärlekens evangelium. Att Gud älskar och älskar och älskar ända in i döden! Och Gud slutar inte att älska där heller. Jesus avvisar tanken på straff. När han ska bota en blind frågar lärjungarna Jesus om det är den blinda eller den blindas föräldrar som har syndat, men Jesus säger att det inte alls handlar om det utan att den blinda nu ska bevisa Guds kärlek, så botar Jesus honom, så att Gud ska bli ärad. Sen finns ju frågan om evigt straff, vad händer då? Det finns inget evigt straff.

M: Alltså, när man dör?

P: Att det skulle finnas ett evigt helvete stämmer inte riktigt överens med nya testamentet. Det finns istället en allomfattande tanke om att Gud ska återställa allt och alla.

M: Är det, det som sker på den yttersta dagen?

P: Ja, en nyskapelse. Den gamla skapelsen förstörs som en klädnad, och en ny jord och en ny himmel ska finnas där.

M: Det kanske är det som jag längtar efter?

P: Ja, det tror jag. Det är en slags paradislängtan. Den bär vi med oss som människor och det är därför vi vill värna skapelsen, för vi kommer ihåg paradiset någonstans långt inne i våra kroppar, eller i vår existens.

M: Är paradiset en egen sluten plats någonstans i världsrymden?

P: Det var en del av skapelsen, den ofördärvade skapelsen. Men sen gick det åt helvete. Det finns några olika slags skapelseberättelser i gamla testamentet för att vi över huvud taget ska förstå att det är Gud som har skapat oss. Men sen om det tar tusen år eller hundratusen år, det ger ju inte bibeln några svar på. En dag är för Herren såsom tusen år och tusen år är för Herren såsom en dag. Det jag tycker är spännande är att skapelseberättelserna inte är en motsättning av vetenskapen utan man skulle kunna tolka in big bang och vattendjurs tillblivelser och så vidare, men syftet med skapelseberättelserna är att det är i Gud som vi lever, rör oss och är till. Allting tillhör Gud. Vetenskapen är ju inte exakt utan den förändras ju. Det är ju vetenskapens grej. Man kan inte tro på vetenskapen, utan man kan ta del av vetenskapen, för i dess väsen ligger ju att motbevisa sig själv i sina teser för att komma vidare i forskningen.

M: Det är med skräckblandad förtjusning som jag tänker på rymden.

P: Ja den är ju så oändlig. Fast rymden är böjd har man kommit fram till, så den är inte så oändlig som man tror. Men vad finns bakom?

M: Ja exakt! Fy jag fick nästan svindel nu. Det kan ju inte vara ingenting.

P: Nä, för ingenting är ju ingenting! Det där förstår vi inte.

M: Nä det är inte greppbart. Jag är en person som är väldigt mycket inuti mitt huvud, så jag glömmer ofta bort att jag är med kropp. Men när jag upplever saker med mina sinnen, så reagerar ju kroppen. Och då kan det räcka med att månen lyser ner på mig för att jag ska bli väldigt självmedveten, att jag är kropp på jorden. Jag är liten och jag är ensam. Samma känsla kan jag få när göken gal. Då bara dunsar jag till marken, alltså mentalt. Att här är jag, i kropp på jorden. Och när jag läser skapelseberättelsen i första mosebok i bibeln, så har jag så svårt att inte ge Gud kropp, att inte se Gud som en gubbe i himlen med vitt skägg och sandaler på fötterna. Jag brottas mycket med den gudsbilden, det är en påtvingad bild av Gud. I ”Den gudomliga komedin”, när Dante kommer fram till Gud så beskriver han Gud som tre ringar som vibrerar i regnbågens färger och det tilltalar verkligen mig.

P: Ja, det är synd att vi har den där antropomorfa gudsbilden, som det heter, alltså att Gud är som en människa. Jag tror att det hör ihop med att vi är skapade till Guds avbild, då tänker man kropp.

M: Att vi har skapat Gud till vår avbild? Eller är det kontroversiellt att säga så?

P: Nej, för just det har vi gjort. O ja. Man förstår inte att avbilden handlar om uppgiften, det vill säga ta hand om skapelsen och skapa vidare. Att vi är skapelsens krona, som det står. Inte att vi har näsa och öron och så.

M: Eller att Gud är man. För det där är ju också en konstruktion, utifrån en patriarkal struktur.

P: Ja precis, att Gud skulle ha ett kön.

M: När jag läser i bibeln hur Gud skapar världen så anstränger jag mig för att se något annat som inte är kropp.

P: I grundtexten står det att Gud ryttlade över jorden. Alltså som när en sparvhök svävar stilla i luften på samma ställe.

M: Det kanske mer handlar om rörelse när Gud skapar, snarare än två händer som liksom formar en lerklump?

P: Rörelse ja, det är vad det handlar om. Skapelseberättelsen är ju ändå rätt fascinerande, för det här med äpplet och ormen är ju också bilder av någonting, att man vill bli som Gud. Adam och Eva gömmer sig ju för Gud när Gud kommer till trädgården för att de fått insikt om att de är nakna. Och då tror inte jag att det är en fysisk nakenhet utan en inre nakenhet. Adam och Eva kan inte dölja sitt inre för Gud och måste därför gömma sig. Och det är väl det vi människor alltid brottas med, vår inre nakenhet där vi ifrågasätter oss själva. Och det är väl vad skapelseberättelsen handlar om.

M: Det är ju något väldigt ödmjukt över det, men om vi återkopplar till det du sa innan att människan är skapelsens krona, så har vi ju tolkat det som att vi står över naturen vilket har lett oss fram till var vi är idag.

P: Vi har ju tagit på oss den där kronan och blivit envåldshärskare och struntat fullständigt i att vårda skapelsen, bara sugit ut den.

M: Det finns ju ett begrepp för det här som heter ekoteologi. Vad är det för begrepp och vad går det ut på?

P: Egentligen kan jag tycka att det vi kallar ekoteologi är helt vanlig teologi, för det är egentligen inget nytt utan vi har hela tiden haft uppdraget att ta hand om oss själva och hela skapelsen.

M: Är det då mänsklighetens iver att inordna vad som är rätt och fel genom alla tider och hur vi inrättat oss efter hur vi ska vara som står i skuld till missförståndet om skapelsens krona?

P: Ja man har gått efter vad som varit politiskt och ekonomiskt gångbart och utnyttjat skapelsen istället för att vårda den. Det är viktigt att vi håller ihop teologin med alla dess perspektiv som ekologi och feminism till exempel, men talar vi explicit om ekoteologi eller feministteologi så är det som att det är någon särskild lära skild från ordinarie teologi, men allt hör ihop! Ty i Gud är det som vi rör oss och är till.

Madelene K. Askevik

Hultsfred

Söndag 25 juni

Friluftsgudstjänst vid fontänen

14.00 i Hultsfreds församlingsgård

Lördag 1 juli

Lunchmusik med körensemble

11.00 i Hultsfreds kyrka

Liv Klasén, flöjt. Birgitta Ljungkvist, violin. Katarina Malmberg, cello. Kaffeservering 10.30

Lördag 8 juli

Lunchmusik

11.00 i Hultsfreds kyrka

Med Anders Nilsson, Svante Sigurdsson och Inge Danielsson, dragspel. Peter Wahlström, gitarr. Kaffeservering 10.30

Lördag 15 juli

Lunchmusik

”Det blir vackert där du går”

11.00 i Hultsfreds kyrka

Med Petra Nilsson, sång och Axel Hemmingsson, piano och orgel. Kaffeservering 10.30

Lördag 22 juli

Lunchmusik

11.00 i Hultsfreds kyrka

Med Jeanette och Lennart Åkerlund, sång och gitarr. Kaffeservering 10.30

Lördag 29 juli

Lunchmusik ”Förundran”

11.00 i Hultsfreds kyrka

Med A­M Daag Albrechtsson, sång och piano. Liv Klasén, flöjt. Mathias Johansson, trumpet och flygelhorn. Jan Bjuhr, kontrabas och gitarr. Kaffeservering 10.30

Söndag 20 augusti

Ekumenisk friluftsgudstjänst

15.00 i Hembygdsparken i Hultsfred

Virserum

Söndag 25 juni

Invigningskonsert för

Virserums musikdagar

20.00 i Virserums kyrka

Med Virserums kyrkokör och instrumentalister: Kristina

Samuelsson och Birgitta Ljungkvist, violin. Inger Isacsson, viola. Katarina Malmberg, cello. Jan Bjuhr, kontrabas. Mathias Johansson, trumpet.

26 – 1 juli

Virserums Musikdagar i Virserums kyrka

Lunchkonsert 12.30 och kvällskonsert 20.00 hela veckan För biljetter och komplett program se vår hemsida!

Söndag 9 juli

Friluftsgudstjänst

14.00 på kyrkbacken

Lördag 12 augusti

Dag av stillhet

8.30-16.00 på Ekebergskyrkans sommargård Klippan i Virserum

Anmälan till Emmie Davidsson

076­147 91 78 eller Kerstin Nilsson

070­619 02 04

J Reda

Onsdag 21 juni

Sommarkonsert

19.00 i Järeda kyrka

Järeda kyrkokör och instrumentalister

Midsommardagen lördag 24 juni

Sommarens sånger och psalmer

18.00 i Järeda kyrka

Söndag 23 juli

Friluftsgudstjänst

14.00 på kyrkbacken

Torsdagarna

3, 10, 17, 24 och 31 augusti

Musik i sommarkväll

19.00 i Järeda kyrka

Kaffeservering. För fullständigt program, se hemsidan.

Mer Info

För mer information om varje enskilt arrangemang, se anslag och hemsidan svenskakyrkan.se/aspeland eller ring 0495­24 95 80