Anne-Maries cirkel är sluten

Efter att ha tjänat sina medmänniskor som församlingspedagog i över 40 år går Anne-Marie Jensen i pension.

Hon har varit anställd sedan 1983, först som församlingsassistent och sedan som församlingspedagog, så det har blivit 40 år i kyrkans tjänst men egentligen började hennes engagemang i kyrkan redan under konfirmandtiden.

– Jag fortsatte gå i gudstjänsten efter konfirmationen och midsommardagen 1973 frågade min konfirmationspräst Eric Nilsson om jag ville bli medhjälpare i söndagsskolan och kanske någon mer grupp och på den vägen är det, berättar hon och fortsätter:

– Att få chansen att vara medhjälpare, växa in i arbetet och bli ledare och fortsätta i församlingen och Kyrkans Ungdom med läger och stiftskurser gjorde att jag tidigt visste att jag ville arbeta med församlingsverksamhet.

Efter samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet fick Anne-Marie möjligheten att göra ett praktikår inom kyrkan kallat ”Diakonala året” i Gamleby. Därefter styrdes livet mot Sigtuna och församlingsassistentutbildning vid RKU:s ledarinstitut och Sigtuna folkhögskola.

– Min man Jörgen pluggade samtidigt i Uppsala och vår dotter Angelica föddes precis efter avslutad utbildning så nästan ett år bodde vi kvar i Märsta och jag var även där engagerad i församlingen.

Sedan gick flytten hemåt till Hultsfred. Maken Jörgen tog över handelsträdgår- den efter sin far och Anne-Marie blev barntimmeledare. Sedan utlyste Hultsfreds församling ett vikariat som församlingsassistent, som hon sökte och fick.

Anne-Marie har lett konfirmandgrupper sedan 1988 och uppskattningsvis har det blivit cirka 1 400 ungdomar genom åren.

– De första jag hade fyller 50 i år! Jag har idag barn och konfirmander i grupperna vars föräldrar jag haft som konfirmander. Cirkeln sluts, säger hon.

I sin arbetsroll har hon ofta haft rollen som ”samordnare”. Varit den som fixat inbjudningar, tagit emot anmälningar, gjort listor, beställt material, haft koll på det ekonomiska, attesterat, planerat och haft framförhållning.

I grupperna har berättandet, att läsa och sjunga in budskapet och skapa i olika former varit viktigt men också drama och lekar. En blandad kompott, med ett och samma syfte:

– Jag har velat ge en grund att stå på:

Du är älskad av Gud, du är inte ensam. Du är värdefull. Och att barnen, ungdomarna och föräldrarna blir sedda och tilltalade med sitt namn.

Jag är tacksam att jag haft lätt att lära mig namn.

Biskop emeritus Martin Lönnebos radband ”Frälsarkransen” är också något som använts flitigt i grupperna och i konfirmandarbetet.

– Frälsarkransen hjälper mig i livets alla skiftningar. Gud finns med i tystnaden, i sorgen och när livet leker. Som i Martins bön ”Du är gränslös. Du är nära. Du är ljus och jag är din.”

Från början jobbade hon i Hultsfreds församling, men hela pastoratet blev till slut Anne-Maries arbetsområde. Först i Vena och Lönneberga, och sedan 2014 i Mörlunda, Virserum och Målilla samt konfirmationer i Järeda kyrka.

– Men eftersom jag är döpt, konfirmerad och vigd i Hultsfreds kyrka och sjunger i Hultsfreds kyrkokör sedan många år och fortfarande är kyrkvärd där så är min hemförsamling min hemvist. Och utan församlingen och gudstjänst blir livet tomt, säger hon.

Nu väntar en lång semester, sedan tar pensionen vid i början av hösten. Anne-Marie planerar att spendera tid med familjen, barnbarnet, att läsa, vara vid sommarstugan och i trädgården, fortsätta sjunga i kören. Och behövs det någon vikarie någon gång så ställer hon gärna upp.

Anne-Marie, tack för ditt fantastiska engagemang för såväl stor som liten i våra församlingar!

– Jag tittade igenom konfirmandfoton nyligen. Så många ansikten, dels konfirmander men många olika präster och Unga ledare som har passerat och som varit en del av mitt liv – så tack till alla från hela mitt hjärta! avslutar hon.

1. Anne-Marie gör sina konfirmander redo för procession vid 200-årsjubileet av Målilla kyrka, med dåvarande biskop numera ärkebiskop Martin Modéus.

2. Anne-Marie är en engagerad församlingsbo och sjunger i Hultsfreds kyrkokör.

”Detta är den tro som ni är döpta till. Vill ni med Guds hjälp leva i denna tro och visa den i kärlek till era medmänniskor?” Anne-Marie svarade ja 1973 i Hultsfreds kyrka. De var församlingens första konfirmandgrupp som använde kåpor. Pojkar och flickor konfirmerades fortfarande var för sig, även om man hade undervisning tillsammans. Kyrkoherde var Eric Nilsson.

PSALM 766

Vi avtackar Anne-Marie i Hultsfreds kyrka söndag 11 juni 11.00

FÅNGAR ANNE-MARIES RELATION TILL GUD

Jag tror på en Gud som är helig och varm som ger kampglöd och identitet.

En helande Gud som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud som gråter med mig, när jag gråter så allting är gråt.

En tröstande Gud som kan trösta likt den som väntar till gråten gått åt.

Jag tror på en Gud som bor inom mig och som bor i allt utanför.

En skrattande Gud som vill skratta med mig, som lever med mig när jag dör.

Vena kyrka kändes lite högtidligare än vanligt den där dagen. Det kändes stort att bli installerad som kyrkoherde i Aspelands pastorat av biskop Marika Markovitz, den första kvinnliga biskopen i Linköpings stift och vara objekt för hennes första kyrkoherdeinstallation som biskop.

Gudstjänsten blev både glädjefylld och högtidlig och vi som hade ordnat allt, kände oss något nervösa. Vi är inte vana vid kyrkoherdeinstallationer. Allt det praktiska måste fungera. Kyrkan måste städas och ljusen brinna, högtalarsystemet fungera, programbladen tryckas, maten efter mässan ska räcka och busstransport ordnas. Oändliga antal mail skickades och telefonsamtal gjordes redan månader före installationen. Möten och förberedelser i timtal för att en timme vid ett specifikt tillfälle ska bli en högtidlig stund för alla som deltar och för den nya kyrkoherden.

Men så ny är jag ju egentligen inte. Sedan 2008 har jag varit ett bekant ansikte för många i pastoratet och även när jag tog en sväng till Högsby och Nässjö pastorat som kyrkoherde, kom jag ofta tillbaka för att begrava, döpa eller viga bekanta och vänner.

När jag kom hem efter mässan med efterföljande lunch och gratulationstal, kände jag en stilla glädje i kroppen, ni vet, den som får en att känna sig varm och rofylld. Jag ville skriva ner mina känslor och upplevelser, men den där stilla glädjen ville inte bli analyserad. Den ville bara vara! Först nu är jag beredd att sätta ord på glädjen. Det sägs att det hjärtat är fullt av, vill munnen berätta om och just nu är hjärtat som sagt fullt. Men allt behöver ju inte sägas, utan det kanske bara ska få vara. Tillåtas att anas.

Som kyrkoherde vill jag på ett vardagligt sätt levandegöra det glada budskapet. Och det är inte bara tomma ord utan jag vill att det ska kännas trovärdigt och vara glatt! Det betyder dock inte att det glada budskapets varningar göms undan. ”Där herren reser sitt tempel, slår djävulen upp sitt tält!”. Det är en påminnelse och en varning om risken för högmod och självgodhet.

Som kyrkoherde vill jag ha en modern ledarskapssyn, både av erfarenhet och intuition. Ledarskapet bygger på tillit, att lita till människors förmåga och vilja. Som ledare behöver jag inte peka och ge order att man ska utföra sitt arbete. Istället kan jag fråga: ”vad vill du göra för dina medmänniskor och församlingen?” Jag vill se att medarbetarna tillsammans kan bära frukt i församlingen.

Lite då och då säger församlingsborna att de skulle vilja göra det ena eller det andra och församlingens svar är glatt och tillåtande.

Egentligen är det inget modernt över det ledarskapet, utan det är beprövat sedan minst 2000 år och baseras på Jesus som föredöme – som la sin skatt i bräckliga lerkärl. Aspelands pastorat har i sina medlemmar, precis som alla andra församlingar inom Svenska kyrkan, en oerhörd stor kunskaps- och erfarenhetskälla att ösa ur. Den källan äger hela samhällets livs-och yrkeserfarenhet och den källan väntar bara på att få frågan – vad ska vi hitta på?

Ja, så här kände jag, och givetvis ändå mycket mera. Det är inte första gången jag har berättat om min glädje att verka just i Aspelands pastorat. Jag är tacksam över att ha fått förtroendet att tillsammans med er skapa mötesplatser där vi kan stötta varandra och växa i tro.

Arja