Tidningen Forverts - framåt, bakåt eller på stället marsch?
?hx`¨ otie` œ oxiyx`n © iv wixev sie` ,uxreex`¨ tœ - bpehiivÎqhxreex © `¨ tœ ic De senaste utgivningssiffrorna för den jidddischspråkiga tidningen Forverts ser illavarslande ut: under de senaste 12 månaderna har den försålda upplagan sjunkit till ungefär 1500 exemplar i genomsnitt. Då ska man komma ihåg att tidningen numera endast kommer ut var fjortonde dag, från att en gång ha varit den största amerikanska dagliga jiddischtidningen, etablerad i New York redan 1897. Ja, den var faktiskt också den största icke engelskspråkiga tidningen i hela USA. Forverts har fortfarande samma stolta devis som under många år, fast med tillägget för Israel: Forverts är för frihet för alla människor, frihet för judar att föra ett judiskt liv, ett säkert Israel och en fri arbetarrörelse. Graden av radikalitet i det publicerade materialet har varierat under tidernas gång. Under en kortare period fanns ett intresse för den sovjetiska modellen, men Forverts har oftast stått för en frihetlig socialistisk modell. Idag skulle man ur ett svenskt perspektiv snarast kalla tidningen för socialdemokratisk. Den är mycket kritisk mot visa negativa företeelser inom den amerikanska judenheten, i synnerhet bland haredim och man tar gärna upp ämnen som bigotteri, sexuella övergrepp mot barn, tendensen att tysta ner skandaler och svårigheterna att bryta sig ur den chassidiska miljön. Flera av de ledande skribenterna kommer från forna Sovjetunionen och några har arbetat på Sovyetish heymland, som var den officiella sovjetiska jiddischtidningen. Detta ger dem en dubbel kompetens att beskriva både det judiska livet i USA och i det forna och nuvarande Östeuropa. Tidningen har en fast korrespondent i Chişinău och många reportage behandlar aktuella judiska frågor i Polen, de baltiska staterna, Vitryssland, Ryssland, Ukraina eller Rumänien. Medarbetare finns också i Jerusalem, Paris, Buenos Aires, Moskva, Warszawa, Los Angeles och Melbourne. Förstadelen behandlar i huvudsak politik och ekonomi, med särkild vikt på judiska frågor i USA och Israel. En stor del av kulturdelen, xehlew oe` hqpew, tas upp av bok-, film- och teaterrecensioner i ett internationellt perspektiv, men mycket material kommer från Ryssland, Ukraina och andra länder i Östeuropa och presenterar kulturpersonligheter från denna del av världen. Judisk folklore, klezmermusik och aktuell skivutgivning får stort utrymme. Mycket handlar om språket jiddisch, dess historia, nuvarande ställning och framtid. Många reportage beskriver de kurser och seminarier som ordnas överallt i världen. Genom sin stora spridning i USA bland nyinvandrade ryska judar fungerade tidningen också som en introduktör till livet i det nya landet. Insändarsidan A bintele brif var mycket populär och gav råd i de mest skilda frågor. Den har en motsvarighet även idag, om än i annan form.
bpixÎxrhrax`© , Arbeter ring eller Workmen’s Circle, har alltid stått Forverts ideologiskt nära. Också denna organisation står för social rättvisa och verkar för att sprida ashkenazisk kultur främst genom utbildning och upplysning i form av kurs- och skolverksamhet på jiddisch. Deras sommarläger är bekanta och välbesökta än idag. Forverts har berett mig stor glädje och lärt mig mycket under de år jag har prenumererat på den. Men jag ser att journalisterna lämnar tidningen av åldersskäl och att nyrekryteringen av naturliga orsaker är haltande. Det finns helt enkelt inte någon större tillväxt av yngre jiddischskribenter. Den självklara frågan i sammanhanget är hur många läsare som återstår. En allt äldre och allt mindre läsekrets betyder per automatik att varje papperstidningsexemplar blir allt dyrare att producera. Jag tror att brytpunkten snart är nådd och att Forverts i det klassiska formatet inom kort är borta. Det är förstås också ett tecken i tiden att Forvertsredaktionen valt att publicera det mesta journalistiska materialet på sin internetsida, som uppdateras föredömligt snabbt. Alltför snabbt, åtminstone för undertecknad, som är glad att ha tillgång till en papperstidning att studera i lugn och ro vid köksbordet, i soffan eller på spårvagnen. Men det finns mycket bra material på tidningens hemsida. Videoinspelade intervjuer och korta föreläsningar ger en god hjälp för den som är intresserad av att lära sig jiddisch. Enligt språkvetare har antalet jiddischtalare bland chassiderna i New Yorks Brooklyn ökat med 30% under den senaste tioårsperioden. Men det är knappast i denna grupp som Forverts finner sina läsare utom i undantagsfall. För dem är en sådan tidning en styggelse och siixh! I breda utblickar och i enskilda artiklar från de mest skiftande platser och tider möter vi både den stora och den lilla världen. Forverts är verkligen lika internationell som språket jiddisch. Leopold Sommerfeld har berättat för mig, hur man samlades hemma hos familjen för att lyssna till högläsning ur Forverts. Den som läste var herr Epstein, pappa till urmakarmästare Samuel Epstein. Familjen hade tagit sig ända från Kina västerut genom hela Sibirien och Ryssland till Göteborg. Kanske skulle de ta båten härifrån till det stora landet i väster, di goldene medine, men kom likt så många andra inte längre än till den tilltänkta avreseorten. Så blev det förresten också för Leopolds pappa. Så där satt nu reb Epstein i familjen Sommerfelds kök på Olivedalsgatan 2 och läste ur Forverts. Trots att det gått mer än 80 år sedan dess, minns Leopold väl hur han som liten pojke njöt av att lyssna till de återkommande uppläsningarna av Sholem Aleichems Tevye der milkhiker. Staffan Böös
Några nyheter inom teater, film och musik på jiddisch
q`b © xryic¦ii xrc sie` qriip © ree`wiyh © oxrhy rcpryfcp`la ¨ Wandering Stars eller Irrande stjärnor är namnet på en ny CD-skiva från England. Titeln anspelar på Sholem Aleichems berättelse om kringvandrande judiska skådespelare. Wandering Stars. Songs from Gimpel’s Lemberg Yiddish Theatre 1906-1910 innehåller 26 sånger samt ett utförligt texthäfte med kommentarer om det gamla Lemberg och de olika artisterna. Frånsett några faktafel om den galiziska huvudstaden får man en mängd intressanta upplysningar om den tidens teaterliv. Sångarna framträdde på den judiska teaterscenen i Lemberg, på restaurangestrader eller utomhus i s.k. sommarträdgårdar i anslutning till något näringsställe. Pepi Litman, Helena Gespass, Julius Guttman och Salcia Weinberg är några av namnen på skivan. Det är förstås originalinspelningarna från gamla shellackskivor man lyssnar till.
två judiska ungdomarna Jakob och Lea i en lada någonstans i Litauen och kärlek uppstår mellan dem. Filmen börjar och slutar i senare tid på ett bårhus i Toronto. Jakob arbetar där och får se sin Leas döda kropp. Hennes stora skräck var alltid att bli levande begravd och därför hade hon bett honom att sticka henne med en nål för att försäkra sig om att hon verkligen var död. Jacob uppfyller hennes önskan. Naomi Jaye fick idén till filmens tema genom sin farmor, som faktiskt bett sin son att göra just så. Inspirerad även av TV-serien Six Feet Under blev hon fascinerad av dödsbegreppet och frågan om huruvida förlusten av en nära kan manifestera sig såväl själsligt som fysiskt. Regissören och manusförfattaren förlade handlingen till en ospecifierad ort i Litauen och förstod snart att Jakob och Lea måste prata jiddisch med varandra. Skådespelarna var inte själva jiddischtalande utan fick lära sig under inspelningens gång. För att göra språket mer universellt valde man standarduttalet av jiddisch och inte dialektformen av litvish yidish. Tsili är en annan film med judiskt tema och tal på jiddisch, som planeras av den israeliske regissören Amos Gitai. För oss är det förstås särskilt intressant att den faktiskt ska spelas in i Sverige i början av året. I filmen talar huvudpersonen jiddisch i en flerspråkig miljö och vi ser hur krig och utsatthet flyttar normaliteten från en fungerande vardag till en bisarr, abnorm realitet. För regissören är berättelsen fiktiv men har en dokumentär bakgrund. Filmens huvudperson är Tsili, en 14-årig ung kvinna, som under krigets fasansfulla omständigheter abrupt möter vuxenvärlden och främlingskap. Allt enligt pressreleasen om filmen.
`c ¨ `b ¨ sie` ohx`ee ©
En bevarad butiksskylt på polska och jiddisch i Lviv 2008
Michael Aylward, en av männen bakom utgivningen av CD:n, har tidigare forskat om tidig polsk skivutgivning och då nämnt över 350 inspelningar från Lemberg respektive Lwów, som staden hette under mellankrigstiden. Idag uppskattar han antalet inspelningar till ett tusental.
rwliRy ic Nålen heter en ny film, som regisserats av kanadensiskan Naomi Jaye. Den kan kallas romantiskt drama med sorglig underton. Under andra världsskriget gömmer sig de
I väntan på Godot spelas just nu på en teaterscen på 42:a gatan i New York. Det ovanliga är dock att Samuel Beckets pjäs spelas på jiddisch, översatt av Shane Baker, som också är en av huvudrollsinnehavarna. Denna klassiker inom den absurda genren skrevs ursprungligen på franska men översattes av författaren till engelska med en del anglicismer som tillägg. Så varför inte ge en smula jiddischkrydda i den aktuella versionen? Pjäsen regisseras av Moshe Yasur och spelas av teaterensemblen New Yiddish Rep. De två luffarna Vladimir och Estragon, som väntar på - ja, just väntar...på...denne Någon, spelas av Shane Baker och Rafael Goldwasser, själv direktör för sin egen “Luftteater” i Strasbourg. I diskussionen om pjäsen har anförts att jiddisch passar utmärkt som språk för att beskriva människans utsatthet och att dess många nyanser av humor liknar Beckets egen stil. Det skulle dessutom vara något judiskt i att alltid hoppas och att vänta på Messias i mer än tvåtusen år utan att egentligen veta i vilken form och gestalt han en gång ska uppenbara sig. Text och foto: Staffan Böös
“Gut shabes, kära människor!” En bild från ett svunnet Praga. ...l`n ¨ `© oetœ rb`xR © xreeryx`ee © ic "!jrlrc¦ii ,zay heb" Praga är den stadsdel i Warszawa, som ligger på den östra sidan om Wisła. Medan den västra delen av staden nästan helt låg i ruiner efter kriget, var Praga inte alls lika drabbat. Under återuppbyggnaden av huvudstaden låg alla ministerier och förvaltningsbyggnader här i den forna arbetarstadsdelen, men senare, när dagens Warszawa på andra sidan floden återbefolkades, flyttade de flesta institutioner dit och Praga lämnades åt sitt öde och blev med tiden allt mer förfallet. Stadsdelen hade länge dåligt rykte, men nu har vinden vänt och det anses chikt och “inne” att bo och verka där, särskilt i konstnärskretsar.
På denna judiska studentakademi i Praga bodde Menachem Begin när han studerade i Warszawa på 1930-talet.
Praga har också ett judiskt förflutet och flera gamla byggnader är fortfarande intakta. Begravningsplatsen Bródno från 1780 är “återställd”, även om endast 3000 av de cirka 300 000 gravstenarna är återförda, sedan de skingrats av tyskarna och använts som byggnadsmaterial. I Praga fanns också den stora kreatursmarknaden, som försåg en stor del av Warszawa med kött.
Michał Bergsons stora daghem och skola för judiska barn.
En bild från det judiska Praga, Zikhroynes fun arbetertuer, finns i minnesboken db`xt xtq, Sefer Praga, Israel
1974. Här översatt från polska (ur Midrasz nr 4, 2013):
!jrlrc¦ii ,zay heb Vem minns inte detta utrop på gårdarna i Praga på sabbaten, innan man satt sig till bords: gut shabes, yidelekh! “Gut shabes, kära människor! Kasta ner bröd, chale, fisk eller kött till oss - allt vad ni bara har...”. En grupp judar, vanliga arbetare och daglönare, utan varken ordförande, vice ordförande, sekreterare eller kassör, utgjorde ett slags sällskap, som inte heller behövde föra några böcker. Ty de samlade in livsmedel och vidarebefordrade det genast till fattiga och behövande barnrika familjer, till judiska fångar i fängelserna och sjuka på sjukhusen. Det som blivit över lade man undan till den tredje måltiden (shalshides), som äger rum på sabbatseftermiddagen. En viss Baruch bodde i Praga. Nu fanns det förstås lika många Baruchar här som myror i en myrstack. Men, när man ville vara lite mer precis och sa “Baruch med den tredje måltiden”, visste alla genast vem det var fråga om. Just denne Baruch var faktiskt sysselsatt hela veckan med att förbereda det tredje sabbatsmålet. I bönehuset bad han varje dag till klockan tolv, för han måste flera gånger läsa Kaddish, som andra hade beställt av honom på årsdagen av någon hädangången familjemedlem. Sedan gick han ut på gatan för att samla ihop några groschen, eftersom han ville betala “rebben”, som undervisade de enkla judarna och höll “shalshides”. Dessutom var Baruch, som man sa, rena kvicksilvret. Han tillhörde sällskapet “Gut shabes, yidelekh!” Redan mitt i veckan började han samla in bröd från vissa affärer, chale, sill och till och med sodavatten till sabbaten för de fattiga, de sjuka och de som satt av sina straff i fängelset. Framför allt var han angelägen om att det tredje sabbatsmålet skulle utfalla så bra som möjligt därav hans tillnamn. I “Gut shabes, yidelekh!”-sällskapet deltog också Rödhårige Leyzer, Eli Shnayder (Skräddaren) från Brzeskagatan 11, Hershl Barinbord (Päron i skägget) och Shyiele Shteklmakher (Käppmakaren). Det tredje sabbatsmålet avhölls i synagogan på Targowagatan 27, hos “kuskarna”, som man sa. Deltog gjorde mest judar utifrån, som arbetade i Praga eller Warszawa. Till sina familjer åkte de bara på helgerna. Varje lördagseftermiddag undervisade rabbinen ur ett stycke från Moseböckerna efter att ha hållit en kortare betraktelse. Därefter tvättade alla händerna som man bör före måltiden, och Baruch dukade fram maträtterna på det vitdukade bordet och bjöd gästerna att äta: “Ät, yidelekh, må det gagna hälsan!”, Efter havdole följde man rebben till hans hus och på gatan rådde fröjd och glädje... När Baruch dött deltog flera tusen judar från Praga i begravningen. Man bar honom på likbåren till begravningsplatsen och höll griftetal som över en stor rabbin. Text, bild och översättning från polska: Staffan Böös
!mipR oiic © x`© tœ xin ,rlrfiix ,ie` Hågkomster från en barndom på jiddisch (2) Hon föddes som Roza Izaakovna i Moskva, fem år innan hon tillsammans med mamma Luba evakuerades till Tasjkent under det första året av Det Stora Fosterländska Kriget, som man kallade tiden 1941-1945. När mor och dotter kommit tillbaka till Moskva från Uzbekistan i september 1944, bosatte de sig åter i Selo Aleksejevskoje, ett område, där nästan alla var judar och de flesta grannarna talade jiddisch. Också mamma Luba och styvfadern pratade mameloshn med varandra och ibland även med Roza, fast hon svarade föräldrarna på ryska, precis som alla de andra barnen där. “Reyzele mitn tsebrokhenem gleyzele - Rosalill med det spruckna lilla glaset” skojade grannarna på gården.
utgjort ett passivt ordförråd. Ordens faktiska betydelse innebörd. Som oytser (skatt), som hennes mamma använde flitigt och som Reyzele själv kallar sina barnbarn: mayn oytser. Hon har förstått att det är ett kärleksfullt smeknamn, men inte vetat vad det betytt. Samma ord, fast på ryska, använder hon också och då är betydelsen förstås helt klar. Samma sak med ordet gerutene (lyckad). Reyzele har alltid trott att det betydde misslyckad, eftersom mamma Luba använde det ironiskt. Uttrycket az okh un vey (ack och ve) blev till azokhnvey och används helt adekvat, men med dold betydelse. Vey’z mir (ve mig) har nästan samma innebörd. Mozhna kholeshn (man kan svimma, tuppa av), här halvt på ryska och halvt på jiddisch, använder Reyzele i jobbiga situationer eller beträffande dito människor. A niderike zakh syftar på något nedrigt eller gement. En riktigt avskyvärd person kan få epitetet drek mit leber, vilket tillhör mina favoriter bland saftiga jiddischuttryck (och de är många...). Det betyder skit med lever, vilket är betydligt värre och drabbande än det svenska skitstövel. Bist tsedreyt afn gontsn kop (du är helknäpp i skallen, d.v.s. vriden) är också en målande beskrivning av en dumskalle, men som även kan användas i all vänlighet... A zis kepele, (ett sött, kärt huvud) är dock ännu bättre. Meshige (galen) är heller inte något ovanligt ord i Reyzeles vokabulär och är ju välbekant för de flesta, även icke jiddischtalande. Meshige afn gontsn kop duger också...
Roza (Reyzele) Moskva 1954
När jag träffade Rosa för första gången på jiddischkursen på Församlingen kallade jag henne förstås för Reyzele som det anstår en judisk dotter, därtill en med rött hår, vackra gröna ögon och charmerande fräknar. Det var då det hände, har hon långt senare berättat för mig: att ingen hade sagt Reyzele till henne sedan hon var en liten flicka, och att hon då, plötsligt, efter så många år, återigen får den där känslan av tillhörighet. En mängd minnen och känslor väcktes till liv av detta enda ord. Att mamma Luba var född i ukrainska Kamenets Podolski kan man höra på uttalet av flera ord där “a” blir “o” som i orden momele och totele (mamma lilla och pappa lille, d.v.s. älskling). Det vanligaste smeknamnet blev momele även till pojkar, för de flesta av barnen hade förlorat sina fäder, minns Rosa. Det är fascinerande att märka hur Reyzele med tiden minns allt fler ord på jiddisch så fort hon är i ett jiddischsammanhang. Orden finns förstås inprogrammerade i hjärnan sedan lång tid, men har inte använts aktivt utan
Mir far dayn punim (svårt att översätta, men kanske må jag ta på mig allt ont för din skull). Det är det allra vackraste av Reyzeles många jiddischfraser och det som har mest jiddischkeyt i sig. Vad kan uttrycka mer av kärlek för ett barn eller närstående? Ett frekvent uttryck är mitskedrinem (plötsligt, mitt i alltihopa), som gärna dyker upp i ett ryskt eller svenskt sammanhang. Det används som en förstärkning, som om det ordet hade starkare laddning än dess synonymer på ryska eller svenska. Detta gäller alla Reyzeles jiddischuttryck, som hon använder i dagligt tal. De markerar att de står för en särskild känsla och att de har ett annat värde och styrka. Uttalet ovan är Reyzeles och Lubas. Jiddischuttrycken i texten som de skrivs på standardjiddisch:
,rlrn`n © ,rlrfrlb mrprk`xarv ¨ ohin rlrfiix ,oeylÎrn`n © fi` iiee)xin f'iiee ,iiee oe` j`¨ f`© ,rprh`xrb ¨ ,xve` ,rlrh`h © -rv hqia ,xrarl hin wrxc ,j`f © rwixrcip `© ,oylg ,(xin oiic © x`© tœ xin ,rbeyn ,rlrRrw qif `© ,R`w ¨ ovp`b © otœ ie` hiixc (orpixrc ohin oi`) mrpixcrwqhin ,hiiwyic¦ii ,mipR Staffan Böös
Jiddisch i Jerusalem Var skall man befinna sig i världen för att ha möjlighet att praktisera sin jiddisch? Ja, Jerusalem är väl knappast den bästa platsen, såvida man inte vill språka med chassiderna, men de är vanligtvis inte så pigga på att tala med någon ofrom. Men, det finns andra möjligheter i stan att rådbräka språket. Vattenhålet ligger bakom centralbusstationen, på Yermiyahugatan nr. 52. Där i källaren ligger yic¦ii bpei, "Jung Jiddisch", en väl insutten lokal, som nostalgiskt frammanar ungdomens källarjazzklubbar, bara betydligt sunkigare. Nåväl! I det 50 kvadratmeter stora rummet har Avrom Burstajn, född i Mea Shearim, samlat runt 6 000 böcker på jiddisch, vilka bokstavligen täcker väggarna. Undertecknads favoritplats är vid sidan av Avrom Sutzkevers samlade årgångar av hiiw, rprcl`b ¨ ic “Di Goldene Keit”; andra raden framifrån till vänster.
Avrom Burstajn gör havdala
DS fick en pratstund med samlaren, jiddischaktivisten och multiinstrumentalisten Burstajn. Han berättade, att Jung Jiddisch startades av sångaren/aktivisten Mendy Cahan nere i Tel Aviv, där man lyckats samla ihop över 50 000 jiddischböcker. Tel Aviv-avdelningen ligger i den gigantiskt stora busstationen. Inom parentes; till för något år sedan var den världens största, men har nu förvandlats till ett kommersiellt träsk och läsaren uppmanas verkligen inte att gå dit ensam efter mökrets inbrott. Burstajn berättar, att ungefär 100 000 människor i Israel talar jiddisch, att han samlat ihop de 6 000 böckerna, för att inte det jiddiska kulturarvet skall försvinna, vidare att chassiderna i stan ger ut två dagstidningar på jiddisch, varav den ena av Satmargruppen. Att påstå att jiddisch är utsatt i Israel är en kraftig underdrift - det sionistiska projektet bekämpade ju språket med alla till buds stående medel. Men, det upplever nu en blygsam renässans i landet. Enligt Burstajn beror den på att jiddisch och framför allt klezmermusik är "inne" i Europa just nu. Och det som är
"inne" i Europa, blir också "inne" i Israel, säger han. Men, det som han helst vill tala om är ett kommande projekt. Han kämpar för att starta ett klezmerinstitut i Jerusalem. Ett ställe där klezmorim från alla länder kommer att kunna samlas, spela tillsammans och vidareutveckla sig. För; som han säger "här är källan. Här spelar vi äkta klezmer". Själv försörjer han sig genom att spela på bröllop och olika arrangemang och trakterar då dragspel, piano och klarinett. Av de pengar han spelat ihop har 200 000 Schekel gått till att bygga upp Jung Jiddisch. Finns klezmerns källa i Jerusalem? Skall frågan besvaras traditionellt, så är nog svaret "Nej!". Å andra sidan... det beror på hur långa traditioner man följer! Sitter man en lördagkväll på Jung Jiddisch och lyssnar på den genialiske klarinettisten Nachman Zucker och hans band "Fargenigun", (en ordvits, omöjlig att översätta) när de spelar så tinningslockarna kryllar sig, är man nog benägen att hålla med. "Fargenigun" med sättningen klarinett, dragspel, bas och slagverk spelar lågt och högt, från amerikansk-jiddisch schmalz till nigunim från Safed samt traditionell klezmer däremellan. När man hör Zucker, som för övrigt är autodidakt, spela klarinett, så inser man, att klezmermusiken en gång i tiden var en stark ingrediens i det som senare skulle kallas "New Orleans Jazz". Varje lördagkväll kl. nio arrangerar Burstajn ett schabbestisch i sin källare. Seansen börjar med havdole och slutar med vild klezmer och däremellan serveras kugel på potatis med saltgurka. Allt för det facila priset av 40 Schekel. Men, om någon läsare till äventyrs skulle vilja slippa klezmertutandet och ändå prata jiddisch under ett Jerusalembesök... Här kommer ett tips från DS: Gå ner till Jaffaporten! Om det på bänken utanför turistbyrån sitter en muskulös grekisk-ortodox präst i 60-årsåldern - och det gör det nästan alltid - så gå fram till honom med den sedvanliga hälsningen ?qriip © qrRr, "epes naies?"! Då svarar han med samma mynt. Fader Alexandr Winogradsky Frenkel föddes nämligen av judiska föräldrar i Ukraina och hans modersmål är jiddisch, den ukrainska varanten. F. ö. talar han en handfull andra språk, bl. a. svenska och finska. Men, hur kan en ukrainsk jude bli ortodox pop? Tja, hur kunde tonerna från judiska klezmerklarinettister i Centraleuropa färga av sig på sina svarta kollegor i New Orleans? Kan det bero på den jiddiska världssammansvärjningen? Här en länk till Jung Jiddisch: http://yiddish.co.il/about/ Text och bild: Björn Moback
mi miia © j`eeÎseq ¨ xryiniid `© bxrax`ee © oarl wieerRqr oi` x`pinrq © xryic¦ii Jiddischseminarium i Espevik - ett veckoslut vid havet med “a yidishn tam” 1945 förlades en grupp överlevande i halländska Morup. Många gav sig snart iväg från det lilla samhället till avlägsna länder, men flera bosatte sig i det närbelägna Varberg. Några som vistats kortare eller längre tid på Kustsanatoriet i staden blev också kvar.
och historia också i vårt västra grannland.
Jan Schwarz föreläser om Avrom Sutzkever
Alla 25 deltagare i jiddischseminariet
Jag tänkte på detta under jiddischseminariet under några vackra majdagar i Espevik, strax norr om Varberg. Då surrade det också av jiddisch bland deltagarna, vilka de flesta nog var barn i andra generationen till överlevande. Jag fick höra många fascinerande och märkliga berättelser om långväga livsresor och öden längs vägar, som är ofattbara för en vanlig svensk.
Seminariet anordnades av Föreningen Jiddischkultur i Göteborg. Några av dess egna medlemmar, Jean Hessel och Staffan Böös, bidrog också med varshtatn på såväl nybörjar- som avancerad nivå i form av introduktion till jiddischspråket och gemensam dikt- och textläsning. Anden och intellektet fick sin beskärda del under mer än nio timmars föreläsningar och workshops. Men även kroppen fick sitt i form av utsökta måltider, komponerade och tillagade av Susanne Shulevitz med benäget bistånd av Fanny Kordon.
En sådan berättelse fick vi också höra av universitetslektor Jan Schwarz från Lund, som under två föreläsningar redogjorde för poeten Avrom Sutzkevers liv och skapande med början redan före första världskriget i vitryska Smorgon och med ett slut många år senare i Tel Aviv. Åhörarna fick en levande skildring av ett av jiddischlitteraturens största namn och kunde tillsammans lyssna till hans röst och läsa några av hans dikter. Sutzkevers närmast osannolika livshistoria kan illustrera såväl jiddischspråkets som de östeuropeiska judarnas öde under de senaste 100 åren. Jan Schwarz hustru, rabbinen Rebecca Lillian, redde ut begreppet rekonstruktionistisk judendom under en uppskattad och fullsatt föreläsning, där deltagarna hade många kommentarer och frågor.
Susanne Shulevitz förbereder lunchen
Många av deltagarna kom från Malmö-Lundområdet, men en jiddischist kom ända från Oslo, där hon arbetar på det judiska muséet. Anne Christensen är en ovanlig ung flicka (27 år) såtillvida att hon studerat jiddisch i London och arbetat och undervisat vid Yiddish Book Center i Amhurst, Massachusetts. En verklig språkbegåvning, eftersom hon både talar flytande och med lätthet läser det språk, som inte är hennes mameloshn. Så mycket märkligare då det finns mycket få jiddischtalare i Oslo, även om det tycks finnas ett växande intresse för judisk kultur
Detta var föreningens första seminariearrangemang som kommer att upprepas nästa år. Många av de jiddischälskande deltagarna menade att det var just så heymish som det kan bli när ett 25-tal människor med ett gemensamt intresse samlas för att umgås och lära sig något på ett lättsamt sätt. Det är ett gott betyg för arrangörerna med föreningens ordförande Tom Shulevitz i spetsen.
Lördagskvällen avslutades med gemensam sång inledd av Birgitta Weinfeld, ackompagnerad av Leo Friberg.
Text: Staffan Böös, foto: Björn Moback
Jean Hessel - språkvårdare Sedan år 2000 har jiddisch ställning som nationellt minoritetsspråk i Sverige och åtnjuter därför skydd från svenska staten. En del av detta skydd består i att Språkrådet har utsett en språkvårdare för jiddisch. Och inte utan stolthet kan “Det Senaste” meddela att Jean Hessel, sekreterare i föreningen Jiddischkultur i Göteborg, kommer att tillträda posten i mitten av september. “Det Senaste” hade en pratstund med honom kort innan han skulle tillträda.
DS: Vad innebär det att vara språkvårdare för jiddisch? Har du en aning om vad Du kommer att göra? JH: Det finns en del specialproblem, när det gäller jiddisch, exemplevis hur man skall translitterera. Men, det svåraste är väl, hur man skall få männisor att tala jiddisch. Staten kan ju inte tvinga människor att tala jiddisch men det kan kanske hjälpa människor att göra det. Och en av mina uppgifter är att försöka lista ut, hur man skall göra det. DS: En annan fråga, som du säkert hört tidigare: Varför skall man studera jiddisch nu, när nästan ingen talar jiddisch längre? JH: Svaret på den frågan är: Det är just därför man skall göra det. Jiddisch förmedlar kunskaper sedan nästan 1000 år. Där finns ett enormt kunskapsmaterial, litteratur och kollektivt samlat vetande. Det är väl en plikt för oss som är intresserade att kunna ta till oss detta. DS: Ja, men det finns ju starka, judiska krafter som menar, att man i n t e skall syssla jiddisch! JH: Jag tror, att det är en gammal konflikt mellan hebreism och jiddischism som egentligen är avblåst. Dagens jiddischism är inte så politiskt präglad som den var i början av 1900-talet. I dagens Israel finns inte konflikten, eftersom hebreiskan är en naturlig del av livet där och få är negativt inställda till jiddisch, eftersom så få kan tala det idag. Som en följd av den där konflikten blev det här hemma en jargong, att man skulle se ner på jiddisch, att betrakta det som något dåligt. Den jargongen lever kvar. Det är trist och skadligt! DS: Finns det någon levande jiddischkultur i Sverige idag?
JH: Det är svårt att säga om man inte räknar in sång och musik, men där behöver man ju inte kunna förstå språket; det är ju mer språkets ljud man njuter av. Jiddischkulturen existerar, där människor träffas, äter god mat, talar jiddisch och kanske läser en tidning eller tittar på en film tillsammans. Det finns små, små öar... DS: När du träffar på jiddisch i diverse tidningar, eller snarare brottstycken av jiddisch... Vilken kvalité har det? JH: Oftast när jag träffar på jiddisch, så finner jag det nästan vara någon form av fetischism. Så illa är det! DS: Nu till något helt annat! Hur kom det sig att Du, en ickejudisk pojke uppe i Östersund, långt från en judisk kontext, kom att bli intresserad av jiddisch? Varför inte lika gärna fornkyrkoslaviska? JH: Jag visste inte ens att det fanns judar! Östersund är ju en håla i Norrland. Men jag läste Singers böcker... och det är nästan kitschigt att läsa honom i översättningar, så dåliga som de är... och så lyssnade vi en del på klezmermusik hemma. Men, det hade ju inte med språket att göra. Det var först när jag förstod, att jiddisch var ett intressant språk - ibland hörde man ett och annat jiddischord på film och då slog det an en sträng inom mig. Så jag blev intresserad, köpte en kursbok på postorder och lärde mig den utantill. Sedan läste jag "xrbiklin xrc diah" (Tevje der milkhiker) och översatte den med hjälp av en gammal ordbok jag fått tag i. Översättningen var inte bra, men jag lärde mig en massa ord på det viset. Sedan var det bara att börja prata. Men, jag hade ju ingen att prata med, så jag började läsa judaistik vid Lunds universitet. DS: Tycker Du den judiska minoriteten i Sverige tar ansvar för jiddisch, så som man gör i andra länder, exempelvis Polen? JH: Problemet är att de judiska församlingarna försvagats och man på något sätt inte har tänkt på det där med jiddisch. Det har lett till att man på något sätt schabblat bort språket. Men, det finns orsaker till sakernas tillstånd även utanför den judiska sfären. Vi har ett enhetssamhälle, där allting skall vara likadant och där det inte är lätt att tala ett språk som är så annorlunda. DS: Du har i år varit med i några översättningsprojekt alltifrån spökhistorier till Strindbergs “Ett drömspel”. Hur är det att översätta nationalmonumentet Strindberg? JH: Det är ju intressant att man överhuvudtaget trycker saker på jiddisch, men jag kan inte föstå varför man just skall översätta en antisemit till det språket. Men, “Drömspelet” har också översatts till de andra minoritetsspråken. Men, det är som man ville säga till samerna, judarna o.s.v.: “Ni har ju trots allt ingen litteratur. Se här, här har ni något att bita i. Här får ni riktigt god, svensk litteratur så ni kan lära er någonting.” DS: Hur säger man Fagervik och Skamsund? JH: ryf`lRcp © `y © oe` rhkeapiiy (Sheynbukhte un Shandplazhe). I “Det Senaste”, nr 2013-05 fanns också en intervju med Jean Hessel. Text och foto: Björn Moback
l`rxhp © `n ¨ oetœ xrkia rwicpcrx oe` bx`arhrb ¨ oetœ qxrcrxÎyic¦ii Jiddischtalare från Göteborg och talböcker på jiddisch från Montreal Inspelningar av jiddischtalare i Göteborg Föreningen Jiddischkultur i Göteborg ämnar under den närmaste tiden göra inspelningar av jiddischtalande personer i Göteborgstrakten. Det är inte fråga om intervjuer i vanlig mening, utan snarare handlar det om anspråkslösa samtal för att i ljud dokumentera och bevara talarnas jiddischdialekt.
Jo, när tekannan står på spisen och vattnet kokar, kanske locket börjar hoppa av ångan från det kokande vattnet. Innehållet i kannan blir allt tommare och locket bara hoppar och skramlar, hoppar och skramlar... Precis som någon som tjatar eller pratar dumheter!
Vi, som kommer att delta i samtalen, d.v.s. Fanny Kordon och undertecknad, har redan flera namn på personer, som vi känner och tror vara intresserade att delta i projektet. Men vi efterlyser alla som kan tänka sig att delta. Har du själv lust att medverka eller känner någon så hör gärna av dig till någon av oss eller till Tom Shulevitz på telefon 031-10 94 05.
Talböcker på jiddisch I Forverts från den 19 augusti i år kan man under rubriken “Yidish iber der velt” finna en artikel om talböcker på jiddisch. Det är mer än 300 inspelningar från “Yidisher folksbibliotek in Montreal”, som gjordes under 1980- och 90-talet. Dessa inspelningar är nu tillgängliga på websidan Yiddish Book Center och innehåller över 2000 timmars lyssning till verkliga skatter från jiddischlitteraturen. Även andra, mindre kända författares verk från 1970- och 80-talet är tillgängliga. Inläsningar av berättelser, noveller, dikter och romaner har gjorts av volontärer och även professionella sådana som skådespelerskan Dora Wasserman och författarinnan Chava Rosenfarb. Digitaliseringen av dessa talböcker har gjorts av Yiddish Book Center i Amhurst Massachusetts. Sökning kan göras både med latinska och hebreiska bokstäver. Man kan kostnadsfritt lyssna direkt eller ladda ner filerna.
Mendy Cahan
Att estradören Mendy Cahan har karisma och omedelbar publikkontakt är som man säger, “bara förnamnet”. Med sina familje- och språkliga rötter i Maramureş-regionen (idag i Rumänien) föreläste han för oss på klar och lättförståelig mameloshn om jiddischlitteraturens historia och uppträdde också med sång. Att Mendy Cahan, precis som Michael Wex, är en före detta yeshive-bokher, jeschivastudent, gav tyngd både åt hans scenframträdande och när han ledde Havdole. Han redogjorde även för sitt projekt i Israel, Yung Yidish, som syftar till att bevara och revitalisera jiddisch genom olika aktiviteter som teater, sång och musikframträdanden och genom att samla in jiddischböcker. Antalet är redan över 50 000!
Sveriges jiddischförbunds seminarium 2014
Miriam Isaacs berättade om ett fantastiskt sångarkiv från 1949, som en jiddischaktivist skapat på hotell Marseille i New York. Han lät överlevande från Europa sjunga sånger som de mindes hemifrån. Många varianter av kända sånger men också mycket, dittills okänt material, finns inspelat. Miriam Isaacs ska katalogisera och sammanställa denna sångskatt, som omfattar många timmars inspelningar.
Det var ett rekordstort antal deltagare på årets veckoslutsseminarium på Lidingö. 120 personer hade anmält sig denna gång. Huvudföreläsarna var Michael Wex och Mendy Cahan.
Jiddischförbundet använde sig även denna gång av lokala förmågor i olika varshtatn, workshops. Nybörjarundervisning, sång, diktläsning och föredrag om jiddisch i populärkulturen av idag var några av inslagen.
Michael Wex är känd för sina böcker “Just Say Nu” och “Born to Kvetch” och han framträdde med en hel del material från dem. En bejublad föreläsning rörde yidishe kloles, förbannelser på jiddisch. Han satte in många kända jiddischuttryck i ett språkligt-historiskt sammanhang. Så fick jag äntligen förklaringen till varifrån uttrycket hak mir nisht keyn tshaynik kommer...
Ann Kalmering sjöng ett urval jiddischsånger och Di yidishe teateramatorn från Stockholm framförde några scener ur “Tevje der milkhiker”.
För att lyssna till dessa inspelningar besök: http://www.yiddishbookcenter.org/sami-rohr-library
Glädjande var att i år se flera yngre deltagare på seminariet. Text: Staffan Böös Bild: Adam Erdheim
qie`x`¨ tœ bree mrc fcpe` ofiiee © mixakn rwihiivhp © iid © - htœ `ywpra © iee xrn fi` yic¦ii Jiddisch är mer än nostalgi - nutida författare visar vägen framåt Vi som inte vuxit upp i en miljö präglad av jiddisch har till stor del fått vår uppfattning om denna värld genom den bild vi fått från USA. Där formades tidigt en längtan till Europa, som man en gång lämnat under den stora utvandringen mellan 1880 och 1920. Under denna tid lämnade ungefär 2,5 miljoner judar di alte heym för att skapa sig ett bättre liv in der nayer heym, det Gyllene Landet i väster. På den amerikanska teater- och filmscenen skapades en bild av den östeuropeiska juden, som levde i sin shtetl, där allt var småskaligt och trots fattigdom relativt tryggt och på något sätt ändå trivsamt. Många av de klassiska sångerna på jiddisch skapades för den amerikanska revy- och teaterscenen och man sparade verkligen inte på krutet vad det gällde sentimentalitet. Ofta kan man idag benämna det kitsch men man måste se allt i sitt tidssammanhang. Publiken uppskattade till fullo de övertydliga rollfigurerna och bistod dem gärna med högljudda tillrop, varningar och goda råd. Även jiddischlitteraturen, i den form som vi oftast mött, har varit inne på samma spår. Klassikerna Mendele Moicher Sforim, Sholem Aleichem och I L Peretz var alla influerade av den judiska upplysningen, Haskala. Dessa stora författare ville i början av sitt skapande uppmana sina läsare att lämna shtetl och det bakåtsträvande liv den representerar. De skildrade livet i småstäderna, dominerade av judar, på ett ibland överdrivet sätt - allt för att läsaren skulle förstå att detta var ett levnadssätt som redan var dömt till undergång. Den stora världen utanför pockar på sitt, ungdomen kan inte längre leva i ett andligt mörker och vetenskapen är till för hela mänskligheten; framtidstro och utveckling för alla är det som gäller! Men under senare delen av sina författarskap verkar de själva ha gripits av längtan tillbaka till just detta liv. Som om det på något sätt - med alla begränsningar till trots representerade det “sanna” judiska livet. Först hade de en längtan ut från shtetl men senare i livet ville de i en känsla av saknad och vilsenhet i någon mening återvända dit. Även Bashevis, eller Singer som han är känd som, skildrar livet i den judiska småstaden med både kritiska och kärleksfulla ögon; han beskriver alla tänkbara avarter av mörkertro och mänskliga svagheter men känner sig ändå hemma i miljön han beskriver och känner så väl. Det har förstås funnits modernistisk och “smalare” litteratur på jiddisch, men den har inte varit så känd och nästan inte alls i svensk översättning. Det är dock inte läsningen av dessa böcker som format vår föreställning om Jiddischland. Nej, skildringen av de ashkenaziska judarna har alltid varit bakåtblickande, vilket också bidragit till den allmänna uppfattningen att jiddisch är ett, om inte redan dött, så åtminstone utdöende språk. Det talas och skrivs dock jiddisch även utanför de fromma judiska kretsarna, där mameloshn är levande av särskilda skäl; hebreiska är kultens och den heliga sfärens språk. Jiddisch används där till vardags.
En nutida författare, som lämnat sin ultraortodoxa uppväxtmiljö och jeschivastudier i Philadelphia för att skriva poesi, är Yermiyahu Ahron Taub. Förutom sin skapande verksamhet är han chef för den judiska avdelningen på Kongressbiblioteket i Washington. Taub har hittills publicerat fyra diktsamlingar, varav några är tvåspråkiga på engelska och jiddisch:
Yermiyahu Ahron Taub
Foto: Tom Shulevitz
Prayers of a Heretic/Tfiles fun an apikoyres, What Stillness Illuminated/Vos shtilkayt hot baloykhtn, The Insatible psalm, samt Uncle Feygele. Titlarna speglar författarens egen livssituation och är tema i flertalet av hans dikter, som ofta handlar om brott mot gängse normer i den egna gruppen, om utanförskap och udda existenser i samhällets utkant, eller som man säger på jiddisch: fun der untervelt. Ett fragment från dikten On Being a Minorities Poet ur En kättares böner illustrerar dilemmat, som en före detta jeschivastudent, yeshivebokher, kan ha i sin nya roll som poet: “Your poems are too gay, Your poems are too sexual, Your poems are too squeamish, Your poems are too Jewish, Your poems are too assimilationist, Your poems are too religious, Your poems are too wordly, Your poems are too Yiddish-y, Your poems are too translated, Your poems are too accessible, Your poems are too elusive... ... ....” Taubs dikter är moderna och i sin jiddischversion är de en njutning att läsa med sitt samtida och fräscha språk. Men där finns också ett vemod och en sorts stillhet, som griper läsaren. Det är en ton av något traditionellt judiskt, som känns igen från en mycket äldre litterär tradition. Staffan Böös