Lunchdate med pristagare

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Lunchdate med pristagare

Intervju: Jenny Edvardsson

Det är i slutet av augusti. Jag är i

Aten för att delta på IBBY:s kongress. Det är första gången för mig och lite nervöst. Jag ska hålla en presentation på engelska om pojkars läsning. Ämnet är jag trygg i men språket! Det är inte var dag man håller anförande på engelska. Jag slår mig ner på en stol. Nu väntar först en officiell invigning av kongressen. Bakom mig sitter Eiko Kadono. Jag känner igen henne och ber om en autograf. Snart är vi igång och samtalar. Innan jag vet ordet av har vi bestämt att vi ska ses över en lunchdate. Som det kan gå.

Expressed in Picture Books Recently Published in Japan. Jag inleder samtalet med att gratulerar Eiko till H C Andersen Award och passar på att fråga hur priset har påverkat henne. - Inte så mycket. Det är ju så nytt, säger hon. Men det är många som hört av sig och gratulerat. Även vänner från förr. Det jag har kunnat märka är ett förnyat intresse för mina böcker. Länder som tidigare inte haft mina böcker översatta vill nu översätta dem. Det är roligt. Mina böcker sprids över hela världen.

Jag är en läsare, inte en skrivare

H C Andersen Award

Vid lunchen slår vi oss ner vid ett bord. Förutom Eiko och jag är Doi Yasuko med under samtalet. Hon hjälper till att översätta, från engelska till japanska och vice versa. Till vardags arbetar hon vid International Institute for Children´s Literature i Osaka och under kongressen håller hon ett eget anförande utifrån titeln Cultural Diversity

189

Hur gammal var du när du började skriva? - Jag var rätt gammal. Att skriva böcker var inte något som jag tänkt på. Jag var en läsare. Men när jag var 34 år gammal hörde min professor från universitet av sig till mig. Han tyckte att jag skulle skriva en bok om mina år i Brasilien, en faktabok om barn. Av respekt för honom började jag skriva. Men hur skulle jag börja? Det fick bli med Luisinho, en 12-årig pojke som jag träffade när jag bodde i Brasilien.

”KIKI’S DELIVERY SERVICE 2”©1993 Eiko Kadono / Takako Hirono

Jag skrev och skrev. Snart var min bok uppe i 300 sidor. När jag träffade min redaktör fick jag reda på att texten skulle vara på max 70 sidor. Det tog lång tid för mig att redigera texten men det gick och när jag var 35 år publicerades min första bok. Den heter Brazil and My Friend Luizinho (1970)

190

Fortsatte du sedan skriva på andra böcker? - Ja, det gjorde jag. Jag hade tidigare haft en del olika jobb och också läst på universitet men jag tröttnade fort på saker. När jag började skriva var det som att hitta hem. Jag tyckte mycket om det och blev aldrig uttråkad på samma sätt som med andra jobb. Det tog dock många år innan nästa bok kom…sju år tror jag att det var.

Bazar Masarin: Nostalgi & Minnen

Jag kollade i efterhand upp Eikos utgivning och det stämde. Det tog sju år så först 1977 kom hennes andra bok, en skönlitterär bok med titeln A Fox Vanished into a Building. Vårt samtal fortsätter och jag frågar om hennes utbildning. Har du gått någon skrivarutbildning? - Nej, det har jag aldrig gjort, svarar hon. Men jag har läst många böcker. Jag tror att det har hjälpt mig och inspirerat mig. På Waseda University i Tokyo, Japan, läste jag under några år amerikansk litteratur. Sen fick jag ett tips av redaktören till min första bok. Han sa åt mig att jag skulle ha mina läsare med mig under skrivandet. Jag skulle skriva för dem. Detta tips har hjälpt mig många gånger.

Barndomens läsning

Du säger att du läst många böcker. Hur var det när du var barn, läste dina föräldrar för dig? - Min mamma dog när jag var 5 år gammal så det var min pappa som läste för mig. Han inte bara läste han berättade också. Han tyckte själv om kabuki, som är en traditionell japansk teaterform och från denna återberättade han ofta episoder och händelser. Han återberättade också många myter exempelvis den om Momotaro eller Peach boy som är den engelska titeln. Han inledde ofta så här: Donbura kok-ko-oh Suk, kok-ko-oh, Donbura kok-ko-oh, Suk, kok-ko-oh. Jag kan fortfarande höra min fars röst när jag läser dessa rader. Tack vare min pappas läsande och berättande trädde jag in i sagornas värld och när jag själv kunde läsa läste jag allt jag kom över.

Har du någon favoritbok från din barndom? - Ja, jag tyckte mycket om Philippa Pearces Tom´s Midnight Garden (1958, svensk översättning Mysteriet vid midnatt 1960). Har du läst den?

På den frågan får jag svara nej för det har jag ju inte. Direkt skriver jag upp den på min lista över måste-läsning. Jag passar på

191

att fråga om boken. Vad handlar den om? - Det är en berättelse som utspelar sig i en realistisk värld men som har en del fantasy-inslag, säger Eiko. Huvudperson är Tom som skickas iväg till sina släktingar under sommaren. Han gillar det inte och förväntar sig en långtråkig sommar. Sommaren blir dock allt annat än långtråkig. Snart hamnar han i en magisk trädgård och där träffar han andra barn. Jag tänker att Tom´s Midnight Garden har inspirerat mig till böckerna om Kikki. Precis som den utspelar sig Kikki i en realistisk värld men innehåller fantasyinslag.

Är Kikki favoriten bland dina egna böcker? - Nej, det är den inte. Den jag tycker mest om är den som heter Tales of an Old Sea Captain från 1981. Som jag sa tidigare bodde jag under några år i Brasilien. Resan dit gjorde jag med båt och den tog två månader. Det är en lång tid. En del av mina erfarenheter från båtresan skrev jag ner i en fiktiv berättelse och det är Tales of an Old Sea Captain. Jag tycker om denna bok då jag kan känna igen mig och kan tänka tillbaka på min egen resa till Brasilien.

Svensk spänningslitteratur

Läser du någonting just nu? - Jag gillar att läsa ”Swedish mystery” när jag ska sova. Jag har läst Millenium-serien och Henning Mankells böcker. Visst dog författaren till Millenium? frågar plötsligt Eiko.

Jag tittar förundrat på Eiko. Tänk att hon har koll på svensk litteratur och på svensk spänningslitteratur, precis det som jag gillar. Jag berättar för henne att Stieg Larsson hastigt gick bort men att en annan författare har fått i uppdrag att skriva flera delar i Millenium-serien, nämligen David Lagercrantz. Eiko ber mig skriva ner hans namn i sin skrivbok. Det gör jag med glädje. Jag passar också på att tipsa om Kristina

Ohlsson och Lars Kepler.

Sen ber jag henne ge mig några tips på nutida japanska författare.

- Jag skulle nog tipsa om följande tre. Mieko Kawakami, det är en nutida kvinnlig författare. Sedan skulle jag också vilja lyfta fram Haruki Murakami. Och ska jag nämna en japansk barnboksförfattare får det bli Kazumi Yumoto, avslutar Eiko.

Av de tre Eiko nämner är det endast Haruki Murakami jag känner till. För ett par år sedan läste jag hans Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.

Kommande böcker

Vi fortsätter prata litteratur och jag frågar om hennes eget skrivande. Har du något nytt på gång? - Ja, jag håller på att skriva den tredje spin off-berättelsen till Kikki. Kikki blev så oerhört populär och när sista delen kom var det många som önskade fler böcker om Kikki och den värld som hon levde i. Jag skrev först en extra del och sedan en andra och nu kommer alltså den sista. Sedan ska jag skriva del två på The Tunnel Through The Woods 1945. Den första delen slutade i samband med andra världskrigets slut och del två ska nu handla om tiden efter kriget.

Du var själv med under andra världskriget. Vad hände? - När jag var 10 år gammal tvingades jag lämna mitt hem. Jag evakuerades till norra sidan av Japan. Det var jobbigt. Kanske bidrar detta tillsammans med min mammas tidiga död till att jag alltid försöka skriva böcker som slutar hoppfullt. Jag tänker att berättelser har en makt, en makt att föra människor samman.

Barns och ungas läsning

Vi kommer också in på barns och ungas läsning. Jag berättar för Eiko om situationen

i Sverige, att många barn och unga använder allt mindre tid till läsning och att det framför allt är pojkar som hamnar efter. Jag frågar henne hur det ser ut i Japan. - I Japan, precis som i många andra länder, kan man se att läsandet minskar. Kanske är inte skillnaderna mellan pojkar och flickor lika stora här som i ditt land men de finns, säger hon.

Då jag gärna vill höra vad Eiko tänker att man kan göra för att få pojkar och flickor att läsa, passar jag på att fråga om just det. - Jag tror det är viktigt med föräldrar som läser och berättar sagor. Jag tror också att en väg in i läsningen kan vara att få lyssna på berättelser. En del barn upplever svårigheter med att läsa en bok på egen hand. Om de då får lyssna på den kan det vara en väg in i litteraturen. Sedan måste alla i samhället på olika sätt stimulera och arbeta läsfrämjande. Jag som författare kan göra det genom att skriva litteratur som kan intressera barn och unga. Det är exempelvis viktigt att ta fram böcker för de barn som är för gamla för bilderböcker men för unga för tjockare kapitelböcker. 1979 började jag skriva på en serie som heter The Little Ghost. Det är böcker för de yngre läsarna och består av större text och illustrationer men i kapitelboksformat. Serien har blivit mycket populära och läses än idag. Nu läser föräldrarna, som själva som barn fick läsa The Little Ghost, dessa böcker för sina barn.

Min lunchdate med Eiko Kadono börjar gå mot sitt slut. Tänk att hon tog sig tid att träffa mig. Det är jag mycket glad för. När jag senare går igenom Eikos utgivning inser jag att hon skrivit nästan 250 böcker. Av dessa är det endast böckerna om Kikki som är översatta till svenska. Jag hoppas att ytterligare några snart finns att läsa i Sverige.

192