Maria Jourdanis läser "Hur ska det gå för Toribio?"

© Isol

Ur: Hur ska det gå för Toribio?, Isol. Alfabeta 2019

185

Bazar Masarin: Barnkonventionen

Hur ska det gå för Toribio?

Maria Jourdanis

Man pratar ju om hur barnböcker som funkar bäst har två nivåer, en barnnivå och en vuxendito. Den här boken saknar barnnivån tycker jag. Här beskrivs ett föräldrapar som visserligen älskar sitt barn, sägs det inledningsvis, men som har så många önskemål om en förändring att man undrar varför de brytt sig om att bilda familj? Visst vill alla föräldrar sova ostört och få tillvaron att fungera, men att gå till ett medium för att lösa ”problemet ” dvs ändra sitt barns beteende är väl drastiskt. Hur förstår ett barn denna önskan? Det kanske är hög igenkänningsfaktor för barnet som får historien uppläst för sig. Ett barn som har svårt att somna, inte vågar prova pottan osv. Och vad blir boken slutkläm då? Jaså, föräldrarna ville hellre ha en katt? Vartog pojken vägen? Varför saknar de inte sin son? Hur går tankarna där? Det skulle jag vilja veta. Men jag vågar inte provläsa den för barnen på förskolan, för jag vet inte om jag kan fånga upp alla deras känslor och bemöta dem på rätt sätt. Jag provade boken på min man istället. Han såg genast samma problem som jag.

Isol

186

Den är ju för vuxna. Språket är inte barnanpassat, vilket kan bero på att något gått förlorat i översättningen, men jag tror inte det. Men de skulle tycka om att få sova på natten tex. – en väldigt styltig och obegriplig formulering för ett barn. Och hur tröstar de sitt mörkrädda barn? Jo genom att gå in och säga SCHHH. Ingenstans i boken beskrivs någon situation där föräldrar och barn har det mysigt eller roligt tillsammans. När pappan leker häst ser sonen glad ut medan pappan bara ser trött ut och vill att det ska ta slut. Det är bara en lång räcka ”problem” för de stackars föräldrarna. Deras uppgivenhet i slutet när sonen förvandlats till en katt går över i acceptans ganska fort. Klipper du naglarna på honom? Teckningarna är fina och de ser ut att vara ritade på vanligt brunt omslagspapper, något vi vuxna kan uppskatta som innovativt, men som i barnens ögon kanske bara bli dystert. Färgskalan är dyster. Men så är det ju en dyster bok också. Det är en bok som kräver väldigt mycket mer av läsaren. Här måste pratas mycket för att man inte ska skjuta bredvid målet. Men vad är egentligen målet? Jag undrar……