Riktigt långa långfilmer

FILM SOM HÅLLER I LÄNGDEN

Medan nya filmer tenderar att bli allt längre – två timmars speltid känns numera mer som regel än undantag – klarade många klassiska filmer av att berätta sina historier på betydligt kortare tid. Casablanca, Cykeltjuven, Nosferatu och Diligensen landar alla på omkring 100 minuter.

Men de riktigt långa filmerna – tre timmar eller mer – är faktiskt ingen ny företeelse. Den franska stumfilmen Napoléon från 1927 är över fem timmar , och Borta med vinden från 1939 närmare fyra.

Konjunkturen för denna typ av filmberättande har sedan dess gått upp och ner, med några tydliga trendtoppar.

Under 1950- och 1960-talen uppstod fenomenet ”mastodontfilm” – Spartacus, Ben-Hur, De tio budorden, Lawrence av Arabien, Cleopatra, Doktor Zjivago och Romarrikets fall är tidstypiska exempel. De utspelade sig ofta i bibliska och historiska miljöer (med många statister) och vissa hade så lång speltid att de visades som helaftonsföreställningar med paus.

PÅ 1980- OCH 1990-TALEN började regissörer återigen ta god tid på sig för att skildra historiska skeenden – ofta med fokus på specifika händelser eller enskilda personer: Gandhi, Rätta virket, JFK, Mal colm X, Schindler’s List, T itanic, Gettysburg, Nixon och Dansar med vargar.

Ett sentida uppsving för flertimmarsformatet kom när framgångarna för Sagan om ringen - och Avengers-filmerna gjorde det tydligt att det långa berättan det passar bra till fantasy, science fiction och superhjältar .

ANDRA GENRER SOM HAR en tendens att generera speltider på mer än 180 minuter är ”multiplot”-filmer, med flera hopflätade berättelser (Short Cuts, Magnolia), och gangsterskildringar (Once upon a time in America, Gudfadern del II och The Irishman).

För att publiken ska sitta tiden ut behövs ofta omfattande persongallerier, komplexa skeenden, långa utvecklings cykler, mycket drama och ett flertal spelplatser. Det kan med andra ord vara tacksamt att berätta om en stor släkt – som Ingmar Bergman gör i ett av få svenska maratonfilm -exempel: Fanny och Alexander.

VISSA REGISSÖRER HAR en särskild förkärlek för långa speltider. Oliver Stone och Martin Scorsese tillhör denna skara. Det gör även Quentin Tarantino. Numera, får man väl tillägga – hans succédebut De hänsynslösa var bara 99 minuter lång.

ULF BENKEL