Porträttet: Stina Ekblad

Lockas av ordens skönhet och klang

Stina Ekblad debuterar med poetisk memoarbok

Som ung drömde hon om att skriva böcker, men det är som älskad skådespelare vi känner Stina Ekblad. I höst debuterar hon med den poetiska memoarboken Här brusar strömmen förbi. Lika mycket en självbiografi som en kärleksfull hyllning till de ord som format och följt henne genom livet. Men att kalla sig författare, det skyggar hon för.

BOKENS TITEL ÄR HÄMTAD från Edith Södergrans dikt Ankomst till Hades. Och precis som i den finlandssvenska poetens diktvärld brusar, porlar, viskar och lockar det från sidorna i Stina Ekblads debut. – P oesin kom till mig som ett signalsystem redan innan jag egentligen kunde förstå den. Med rimmen, och rytmen. Jag var tidigt lockad av ordens skönhet och klang. Den här kopplingen till urrytmen, till livsnerven som den bästa poesin har . Den rytmen har varit det viktigaste spåret i mitt liv och jag följer det fortfarande, säger Stina Ekblad.

DET MÄRKS. Boken är en innerlig skildring av konstens plats i våra liv. I synnerhet de dikter som präglat författarens eget. Likt en berättelsens grundväv inleder de kapitlen. Utifrån dem förs läsaren sedan, sinnligt och livsbejakande, från barndomens Österbotten, via teaterstudier i Danmark, till Dra matens scen. Genom flicktiden och tonårstiden. Kvinnotiden. Moderstiden. Gumtiden. Genom liv . Genom arbete.

Men när Stina Ekblad satte sig ner för att skriva, var det ingen memoar hon hade i tankarna. – Jag har flera gånger fått frågan om att göra en inter vjubok, men känner faktiskt en stark skygghet inför genren skådespelarbiografi. Det finns något befängt över den utfläkningsparanoia som vår tid lider av . Som människotyp är jag enstörig, och ju mer det ska fläkas ut desto mer obstinat blir jag. Liksom: ”Jag vill inte veta nånting om dig och du ska inte veta nånting om mig!” . där ett djupt allvar, men vilket hon tar sig an såväl liv som konst. Den där seriositeten känns på något vis… otidsenlig. Som en slags innerlighetens motståndshandling i en tid av snabbhet och yta. – Jag har en sådan intensiv upplevelse av tillvarons allvar. Det måste vara på riktigt. Jag känner starkt att jag inte vill använda min tid till… jag vill inte säga ytlighet för ytan och lättheten är viktig. Ljuset är viktigt. Jag är ingen dystergök, inte tungsint. Jag är lätt – men allvarlig. Men den här strävan efter djup och enkelhet i samma andetag. Den har jag alltid haft. Redan i min barnasjäl kände jag starkt att livet är en oer hörd gåva som man ska vara varsam om så gott man kan.

KANSKE ÄR DET JUST DETTA som får mig att känna mig så nära henne när jag läser. Närmare än vad jag skulle komma i en klassisk biografi. För är det inte just genom hur en människa ser på tillvaron, snarare än genom vad hon åstadkommit och vilka hon mött, som får oss att verkligen känna henne? Så känns det i alla fall när jag läser Stina Ekblad.

MEN VAD ÄR DET DÅ som får henne att fatta pennan nu, efter alla år på scenen? Ja, uttrycksbehovet har ju alltid präglat henne. Och hon har alltid skrivit. Dagböcker och brev. Som ung skrev hon själv poesi och drömde om att bli författare, men så tog skådespeleriet över. – Det tillfredsställde mig så mycket att det pockande beho vet att skriva själv försvann. Men nu när jag gjort så mycket, penetrerat och gestaltat och hållit på med andras texter, har jag kommit fram till att jag vill verkligen skriva själv. 

Stina Ekblad är också en firad skådespelare med ett stort antal roller på både scen och film. Här syns hon med Lena Endre i Kvinnostaden, med premiär den 12 september på Dramaten i Stockholm.

BOKEN SKULLE HANDLA om poesin, om författarna. Om orden och om hur man gestaltar dem. Men det egna livet ville ändå in. – Jag märkte att det var när jag involverade de personliga upplevelser som fanns kopplade till dikterna som texten blev verkligt intressant. Som skådespelare använder jag alltid mig själv som arbetsmaterial. Om jag skrev på något annat sätt skulle det bli förställningskonst.

SÅ HUR ÄR DET för den som ägnat ett helt yrkesliv åt att tolka andras ord, att öppna upp för sina egna? – Jag känner tydligt att jag är en skådespelare som skriver. Jag hör texterna. Känner dem i kroppen, precis som när jag skådespelar. Och jag är hela tiden medveten om rösten i det jag skriver. Det som jag har tagit bort, det är det som saknat kropp, saknat röst. Som känts torftigt, osensuellt.

NU ÄR BOKEN HÄR. Är det nervöst att lämna ifrån sig texten till läsarna? – Nej, faktiskt känner jag bara en stor glädje att få ge boken till dem som vill läsa den. Nu har jag lagt ner så mycket i detta att blir det inte bra så är det synd, men det går inte att göra nå got åt. Jag resonerar ofta så i livet, lite kallt och lite stramt. Jag tror att det är ett bra förhållningssätt när du har ett konstnärligt yrke: se på det på ett svalkande avstånd.

Men författare, det ser hon sig ännu inte som. – Nej, jag är en skådespelare som skrivit en bok. För att vara en författare ska det till mer än det här .

Efter att ha läst det hon skriver är jag inte så säker på att jag håller med.

STINA EKBLAD

FÖDD: 1954 i Solf, en by strax söder om Vasa i Österbotten i Finland.

BOR: Kungsholmen i Stockholm.

FAMILJ: Sonen Adrian.

YRKE: Skådespelare.

F O T O : K N U T K O I V I S T O

FAVORITDIKTARE: Edith Södergran. LÄSER: Just nu Vigdis Hjorts Lärarinnans sång. Hon har ett sug som är härligt. Tänk att det finns så många bra norska författare! Tänk på Hamsun, ingen kan beskriva hur det vattrar sig i själen som han.

LYSSNAR PÅ: Sommarens många inställda kammarmusikfestivaler har givit mig en längtan efter Beethovens pianosonater. Så dem lyssnar jag på nu. Det finns 32 stycken och många inspelningar så jag har att göra. NÄR JAG INTE ARBETAR: Läser jag, och träffar mina väninnor och går på café och äter bullar. OM POESIN:Jag har känt mig tröstad och styrkt av poesin. Men också beskriven och sedd och läst. Som att den handlat om den människa jag är. Den har stagat upp mitt liv, fått mig att se nyanser, inte bara hos mig själv utan hos medmänniskorna och världen och tiden som jag lever i.