Lockas av ordens skönhet och klang Stina Ekblad debuterar med poetisk memoarbok Som ung drömde hon om att skriva böcker, men det är som älskad skådespelare vi känner Stina Ekblad. I höst debuterar hon med den poetiska memoarboken Här brusar strömmen förbi. Lika mycket en självbiografi som en kärleksfull hyllning till de ord som format och följt henne genom livet. Men att kalla sig författare, det skyggar hon för.
BOKENS TITEL ÄR HÄMTAD från
Edith Södergrans dikt Ankomst till Hades. Och precis som i den finlandssvenska poetens dikt värld brusar, porlar, viskar och lockar det från sidorna i Stina Ekblads debut. – Poesin kom till mig som ett signalsystem redan innan jag egentligen kunde förstå den. Med rimmen, och rytmen. Jag var tidigt lockad av ordens skönhet och klang. Den här kopplingen till urrytmen, till livsnerven som den bästa poesin har. Den rytmen har varit det viktigaste spåret i mitt liv och jag följer det fortfarande, säger Stina Ekblad. Boken är en innerlig skildring av konstens plats i våra liv. I synnerhet de dikter som präglat författarens eget. Likt en berättelsens grundväv inleder de kapitlen. Utifrån dem förs läsaren sedan, sinnligt och livsbejakande, från barn domens Österbotten, via teaterstudier i Danmark, till Dra matens scen. Genom flicktiden och tonårstiden. Kvinnotiden. Moderstiden. Gumtiden. Genom liv. Genom arbete. Men när Stina Ekblad satte sig ner för att skriva, var det ingen memoar hon hade i tankarna. – Jag har flera gånger fått frågan om att göra en inter vjubok, men känner faktiskt en stark skygghet inför genren skådespelarbiografi. Det finns något befängt över den utfläk ningsparanoia som vår tid lider av. Som människotyp är jag enstörig, och ju mer det ska fläkas ut desto mer obstinat blir jag. Liksom: ”Jag vill inte veta nånting om dig och du ska inte veta nånting om mig!”. DET MÄRKS.
HON SKRATTAR. Humorn, intelligent och lakonisk, är hela tiden närvarande. I vårt samtal och på boksidorna. Samtidigt finns
6
biblioteket i fokus 3 2020
där ett djupt allvar, men vilket hon tar sig an såväl liv som konst. Den där seriositeten känns på något vis… otidsenlig. Som en slags innerlighetens motståndshandling i en tid av snabbhet och yta. – Jag har en sådan intensiv upplevelse av tillvarons allvar. Det måste vara på riktigt. Jag känner starkt att jag inte vill använda min tid till… jag vill inte säga ytlighet för ytan och lättheten är viktig. Ljuset är viktigt. Jag är ingen dystergök, inte tungsint. Jag är lätt – men allvarlig. Men den här strävan efter djup och enkelhet i samma andetag. Den har jag alltid haft. Redan i min barnasjäl kände jag starkt att livet är en oer hörd gåva som man ska vara varsam om så gott man kan. KANSKE ÄR DET JUST DETTA som får mig att känna mig så nära henne när jag läser. Närmare än vad jag skulle komma i en klassisk biografi. För är det inte just genom hur en människa ser på tillvaron, snarare än genom vad hon åstadkommit och vilka hon mött, som får oss att verkligen känna henne? Så känns det i alla fall när jag läser Stina Ekblad. MEN VAD ÄR DET DÅ som
får henne att fatta pennan nu, efter alla år på scenen? Ja, uttrycksbehovet har ju alltid präglat henne. Och hon har alltid skrivit. Dagböcker och brev. Som ung skrev hon själv poesi och drömde om att bli författare, men så tog skådespeleriet över. – Det tillfredsställde mig så mycket att det pockande beho vet att skriva själv försvann. Men nu när jag gjort så mycket, penetrerat och gestaltat och hållit på med andras texter, har jag kommit fram till att jag vill verkligen skriva själv.
