Hundraåringarna som inte försvann

Det är dags att summera musiken från 20talet. 1920talet, alltså.

Det börjar bli närmast ofrånkomligt att dra paralleller till hur världen såg ut för hundra år sedan. Även på 1920-talet var mänskligheten svårt märkt av en pandemi (spanska sjukan, som pågick 1918–1920). Och även då var nyheterna starkt präglade av krig och död (första världskriget tog slut 1918, men följdes av väpnade konflikter och oroligheter mellan och inom världens länder).

Och då som nu bestod samhällsklimatet av en blandning av spirande framtidshopp (”det glada tjugotalet”) och mörk undergångsstämning.

Finns även musikaliska paralleller att dra? Har låtar som skrevs på 1920-talet fortfarande relevans ett århundrade senare? Klart de har.

DECENNIETS I SÄRKLASS hetaste musikriktning var den då relativt nya genren jazz. Det är under denna period som grunden läggs till den samling odödliga standardlåtar som brukar kallas ”The Great American Songbook”, och många av de i dag allra mest självklara låtskrivarnamnen gjorde avtryck redan på 1920-talet.

Som Irving Berlin, som skrev Alexander’s Ragtime Band redan 1911 och ett flertal klassiker under de decennier som följde (exempelvis White Christmas 1942), och under 1920-talet bland annat gav oss What’ll I do och Blue skies.

GEORGE GERSHWIN ÄGNADE perioden åt att skapa den banbrytande Rhapsody in Blue och komponerade (tillsammans med textförfattar-brorsan Ira) låtar som Someone to watch over me, Embraceable you och How long has this been going on?. Cole Porter hann under decenniet få ur sig What is this thing called love? och You do something to me, den enormt produktive Jerome Kern bidrog med Ol’ Man River och Can’t help lovin’ dat man, båda från

Redan 1929 sjöng blueslegenden Bessie Smith in Nobody knows you when you’re down and out, skriven av Jimmie Cox 1923, och en av de många låtar som är högst relevanta ett århundrade senare.

Teaterbåten, och Hoagy Carmichael skrev milstolpen Stardust.

Duke Ellington, Louis Armstrong och Fats Waller (som bland annat skrev Ain’t misbehavin’), är andra självklara jazzprofiler som fanns med redan här, och inom bluesens område etableras under denna period klassiska låtar som Ain’t nobody’s business och Nobody knows you when you’re down and out.

VISSA LÅTAR FRÅN 1920-talet uppfattas inte självklart som så gamla som de faktiskt är. Låten Singin’ in the rain är för evigt förknippad med 1950-talsfilmen med samma namn, men skrevs redan 1929, och It had to be you, som spelar en viktig roll i romantiska 1980-talskomedin När Harry träffade Sally, är ännu äldre, skriven 1924. Och möjligen förvånar det någon att Elvis Presleys megahit Are you lonesome tonight? faktiskt hade närmare 35 år på nacken när han spelade in den 1960.

Mycket handlade om jazz för hundra år sedan. Men inte allt. Maurice Ravel skrev Boléro, och Bertolt Brecht och Kurt Weill gav oss musikteater som Staden Mahagonnys uppgång och fall och Tolvskillingsoperan (med låtar som Alabama Song och Mack the Knife).

När mörka moln hopar sig behöver man fånerier också, och i 1920-talets eftermäle hittar man även tidlösa alster inom det extremt tramsiga området. Som exempelvis Groucho Marx paradnummer Hooray for Captain Spaulding, samt även Yes! We have no bananas och I scream, you scream, we all scream for ice cream.