Porträttet: Peter Bergting

Inget för lättskrämda

Att rita monster och läskiga varelser kan vara ett sätt att bearbeta sin rädsla. För Peter Bergting blev tecknandet snabbt ett sätt att utmana det som var skräckinjagande. – I dag kan jag nästan längta efter den där känslan som bra skräck kan ge en. Nu när jag har grottat ner mig i hemskheter så länge är det väldigt lite i den genren som skrämmer mig.

TEXT: EVA EMMELIN

Att bli serietecknare och illustratör var inget som föresvävade Peter Bergting som barn. Trots att han slukade alla serier som kom i hans väg under uppväxten i Åmål hade han ingen tanke på att han skulle kunna försörja sig på tecknandet. – Jag har alltid tecknat och fått höra att jag har tecknandet i blodet. Både pappa och morfar målade, och mamma var kartritare. Men i lilla Åmål på 70-talet var serier inget karriäralternativ, säger han.

DET VAR NÄR han som tonåring började spela rollspel som han såg möjligheten att få betalt för att teckna. – Självförtroendet saknades inte. Jag var övertygad om att jag var duktigare än de som gav ut Drakar & demoner så jag sökte upp dem på ett konvent. De sa att jag kunde skicka bilder, men jag fick nobben direkt. Jag höll så klart inte måttet.

Motgången triggade ett behov av att bevisa sig, och Peter gav inte upp. – Under en period skickade jag ett kuvert med 20 teckningar varje dag till dem. Jag var 18 år och hade ändå inget annat för mig. Till slut tröttnade de väl på mig och gav mig en chans.

JOBBET MED DET numera klassiska rollspelet blev en plantskola för såväl honom som många andra av förlagets tecknare. – Under åren 1994–1995 sprutade jag ur mig bilder och jag skulle säga att jag gick från tafflig till ganska bra under den tiden. Det var nog då tanken landade hos mig, att detta är vad jag ska hålla på med. Men sedan började rollspelsbranschen lösas upp i takt med att tevespelen kom. Jag var inne och nosade på tevespelsgrafik och jobbade med det nästan ett år. Det var roligt, men på ett tevespelsföretag blir man en i mängden. Man jobbar med en liten detalj i en stor helhet. Jag har alltid velat vara kreatör.

ATT TRO PÅ sig själv och inte ge upp har lagt grunden för Peter Bergtings framgångar som serietecknare och illustratör. Det är också hans tips till alla som vill jobba med serier. – Jag fick tidigt ett bra råd av en av mina förebilder – och numera goda vän – Jonas Darnell, som skapat serien Herman Hedning. Han sa att ”vem som helst kan göra en bra bild, men en serietecknare måste göra tusentals”. Att teckna, teckna, teckna är det som gäller.

Ofta har det varit tanken på att motbevisa någon som inte tror på honom som motiverat hans arbete. Som med Hellboy-skaparen Mike Mignola. – Under lång tid vad han min största idol och för 20 år sedan fick jag chansen att jobba med honom. Det var så stort för mig, men det blev platt fall. Jag gjorde helt enkelt bort mig, och han sa rakt ut att det här nog inte var min grej. Han uttryckte sig verkligen så, men jag gav inte upp. När jag gjorde min första serie var det för att bevisa för honom att jag kunde. Nu jobbar vi ihop 

”Att det var förbjudet bidrog nog till den kittlande känslan. Efter det sökte jag nog den kicken.”

Peter Bergting om när fascinationen för skräck väcktes.

FOTO: CAROLINE ANDERSSON RENAUD

igen, och det känns verkligen som om en cirkel som sluts.

I USA ÄR Peter Bergting ett namn bland serietecknare och läsare. I Sverige tror han snarare att det är som illustratör och författare han är känd. Augustnomineringen för Vi kommer snart hem igen, en barn- och ungdomsbok om Förintelsen som han skapat tillsammans med Jessica Bab Bonde gav mycket uppmärksamhet. – Serieromaner har inte alls samma status i Sverige som i övriga världen. Det är konstigt egentligen. Den enda typen av serieböcker som anses vara finkultur är de dokumentära, som Vi kommer snart hem igen, eller självbiografiska som till exempel Mats Jonssons När vi var samer. Äventyrsserier som jag håller på med ses inte som litteratur på samma sätt.

PETER BERGTINGS ILLUSTRATIONER och serier är inget för lättskrämda. Just nu jobbar han med en uppföljare till böckerna Drakar, Skräck och Monster. – Jag funderade mycket på fascinationen av det skräckinjagande när jag skrev förordet till Skräck. Traditionellt har ju otäcka sagoväsen och myter haft som syfte att avskräcka barn och vuxna från sådant som är farligt. När det var ett reellt hot att bli angripen av en varg i skogen var det viktigt att barn inte gav sig för djupt in bland träden på egen hand. Ofta representerar ju de monster som dyker upp i sagorna rädslan för det okända.

Han vet exakt när fascinationen för skräck tog fart. Det var en kväll när han gömt sig bakom soffan och i smyg såg filmen The brides of Dracula som åttaåring. – Att det var förbjudet bidrog nog till den kittlande känslan. Efter det sökte jag nog den kicken. Att utmana sig, ”vågar jag”, och så den förlösande känslan efteråt. Att det inte var farligt på riktigt. Tyvärr är jag ganska avtrubbad nu, efter att ha blivit mer och mer intresserad av hantverket bakom. Jag har inte sett en skräckfilm som påverkat mig på många, många år.

ATT JOBBA MED serier skiljer sig en hel del från att illustrera andras böcker. – Att berätta en historia i serierutor är en helt annan konstform än att skriva den i ord. Det blir väldigt tydligt när traditionella författare ska skriva seriemanus. Då blir mitt jobb först att bearbeta historien så att den blir en serie, sedan rita. En författare som skriver seriemanus skriver berättelsen i rutor från början och ger tydliga anvisningar om vad som ska hända i varje sekvens.

Att jobba med andra serie- och bokskapare har tvingat honom ur sin bekvämlighetszon. – I mitt eget skapande kan jag styra historien så att den passar det jag tecknar bäst. När jag illustrerar andras text måste jag ge mig ut på okända vatten. Det har varit bra för mig. Att rita anatomiskt korrekta kroppar, eller detaljerade städer, var inget jag var bekväm med tidigare. Men det har jag fått ge mig på när ett manus har krävt det.

TACK VARE ETT femårigt arbetsstipendium som han nyligen tilldelats ser han möjligheter att framöver kunna utforska nya sidor av sig själv. – Det känns spännande. Kanske blir det en självbiografisk serieroman till slut? ●

PETER BERGTING

ÅLDER: 52 år. BOR: Åmål och Bromma. FAMILJ: Fru, två barn och två hundar. YRKE: Illustratör, serietecknare och författare. INTRESSEN: Jag jobbar med min hobby, så utöver tecknandet är det inte så mycket annat. LÄSER JUST NU: Harrow the Ninth av Tamsyn Muir.