BILDMUSEET 20/02 15/08 2021 SVENSKA
N M M J D
A O E O O
E H N L B
EM AIE/ E E NA
20/0215/08
NAEEM MOHAIEMEN / JOLE DOBE NA
INTRODUKTION
Naeem Mohaiemens nya film Jole Dobe Na (De som inte drunknar) är en drömlik och meditativ berättelse om förlust och saknad. I en övergiven sjukhusbyggnad rör sig en man genom öde salar och återskapar de sista månaderna av sin hustrus liv. Genom tillbakablickar och minnesbilder gestaltar filmen hur en människa lever vidare i de efterlevandes minne och medvetande. Jole Dobe Na skapades på uppdrag av Yokohamatriennalen och Bildmuseet, där den nu visas för första gången efter premiären i Japan. Filmen är det centrala verket i utställningen och presenteras med tidigare verk som kretsar kring minne, fotografi och historia. I utställningen ingår också konstnärens prisade filmverk Two Meetings and a Funeral (2017) som skapades för documenta 14. Naeem Mohaiemen (f. 1969, London) bor och verkar i New York. Genom film, installation och skrivande utforskar han socialistiska utopier, ofullbordad avkolonialisering och hur föränderliga nationsgränser, medborgarskap och språkstrider formar människors liv. Hans verk har presenterats på konstmuseer och filmfestivaler över hela världen däribland Centro Andaluz de Arte Contemporáneo, Sevilla (2020); SALT Beyoglu, Istanbul (2019); Tate Britain, London (2018); Van Abbe Museum, Eindhoven (2018); Tensta konsthall, Stockholm (2017); BFI London Film Festival (2017); MoMA PS1, New York (2017); Sharjah Biennial 13, Beirut (2017) och documenta 14, Aten/ Kassel (2017). Mohaiemen nominerades till Turnerpriset 2018. Han är gästforskare vid Columbia University, New York och Lunder Institute of American Art, Maine, USA. Han doktorerade i antropologi vid Columbia University, New York, 2019.
Naeem Mohaiemen föddes i London 1969. Hans familj återvände 1970 till Östpakistan precis innan det krig bröt ut som skapade den nya nationen Bangladesh. Han växte upp parallellt med den nyfödda nationen vars första år präglades av militärkupper och politisk oro. Bangladeshs historia från denna period, det koloniala arvet och misslyckanden inom 1900-talets globala vänsterrörelse, utgör utgångspunkten för hans filmer, installationer och texter. Ett arv efter kolonialismen är att de gränser som drogs upp av det brittiska imperiet ledde till instabila nationsbildningar. Bangladesh är resultatet av tre delningar – delningen av provinsen Bengalen 1905 under det brittiska kolonialväldet, Indiens uppdelning i Indien och Pakistan efter självständigheten 1947, och delningen av Pakistan efter kriget 1971 som resulterade i att dess östra del lösgjorde sig som det självständiga Bangladesh. Historiens komplexa och undflyende karaktär löper som en tråd genom Naeem Mohaiemens konstnärliga praktik, sammanflätad med existentiella frågor. Hans verk baseras ofta på berättelser om små och förbisedda händelser som indirekt avspeglar eller står i kontrast till större skeenden och där mikro- och makroperspektiv på historien möts. Verken erbjuder ett slags alternativa historier om händelser som formade konstnären själv, hans familj och nationen Bangladesh. Ett återkommande tema är instabiliteten och opålitligheten hos våra minnen och hur osäkert vårt förhållande till historien därigenom är. ”En åttaåring upplever och minns triviala saker
och först decennier senare förstår han, genom gamla dagstidningar, att något mycket dramatiskt hände på nationell nivå i hans barndom”. I verket I Have Killed (2013) som visas här på Bildmuseet föreställer sig Mohaiemen de rykten som föregick militärkuppen 1975 då landets premiärminister och president Sheikh Mujibur Rahman mördades, och gestaltar detta i texter och bilder. ”Med utgångspunkt i min konstanta besatthet av att skriva om det krig som 1971 delade Pakistan och skapade Bangladesh har jag alltid sett 1970-talet som ett decennium av ömsom löften, ömsom hot.” Naeem Mohaimen intresserar sig för det som av en slump råkar finnas kvar efter en händelse, de fragmentariska och ofullständiga spåren av historiska skeenden som bleknade fotografier eller sönderfrätta filmsekvenser i en filmrulle – som i verken Rankin Street, 1953 (2013) och Baksho Rohoshyo (Chobi, Tumi Kar?) [Mysterielådan (Fotografi, vems är du?)] (2019) som visas i utställningen. Utifrån det fragmentariska, det obetydliga och förbisedda skapar han sina verk. Berättelser som rymmer motsägelsefulla och ofullständiga utsagor som underminerar sig själva, blottar tvivel och visar på det sköra och osäkra i vår tillvaro. Misslyckandet är ett annat återkommande motiv i Mohaiemens konstnärskap. Med fokus på Bangladesh har han i filmserien The Young Man Was utforskat den radikala vänsterns visioner och misslyckanden i verken: United Red Army (2012), Afsans’s Long Day (2014), Last Man in Dhaka Central (2015) och Abu Ammar Is Coming (2016). 1970-talets världspolitiska händelser står också i centrum i hans monumentala filmverk
Two Meetings and a Funeral (2017) som skildrar den alliansfria rörelsen (NAM) och de händelser som ledde fram till Bangladeshs ideologiska skifte från sekulär till religiös stat. Till en början arbetade Naeem Mohaiemen i ett dokumentärt format där han lade till fiktiva element, men övergick senare till att göra tvärt om och istället skapa fiktiva berättelser där han för in dokumentärt material. Hans första spelfilm, Tripoli Cancelled (2017), baseras på en verklig incident där hans far blev strandad på en flygplats efter att ha förlorat sitt pass. I filmen (inspelad på den nedlagda flygplatsen Ellinikon i Aten) möter vi en man som hamnat i ett ingenmansland och där flygplatsen, vanligtvis en plats för rörelse och möjligheter, förvandlats till ett fängelse. Verket gestaltar en existentiell utsatthet där fiktionen (litteraturen) tillsammans med upprätthållandet av dagliga rutiner blir en överlevnadsstrategi, teman som också återkommer i hans andra spelfilm, Jole Dobe Na (De som inte drunknar) (2020) och som nu har Europapremiär här på Bildmuseet.
20/0215/08
NAEEM MOHAIEMEN / JOLE DOBE NA
VERK I UTSTÄLLNINGEN
Jole Dobe Na (Those Who Do Not Drown), 2020 [ Jole Dobe Na (De som inte drunknar)]
PLAN 3
Film, 64 min Naeem Mohaiemens nya film Jole Dobe Na (De som inte drunknar) är en drömlik och meditativ berättelse om sorg och saknad. Filmen gestaltar existentiella frågor om liv och död med uppmärksamheten riktad mot dem som blir kvar efter att en närstående gått bort: hur påverkas de av förlusten, och hur lever en människa vidare i minnen och medvetande? Verkets titel Jole Dobe Na är inspirerad av en traditionell bengalisk folksång där en av raderna lyder: “De som dör förälskade drunknar aldrig”. I filmen får vi följa en man och en kvinna under en obestämd tid på en obestämd plats. De rör sig genom salarna i ett övergivet sjukhus fångna i en situation präglad av väntan. Insprängt i parets vardagliga dialog förs ett lågmält samtal om förväntningar på den medicinska vetenskapen. ”De lovade, vetenskapen kunde klara allt”, säger en av huvudpersonerna i filmen. Samtidigt formuleras en rad underliggande frågor: När tar den medicinska vården slut? Vad kunde vi gjort annorlunda? När vi har sett hela filmen är vi inte på det klara med om det vi sett är en redogörelse av ett faktiskt händelseförlopp, eller om det som utspelat sig på duken i själva verket är fragmentariska minnesbilder så som de gestaltar sig i den efterlevande mannens medvetande. Filmen gör oss osäkra på om vi har bevittnat händelserna allteftersom de skett, eller om vi hela tiden befunnit oss i en minnesloop där mannen återskapat de sista månaderna av sin hustrus liv.
Jole Dobe Na bygger på Naeem Mohaiemens egna erfarenheter av anhörigas sjukhushusvistelser och mötet med vården och den medicinska vårdindustrin. Samtal vid livets slut är alltid svåra att föra, och olika religiösa och existentiella föreställningar påverkar och färgar också samtalet och synen på döden och döendet, konstaterar han. En av karaktärerna i filmen säger: ”Vi kanske väntade oss för mycket av läkarna”. Filmen återknyter också till teman i konstnärens första spelfilm Tripoli Cancelled (2017) där familjen är en plats för smärta och skönhet, arkitekturen en fond för förlorade själar och fiktionen en livsnödvändighet. I Jole Dobe Na tar det gifta paret pauser från de medicinska rutinerna med högläsning ur Syed Mujtaba Ali’s berättelser om ett kosmopolitiskt Europa mellan de två världskrigen. Manuset till Jole Dobe Na var redan färdigställt när covid-19pandemin bröt ut. En av konsekvenserna av pandemin var att Naeem Mohaiemen fick skriva om manuset utifrån den nya förändrade verkligheten och att filmen fick spelas in i ett sjukhus som inte var i bruk (Lohia Hospital i Kolkata). Andra följder var att klippningen och färdigställandet av filmen våren 2020 fick göras på distans mellan New York, Dhaka och Kolkata på grund av reserestriktioner. Jole Dobe Na skapades på uppdrag av Yokohamatriennalen och Bildmuseet 2020.
Rankin Street, 1953, 2013 Film, 7.43 min Rankin Street, 1953: Blueprints, 2013 [Rankin Street, 1953: Blåkopior] Installation Bord, fotografier När Naeem Mohaiemen 2010 gick igenom sitt gamla barndomshem i Dhaka hittade han en låda med nästan hundra fotonegativ, ordentligt märkta med faderns handstil. Bilderna blev utgångspunkt för filmen Rankin Street, 1953. I filmen berättar han om fotografierna och minnen från samtal med sin far som var en hängiven amatörfotograf. ”De äldsta negativ jag har hittat är från 1953. Från det året finns det nästan hundra omsorgsfullt bevarade och sorterade negativ. Varje negativremsa är daterad med reservoarpenna, med min fars noggranna handstil. Därefter, från åren 1954-1971, är allt borta. Under kriget var detta det första som försvann. När far fotograferar familjehändelser nuförtiden blir bilderna hopplöst ointressanta och jag sörjer hans förlorade förmågor. Far snälla, använd inte blixt, ber jag för hundrade gången. Utan blixt ser allting bara svart ut, svarar han. Samtidigt som mor säger: ’Ditt estetiska sinne kom från den här sidan av familjen. Jag brukade rita så mycket, om jag bara hade fortsatt med det’. Senare gjorde hon fantastiska detaljerade broderier. När vi förlorade familjens gamla hem måste allting tas ur sina ramar. Jag ville sammanföra fars fotografier med mors minnesbilder av de händelser de dokumenterade. Skulle hon göra urklipp,
teckningar eller broderier? Eller kanske hon skulle insistera på att jag borde göra det själv” säger Naeem Mohaiemen. Presentationen av verket Rankin Street, 1953 här på Bildmuseet omfattar förutom en film också en installation – ett bord med bilder där Naeem Mohaiemen tecknat med bläck på kopior av faderns bleknade fotografier. Bilderna blir ett slags blåkopior av faderns fotografier, ett försök att kartlägga och förstärka konturerna av minnesbilderna, och samtidigt ett melankoliskt porträtt av en ekannoborti (en familj som äter måltider tillsammans) som inte längre finns kvar. ”Huset på Rankin Street såldes någon gång på 1970-talet. En hungrig stad slukade hela kvarter. Sju systrar fick varsin sjundedel av intäkterna från husförsäljningen, en struntsumma på den tiden, och tre bröder ärvde huset i Dhanmondi. Det var så fördelningen av arvet gick till. Mina fastrar är så unga här. Senare blev en av dem universitetslärare och en annan jobbade för Världsbanken. Ingen av dem lyckades stanna kvar på samma plats”, berättar Naeem Mohaiemen. Fotografierna som fadern tog avbildar familjen och hemmet. De är från tiden innan staten Bangladesh bildades, två årtionden tidigare. I dessa bilder framstår landets framtida huvudstad Dhaka som en plats full av potential. Naeem Mohaiemen använder huset på Rankin Street som en symbol för Dhaka och den förändring och utveckling som följde sedan bilderna togs. Rankin Street, 1953 hade premiär på Art Basel, 2013.
Baksho Rohoshyo (Chobi, Tumi Kar?), 2019 [Mysterielådan (Fotografi, vems är du?)] Installation 60 arkivbeständiga tryck, bord, fotografiska kontaktkopior från gamla negativ, lupp ”Lådan stod i ett gammalt bokskåp bakom en rad böcker som ingen hade varit särskilt intresserad av. När jag öppnade den hittade jag nästan hundra negativ, vart och ett förvarat i vaxpapper och märkt med min fars noggranna handstil. Skrivet med reservoarpenna: juni 1953, juli 1953 och så vidare. Där fanns också en kontaktkarta virad runt en ihålig rulle av papp. Jag tyckte att det var ett märkligt sätt att förvara saker på. Vid varje böj var minst ett av fotona skadat. Far kunde inte minnas lådan men när jag visade honom handstilen sa han: ’Ja, nog är detta min handstil alltid’” berättar Naeem Mohaiemen i filmen Rankin Street, 1953. Naeem Mohaiemens far arbetade som kirurg och var också en hängiven fotograf. I verket Baksho Rohoshyo (Chobi Tumi Kar?) [Mysterielådan (Fotografi, vems är du?)] försöker konstnären återskapa historierna bakom de fotografier hans far tog på 1950-talet i det som då var Östpakistan. Han gör det genom att tillsammans med sin far Mohammad Abdul Mohaiemen (f. 1935, Mymensingh, Östbengalen) och två av faderns systrar, Sadia Afroze Ali (f. 1949, Pabna, Östbengalen) och Suraiya Begum (f. 1937, Diamond Harbor, Västbengalen, d. 2019, New York, USA), gå igenom dessa bilder som ingen tittat på sedan årtionden, och försöka pussla samman berättelsen bakom varje bild.
Verkets titel Baksho Rohoshyo [Mysterielådan] är inspirerad av den bengaliske filmregissören Satyajit Rays Feludas detektivromaner. Kontaktkopior framkallade från faderns bortglömda negativ presenteras i utställningen på ett bord där vi kan studera dem genom en lupp. I bilder på väggen återges fotografierna som linjeteckningar, tillsammans med dialogen mellan de fyra personerna. Vem som talar redovisas med olika färger: konstnären Naeem Mohaiemen (svart), hans far Mohammad Abdul Mohaiemen (blått), faster Suraiya Begum (grönt) och faster Sadia Afroz Ali (rött). Längden på svaren ger en uppfattning om vem som minns vad och vilka detaljer som fastnat i minnet. Under samtalets gång påminns de om kända ansikten som framstår som meningsfulla bara för den egna familjen. Vid några tillfällen framträder fragment av den nationella historien, en historia präglad av de två delningarna – delningen av Bengalen 1947 och Bangladeshs självständighet 1971. Genom kommentarer om vardagsspråkets gradvisa förändring, egendomsfördelningen mellan familjer på olika sidor om gränsen och förflyttningar inom och mellan länder ger dialogen glimtar av stora historiska skeden. Inbäddade i dessa minnen hos en enskild familj hittar vi ledtrådar som pekar på ett större politiskt scenario och på avgörande ögonblick i Bangladeshs historia. Spänningen mellan historien med stort ”H” och den egna familjehistorien finns bevarad i dessa fotografier. Historien som namnet på den oundvikliga kraft som delar och splittrar en familj och skickar ut den i världen.
I originalversionen av verket var språket bengali men i den version som visas här har dialogen översatts till engelska vilket gör den tillgänglig för en större publik samtidigt som en del av det ursprungliga innehållet gått förlorat, vilket bara en bengali-talande person kan upptäcka. Dialogen mellan konstnären, fadern och hans systrar finns översatt till svenska. Baksho Rohoshyo (Chobi, Tumi Kar?) hade premiär på Longitude Latitude 6 i Dhaka 2016.
I Have Killed, 2009 [ Jag har dödat] Installation Arkivbeständigt tryck på syrafritt bommullspapper, polaroidfotografier, harts. I have Killed [ Jag har dödat] tar sin utgångspunkt i den militärkupp som ägde rum 1975 då Bangladeshs premiärminister och president Sheikh Mujibur Rahman mördades tillsammans med sin familj. I poetiska texter föreställer sig Naeem Mohaiemen ryktena före militärkuppen, övningarna natten innan kuppen och kuppens efterverkningar. Texten utgår från verkliga händelser som flätas samman med fiktiva berättelser och presenteras tillsammans med fotografier från andra tider och platser. Till detta verk hör också två skulpturer med polaroidfotografier helt inneslutna i harts. Varje bild föreställer ett beskuret fotografi hämtat från dagstidningar som skildrade militärkuppen. De gamla polaroidbilderna som tagits med utgången film är mycket bleka. Hettan från processen när de sänkts ned i harts har också gjort att färgen från bildytan läckt ut i det nu stelnande materialet. I avsaknad av officiella arkiv som dokumenterat avgörande händelser i Bangladeshs historia föreställer sig konstnären en arkeologisk upptäckt många årtionden senare – bleknade bildbevis inkapslade i något som ser ut som bärnsten. I Have Killed premiärvisades på Experimenter, Frieze, London, 2009.
When Worlds Collide I, II, 2020 [När världar kolliderar I, II] Skulpturer 3D print (PA12 Nylon), sprayfärg I de två skulpturerna When Worlds Collide [När världar kolliderar] har Naeem Mohaiemen skapat arkitektoniska hybrider som hämtar sin inspiration från byggnader i Alger, Dhaka, Lahore och New York. Byggnaderna förekommer alla i hans filmverk Two Meetings and a Funeral som visas på plan 0 här i Bildmuseet. Arkitekturen har en framträdande roll i denna film som handlar om den alliansfria rörelsen (NAM) och den unga nationen Bangladeshs vägval 1973–1974. I filmen låter Naeem Mohaiemen oss besöka byggnader, ritade av kända arkitekter, i vilka avgörande världspolitiska möten ägt rum. Han uppmärksammar oss på att arkitekturen inte bara är en fond mot vilken historien utspelar sig, utan att den i sig kan manifestera politiska idéer, drömmar och utopier. Skulpturerna gestaltar kollisionerna och skärningspunkterna mellan de ideologier som under kalla kriget tog sitt uttryck i en monumental arkitektur.
Skulpturerna återger delar från följande byggnader: When Worlds Collide I 1 a: Palais de Nation, Alger 1961, Luigi Moretti. 1 b: Bangabandhu International Conference Center, Dhaka 2001, Beijing Institute of Architectural Design. 1 c: Provincial Assembly of the Punjab, Lahore 1938. Bazel M. Salune. When Worlds Collide II 2 a: La Coupole, Alger 1975, Oscar Niemeyer. 2 b: UN General Assembly, New York City 1952, Oscar Niemeyer & Le Corbusier. 2 c: Houari Boumediene University of Science & Technology, Alger 1969, Oscar Niemeyer. When Worlds Collide I och II gjordes på uppdrag av konsthallen Power Plant i Toronto.
PLAN 0
Two Meetings and a Funeral, 2017 [Två möten och en begravning] Tre-kanalig film, 88 min I filmverket Two Meetings and a Funeral [Två möten och en begravning] tar Naeem Mohaiemen oss tillbaka till 1960- och 1970-talets världspolitiska händelser. I fokus står den alliansfria rörelsen (NAM) i vilken tidigare kolonialiserade länder i Afrika, Asien och Latinamerika gick samman för att hävda sina intressen gentemot Sovjetunionen och Västmakterna under kalla kriget. Filmens särskilda brännpunkt är förhållandet mellan den alliansfria rörelsen, samarbetsorganet för islamska länder (OIC) och Bangladeshs födelse som nation. Arkitekturen har en huvudroll i detta verk som låter oss besöka platser i Alger, Lahore och Dhaka där avgörande politiska möten och händelser inom den alliansfria rörelsen ägt rum. Tomma salar väcks till liv genom det dokumentära materialet – autentiska filmer, fotografier och ljudupptagningar. La Coupole i Alger, ritad av arkitekten Oscar Niemeyer, är ett av de gigantiska byggnadsverk som utgör fonden för dessa historiska ögonblick men som i sig själva också är ett uttryck för utopiska idéer. Filmen letar upp spåren av individer och händelser som var avgörande för det större historiska skeendet. I intervjuer möter vi gräsrotsaktivister, konstnärer, politiker och forskare som ställer frågor och letar efter svar. De vandrar genom byggnader och arkiv och reflekterar över hopp och misslyckanden utifrån de politiska visioner som den alliansfria rörelsen representerade.
”Tredje världen var inte en plats. Det var ett projekt” som historikern Vijay Pradesh uttrycker det i filmen och i boken The Darker Nations som är en av inspirationskällorna till verket. Two Meetings and a Funeral skapades för documenta 14, 2017.
ARCHITECTURES OF TRANSITION /
ZINEB SEDIRA / STANDING HERE WONDERING WHICH WAY TO GO
PETER ÖHRNELL / MÅLNINGAR
NAEEM MOHAIEMEN / JOLE DOBE NA
ÅRETS SVENSKA BILDERBOK / BILDVERKSTAD
RECEPTION
HUVUDENTRÉ
NAEEM MOHAIEMEN / JOLE DOBE NA
ENTRÉ
P
210604