Sveas son

L E NA A N D E R S S O N

Sveas son E N B E R ÄT T E L S E O M F O L K H E M M E T

Lena Andersson har tidigare utgivit: Var det bra så? 1999 Du är alltså svensk? 2004 Duck City 2006 Slutspelat 2009 Egenmäktigt förfarande 2013 Utan personligt ansvar 2014 Allvarligt talat 2015 Mer allvarligt talat 2016 Egentligheter (med Dan Wolgers) 2017 Verkligheten och resten 2018

Bokförlaget Polaris, Stockholm © 2018, Lena Andersson Omslag av Lukas Möllersten, Lyth & Co Första upplagan, andra tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-7795-015-8 www.bokforlagetpolaris.se

Elsa

Mot slutet av år 1999 annonserade en etnolog från Uppsala universitet efter personer som – medan tid var, ty det glesnade i leden – kunde bilda underlag för hennes forskning om modernitetens svenska mentalitetshistoria.

Elsa Johansson var vid denna händelse tjugonio år gammal. Hon skrev ett brev till etnologen och berättade om sin far, en pensionerad hantverkare som enligt dottern levde ett alltför stillsamt och borttynande liv i Vällingby nordväst om Stockholm, där inga av hans ansenliga krafter längre togs i anspråk.

Så lämpad för forskningsprojektet var fadern, skrev hon, att han aldrig skulle komma på tanken att anmäla sig till det. »En sådan självmedvetenhet vore sannolikt diskvalificerande för det du vill åt. Urvalet skulle bli skevt om du bara tog med folk som själva tycker att de passar in på beskrivningen.« Elsa var doktorand i lingvistik och därför upptagen av forskningens metodproblem.

Efter tre veckor kom ett svar från etnologen. Hon träffade gärna Ragnar Johansson för ett sonderande möte.

Först då berättade Elsa om saken för sin far. Han var tveksam och negativt inställd, vilket Elsa dock var beredd på 7

och hade tänkt ut hur hon skulle få honom intresserad.

Hon förklarade att saken rörde Sverige som tidigare föredöme i världen, landets ärorika förflutna, som han varit en liten men viktig del av. »Om jag kan bidra något till det är det kanske en bra sak«, sade fadern. »Även om jag inte förstår vad jag ska kunna säga som en forskare inte redan vet.« Elsa skrev till etnologen och föreslog ett möte på konditori Pallas i Vällingby. Det hade funnits sedan Vällingbys grundande 1954 då människor överallt ifrån besökte denna plats för att studera en framtida förstad förverkligad i samtiden, uttänkt i varje funktionell och elegant detalj samt i helhetens pietetsfulla effekter på den demokratiska människan.

Elsa och Ragnar hade tagit plats inne i ett mörkt hörn när etnologen anlände tre minuter efter utsatt tid och sökande såg sig om i lokalen. Elsa sträckte upp armen för att visa var de satt.

– Det kanske var förseningar i tunnelbanan, sade Ragnar när han tittade på klockan. Det ligger löv på spåren så här års.

Etnologen stod vid disken och beställde, café au lait och en bulle som hon verkade välja på måfå efter en hastig blick på bakverken. När hon med jäktade rörelser äntligen kom fram till bordet med sin bricka skvimpade kaffet över och blötte ned bullen så att den blev otjänlig.

Ragnar reste sig upp, högrest men krum runt skuldrorna, och sträckte ut handen till hälsning.

8

– Ragnar Johansson.

Elsa hoppades att etnologen var observant nog att lägga märke till de små väsentligheterna, som att det vilade något ytterligt distinkt och offensivt både över hur han yttrade sitt namn, som ett påstående om något ovedersägligt som ändå behövde försvaras, och över handen som hälsade. Hans händer var av den sort som bara de händiga har, med tummen så långt från pekfingrets bas att handflatan bildade en perfekt rundad skål.

Hon kände sig inte helt säker på att etnologen såg det hon borde se. Hon verkade oförberedd och rafsade runt i sin axelremsväska efter anteckningsblock och penna.

Framför Ragnar låg en marängbakelse. Till den återgick han så fort han satt sig, och det med en koncentration och iver man sällan ser hos en vuxen ställd inför en bakelse.

– Jag borde ha kommit tidigare, sade etnologen med olycklig min. Ni skulle ju inte ha betalat för fikat själva.

Hon mötte för andra gången Ragnar Johanssons blick, där inte en enda av beräkningens skyar kunde skönjas.

– Är det Stockholms universitet som skulle betala i så fall ?

– Universitetet i Uppsala.

– Det är väl skattepengar då.

Det var ett tankfullt konstaterande mer än en fråga.

– Varför skulle skattebetalarna stå för mitt kaffebröd just i dag ?

Han lät genuint undrande, som ställd inför ett problem han ville få hjälp att lösa.

Etnologen såg rådvill ut.

9

– Går du hit varje dag ? frågade hon.

– Nej. Ragnar var nu inne på marängbakelsens sista tredjedel som han åt lika omsorgsfullt som de tidigare delarna.

– Men kaffe dricker jag ju varje dag.

Han talade dröjande, ett röstläge som samtidigt föreföll helt intresselöst. Elsa tänkte där hon satt att etnologen omöjligt kunde veta att långsamheten berodde på att Ragnar Johansson hela tiden stämde av det han yttrade mot en inre äkthetsinstans, som kontrollerade att inget illa genomtänkt, falskt eller ologiskt kom över hans läppar.

När han åt av bakelsen i små tuggor höll han vänsterhanden kupad under teskeden som högerhanden förde till munnen. Mellan varje tugga drack han en klunk av det svarta bryggkaffet. Det fanns inget ungefärligt över hans bakelseätande och kaffedrickande, endast systematik och njutning i sällsam förening.

Etnologen hade ännu bara tagit en likgiltig tugga av sin blöta bulle.

– Tog du karlsbaderbullen ? frågade Elsa henne.

Etnologen tittade ned på sitt bakverk och vred på det som om namnet stod skrivet på det.

– Det kanske jag gjorde, jag vet inte. Jag tog något som såg gott ut.

– Ja, sade Ragnar Johansson för sig själv. Det är gott med karlsbaderbulle. Den är liksom kort i konsistensen.

– Egentligen mer som ett wienerbröd än en bulle, sade Elsa. Eller som ett mellanting mellan wienerbröd och vanlig vetebulle.

10

Ragnar nickade och tillade: – Men det är mycket fett i wienerbröd. Det är inte bra.

– Behöver man klassificera så där mycket ? undrade etnologen och antecknade.

– Man måste veta vad man äter, svarade Ragnar.

– Förmågan att urskilja, avgränsa, sortera och differentiera är vad som förenar all expertis, inflikade Elsa med ett litet, menande och lätt ironiskt skratt, väl medveten om att det var en omstridd uppfattning i de akademiska kretsar som hon och etnologen båda var del av.

Så introducerade forskaren sitt ärende och ämne. Hon ville skriva om 1900-talets svenska folkhem som arena för klassresor och mentaliseringsprocesser. Än så länge rörde det sig bara om en pilotstudie, inga medel var garanterade.

Ragnar vände sin avsiktslösa blick ut mot Vällingby torg.

– Det där verkar komplicerat, sade han och lät som om han inte längre hade med livet att göra.

Forskaren förklarade att det hon sökte fortfarande var vagt, men skarpt i hennes inre. Som forskare fick hon inte vara metafysiker, sade hon, hård empiri var det enda som dög, men hon måste samtidigt lita till sin intuition för att få något att söka empiri kring, och hon visste att det hon sökte existerade i någon relevant betydelse av ordet, och att det var viktigt.

Ragnar såg på henne och sade artigt men avmätt att så svåra saker kunde han nog tyvärr inte hjälpa till med.

– Hur många gånger per dag fikar du ?

Frågan kastades fram som en krok för vad som helst och utan hopp om någon särskild fångst, men Ragnar gav henne exakta uppgifter: 11

– Tre gånger. Klockan tio, klockan två och innan jag går och lägger mig.

– Varje dag ?

– Med bröd, sade Elsa, alltid med bröd.

– Äh. En liten kaka blir det väl, men inte så mycket.

– Kan du sova om du dricker kaffe alldeles före läggdags ?

– Sova har jag aldrig haft svårt med.

– Han kan inte sova utan kaffe, sade Elsa. Beskt bryggkaffe som stått på hela dagen.

– Det är inget fel på mitt kaffe. Det har blivit så jävla mycket konstigheter med kaffet nuförtiden. Det sprakar och pyser och brusar och dånar så att man inte hör vad folk säger. Inte blir det godare heller och alldeles för lite får man i koppen.

Elsa nämnde för etnologen att om hon skrev om det här ämnet fick hon inte förbise betydelsen som nykterheten haft på den svenska allmogens fikakultur.

– Där det råder skräck för de starka dryckernas effekter på fliten och dugligheten måste avkopplingen och lyckan komma ur andra källor. Så organiserades ett allomfattande fikande med sju sorters kakor och stor regelbundenhet.

– Tror du det ? sade etnologen fundersamt.

Det var uppenbart att hon inte på minsta vis kände igen sig i beskrivningen. Kanske kom hon från ett hem med andra vanor, tänkte Elsa, där kaffe med dopp inte var ritualiserat, där man drack rött vin till maten och efteråt espresso med pralin av hög kakaohalt, såsom Elsa själv numera levde.

12

– Ja, det tror jag verkligen.

Ragnar Johansson satt i egna tankar, med ena handen i knät, den andra på bordet. Det fick honom att se en smula tafatt ut.

Det var Elsa som ringde till Ragnar och berättade att det inte skulle bli något av med etnologens aviserade forskningsprojekt.

Han hade vid det laget så gott som glömt bort mötet på Pallas, och saken var honom likgiltig. När han för formens skull ändå undrade varför, sade Elsa att det var ganska svårt att förklara.

– Det finns ett långt och ett kort svar. Det långa är att etnologens handledare redan från början har kritiserat henne för att söka och reproducera essenser i den så kallade verkligheten utanför diskursen.

– Det låter krångligt. Vad betyder det ?

– Folkhemmet, till exempel, som hon ville skriva om som ett slags mentalt tillstånd, och ha dig som exempel …

– Ja ?

– Det finns inte. Folkhemmet finns inte.

Ragnar harklade sig några gånger.

– På vilket sätt finns det inte ?

– På det sättet att det är en konstruktion.

– Jaha. Ja. – Dessutom berättade hon att hon allt eftersom kommit till insikt om att Ragnar Johansson, det vill säga du, inte riktigt hade det som förväntades av samtida forskning inom hennes fält.

13

– Det sa jag ju hela tiden. Sa jag inte det från början ?

– Jo. Och det är därför hon i stället nu ska påbörja en avhandling om hur, jag citerar, »det så kallade ›folkhemmets‹ svagaste medborgare har framställts som avvikande och onormala i riksdagspropositioner åren 1932–1945 och 1969–1986«.

– Det blir säkert bra, sade Ragnar.

– Det får nog anslag i alla fall. Och mycket uppmärksamhet.

– Du vet att det du talar om är alldeles för svåra saker för mig, Elsa. Allt det här som du håller på med. Hur löd det korta svaret ?

Elsa tänkte efter.

– Att du är för vanlig.

– Det är bra det, sade Ragnar. Då är jag nöjd.

Ragnar

1 Det här är berättelsen om en svensk nittonhundratalsmänniska. En man utan sprickor men med en stor klyvnad, på så sätt helt lik samhället han befolkade och formade.

Ragnar Johansson var svensk och svensken var han. Det var Elsa som en gång sade det till honom och han visste att det inte var beröm. För svenskarna var det löjligt att vara svensk, hade han förstått. Svensken var en bondlurk av jordnära enfald. De som yttrade sig om svensken ansåg sig inte höra dit själva utan befann sig i abstraktionernas tunna luftlager högt ovanför, där de visserligen talade Ragnars modersmål men mest använde det till att förmedla för enklare själar precis hur enkla de var, hur fel de tänkte och gjorde.

Ragnars mor Svea hette Svensson som ogift. Hennes brors namn var Sven. Då vanlighet var en dygd tänkte Ragnar inte be om ursäkt för att det lät som att hans släkt på mödernet ingick i en läsebok för folkskolan.

Sven och Svea Svensson föddes, levde och dog i Svea rike. Som barn levde de i Götaland, som vuxna och gamla i Svealand. Föräldrarna hette Johannes och Linnéa.

Sedan de två syskonen gått den femåriga folkskolan i Glömminge på Öland tjänade de som dräng och piga på varsin bondgård i trakten. När Svea var nitton och Sven 19

tjugoett for de tillsammans till huvudstaden för att söka arbete. Sven blev murare, Svea fick hand om hushållet hos tre bättre bemedlade systrar på Östermalm som bodde tillsammans i en våning på Narvavägen.

Svea var trevlig, pålitlig och rejäl och inom några år var hon gift med Gunnar Johansson, ägare till ett litet åkeri. Också Sven gifte sig finare, med en kvinna från en bondsläkt i Ångermanland. Hon hette Märit och bar på en snedhet i munnen som med naturens sinne för proportioner korresponderade med en lättare hälta. Därtill anades något frätande surt i sättet som endast korresponderade med hennes stora missnöje, varför friarna av det rätta ståndet valde andra kandidater. Märit Lind fick nöja sig med Sven Svensson, fackligt aktiv och medlem i Socialdemokratiska arbetarepartiet.

Bondflickan begrep att hennes medfödda krokigheter gjorde att hon fick ta skeden i vacker hand, men plågades så svårt av makens fattiglappsfasoner och klumpiga sätt att hon såg till att Sven aldrig glömde vem av dem som hade gift ned sig. De två bodde livet ut i en etta i Abrahamsberg med ett kök som var så litet att de knappt kunde sitta ned tillsammans och äta. Det blev Sven som fick stå. Så ofta han kunde åkte han hem till sin syster Svea i Birkastan och åt ölandskroppkakor. Hon hade kokat så många kroppkakor hon orkat riva potatis till, och så åt de och talade om sådant som bara de mindes.

Det var utan vemod som Svea bytte Svensson mot Johansson vid giftermålet med Gunnar. Deras gemensamma son, 20

föremålet för denna berättelse, föddes året därpå, år noll i den svenska historien, det år då socialdemokratin vann makten i landet och övertog protestantismens heltäckande mantel av omsorg, stränghet och strävan med självflagellering individuellt och i grupp, för att inneha den obrutet i fyrtiofyra år och omforma Sverige i grunden.

Johanssons lilla åkeri gick hyggligt och Svea och Gunnar slet från bittida till sent. På söndagarna fick de ta det lugnare men hästarna behövde utfodras veckans alla dagar, så någon riktig vila blev det inte då heller. Rädslan för att gå omkull fanns där ständigt, men det hände att Gunnar fick särskilt hedrande uppdrag som kom dagarna att skimra – som den gången då han fick sköta snöröjningen utanför regeringsbyggnaden när den norska statsministern var på besök hos Per Albin Hansson. Då kom Gunnar med på bild i Stockholms-Tidningen också.

Sveas make var en förnöjd man, tillfreds med livet och platsen han fått i det. Han ville bara få driva sin blygsamma rörelse så att familjen klarade sig. En kort tid hade de två pojkar. Den förstfödde som fick namnet Ture var klen och sjuklig och dog vid två års ålder just när Ragnar var nyfödd. Ragnar däremot var frisk och stadig, vägde fem kilo redan vid födseln.

Om söndagarna fick mor Svea sova ut till klockan sju och hade gott om tid att dricka sitt morgonkaffe, sitta och fundera på det ena och det andra till ljudet av det gamla vägguret, och sedan klä sig fin inför gudstjänsten klockan elva.

Till kyrkan fick hon gå ensam, för Gunnar var gudsförnekare.

21

2 När folkhemmet och Ragnar var sju bröt kriget ut i Europa. Samma vecka började han första klass i Matteus skola, så uppkallad efter evangelisten. Mor Svea förklarade för sin son att det var en nåd att få gå i skolan, därför skulle han aldrig klaga när det var besvärligt.

Vid ett tillfälle i småskolan valde Ragnars lärarinna, fröken Aronsson, ut honom att vakta hennes frukostlåda med tunna pannkakor i medan hon lämnade klassrummet i ett ärende. Fylld av obehag och onda aningar lade han ifrån sig matlådan på ett av elementen under de höga fönstren. Det var rundat på toppen och lådan for i golvet, locket flög av och pannkakorna blandades med grus och dammtussar. Han stod förstenad, ansiktet hettade, kroppen domnade och stack. Medan han rafsade ihop de eländiga bitarna försökte han tänka, och fick för sig att rusa hem till mor Svea och be henne grädda nya pannkakor.

Men så länge skulle ju fröken Aronsson inte vara borta.

Han såg de andra pojkarna skratta rått. I deras ansikten fanns inget medlidande, bara lycka över den brutna monotonin och lättnaden över att någon annan var skyldig.

22