Ynkrygg

Michael Enggaard

YNKRYGG

Översättning av Fredrik Ekelund

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 3

2018-09-03 06:29

Citatet på sidan 18–19 är hämtat ur Shakespeares dramatiska arbeten i översättning av Carl August Hagberg (Gleerup, 1925)

Originalets titel : Svækling Bokförlaget Polaris, Stockholm © Michael Enggaard og JP/Politikens Hus A/S, København 2017 Omslag av Anders Timrén Illustration av Alessandro Gottardo Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN : 978-91-7795-020-2 www.bokforlagetpolaris.se

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 4

2018-09-03 06:29

Till Monika

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 5

2018-09-03 06:29

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 6

2018-09-03 06:29

1 Frank beviljade sig åtta cigg om dagen och han hade precis rullat av Poul Kochs fru när han tog sitt etui från nattduksbordet och tände den första.

Han satt på sängkanten och stirrade rakt framför sig efter en möjlig mening med den dag som låg framför honom. Bilar som skulle målas och nu en färsk, nygjord skuld och skam som skulle hållas på avstånd.

Han kände Tanyas naglar mot höften.

– Kommer du och älskar lite med mig igen ?

– Inte mer kärlek nu, Tanya. Jag ska arbeta.

– Bara lite, sade hon och kröp närmare.

Hon lyckades inte fresta honom mer än så.

I hallen hördes låset vridas om och Frank hade bara hunnit dra upp kalsongerna från anklarna till skrevet när Poul Koch klev in i sovrummet bakom en bukett halvvissna tulpaner från en närbutik.

Tanya gömde sig under täcket och Frank insåg att avslöjandet var totalt. Istället för att säga förlåt drog han djupt efter andan och såg omsorgsfullt till att kulorna hamnade i den position han föredrog, innan han reste sig upp för att klä på sig.

Poul Koch, en gång i tiden kvarterets firade idrottshjälte, nu taxichaufför med obestämda arbetstider, vände ryggen till.

Han slängde blommorna på golvet och gick ut i köket.

I köket hade Poul Koch öppnat en påse med småfranska och satt fram tre koppar vid kaffekokaren. De var en mer till morgonmyset än han hade räknat med, men han var hungrig och

7

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 7

2018-09-03 06:29

realistisk vad gällde utfallet av en fysisk konfrontation med sin bäste väns son.

– Du knullar min fru, Frank, sade han och tog fram marmeladen. Är hon bra ?

Frank hällde upp kaffe till sig själv och ställde en kopp framför Poul Koch.

– Du skulle kunna besvara frågan själv om du var hemma lite oftare, tjockis. Hur fan kan du hämta hit en sån och sen bara vara likgiltig ?

– När jag är här är jag uppenbarligen bara i vägen.

Frank satte sig ned och sökte hans blick.

– Hon är tjugo år yngre än dej. Hon är uttråkad. Gör dej av med några kilon, du vet bättre än andra hur man gör. Ta dej samman, ge henne uppmärksamhet.

– Oj oj då, nu kan bilmeckaren minsann reparera förhållanden också. Det må jag säga, Frank. Du kanske skulle få ordning på din egen familj.

– Tack för kaffet, Poul. Ta hand om varandra. Jag hittar ut själv.

Han hälsade på tidningsbudet i trappen. Trots alla dåliga nyheter som killen släpade runt på fanns det en förbluffande energi i hans steg, säkert orsakad av det milda vädret. Sitting Bull och en annan lokal lodare, som var kusin till en berömd racerförare, hade redan intagit sina platser på trappan framför stadsdelens återvinningsbutik.

De hade tagit av sig sina mössor och studerade en samling vintergäck som stod framåtböjda i förtroligt samtal. Blommorna hade skjutit fram mellan husväggen och den innersta stenplattan.

– Titta, den höga där, den har sagt nåt sött till den vänstra.

Den ser förlägen ut.

– Låt dom vara. Det blir inte bättre av att du tittar på.

Frank förde handen till bröstfickan tidigare än normalt för att ta dagens andra cigg men han hade glömt sitt etui hos

8

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 8

2018-09-03 06:29

Tanya. Etuiet hade tillhört hans farfar och var ett av få föremål som betydde något för honom. Det var av rostfritt stål och en ornamenterad boxhandske samt förbundets logga prydde locket. Han funderade på att gå upp efter det, men precis när han kom fram till att det var för taktlöst hörde han en fönsterhasp ovanför sig som gick upp och slog mot rutan. Tanya, som hade sitt blekta hår uppsatt med en ljusröd gummisnodd, fick syn på honom och höll triumferande upp etuiet. Han formade händerna till en korg och hon släppte etuiet så precist att han fångade det utan att flytta händerna.

– Snyggt samarbete, kommenterade racerförarens kusin från trappstenen.

– Ge mej lite fyr, svarade Frank.

– Naturligtvis, sade mannen och tog fram en engångständare.

Frank studerade sin tipskupong och höll på att föra statistik över Notts Countys resultat på bortaplan på sin telefon när en kvinna med för många blixtlås på sin läderjacka öppnade dörren och drog med sig en frisk vindpust in i lokalen.

Vår, han hatade våren. Falska löften om bättre tider brakade in i hans förskansade vinterkokong som kulan på en rivningsmaskin. Han blev aldrig klar och när andra lät sig förföras av körsbärsträdens ljusröda färgläggning av Vesterbro, blev han bara grinig.

Hon här liknade en som inbillade sig att solen skulle trolla bort alla problem.

– Du ska ha latte och maccato med dig till skäggaporna på Istedgade, meddelade han utan att titta upp.

– Macchiato, korrigerade hon.

– Må så vara men det har vi inte. Du kan få filterkaffe och en droppe mjölk. För femton stacchiato.

Han ångrade sin replik men den besvärade inte gästen.

– Får jag själv hälla i mjölken ?

9

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 9

2018-09-03 06:29

Frank tog ett mörkblått mjölkpaket från kylskåpet och släppte det demonstrativt på disken från lite för hög höjd. Hon kollade bäst före-datumet noga, hällde upp och svajade iväg i sina höga stövlar bort mot ett bord längst in i lokalen. Nylonstrumpor var årstidens förmildrande omständighet, så mycket kunde han tillstå.

Det fanns två andra gäster i gathuset, det som de kallade caféet. Frank kände dem ytligt, de hade bokat det ena garaget i tre timmar för att meka med en importerad Mustang. Nu satt de och studerade skisser. Själv var han i färd med att göra en bensintank, stänkskärmar och andra motorcykeldelar klara för lackering i den ena sprutboxen, men han hade gott om tid och i pausen hade han sjunkit ned i fotbollsmatcherna och sina medvurstmackor.

Han tände en cigarett och sneglade mot en hög kartonger som han hade lovat Svend att packa upp. Jackor och skjortor med sågtandade bröstfickor i originell amerikansk design.

Svend insisterade på att kläderna skulle säljas i caféet och nu drev de en hybrid av målar- och bilverkstad, klädbutik och chaffiscafé.

Ekonomin gick precis runt. De hade ett ställe där de kunde arbeta och när de inte använde sig av lokalerna hyrde de ut dem till lokala amatörer som gillade att meka med bilar.

Han hade precis fimpat cigaretten när det ringde i mobilen från ett dolt nummer.

– Frank ? försökte en röst.

Han kände inte igen den.

– Ja, det är jag.

– Frank … Thøgersen, stammade vederbörande i andra änden.

Mannen lät andfådd, som om han höll på att flytta möbler.

– Jamen för fan, vem pratar jag med ?

– Jag heter Ming. Jag arbetar med din far, Gerhard, på IKEA. Den Gule.

10

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 10

2018-09-03 06:29

Frank visste mycket väl vem Ming var. En grälmakare som hunsade äldre män med låglönejobb på ett lager i Taastrup. Till och med gaffeltruckar reagerade nervöst i hans närvaro.

– Din far har skadat sig. Kom ut och töm hans skåp. Innan polisen gör det.

– Vad har hänt ?

– Lyssna på vad jag säjer : Du ska köra nu. Vet du var det är ?

– Jag kommer.

Han hade precis avslutat samtalet när kvinnan stod framför honom igen. Det fanns något bekant över henne men han var för stressad för att intressera sig för det.

– Jag kunde inte undgå att se att du käkade mackor. Kan man möjligtvis köpa en ?

Frank tittade ut över lokalen och konstaterade att Mustangkillarna gått in i garaget. Han vände handflatorna mot henne i en gest som signalerade att hon var tvungen att vänta. Han ringde till Svend men denne svarade inte.

– Du har tur, sade han och tog fram sin nyckelknippa. Du får alla mackor du kan äta. Du ska nämligen passa butiken tills det kommer en om en stund och tar över.

Kvinnan skulle just till att protestera när han kastade nyckeln i en mjuk båge mot henne. Förrådd av sin gripreflex stod hon nu med nyckeln i handen.

– Det kommer en rödhårig kille på två meter inom en kvart. Är han försenad kan du göra upp nåt med killarna i garaget.

Låg sol över Enghavevej gjorde instrumentbrädan varm och Frank lade märke till en kryddig doft i skåpbilen, en ljusblå och alltid blankpolerad Chevrolet från 1980 som hostade och var eländig att köra men som enligt Svend skickade ut rätt signaler.

Han letade förgäves efter något trösterikt i två Gajolaskar som han slängde på golvmattan bredvid en halvfull dunk med spolarvätska. Lösningen blev ännu en cigarett innan han

11

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 11

2018-09-03 06:29

styrde ut bilen från bakgården för att köra mot Vesterbrogade och vidare mot förorterna. Han satte på radion men stängde sedan av den igen. Han behövde lugn, och de uppsluppna programledarna gjorde ändå bara programmet för sin egen skull.

Frank hade hört mycket om Den Gule. Varje gång han pratade med sin far fick han lära sig ett nytt okvädingsord om ”Överbettet från Kinesien” och det följdes alltid av samma mening : – Jag skiter i om folk är svarta eller vita, gula eller blåa, och har de lust att sprattla på en handsydd matta sju gånger om dagen är det helt okej med mig. Men tro mig, han här, det är en riktig skitstövel.

Frank visste att faderns berättelser saknade nyanser, men han hade själv blivit provocerad av Mings kommenderande tonfall. Han märkte av en tydlig anspänning i skuldror och nacke, ett motstånd som hotade att blockera hans andning.

Han tryckte gaspedalen närmare botten.

Damhussøen och Kentucky Fried Chicken gled förbi på höger sida. Bara åsynen av loggan framkallade smaken av kycklingvingarnas förkolnade panering och blandningen av vitkål och morötter tillsammans med majonnäs och senap.

Under många år hämtade de mat där efter särskilt tillfredsställande träningspass. Det var innan ekologi och minutiösa, proteinrika kostplaner blev moderna. När Frank kände sig utan energi sa Gerhard åt honom att äta en bit choklad och dricka en coca-cola.

– De gör god coleslaw här inne, upprepade hans far vid varje besök.

När Frank frågade ifall det även var det enda stället som hade den här märkliga salladen, nickade pappan bekräftande samtidigt som han poängterade : – Det blir den inte sämre av.

Frank kände ingen som tillbringat tillnärmelsevis så mycket tid med sin far som han hade gjort, under många år 20–25 timmar i veckan. Det var inte det att de pratade med varandra.

12

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 12

2018-09-03 06:29

Relationen koncentrerades på boxning och de få ord som var knutna till sporten. ”Slå först”, till exempel. Det budskapet ringde fortfarande i hans öron.

Idag visste de väldigt lite om varandra. Relationen upphörde i en gemensam besvikelse över att Frank redan som 21-åring avslutade sin karriär, och eftersom Gerhard tillbringade all sin tid på klubben eller framför teven för att se boxning på dvd och gamla VHS-band träffades de sällan.

Officiellt hette det att det bara var Frank själv som visste varför han slutade så plötsligt. Gerhard visste det också, men inför pressen hade fadern den gången förklarat att det var ett mysterium för honom. Frank hade precis vunnit DM och skulle ha kunnat ta medalj vid OS, menade Gerhard. Med sin stil hade han kunnat bli en bra proffsboxare och det sades att landets enda promotor hade klart med ett kontrakt. Åren därpå hade han kommit till träningen när han kände för det, men nu hade han inte hört rytmen från hopprep och boxningssäckar eller inandats lokalens svettångor på åratal.

Förortstrafiken hackade sig fram i två körbanor. Frank var i färd med att tuta på en försäljartyp i en säkerligen leasad Audi när han kände telefonens hetsiga burr i byxfickan. Han lirkade fram den och förebrådde sig själv för att han inte lagt den mer lättillgängligt. Okänt nummer igen.

– Jag är på väg, Ming.

– Ambulansförarna tar hand om honom nu. De kör strax.

Var är du ?

– Nånstans i Glostrup.

– När du kommer så parkerar du på baksidan. Vid lastbilarna. Du ska inte in genom huvudingången.

– Hur allvarligt är det ?

– Illa, tror jag.

13

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 13

2018-09-03 06:29

IKEA delade parkering med flera andra varuhus som förnuftiga människor skulle göra allt för att undvika att besöka. Frank gillade inte de monteringsklara byggnaderna och det öppna asfaltlandskapet med omkringliggande grusgropar. Han var tacksam över att han inte skulle ut hit varje dag. Några få bilar stod spridda på området och han såg ett yngre par komma släpande på kassar fulla av förestående gräl.

Han cirklade omkring någon minut innan han fick syn på lastbilarna. En polisbil stod parkerad bredvid dem och av sund skepsis parkerade Frank så långt som möjligt från ordningsmakten. Han hade precis stängt av motorn när en ambulans lämnade lagret.

När han klev ur bilen såg han tre typer i arbetsoveraller som satt på en betongsugga och glodde efter utryckningsfordonet som slog på sirenen ute på huvudvägen. De pratade inte med varandra, men rökte och knappade på sina telefoner.

Frank gick bort till dem och sade att han skulle prata med Ming.

– Om det är jobb du behöver så blev det ett ledigt precis, sade en snaggad invandrare kvickt.

Han fick inget bifall från de andra.

– Han är i omklädningsrummen, tror jag. Gå bort till porten så kan nån av de gamla stollarna hämta honom.

Frank beslöt sig för att lägga killens ansikte på minnet och skyndade sig över till lagret. En grupp äldre män stod i en ring och snackade oroligt med varandra och han kände igen Irving Madsens muskulösa silhuett vid sidan av flera andra ansikten, vilkas näsor och kantiga drag vittnade om att ingen bemästrade undvikandets konst till perfektion.

Samtalet gick i stå när han kom fram till dem.

– Frank, för helvete, började Irving Madsen.

Han tog tag i Franks axlar, höll honom framför sig med sträckta armar och besiktigade honom som om han vore ett kreatur Irving övervägde att köpa.

14

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 14

2018-09-03 06:29

– Jag har inte sett dej på … femton år ? Vilken vänster du hade.

– Den var i alla fall bättre än dom ni hade ute hos er. Vad är det som har hänt ?

– Gerhard gick bredvid en truck med några tunga lådor med bordsskivor. Antingen har föraren lyft gafflarna felaktigt eller så var den för tungt lastad och så knäcktes lådorna. Den lyfter tre ton. Han fick hela skiten över sig, förklarade Irving och avbröt sig.

– Nu kommer Den Gule.

En kortbent man i fyrtioårsåldern kom marscherande mot Frank och hade redan sträckt fram näven till en hälsning.

– Följ med, beordrade Ming.

Frank nickade farväl till Irving och de andra och gick fundersamt efter.

– Du får nycklarna till hans skåp och så …

Frank avbröt.

– Må så vara att du är van vid att styra över alla idioterna i overaller därute men mig ska du tala ordentligt till.

Ming ignorerade Franks invändning.

– Du sörjer för att plocka bort hans gift. Det har funnits här för länge. Polisen sitter uppe på kontoret och förhör truckföraren och om du är snabb slipper vi problem.

Sekunder senare stod Frank med en nyckel i handen. Ming hade kastat. Han hade fångat.

Ming knuffade upp dörren till omklädningsrummet.

– Jag har lagt en rulle svarta sopsäckar i hans skåp som du kan stoppa ned grejerna i. Skåpet längst bort är hans. Jag går bort till ingången.

Han förstod inte vad Ming pratade om.

Frank kände många kriminella men han hade inte räknat med att hans far var en av dem. Från bilen ringde han till Svend för att försäkra sig om att han var på verkstan. Den här gången

15

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 15

2018-09-03 06:29

svarade Svend genast och han lovade att ha tid över för Frank när denne var tillbaka.

Svend satt på en rankig klaffstol i solen och rökte när Frank svängde in med skåpbilen på bakgården. Han gick direkt till bagageutrymmet för att ta tag i säckarna och kompanjonens retfulla blick lät förstå att Franks handlingskraft förvånade honom.

– Vad händer ?

– Vi lägger dom här nånstans på ett bra ställe. Orkar du ta den ena ?

Gästerna arbetade fortfarande på Mustangen i garaget och han nickade i riktning mot färgrummet.

Frank stängde dörren när de kom in. Han ställde sin säck på golvet vid blandningsanläggningen och rev upp en kartong röda Marlboro. Sedan en till och en till.

– Dom låg i min fars skåp ute på det förbannade IKEA. Jag har inte räknat dom men det är minst hundra kartonger.

Svend nappade åt sig en kartong från sin egen säck och studerade texten på kartongen.

– Gerhard, den rackaren. Han har trampat omkring bland svenskarnas billiga skit och sålt turkiska cigg. Hur är det med honom ?

– Han har körts till Rigshospitalet. Jag ska dit strax.

Svend lovade att passa verkstan men förklarade att Fords verkstad hade ringt. Deras lackerare var sjuk och de behövde hjälp. Svend hade gjort upp om att ta in några av deras bilar.

Det var viktigt att hålla löftena till försäljarna. När de lovat något skulle man kunna lita på dem.

– Jag tittar förbi ikväll, lovade Frank.

Han gick in på caféet. Där fanns inga gäster och hans tipskupong låg fortfarande uppslagen på Premier League. Han hade ringat in några matcher som han planerat att spela på för att tillföra kvällen ett element av spänning. Nu klarade han sig utmärkt utan.

16

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 16

2018-09-03 06:29

Svend hade följt med in. Han hällde upp två koppar kaffe.

– Var hon i läderjackan här när du kom ? frågade Frank.

– Ja, hon har köpt en Triumph Spitfire. Hon vill ha igång den men vill gärna själv vara med.

– Hon har kommit till den rätte, skrattade Frank.

– Ja, jag har sagt att jag nog kan hjälpa henne.

Rött hår hade aldrig dämpat Svends kvinnotycke och hans aptit på kvinnor hade förblivit enorm under alla de år som Frank känt honom. Han förstod varför de gillade honom.

Svend utstrålade kontrollerad styrka. Han var redig inuti och ännu mer utanpå med sin skjortfetisch.

Svend hade också haft ett nära förhållande till sin far. Fadern hade en verkstad på deras granngård, bredvid Tove Ditlevsens Mindehave, där han var en flitig besökare efter jobbet. Medan Frank lärde sig slå en rak vänster från axeln i Bavnehøj Hallens källare tragglade Svend motorlära under tvång. Fadern ansåg att det var värdefullt för Svend att vara med när han plockade sönder motorer och slängde de olika delarna i en hink. Efteråt skulle Svend namnge varje enskild del och redogöra för dess funktion. Övningen pågick under många år och gjorde Svend till en av stadens bästa mekaniker redan som sjuttonåring.

Nu skulle han göra sig viktig med en Triumph Spitfire.

– Såg du vem hon var ?

Franks tankar var någon annanstans så Svend besvarade sin egen fråga.

– Hon har varit programledare på TV Avisen.

– Jamen då blir det ju en upplevelse att få olja på naglarna.

Tills de bryts av, sade Frank.

Han reste sig upp.

– Jag sticker till Rigshospitalet och tar reda på vad som hänt.

17

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 17

2018-09-03 06:29

2 Ellen visste inte vem hon annars skulle ringa till, så nu satt han här igen i sin täckjacka, Hardy, vicevärden. Hon hade bryggt kaffe och satt fram franska våfflor på ett blommigt fat så att de såg mer inbjudande ut än i det paket hon själv åt dem ifrån.

Hon hoppades att han skulle orka stanna en timme men sannolikheten var liten.

– Du måste hitta en annan snart. Jag är inte socialarbetare, klagade Hardy.

– Ditt jobb är att ha kontakt med hyresgästerna och det här måste väl vara roligare än att fixa avlopp, sade hon triumferande.

Hardy stängde av mobilen, harklade sig några gånger och studerade sina fotokopierade pappersark genom ett par läsglasögon som han använde vid mätaravläsning.

– Börjar vi med scen 3, säger du ?

– Ja, men ska du inte ställa dig på golvet ?

– Stopp nu, Ellen. Det är inte Jørgen Reenberg du har på besök.

– Okej, börja då.

– Jag pallar inte att bli tillrättavisad hela tiden. Du får ta det som det kommer.

Hardy andades djupt som inför en rotbehandling och deklamerade : – Jag mina saker fört ombord, farväl ! När gunstig vind och lägenhet sig yppar, sov icke syster, låt mig höra af dig.

– Laertes, kan du tvifla däruppå ?

– Hvad Hamlet angår och hans kärleksjoller, anse det för

18

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 18

2018-09-03 06:29

en lek, ett svall i blodet, en späd viol i vårens knoppningsdagar …

Hardy stod ut i mindre än en halvtimme och Ellen belönade honom för insatsen med fler våfflor. Nu utvärderade hon deras Shakespeareseans.

– I ungdoms friska, daggbestänkta morgon. Lade du märke till den meningen ? Är det inte vackert ? Och sant ?

Hardy satt redan med näsan långt ner i den BT han haft med sig. Han läste om fotboll och hörde henne inte.

– Du har själv just läst det, vädjade hon.

– Frem ligger på nedflyttningsplats. Det är så mycket pengar i fotbollen, och vi har inga. En av Daniel Aggers kulor kostar mer än hela vårt lag.

Ellen gav upp.

Hon frågade ifall han ville ha mat med sig men han avböjde lyckligtvis. Hon orkade inte med något annat än att äta resten av salladen från dagen innan, helst ensam framför teven. En psykolog som hon gått till en gång hade förklarat att det var sunt att titta på teve en timme om dagen, en timme när man bara tog emot och lät tankarna flyta. Ellen lyckades aldrig fråga om det också gällde om man tittade på TV3.

– Så, tjejen min, nu måste jag vidare, meddelade Hardy. Det var inte behagligt men vad gör man inte för fastighetens vackra kvinnor ?

– Jag ska nog försöka skona dig framöver, lovade hon.

De tog farväl med en hastig kram, han fortfarande med ett fast grepp om den hoprullade BT :n. Hon spekulerade i hur många gånger om dagen som han läste den tidningen. När hon läste den stod det ingenting i den.

När Hardy hade gått, gick hon bort till fönstret, satte sig på sin pall och tittade ut över järnvägen. Tågen gled ljudlöst genom skymningen i alla riktningar.

19

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 19

2018-09-03 06:29

Ellen kom alltid i tid och emellanåt frågade hon sig själv varför.

Andra kom släntrande fem eller tio minuter efter mötets början klockan sju, men det betydde bara att hon fick besked om eventuella ändringar i sin dagsplan innan de fick det.

Det fanns en ny medborgare i hennes papper, upplyste Iris Bach.

– Ibrahim Wahid, tjugotvå år. Bor på Saxogade hos familjen så honom kan du besöka före eller efter Bjarne. Pilonidalcysta, konstaterade avdelningschefen.

En av de unga sjuksköterskorna, Jeanette, som precis hade satt sig ned, kommenterade det hela på sitt ironiska vis : – Finns det något skönare än att starta dagen med en böld i röven ?

– Jamen ska jag ge dig Ibrahim ? Jag kan lägga upp en hel dag med bölder speciellt åt dig.

Ellen gillade chefens raka stil. Den gällde alla, speciellt anhöriga som hade orealistiska föreställningar om hemsjukvårdens förmåga och svor över behandlingen.

– Bra. Det finns en enda sak jag vill ta upp med er innan ni tar nycklarna.

Iris Bach tittade på Ellen för att låta henne förstå att det gällde henne. Ellen nickade godkännande. De hade pratat igenom det.

– Ellen besökte en medborgare förra veckan, en äldre herre, som hade varit vänlig nog att smeta ut avföring över hela sin lägenhet. På alla väggar, i alla rum. Det var skit i ugnen, i hans kylskåp, på hans lösgom.

Kollegerna såg deltagande på Ellen och det ryckte till i deras näsvingar som om det plötsligt stank vid bordet.

– Framför allt kändes det charmigt att stå där med tänderna, sade Ellen och gjorde en borstande rörelse i luften.

Iris Bach tog ordet igen.

– Ellen tvättade både mannen och lägenheten och hon tillkallade en assistent innan hon gick vidare. Hon arbetade över

20

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 20

2018-09-03 06:29

i en och en halv timme. Nu i helgen har det kommit klagomål från familjen. De tycker att lägenheten är smutsig och ”far har betalat skatt hela livet”. De litar inte på hemsjukvården längre.

Runt bordet förmedlade de andra sjuksköterskorna sitt förakt med lätta huvudskakningar. Iris Bach gjorde paus för att ge dem möjlighet att reagera innan hon fortsatte.

– Det förändrar inte att de anhöriga har rätt. Ellen har gjort en stor insats men den svinstian skulle ha desinficerats av folk i skyddsdräkt. Den striden får jag ta högre upp, men ni måste anmäla när ni hamnar i en omöjlig situation.

Ledarens tal uppmuntrade flocken och Ellen var på gott humör när hon följde med de andra ned till cyklarna. Hon skulle hinna med nio besök och bestämde sig för att börja på Oehlenschlægersgade hos Bjarne och ta Ibrahim Wahid efteråt.

Bjarne var före detta djurskötare i Zoologisk Have och hans rövarhistorier kunde vara ett av dagens lustiga inslag. Diabetes hade tagit halva hans högerben och det mesta av hans humör men från och till berättade han en skröna som piggade upp honom.

Han svarade inte när hon ringde på från gatan, så hon plockade fram sin nyckelknippa och tog nyckeln till porten vid dörrtelefonen för att sedan plocka fram nyckeln till Bjarnes lägenhet.

– Hallå, skrek hon varnande när hon låste upp.

– I sovrummet ! vrålade Bjarne.

Det var golf på teven.

– Den där Tiger är lite tam idag, sade Bjarne, som om han och Ellen hade tittat på teve tillsammans i timmar.

– Jaha, jag tycker annars att jag hör att han är ovanligt på hugget, sade hon.

– Hur många gånger ska jag behöva tala om för dig, att du inte ska ta på dig de där fula plastpåsarna hos mig, fortsatte Bjarne.

21

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 21

2018-09-03 06:29

De blåa golvskydden var standard för Ellen. Hon hade inte tid att ta av och på sig skorna nio gånger om dagen även om hon mycket väl insåg att plasten uttryckte en distans mellan henne och patienten. I många hem avslöjade ljudet av hennes steg att påsarna var nödvändiga. Golvytorna var ofta kladdiga som kåda.

Bjarne kände sig trygg med henne nu, men i början hade det varit lite tafatt. Under sitt första besök såg Ellen att han hade tupé. Nyopererad och bunden vid sängen var det uppenbart omöjligt att sätta på peruken som tillverkaren hade tänkt sig.

Högen av hår liknade gnagare i slagsmål, så när Ellen hade tvättat klart benstumpen erbjöd hon sig att ordna med hans frisyr. Förslaget utlöste en panikreaktion. Bjarne kände sig avslöjad och bad henne att inte lägga sig i, men hon stod fast vid sitt erbjudande. En man med djupa komplex över sin ringa hårväxt skulle få problem med att acceptera en benprotes, förutspådde hon, så hon förklarade att många kvinnor, inklusive hon själv, tänder på skalliga män.

Det visade sig att Ellen hade befriat honom ur en rätt rörig situation. Bjarne hade under flera år varit kund hos ett perukföretag som erbjöd servicen att komma på hembesök och klippa till peruken i privat omgivning. Företaget marknadsförde sig bland annat med sin diskretion och hade ingen reklam på firmabilen.

Idag satt peruken nedtryckt över Nordpolen på en jordglob på byrån i sovrummet.

Ellen satte sig på fotändan av sängen.

– Hur har du det ?

– Det sticker i benet som inte finns längre.

– Det är vanligt. Och det är det också att bli less på det.

Bjarne tittade stelt in i teven men beslöt sig för att stänga av de vandrande männen på banan som kunde bli rasande över att inte få bollen i hål.

Hon såg att hans ansikte började skaka.

22

18-60 Polaris Ynkrygg 3 sep.indd 22

2018-09-03 06:29