Stigen tillbaka

Long Litt Woon

STIGEN TILLBAKA TILL LIVET Om sorg och svamp

Översättning: Lotta Eklund

Polaris

Long Litt Woon: Stien tilbake til livet. Om sopp og sorg.

Copyright copyc Vigmostad & Bjørke, Norway 2017 Sold through Winje Agency A/S, Skiensgater 12, 3912 Porsgrunn, Norway Omslag: Anders Timrén Sättning: RPform, Richard Persson Illustrationer: Imperiet, Design og kommunikationsbureau Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN 978-91-7795-031-8 ww.bokforlagetpolaris.se

Stilla runt båten, stilla som stjärnor när jorden är släckt och människors ord, famlande tankar och drömmar glömt.

Jag lägger årorna i var sin årtull, sänker och lyfter dem. Lyssnar.

Det låga plasket av droppar i havet cementerar tystnaden. Långsamt, mot en annan sol, för jag runt båten i dimman: Livets täta ingenting. Och ror, ror.

KOLBEIN FALKEID (ur dikten »En annen sol«)

Innehåll Förord En svamp, ett glädjerus. Två svampar, två glädjerus Den näst bästa döden Hemliga platser Den inre kretsen Svampskepsis Fifty shades of poison Toppmurklor: svamprikets diamant Sinnen i stram givakt Luktseminariet Den onämnbara Från förrätt till dessert Svamplatin Himlakyssen Svampvettsregler Litteraturlista

9 11 33 49 71 95 113 137 157 183 199 223 247 265 273 275

Förord

Den här boken hade till en början arbetstiteln »Soppdagelse«.

Den skulle handla om en antropologs resa till svampriket och de frågeställningar om svampar och svampmänniskor jag mötte längs vägen. Mitt nya intresse för mykologi gav mig både livsglädje och meningsfullhet i en tid när allt såg mörkt ut. I mitt huvud rådde det ingen tvekan om att det var svampintresset och svampmänniskorna som förde mig ut ur sorgen efter att min man oväntat hade dött. När jag kommit en bit in i manuset började jag fundera över var och hur jag skulle kunna väva in en mening eller två om honom. Skulle jag nämna det i förordet tro? Jag satte mig ner och började skriva på det som sedan blev kapitel 2 (»Den näst bästa döden«).

Från den stunden förändrade hela bokprojektet karaktär; det var sambandet mellan upptäckten av svampvärlden och vandringen genom sorgens öken som var mest intressant att berätta om. Därför handlar boken om två parallella resor: en yttre i svampriket, och en inre i sorgens landskap.

För mig finns det några faser i skrivprocessen som med nödvändighet måste äga rum i ensamhet, och andra när jag är beroende av respons från goda medhjälpare jag litar på. Jag är tacksam för kommentarer från Bente Helenesdatter Pettersen, Berit Berge, Gudleiv Forr, Hadia Tajik, Hanne Myrstad, Hanne Sogn, Klaus Høiland, Johs. Bøe, Jon Lidén, Jon Mar-

FÖRORD • 9

tinsen Strand, Jon Trygve Monsen, Lars Myrstad Kringen, Mari Finness, Nina Z. Jørstad och skrivargruppen på Tidemannsstuen, Ole Jan Borgund, Oliver Smith, Ottar Brox, Runar Kristiansen och Åsta Øvregaard. Tusen tack ska ni ha för värdefullt bistånd och spännande samtal! Många tack ska även mina informanter i svampmiljön ha: hjälpsamma personer vid Norsk etnologisk gransking (NEG), Norsk Folkemuseum och Etnografisk bibliotek, Kulturhistorisk museum.

Facklitterära fonden som ända sedan starten gett stipendiestöd som varit avgörande för hela bokprojektet. Jag är djupt tacksam for mykologiska råd från professor Leif Ryvarden.

I tacksamhet över att ha fått ett välsignat samliv med min man är boken tillägnad hans minne.

Memoria In Aeterna Eiolf Olsen (1955–2010) Rodeløkkens koloniområde, maj 2017 Long Litt Woon

10 • STIGEN TILLBAKA TILL LIVET

En svamp, ett gl채djerus.

Tv책 svampar, tv책 gl채djerus.

Det här är berättelsen om en resa som inleddes när mitt liv vändes upp-och-ner: En dag åkte Eiolf till jobbet och kom inte hem igen. Han kom aldrig mer hem. Livet som jag kände det försvann, där och då. Världen förändrades för alltid.

Jag var fullständigt förkrossad. Smärtan över förlusten var allt som fanns kvar av honom. Den skar sönder mig, men jag ville inte döva lidandet med smärtstillande medel. Jag ville känna hela smärtan, rå. Den bekräftade att han levt, att han varit min man. Jag ville inte att även den skulle försvinna.

Jag befann mig i fritt fall. Jag som alltid haft både kontroll och riktning, jag som tyckte om att ha grepp om tillvaron. En kompassriktning försvann. Jag befann mig i okänd terräng, en ofrivillig vandrare i främmande land. Sikten var dålig, jag hade varken karta eller kompass. Vad var upp, vad var ner?

Från vilket hörn skulle jag börja gå? Var skulle jag sätta ner foten?

Allt var bara svart.

Av en slump ramlade jag över svar där jag minst hade väntat det.

Det låg ett tunt regn, dis, i luften och de gamla löven som fallit från de stora, ärevördiga träden i Oslos botaniska trädgård hade börjat förmultna. Det var ingen tvekan om att värmen var över och att den kalla årstiden höll på att inta våra liv.

12 • STIGEN TILLBAKA TILL LIVET

Någon hade berättat om kursen, och jag hade anmält mig utan att tänka så mycket på saken. Det var något Eiolf och jag hade pratat om att vi skulle göra, men som aldrig blivit av. En höstmörk kväll gick jag därför dit, utan förväntningar, till källaren på Naturhistoriska museet.

Jag var tvungen att gå försiktigt; jag hade redan hunnit bryta en ankel efter Eiolfs gravsättning. Rädslan för att ramla satt kvar i kroppen en lång tid efter ankelolyckan. De hade sagt att det skulle ta lång tid för en bruten ankel att bli hel igen, men om det trasiga hjärtat någonsin skulle bli helt, och hur lång tid det i så fall skulle ta, var det ingen som kunde säga.

Sorgen mal långsamt; den slukar den tid den behöver.

Sorgens förlopp är ojämnt och ryckigt, i oförutsägbara riktningar.

Om någon hade sagt att det var svampar som skulle bli min livboj, att det var de som skulle få mig på fötter och bokstavligt talat upp på livets stig igen, då skulle jag ha himlat med ögonen. Vad har svamp med sorg att göra?

Men det var ute i öppna skogar med mossbelupen mark jag kom att snubbla över det jag letade efter. Min upptäcktsresa genom svamplandskapet blev på samma gång en vandring i ett inre landskap, via interna. Om den yttre resan var tidskrävande har den inre dessutom varit både turbulent och arbetsam. För mig var det ingen tvekan om att upptäckten av svampriket förde mig närmare sorgtunnelns utgång. Den lindrade smärtan och blev en stig ur förmörkelsen. Den gav mig nya perspektiv och ledde mig pö om pö mot en ny utgångspunkt. Det var först i efterhand jag förstod hur svam-

T VÅ G L Ä DJ E R U S . • 13

parna kommit att bli min räddning i nödens tid, och hur vid första anblicken så obesläktade teman som svamp och sorg hängde ihop. Boken handlar om detta.

Därför måste jag börja med svampkursen för nybörjare.

SVAMPAR FÖR NYBÖRJARE

Det var många som hade anmält sig till samma kurs. Somliga i sin tidiga ungdom, andra i sin sena. De anmälda kom från olika delar av staden. Oslo Vest och Oslo Øst delade av allt att döma ett intresse. Som samhällsvetare tycker jag det är intressant. Oftast kan man koppla samhällsgrupper till särskilda typer av sport eller hobbyer. En del fritidssysslor har en tydlig överklasston, medan man kopplar ihop andra med övriga socioekonomiska grupper. Man behöver inte vara antropolog för att observera detta också i Norge, även om norrmännen är förälskade i bilden av sig själva som ett egalitärt folk. Den bild norrmännen väljer som profilbild för nationen är en där kungen köper en biljett på Holmenkollvagnen. Även om det stämmer att få andra kungar någonsin åkt kollektivt, så stämmer det också att det inte heller för det norska kungahuset är någon vanlig transportpraxis.

Det fanns något klasslöst i svampkretsarna som jag genast tyckte om. Inte ens efter att ha varit med ett bra tag vet jag vad de svampmänniskor jag träffar gör i det civila. Svamppratandet tar allt utrymme. Bagateller som religion och politik får vika. Men det betyder inte att det inte skulle finnas hierarkier även bland svampmänniskor. Dessutom har svampmiljön sina hjältar, skurkar, oskrivna regler och konflikter, med stort spelrum för känslor. Som i alla föreningar är svamp-

14 • STIGEN TILLBAKA TILL LIVET

miljön ett mikrokosmos av samhället i övrigt, men i början var det osynligt för mig.

Svampar fascinerar, och skapar samtidigt rädsla: De frestar med sinnlig njutning medan dödliga gifter lurar i bakgrunden. Dessutom växer en del arter i häxringar och andra har till och med hallucinatoriska egenskaper. Om man gräver i historiska källor är det tydligt att människor i alla tider har förundrats över svampar – som varken har rötter eller synliga frön, och som dyker upp plötsligt, ofta efter kraftiga regn och åskväder, nästan som ett förkroppsligande av otämjda naturkrafter. Svampnamn som »häxägg«, »trollsmör« och »vargmjölk« kan tyda på att man ansett att svamp är lite hedniskt, skrämmande och magiskt.

En del börjar intressera sig för svamp för att de är fascinerade av svamparnas funktion i ekosystemet, som en naturens avfallshanteringsinstans. Andra är intresserade av svamp som medicin. Det finns mycken optimism runt forskningen om svamp som cancerbehandling. Norges bidrag i medicinska sammanhang är hardangerviddasvampen, på svenska kallad läkemögel, Tolypocladium inflatum, från Hardangervidda, som har blivit ett oundgängligt medikament vid organtransplantation. De som tror att svampar kan göra underverk som afrodisiakum tuggar i sig den fallosformade stinksvampen, Phallus impudicus, eller den svamp som på norska kallas prästpick, Mutinus ravenelii. De handarbetsintresserade kastar sig över svampar som ett nytt och spännande sätt att färga ull, lin och siden på. För naturfotografer är svamp ett vilt sammelsurium: Svampar är inte bara bruna eller vita utan finns i alla tänkbara och otänkbara färger och former, de kan vara knubbiga och

T VÅ G L Ä DJ E R U S . • 15

spetsiga, gulliga och graciösa, genomskinliga och delikata, eller så spektakulära och bisarra att de ser ut att ha kommit från en annan planet. En del svampar är till och med självlysande och kan lysa upp en skogsstig när mörkret faller på.

Men de allra flesta jag känner som är intresserade av att lära sig mer om att plocka vilt växande svampar i skogen gör det för att de tycker om att äta svamp. Trots enträgna försök har kommersiella aktörer fortfarande inte lyckats odla fram de mest eftertraktade matsvamparna. På så sätt kan svamparna sägas vara praktexempel på motsatsen till den klockstyrda värld de flesta av oss lever i. Det är något osäkert och vilt med svamp. »Går den att äta?« är den fråga de flesta som är obekanta med svampar ställer, om och om igen.

Det gammalmodiga namnet på kursarrangören, »Oslo og omland sopp- og nyttevekstforening« väckte min nyfikenhet.

Det lät som en systerförening till Norske Kvinners Sanitetsforening. Vad var det för sorts människor som höll på med svampar och nyttoväxter? Ska jag vara ärlig så var jag lite osäker på vad som räknades som nyttoväxter. Och om man följde den tankegången: Hur var det då med onyttiga växter? Jag vågade inte ställa frågan i gruppen.

Kursledaren hade en kniv i en läderslida knuten i bältet, och en liten lupp i ett snöre om halsen. Det där ingår i en seriös svampplockares uniform, men det visste jag inte då.

– Vad är svampar? frågade kursledaren. Många av oss satt tysta och försökte undvika lärarens blick. Även jag. Var det inte självklart vad en svamp är? Läraren var ute efter en vetenskaplig definition. Jag hade ingen aning om var jag skulle börja leta efter svaret.

16 • STIGEN TILLBAKA TILL LIVET

HATTHUD

HATT

SPORER

SKIVOR

RING

FOT

HYLLE

STRUMPA

MYCEL

Vad många, inklusive jag själv, förknippar med svamp är egentligen »storsvampar« i mykologins värld. Mykologi är läran om svampar. De flesta arterna är betydligt mindre, ofta mikroskopiskt små. Jag får återkommande frågor om hur många svamparter det finns, men svamparnas universum är så stort att det är svårt att svara med säkerhet. Hur många som ännu inte har upptäckts och beskrivits vetenskapligt tvistar de lärda om. I Norge har naturhistoriska museet genom Oslo universitet försökt få överblick över artmångfalden i landet.

Av de närmare 44 000 arter som påvisats i Norge utgör svamparna ungefär 20 procent av artrikedomen. Som en jämförelse utgör däggdjuren bara 0,2 procent. Det är just i de stora artrika grupperna det finns många oupptäckta arter.

Och de svampar man ser i skogen är bara en liten del av hela organismen. Merparten är ett levande dynamiskt nätverk av långa, tunna celler, så kallade mycel, under marken eller inne i träd och andra växter. Det vi ser ovan jord är svampens fruktkropp, och den kan liknas vid ett äpple i förhållande till hela äppelträdet, men i det här fallet befinner sig »trädet« under jord.

Världens största organism är en mörkfjällig honungsskivling Armillaria ostoyae. Den har hittats i östra Oregon, USA, där den täcker ett skogsområde motsvarande drygt 10 kvadratkilometer. Där har tagits hundratals stickprov, och DNA-analyserna av mycelet visar att det rör sig om samma individ, som uppskattas vara mellan två och åttatusen år gammal. Ovan jord är det nog den afrikanska Termitomyces titanicus som är världens största svamp. Hatten kan bli upp till en meter bred. Om man får se foton på afrikaner som håller upp svampen som ett parasoll kan man lätt få för sig att bilden är manipulerad.

18 • STIGEN TILLBAKA TILL LIVET

Svampar observerar vi bara under en mycket kort period av deras livscykel. Övrig tid håller den sitt liv väl dolt. Under rätt förhållanden tränger storsvamparnas fruktkroppar upp från mycelnätverket och genom jorden med en kraft som både kan lyfta stenar och spränga asfalt. Vi fick veta att svampar inte bara växer i skogen utan även i offentliga parker, längs vägkanter, och till och med på kyrkogårdar och i privata trädgårdar. Det finns svampar överallt om man får tro svampmänniskor, vilka inte begränsar sig till att säga att där det finns liv finns det svamp, utan säger att svamp är en förutsättning för liv: utan svamp, inget liv. En Youtube-video som hela tiden dyker upp i svampkretsar handlar faktiskt om hur svamparna kan rädda världen.

De tycks starka i tron, svampmänniskorna.

Alla bra lärare kartlägger sina elevers kunskapsnivåer: kursen började därför med ett litet quiz om de mest kända svamparna. Målet med nybörjarkursen var att lära sig cirka 15 arter.

Färska exemplar som för bara några timmar sedan levt fridfullt i tysta skogar hade ryckts upp ur ett sömnigt liv i mossan för att användas i undervisningssyfte och skickas runt, den ena efter den andra. Jag kände hur rädslan för att vara klassens dummaste byggdes upp inom mig. Av de svampar som passerade kände jag bara igen kantarellen, skogens guld. Här var inlärningspotentialen uppenbarligen stor.

Tidigare hade svamparna vållat åtskilligt huvudbry för vetenskapen. Till och med Carl von Linné (1707–1778), känd som den moderna taxonomins fader eftersom han skapade ett system som används än i dag, hade besvär med svamparna.

Hos honom hamnade de i underavdelningen »Kaos« i djurriket. Det var nästan som om svamparna stod utanför natu-

T VÅ G L Ä DJ E R U S . • 19

rens allmänna lagar. Men sedan dess är det klagjort och vedertaget att svamparna varken tillhör växt- eller djurriket utan utgör ett eget rike. Svampriket. Det hade jag aldrig hört förut.

Jag hade bara utgått från att svampar var något slags underliga plantor. Vi fick också veta att svampriket står närmare djurriket och därmed Homo sapiens än växtriket! Detta är anledningen till att svamp även är en källa till viktiga läkemedel för människor, som penicillin och mediciner för cancerbehandling. Det där kom jag inte ihåg från skolbiologin i Malaysia.

När jag gick i flickskolan där hade vi biologiteckningar där växternas beståndsdelar märktes ut med sirlig skrift på stora väggplanscher. Jag fick något att tänka på när jag nästa gång skulle klämma på min avlägsna släkting, champinjonen, i affären.

God plockteknik var det första som stod på schemat: Vi skulle ta tag i svampen just där foten kom upp ur jorden och hålla runt den medan vi »lirkade« upp svampen, försiktigt.

Det är också värdefullt att ha med en kniv, eftersom svamparna emellanåt gömmer sig långt ner i mosstäcket eller ståndaktigt sitter fast i marken. Borste, brödpensel eller en gammal tandborste är också bra att ha när man ska grovrensa ute i skogen, något som starkt anbefalldes. Då skulle det gå snabbare att rensa klart hemma, men det fanns tydligen också människor som tycker det är kontemplativt att rensa svamp.

Jag lyssnade med spetsade öron.

Det första man ska göra när man har hittat en svamp är att se hur den ser ut under »hatten«. Allt under hatten är användbara data för artbestämningen, data som avslöjar om svampen tillhör rörsvamparna, taggsvamparna, porsvamparna eller

20 • STIGEN TILLBAKA TILL LIVET

skivlingarna, aktuella grupper för nybörjarkursen. Har man det svaret kan man fortsätta med frågor om vilket släkte och därefter vilken art det är man har för handen.

Först fick vi ta på en ljus, livfull rörsopp – den tegelröda björksoppen, Leccinum versipelle. Ett viktigt kännetecken för soppar är att undersidan av hatten både ser ut och känns som en kökssvamp. Vi fick lära oss att inga soppar i Norge är giftiga i upphettat tillstånd, vilket flitigt antecknades av alla.

Svampen är mjuk och rolig att trycka på. Ett fingertryck på rörlagret kan förändra färgen på en del soppar så att den blånar. Svampen kan helt enkelt få ett blåmärke, och detta är ett sätt att identifiera vissa arter. Även om jag i dag kan artbestämma en tegelröd björksopp utan att trycka på rörlagret är det fortfarande frestande att göra det. Det ger ett slags barnslig glädje att se svampen blåna.

När jag var barn i Malaysia kunde vi leka i timmar med en växt som slog ihop bladen och slöt sig varje gång den nuddades. Sedan fick vi tålmodigt vänta tills den öppnade sig – innan vi kunde ta på den igen. Vi tröttnade inte fast det var samma sak som hände gång efter gång. Tvärtom tyckte vi att det var kul. Sedan dess har jag kommit på att växten heter Mimosa pudica, och att pudica på latin betyder »generad«. Oftast hittar man den i skuggiga lägen under träd och buskar.

Den tegelröda björksoppens blånande egenskap påminner lite om den där malaysiska växten. Det är nästan som om naturen kommunicerar och leker lite med oss i en enkel, ordlös dialog.

Vi introducerades även för taggsvamparna, som har »taggar« under hatten. Arten blek taggsvamp, Hydnum repandum, heter på engelska »hedgehog« eller igelkott. En del skrapar

T VÅ G L Ä DJ E R U S . • 21

bort taggarna när de ska steka svampen eftersom avbrutna taggar kan se ut som vita maskar, men det är ju bara synen som bedrar. Blek taggsvamp är en av de »fem säkra svamparna«, det vill säga matsvampar som inte har någon suspekt dubbelgångare. Det var första gången jag hörde begreppet »säkra svampar«. Dem måste jag lära mig.

Kursinnehållet inbegrep även gruppen tickor. Fårticka, Albatrellus ovinus, som också är en av de »fem säkra«, tillhör denna grupp. Fårtickan ser lite deformerad och klumpig ut.

Vänder man på svampen ser den ut som en nåldyna som det stuckits många hål i. När man steker fårticka förändras färgen från vit till citrongul. Färgförändringarna hos en del arter under värmebehandling är viktig information, eftersom den ger en extra möjlighet att bekräfta svampens identitet. Senare fick vi veta att tegelröd björksopp också byter färg under värmebehandling, från vit till mörkblå. Svampvärlden var utan tvekan ännu märkligare än jag trott när jag steg in genom dörrarna till kursen.

Bland skivlingarna hittar vi många släkter, både de farligaste och de mest smakliga. Som nybörjare var det därför viktigt att lära sig de vanligaste. Kremlor tillhör gruppen skivlingar och är mycket färgglada. Kremlorna är nästan som svampvärldens »blommor« och finns i många livliga nyanser av rött, lila, gult, grått, blått och grönt. Bara namnet »kremla« kan få det att vattnas i munnen. Norsk etymologisk ordbok föreslår att ordet »kremla« möjligen kan vara besläktat med det dialektala krembel, som betyder »litet och tjockt föremål«, vilket är en ganska bra beskrivning av kremlor generellt.

Riskor har också skivor, och dessutom mjölksaft som sipprar

22 • STIGEN TILLBAKA TILL LIVET