NÅGOT MÅSTE BESLUTAS
Den inledande dikten är hämtad ur Stig Dagermans Dagsedlar (Norstedts, 1983) och publicerades ursprungligen i Arbetaren 1954 Citatet på sida 105 är hämtat ur Olof Lagercrantzs Stig Dagerman (Norstedts, 1958) Citatet på sida 180 är hämtat ur Sara Ahmeds ”Vithetens fenomenologi” i översättning av Amelie Björck (Tidskrift för genusvetenskap nr 1–2 2010) Citatet på sida 191 är hämtat ur Hassan Blasims Irakisk Kristus i översättning av Jonathan Morén (Bonniers, 2015) Brevet på sida 260 har tidigare publicerats i The Sun (nummer 479, november 2015)
Bokförlaget Polaris, Stockholm Such Good Work © Johannes Lichtman, 2019 First published by Simon and Schuster Translation rights arranged by The Anna Jarota Agency and The Clegg Agency, Inc., USA Översättning av Molle Kanmert Sjölander Omslag av Lukas Möllersten, Lyth & Co Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2018 ISBN: 978-91-7795-032-5 www.bokforlagetpolaris.se
Till Ã…sa
VARNING FÖR HUNDEN Lagen har sina blottor. Hund får de fattiga ha. De kunde väl skaffa sig råttor, som är skattefria och bra. Nu sitter folk i små stugor med dyrbara hundkreatur. De kunde väl leka med flugor, som också är sällskapsdjur. Kommunen bara betalar. Det måste bli slut på, ithy att annars så köper de valar, fruktar herr Åleby. Något måste beslutas: Hundarna skjuts! Inte sant? Nästa åtgärd: De fattiga skjutas, så spar kommunen en slant. Stig Dagerman
WILMINGTON NORTH CAROLINA 2013
Mina elever lämnade in teckningar av extremt långlivade djur. Jag fick veta att det fanns ringmaskarter som kunde leva i upp till hundrasjuttio år. Att grönlandsvalen kunde bli över tvåhundra år. Att vissa musslor levde i fyrahundra år. Att det fanns svampar som hade levat i mer än ett årtusende. Och en sorts manet – den odödliga maneten – som när den väl hade blivit könsmogen kunde återgå till det omogna stadiet gång på gång, kanske i all evighet. ”Är det sant?” sa jag och höll upp Lucys teckning. Lucy nickade stolt. Hon gick andra året, hade psykologi som huvudämne. Hennes manet var klädd i slängkappa. I en pratbubbla ovanför huvudet på den stod det: Jag är odödlig och en manet. Jag satte upp Lucys bild på tavlan bredvid Ravis grönlandsval, som hade ett horn och log i profil. Rickys ringmask var en knallröd plym och bildtexten löd: Ringmasken är ett vaginaliknande djur som kan bli upp till etthundraåttio centimeter långt. Den är en djuphavsinvertebrat som endast har oavsiktliga fiender – mestadels större däggdjur som försöker para sig med den. Kaylas teckning var ingen teckning utan snarare en hel sida text där hon redogjorde för varför man inte borde få bildupp11
gifter på en kurs i kreativt skrivande på collegenivå. (Att rita djur är inte kreativt skrivande mer än drejning är bokföring.) Hon satt längst fram och blängde på mig. Hon hade hållning som om hon tränat sedan barnsben på att balansera böcker på hjässan. Jag satte upp hennes essä bredvid alla djurbilderna. Institutionschefen, Norman, kallade in mig till sig. Norman var en nervös man som tycktes gå i ständig oro för en smäll på käften. Han var från en lummig universitetsstad i nordvästra USA och såg malplacerad ut i Wilmington, en turistfälla vid kusten som råkade ha ett college. Han hade anställt mig föregående sommar när en rad lärare var tjänstlediga för mammaledighet eller avgiftning och institutionen var i behov av ett tillfälligt kollegium som garanterat skulle hålla sig barnlöst och nyktert. Varför han hade valt just mig och ingen i gänget av nybakade amanuenser begrep jag inte riktigt, men det var kanske någon av mina lärare som hade fått fel uppfattning om mig och lagt in ett gott ord. ”Du Jonas, det här är ingen utredning eller så”, sa Norman. ”Men det har kommit klagomål från en elev.” Eleven ifråga hade tyckt att föregående veckas hemuppgift var obehaglig: Gå på begravning för någon du inte känner. ”Handen på hjärtat”, sa Norman, ”så kan jag inte riktigt klandra henne.” Eleven ifråga var Kayla. Norman inväntade ett svar från mig, men jag var för dimmig i skallen för att komma på någon vettig förklaring. ”Inga fler begravningar”, instämde jag. Väl tillbaka på mitt eget arbetsrum knappade jag in en mer traditionell uppgift: Skriv en berättelse.
12
På sistone hade jag varit konstant dimmig. Vid tjugosju års ålder upplevde jag min första drogfria termin, och utan fyra doser oxikodon om dagen, ett par tramadol på morgonen, några metadon då och då och ett helgrus på heroin för att dämpa stressen hade jag svårt att få fatt i orden. Ibland när jag stod inför klassen och någon av eleverna ställde en bra fråga kunde hjärnan börja spruta idéer, och då kändes det som om jag levde igen. Då kunde jag klargöra förhållandet mellan dialog och berättande text i skönlitteraturen, göra en improviserad uppvisning av hur en viss scen ur någon känd film skulle låta om en berättarröst kommenterade varenda dialogsnutt, och med förstärkt iver sprungen ur skratten från salen knyta ihop säcken och besvara ursprungsfrågan genom att det ställe i deras läsuppgift som … som … som … men så slank orden in i dimman igen och jag stod där och ööhade och äähade som en idiot. På måndagsmorgonen kom eleverna insläntrande i salen. Nästan varenda måndag sedan de var fem hade de suttit i ett sådant här rum. Det var slitigt – att så ofta befinna sig någon annanstans än där man ville vara. Då när jag var hög var alla platser utbytbara. Alla ställen var världens bästa plats – och sedan världens sämsta. Men nu var platsen av största vikt. Det fanns inte många ställen där jag trivdes bättre än i den här salen med de billiga persiennerna för fönstren, de långa lysrören i taket och eleverna som inte verkade avsky mig trots att jag ofta gav dem direktiv och förhållningsregler. Utom Kayla, då. Hennes ogillande kändes tungt att bära. Nu stod jag inför klassen. Jag hade på mig jeans och en mörkblå cardigan som jag fått av mitt ex. Efter en metadonmardröm året innan var jag livrädd att bli flintis och hade låtit håret växa. 13
Det nådde mig nedanför öronen nu. Det var tjockt och brunt och glansigt och förmodligen det bästa jag hade. Jag höll upp en bunt elevberättelser. ”Det här var oroväckande.” Jag gjorde en paus. ”Ni har tagit kål på alla era protagonister.” Eleverna skrattade nervöst. Kayla längst fram släppte mig inte med blicken. ”Jag får erkänna att det här kan vara mitt fel. Jag skulle nog inte ha skickat iväg er på begravning. Jag tar på mig det. Jag försökte mig på ett nytt grepp.” Paus igen. ”Men grejen är ju den att livet är kort och som regel slutar med döden. Medan berättelser är korta och som regel inte gör det. Karaktärerna kan ha det jobbigt utan att ha cancer, och självmord behöver inte vara lösningen.” Jag lät blicken fara över klassen i hopp om att få en reaktion, vilket var dumt, för inte ens när eleverna var mitt uppe i livsavgörande ögonblick – när det gick upp för dem att alla upplevelser var subjektiva eller att de inte alls måste plugga företagsekonomi – brukade de röra en min. Men idag fick jag panik när jag inte såg någon reagera. Jag tog en mun vatten och samlade mig. ”Ni får se till att sluta ha ihjäl era huvudpersoner. Det gör mig så jäkla deppig.” Efter lektionen bad jag Kayla stanna kvar ett tag. Jag var nervös. Elevutvärderingarna hade visat att handledarsamtal inte var min starka sida. På lektionerna var Jonas Anderson jättekul och skönt sarkastisk, men vid enskilda samtal var han skum. ”Hur har du det den här terminen, Kayla?” sa jag och mötte kort hennes blick. ”Det är fullt upp.” Hon stod med pärmen tryckt mot bröstet. ”Gillar du de andra ämnena du läser?” 14
”Ja.” ”Du har ekonomi som huvudämne, eller hur?” ”Psykologi.” ”Psykologi: de fria konsternas ekonomi.” ”Va?” ”Jag har en känsla av att du inte gillar den här kursen.” Hon begrundade detta. ”Det är inte så att jag inte gillar den.” Hon tänkte efter. ”Jag var inställd på att gilla den.” ”Du har ju A.” Hon suckade. ”Jag tycker inte att du lär ut det du borde lära ut.” ”Vad tycker du att jag borde lära ut, då?” ”Vet inte.” ”Vad vill du lära dig?” Hon öppnade munnen men hejdade sig. ”Det vore till stor hjälp om du kunde berätta det”, sa jag. ”De andra eleverna vill kanske lära sig samma som du.” ”Det är ju du som är lärare”, sa hon till slut. Den kvällen gick jag på möte med Anonyma Alkoholister. Egentligen borde jag ha gått på Anonyma Narkomaner. Men jag hade märkt att medelåldern var högre på AA, vilket betydde att de som delade hade bättre historier och att risken var mindre för att jag skulle träffa folk som såg ut som jag och lät som jag. Efter mötet såg jag att Richard väntade på mig ute på parkeringen. Richard var en medelålders tillfrisknande alkoholist på hundrafemtio kilo som gick i hawaiiskjorta och militärshorts och grät varje gång han delade. ”Tjena kompis”, sa han, tog i hand och gav mig en halvkram. ”Så du är ute på gatorna igen?” 15
”Nej då. Har bara varit dålig på att gå på möten.” Jag sa inte att jag aldrig hade varit ”ute på gatorna” – jag hade alltid tagit droger hemma. ”Jag ska skärpa mig.” ”Hur länge har du varit ren nu?” ”Två månader, ungefär.” Jag vägrade säga ”sjuttio dagar”. ”Än är du ingen expert, alltså?” ”Det stämmer.” ”Har du börjat med stegen?” ”Jag jobbar på det.” Jag hade ingen tanke på att gå igenom stegen. AA var ungefär som en religion – man kunde plocka de bitar som funkade och skita i resten. ”Alltså, du vet, förr eller senare måste man fråga sig själv: Hur mycket mer är jag beredd att förlora?” Jag nickade. ”Du har ju redan blivit av med tjejen. Hur ska det bli med jobbet? Med lägenheten? Bilen?” Förr hade jag tyckt att det var märkligt att männen på mötena satte bilen lika högt som frun, jobbet och hemmet på listan över sådant som de knarkat och supit bort. Inte förrän jag hörde en tolvstegare beskriva sina två timmar på bussen varje dag som ”tanketid” gick det upp för mig hur stor betydelse en bil kunde ha för en som var utlämnad åt kollektivtrafiken och en övervakare. Ute på parkeringen drog Richard sin undergångssaga än en gång, och än en gång upptäckte jag att historien om supnätterna, ljugandet, otroheten och bilolyckan, berättad med samma betoningar och pauser som de tidigare fem gångerna, inte var ett dugg trist. Tvärtom var den trösterik – som en älskad godnattsaga. Richard sa att den glädje han numera kände när han bäddade sängen varje morgon slog allt som spriten någonsin hade fått honom att känna. Han pratade 16
om gud som om gud var en hjälplinje man kunde ringa. Sedan nämnde han en hjälplinje jag kunde ringa. ”Dygnet runt.” Sedan lade han handen på min axel. ”Du fixar det här.” Jag svalde. ”Hur kan du veta det?” Richard ryckte på axlarna. ”Jag fixar det ju.” Tre veckor efter första mötet blev jag inkallad till institutionschefen igen. Norman ville inte detaljstyra min undervisningsmetod, men han var bekymrad. ”Du kanske skulle vilja använda några av institutionens studieplaner.” Norman harklade sig. ”Eller så kanske det skulle kännas skönt att låta nån annan ta över kurserna ifråga.” ”Det vore jättebra om jag kunde kika på några av institutionens studieplaner. Jag har försökt hitta en riktning och de skulle nog vara till stor hjälp. Hur får jag tillgång till dem?” ”Jag skickar länken.” Jag kände att ett men var på väg, så jag beslöt att förekomma det. ”Jag är medveten om att jag inte har varit på topp på sistone. Men jag har haft det lite turbulent.” Jag satt tyst ett tag. ”Det är jobbigt att mista nån som står en nära. Jag trodde inte att det skulle behöva gå ut över jobbet, men det har det gjort.” Norman nickade inkännande. Han frågade inte vem jag hade mist, och det var väl tur det. Att antyda att man förlorat en anhörig lät bättre än att man sörjde förlusten av den version av en själv som fick vara konstant påtänd. Med jobbet i behåll gick jag tillbaka till mitt arbetsrum, åt en multivitamintablett och önskade att det vore oxikodon.
17
Samma kväll begav jag mig till närbutiken för att köpa en menlös läsk. På vägen gick jag förbi barerna där jag brukat sitta och supa, och jag stötte på ett gäng humanister som påbörjat programmet två år efter mig. ”Jonas! Var har du hållit hus?” sa de, fulla och glada. ”Du syns ju aldrig till numera!” De visste inget om drogerna eller nykterheten, så det gick inte att förklara bara sådär varför jag inte längre hängde på Lula’s eller Blue Post, där jag förut hade suttit fem eller sex kvällar i veckan. ”De behöll mig en termin till, tro det eller ej”, sa jag. ”Det enda som behövdes var att Daniel fattade att han är alkis.” ”Hade han inte fattat det förut?” sa Stephanie. ”Det begrep jag redan första året när han gapade ’länge leve poesin!’ mitt i min egenuppläsning.” ”Ingick inte det i dikten?” sa jag. ”Nu sjönk den i min aktning.” ”Daniel gillar uppenbarelser”, sa Audrey. ”En karaktär kan inte bara veta om att han är alkis i början av berättelsen. Han måste få insikten.” ”Kom och ta en öl med oss!” sa Bobby. ”Vi är ute och super!” ”Men gud, Bobby, vad du skriker”, sa Audrey och ryckte i hans tröja. ”Kan inte”, sa jag. ”Jag är ju lärare på riktigt nu. Om de ertappar mig på krogen kanske jag buntas ihop med Daniel.” Vi kramade om varann och de vinglade iväg gatan fram mot Lula’s. När de försvann utom sikte var jag så skakig att jag knappt kunde stå på benen.
18
Nästa dag cyklade jag till jobbet, vilket fick två av varandra oberoende pickupförare att gasta ut åsikter om min sexuella läggning. När jag kom till mitt rum hade någon stuckit in en novell under dörren. Den var från Kayla. En revidering. Första utkastet till novellen hade handlat om en ung marinsoldat vars plan blev nerskjutet när han var på väg hem från Afghanistan för att gifta sig med sin flickvän. I den reviderade versionen störtade marinsoldatens plan fortfarande i havet, men den här gången blev han återupplivad av en odödlig manet. Maneten offrade sin odödlighet för att rädda soldaten, fast det fanns en hake. Mannen skulle aldrig mer kunna lämna havet. Så han simmade över hela Atlanten ända till North Carolinas kust, där han såg sin förlorade käresta vandra ensam på stranden dag efter dag. Varje kväll när hon gick förbi längtade han efter att sträcka sig efter henne och dra ner henne i vattnet. Men han älskade henne så mycket att han bara låg kvar och guppade på vågorna och trånade. En dag kom hon gående längs stranden hand i hand med en man. Den kvällen simmade marinsoldaten därifrån utan vare sig vrede eller bitterhet – bara sorg över att den delen av hans liv var över. Sista dagen på terminen beställde jag pizza åt klassen. Ricky kom med en ”veganpizza” som helt enkelt var en surdegslimpa. Lucy hade med sig hembakta kakor som var så perfekta att de såg photoshoppade ut. Vi åt och skrattade och spelade upp Youtubeklipp med projektorn. Jag höll ett kort anförande som slutade med: ”Ge er iväg nu innan jag blir blödig”, en replik jag hade tänkt ut kvällen innan men som jag faktiskt blev grötig på rösten på riktigt nu när jag sa den till klassen. 19
På väg ut lade eleverna sina sista skrivuppgifter på katedern. Ravi tog i hand och tackade för kursen. Ricky väntade tills alla andra gått, och sedan såg hon mig i ögonen och sa att det var den minst tråkiga kurs hon hade läst på länge. Hon stängde dörren efter sig när hon gick, och jag var ensam. Jag tittade på de tomma bänkarna. Jag drämde ner en pizzakartong över knät. Slängde iväg den genom salen. Tog en kartong till och höjde den över knät. ”De där kan jag ta hand om”, sa Kayla, som plötsligt hade dykt upp i dörröppningen. ”Oj. Jag såg dig inte.” Jag lade kartongen på katedern och mötte flyktigt hennes blick. ”Hur har du det det här terminsslutet?” Kayla tog en kartong från katedern, öppnade den, slängde bort det vitlökssmuliga vaxpapperet och det lilla plaststativet, vek in kanterna och plattade till kartongen. Hon gjorde likadant med de andra och stack de hoptryckta kartongerna under armen. ”Jag ska bara springa ut med de här till återvinningen”, sa hon. Jag stod kvar i väntan på att hon skulle komma tillbaka och funderade på vilka avskedsord jag skulle ge henne. Jag gillade henne utan att vara attraherad av henne, men ville inte ge henne fel uppfattning. Jag ville bara att hon inte skulle ta mitt misslyckande som någon antydan om vad livet kunde erbjuda henne. Jag väntade. Klockan visade på fem över. Nästa lektions elever radade upp sig i korridoren. En kikade in för att se om jag hade gått. Jag tittade ut genom fönstret men hon kom såklart inte tillbaka.
20